MVG – Skrivbanken

Inskannad version

Mina skolår
Jag har blandade minnen ifrån min skolgång. Vissa scener, både bra och
dåliga, har etsat sig fast på näthinnan. Det är ändå de positiva minnena
som har övertaget. Visserligen har jag inte alltid haft det så lätt med
kompisar, men några har jag alltid haft bakom mig.

Under de första sju åren av min skol|gång hände det inte så mycket med
klassen i sig. Någon flyttade, någon annan började i stället, men de flesta
i klassen var de samma. Min årskull var den första att gå i ”småskolan”, en
introduktion till det stora som väntade. Det var i stort sett samma sak som
dagis, fast färre vuxna i förhållande till antalet barn. Personalen fick
man lära känna på våren innan, och en förälder var med första dagen.

Flytten upp till den ”riktiga” skolan var väldigt odramatisk. Klassen var
densamma, och fröken hade vi fått träffa flera gånger. Vi hade fortfarande
samma skolgård, spelade fotboll vid samma mål (ett vindskydd vid en
sandlåda) med samma lag (Limpan och Matte mot ”rabb”).
Det var mest där, under vindskyddet, som vi höll till under rasterna de
första åren. På hösten var vi ibland bakom skolan och plockade kastanjer,
men där var det för det mesta de ”stora” treorna som regerade. Men efter
två år var det vi som var de ”stora treorna”, och vår klass regerade under
kastanjeträden.

I årskurs 4 bytte vi skolhus igen, fortfarande samma skolgård, fast en
annan del av den. Vår klassföreståndare hade vi träffat under några
engelska lektioner i lågstadiet, så henne kände vi. Men hon var sjukskriven
på halvtid, så vi fick en mängd andra ämneslärare. Vi hade som mest nio
fasta lärare. Lägg då till en massa vikarier för både matte- och
klassläraren, så vi fick en massa olika lärare, vissa lärde vi aldrig känna
alls.
Men hela mellanstadietiden handlade självklart inte bara om lärarbyten.
Både på rasterna och efter skolan höll vi till antingen i
klätterställningen – där vi lekte kull, bollkull och burken-, på ”nigger”-
rutorna eller på fotbollsplanen. Vi hade riktigt kul då. I sexan hade
klassen svetsats samman, alla kunde acceptera alla, även om alla inte gick
ihop till 100%.

När klassen var på sin ”topp”, visste vi att vi snart skulle splittras, när
vi skulle börja högstadiet. Alla fick välja tre killar och tre tjejer och
man var garanterad en av samma kön. Jag hade dubbel otur. Mina två översta
kom i samma klass, men inte i min. Det gjorde i stället mitt tredjeval, som
jag slängt dit i brist på annat.
Första träffen med nya klassen var ändå positiv. Vi presenterade varandra i
biblioteket, en tradition för blivande sjuor, och jag minns fortfarande var
jag satt. Sedan fick vi vara med på en lektion, allt kändes bra.
Stämningen var ändå inte den bästa under den första delen av sjuan. Flera
riktiga bråk gjorde stämningen ganska tryckt ett tag. Men under våren
tinade både naturen och klassen upp.
Åttan och nian flöt på ganska snabbt, jag har konstigt nog inga större
minnen från åren, och nu sitter jag här och ska snart välja till gymnasiet.
Det känns nästan lite vemodigt att sluta grundskolan, när man tänker på hur
lång tid jag har ägnat den. Men gymnasiet känns ändå rätt lugnt, under nian
har man mer och mer kommit in i betyg-långa-prov-och-uppsatser-stuket på
utbildningen. Min skolgång har hållit på länge, det ska bli kul att avverka
de tre sista åren i gymnasiet

Inskannad version

MIN SYN PÅ SKOLAN
Skolministern:
Var hälsad frände!
Det var ett mycket bra beslut att låta skolan utredas av oss elever. På
vårt eget sätt, på tiden 2h och 50 min. Det är därför du är min frände,
trots att jag aldrig träffat dig, eller någonsin delat en åsikt med dig.
Här är ett brev från mig till dig:
Jag började skolan när jag var sju år (det gjorde troligtvis du
också). Skolan var ganska kul, tyckte jag (precis som du, förhoppningsvis).
Vi ritade, lekte, lärde oss ramsan ”aj baj pink shit”, och ”the muffin
man”. Min fröken vägrade ge oss läxor, även fast vi protesterade. Hon sa
att hon hade fått lära sig att vi skulle ha läxor först i 2:an.
Vi elever tycte systemet var dåligt. Vi elever tycker fortfarande att
systemet är dålig. Lärare som hatar oss, elever som trackar oss. De stolar
som vi sitter på just nu är inte sköna. De är hårda och jag spänner mig när
jag sitter på dem! Jag har ett motto:
Det är svårt att vinna, men svårare att förlora.
Vet du varför jag skriver så? Jo, det är för att jag menar vartenda
ord jag har skrivit, menar vartenda ord jag kommer att skriva, men det
känns meningslöst att skriva. Jag skulle kunna skriva mer om lärare som
hatar oss, mer om hur fel du har i politiken eller om när man ska få sina
första betyg.
Men det är här är bara ett test, gjort på order från regering och
riksdag, för att kolla om jag skriver kolla eller se om jag är så dum att
jag börjar en mening med ordet men. Det finns regler som jag ska följa.
Följer jag dem? Har jag lärt mig någonting? Har farbror staten lyckats med
sin uppfostran av den goda samhällsmedborgaren, den borgerliga
syndikalisten Ylva?
Ske jag avslöja en sak? Jag skriver inte mitt bästa just nu. Just nu
är jag arg. Arg för att jag inte fick välja det ämne jag själv vill skriva
om i den genre som passar mig bäst! Det är bra att det görs tester så att
betygen blir någor|lunda rättvisa, men sam|tidigt känns det så fel att när
jag verkligen ska visa upp vad jag går för får jag inte göra det på mitt
sätt, med det ämne som ligger mig närmast och i den genre jag kan bäst!
Över till vesentligheterna: Det största misstaget som finns är att
staten ska kontrollera hur bra lärarna är. Låt eleverna göra det helt eller
delvis. Staten kan kontrollera hur mycket kunskap en person har, men staten
kan inte kontr|ollera hur bra personen är som lärare. Det är fel att tro
att en examen garanterar bre lärare.
En bra lärare är en person som lär en annan person något så att kunskapen
fastnar i nyss nämda persons huvud i minst 10år. Det garanterar inte
nödvändigtvis en examen. Faktum är att det är dem lärarna som inte satt sin
fot på lärarhögskolan som brukar vara dem bättre, men det ska erkännas:
både kalkonerna och stjärnor|na bland lärare har gått lärarhögskolan. Inte
bara kalkonerna.
En del ”riktiga” lärare stannar kvar i läraryrket bara för att dem
inte kan något annat. Det är synd. Sådana lärare har en förmåga att halvt
tvinga sina elever att lära sig saker, istället för att inspirera sina
elever till att vilja lära sig.
Framförallt i årskurserna 3 och 4 är det viktigt att läraren
inspirerar till inlärning, eftersom att det är då man slutar älska skolan.
Det gäller att få en positiv bild av skolan. Så jag och alla andra orkar
rabbla franskaverb och tyska glosor.
Varför satsas det så lite på Grynet i vårt land? Nu när vi har turen
att ha Grynet i vårt land. Du vet vem jag pratar om?
Grynet är den där kaxiga 14åringen på TV. Som har rosa tyllkjolar,
tiara och äter grädde stup i kvarten. Det är dock inte för grädden hon
borde satsas på (även fast det är bra att hon får bantningsgalningar att
sluta banta). Nej det är för hennes mottos skull.
TÄNK SJÄLV!
Har du något motto?
Hej då / Ylva J

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej!
Jag vill inleda detta brev med att berätta om en händelse som ägde rum
ganska nyligen. Skälet att jag tar upp detta är att det för mig var en
slags vändpunkt, något som fick mig att reflektera över hur skolan
fungerar, och framförallt hur jag skulle önska att den fungerade.

