Betyg på uppsatsen: MVG

Att byta skola
-… och låt mig alltid få vara ditt barn. Amen. Hanna menade verkligen vad
hon sa, varje ord i hela syndabekännelsen. Alltid skulle hon vara Guds
barn, vad som än skulle hända. Ingenting skulle få komma mellan dem – och
alltid skulle Jesus vara med henne, och han skulle stödja henne i alla val.

Det var den första gudstjänsten i den nya församlingen i den nya staden.
Hennes far, den nya prästen, hade hälsats välkommen med blommor, sång och
fina ord. Hanna och hennes föräldrar hade flyttat exakt 462 kilometer – hon
bodde nu 46 mil från hennes barndomshem. Hon var aldrig riktigt arg på
hennes föräldrar och deras beslut. Hennes pappa behövde jobbet och inte
skulle hon sakna skolan. Nej, inte några klasskompisar heller. Kanske den
stora björken på deras gård, men inte heller den var värd några tårar. Det
knöt sig i Hannas mage när hon tänkte på hennes nio år i skolan – nio år av
plågeri. Ingen som ville sitta bredvid henne, ingen som ville prata med
henne. alla som skrattade när hon försvarade sin tro. Ja, hennes tro hade
hon verkligen behövt kämpa för. Fram till sexan skämdes hon över sin fars
yrke, men samtidigt bad hon ”Gud som haver” varje kväll. Hon trodde ju på
Jesus. Men på högstadiet tänkte hon att hon aldrig mer skulle skämmas för
vem hon var, och började att öppet visa sin religion.

Efter gudstjänsten med hennes fars första predikan var det kyrkkaffe, eller
kyrksaft för Hannas del, i bönhuset. Hon gick till ett bord för två, där
det satt en kille i hennes ålder. Han hade en frisyr som visade att han
antagligen blivit tvingad att ta av sin keps.
– Hej, sa Hanna och sträckte fram handen för att hälsa.
– Tja, sa han och tog ett stadigt grepp om hennes hand.
– Kan jag sitta här?
– Ja… Visst, sa killen och rätade på sig. Han hade de blåaste ögon Hanna
sett, mörkblont hår och en svart, alldeles för stor, munkjacka.
– Är du här ofta? frågade Hanna i hopp om att få igång ett samtal.
– Nja… Ibland. Det är mest morsan & farsan som tvingar hit mig på
söndagarna. Jaså, tänkte Hanna. En sån. Sådana personer hade hon bra
erfarenhet av, eftersom hon varit en själv förr i tiden.
– Och imorgon börjar skolan, log Hanna fastän hon blev svimfärdig vid
tanken.
– Mmm… Vilken klass går du?
– Jag ska börja gymnasiet.
– Coolt! Jag med! Den här gången lät han lite mer entusiastisk. Vad ska du
gå?
– Samhälls, sa Hanna och hon var verkligen glad över sitt val.
– Jag med! ropade killen utan namn, och några i det stora rummet såg på
honom för att se vad som pågick. Han blev lite röd i ansiktet och Hanna
log. Då kom hennes mamma för att säga att det var dags att gå. Hanna
tittade på killen som nu verkade riktigt glad. De sa hejdå till varandra
utan krusiduller.

Hon vaknade av solen som bländade hennes bruna ögon, och hon bad en bön att
hon inte hade försovit sig. Det hade hon inte heller, klockan var halv fem.
Norrlandssolen vaknar tidigt, tänkte hon. Trots många försök kunde hon
inte somna om, Det var den 24:e augusti och första skoldagen i hennes nya
klass i hennes nya skola. Tack och lov var det nytt för alla, alla hade tre
års gymnasiestudier framför sig.

Efter att ha duschat, klätt på sig, satt guldkorset runt halsen, ätit &
borstat tänderna var det en timma kvar innan skolan skulle börja. Hanna
visste vilken väg hon skulle gå, efter att ha tagit en promenad kvällen
innan. Fjärilarna verkade komma ut ur sina kokonger och fladdrade som
aldrig förr. Lyckliga över att de nu var fria. Hanna var också fri. I alla
fall enligt henne själv. Hon hade börjat att se det positiva med att inte
ha så många kompisar, och fördelen nummer ett var att hon kunde välja vad
hon ville göra och när.
Efter att ha spelat Simon & Garfunkels låt ”Bridge over troubled waters” på
piano om och om igen var det dags att gå till skolan. Hanna såg på den
digitala termometern som visade 19,2°C med stora siffror.
Efter att ha tagit på sig sina gympaskor gick hon ut och fyllde lungorna
med varm sommarluft som luktade nyklippt gräs. Hanna låste dörren, lade
nyckeln i fickan och sedan gick hon med raska steg mot skolan. Hon vågade
för allt i världen inte riskera att komma för sent.

Det första hon såg på skolgården var en flicka som gick ensam över
grusplanen framför den stora entrén, långsamt med krum rygg. Jag är inte
ensam om att vara ensam, tänkte Hanna och log. Det här skulle hon klara!
Hennes nya klass verkade bra. Alla var lite blyga och det passade Hanna
bra. Efter att ha lekt lite namnlekar kunde hon alla namn, hon hade alltid
haft lätt att lära sig. Ungefär 45 minuter in på den första skoldagen
öppnades klassrummets dörr med ett ryck.
Det var han! Killen från bönhuset, och även idag hade han sin svarta
munkjacka. Och keps.
– Förlåt att jag kom för sent, sa han skamset.
– Är du fortfarande ställd på sommartid? sa deras klassföreståndare och
skrattade. Ta av dig kepsen är du snäll.
Killen gjorde som hon sa.
– Namn?
– Henrik Sundberg, sa han som tydligen hette Henrik och skulle sätta sig.
Så plötsligt såg han Hanna och hela hans ansikte log. Henrik satte sig
bredvid henne och hälsade glatt.
– Hej, sa Hanna lättat. Hon hade fått sin första klasskompis. Kompis i
klassen.

På lunchen gick Hanna och åt med Henrik, hon var så glad. Sen, precis när
Henrik ätit klart frågade hon honom om han var kristen. Hon förväntade sig
ett nej, att bli besviken. Hanna hade länge fantiserat om en kristen
kompis, samtidigt som alla andra tjejer i hennes ålder drömt om att ha en
pojkvän.
– Ja, sa Henrik och Hannas hjärta slog ett extra slag. Är du?
– Ja! sa hon och skrattade.
De gick ut ur matsalen och till deras första svenskalektion.

Hon älskade redan Henrik så mycket man kan älska en vän. Hanna prisade Gud
av hela sitt hjärta och tackade honom med hela sin själ. De var så olika,
hon och Henrik, men lika barn leker inte alltid bäst. Deras tro var det
enda de hade gemensamt men han hade turen att bli accepterad fastän han han
varit kristen hela sitt liv. Kanske var det så som alla sa – gymnasievalet
kom att förändra Hannas liv. Och Gud hade hört hennes böner från hennes
gamla skolbänk, hon fick en bra klass. En klass som accepterade henne och
hennes tro – en snäll klass. Hanna var övertygad om att Gud inte valde
vilken väg hon skulle gå – han lyste bara upp vägskälet så att det blev
lättare för henne att göra rätt val.

För första gången i livet älskade Hanna skolan. Alla lärare var så snälla,
likaså eleverna. Hon fick syssla med det hon älskade mest – språk och
religion.
På en religionslektion sa Henik:
– Jag tror att allt för många ser kristendomen som en personlighet, när det
faktiskt är en tro. Hanna log mot Henrik och han log tillbaka.

