Betyg på uppsatsen: MVG

Jag har valt det fjärde ämnet, min syn på skolan, därför kommer texten att
gå ihop mycket med det tredje ämnet, lära för livet. Jag tänkte komma med
lite synpunkter på vad man ska lägga till och skära ner på i
undervisningen. När det här är klart kommer vi ha en uppdaterad och aktuell
undervisning, som även håller många år framåt.
När man kommer ut från något universitet runt om i landet,
nyutbildad men med höga studielån, behövs en sak. Pengar. Pengar får man
normalt sett genom att jobba, vara kriminell eller genom att spela på
hästar. Ett jobb är nog bästa valet bland de här alternativen. När man
söker jobb och sitter på anställningsintervjun på något telekom eller IT-
bolag, frågar de inte efter vad man åt på bronsåldern eller vad blodkärlen
som förser lungorna med syre heter. De undrar kanske istället hur mycket
man hänger med på börsen eller om man vet vad som händer runt om i världen
just nu. Man får inga UD jobb direkt och om du ska bli kirurg lär du dig
hela kroppen in i minsta detalj. De enda gångerna jag blir tillfrågad om
årtal eller matteproblem är, när vår misslyckade tränare frågar snabba
historia frågor samtidigt som vi gör sit-ups. Jag tror även att min
gammel|farfar rev av några snabba multiplikationstal de få gånger jag
träffade honom. Han dog tyvärr i höstas och vår tränare slutar om två
månader, så då blir det inga frågor. Man utbildar sig till det man ska bli
på universitetet, så därför tycker jag att man kan göra något vettigt av
högstadiet. Man kan börja med att bokstavligen kasta Katarina Svenssons
obetydliga ämne åt hel-e delar av ordet skrivet med symboler . Vi kan
också direkt plocka bort musik, de som är intresserade lyssnar på det hemma
och gillar man sång och instrument ägnar man sig åt det på fritiden. Nu har
vi sparat in tid till en halvtimmes läsning av SVD: s webtidning. Det
skulle göra alla elever allmänbildade till max och man skulle få en liten
aning om vad som faktiskt händer bortanför Robinson, famefactory och vårt
lands gränser. Man skulle kunna skära ner på naturämnena man ändå får nog
av på naturlinjen och ge dubbla tiden till samhällskunskapen, där vi kan
diskutera tidningsläsning, skriva nyhetsrapporter och ha ett prov varje
vecka. Alla blir tvugna att läsa samtidigt som vi lär oss något jag
upplever viktigare än till exempel hemkunskap. Vi kan kasta bort EA tiden
och av den gör vi följande. På den första timmen kan vi låta en psykolog,
eller något liknande, komma och lära de som inte vet, hur man tar kontakt
med folk på vanligt sätt. Med lite hjärntvätt kan psykologen få oss att
förstå att SMS och webchattar faktiskt inte är bästa sättet att ta kontakt
med en person. Den andra timmen ger vi till Leffe. Han ska få lite fart på
eleverna där ölmagarna kommer krypande redan i tidig ålder. Ha som krav att
alla som går ut nian ska kunna fånga en boll med båda händerna, för det är
inte många som kan.
En till sak jag måste hacka på är staten som inte har gjort
politikerjobben mer attraktiva än vad de är. Man måste ställa lite krav på
de som släpps in i riksdagen och regeringen. Om eleverna får en inblick i
detta i en tidig ålder skulle aldrig folk som Schyman, Sahlin med flera
fått vara med och styra vårt samhälle. Även om vi har otroligt stora
företag med skickliga ledare i det här landet håller det inte med de
idioter som sitter och bestämmer över oss. En kedja är aldrig starkare än
sin svagaste länk…. Det här kan vara en orsak till Sveriges fall sedan
sjuttiotalet, vem vet? Skulle vi ha högutbildade människor på
regeringspostarna, då kan man undra hur det skulle se ut idag. Det sista
området vi ska lägga mer vikt vid är miljökunskap. Dra ner på religionen
tillsammans med bild och slöjd, så kan vi få lite tid över till det här
ämnet som verkligen ligger i tiden. Det finns inte mycket olja kvar om tar
hänsyn till att det används mer och mer, och att behövs mer och mer. Få
folk intresserade av det här. Det behövs nya drivmedel och nya fordon. De
ska vara billigare, bränslesnålare, effektivare och miljövänligare. Det är
en nöt att knäcka. Med de här ändringarna tror jag att vi går ut skolan med
lite aktuellare kunskaper än vad vi nu gör. Så här ser min ”nya” skola ut
och jag tror det skulle fungera.

Det samhällde Du förespråkar gör mig lite skrämd, men Du skriver och
argumenterar bra, så jag får väl finna mig i det.

Mina skolår
Att börja i skolan är nog en av de läskigaste och roligaste sakerna jag har
gjort. Jag började i klass 1c i Enebybergskolan år 1994. Vi var 5 flickor
och 15 pojkar i klassen.
På det allra första uppropet med den nya klassen pirrade det i magen
hela tiden. Även fast jag kännde många av mina klasskamrater från förskolan
och dagis så känndes allt väldigt nytt. När den värsta nervositeten lagt
sig gick uppropet bra. Fröken gav oss en läxa redan första dagen. Vi skulle
ha med oss en fin sten nästa dag. Den skulle vara vår maskot som vi kunde
ha i klass|rummet.
Jag kommer ihåg att väggarna i klassrummet var fulla med bilder på
bokstäver och en sak som började på varje bokstav. Du har säkert sett dem,
de finns i nästan alla låg- och mellanstadie|klassrum. Jag hade emellertid
aldrig sett sådana och jag tyckte att de var jättefina.
Min lågstadiefröken hette Siri Valander och var den snällaste fröken
jag haft under min skolgång. Hon var tyvärr lite för snäll, så vi lärde oss
inte att skriva och stava så bra. Det var något hon inte tyckte var så
viktigt. Vi lärde oss däremot mycket annat som jag tror att jag har haft
större nytta av. Hon tog ofta med oss ut i skogen och jag lärde mig
otroligt mycket om djuren och naturen. Jag kommer ihåg en gång i tredje-
klass när vi var ute hela dagen och lagade nässelsoppa på stormkök.
Av Siri lärde jag mig också att prata inför andra människor utan att
tycka att det var pinsamt. Det var mycket genom att vi klädde ut oss och
spelade teater.
När jag ser tillbaka på min tid i lågstadiet, kommer jag ihåg den som
en enda stor lek.
I mellanstadiet förändrades allt. Vi fick en ny fröken och ett nytt
klassrum, men det var samma klass. Det var nu i fjärde klass som det hårda
arbetet började. Okej, det var säkert inte så hårt men det känndes så
eftersom att jag inte var van. Klassen var tvungen att läsa in allt vi hade
missat under de första tre åren.
Jag har haft mycket kul i den här klassen. Visst jag kommer inte överens
med alla elever och lärare men det är sådant man får ta. Ingen tycker ju om
alla eller hur?
Det jag tror att jag kommer att komma ihåg bäst är alla idrottsdagar
och idrottsturneringar. Det beror nog på att klassen är så
tävlingsinriktad. När det är någon form av sport på gång är stämningen på
topp och alla satsar allt för att klassen ska vinna. Om jag tänker efter så
gäller det nog inte bara spot utan alla tävlingar. Vi vill vara bäst på
allt, och det tycker jag att vi kan säga att vi är också. Vi har bra
resulat på prov och andra skolarbeten och vi vinner ofta i sportevenemang.
Det beror antagligen på att alla peppar varandra till att göra ett bra
jobb.
Jag själv tycker att jag har jobbat på bra under högstadiet. Jag
trodde aldrig att jag skulle kunna uppnå de resultat och betyg jag har nu.