Det hela började med att jag, som representant för klass 9F, blev kallad
till ett möte med undervisningsrådet, vilket fungerar som en del av skolans
elevråd. Denna dag hade vi i rådet besök av elevorganisationen. De hade
kommit för att bjuda in oss till en så kallad nätverksträff, vilket innebär
att representanter från elevråden i alla Linköpings högstadiskolor träffas
och försöker hitta former för ett framtida sammarbete när det gäller
diverse övergripande skolfrågor. Jag fann detta mycket intressant och var
inte sen att anmäla mig.

Jag infann mig veckan därpå prick klockan nio i vuxenskolans lokaler, där
mötet skulle ta plats. Morgonen rullade på bra. Jag blev placerad i en
liten grupp av människor, med vilka jag skulle byta erfarenheter och
diskutera elevinflytande. Det hela var mycket givande och samtalet flöt på
förvånansvärt bra. Vi var alla ense om att i fortsättningen ha regelbundna
”nätverksträffar”.

Efter lunch däremot övergick min belåtenhet i förfäran när alla som var
närvarande tillsammans skulle komma fram till konkreta saker, så som hur
ofta dessa möten skulle äga rum, vad vi skulle döpa ”nätverket” till, och
hur de kommande mötena skulle se ut. I stället för att försöka hitta bra
lösningar började folk angripa Fritunaskolan och Ceciliaskolan för att det
ansåg att vår skolmat var bättre än deras. Förgäves försökte jag och ett
fåtal till övertala majoriteten att i stället för att klaga tillsammans
försöka hitta en lösning. När matdiskussionen äntligen var över fick jag i
den återstående halvtimmen lyssna på ett intensivt tjatter om vad
”nätverket” skulle heta. Visst behöver vi ha ett namn, men själv är jag
inte beredd att ägna trettio minuter åt en sådan sak. För mig är det helt
enkelt en prioriteringsfråga.

När jag väl var på väg ut ur mötessalen kände jag en djup trötthet blandad
med en uppgivenhet jag aldrig tidigare erfarit, känslan övergick småningom
i frustration över folks brist på engagemang och framförallt den högst
märkliga prioriteringen som präglar dagens skola.

Skolans uppgift, enligt mig, är trots allt att ge eleverna kunskap. Kunskap
att bära med sig ut i livet. Inte bara elevrådet, utan även skolans
personal och framförallt de politiker, som har det yttersta ansvaret för
skolan, borde fokusera mer på hur själva undervisningen ska se ut, och inte
på vilken färg matsalsväggarna ska ha, till exempel.

I dag går var fjärde niondeklassare ut med ofullständiga betyg. I stället
för att försöka lösa detta, enligt mig, väldigt stora problem, föreslår
skolministern att man ska komma in på gymnasiet utan de ytterst små krav
som i dag finns. Jag skulle i detta brev vilja ta vara på chansen att fråga
hur skolministern tänker i detta avseende? Vad får skolministern att tro
att det ökar elevernas kunskap i något hänseende överhuvudtaget?

En annan sak som förvånar mig är det stora medlidande som politikerna tycks
ha fått för de ”stackars” ungdomarna. Ni verkar tro att en kravlös
skolmiljö gynnar oss. Dessvärre håller jag inte med. Krav är nyttigt.
Visserligen till en gräns. Som allt annat.

En annan sak som jag tror är enormt viktig för skolans utveckling är att
höja statusen på läraryrket. Förbättra villkoren för lärare helt enkelt. En
bra början vore att försöka få upp lärarlönerna. Med tanke på att
läraryrket kräver både hög kunskap och ett stort ansvar, är lärarna
otroligt underbetalda. Jag har själv fått erfara vikten av en duktig
lärare. Så jag vet vad jag talar om.

Min slutsats är att vi alla måste omvärdera skolan, och än gång för alla
tänka över dess syfte. Det hoppas jag även att skolministern gör.

Tack på förhand för att du tog dig tid att läsa mitt brev!
/
Hälsningar

Inskannad version

Kära Skolministern!

I detta brev har jag tänkt att berätta lite om dom brister och förtjänster
som finns i skolan. Jag ska också ge förslag på hur det skulle kunna se ut
i framtidens skola.

Årskurs ett såg jag helt klart fram emot under tiden då lekis var ett
faktum. Det var ju under det första året man skulle lära sig läsa och
räkna. Efter att jag gått ut ettan gick lågstadiet som smort. Såhär i
efterhand har jag bara en sak att klaga på. Jag tycker om idrott otroligt
mycket och den enda saken jag har att argumentera om är att det inte skulle
vara fel med lite fler idrottstimmar på schemat. Det skulle till exempel
kunna vara att lärarna tog med sig eleverna ut för att spela brännboll
eller leka något annat. Nog om det.

Inför år nummer fyra i skolan fick man välja tre stycken som man skulle
vilja gå i samma klass med. Det var bra att man fick välja tre man ville gå
med. Jag tycker ändå dem gjorde fel. eftersom jag bara fick mitt förstaval.
Även om jag har förståelse för att det inte är speciellt lätt att välja
vilka elever som skulle gå i samma klass blev jag väldigt besviken.

Sommarlovet inför fyran var ett skönt lov med mycket bad och mycket sport.
Jag tänkte en hel del om hur det skulle bli den första höstterminen på
mellanstadiet. Hur man än vände och vred på det var jag inte så värst
förväntansfull. Först och främst väntade den benhårda läraren Carina. Hon
hade nästan alla man kände varnat för. Hur skulle den nya skolan vara? Ja,
man blev inte direkt överförtjust av att komma in i den risiga gamla
byggnaden. Dackeskolan behövdes verkligen rustas upp. Det var nu man
började läsa engelska på allvar. Vi hade läst lite i trean också men nu
kändes det att allting började bli allvar. På rasterna var fotboll det enda
man kunde göra i stort sett. Skolgården var lika tråkig som själva
skolbyggnaden. Den var som ett stort torg med en flaggstolpe i mitten. Man
borde kunna ta bort asfalten och så en gräsmatta istället. På lektionerna
var det inte så mycket liv, man ville inte att Carina skulle få ett utbrott
som många gånger förr.
Under fyran och femman gick allt så betydligt mycket fortare än på
lågstadiet eller så får lärarna på mellanstadiet lugna ner tempot lite.
Efter att ha fått ännu fler kompisar och haft några fler roliga lov skulle
jag börja på ny skola igen. På Gripskolan skulle jag gå mellan sexan och
nian.