Att byta skola/Att byta klass!
Jag gick i klass 6B. Vi var äldst i skolan, alla sexorna hade därför, mer
eller mindre, respekt från de yngre eleverna.
Jag hade även respekt i klassen och de andra sexorna i de andra klasserna
respekterade också mig. Det var skönt, för att ingen vågade att säga emot
mig. Alla lyssnade på mig och gjorde som jag sa, eller nästan alla. Det
fanns ju andra också som hade respekt. Vi var oftast tillsammans men vi
hamnade nästan alltid i bråk eftersom vi ville visa upp oss. Man ville visa
att man var bättre än alla andra. Jag bråkade mycket och jag ratade
osäker på om ”ratade” är det rätta ordet med alla men jag gillade ändå min
skola, mina kompisar och mina lärare.
I lågstadiet hade jag varit en tyst, liten person som ingen brydde sig om.
Jag hade inga kompisar heller, så det hade alltså tagit tid för mig att
skaffa mig det här respektet och jag ville inte förlora det.
Men så en dag fick jag reda på att vi skulle flytta. Mamma hade fått ett
bättre jobb inne i stan, så vi skulle flytta dit. Jag var alltså tvungen
att byta skola. Mina kompisar, mina nuvarande lärare och framför allt mitt
respekt ville jag verkligen inte förlora nu. Jag hade kämpat för hårt för
att förlora allt nu.
Jag klagade och protesterade men mamma och pappa hade redan bestämt sig. De
hade hittat ett fint hus nära mammas nya jobb. De hade också hittat en ny
skola till mig. I den skolan så gick det elever från årskurs 4 till årskurs
9. Så jag skulle slippa att byta skola igen när jag skulle börja i
högstadiet, det var ju en fördel.
Jag hade redan fått byta klass i fyran. Då var det så att det fanns fyra
treor, men man bestämde att en klass av de fyra måste splittras inför
årskurs 4. Det blev våran klass som blev utvald.
Så de delade på oss och vi hamnade i de tre olika klasserna som var kvar.
Men då hade man i alla falla några kompisar från den gamla klassen kvar som
också hamnade i samma klass som en själv. Man kände också vissa i den nya
klassen redan, mer eller mindre. Så det var inte så svårt då som det skulle
vara den här gången. Att få nya lärare, skola och klasskamrater kan vara
svårt.
För lärarna måste man visa allt som man kan så att de får en bra bild av
en. Men klasskamraterna är ändå jobbigast. Man vet inte hur man ska bete
sig mot dem. Man vet inte heller hur de vill att man ska bete sig. Ska man
vara tuff och pratsam? eller tyst och blyg?
Första dagen var jag tyst och blyg. Jag kände att alla tittade på mig hela
tiden, som om de inspekterade mig. De bevakade minsta rörelse som jag
gjorde. Det var jobbit. Nästa dag började de att prata lite med mig. De
pratade också mycket och högljutt på lektionerna, lärarna sa åt dem att
vara tysta men de slutade nästan aldrig utan de fortsatte att prata. Så jag
förstod att den här klassen är en pratig klass, så jag måste också börja
att prata för att kunna lära känna någon.
Jag började att vara med några killar och jag lärde känna dem ganska bra,
de var coola. Men man kunde inte jämföra någon eller något med det som jag
hade förut.
De första dagarna fortsatte jag med att vara tyst och blyg. Det kändes
konstigt att vara den tysta, blyga och orespekterade typen. Jag som alltid
pratade så mycket i den gamla skolan. Jag hade respekt och tjejerna tittade
på mig och skrattade åt mina skämt, hur löjliga de än var. Det kändes bra
att gå till skolan då, jag ville till skolan för att träffa kompisarna och
för att det var kul. Jag hade bra betyg också, så allt var perfekt,
eftersom lärarna gillade mina betyg.
Mina nya lärare var okej och kompisarna med men jag visste att om jag ville
ha det som min förra skola så måste jag börja redan nu.
Jag började att vara med de tuffaste eleverna. Jag började att göra allt
som de gjorde, vi var tillsammans på fritiden också. Genom dem lärde jag
känna elever från de andra klasserna också, så jag började att vara med dem
också. Vi gjorde en hel del dumma saker, vi klottrade och tog sönder en
massa saker. Det var kul från början men ju mer jag var med dem desto värre
blev jag. Jag kunde inte dra mig ur deras dummheter. Jag fick inte heller
respekten som jag ville ha, utan jag blev mer som en liten sak som hjälpte
dem med allt som de ville. Det var de som hade fått respekt från mig och
jag gillade inte det.
Mina betyg hade sänkts, mina lärare ogillade mig och mina föräldrar litade
inte längre på mig.
Jag visst att jag var tvungen att ändra mig om jag ville bli något. Jag
försökte att minska med att vara med mina nuvarande kompisar. Det var svårt
men det gick.
Jag hade bara lärt känna de här killarna och inte någon annan i klassen.
Jag tyckte väll att det räckte med dem.
Men så började jag prata mer med resten av klassen, killar och tjejer. Ju
mer jag pratade med dem desto mer började jag att gilla dem. Jag var inte
så mycket med ”gänget” längre. Jag började att vara mer med andra killar
och tjejer i klassen. Sånna som var ganska duktiga i skolan men ändå
pratglada, alltså precis som mig. Jag trivdes bra med dem och jag började
att känna en trivsam gemenskap med dem.
Vi alla ville och hade kul tillsammans, men vi gick aldrig för långt som
”gänget” gjorde. Vi var ambitiösa och jobbade bra tillsammans, på det
sättet höjde jag mina betyg igen.
Jag var med det gamla gänget ibland också men jag drog mig alltid ur när
det gick för långt. Livet började att bli mer och mer som i den gamla
skolan och jag trivdes bättre och bättre i den nya skolan.
Jag träffade fortfarande många från den gamla klassen ibland, så jag kände
många personer. Det var kul och om jag tänker efter så tycker jag att det
här bytet av skola var bra ändå. Jag har också lärt mig att respekt inte är
allt. Man måste inte vara stor, stark och tuff för att bli omtyckt.
Det enda som jag fasar för nu är.
gymnasiet.

Att byta skola
Jag vaknade med ett ryck. De otäcka minnena från igår kom sakta krypande
tillbaka, och jag drog täcket tätare om mig.
Jag vet inte hur länge jag låg där, men till slut tvingade jag mig att
sätta fötterna på det iskalla stengolvet och ställa mig upp.
Med darrande ben gick jag bort till fönstret och tittade försiktigt ut.
Idag såg verkligheten mycket tryggare ut än igår, men den lurade inte mig.
Där utanför såg jag en kvinna med sitt barn komma gående i solen denna
vackra vårmorgon.
”En dag precis som alla andra dar” tänkte jag. Men det var den inte. Något
hade ändrats, det syntes inte utanpå men det kändes inuti.
Jag drog på mig ett par säckiga byxor som jag hade ärvt av min bror, som
jag hade när vi målade sommarstugan förra året. Pyjamaströjan lät jag hänga
över byxorna, jag kunde inte tänka mig att ta av den och titta på min nakna
kropp.
Jag gled ner för trappan och gick raka vägen till köket.
Där satt redan mamma, snyggt sminkad och redan färdigklädd fast det var
lördag, och klockan var inte mer än nio.
Jag sjönk ner i stolen mitt emot henne och tittade på mina naglar. Då
sprack hennes runda ansikte upp i ett leende, och hon sa:
– God morgon Snuttan. Hade du kul igår?
En annan morgon hade jag kanske tyckt att det hade varit helt naturligt att
hon kallar mig Snuttan, men som sagt, något hade ändrats.
Det enda jag kunde tänka på var de där orden som hördes, om och om igen i
mitt huvud. ”Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig
det”.
Efter en stund, som kändes som en evighet sa mamma oroligt:
– Vad är det Hanna? Du verkar vara lite borta.
När jag fortfarande inte svarade försökte hon få ögonkontakt med mig, men
jag vek undan blicken, jag kunde inte se på henne.
Jag visste att jag hade gjort ett så fruktansvärt svek, både mot mamma och
mot mig själv.
– Är det något fel Hanna?
”Ja!” ville jag skrika men det kom inga ord. Jag var som in en koma, jag
ville så gärna berätta men min mun kunde inte röra sig. En vecka flöt och
det blev Lördag igen.
Jag vet inte om någon i skolan märkte någon skillnad på mig, men de sa
inget i alla fall. På lördagsmorgonen väckte mamma mig och sa att jag
skulle skynda mig ner, för att vi var tvungna att prata.
”Hon vet” tänkte jag ”hon vet och nu vill hon aldrig se mig mer”.
Om jag hade kunnat tänka klart hade jag kanske förstått att detta aldrig
skulle kunna hända, men nu tänkte jag inte klart.
Motvilligt gick jag ned för trappan och hittade både mamma och pappa vid
köksbordet. Utan att någon sa ett ljud satte jag mig ner. ”Säg något då”
tänkte jag för mig själv, och precis som om dom hade kunnat läsa mina
tankar sa pappa:
– Hanna, vi har märkt att det har hänt något. Vad är det?
Eftersom jag inte svarade fortsatte mamma:
– Är det något med skolan? Eller är du ovän med någon kompis? Snälla prata
med oss Hanna.
De såg så snälla och oroliga ut att jag var tvungen att säga något om förra
Fredagen. Berätta om vad som hände.
Så, jag öppnade munnen och sa försiktigt
– Jo.
Nu såg de riktigt oroliga ut. Jag hade alltid kunnat säga allting till mina
föräldrar och jag kände att jag var tvungen att säga det.