Att börja på gymnasie ska bli kul tycker jag. Man träffar nya
människor och man arbetar på ett annat sätt. Det är bara synd man måste
skiljas från sina klasskamrater. Det kommer att kännas konstigt att inte gå
i samma klass som Julian och Lars som jag har gått med sedan förskolan.
Det ska bli spännande och se vad man kommer ihåg bäst av högstadiet
om några år. Jag har en känsla av att det kommer bli de lektionerna i
Magdas klassrum. Det är då klassen har som roligast.
Min mellanstadiefröken hette Pernilla Claesson. Hon jobbar nu här på
Enebyskolan, så du kanske vet vem det är.
Pernilla var mycket för tidningar och nästan allt vi gjorde hade med
tidningar att göra. Varje morgon började vi med att läsa dagens viktigase
nyheterna högt. sedan diskuterade vi dem. Det tyckte jag var jättekul. När
jag satt hemma på kvällen och såg nyheter på TV kunde jag längta till nästa
dag när vi skulle prata om dem.
Vår klass jobbade på beting, alltså i början av veckan fick vi veta
vad soom skulle vara klart när veckan var slut. Det har jag haft stor nytta
av här på högstadiet.
Något jag kommer ihåg ifrån mellanstadiet är när jag och några
klasskamrater satt i biblioteket och jobbade. Det var sent på dagen så det
var mörkt ute. Det började regna och efter en stund var det världens oväder
med blixtar och dunder. I taket i biblioteket fanns det fönster så man såg
när regnet föll ner över oss, och hur det blixtrade till på himlen. Det var
otroligt mysigt att sitta där och vi ville inte gå hem.
När vi gick i femman åkte vi på lägerskola till Alvesta. Det var
roligt och spännande för det var första gången jag sov borta en längre tid
utan mamma och pappa.
Det var så bra stämning i den klassen och alla var snälla mot
varandra. Jag kommer inte ihåg att det var någon som var utstött. Det var
nog därför ingen hade hemlängtan på den där lägerskolan.
När jag började i sexan hade jag mag-pirr igen. Det var ny skola, ny
klass och nya lärare.
Allting var nytt. Jag hade visserligen med mig Julian H, Lars och Anja
ifrån min gammla klass. Resten av människorna var dock totala främlingar.
Som tur är har jag aldrig haft svårt för att prata med människor så
det gick fort att lära känna de flesta.
Det är svårt att se tillbaka på högstadietiden eftersom jag
fortfarande går här men jag ska försöka.
det verkar som att uppsatsen ordning har kastats om vid kopieringen, då
uppsatsen avslutas med att eleven ”ska försöka” se tillbaka på högstadiet –
vilket eleven berättar om tidigare i uppsatsen

Första klass – och vem ska jag hålla i handen?
Allt är för stort, jag är för liten och mina sandaler tränger i tårna. Det
är alldeles för många barn och ingen håller mig i handen. Håll mig i
handen!
Jag ser bekanta lekis-vänner, kommer de ihåg mig?
Jo, de kommer ihåg mig, men de kanske tycker min klänning är ful.. De har
blommor på sina klänningar. Jag har rutor. Får jag vara med ändå? Den förut
så bekanta skolgården ser nu ut som ett hav, ett oändligt hav som strax ska
tömmas på barn.
Nu fylls trapporna istället, det är långa breda stentrappor. Varför ler
alla, man kan väl inte le i stentrappor?
Är det bara jag som förstår att skolor inte har stentrappor? Något är
väldigt fel och jag vill hem till barbie.
Mamma! Förstår inte ens du? Alla verkar veta vart vi ska. Har de lurat mig
allihop? Utan att veta hur, befinner jag mig i ett rum, men nu vet jag
varken ut eller in. Nu står jag i ett gult stort rum med ballonger och
blommor. Ser det ut så här i spökhus och rövar borgar? Jag börjar tvivla.
Först då ser jag, det står en sol längst fram och ler.
Solen har blå klänning och gul kofta. Mamma viskar att det är fröken, och
det är klart att det är fröken – fröken Sol!
Det står fyra runda bord i rummet och på varje bort står 6 lappar som någon
har ritat på, någon har ritat blommor och solar. På en lapp ser jag mitt
namn, KATARINA står det, och jag funderar på hur någon har fått dem att stå
upp.
Jag får sitta jämte min lapp och de känns ju bra, NÅGOT är bekant. Kan
detta vara den där skolan iallafall? Fröken Sol strålar och nu visar hon
att hon inte bara kan le. Hon börjar nämligen prata. Jag hör inte riktigt
på, jag är nämligen upptagen att undersöka om jag är den enda flickan med
rutig klänning. Jag avbryter dock undersökningen när jag märker att fröken
Sol ler mot mig.
– Är det någon som vet vad jag heter, säger hon. En flicka med hästsvans
(utan rutig klänning) räcker upp handen och säger stolt att hon vet att
fröken heter Berit.
– Berit, tänker jag.
Nu vet jag en sol som heter Berit.

Solen Berit lärde mig att skriva P, att a var en hård vokal, vad en
sädesärla var, multiplikationstabellen och texten till ”Bered en väg för
herran”. Hon höll mig i handen när jag var rädd för att åka på utflykt och
hon log åt mig när jag lärde mig simma utan dyna.

Jag träffade tidigt mina änglar. 2 flickor att hålla i handen! Vårat liv
var ett himmelrike och vi levde i en rosa värld som doftade luktsuddgummi.

Livet var vårt och vi viskade hemligheter i kojan på baksidan av
skolgården. Den kojan var vår och vi skulle vara vänner för evigt – friends
for ever.