Gripskolan hade också en tråkig skolgård om än inte ännu tråkigare än den
vid Dackeskolan. Nu väntade fyra års plåga med en massa prov och läxor. Det
var nu allvaret började. Läxor och prov är något man skulle kunna minska
på. Betygen borde slopas. Det stressar eleverna så otroligt. Man ska göra
det, nästa dag ska den saken vara klar. I stort sett allt man gör går på
betyget. Det är inte positivt.
Dåligt att elevens val togs bort och ersattes av Elev planerad|tid. Då har
det blivit ännu mindre idrott än vad det var förut. De flesta experter
varnar för att barn blir fetare och fetare. Varför kan inte skolan lyssna
på det och lägga till åtminstone en fysisk aktivitet per dag. Jag tror
dessutom att man kan koncentrera sig bättre om man tränar mycket. Så är det
för mig i alla fall. Det minskar fetman, eleverna kan koncentrera sig
bättre. Varför lägger man inte till mer idrott på schemat då? Jag tror att
skolledningen är rädda för förändringar.
Trots alla läxor och prov har högstadiet gått smidigt. Tills nu alltså. Jag
tror att en ännu jobbigare tid kommer nu den här vårterminen. Skolmaten
står inte på min förändrings|lista. Den tycker jag att det inte är något
fel på.

I framtiden måste skolan satsa mer på dataundervisning eftersom jobben blir
mer och mer baserade på datorer.
Alltså ta bort det dålig betygs|systemet. Öka idrottstimmarna, mer
dataundervisning, bättre skolgårdar och färre läxor och prov.
Utgår man från de sakerna så skulle jag tro att ungdomarna i framtiden
kommer må bättre. Tack för att du tog din tid att läsa detta brev.
Med vänliga hälsningar: Mikael

Inskannad version

Bäste skolminister,

Jag sitter just nu i skolan och försöker skriva ett nationellt prov i
Svenska. Jag kan välja mellan fyra lika tråkiga ämnen som inte säger mig
någonting.
Just nu sitter hela Sveriges nionde|klassare och svettas och försöker
komma på vad de ska skriva. En del av dem har ingen aning om vad som är
skillnaden på en krönika och en novell, en del av dem sitter och oroar sig
för vilket betyg de ska få. Andra kanske ser orden hoppa framför sig och
sitter och kämpar för att ens förstå uppgiften.
Vad gör du själv just NU? Det är ju ganska tidigt, du kanske ligger och
sover? Det hade jag gärna gjort själv, men vi har ju som bekant skolplikt i
Sverige.
På Pappret jag har framför mig står det att ”skolministern vill förändra
skolan”. I helvete heller!, tänkte jag först. Men jag känner ju inte dig
och det är möjligt att du faktiskt vill förändra skolan men jag undrar om
du är rätt person för jobbet.
Minns du någonting från din skoltid? Vet du något om hur det är att gå i
skolan idag? Vet du någon|ting om att ha dyslexi och behöva kämpa som en
gnu för att hänga med? Vet du någonting om att vara mobbad och inte våga gå
till skolan? Har du någon aning om hur det känns att få en
gymnasievalsblankett som det står ”ej behörig” på? Har du någonsin blivit
upptryckt mot en vägg och taffsad på av dina skolkamrater?
Skolan suger, skolministern! Vad tänker du göra åt det? Vad tänker du
göra för alla de som inte kommer att få god|känt på detta prov? (Mig, till
exempel? Jag har säker ”svävat iväg från ämnet” eller något).
Om jag får försöka mig på en gissning så kommer du inte göra ett skit – De
eleverna får väl gå på Ängagymnasiet ett par år och försöka få svenskbetyg
bäst de vill.
Jag har vänner som antagligen inte kommer att få betyg i ett eller flera
kärn|ämnen. En del av dem käkar hellre gift än går på Ängagymnasiet, varför
är det så?
För att detta inte bara ska bli en massa gnäll utan lite konstruktiv
kritik också så kommer några ”förslag på tänkbara förbättringar”:
Inför flextid! Jag vet inte hur dt är med dig själv men själ kan jag vara
ganska morgontrött och hade gärna gjort det här provet en timma senare.
Avskaffa betygen! Jag (och många med mig) vill slippa att hela tiden få
saker vi gör bedömda och betygsatta, Hur mycket säger egentligen betygen om
ens kunskaper? En av de intelligentaste människor jag känner har IG i alla
ämnen utom tre. Min mamma gick ut med etta i matte, idag undervisar hon
ibland i det. Kan vi inte få skriftliga omdömen i stället?
Ändra hela skolsystemet! (Det här tycker du säkert var ett förslag på en
otänkbar förändring istället men jag tror att det är vad som behövs). Jag
citerar än en gång det underbara provpappret med ”vi lär inte för skolan
utan för livet” Du får ursäkta mig skolministern men jag tycker inte det
känns som om jag efter snart nio år i skolan har de ”färdigheter och
kunskaper” som behövs för att klara mig ute i livet. Varför kan jag inte få
hoppa av skolan och göra någonting annat i ett år? Jag har för mig att det
behövs folk inom vården. kan inte ungdomar få göra praktik på ett
ålderdomshem eller liknande? Det blir ju två flugor i en smäll,
skolministern!
Jag vill ut i Världen, jag vill känna att jag gör något för samhället,
att jag behövs! Visst, det är säkert jätteviktigt att kunna ta ut
satsdelarna i en mening och att veta om magnesium är ett grundämne eller
inte (det är det va?). Men jag tror nog man skulle kunna lära sig en hel
del utanför skolan också.
Innan du avfärdar detta som patetiskt gnäll så vill jag bara tala om att
jag har hyfsade betyg, jag är inte mobbad, de flesta av mina lärare är
jätteschyssta, jag har kanske inte någon anledning att gnälla egentligen.
Vad gnäller jag då för? För att jag trots att jag inte har några direkta
problem är väldigt less på skolan. Då kan jag ju föreställa mig hur det är
för de som faktiskt har dyslexi, eller är mobbade eller fortfarande inte
lyckats skriva en enda rad på detta prov. Kan Du tänka dig hur det är för
dem? Jag hoppas det och jag hoppas att det är sant att du vill förändra
skolan. Förändra den rejält och från grunden i så fall. För som det är nu
så längtar jag tillbaka till dagis, fast jag alltid avskydde att göra
pärlplattor.
Med vänliga hälsningar

Inskannad version

Hej Skolministern! Polhemskolan, Malmö
Jag heter Malin Hartau och går i klass 9 på Polhemkolan i Malmö. Jag tycker
att det är ett väldigt bra förslag av dig/er att förändra grundskolan. Lika
bra tycker jag det är att du frågar oss som har gått i den i nio år. Nästan
alla har väldigt många vettiga synpunkter. Jag själv har gått på tre
väldigt olika skolor i dessa nio år.
I ettan till trean i en bland-klass (en 1-3:a). I fyran bytte jag och alla
mina kompisar från samma årskurs och klass till en helt nybyggd montessori
skola, men fortfarande kommunal. Där gick vi först i en 3-5:a och sedan i
en 4-5:a.
Efter det, när det var dags att börja sexan delades vi upp i olika klasser
och kom på helt vanliga högstadieskolor i en helt vanlig klass.
Så har min grundskoletid sett ut och efter den tiden har jag ganska mycket
åsikter om vad man kan förbättra, men också vad man bör behålla och jobba
vidare på.
Jag börjar på vad som är och har varit sämst: betygsystemet!
Det är helt galet att det bara finns tre nivåer på godkänt.
Betyget G – godkänt är alldeles för stort och det finns ingen chans för
lärarna att göra det någorlunda rättvist. Jag har aldrig hört någon säga
att det är bra, varken lärare eller elever. Det tycker jag är det första ni
ska ändra på!
Nu när jag har sagt (skrivit) det kan jag berätta om något jag tycker
skolan har lyckats bra med. Det är datorerna och biblioteket.
Visst vill man kanske ha de nyaste och modernaste datorerna, eller många
fler men jag tycker det är bra som vi har det och det blir bara bättre och
bättre.
Biblioteket på vår skola är också bra. Där finns alltid nya böcker som
passar alla. Det finns tidningar i fall man bara vill ha något att bläddra
i en rast och det är oftast en snäll människa som är där och kan hjälpa om
man letar efter något speciellt.

