– Nervös? Det är klart att jag var nervös. svarar jag på min egen fråga.
När jag var sex år fyllda och gick in i den avlånga byggnaden, som skulle
bli min skola för tre år framåt, så var jag nervös. Då var man stor, nästan
vuxen, och mycket närmare vuxenlivet än de som precis börjat förskolan, som
jag själv hade gått i, för mindre än tre månader sen. Nu börjar allvaret
tyckte jag, fast jämfört med nu så var det enbart lek och stoj, hela
dagarna. Då var livet lätt att leva och skolan var höjdpunkten på dagen,
det ändrades drastiskt när skolarbetet avancerade och man upptäckte att det
fanns roligare saker än att lösa krångliga mattetal och få bollar i huvudet
på gymnastiken. Det första året bestod av lek och alfabets övningar, livet
var underbart. När det första året var till ända så fick man det smått
efterlängtade lovet då det åter var mamma, pappa och jord|gubbssaft som
gällde.
Nästa gång jag stod framför skolan var det dags att börja i andra klass, nu
byttes vår lärare ut mot karin, en helgalen och underbar dam som tyckte att
barn i tvåan och trean skulle veta hur barn kom till. Fast eftersom de
flesta av oss redan hade fått det förklarat för sig, så uppnådde Karin inte
så mycket, med sina modeller av en naken man och en naken kvinna, båda i
genomskärning, mer än en fullt rodnande klass som alla tyckte att det var
ytterst pinsamt att människor gjorde något så äckligt. Än idag har jag lite
svårt att inte rodna när vi tar upp ämnet på biologin, för då tänker jag på
Karin och hennes försök att nå oss vilt rodnande elever. Klassrummet som vi
bytte till när vi började tvåan, var stort, gult och det var proppfullt med
bänkar, innan hade vi bara haft bord. Vi fick nya och svårare böcker och vi
var tvungen att lära oss ramsor, för stavningens skull. de var i stil med
”Det satt en katt i en svart hatt” och ”En ung kung och en lång stång”. Så
här i efterhand, när min humor ändrat karaktär till det lite mer, ja!,
snuskiga hållet, så har jag skrattat åt den senaste ramsan.
Trean var ganska lik tvåan, fast nu var vi störst, bäst och vackrast (fast
de två senaste stämde kanske inte så bra). Böckerna blev lite jobbigare och
det var nu jag insåg att ettan enbart hade varit lek och att jag inte hade
blivit stor än, utan att det var en lång väg kvar, när man börjat fyran, då
var man nästan vuxen.
Sommarloven går som alltid för fort och nu var det fyran som låg i
antågande. Nu skulle vår klass bli utspädd med femmor och sexor. Den nya
läraren Göran hade redan bestämt vem vi skulle sitta med, i tre månader
framöver. Naturligtvis så skulle sexorna sitta med fyrorna och jag hamnade
med den absolut största och mest skräckinjagande kille i hela
mellanstadiet, olle. Han var inte en så hemsk kille egentligen men han var
stor som ett hus och ibland kunde jag svära på att han hade hugg|tänder.
När fyran började, så började också dansen. Dansen var en timmes plåga,
sista timmen varje tisdag. Leif Larsson, vår danslärare, försökte ivrigt,
studsande och klappande att få oss att bjuda upp. Tjejerna stod vid en vägg
och killarna vid den andra och vi tittade på varandra med bävan. Tillslut
dansade alla ändå, men inte innan Leif hunnit bli både arg, less och hotat
med standardfrasen ”ingen dans, ingen lek”.
Femmans allra första dag inleddes med att vi skulle bära bänkar, under
sommaren hade en ny skola uppenbarat sig, (ett besök från en allmänt känd
byggfirma) och våra lärare tyckte kanske att det skulle vara moraliskt
stärkande, eller något att vi bar upp våra egna bänkar.
Skolan var ny, ren och var inom ett halvår något vandaliserad. Fast i
övrigt liknade femman fyran och det enda som egentligen skillde var att nu
var vi mellanbarn, inte minst ej heller störst.
Sexan var i rätt stora drag som de övriga två åren i mellanstadiet. Mer
krävdes av oss, nu var vi äldst och vi skulle sköta oss. Jag började
mentalt förbereda mig att börja sjuan, direkt efter jullovet. Plötsligt
kände jag mig yngre än när jag började ettan och nervösare än den gången
jag var lucia, då jag förövrigt sjöng fel inför hela församlingen. Det var
många kvällar jag låg vaken och tänkte på hur jag skulle göra bort mig, hur
dålig jag skulle vara i alla ämnen och värst av allt, jag skulle inte få
några kompisar.
Jag tror aldrig att ett sommarlov, någonsin gått så fort. Ett knäpp med
fingrarna så stod jag och väntade på bussen utan att jag fattat vad som
hänt. Väl framme stod jag tillsammans med en klunga elever, alla vita i
ansiktet av nervositet. Jag gjorde som majoriteten av folket, jag satte mig
på en tom stol och tittade i riktning mot rektorn. Egentligen så är Hasse
Bengtsson en väldigt bra rektor men hans ”komma igång efter sommarlovet”-
tal är ett skämt som aldrig går ur tiden. Inte för att han är en speciellt
dålig talare, utan för att han tal är så långa. Hans tal svepte bort all
nervositet och alla tvivel för att ersätta dem med en dåsighet, som inte är
av denna värld.
Sjuan var inte alls som jag hade målat upp det. Jag gjorde inte bort mig,
inte så att det är värt att nämna ialla fall, jag var hyfsad i de flesta
ämnen och jag fick många, jätte härliga kompisar.
Första betyget kom i åttan på höstterminen, och jag var nöjd, med mina små,
knappa VG:n och G:n. Visst var åttan jobbig, fast nian är värre, men jag
tror att, alla prov till trots, högstadiet har varit mina bästa skolår.
Beviset på att jag inte är helt vrickad har kommit nu i nian och det var
när Martin, mattevikarien, tyckte att jag förtjänade ett MVG i matte, min
ordinära lärare tyckte ett VG, men jag totalt lycklig. Matte, mitt värsta
ämne, tråkigaste ämnet i världshistorien, det var min seger. Ingenting går
precis som man vill, men ibland kan det komma väldigt nära. Några minnen
kommer jag att bära med mig för resten av livet, lärarnas upptåg, den där
känslan av att veta att man gjort något bra, buset med kompisarna, den
något annorlunda julshowen som även jag medverkade i och glädjen av att
veta att jag går
texten ofullständig