Efter 3 år skulle vi skiljas från vår älskade fröken. Vi fick komma och äta
glass i hennes trädgård och träffa frökens man – han hette Sten! Det
skrattade jag länge åt. Fröken brukade säga att hennes man alltid hade en
Sten i skon! Min fröken var världens roligaste Vi skulle börja
mellanstadiet och få en magister!
Solen Berit skulle få en ny klass med nya pyttesmå ettor. Små som myror! De
kunde inte ens stava till flaggstång.
Våran magister hade roligt hår. Det var lockigt och rödlätt (det var
förbjudet att kalla det orange!)
Jag hade fortfarande mina änglar och vi var kära i de killarna som var bäst
på fotboll. Vi skulle bli Spice Girls när vi blev stora och vi skrev
hemlisar i dagböcker som det stod ”SUPERHEMLIGT!” på.

Våran rödlätte magister lärde oss engelska och vad som händer när man blir
kär. Under mellanstadiet var vi konstant kära och det bästa som fanns var
att få leka puss-lekar. Fast LEKA fick man inte göra, det var dödsstraff på
det – nästintill.
Mellanstadiet var helt enkelt en 3-år lång häftighetstävling.

När vi gick i sexan tröttnade vi tjejer på killarna. De var ju
jättebarnsliga och hur kunde vi frivilligt lekt puss-lekar med dem?
Oförståligt.
Nu ordnade vi tjejer ”tjejkvällar” och ”tjejmiddagar” som ägnades åt att
sukta efter pop-stjärnor, den nye snygge gympaläraren och frossa i
pinsamheter. Vi längtade till högstadiet och efter nya förhoppnings|vis
mogna och snygga.
För vi var verkligen JÄTTE mogna förutom när vi tog fram den ytterst
förbjudna Barbie-lådan. Högstadiet skulle bli vår räddning!

Jag valde mina två änglar till högstadiet, vi satt fortfarande ihop med
klister.
På våren i sexan fick vi till vår lättnad veta att vi kom i samma klass på
högstadiet. Vi kunde andas ut, men sekunden efter insåg vi att vi skulle
splittras från resterna av vår underbara (?) klass.
Nu tycktes det längesedan jag stod på skolgården med rutig klänning (!),
trånga sandaler och trodde att skolan var en farlig borg.
Det var längesedan – 6 år, ungefär hälften av mitt liv, men innerst inne
var jag fortfarande osäkra, vilsna och förvirrade Katarina som trodde att
alla ville henne ont.

När jag skulle börja sjuan stod jag där igen och undrade hur alla kunde se
så glada ut. Ny klass, nya lärare och ny miljö förändrade inte mitt liv
särskilt mycket. Jag levde fortfarande kvar i min gamla klass och umgicks
enbart med dem. Vi tjejer var alla överens om vem som var den snyggaste
killen och under ytan var vi konkurrenter och hatade varandra. Föraktet mot
de populära och håntet mot ”töntarna” förde oss samman trots allt. Vi var
fullt upptagna med att klandra alla i vår närhet och insåg förste efteråt
att det var vi som var töntarna.
Det man inte vet bekymrar en dock ej och vi hade varandra och våra
popstjärnor så vi njöt av livet och naiviteten lös i våra ögon.

Ingenting varar för evigt dock och flickorna i f.d 6b gled ifrån varandra,
men jag och de två änglarna var fortfarande som fast klistrade. Vi
isolerade oss från omvärlden och kom överens om att alla var konstiga utan
vi. Vi behövde ingen annan. Lektionerna på högstadiet blev som en stor gå
massa. Här fanns ingen fröken Sol eller rödlätt magister. Här var allt
grått och anonymt och ingen dag var olik den andra. Pricken över i var
insikten om att jag inte längre hade mina änglar som förr. Jag hade
isolerat mig med dem och utan dem stod jag ensam. Jag förstod inte längre
deras skämt, jag trivdes inte i deras sällskap jag ville bort, bort, bort!
Jag ville skrika och gå men jag satt kvar med klump i halsen. Skolan blev
om så möjligt ännu gråare och de som kom som räddande änglar och höll mig i
handen trots min rutiga klänning, skapade nu is i min mage, klump i min
hals och höst i mitt hjärta. Jag borde gått men jag accepterade det och
accepterar det fortfarande. Mitt nionde år skulle inte sluta som grått, det
skulle sluta som svart – trode jag. Det hände något dock. Det kom en fröken
Sol, det kom en flicka med kjol av tyll och sol i ögonen. Hon höll mig i
handen trots att jag skuggade henne. Hon stod kvar i skuggan med mig. Min
andra hand tog min söta älva, tillsammans gick vi mot ljuset. Vi är ännu
inte där, men vi är på väg. Jag, fröken Sol och älvan med rosa sandaler går
mot ljuset och vi påminner varandra om att vi bor i skaparens hand.
Jag betyder inte lika mycket för dem som de gör för mig men det gör mig
inget för de släpper inte mina händer. Slutet på mitt nionde år ska bli med
sol i hjärtat.

Från 6:an till 8:an…
Jag är en kille i 16års åldern och jag sitter här och tänker på min
skolgång. Jag kommer ihåg att jag har haft det tungt i många avseenden men
det har gått väldigt bra i de olika ämnena. Det började i slutet av femman:

Jag gick på Hallvik och hade några kompisar som hette Fredrik och Robin, de
var mina allra bästa kompisar just då. Vi gick hem efter skolan, lekte i
ravinen, vi till och med snattade godis på Statoil. Men en dag så kom det
en ny kille till skolan som hette Filip och han kom att bli min nya
”superpolare”. Han spelade ishockey och var jätteduktig på fotboll, han var
faktiskt nästan lika bra som mej. Vi började prata och leka med varandra på
rasterna, spelade fotboll och lekte ”dunken”.
Dunken va likadant som kurragömma med datten.
Jag ville börja spela ishockey och sluta på fotboll som jag hade spelat
hela mitt liv.
Först så fick jag inte för mamma men min pappa ville att jag skulle ”bli en
man” när jag blev stor så jag började i hv i början av sexan. Efter det
beslutet skulle mitt liv förändras totalt.

Det var i desember i sexan på vägen hem från skolan. Jag gick och visslade
lågt för mej själv på en låt från doktor Bombay som jag alltid hade tyckt
om, då fick jag en hård, isig och välkramad snöboll mitt i nacken.
Jag rykte till och kände snön rinna ner i nacken men jag brydde mej inte så
mycket om det. Det ända jag blev rädd för va att när jag vände mej om stod
Robin och Fredrik där med skolans ligister och hånflinade åt mej. Jag
sprang hem på två minuter i ett enormt tempo, jag hade nämligen Också en
sju helsikes kondition. När jag klev innanför dörren va det ända jag tänkte
på, Robin och Fredrik som hade varit mina bästa kompisar ända från att jag
låg i vaggan nästan. Jag hade svikit dem för en sportfåne som kallades
”Avik”, Filip alltså.