Som jag tror att alla vet är skolmiljön ganska stel och tråkig på
högstadiet. Jag tycker att man nästan varje rast saknar något ställe att
sitta på, tyvärr brukar det bli det smutsiga golvet som blir sittplats, och
får man en sittplats är bänkarna hårda och obekväma. Många hade nog
uppskattat lite fler och skönare bänkar, soffor, fåtöljer eller stolar både
inomhus och utomhus.
Av vad jag minns så behövs nog inte detta lika mycket i låg- och
mellanstadiet. Men det är klart att det behövs där också.
Det finns en annan sak som också skulle göra skolan lite mer ”hemtrevlig”
och det är mindre klasser. Jag upplever att för många av mina klasskamrater
blir osynliga i en klass på ca 30 elever. Lärarna märker dem inte så ofta.
I en klass med några färre elever, fem hade säkert räckt, hade både läraren
lagt märke till dem oftare och de hade kanske själva också vågat synas lite
mer.
Detta behövs snarast i alla årskurser.

Jag har bara sett en liten del av skolan och endast i Malmö, men ändå har
jag sett mycket.
När jag började ettan i 1-3b fick jag två faddrar, en som gick i tvåan och
en som gick i trean. Det var väldigt bra för man kände sig trygg med dem,
de hjälpte mig och de tog faktiskt stort ansvar för mig. Det var också
väldigt bra för mig att känna en av de stora treorna.
När jag sedan började tvåan och fick mitt fadderbarn kände jag ett väldigt
stort ansvar. Jag tror att det är en bra erfarenhet. Att alla
lågstadieklasser sammarbetar behövs!

Det finns mycket att säga men jag berättar bara mina åsikter som kommer upp
i mitt huvud och känns viktigast just nu.

Detta är ännu en av dem:
Vikarier!
Under hela årskurs sju hade vi nio olika vikarier i franska. Vi räknade
dem. Ingen av dem kan ha varit utbildade lärare. Vi lärde oss ingen franska
i hela sjuan!
Hur kan det gå till så?
Det var också i den perioden folk började skolka.
Lägligt? Nej!
Jag är inte så insatt i detta med vikarier man av mina erfarenheter vet jag
att skolan måste bli bättre på det!

Här kommer saker skolan ska ha beröm för: vårt schema, idrottslektioner,
vissa frilufts|dagar, lärarna som är bra i största allmänhet, projekt,
antimobbning. m.m.
Detta har ni lyckats ganska bra med! Tyvärr finns det mycket mer som är
dåligt än bra och det skulle aldrig få plats här.
Jag har skrivit om det jag upplever som sämst och bäst.
Eftersom ni kommer få in så mycket förslag och synpunkter hoppas jag att
2000-talets skola blir perfekt.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
Malin Hartau

Mina skolår

Lekis. Det var där allt började. En enda tid av lek och stoj. Man skulle
inte kunna kalla det skola, för det mest skollika vi gjorde där var att
läsa en bok.
Detta tror jag är den mysigaste tiden av skolan. Allt är seriöst, fast
oseriöst på något sätt.
Man åkte dit på morgonen. Redan på morgonen började det roliga. Ägget och
Ärtan, (bussarna vi åkte i) tävlade alltid om att komma först. Lekis var
ett mysigt hus på landet. Ett hus som tidigare varit ett skolhus. Men som
nu en sjuttonelevers klass och två lärare regerade i.
Det tråkigaste tiden på lekis var samlingen. En samling på kanske tjugo
minuter som var det tråkigaste jag varit med om. En härrans massa drabbel.
Bara prat om vad som skulle hända på dagen. Så det var med mycket glädje
och träsmak i rumpan jag reste mig upp när dom där, tjugo minuterna gått.
En desto roligare stund var lunchen. Alla sjutton barn tog upp sina
matlådor och röda plasttermosar. Man bara satt och myste.
En annan viktig del av lekistiden var rasterna. Bara att få flamsa omkring
hoppa hopprep och ja, bara leka. Det var livet när man var liten.
Om jag nu ska sammanfatta tiden på lekis. Skulle jag vilja säga att det är
den bästa övergången mellan dagis och skola man kan få. Man har roligt och
leker och busar. Men ändå åker man buss varje morgon, och någon gång ibland
kanske man har lite läsning eller kanske till och med räkning. Dagens
förskola, som är innan man börjar ”riktiga” skolan är också bra. Men den
tror jag får en lite mer skol-atmosfär än vad lekis hade. Eftersom den ofta
har ett större samarbete till skolan än vad lekis, i alla fall där jag gick
hde. Det traditionella lekis finns ju inte längre kvar. Och det är synd
tycker jag. För det gav, i alla fall mig, och jag tror även det gav andra.
En mycket bra start på skolåren.

När jag väl började skolan tror jag även där att lekis hade en bidragande
orsak till att det blev som det blev. Jag var nu tvungen att komma till ett
nytt ställe. En skola jag bara sett utifrån förut (eftersom lekis varit
lite avsides.) Och jag tror att om jag inte gått lekis och inte kännt
barnen jag skulle gå i samma klass som. Då tror jag att mötet med skolan
och dom äldre barnen skulle varit nervösare och läskigare än vad den var.
Och även fast inte skolan var så stor, tror jag att vi ”lekisbarn”
tillsammans skapade en viss trygghet. Det är även därför jag tycker att
lekis är bättre än den nyare ”lekisskolan” där du direkt får gå i ”skolan”
och se och träffa äldre, och som det verkar då ”farligare” barn. Har man då
gått i lekis har man redan en gemenskap när man börjar skolan. Och allt är
då heller inte nytt. För man har ju redan kompisar att ty sig till.

Resten av åren på låg och mellanstadiet vankade sedan på i sin egen takt.
Gemenskapen mellan oss som ända sedan lekis gått tillsammans blev starkare!
Och när sexan kom var det igen nästan samma grupp av barn (i sexan,
ungdomar) som gick tillsammans igen. Vi kände nu varandra utan och innan.
Och hela sexan var en enda rolig tid av skratt och flams. Och det var inte
utan tårar i ögonen, jag sedan sa hej då till mina barndoms|vänner.

Den sommaren. Sommaren mellan sexan och sjuan. Det var sista sommaren med
gänget. Sista sommaren som ett barn. Innan allvaret skulle börja.