”Nu eller aldrig” tänkte jag innan jag började. Började berätta om förra
Fredagen.
Jag berättade först om de tuffa killarna i min klass som hade börjat hacka
på mig inne på discot. Det var då han kom, han var nog ett par år äldre än
jag, och såg betydligt mycket starkare ut.
Han sa till killarna att de skulle dra någon annanstans och vände sig sedan
mot mig och presenterade sig som Martin. Förvånad och tacksam över att han
hade skyddat mig mot killarna, gick jag med på att följa med på en promenad
i parken. Vi pratade och hade det trevligt, och tillslut kom vi fram till
en bänk för vi satte oss. Försiktigt kysste han mig, men när det hela
började gå längre än vad jag ville bad jag honom vänligt att sluta. Men
Martin fortsatte. Han tafsade över hela min kropp och jag försökte ställa
mig upp men han tryckte ner mig igen.
Väsande sa han till mig:

– Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig det.
Först förstod jag inte vad han menade, men han förklarade att han hade
räddat mig, och att han nu ville ha sin belöning. Sedan gick allting
väldigt fort, och ett par minuter senare låg jag ensam med byxorna nere,
bredvid en buske. Det gjorde så ont.
Mitt hjärta ville bara gråta ut all sorg och tomhet, men det kom inga
tårar.
Jag frös, så jag ställde mig upp, tog på mig byxorna och började gå hem.
Rädd för att möta Honom tog jag en omväg, och när jag kom hem gick jag raka
vägen hem och la mig.
Jag visste att jag hade gjort så fel, och jag kände mig så äcklig.
När jag hade berättat färdigt märkte jag att jag grät och hade mammas armar
runt mig. Nästa sekund var jag hos polisen.
De hade bara några enkla frågor, sa de, men i mina ögon var dom se svåraste
jag någonsin hade svarat på.
Kunde jag ge signalement? Jo, det kunde jag. Vad hade jag på mig?
– Ett par byxor och ett linne, svarade jag.
Polisen tittade på mig.
– Var byxorna tajta?
– Jo de var väl ganska tajta, svarade jag.
– Linnet då? Frågade polisen vänligt, ”var linnet tajt?”
Jag tittade på fingrarna och visste inte vad jag skulle säga.
– Ja, den var ganska tajt, sa jag, men fortsatte för att försvara mig.
– Men alla tjejer har tajta kläder när de går ut.
Nu vände sig polisen sig mot mamma och pappa och frågade:
– Ni har aldrig tänkt på att det är en ganska stor risk att skicka ut en
tonårsflicka i tajta kläder. Ni kanske skulle tänka på det.
Ingen av oss förstod någonting. Men plötsligt visste jag vad han menade.
Han skyllde det hela på mig!
Jag kände att jag inte orkade mer.
Hela min kropp var helt utmattad av sömn och matbrist.
Polisen lovade att jobba på fallet, men jag tror att alla visste att det
inte skulle bli uppklarat.
Mamma och pappa bestämde att det bästa för mig var att vi skulle flytta.
Flytta från kompisar, huset jag älskade, och samhället jag växt upp i.
Men vi skulle också flytta från Honom.
Det hela kom väldigt lägligt, eftersom pappa fick erbjudande om jobb på
annan ort.
Så vi flyttade till Trelleborg.
Ny klass, Ny miljö, och kanske också nytt liv.
Den 4 Mars skulle jag börja i den nya klassen.
Jag kände inget särskillt för klassbytet, varken bra eller dåligt.
Jag gick alltid omkring som en zombi och brydde mig inte om allt som
tycktes vara viktigt för mig innan våldtäkten. Varje morgon kändes det som
att bestiga Mount Everest, när jag skulle gå upp ur sängen, och den 4 Mars
var inget undantag. Men med mammas hjälp kom jag upp, fick på mig kläder
och kom iväg till skolan.
Skolan var väldigt modern och fin, och rektorn berättade för mig att den
var nybygd.
Han ledde mig till ett klassrum och öppnade dörren försiktigt. Sedan föste
han in mig så jag stod bredvid katedern och presenterade mig som Hanna
Davidsson.
Förvånad av att höra mitt namn ryckte jag till och återvände till
verkligheten.
Tjugo par nyfikna ögon tittade på mig och So-läraren bad mig att sätta mig
på en av bänkarna längst fram.
Eftersom lektionen nästan var slut hann jag bara få en bok och sedan gå ut
på rast. Direkt när jag la boken i skåpet kom en flicka med rött hår fram
och sa att hon hette Marie.
Hon frågade var jag kom ifrån, hur det var att bo där, och om vi skulle ha
sällskap till nästa lektion.
Jag svarade vänligt men i hemlighet ville jag vara skrika att hon skulle
lämna mig i fred.
Hela dagen kom Marie med frågor och det verkade som om hon hade utnämnt mig
till hennes bästa kompis.
– Tycker du att jag ska klippa av mig håret? Undrade Marie
förväntansfullt.
– Nej, sa jag. Jag tror du passar bättre i långt.
– Jaha, sa Marie besviket. Jag som hade bestämt att klippa av det idag.
Sedan började hon skratta och fick till och med mig att börja fnittra.
Det kändes lite ovant i början, och jag undrade för mig själv när jag
skrattade sist. Vi skrattade tills det kändes som om min mage skulle
spricka och fick tillslut stop på skrattet. Precis då kom en tjej med långt
brunt hår förbi, och av någon anledning fick jag olustkänslor.
Hon tittade Marie rakt in i ögonen och sa elakt:
– Skaffat ny bästa kompis Marie?
Sedan vände hon sig till mig och sa:
– Du förstår Maries gamla bästa kompis stod inte ut med henne. Flyttade.
Sedan vände hon blicken frammåt och gick utan att vända sig om.
Genom hennes sätt att titta på mig förstod jag att jag hade skaffat mig en
fiende. Vi satt tysta utan att titta på varandra.
Tillslut tror jag att Marie ville förklara så hon sa:
– Du förstår Hanna, mina föräldrar skilde sig för ett år sedan ungefär, och
jag blev helt förkrossad.
Jag började bli taskig mot de kompisar som betydde mest för mig och
Caroline, min bästis, stod inte ut efter att jag hade mobbat henne ett
halvår, och hennes familj flyttade. Jag ville få ut min ilska och tog ut
den på Caroline.
Efter att hon flyttade har jag varit så ensam. Min mamma har skaffat ny
man, som jag dessutom inte tål, och om några månader har jag ett litet
syskon.
Hon pratade snabbt och ju längre meningarna blev ju mer gråt fanns det i
rösten.
Jag kände själv att jag hade inte långt till tårarna. Arg på Maries
föräldrar, arg på Honom, men glad över att ha hittat en kompis som var lika
arg på livet som jag.
Det tog nog en månad innan jag vågade öppna mig för Marie, men när jag
gjorde det och berättade om Honom, gjorde hon allt rätt.
Lyssnade, tyckte synd om mig och gick sedan och köpte den största glassen i
kjosken till mig.
Jag och Marie höll ihop i vått och torrt, men på skolan var vi kända som
riktiga mesar. Det fick vi minsann höra också. Hade jag varit ensam med att
bära alla elaka ord, tror jag inte att jag hade klarat det, men nu hade jag
Marie.