Varje dag gick jag med Avik, vi spelade hockey överallt, det fanns inget
annat i våra liv just då. Vi hade hockeyträning i snitt varje dag så det
fanns bara Filip och Patrik, Patrik spelade också hockey. På rasterna i
skolan blev vi kallade divor för att vi va så bra på allting. Vi var bäst
på bandyn och fotbollen på rasterna och också bäst på alla prov vi hade. Vi
blev vältränade på hockey|träningarna så då blev vi också kallade
”spännbögar”.
Det var en rast i mitten av mars tror jag, vi hade vunnit bandymatchen och
skulle precis gå in då jag kläcker en förhållandevis ganska spydig
kommentar:
”Det gick inte så bra för er där ute dö!”.
Då blev motståndarna förstås arga så de försökte slå ner mej och Filip, jag
vet inte exakt vilka det var men det var så skönt att spöa upp dem riktigt
hårt så de knappt kunde stå på benen efteråt.
Det var jag och Filip hela sexan ut och vi gjorde allt roligt tillsammans.
Efter sexan kommer sjuan, då får man välja några kompisar man vill gå med i
den nya skolan Havedal som det kom att bli för oss. Jag valde naturligtvis
Filip till samma klass och så valde jag Patrik, jag hade lite svårt att
välja den tredje men till slut blev det en som heter Enar som också va en
go kille.
Vi fyra valde varandra kom vi fram till så vi va verkligen jätteglada och
trodde vi skulle få gå i samma klass.

Sexan var äntligen slut och sommarlovet hade börjat för två månader sen.
Jag hade varit i viken med Patrik och Enar medan Filip hade varit i
Turkiet… Det va inte alls samma känsla och inte lika roligt att vara med
Patrik och Enar som att vara med Filip. Resten av sommaren va jag bara med
Filip och vi gick och längtade till Havedalsskolan, vi hade hört så mycket
bra om den.
Vi var nere på Havedalsskolans skolgård varje dag, det var en skola med
fyra byggnader och några bord och bänkar och naturligtvis en innebandyplan
där man kunde spela bandy och fotboll mm.
När det var en vecka kvar till skolans start kom det ett brev hem till mej
där det stod vilken klass jag hade kommit i, jag låg och grät två kvällar
irad. Jag hade nämligen kommit med Patrik som jag tyckte minst om av de tre
som jag valde. Filip i sin tur hade kommit med Enar och några snälla och
söta tjejer ifrån våran skola.

Filip och jag var mycket besvikna efter en vecka i sjuan, vi träffades för
lite och vi fick inte spela bandy som vi ville. I högstadiet som vi nu gick
i satt man antingen bara och pratade med kompisarna eller pluggade till
läxorna man fick ifrån de nya lärarna. Jag vara nere hos kuratorn och
snackade om klassbyte och mamma ringde till min lärare, detta gjorde vi
många gånger.
Det fanns ett väldigt stort problem med i det hela, det var nämligen så att
i Filips klass gick även Fredrik och Robin som jag och Filip hade varit
mobbade av i hela sexan. Tiden gick och jag blev mer och mer insatt i
situationen så jag fick bara ta dagarna som de kom och vara med Filip på
fritiden och hänga med en annan kille som hette Anders i skolan.
Hela sjuan var ett rent helvete om man får utrycka sig i ren svenska och
allt detta för lite avundsjuka.
I 8:an hade jag lärt känna klassen lite mer så då blev det genast lite
roligare. Man fick en del nya kompisar som man snackade lite ”skit” med på
rasterna, lärarna hade man också lärt känna lite mer och man insåg att
skolsystemet var perfekt.
Inga ovänner som man fick dras med langre och hockeykompisarna träffade man
varje eftermiddag, nu var livet bra igen.
Klassen hade sina nackdelar men det blev roligare och roligare för varje
dag som gick.
Att byta skola och klass var helt klart en liten nytändning men det kan
verkligen föra med sig problem också om man har otur.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka kan man undra vad som egentligen
hände med mina allra bästa barndomskompisar Robin och Fredrik, va det
enbart avundsjuka på att vi var så duktiga på allting eller va det bara att
de ville vara koola och stå upp mot oss, det kanske tjejerna tyckte va
häftigt.
Man kan nog aldrig få svaret tror jag inte.
Vi var väldigt omtyckta av tjejerna, det sa många i alla fall. Det kanske
va därför att vi va snyggare än dem, som sagt: det får vi nog aldrig veta?

Men om jag får säga min åsikt så tror jag att det är mycket trassel och
oroligheter just för att man är avundsjuk.

Nu har jag precis gått ut nian och har ännu ett val att göra, nu gäller det
gymnasiet. Man får hoppas på det bästa och nu ska jag gå tillsammans med
Filip, det har vi redan bestämt. Jag hoppas att du håller tummarna för mej
och att mitt liv blir som jag vill att det ska bli, även om det trasslade
till sig lite från 6:an till 8:an.

THE END

Min syn på skolan
Kära skolminister
Nu behöver du hjälp utav oss ”experter”.
Du skulle ha besökt Hallvikskolan. Hallvikskolan gick jag i under låg- och
mellanstadiet. Skolan var ett helvete, ingen bra gympasal, ingen bra
skolgård och inga bra lärare. Gympasalen var gammal och skruttig.
Skolgården blev utnämnd till den sämsta skolgården i Linköpings län.
Lärarna var gamla och tråkiga, jag som var ett vilt och rastlöst barn
tolererades ej utav dessa lärare. Jag blev ofta nerslagen, men läraren stod
bara i fönstret och tittade på.
Kära skolminister, gör ett mentalprov på alla blivande lärare!
Min idrottslärare var också gammal och senil, han hette Ralf. Trots att han
hade 3cm tjocka glasögon så såg han inte en innebandy från 2meters avstånd.
Döv var han också, hur mycket man än skrek så hörde han inte. Antingen för
att han var döv eller för att han kollade på tjejernas rumpor!

Åren gick, nu var jag i sjätte klass.
Vi i sjätteklassen fick flytta våra grejor till Komvux bygg|naden längre in
mot centrum, Mariaskolan kallades den för. I Mariaskolan gick det ett par
klasser med flyktingar i vår ålder som ännu inte kunde prata så bra
svenska. Särskolan hade också sina klassrum där, vi var omogna och
trackasserade säreleverna.
Husaskolans fick också börja plugga på Mariaskolan, Bygg större skolor!
Det var konstigt att de gick där pga att Husaskolan var så stor.
Birgita Hassberg, Sabina Johansson och Adam Arvidsson. Tre lärare som vi
hade 6:an.
Birgita Hassberg var den strängaste utav dem. Vi var tvugna att skriva
fint, jag undrar om det är så viktigt! Efter ett år utav stress, bråk och
lärodom så började 7:an. Kära skolminister, varför är många lärare så
taskiga? I 7:an var det något nytt och spännande för oss alla att börja på
högstadiet. Några regler blev klar|gjorda för oss. Man fick bl a inte ha
huvudbonad, så som keps eller mössa (det fick man iofs inte ha under låg-
och mellan|stadiet heller).
Varför?
Jag tycker att så länge kepsen är ofarlig, (utan skarpa spetsar på
skärmen), så får man ha på sig den.
Därför tycker jag att den regeln ska skippas. Jag menar, vi pluggar ju inte
i en kyrka.