Det sommaren flög förbi. Och det var nästan så att man var lite förvånad
när man stod där. Stod där och kännde sig ensam, ynklig och liten. På den
kryllande stora skolgården. Där alla kramade och hälsade på alla.
Uppfattningen man då hade var att alla redan hade kännt varandra länge. Och
det var bara jag och mina 3 vänner som stod där, och inte kännde någon.
Klassen efter sexan hade delat ganska mycket på sig och alla skulle till
olika skolor.
Och där stod jag nu. Helt ensam (nästan, hade 3 vänner med mig) på den
stora skolgården.
Vad hade jag gett mig in på? Jag skulle aldrig klara av detta känndes det
som. Jag längtade starkt tillbaka till den gamla trygga miljön men det gick
inte. Jag försökte intala mig själv att alla var precis lika nervösa som
jag. (Och nu i efterhand vet jag att dom var det)
Jag var tvungen att försöka i alla fall jag var ju en stor flicka nu. Jag
skulle ju kunna ge det en chans i alla fall. Jag skulle ju börja sjuan. Oj,
vad stort det lät. Och att börja högstadiet, det lät ju ännu större.

Den första tiden måte jag erkänna, den var hemsk. Allt var nytt, man kännde
ingen, och niorna var man så rädd för att man nästan kissade ner sig när
dom tittade på en.
Men med tiden kom man in mer och mer i det hela och tillslut blev det
nästan trevligt att gå till skolan. Omställningen mellan sexan och sjuan
när det gällde läxor och prov var dock väldigt jobbig.
Från att ha gått i sexan med bara kanse ett prov under hela läsåret, och
bara kanse en läxa i veckan, till att börja sjuan. Med prov var annan eller
vartjedje vecka, och kanske två eller tre läxor i veckan. Det var inte
lätt. Och det tog ett bra tag innan man kom in i rytmen.
Men det gick tillslut och sjuan rann på i en väldans fart.
Jag är i efterhand glad att jag alltid haft ganska lätt för att anpassa
mig. Jag tror att omställningen med alla läxor har varit väldigt svår för
vissa. (Och jag kan än idag tro att vissa inte anpassat sig.)
När det var dax att börja 8:an gick allt som smort från början. Även om
pressen höjdes en del. Det var dags att få betyg nu. Och alla (inklusive
mig själv) jobbade febrilt under hösten.
När väl dagen för julavs|lutningen var inne och betygen skulle delas ut var
det helt knäpptyst i klassrummet. Alla tittade nervöst på varandra och
hoppades på att det var just deras namn som nu ropades upp, så dom kunnde
gå och hämta det ”värdefulla” kuvertet.

Jullovet, precis som alla lov gick i en rasande fart. Och snart var det
dags för skola igen. Vårterminen gick ännu snabbare än höstterminen. Och
skolan var nu nästan en ren fröjd. Om man då räknar bort alla läxor och
prov. Gemenskapen mellan oss åttor blev starkare.
Man umgicks väl inte med alla. Men gemenskapen inom ”umgängeskretsen” blev
stark. Och vi hade jättekul.
Sommarlovet, precis som jullovet hade gått i ett nafs. Och nästan utan att
man visste ordet av hade man helt plötsligt börjat nian. Och med nian kom
även allvaret.
Jag ångrar nästa att jag varit så flitig och seriös under åttan, och till
och med sjuan.
För när nian väl började var man less på allt. Visst hade man sista veckan
av sommarlovet längtat efter skolan. Men det var bara efter kompisarna.
Läxor, lektioner och prov var inte populära, och hela hösten i nian gnatade
man igenom på en lite lägre växel. Även fast allvaret nu var på riktigt och
betygen till jul var dom man preliminärt skulle söka gymnasieprogram på så
orkade man egentligen inte lägga ner sig.
Tillslut var även höstterminen slut och även om jag inte gjort mitt
yttersta gick jag ur med mycket bra betyg. Inför vårterminen var man om
inte ännu mer trött på skolan, och det enda som drev mig att gå dit var än
en gång vännerna.

Och här sitter man nu. Vårterminen har i princip just börjat. Gymnasiet
väntar här näst. Och ännu en förändring i livet. Jag tror denna förändring
kommer mer medvetet. Och jag tror inte denna förändringen kommer vara lika
chock artad. Jag hopas inte det i alla fall. Som det känns nu så är
Gymnasiet ej en hemsk eller om man kanske ska kalla det en svår förändring.
Det känns som man är redo för den.
Samtidigt som man vill sakta ner tiden lite så att man kan njuta av det man
har nu, så länge som möjligt.

Som en sammanfattning av mina skolår skulle jag vilja lägga tyngden på
högstadiet. Det är där man utvecklas mest som person. Och där man lär sig
ta, med och mot gångar på bästa sätt. Tiden på höstadiet tror jag gör en
människa till den person den kommer vara resten av livet. Jag kan inte säga
att gymnasiet inte kommer att förändra. För det gör det säkert. Men jag
tror att den förändrigt som personligen händer på högstadiet är större.
Jag skulle vilja att alla fick den högstadietid som jag har haft. (även om
den inte är slut än) För det har varit en sådan gemenskap. Och jag har
verkligen trivts!