En dag, ett par månader efter våldtäckten, kom Marie med en fråga som
ryckte upp alla minnen igen.
– Men den där killen, Martin, använde han skydd?
Jag blev helt ställd över frågan. Gjorde han det? Varför hade ingen tänkt
på det?
– Jag vet inte, viskade jag och fortsatte, men det hade väl synts? Eller
märkts?
Vi visste ingenting om sånt här men direkt efter skolan gick vi bort till
apoteket och köpte graviditetstest.
Det var negativt, och jag kunde andas ut. Vi firade genom att hyra film och
poppa popcorn.
Plötsligt gick det upp för mig att livet hade blivit min vän och att jag
trivdes med det. Jag tänkte mindre och mindre på våldtäckten och tillslut
var den helt borta i vardagslivet.
Jag har börjat skriva dikter och en del har till och med blivit publicerade
i skoltidningen. Marie har fått en liten syster som vi båda två älskar.
Martin blev aldrig fälld men ärligt talat stör det mig inte så mycket
längre.
Livet är en fest och den tänker jag gå på!

Författarens ord.
Min berättelse handlar om mod. Mod att våga bygga upp sitt liv efter en
traumatisk upplevelse.
Mod att våga berätta, och mod att våga stå upp, rak i ryggen.
Min berättelse handlar också om att det i världen finns människor som vill
göra ont, och att även om man blivit sviken måste man våga börja om.
Och tillsist handlar min berättelse om vänskap och om föräldrar som finns
där, men också att det finns människor som skyller på offret i en
våldtäckt.

SLUT

MVG

4. Min syn på skolan

Först vill jag börja med att berömma detta inciativ från skolministern, att
lyssna till de som berörs av hans reformer. Skolans uppbyggnad och dess
framtida utformning kommer att bero mycket på de som utgör skolan, d.v.s.
lärare med elever. Ministerns inflytande har absolut lika stor betydelse
som attityderna. För lärares och elevers inställning formar skolan. Vilken
syn svenska folket har på skolan kan vara avgörande hurvida om skolan ska
vara en utvecklingsplats eller förvaringsplats.

Framtidens skola måste i ord och handling sätta kvalité för kvantitet.
Skolans uppgift bör inte vara att lära ut årtal då kungar dog eller antalet
pjäser Ibsen skrev. De relevanta i undervisningen är kungarnas kan inte
tyda nästa ord och vad vi kan lära oss av det, vad Ibsen skrev om och
varför. För det är just det relevanta som framtidens skola lägger tyngd på,
inte lika mycket på när, var och hur som på varför. För det är bara av
frågan varför som vi finner den viktiga kunskapen som man med nytta bär med
sig genom livet. Om skolan osäker på om skolan är rätt ord agerar
plattform för det reflektiva tänkandet kommer våningar att byggas på
plattformen när samhällets vardagliga företelser inspirerar till kunskap.
För kraften av egna åsikter, reflektioner osäker på om reflektioner är
rätt ord och funder|ingar är elevens granti för ett livslångt lärande.

Vi lever i en värld där vi hela tiden, medvetet eller omedvetet, påverkas.
I en värld som ibland, medvetet eller omedvetet, skadar oss. Det bästa
skyddet skolan därför kan ge Sveriges elever är kritiskt tänkande. Att man
även efter att ha lämnat föräldrarnas bo kan skydda sig mot samhällets
negativa inflytande.

Den allmänna kunskapen är viktig för att trygga utvecklingen av alla
individers förmåga att aktivt delta i samhällets alla frågor, något som i
nuläget måste förbättras.

De mer konkreta på förslagen på hur framtidens skola ska utformas är att
den egna inställningen till lärandet påverkar. Betydelsen av lärandet och
dess förankring i verkligheten måste betonas. Det är motiverat varför en
optimistisk syn på skolan ger större utrymme för lärandet. Därför talar
inte bara framtidens skola om eget ansvar, utan ger också möjlighet att
tidigare och oftare ta ansvar för sin studiegång och att man hela tiden
efter visat ansvar kan påverka sina studier.

Jag anser att man tidigare ska kunna välja inriktning till det man tycker
är kul, då detta med stor sannolikhet kommer påverka de andra ämnena
positivt.

Framtidens skola satsar mer på en individ|anpassad undervisning där inte
skolan formas efter genomsnittseleven. Skolan ska sända budskapet att
skolan anpassas efter varje enskild individ med hänsyn till dess kapacitet,
intressen och mål. Därför bör betygen ges i större skala så den mer precist
omfattar alla elever. Jag anser att varje elev bör ha en personlig
utvecklingsplan som denne jobbar efter och att ens utveckling bedöms efter
den och inte efter klassens. Då tror jag att man kan skapa en positiv syn
på betygen och stoppa den jämförande utvecklingen mellan elever, av elever
och lärare. Detta är något jag tror leder till ökat självförtroende och
rättvisare betyg. En riktning mot mångfalldens skola.

Skolan är en av de viktigaste platserna för kunskapsutveckling såväl
personlig utveckling. Varför en bra skola är en bra satsbräda inför
vuxenlivet.

Jag har i mitt brev till dig betonat betydelsen av att ge eleverna goda
kunskaper vilket är viktigt. Dock har skolan en till lika viktig uppgift.
Skolan ska inte bara förse elever med kunskaper, utan manual, utan även
förse dem med kunskap om hur att tillämpa dem till max. Ty bara då har
skolans slit fått betydelse.

Framtidens skola ska inte bara stimulera lärande och utveckling för livet,
utan genom hela livet. Skolan ska tillgodose sina elever med kunskap för
ett evigt lärande.

Tack för ordet.