Kära skolminister, våran skola har ofta haft problem med maten och
matsalen. Du kan komma och besöka vår skola. På Havedalsskolan går det en
mängd husaelever och särelever. Vi får inte plats, även fast det är
högstadieelevernas skola.
Årskurs 8, man blir allt latare och latare, jag vill att det ska bli så
intressant i skolan som möjligt. Nya böcker där Sovjetunionen inte
existerar.
Lärarna på Havedalsskolan är i genomsnitt väldigt trevliga.
Men det är viktigt att lärarna är förståndiga redan när man är mindre. Det
är viktigt att man trivs med själva skolan från grunden.
Havedalsskolan är stämplad som en ”snobb-skola”. Det finns moderater i
skolan och många ”sossar”. Kära skolminister, jobba på att få elever till
att arbeta tillsammans, oavsett deras politiska åsikt eller
hudfärg/hårfärg. Det finns många ”smygrasister” på vår skola, detta kan
resultera till att dessa ”smygrasister” blir nazister en dag. Hjälp oss att
förebygga detta, undervisning om Andra världskriget verkar inte hjälpa.
Min tid i skolan har haft sina ljusa stunder också. Allt det roliga vi hade
under lågstadiet och mellanstadiet. Alla var kompisar och ingen blev lämnad
utanför. Istället för att mobba någon elev så mobbade vi lärarna istället!

”Fight the power!”, det var vårt motto.
Det finns bra lärare med bra humör på Havedalsskolan. Jag vill tacka dig
för att vi i Sverige har haft chansen till att gå en ordentlig skolgång.
Matsalen fungerar bättre numera och de flesta är nöjda. Skolor över hela
Sverige funkar bra och är inte överdrivet stökiga.
Istället för att bry dig så mycket om vår ”snobb-sk|ola”, så tycker jag att
du ska lägga mer tid på skolor som har många elever med utländska rötter.
Jag tycker att det är sorgligt med segregationen i både skolan och livet
utanför.
Jag tycker att du än så länge har gjort ett bra jobb, men tänk på att ge
alla elever i lägre årskurser chansen att ha det bättre och rikare än mig
under min skoltid på Hallvikskolan.

MVH//
Emanuel Lazlo

Min syn på skolan

Hejsan skolministern!

Mitt namn är Elin Rehn, jag är femton år och går sista terminen
i årskurs nio.
Eftersom du så gärna ville ha min hjälp för att kunna förbättra
skolan så tänkte jag vara snäll och ge dig den.
Skolan idag är inte helt fel ute, men det är klart att en hel
del förbättringar skulle kunna göras.
Det första jag tänker på är det som redan så ivrigt diskuteras,
mera idrott.
Även om vissa barn och ungdom|ar tränar regelbundet, så är
andelen som inte gör det väldigt stor. Den ökar ju dessutom konstant.
Jag läste för några dagar sedan att andelen som aldrig
motionerar i årskurs 7-9 har ökat med fyra procent från år 93/94 till år
97/98.
Eftersom vi äter fetare och fetare mat, betyder ju det också att
vi måste röra på oss mer.
Annars kommer ju svenskar i fram|tiden se ut som vissa i Amerika
gör nu.
Därför tycker jag att det är bra om barn och ungdomar tvingas
röra på sig i skolan, att de som inte känner att det ”kryper i benen” lär
sig ge kroppen den dagliga fysiska ansträngning som den behöver.
Det borde vara fler obligatoriska friluftsdagar.
Jag tycker också att antingen biologin eller hemkunskapen ska ta
upp hur viktigt det är att äta rätt för att må bra.
Flera av mina kompisar har utvecklat ätstörningar, vilket jag
tror kommer bli ett tufft problem i framtiden. Sjukdomarna anorexia och
bulimi kryper snabbt ner i åldrarna och jag tycker att skolan skall hjälpa
till att förebygga detta.
Alltså: mer undervisning om vilken kost som är nyttig för
människokroppen, samt tips om vilken träning som är nödvändig.
Annars kommer ju halva befolkn|ingen se ut som hus, och resten
som små möss.
En annan sak som borde rustas upp rejält är lärarkåren.
Jag vet inte om det är själva lärarutbildningen som inte är
tillräcklig, eller om jag bara har haft otur som fått obehöriga lärare. Men
under hela år åtta hade jag en lärare i SO som absolut inte klarade av sitt
jobb.
Jag kan inte påstå att vår klass är den lättaste, men det finns
många som ”sitter på höga betyg” och vill lära sig saker.
P.g.a denna lärare förlorade vi nästan en hel årskurs i SO.
Nu har vi fått en ny lärare som också är nyutexaminerad, men hon
är jättebra. Hur seriös som helst. Alla i klassen tycker om henne, men det
jobbiga är att under ett år har vi fått läsa in två årskurser.
Jag vet inte om vår klass har varit speciellt utsatt, men under
de tre åren jag har gått på wicksellska skola har jag bytt lärare nio
gånger.
Detta påverkar självklart betyget, och är väldigt jobbigt
eftersom varje lärare har olika arbetssätt som eleverna måste rätta sig
efter. Men nu blev det mycket tjat om det negativa, det finns ju självklart
också positiva saker med skolan.
Temadagar tycker jag är en väldigt bra sak.
Undervisningen om nazism och rasism har fungerat mycket bra
under dessa dagar.
Friluftsdagarna är också ett bra påhitt man borde ta bättre
fasta på. Det är ju jättebra om också lärarna följer med på utflykterna, då
lär man känna en helt annan person än den som står och tjatar om
vätemolekylens uppbyggnad, eller vad som utlöste första världs|kriget.
Men det jag tycker man har lyckats med på min skola är att
stoppa mobbningen.
Vi har en liten organisation som heter NonMob, det är en grupp
elever som arbetar mot förekomsten av mobbning, detta fungerar mycket bra
och är något som jag rekom|menderar andra skolor.
Hoppas jag inte har gett dig för mycket problem med mina tankar
om förändring av skolan.
Ha det så bra kramar Elin.