Mina skolår

Det känns både spännande och hemskt när jag tänker på framtiden. Men det
värmer när jag ser tillbaka på första klass. Första dagen, den spända och
tryckta stämningen i klassrummet. Alla satt och sneglade på varandra, som
om man var värsta fiender allihop. Jag satt med blicken stirrandes på
lärarinnan, som både såg snäll och sträng ut på samma gång. Birgit
Andersson presenterade hon sig som, och skrev namnet med en snirklig
handstil på svarta tavlan. Hennes handstil var speciell, hon lyfte nästan
aldrig pennan när hon skrev.
Matilda var den jag lekte med på rasterna. Jag minns såväl dungen, där
pojkarna slogs med pinnar och vi tjejer stod fnissande och såg på.
Kanske är det en löjlig sak nu, men då kände jag mig värdelös. Tre flickor,
vi kan kalla dem Carola, Madeleine och Lisa, var mina bästa vänner på
fritids, som jag gick på efter skolan, Matilda gick inte på fritids, därför
kunde jag inte vara med henne då.
Carola och Madeleine gick i b, medan jag, Matilda och Lisa gick i a. Carola
tyckte Matilda satte upp käppar i hjulet för mig Carola, Madeleine och
Lisa. Matilda var bara i vägen enligt dem.
Men jag ville ju egentligen bara vara med Matilda, och Matilda med mig. Vi
har känt varandra hela livet, våra föräldrar är goda vänner och Matilda har
aldrig varit dum mot mig.
Jag och Carola delade tydligen inte samma uppfattning om Matilda. Matilda
skulle bort, så var det bara.
Det började med lite enkel mobbning, viskningar och de där blickarna.
Så en dag, på tio-rasten, tog Carola krossade maskar ifrån marken. Det hade
regnat, så det var gott om maskar. Hon la dem på Matildas jacka, och sa
någonting. Jag hörde inte, för jag stod en bit därifrån. Men jag såg det
hända, en första och sista gång.
Jag tyckte så synd om henne, jag gick fram och såg hennes tårar rinna. Jag
visste inte vad jag skulle säga, jag var knäpp|tyst hela dagen.
Men jag höll kvar vid Matilda, bevisade att deras utfrysning inte skulle få
mig att umgås med dem istället.
Vi hamnade i olika klasser sen, när vi skulle börja mellanstadiet. Birgit
följde med oss, och vi började bygga upp den där känslan av något nytt och
spännande igen. Det kom fyra tjejer till klassen. Jag hamnade bredvid den
lilla blonda med glasögon. Hon var väldigt blyg, men en sak sa hon till
mig, det pratar vi om än i dag:
”Vad fint du ritar, du borde bli konstnär”. Vi bytte platser sen, men
plötsligt tyckte jag det var otroligt roligt att rita.
Jag ritade och ritade, och alla tyckte jag ritade fint. De fyra nya
tjejerna, Matilda och jag blev kompisar rätt så snabbt. Det förekom ingen
utfrysning, ingen avundsjuka. Det var skönt att man nu kunde vara flera
samtidigt, utan att någon kände sig utanför. Jag hade en lärare, Marita
hette hon, som förstod mig bra. Hon uppmuntrade mig till att skriva, hon
hade märkt att jag hade livlig fantasi. Jag har alltid tyckt om att skriva,
berättelser, dikter, manus. Det är som om jag försvinner i en annan värld
då, en värld där jag bestämmer hur det ska vara. Även när jag ritade mina
teckningar försvann jag någon annanstans.
Jag har aldrig haft problem att vara ensam, jag tycker det är något fint
med att vara det utan att känna sig ensam.
Högstadiet väntade bortom hörnet. Vi fick välja några kompisar vi gärna
skulle vilja gå med på den nya skolan. Men just det året var det något nytt
man erbjöds; idrottsklass. Tre timmar mer idrott i veckan, istället för
ordinarie två. Jag som alltid älskat idrott, var det ett själv|klart val.
Första träffen med den helt nya klassen var mer spännande än någon av de
andra träffarna med ny klass. Men på ett sätt går det inte att jämföra. Nu
var man äldre och klokare, man visste hur många slags människor det fanns.
Men vi hade alla ett gemensamt intresse – idrott. Det hjälpte mycket, vi
var ju lika på den delen. Men ett första intryck, det minns man väl.
De fyra pojkarna med blonderat hår, dränkt i hårgelé och med ett
Filapannband över, säckiga byxor, märkeskläder och den där självsäkra
uppsynen. Pojkarna, som jag kände sen innan, såg prydliga och trevliga ut.
Man trodde då att det senare skulle uppstå bråk dem emellan, men det gjorde
det inte. Två flickor utmärkte sig, sminkade till tusen, och såg ut som om
de trodde de ägde världen. De hängde ihop med ”Filapojkarna”, satt i deras
knän och såg snett på oss andra.
Folk förändras, väldigt mycket. Vi har kanske betraktats som ”den duktiga
idrottsklassen”, men bättre än andra är vi inte. Det senaste halvåret har
vi varit otroligt stökiga, men samtidiga har vi kommit varandra närmare.
Jag kan umgås med alla, förutom ett ”gäng”, men de har visat att de helst
inte vill ha med resten av klassen att göra. Det är lite synd, men de har
hamnat fel redan från början. De har fel inställning till allt, gör lite
vad de själva vill.
Just nu är skolan vårt liv, vare sig vi vill eller inte.
Jag har aldrig vaknat och känt ångest för att gå till skolan. Jag lär ju
för livet, jag lär mig för min egen skull. De människor som kanske sätter
käppar i hjulet för en ibland, det är meningen att man ska både ha
motgångar och medgångar i livet. Kanske sitter man och suckar över att en
person i klassen aldrig kan vara tyst, kastar suddgummin eller gnisslar med
bänken. Men man lär sig stå ut, och tänker istället på alla roliga stunder
vi har haft under årens lopp. Vi har gått igenom högstadiet tillsammans,
vilket jag känner är något stort. Det känns väldigt tungt att vi kommer
skiljas åt snart, men måste tänka framåt, att det är nu livet börjar. Efter
sommaren kommer den nervösa, spännande känslan att dyka upp igen, när vi
börjar i en helt ny klass. Nya människor, nya relationer och nya
upplevelser.

MVG

Mina skolår!

Ja, nu är snart nio år klara i grundskolan och vi ska än en gång splittras,
träffa nya ansikten och möta nya personligheter. Innan jag tar klivet ut
ifrån Es|skolan, skulle jag vilja backa alla mina nio år, för att minnas
alla roliga, mindre roliga händelser som jag upplevt och mina tankar om det
hela.

Jag har precis fyllt sju år.
I present har jag fått ett nytt pennskrin som man kunde öppna på två
ställen. I ena facket fanns det nyvessade pennor, en linjal med roliga
figurer och ett suddigum i regnbågens alla färger. I det andra facket låg
det på rad långa, fina färgpennor.
I ett av de större paketen låg det en ny skolväska. Väskan hade olika fack
och mitt nya pennskrin fick plats i ett av dem.
Det var en lyckad födelsedag och jag var nu väl förberedd för skolstarten
som var om en vecka.
Eleven markerar ibland ny rad med indrag och ibland inte, ej konsekvent
Den morgonen gick jag upp tidigt. Mamma tog fram min sjömansklänning och
knäppte klockan runt min handled. Väskan stod färdigpackad och jag var
väldigt nervös.
Vi var många sjuåringar i byn som skulle börja ettan. Vi hade känt varandra
sedan långt tillbaka. Det var skönt att veta att de var med.
När jag, kompisarna och våra föräldrar stegade in i klassrummet, där vi nu
skulle till|bringa vårt första skolår, var vi fnittriga och
förväntansfulla. Vår fröken hade stavat fel och skrivit välkomna med två m
på tavlan. (Ett minne som fortfarande finns i huvudet när jag skriver det
ordet).
Fröken presenterade sig och vi fick pennor, suddi och en ask att lägga allt
i.

Jag var en duktig och ambitiös tjej som inte förde så mycket oväsen.
Tvärtom.
Vi hade en bra stämning i vår klass och vår lärare som var ganska ung,
trivdes vi bra ihop med.
Det första skolåret var vi mycket på utflykter. Vi tillbringade inte så
mycket tid i skolbänken. Vilket jag tyckte var bra, för nog hade man spring
i benen, när vi skulle lära oss nya saker och solen sken utanför fönstret.
När mitt första skolår var till enda, fick vi reda på att vår lärare skulle
byta skola.
Istället skulle tvåornas nuvarande lärare ta över vår klass.