Hej Skolministern! Kalmar 7/3-03

Vad bra att du frågar oss ungdomar som verkligen kan svara på frågan om
hur dagens skola ser ut. Med tanke på att dagens skolmiljö bara blir sämre
och sämre är det bra att ni i regeringen tar tag i det. Barnen som nu går i
ska ta över Sverige och Världen om 15-20 år.
Miljön i skolan har försämrats drastiskt under bara mina nio år i
skolan. Det har blivit stökigare och slappare. Många ungdomar praktiskt
taget skiter i skolan. Lärarna är för mesiga och vågar inte säga ifrån. Jag
tycker att det skulle behövas införas lite hårdare skolregler!
För att se till så att eleverna håller tiderna kan man stänga dörren
till klassrummet direkt när lektionen ska börja och inte släppa in de som
kommer försent. När endel i klassen kommer försent drabbar det också de som
kom i tid till lektionen. Det är mycket jobbigt att bli avbruten tre, fyra
gånger när man redan satt igång och börjat jobba. Du tycker säkert att det
skulle vara jobbigt om någon kom försent till dina möten. Om nu de elever
som kommer försent kunde vara tysta när de kommer in skulle det inte störas
så mycket. Men i åtta fall av tio är eleverna högljudda precis som om de
vore extremt coola bara för att de kommer senare än alla andra.
Betygen borde också bli strängare och tas mycket mer på uppförande och
hur man jobbar i klassrummet än på alla läxor och prov. Här, på Bergavik
Centrum, vet jag endel lärare som bara kollar på provresultaten. Då kan man
strunta i att jobba på lektionerna och bara ha skoj och prata med kompisar
och störa de som vill hänga med på vad läraren säger. Och sen när det blir
prov kollar de på de duktiga eleverna som kan sin läxa. Och så får de ett
högt betyg genom att inte göra någonting.
Det funkar inte att glida genom livet, någongång kommer man att trilla
på en osynlig tråd. Skolan går väl ändå ut på att man ska lära sig
någonting och utveckla sig som person?! Den uppfattningen fick jag när jag
började skolan men jag börja mer och mer tvivla på den punkten.
En sak jag tror skulle vara bra för skolan är att införa betyg från
årskurs 7. Då skulle iallafall högstadiet tas på mer allvar.
2000-talets skolor måste bli strängare! Det ska inte vara något dagis
när man är tretton till sexton år gammal. Ni i regeringen borde ta och
kolla på hur skolorna i England ser ut till exempel. Nu menar jag inte att
vi i Sverige ska införa skoluniform, det tycker jag är helt onödigt.
Ni måste också göra någonting åt matsalarna och skolmaten. Man måste
kunna sitta i lugn och ro och äta sin lunch. I dagens matsalar är det
mycket högljutt och stökigt. Det är inte alla som ens går till matsalen
idag. Istället går de hungriga och presterar sämre på lektionerna. På vår
skola får vi inte skalad potatis utan jordig, dålig hård potatis. Det är
inte ofta potatisen är lagom kokt, den är antingen stenhård eller alldeles
smulig.
En skolmåltid kostar inte särskilt mycket pengar, även om det är bra
mat som serveras. Jag läste i Barometern att det skiljer mycket mellan vad
kommunerna lägger ned på skolmaten. I den kommun där man får mest pengar
till skolmaten kostar en lunch 15 kronor och i den snålaste kommunen bara 4
kronor. De här stora skillnaderna måste det göras någonting åt. Ni kan se
till så att varje lunch kostar 10 kronor oavsett vilken kommun det är.
Det är mycket bra att ni i regeringen lyssnar på oss ungdomar. Nu hoppas
jag bara att det kommer hända något så fort som möjligt. För jag vill inte
att mina barn ska gå i dagens skola, jag vill att de ska få en lugn och
trygg skolmiljö utan mobbning och huvudvärk.
Tack så mycket!
Emma Berggren

Mina skolår
När jag började skolan var året 1994 och jag hade ännu inte fyllt 7 år.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod där utanför dörren med en stor
skylt på som visade att det var genom denna dörr som vi skulle gå igenom,
vi som skulle börja i klass 1C.
Det var alltså i denna klass jag skulle tillbringa mina 3 första skolår,
och inte bara dom första utan kanske också dom viktigaste.
När klockan ringde in oss för första gången vack osäker om vack är rätt
ord jag till, det var alltså nu allvaret började.
Vi var 18 st i klassen, 9 flickor och 9 pojkar och vår klassföreståndare
hette Tomas.
Vi i 1C var den enda klassen på hela skolan som hade en magister,
igentligen hade jag velat ha den där snälla, rara fröken Lena i stället,
men nu i efterhand är jag glad att jag fick Tomas. Han blev ju den som
visade mej vad skolan var för något och hur roligt det verkligen är.
Det första vi fick göra i ettan var att hämta sin namnlapp som hängde
framme på svarta tavlan och tejpa fast den på bänken vi satte oss på.
Bänken skulle även kläs med papper på insidan, och självklart blev det ett
med hästar på som matchade böckernas omslagspapper.
Vi sjöng väldigt mycket i lågstadiet. Tomas va en hejare på gitarr och
varje gång jag hör någon av dom där låtarna så tänker jag på våra
musiklektioner när vi satt uppflugna på bänkarna och sjöng ”I natt jag
drömde”.
De tre första åren var händelserika och det blev ju inte direkt sämre av
att gå i en klass där alla lekte med alla och där jag knöt vänskapsband som
fortfarande nu, nästan 10 år senare är starka.
I slutet av skolår 3 minns jag hur vi, jag och mina bästa vänner sa till
Tomas att om vi hade fått så hade vi börjat om i ettan igen och gått om 3
år, bara för att vi hade haft så roligt!
Men när vi väl hade bytt skola och börjat 4:an var det inte så hemskt som
jag hade trott. Fram till 6:an skulle jag växa ytterligare och mer och mer
formas till den jag är idag. Det som jag kommer ihåg som pinsamt från
mellanstadiet var uppropet i 4:an.
Pappa var med och han var en av dom som hade mobiltelefon då. Och vad tror
du hände?? Jo, självklart så börjar den där manicken ringa mitt under
uppropet. Fröken Kerstin spände blicken på föräldrarna och jag, jag ville
helst sjunka genom jordens yta.
Men den stora skillnaden mellan låg- och mellanstadiet var nog framför allt
kompisarna.
Alla var inte längre kompis med alla och det fanns personer som man bara
önskade kunde försvinna, två av dessa flyttade lyckligtvis.
Det var också nu i mellanstadiet som jag skulle att komma bli den där tysta
som inte sa mer än nödvändigt. I lågstadiet hade jag väl inte varit direkt
pratsam, men jag tyckte aldrig då att det var pinsamt att ställa sig upp
inför klassen och redovisa som jag gjorde nu.
Jag tror nu i efterhand att det beror på dom där tuffa från dom andra
klasserna på lågstadiet, dom som inte hade blivit tillsagda när dom hade
gjort fel, och dom med grymt självförtroende som gjorde att jag kände mig
mindre och mitt självförtroende sjönk.
Men så hände det något, jag tror att det var i 5:an så skulle det vara en
talangjakt i skolan. Jag och mina 3 bästa vänner bestämde oss för att vara
med.
Vi skulle sjunga en låt som vi hade skrivit texten på själva, men melodin
hade vi lånat.
Det blev väl ingen hit direkt men mitt självförtroende fick en knuff i rätt
riktning!
Inte långt efteråt spelade jag teater med kompisarna för föräldrarna och
sjöng i skolkören på avslutningen.
I slutet av 6:an var det då dags att ta ytterligare ett kliv framåt och
börja vänja sig vid tanken att börja högstadiet.
När dagen väl kom, den där dagen i Maj, när vi skulle träffa våra nya
klassföreståndare och vår nya klass var jag skitnervös.
Hur i hela friden skulle jag fixa detta? Jag var ju fortfarande den där
lilla flickan som stod utanför dörren som det stod 1C på och som skrämt
hoppade till när klockan ringde!
Men första året gick bra. Jag blev stolt när jag fick böcker som det stog
”För grundskolans senare del” i pytteliten text på baksidan av böckerna.
Det var ju ändå ett bevis på att jag hade klarat 6 av 9 år i grundskolan
med glans!
Men ännu en gång fick mitt självförtroende sig en törn. Jag blev återigen
den där tysta som satt i ett hörn på lektionerna och sa ingenting, varför
skulle det alltid bli såhär? Jo. jag vet varför, jag hade för dåligt
självförtroende.
Nu är det bara några månader kvar här på Bunkehed. 3 år har bara
försvunnit, runnit som sand mellan fingrarna, men vad kul vi har haft!
Ta historia och religionslektionerna till exempel! I 6:an kunde jag aldrig
drömma om att jag faktiskt skulle längta till måndag morgon och genomgång
av första världskriget eller vad det nu var.
Eller att jag skulle rabbla världens oceaner under en operation, det måste
ju betyda att man har haft roligt, eller?
Nu är snart denna tiden förbi och visst har det varit tufft, men det är
inte det jobbiga man kommer ihåg, utan allt roligt man har haft tillsammans
med kamrater och lärare!
Och jag kommer för alltid att minnas allt roligt från min skoltid!