Slutet passar nog inte in i ett brev till skolministern. Du kan
argumentera och har ett språk som fungerar

Min syn på skolan.
Käre skolminister!
Jag tycker det är förlite idrott inlagt på schemat i skolan. Vi på våran
skola har bara under årskurs sju 2×40 minuter inlagt på schemat. Senare
under årskurs åtta och nio så minskar det till bara en 40 minuters lektion
i veckan, och det är under dessa två år som det skulle behövas mer idrott
så man kan skingra sina tankar från allvaret i de vanliga lektionerna,
sådant som mattematik och svenska. Jag tycker att det borde bli
obligatoriskt med 3×40 minuter i veckan med idrott. Varför ska vi få mera
idrott på schemat?
Alla undersökningar som gjorts gällande detta ämne på olika skolor runt om
i landet har alla visat en och samma sak, elever med mer idrotstimmar på
schemat har fått bättre resultat på prov och olika tester. Jag anser att du
som skol|minister borde ta del av dessa undersökningar, om du inte redan
har gjort det.
Generellt är inte skolmaten så bra och dit hör våran skolas mat. Det borde
läggas ner mer pengar på skolmaten så att standarden kan höjas. Vi borde
kunna välja mellan två olika maträtter, en vegetarisk och en ”vanlig” t:ex.
Om inte detta går att genomföra så borde man erbjudas en liten
salladsbuffé, inget märkvärdigt bara man kan äta det i stället för maten så
att man orkar med andra halvan av dagen. Nu låter det som om skolan bara är
tråkig och negativ men det är inte sant.
Vi på våran skola har något som kallas NonMob och det är en grupp
specialutbildade elever och de är 25 st. NonMob är till för att motverka
mobbning och andra kränkande behandlingar på våran skola. Detta är en bra
och positivt utvecklad grupp. Denna grupp borde finnas på fler skolor än
vad den gör idag. Och man borde börja i tidigare åldrar att motverka
mobbning, inte bara på högstadie|skolor. Ett elevråd är också en viktig del
av skolan och våran skola har turen att ha ett så välfungerande elevråd,
där lärare ly ssnar på oss elever och tar till sig det vi säger, det är
också något som borde finnas på alla skolor.
Alla elever har inte samma förutsättningar att klara av skolan på ett bra
sätt, och därför till dessa elevers förmån borde man få mer pengar så man
kan sätta in olika resurser så eleverna får den hjälp de behöver, jag vet
inte hur andra skolor har det men, jag vet att våran skola skulle må bra av
det.
Jag hoppas intesset fortfarande finns för att läsa vidare för det finns mer
att skriva.
Jag tycker att skolan är för allvarlig hela tiden, man börjar redan i
tredje klass att känna press på sig att man borde vara bland de bättre i
klassen för att göra bra ifrån sig.
Detta borde ändras och man borde ha mer lekar under skoltid, så vi elever
får skratta lite emellanåt, det hövs inte vara något avancerat bar det gör
så man får lyfta lite på rumpan en lek är t.ex. Simon säger, den är inte
speciellt avancerad.
Det finns mer under sökningar runt om i landet som säger att musik är bra
stimulans för hjärnan, specielt klassisk musik är bra.
Därför borde eleverna få lyssna på musik under lektionerna. Det räcker med
att bara ha på lågt i bakgrunden så hjälper det till lite.
Käre minister brevet har en början och nu kommer också ett slut, men jag
hoppas du fått nytta av mitt brev och att några av mina idéer går att
genomföra, tack för att du tog dig tid att läsa mitt brev.

M.v.h. Emma

1. Krönika i Skoltidningen
Mina skolår!
Kära läsare! Mitt namn är Felix Baneryd och jag går i klass 9F på
Havedalsskon. Till sommaren går jag ut nian med stora förväntningar och
tankar om steget in i gymnasiet. När jag ser tillbaka på min tid i
grungskolan gör jag det med ett leende på mina läppar. I denna krönika ska
jag berätta om mina år i grundskolan. Jag föddes 1987 på BB
resten av uppsatsen saknas