Det andra skolåret började lika bra som det första. Nu kände vi till skolan
och vi visste vem en nya lärarinnan var.
I tvåan var man inte yngst på skolan. Det kändes bra, nu var det upp till
oss äldre att visa hur man gjorde på denna skolan.
Ett speciellt minne, som jag fortfarande kommer ihåg ifrån detta året, var
våra läsgrupper. Jag hamnade i den snabbaste läsgruppen. Då var jag stolt!
Varje fredag delade vi ut brev som låg i en liten skokartong i
klass|rummet. I ett av mina brev hade två av klassens sötaste pojkar
skrivit att de tyckte jag läste bra. Jag tror jag har kvar det än idag! Vi
hade mycket pyssel i tvåan. Vi fick använda pysselgrejor som inte ettorna
fick använda. På skolgården hade vi stora kastanje|träd. Av de kastanjer
som trillade ner gjorde vi b. l a små djur men tand|petare som ben.
Några större minnen har jag inte från årskurs två.
När det tredje året närmade sig, fick vår sammansvetsade klass reda på, att
vi skulle splittras. Läraren la ett overheadpapper på overheaden. På duken
framför tavlan kunde vi se hur de nya klasserna skulle se ut, vi skulle gå
tillsammans med fyror och femmor.
Jag hamnade i 3-5 c tillsammans med tre av mina bästa kompisar som jag går
med än idag.
I den nya klassen trivdes vi inte alls så bra. Vi fick ytterligare en ny
lärare, som inte var så rar som de vi haft innan. Mer än halva klassen var
invandrare. Eftersom de läste svenska ganska ofta i skolan fanns det ingen
lärare som kunde ha oss andra, så fick följa med dem och lärde oss därför
inte så mycket som andra treor på andra skolor gjorde.
Två speciella minnen ifrån trean har jag. Det första var våra tabelltest,
jag var alltid snabbast i klassen och fick ibland hjälpa de som hade det
lite svårare. Det andra var på en gympalektion, där jag hade valt dans. Vi
dansade nere i en källare.
I källare fanns det små fönstergluggar som man lätt kunde öppna. När vår
lärare lämnade oss en stund, öppnade vi fönstrerna och sprang ut och in och
skrek. Efter det fick vi skriva en lapp hem och berätta vad vi hade gjort.
Jag minns än idag hur rädd jag var när jag skulle ge pappa lappen. Det
kommer jag aldrig göra om!
Efter den första terminen fick vi än en gång byta lärare. Henne trivdes vi
väldigt bra med. Vi lärde oss mycket och på ett bra och kul sätt. Precis
som det skulle vara när man var nio år.
När vi sedan skulle ta klivet upp i fyran, fick vår lärare inte vara kvar.
Läraren, som vi har nu skulle få, var inte så bra, så jag och mina tre
kompisar bytte skola. Från Viserskolan bar det nu av till Rummarslöv.
Min pappa jobbade där, så vi åkte dit med honom varje morgon.
Fyran började jättebra! Vi fick många nya vänner och undervisningen var
väldigt bra och målmedveten.
Det roligaste minnet härifrån var lägerskolan i Strömsberga.
Vi hade disco och vi nya tjejer mimade till idolerna Spice girls.
Lägerskolerna var så bra planerade, så det var fullt upp hela tiden.
Rummarslövs skola hade gett mig så många bra intryck, så när det var dags
att börja femman, kändes det jätte bra.
I femman blev kraven lite högre på oss, eftersom nu var det vi som var
äldst och de mindre såg upp på oss.
Alla i klassen var kompisar med alla och det var aldrig några problem som
var tvugna att redas ut. De två åren på Rummarslöv gick väldigt fort och
rätt som det var, var det dags att välja kompisar och om man ville börja i
Idrottsklassen på Näs-skolan. Jag valde idrottsklassen och hamnade i en bra
klass. De flesta av oss hade ju samma intresse.
Jag sa adjö till lärarna på Rummarslöv, det var ganska jobbigt. Jag var ju
inte så van att ha haft samma lärare i två år i rad.
När dagen, då vi skulle börja högstadiet kom, var man väldigt spänd.
Högstadiet lät så stort och niorna var ju lika stora som hus.
Vi kröp längs väggarna bort till vårt klassrum som låg nästan längst bort.
Hela tiden ville jag härifrån. Alla var så stora och halva klassen var helt
okänd för mig. Jag hade tårar i ögonen flera gånger under de första två
veckorna, jag ville tillbaka till Rummarslöv. När mina kompisar frågade om
jag var ledsen, torkade jag mina ögon med tröjan och sa, att jag trodde att
jag var allergiskt mot något.
Det slutade med att jag fick gå till en dokter, där jag fick medicin mot
magsår.
Tack vare mina två snälla klassföre|ståndare och Kompisar, så gick allt
mycket bättre. Nu trivs jag hur bra som helst här.
Det första året fick man väldigt många nya intryck och tankar som tog lång
tid att smälta. Allt var nytt. Dagarna var längre, schemat var annurlunda,
kompisar och lärare var nya och vi var yngst igen.

I årskurs sju gick allt mycket lättare. Man fick kontakt med lite mer nya
personer.
Det var skönt att inte vara yngst, nu fanns det nya elever som var lika
rädda och spända som jag varit i sexan.
Man hade vant sig vid schemat och nu började man t.o.m gilla de långa
lektionerna som var något nytt.
Idrottsdjupen blev också bättre. Man kunde ta i mer och visa vad man kunde,
för nu kände jag ju de andra och behövde inte vara blyg.
Nu kommer vi till det år som jag tyckte var jobbigast, årskurs åtta. Nu var
det betyg för första gången. Det var ganska mycket läxor och vi hade mycket
som skulle hinnas med.
Nu var vi en ganska samman|svetsad klass och vi hade väldigt kul
tillsammans. Man hade lärt känna många nya som man kunde prata med.
Lärarna var väldigt bra. Vi fick vara med mer och mer och bestämma hur våra
arbeten skulle läggas upp, vilket passade mig, för jag tyckte det var kul
att kunna visa läraren vad jag kunde åstadkomma.
Det visade sig att betyg inte var så farligt som de flesta trodde. Jag
visste att jag hade gjort mitt bästa och mer kunde jag inte göra.

Förra året började jag nedräkningen mot gymnasiet. Nu sitter jag här med
snart bara en halv termin kvar. Nian har hitintills varit bra.
Vi har ändrat lite på schemat detta året, så det är inte så stressigt. Alla
har vi nu valt till gymnasiet. Det känns lite overkligt på något sätt att
nu splittras efter fyra år tillsammans. Klassen har blivit något
”snackigare” än innan så det kanske bara är bra att vi får träffa andra
människor nu. vi är nog lite trötta på varandra.
Jag tycker att det både skall bli tråkigt och roligt att börja gymnasiet.
Det blir ju tråkigt att inte få gå med de kompisar man lärt känna under
tiden här. Jag kommer nog sakna vissa lärare, allt kul som vi gjort
tillsammans.
Fast kul kommer jag nog att få nästa år med, nya kompisar och nya lärare
att lära känna. Ta ännu mer ansvar för mina egna studier. Sedan blir jag
yngst på skolan igen!