Att byta skola/klass

Jag har bytt klass & skola 3 ggr.
Alla gångerna beror på farsans skiftande arbets|platser.
När jag var 12 år bytte jag skola från Bredmars, en bit utanför Kalmar till
Fältbäck i Malmö. Det var en jobbig flytt och min första.
Jag hade gått i Bredmars från första klass och hade ingen tanke på att
flytta. Jag hade en bästa polare som jag var med jämt. Jonas hette han.
Vi bodde båda vid havet så vi hade egna små gummibåtar som vi rände runt
med i hamnar och badvikar.
Det gjorde ju såklart att folk, speciellt fiskare blev lite griniga till
slut. Men det var aldrig någon som sa något till min pappa, för han var en
mycket omtyckt och respekterad marinbiolog. I skolan gick det väl helt ok.
Vi var väl ett gäng busungar, men vad kan man säga: Vi gick i 5:an.
Ska ju snart börja högstadiet. Då vill man ju gärna ha med sig sina
kompisar. Syrran gick redan där, i nian, så detta var väl även en tung
flytt för henne kan jag tänka. Hon hade väl mycket funderingar om gymnasiet
såklart.
Hon hade ju inga dåliga betyg heller, så hon kunde ju välja ”fritt” var hon
skulle studera vidare.
Jonas bror gick också i nian. Men han var väl inget att ”hänga i granen”.
Det spelade egentligen ingen roll heller för när han gått ut grundskolan
skulle han ändå hjälpa sin farsa med sina fiskerier, liksom Jonas när han
blivit tillräckligt gammal. Deras familj hade ju inga som helst funderingar
på att flytta, eftersom de tjänade sitt levebröd där. Vi höll precis på med
vår 2dagars prao i skolan.
Jag var hos en fiskare, ganska roligt faktiskt.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bli fiskare och stanna här resten
av livet.
Vi hade haft ganska mycket i skolan under en tid så det var skönt att
slippa ett par dagar.

När jag kom hem från skolan efter den andra och sista prao dagen var jag
munter och glad, för jag skulle överraska morsan med ett lass fisk jag fått
med mig hem
Men när jag kom hem satt hela familjen i vardagsrummet och väntade på mig.
Pappa sade att han hade något att berätta och att det kommer drabba oss
alla.
Jag satte mig tyst och lungt ner bredvid morsan i soffan. DÅ släppte pappa
bomben.
– Jag har fått nytt arbete i Malmö och är rädd att vi måste flytta!! Det
var helt tyst i rummet.
– Nuu genast!! utbrast syrran som inte tänkte flytta en cm förrän hon gått
klart nian.
– Njae, om ungefär en månad börjar jag med mitt nya projekt, så det är
inte än.
Mina två småsyskon som precis börjat dagis, började lipa, för dem ville
inte skiljas från sina nyblivna lekkamrater. Jag sprang upp på mitt rum och
satte mig i fotöljen för att tänka.
Flytten kom som en chock. Jag ville inte, och var inte redo för att släppa
allt jag hade här, skolan, mina kompisar, Jonas.
Men flytt blev det.
Jag och Farsan och de små barnen flyttade först medans morsan bodde kvar
med syrran så hon skulle kunna gå klart nian i sin skola.
Vi bodde lite söder om Malmö så vi åkte med farsan in till skolan varje
dag.
Jag hamnade i en trevlig; inte så stor skola och fick genast kompisar.
Fast det tog ett tag innan jag riktigt kom in i gänget. Tempot i den här
skolan var betydligt högre än där jag kom från.
Första dagen fick jag gå fram och berätta om mig själv. Lite rädd var jag
allt. Det var ju trots allt en klass på 30 elever. Inte för att jag är den
rädda typen, det är jag inte. Men det gick bra. Jag berättade att jag var
från en fiskeby, en bit från Kalmar och att jag älskade havet och min pappa
var marinbiolog. Jag höll inte på med sport förutom fiske, om man nu räknar
det dit.
Flickorna som satt i ena hörnan av klassrummet fnittrade lite medans jag
pratade. Annars var det tyst.
När det sedan ringde ut för rast kom det fram två killar som hette Linus
och Johan. De bjöd hem mig efter skolan och sa att de bodde i närheten av
mig.
De gillade också att fiska och den ene, Johan spelade fotboll.
Sedan hände inte så mycket mer första dan, förutom att jag gick hem till
Linus efter skolan. Skolan gick bra och dagarna visslade förbi.
Nu sade fröken att vi skulle ha nationella prov??! Ingen förstod riktigt
vad det var, men hon förklarade att alla elever i 5:e och 9:e klass, runt
om i Sverige gör dem. De gick bra för mig och jag hade inte många fel.
Fröken var faktiskt riktigt imponerad av mina resultat och visade upp dem
inför hela klassen.
Vissa av klassens pluggisar tittade avundjukt medans andra hade
gratulerande blickar. Skolan gick bra och på fritiden var jag ofta med
Linus och Johan.
Till skillnad från min gamla skola var alla mycket mer studieinriktade.
Det berodde väl på att där jag först bodde levde många på fiske och sönerna
fick vara med där och hjälpa till, för att sedan ta över.
Här gjorde man andra saker när man var med kompisarna. Man sprang inte i
skogen så mycket eller rände runt i hamnen med motorbåt, fast det hände ju.

Istället var man hemma hos kompisarna och spelade data och liknande.
Inte så vilda lekar.
Det var också kul men jag saknade Jonas.

I skolan var allting mer organiserat.
Där hade man börjat starta lite grann med bild, Geografi och Historia.
Man hade fler ämnen på shemat och det var ju kul.
Man hade även infört extra Idrott vilket många hade, däribland jag.
Jag hade blivit mer idrotts|intresserad och har t.o.m börjat spela fotboll.
Min största idol var, är Zlatan eftersom han spelat i MFF. Tillslut var det
även dags för sommarlov.
Då flyttade morsan och syrran hit också.
Det var skönt för även om de hälsat på ibland saknade jag dem ganska
rejält. Nåja, iallafall morsan!

Livet flyter på iallafall. Inte i Malmö längre utan efter ännu två flyttar
har vi tillslut hamnat i Lysekil. En liten stad norr om Göteborg i
landskapet Bohuslän.
Det ligger också vid kusten. Jag trivs på min nya skola, Bunkedalskolan och
går nu i nian.
Syrran går på högskola nu och utbildar sig till civilekonom.
Småbarnen går i 3:an nu på Vallenskolan och stormtrivs dem också.
Farsan har iallafall lovat att det inte blir någon mer flytt förän vi gått
ut grundskolan. Jag håller fortfarande kontakten med Jonas, Linus, Johan.