Jag vet att första gången jag bytte klass så var det från trean till fyran.
Jag vet att det är så men jag minns det inte. Däremot minns jag hur det
kändes.
Nya lärare och nya elever. I lågstadiet hade vi varit en ganska normalstor
klass, man kände de flesta men man höll sig mest i små grupper. Men när vi
bytte klasser och fick nya, okända lärare så var det omskakande. Som tur
var hade jag kvar några av mina gamla kompisar, jag vet inte vad jag hade
gjort utan dem. Lite jobbigt var det, det minns jag, men inte alls som när
jag gick från dagis till sexårsverksamheten här på Skogesskolan. Då var
precis allt nytt. Men även då hade jag två vänner med mig. Mattias och
Daniel.
Men bytet från trean till fyran var nog det som var minnst jobbigt, det
skulle bli värre senare.
Som jag tidigare sa så blev vi två stora klasser med tre lärare. Och du kan
ju tänka dig vilket kaos. 30-40 skolbarn i 10-11 årsåldern, med endast tre
lärare som dessutom var ganska nerviga av sig.
Den som var stabilast var nog vår engelskalärare, Ida. Jag har väl henne
att tacka för att jag har åtminstonde lite diciplin i kroppen. Hon lärde
eleverna och klarade sig ifrån nervsammanbrott. Den som klarade sig bäst
efter henne var Britt. Hon skulle lära oss matte. Jag beundrar henne lite
också, för hon stod ut länge. Det som var synd var att hon inte brydde sig
lika mycket och att lära, eller så var det kanske så att hon inte kunde
lära just oss. I vilket fall som helst så kommer hon på en klar
andraplats.
Den som tog mest stryk var Agneta, det är nog alla överrens om. Hon var nog
lite nervig och nervös innan hon fickoss, och vi elever tog verkligen kol
på henne.
Det gick väl något år, och jag antar att det blev värre. 87:orna har nästan
alltid varit de som skolan verkar ha experimen|terat på. Så gissa om jag
gick i taket när vi fick reda på att klasserna skulle splittras. Om skolan
nu ville experimentera med stora klasser fick de väl så lov att reda upp
det också, men det utan att det gick ut över oss igen! Så vad skulle vi
göra? Efter lite funderingar och ett möte så kom vi fram till ett beslut.
Vi gick helt enkelt i strejk.
Det är något jag minns tydligt, vi satt där utanför gula barracken och
vägrade gå in. Ida och Agneta kom ut och försökte fösa in oss så gott de
kunde, men vi bjöd på allt motstånd vi kunde ge. Britt kom ut och Agneta
fick ett sammanbrott och sprang iväg och grät.
Sedan kom det förödande, någon reste på sig och gick in. Allt gick i
spillror framför mina ögon. Min idé var ju på god väg att lyckas, och de
ger upp! ”Veklingar” tänkte jag. En efter en gick, vi var kanske sju
stycken kvar när jag beslutade mig för att hämnas förrädarna. Med tunga
kliv gick vi tillsammans in i barracken igen.
Inte kom det någon hämnd inte, mitt minne har alltid varit bra men kort och
alla vet väll hur mycket man har att göra när man är liten. Minnet av mitt
mer eller mindre misslyckade försök till uppror förflyttade sig till ett
mörkt hörn i min hjärna.
Det var nog tur att det misslyckades trots allt för endast gud vet hur det
hade gått om de klasserna fortfarande fanns. Nu blev det så att vi
splittrades till tre mindre grupper. två stycken på ca: 25 elever och en
mindre på 18 st. I den klassen gick jag.
Klart jag funderade över varför den var så liten, men det tog ett tag att
förstå att det var för att vi fick Agneta som mentor.
Nya och gamla kamrater och gamla lärare, trots det och ett nytt
klassrums|byte så tror jag att jag tog det ganska bra. Man installerade sig
snabbt i en så liten klass. Men värre var det nog för Agneta. För trots att
vi var så få så var vi ganska bedrövliga. Stojade hit och dit. Det fanns en
kille som hette Alberto i klassen, och han hade en elevassisten. Även denna
stackars assistenten fick låta sig trackaseras utav oss. Jag tror Alberto
fick byta assistent ett antal fler gånger än nödvändigt på grund utav oss
andra. Den som höll ut längst var en kille som heter Markus. Jag minns att
han var väldigt duktig på att teckna och jag hängde på det eftersom jag
gillat att rita enda sedan jag gått på dagis. Detta med att Markus satt och
ritade med mig på lektionerna måste ha varit ett allvarligt och störande
moment för stackars Agneta fick tillslut magsår. Självklart kan jag inte ta
på mig denna förträffliga utmärkelse själv, trots att jag var försenad
varje dag och aldrig gjorde några läxor. Nej, även alla andra i klassen har
hjälpt till. Som gänget som alltid tuggade tuggummi så att man trodde att
käkarna skulle trilla av på dem. Även Rickards våldsamma försök till frihet
hjälpte till. Agneta låste in sig på toaletten de gånger tre lärare fick
hjälpas åt att hålla Rickard på marken.
Egentligen var vi en ganska trevlig osäker på om ”trevlig” är det rätta
ordet klass. Trots det faktum att vi fick rekordmånga vikarier (på grund
utav Agnetas otaliga sjukskrivningar) som av någon märklig anledning aldrig
stannade mer än en halv dag och sedan aldrig kom tillbaka.
Jag minns en gång när jag satt bredvid Bobby i klassrummet, eller det var
väl så att han satt snett framför mig på min högra sida Våra bänkar gick
ihop eftersom vi satt i grupper. I alla fall så började det hela med att
han sopade över lite suddmassa från sitt sudd till min bänk. Jag sopade
tillbaka det till hans och med kom lite pennväss. Han tog lite pennväss ur
den stora pennvässaren som stod på bordet och lade det i en liten prydlig
hög på min bänk. Jag sopade än en gång över det på hans och fortsatte på
det som jag höll på med. Då blåste han plötsligt över alltsammans till min
bänk och det låg minsann inte i en fin liten hög längre. Då beslutade jag
mig för att få ett slut på det hela och tog den stora pennvässaren ifrån
honom. Jag drog ur lådan där allt pennväss ligger och till min stora
förtjusning är den alldeles över full. Men pennvässet stannade inte så
länge i sin lilla låda Nej, av någon märklig anledning så hamnade det på
Bobbys huvud. Och det praktiskt taget rann ner över honom. Nog blev det
slut på pennvässblåsandet alltid, och Agneta kom inte tillbaka på en vecka.
Så förflöt åren och vi kom upp i sexan, fortfarande som en väldigt stökig
klass. Men å andra sidan var de andra också det, men vi var ju så få och
ändå så jobbiga. I sexan var det dags att byta klass och lärare igen. Vi
skulle få välja några vänner som vi ville ha med oss. Det var tungt, för vi
hade blivit som en familj. Man ville ha kvar alla, alltid en omöjlighet.
Dessutom fick man inte skriva de som hade kommit in i Ma/No-klassen. I vår
klass var det, Mattias, Bobby och Lena. Man organiserade sig och man fick
dem man ville gå med tack vare det. Sommaren gick och tillslut var det
dagt. Högstadiet stod som en stor mur framför oss. Vi var få från den gamla
klassen, vi var få som gått i skogesskolan från början över huvudtaget. Det
var jobbigt, massa nya människor som jag inte hade en aning om vilka de
var. Det började i aulan. Där ropades namn upp och man delades in i
mentorsgrupper. Jag hamnade med en av dem jag kände sedan tidigare,
Josefin. Den första jag lärde känna av de andra var Jens. Jag tror det var
Pontus, Amme, Madde och Helena i den gruppen också. Vi fick Maria som
mentor Hon var schysst, inte alls som Agneta. Visst var jag van vid att
byta lärare så hela grejen med att ha olika lärare för olika ämnen var inte
stort. Men när även lärarna här började bytas ut så gick det lite för
långt. Jag tror knappast att det berodde på oss elever dock. Mellan sexan
och sjuan gick jag från fulla veckorapporter till blankt. Genom hela
högstadiet har jag bytt lärare minst en gång i varje ämne, förutom i ett.
Det är Kemi. I några ämnen som svenska, so, tyska och engelska har jag bytt
lärare mellan fyra och sex gånger. Så nu väntar ännu ett byte. En helt
nyskola, helt nya elever och helt nya lärare. Jag har varit väldigt orolig
för det men nu när jag skriver detta så ser jag att jag har gjort det många
gånger innan. Sedan kan jag kanske inte säga om det har gått bra eller
dåligt, men jag lever ju fortfarande.
Att byta klass och skola kan vara väldigt jobbigt, jag tyckte det var det,
men det är också så det går till. Alla gör det, hela tiden. Och vi lär oss
av det. Nu bara väntar jag, min gymnasie|ansökan är inlämnad, i tid. inte
som i sexan. Och jag har klarat mig i snart tio år i den här skolan, och en
del tack vare alla byten som gett mig ny mark att stå på. Man skall inte
vara så pessimistisk mot allt.
Och jag lovar, nästa gång jag försover osäker på om ”försover” är rätt
ord mig på ett upprop så skall jag tänka efter och se om det ändå inte
blir bra utan.