MVG

Att byta skola

Det var den 20 December 1999 och det var äntligen dags för julavslutning.
Nu återstod det bara lite sång i kyrkan och ett tal från prästen, innan det
var dags att ge sig ut på ett efterlängtat jullov.
I ett halvår hade jag och mina klasskompisar varit äldst på skolan nu och
man hade blivit riktigt bekväm i situationen. Inga äldre kompisar att
släppa förbi i matkön eller bjuda på sitt godis. Nu var det istället jag
som fick gå före i matkön och fick godis av 3:orna. När jag själv gick i
trean så sa jag till mig själv att jag aldrig skulle tränga mig först i
matkön, när jag började femman. Men så blev det ju inte utan jag trängde
mig precis som alla andra. Det är nog lite av en tradition på skolan. Men
det gäller ju att ta vara på det, för om bara ett halvår så ska man bli
minst på en helt ny skola.
Eleven markerar nytt stycke med indrag Under jullovet så tog jag det
mest lugnt och gjorde det vanliga, spelade ett par fotbollscuper och
umgicks med kompisar. Julen firade jag med släktingar och fick en hel del
fina presenter.
När skolan började igen, så berättade min lärare att vi skulle ägna oss
mycket åt nationella prov och att förbereda oss inför vårt skolbyte. Alla
tyckte det lät jättespännande. Tre veckor fick vi vårt första nationella
prov. Helt utan förvarning! Det var i svenska och vi skulle läsa en text
och sedan svara på några frågor om den. Det var lättare än vad jag hade
trott. Efter provet berättade vår lärare att vårt nästa nationella prov
skulle vi göra på Läskolan, där jag skulle börja om bara några månader.
Alla var nyfikna på den nya skolan men många även nervösa. Man hade ju hört
historier om hur de äldre eleverna spolade ner nybörjarna i toaletten eller
hängde upp deras cyklar i träd.
Morgonen innan besöket på Läskolan, så var jag väldigt uppspelt men även
nervös. Vad skulle jag ha på mig för att se cool ut? Vad skulle jag ha för
frisyr? Min pappa körde mig dit och jag kom rätt sent, för jag ville inte
stå där ensam och vänta. Jag träffade min klass utanför och sedan gick vi
in i skolan. Först var där ett stort rum med massor av röda nerklottrade
skåp och en matsal. Sedan gick vi igenom en korridor in till ett ännu
större rum med högt i tak. Det kallades studiehallen. Där fanns två
biljardbord och två pingisbord och en cafeteria där man kunde köpa bullar.
Vi fick 20 minuter fritt innan vi samlades igen i ett klassrum för att ha
vårt nationella prov. Provet gick rätt så bra. Vi skulle skriva en
berättelse baserat på ett tema. Resten av dan gick mest åt till att se hur
skolan såg ut och spela biljard.
Efter besöket på Läskolan så ”snackade” alla om hur mycket de längtade dit
och om att ha ett eget skåp och spela biljard på rasterna. En dag kom ett
gäng elever och lärare till min skola för att informera om något nytt som
skulle startas på Läskolan, idrottsklass. Och idrottsintresserad som jag
var så valde jag självklart det alternativet, när jag skulle välja klass
ett par veckor senare. En månad innan sommarlovet fick jag reda på vilka
som skulle gå i min nya klass. Det såg jättebra ut. Jag kom med alla de
kompisarna jag hade önskat att få komma med. Nu såg jag ännu mer fram emot
att byta skola. En vecka senare så skulle vi besöka den nya skolan igen,
men nu skulle vi vara med den nya klassen alltså folk från andra skolor som
man inte kände. Det var väldigt nervöst men också kul och spännande. Jag
cyklade dit med två kompisar som skulle gå i min klass. Det stod en lapp på
dörren var vi skulle vara, så vi letade upp det klassrummet och gick in.
Det var helt tyst. Vi var någon minut försenade, men vi skyllde på att vi
inte hittade. Stämningen var spänd till max, ingen vågade säga något av
rädsla att göra bort sig. Lärarna placerade oss två och två med personer vi
inte kände och gav oss ett papper med personliga frågor. Jag kom med en
blod tjej som verkade rätt så trevlig. Efter vi ställt frågorna, så skulle
vi berätta övriga klassen om den andra personen och spänningen började
lätta lite. Men på rasterna var man ändå mest med personerna som man redan
kände. Sedan var dagen slut och man bara längtade till sommarlovet när man
kom hem. Nu var det ju bara mindre än tre veckor kvar på den gamla skolan
och förberedelserna inför avslutningen var många. Alla prov och arbeten var
ju klara nu och det var bara en transportsträcka till sommarlovet tyckte
man.
Då var det äntligen dags, avslutningen i kyrkan. Själva avslutningen i
kyrkan var väl inte så spännande, men efteråt skulle det ju hända så
mycket. Vi samlades på skolan och gick sedan till kyrkan som låg bara 200
meter bort. Vi ställde upp i kyrkan och sen kom alla släktingar och vänner
och satte sig i bänkarna. Vi började sjunga på en av våra inövade sånger
och sedan höll prästen ett kort tal. Vi sjöng ännu ett par sånger och sedan
avslutades det hela med det ordinarie sömnpillret till tal från rektorn
innan man äntligen hade sommarlov. Jag tog farväl av mina lärare och
kompisar och åkte hem och åt tårta med min mamma och mina bröder.
Sommarlovet gick snabbt men jag hann ändå med mycket. Jag åkte med familjen
till Frankrike i två veckor, spelade fotbollscup i Göteborg, solade och
badade med kompisar. Kvällen innan första skoldagen så var jag otroligt
spänd men jag hade förberett mig. Jag hade inhandlat nya coola kläder som
jag lagt fram och hår geléburken stod framme. Jag sov knappt under natten
högst ett par tre timmar men var ändå pigg på morgonen. Jag duschade,
klädde på mig och fixade frisyren innan jag tog min cykel och cyklade iväg
för att möta mina kompisar som jag skulle ha följe med.
Vi kom till skolan tidigt och satte oss i studiehallen och väntade. När
läraren kom så reste vi oss och gick in i klassrummet. Man kände igen de
flesta ansikterna från förra mötet med klassen och stämningen var lika
spänd nu som då. Läraren hälsade all välkomna men allt man kunde höra var
några svaga tack. Läraren berättade också att vi skulle på läger skola
redan om två dagar i Lomma och gav oss en packningslista. Vi fick också en
penna och suddigum och vårt nya schema. Shcemat tog en liten tid att
förstå, men till slut fick jag klämm på det. Den efterföljande dagen så
började man att prata mer med folk från de andra skolorna. Sedan var det
dags för lägerskola.
Vi samlades vid bussfickan och åkte med bussen till en stuga i Lomma. Vi
packade upp och valde rum, innan vi gick ut i trädgården, där vi gjorde
några lekar tillsammans. Man kände att folk började lära känna varandra
bättre nu. Vi hjälptes åt att laga mat och sedan var det dags att gå och
lägga sig. Men det var inte många som sov utan det var fullt ståhej hela
natten. Nästa dag gick vi och badade och hade en sandslottstävling. Mitt
lag kom sist. Men vi hade kul. Man hade blivit mycket bättre kompisar med
folket från de andra skolorna nu och man hade bara roligare och roligare.
Efter det var det dags för hemfärd med bussen och alla var överens om att
lägerskolan var nyttig för klassens sammanhållning och alla hade haft
roligt. Efter det så blev skolan bara roligare och roligare inte minst för
att vi hade så mycket idrott som jag tycker är roligt. 5 gånger i veckan
hade vi gympa och det hjälpte nog också klassen att bli mer sammanhållna.
Vi hade ju alla samma intressen.
Sedan fortsatte skolgången och jag trivdes i skolan och klassen med mina
nya kompisar. Det kändes också mycket friare nu när man hade börjat på ny
skola med eget skåp och ingen klocka som ringde in. Men man fick också ta
mycket eget ansvar som också var nyttigt. Men mitt byte av skola var endast
positivt, men det kan säkert vara helt tvärtom för många andra.

MVG