+ Långt & ambitiöst!
+ Felfri svenska
+ Fint och levande berättat – novellform

Att byta skola

Sommarlovet hade passerat utan att något speciellt inträffat. I början var
det förståss skönt att vara ledig men efter några veckor när alla vänner
hade åkt bort började dagarna återigen snigla sig fram och varje dygn
kändes som en evighet. Mitt i tristessen inträffade något som kom att ändr
hela mitt liv på några dagar.
Det var en het sommardag i slutet av Augusti. Solen gassade och det var som
om hela världen hade tagit siesta för en stund. Måsarnas skrik hade tystnat
och inte en vind svalkade den brända jorden. Min syster och jag hade varit
hos våran mamma i en månads tid, men nu var familjen återigen samlad. Vi
märkte direkt att någonting var annorlunda, någonting skulle hända. Det var
som en elektrisk spänning i luften och på matsalsbordet i vardags|rummet
låg en stadskarta och en ritning över en lägenhet som vi alla försökte att
behövde osäker på om behövde är rätt ord inte låtsas om, men vi anade
vad som skulle komma. Ängsligt tog min pappa mod till sig och berättade att
vi skulle flytta och hoppades att vi inte skulle bli alltför ledsna över
detta. Hans oro hade varit helt onödig för en glädje storm bröt ut! Länge
hade både jag och mina syskon, inte helt i tystnad drömt om att flytta.
Redan efter några dagar bar flyttlasset iväg. Resan var den längsta jag
varit med om i mitt liv. Sträckan var inte så lång men vi var så uppspelta
av våra förväntningar och längtan att komma fram att tiden vred sig och
stod still. När jag tänker tillbaka var vi som små fågelungar som skulle
flyga ur boet för första gången.
Första synen när vi kom in i vårat uppmålade paradis var en massiv
tegelbyggnad med tinnar och torn omgärdad med lummiga träd. En svart text
sade oss att det var Gustavsdalskolan. Tankarna for genom mitt huvud. Tänk
om det var den skolan jag skulle gå i!
Lägenheten var mycket fin och mysig och jag kände mig hemma direkt. På
stan kände jag mig därimot inte välkommen. Alla människor stirrade så
mycket som om jag var någon alien som förvirrat sig till fel del av
universum och jag kände mig som en total främling. Värre skulle det bli.
Första dagen i skolan glömmer jag aldrig. Eftersom St:Peter skolan låg
närmast skulle vi gå där. Efter att ha följt med rektorn genom ett antal
elevfyllda klassrum för att ”bekanta oss med skolan och eleverna” fick vi
reda på att dom tyvärr inte hade plats för fler elever i årskurs 6. Nästa
destination blev då Hammarfälts skolan
Väl framme blev jag och min bror varmt välkomnade av nyfikna elever och
stämningen verkade mycket trevligare än på Sankta. Jag fick genast kontakt
med Aino och Sara som visade mig runt skolan. Nyfikna blickar följde mig
vart vi en gick och många tjejer kom fram och pratade.
Följande dagar var väldigt spannande. Jag kom snabbt in i klassen och alla
tyckte det var roligt att fått en ”stockholmare” i klassen. Särskilt roade
var de av min dialekt och jag fick upprepa ordet lakrits om och om igen för
alla som ville höra.
När man kommer utifrån ser man tydligt vilka roller alla i klassen har, när
man sedan blir en del av det hela är det mycket svårare. Sara var snabb med
att lära mig vilka jag ”skulle” umgås med och vilka man skulle undvika. I
klassen fans en flicka om hette Susanne. Hon var den typen av människa som
Sara inte tyckte om men jag blev genast när vän med henne. I grunden var
hon en ärlig rolig och jättesnäll tjej men hon hade hamnat lite snett och
var ganska vild. Tillsammans upplevde vi många äventyr eftersom vi båda
ständigt fick galna ideer.
Med tiden fick jag många nya kompisar och av alla lärde jag mig något nytt.
Alla som jag lärde känna var så olika personer och jag fick många
erfarenheter som jag aldrig skulle fått om vi inte flyttade. Resultatet av
min flytt blev alltså att jag växte och utvecklades som människa och person
och knöt vänskapsband jag hoppas håller livet ut!

Slut!

Lära för livet!

”Vi lär inte för skolan utan för livet.” Vilka ämnen är då viktigast? Vad
ska man lägga mest tid på? Ja, det kan man fråga sig. För att göra det hela
ännu svårare kan jag lägga till att alla är inte ute efter samma sak i
livet, alla har inte samma drömmar och mål som jag. Kanske tycker jag att
bildlektionerna är totalt överflödiga och till ingen nytta. Med det för
Lisa, eller någon annan, är bildlektionerna som gör att hon orkar med
resten av skolan.
Överallt får man höra om att eleverna inte hinner med matematiken, eller
andra för vissa svåra läsämnen. De vill ha fler lektionstimmar till det. Vi
hoppar över en idrottstimma istället, tycker någon. Men då kommer en annan
med en undersökning som gjorts och som visar att idrott i skolan förbättrar
elevernas prestationer inom de andra ämnena.
Hur ska man få ihop ett schema som ger alla en lärorik och utvecklande tid
i skolan? Man får helt enkelt göra skolan som ett slags smörgåsbord, där
det finns lite av varje. Där alla får prova på alla skolämnen och känna
efter om det är något som intresserar dem. Sedan har de möjligheten att
fördjupa sig inom de ämnena på gymnasiet där de får välja program. Däremot
fungerar det ju inte om alla elever skulle springa runt från lektion till
lektion och vara en liten stund här och en liten stund där. Därför är
lektionerna schemalagda.

Grundskolan fyller ju inte endast den funktionen att den ska låta
barnen/ungdomarna prova på olika ämnes|områden. Den ska också ge svenska
folket en god basutbildning och en bred allmänbildning för landets och
invånarnas välfärd och framtida utveckling inom så väl tekniken som
jämställdheten.

För att då ha några exempel att utgå ifrån och visa att många ämnen
utvecklar oss på fler sätt än vi tror, ska jag själv ta och berätta om vad
några ämnen i skolan har gett just mig i form av värdefulla kunskaper och
erfarenheter.

Vi kan börja med matematiken, som många som tycker det är krångligt, inte
förstår meningen med.
När man arbetar med en svår uppgift eller ett krångligt tal lär man sig att
det kan finnas mer än ett sätt att räkna ut det på. Ofta finns det också
små detaljer som man ibland har missat. Därför kan man ibland få ett svar
som är helt uppåt väggarna utan att man förstår vad man har gjort för fel.
Så kan det också vara i verkliga livet. Du förstår inte hur det kunde bli
som det blev förrän någon talar om en liten detalj för dig som du inte
tidigare lagt märke till och plötsligt ljusnar allt.
Ibland är det besvärligt och det kan kännas hopplöst, men det finns alltid
en lösning. Man ska inte ge upp förrän man funit den. Det kräver ofta stort
tålamod och noggrannhet, precis som i princip allt annat i livet också
kräver.
Ibland är det inte heller som det först verkar. Ibland skyndar man bara
förbi och man upptäcker inte förrän senare att något är fel. I dagens
samhälle lever de flesta människor i stress, man hinner inte ta sig tid åt
att se in under ytan hos sina med|människor. Man låter skenet bedra. Ofta
har du nog haft vänner med problem, men du har helt enkelt inte haft tid
nog att se efter hur de mår.
Matematiken har gjort mig till en liten klurifax som tycker om att lösa
problem och som vågar stå öga mot öga mot dem. Sedan inte sagt att det
alltid gått som en dans, för det har det inte. Men finns det någonstans ett
hav utan krusningar, strömmar och vågor? Nej.
Det gäller att våga lösa problemen. Det utvecklar det logiska tänkandet som
man har nytta utav överallt. Till exempel när man ska laga en cykel eller
när man står där vid bagageluckan på den splitter nya volvon och inte vet
hur man ska få plats med slalomskidorna.
Då är det bra att man är van vid att lösa problem. Livet är fullt av
motgångar, precis som matteboken.

Något som dock alltid får mig att koppla bort problemen och istället koppla
av är att träna. Om det går en dag utan att jag gör det blir jag rastlös.
Idrotten får mig att fokusera på mig själv och glömma omvärlden. Om man är
lite sur på någon kan man också göra sig av med sina aggressioner genom att
träna. Man blir lugn och harmonisk efteråt skulle jag vilja säga.
Känslan när svetten rinner nerför ryggen och kroppen törstar efter vatten i
slutet av ett pass. Känslan av att man måste hålla på i fem minuter till,
och man lägger in slutstöten. Den sista energin sprudlar ut genom porerna
och man kämpar på tills musiken tystnar. Då kan man andas ut. Phuh. Man är
nöjd med sig själv. Plockar upp vattenflaskan, tar en klunk och lunkar
sådär lagom långsamt ut ur träningshallen tillsammans med 50 andra
motionärer som är lika svettiga och trötta som du efter det ansträngande
aerobicspasset. osäker på om aerobicspasset är rätt ord Då är allt bra.