2. Att byta skola/att byta klass

Jag tänkte berätta om ett byte av skola, som förändrade e:et i
”förändrade” står inte med i texten, men det är likadant överlag i texten
och beror på kopieringen av texten mitt liv. Allt började en härlig
höstdag, den 19 oktober för att vara mer precis, då jag föddes. Ett mirakel
hade skett, enligt mig, och alla var glada. Jag började snart märka att så
fort någon öppnade munnen så yttrades något, om det nu var ett ord eller
uttryck av känslor hade ingen betydelse då jag ändå inte förstod något av
det. Snart började jag lära mig ord, simpla ord, och det var dags att sätta
mig på dagis. Väl på dagis gillade jag rita mycket, dansa mycket och läsa
en hel del. Efter dagis så berättade jag för mamma vad som hänt under dagen
och hon tyckte att jag inte borde sluta med mitt intresse att läsa och
skriva så hon började lära mig att räkna matte och läsa och skriva. Jag
fick börja i exta grupp i dagis med lite äldre barn och när jag anlänt till
förskolan så var jag före alla andra i mina upp|gifter och även där fick
jag göra extra. Förskolan var slut och första klass närmade sig, aldrig
tidigare hade jag känt av en sån nervösi|tit som då. Jag skulle träffa helt
nytt folk, inte som i förskola då man var sig bekant med hälften av barnen.
Som tur var så fick jag den bästa undervisaren, lärarinnan Siv Petersson
som tog väl hand om mig och alla som behövde hjälp. Jag var alltid före i
matteboken och Siv hämmade mig inte, hon drog inte tillbaka mig eller
stoppade mig, utan gav mig en mer avancerad mattebok och när den var klar,
en ännu svårare.
I andra klass började beslut tas hemma om att vi borde flytta, min mamma
var helt emot mig, min bror och min syster gående på Marieäng|skolan. Hon
fick alltid höra alla otäcka och våldsamma berättelser om vem som
knivhuggit vem, hur ett gäng misshandlade en annan kille och min mamma stod
inte ut med det längre. Så i slutet av andra klass så skulle jag börja på
Västersaluskolan. Västersaluskolan var en väl omtalad skola för att ha bra
lärare och en bra miljö. Jag var sur och ledsen över att jag var tvungen
att lämna mina vänner och försökte att hålla kontakten, men så enkelt och
simpelt var det inte.
Jag hade nu lämnat en del av Göteborg och stigit in i en annan. En helt ny
värld. Min mamma följde med mig till skolan och en tystnad sänkte sig över
oss. Jag var för nervös för att kunna sätta igång mina stämband men jag
tilltalade mig själv att allt kommer att gå bra, var inte orolig. Men jag
upprepade detta ovetande om vad som skulle hända.

Fru Lucifer!?

Anita Johansson. Så var hennes namn, en häxa i mina ögon. Definiera ordet
häxa, en skrämmande varelse vars uppgift är att röva bort barnens lycka och
hopp och tortera dem. Stämmer in på Anita. Jag kan väl lika gärna ta allt
från början och fortsätta där kapitel ett slutade.
Mamma lämnade mig vid klassens dörr, bad mig att ta väl hand om mig och
väntande utanför klassrummet tills jag stigit in. Anita presenterade mig
för klassen och jag började inse att det kanske inte var så farligt i alla
fall, eleverna såg normala ut och lära|rinnan såg halvnormal ut, allt
visade sig vara OK. Men så fort klockan slagit 8:20 så började jag märka
att gradvis, penetrerade huden, växte horn ut i sam|ma nivå som hennes
panna, och peruken föll. Man kunde nu se hennes skinande röda hjässa.
Byxorna började röra sig vid midjenivå, nästan som om något sökte sig ut
därifrån. Byxorna sprack och en svans hoppade ut i en piskande rörelse. Jag
höjde ögonbrynen och såg ut över klassen, inte en enda min ändrades för
denna groteska syn, alla bara tittade ner på sina skor som om de syndat.
Det var den känslan som alltid gavs åt en av Anita. Man fick utskällning
för minsta lilla sak. Jag kom ihåg att jag räknat klart matte|boken en dag
medan de flesta var halvägs in i den. När vi skulle gå igenom mattebokens
nya kapitel som vi skulle börja räkna i så fick jag en kall, vass blick av
Anita när jag meddelade att jag var klar med det kapitlet. Hon stirrade mig
in i ögonen, själens fönster; som om hon sakta försökte sluka min själ, jag
frös till och försökte att få henne att sluta med tanke kraft. Hon vände
sig om mot tavlan igen höjde handen och suddade bort det hon hade skrivit
med handen, man kunde höra hennes vijselring skrapas mot tavlan. Den
släppte iväg främmande ljud som skapade en ström av rysningar längs
ryggraden.
– Men då kan väl du lika gärna berätta för klassen!? Sa hon till mig med
ryggen mot mig.
Så skrämd som jag var hade jag inte ork, kraft eller mod att svara, jag
bara höll tystnaden.
– Tänkte väl det.
Detta var första gången jag känt mig skyldig till ett brott när jag gjort
bra ifrån mig. Denna djävulska kvinna hämmade min utveckling och tvin|gade
mig att gå i samma takt som dem andra.

Som jag nämnt tidigare så var hon en häxa, och en hungrig sådan, det har
jag inte förstått förän nu. Jag förstår inte hur jag kunde missa alla
tecken. Men jag var ung, outbildad och rädd.
Anita var med i en bokklubb som gav henne en ny och tråkigare bok för varje
månad. Hon satt alltid en timme med oss och läste boken och tvingade oss
att sova. Hon dämpade belysning och började läsa, många somnade andra
kämpade tappert för att hålla sig alerta. Det är tack var oss, patrioter,
som har gjort det möjligt för sömntutorna att leva idag i frihet och utan
rädsla. Vem visste vad Anita skulle göra om alla föll till sömns. Skulle
hon fortsätta läsa och låta oss fortsätta njuta av vår eftermiddagssömn?
Nej tror inte det. Skulle hon svalt oss? Mest troligt. Nu när jag kom att
tänka på det var det så att bokklubben sände henne en tråkigare bok för
varje gån eller var det så att hon blev för desperat och hungrig så att hon
valde en tråkigare bok för varje gång?

Min räddning!

Dagarna gick saktare och saktare för varje dag som passerade mig och jag
började räkna dem som ett försök att hålla uppe mitt hopp, en dag så kommer
hon att försvinna ur mitt liv och lämna mina drömmar ifred.
Fyra månader kvar. Tre månader och 30 dagar kvar. Jag väntade i fötvivlan,
jag fick hålla upp en starkare och starkare barriär för var gång så att
hennes hypnos inte påverkade mig. Två månader och 19 dagar kvar. Jag
började inse att allt hopp var ute, dagarna började passera i en snigels
fart och det var lika många kvar som det finns stjärnor på himmelen.
En månad och 23 dagar kvar. Jag är underbe|mannad, fler och fler börjar ge
med sig till hennes böcker. En vecka kvar. Jag ensam står nu emot henne,
men ge inte upp, upprepas. Friheten är nära!
Den anlände, då alla visste att allt hopp var ute så visade framtiden dem
fel. Det var inte ute, den hade just anlänt och en glädje, som aldrig förr,
växte inom mig en glädje för att jag fick uppleva lågstadieavslutningen och
för gott lämna Anita.
Friheten anlände i rättan tid, när allt hopp var ute, så som den alltid har
gjort vare sig det handlar om historiska händelser eller dödens grepp.

En novell av 712120