Idrotten i skolan innehåller dock mer än svett och hård träning. I skolan
arbetar vi ofta i grupper, vi samarbetar. Idrotts|lektionerna ska ge mer än
hälsa. De ska ge gemenskap, trygghet i sig själv och andra och förståelse
för varandras idrottande och prestationer. Man får leda egna lektioner, som
ska kunna anpassas till allas nivå. Det ska visas hänsyn till alla. Passen
ska inte heller var så enkla att det inte ger något till de mer vältränade.
Man får helt enkelt vara flexibel och kunna anpassa övningen till
situationen.
Tiden får man också planera så man hinner med allt man tänkt göra. Idrotten
i skolan utvecklar mer än bara än bara muskler, den frammanar
hänsynstagande och förmågan att planera och planlägga sin tid. Något som
dessvärre ökat under senaste tiden är skolket från idrottslektionerna. Är
man inte intresserad och tycker det är kul så struntar man i att gå dit. De
ser inte det viktiga i att röra på sig och ha kul tillsammans. Många lärare
ser inte heller den här skolkningen lika hemsk som när man skolkar från
lektioner i något läsämne. Därför görs det inte så mycket åt det. Det
tycker jag är väldigt synd.
Men jag hoppas att en dag, ska alla kunna inse och förstå hur kul det
verkligen är och att de ska kunna få ut lika mycket av idrottstimmarna som
jag har fått.
Jag tror också att om man kan få fler ungdomar att uppskatta idrotten i
skolan kanske de också börjar träna så smått på fritiden. När de sedan har
en fritidssysselsättning behöver de inte ströva runt på samhället och
klottra och förstöra. Som följd av det sparas det in pengar eftersom det
blir mindre saneringsarbeten och skadegörelser att reparera. Dessa pengar
kan man istället använda till vården och kanske spara liv.
Nog är det värt ett försök

Det här är ialla fall mina tankar och funderingar om huruvida de ämena som
påverkat, utvecklat och intresserat mig kanske skulle kunna förändrändra
andras och min egen syn på saker och ting.
För nog önskar man att man själv kan påverka till det bättre. Ju mer man
vill, ju mer kan man!

Ord instuckna i efterhand med pilar och streck visas kursiverade

nr. 2. (Novell) Gamla vänner, alltid vänner?
I samma stund Li ser vänninorna försvinna vinkades bort över vägkrönet i
sina skimrande klänningar, känner hon den första, kalla regndroppen leta
sig ner över hennes skuldra. En knappt märkbar rysning ilar någon sekund
längs ryggraden, och i nästa stund känner hon nästa droppe, i pannan. Och
en till. Och en till.
Några minuter senare rusar lyckliga ettor från grann-|skolan i alla
riktningar. Här och där ser hon även en mamma som tappert försöker rädda en
nyinköpt liten vit kjol eller skjorta undan de växande vatten-|pölarna.
”Efter det här kommer nog den blomstertid ganska fort…” tänker Li och
vandrar sedan hemmåt i hällregnet, längre och längre bort från hennes sista
avslutning på Björkskolan.
– Sluta 9:an. tänker hon om och om igen.

– Neej, nu MÅSTE klass 5a vara tysta! manar fröken för säkert hundrade
gången det här klassrådet. Med ett plötsligt ryck håller hon sedan upp ett
grönt papper med små, små bokstäver.
– Det här, mina damer och herrar är er FRAMTID! säger hon sen,
förhållandevis dämpat men med den vanliga betoningen på ett ord. Och
äntligen tystnar de. Fröken börjar sedan förklara att de nu är så stora att
de ska flytta till HÖGSTADIET, och därför ska välja ett B-språk, och
kamrater de vill gå med i den nya klassen. Det är sedan Björkskolans
uppgift att fördela dem jämt och rättvist – ja, ALLA kan ju inte hamna
tillsammans, men någon ska man säkert känna även i den nya klassen
förklarar hon snusförnuftigt.
Li känner ett stick i sidan och hör sen bästa kompisen Anna väsa ”vi
skriver varandra, va?”. Kort nick som svar, klart vi gör det! De andra man
ska skriva är ju inte heller så svåra, det finns ju flera barndomsvänner
som man gillar ganska bra, här i klassen. funderar Li vidare. Jättelätt
helt enkelt, bara skriva några namn så är min del fixad. Björkskolan
placerar nog mig bra. Säkert.

Någon månad senare står klassen med sina paraleller framför stora
flaggstången på Björkskolan. Fröken har sagt att de ska delas in och träffa
sina blivande klass-|kamrater, såhär innan sommarlovet.
– Som att det blir så många nya, jag har hört att de knappt ändrar
klasserna alls, säger Li halvhögt till Anna brevid henne. Och sen börjar
uppropet.
Li ser ut att få rätt, en efter en av klasskompisarna travar glatt iväg
tillsammans med några okända, lite för många okända. ”Men vi får nog plats”
tänker Li. Plötsligt tar det slut. Nästa klass börjar läsas upp, men Li och
Anna står kvar. Hamnar sen med några från paraleller men mest okända. Nya
klassen och jag har bara Anna brevid mig. far genom Lis huvud.

Hem med gråten i halsen, förklara skärrat för Mamma att man för faan inte
känner nån, inte en endaste människa! Förutom Anna då, det var ju tur
jovisst, men alla andra hamnade ju i B!
Pappa ringer skolan i vanlig ordning, känner ju nästan Rektor nu efter
storasysters tre år på ”Tallen”. Pratar pratar pratar och förklarar,
lyssnar, håller med.
– Jovisst, om det är så så, men tänk på flickorna -alla andra
klasskamraterna i B. säger han, men måste hålla med igen. – Ja, om det är
delat av språkvalet så går det väl inte att ändra, nej nej, naturligtvis.
– Språkvalet! tänker Li, då är det DET som skiljt klassen åt, det som också
gick så snabbt men nu tydligen varit avgörande. Pappa tackar och lägger på.
– Nej Li, det gick inte. Fler förklaringar som fullständigt bryter ner
minsta lilla hopp om att de kanske skulle få byta.
Svaret är alltså nej.

Sista veckan blir, -trots omogna killar som väsnas och bråkar nästan hela
tiden- en för tidig saknad av klassen, som om det egentligen redan var
uppdelade och inte längre hörde ihop som klass. Li ändrar sin bild av dem,
lägger till och drar bort så att det bara finns en fejkad idyll kvar som
egentligen inte finns. De blir på det här sättet ännu svårare att lämna,
men hon kan inte hejda sig. Allt hon försöker hålla kvar rinner iväg efter
skolavslutningen. Klart det är jobbigt! Trots allas krav på att bita ihop.
Sommarlovet blir mycket funderingar och oro, mer än de runt om Li anar.

Sen sitter plötsligt hon och Anna i ett nytt klassrum i en ny skola, på ett
nytt sätt -i ring. Tillsammans runt dem är tjejer och killar de sätt många
gånger men ändå inte känner, och -mestadels- sådanna de sett en, två gånger
tidigare- ”- Hej, jag heter bla bla bla och gillar att blablabla.” Runt
personen som står i mitten halv intresserade halvt misstänksamma blickar.
Li lägger allt de dessa främlingar gör och säger på minnet, bildar sig
tillslut en uppfattning om var och en som hon håller hårt på, men tillslut
tvingar ändra efter en tid.
Och så börjar ett nytt kapitel i hennes liv, utan minsta skymt av sista
raden.

Nu står li på hallmattan med vatten strilande från hår och kjol. Ser på den
enorma ryggsäcken vid byrån och tågbiljetten ovanpå. Lyfter den ringande
luren och säger till Lisa att hon och Lena ska komma till busstationen där
Li och de andra väntar klockan fyra. Puss och kram och hej, vi syns då.
Tågluff med bästa vännerna. men ingen -inte ens Anna- från ”gamla, goa
femman”. Konstigt?
– Neej, inte då! tänker Li och sätter samtidigt punkt för sist raden.
I det gamla kapitlet.