Inskannad version

Mina skolår
Jag började årskurs ett år 1994. Dagen innan skolans start var jag väldigt
nervös men samtidigt kändes det mycket spännande. Det pirrade i magen och
på kvällen kunde jag inte sova. Jag kände ju inte så många av mina
klass|kamrater. Bara några få personer och mina två grannar som jag visste
att jag skulle få gå i samma klass som.
På morgonen när skolan började cyklade jag till skolan ihop med mina två
grannar. Vi hade inte så lång väg, bara nån kilometer. sannolikt saknas
sida

det var dags för den första rasten.
Alla pojkarna gick till fotbollsplanen och spelade fotboll. De flesta
flickorna åkte rutchbana eller hoppade kråka, men jag gungade på en gunga.
När klockan ringde in så fick vi rita våra egna hus och familjer på färgade
papper. Jag ritade mitt blåa hus på ett vitt papper. När vi hade ritat
klart våra teckningar så satte fröken upp dem på väggen med häftstift.
Sedan var det dags för lunch. Vi gick två och två i ett led igenom skolan
till matsalen. Vi gick igenom
sannolikt att sida saknas
och mina skolkamrater var snälla. Jag längtade till nästa skoldag. Den
dagen minns jag väldigt tydligt och jag tycker att tiden har gått väldigt
fort sedan dess.

Inskannad version

Mina skolår
Jag har blandade minnen ifrån min skolgång. Vissa scener, både bra och
dåliga, har etsat sig fast på näthinnan. Det är ändå de positiva minnena
som har övertaget. Visserligen har jag inte alltid haft det så lätt med
kompisar, men några har jag alltid haft bakom mig.

Under de första sju åren av min skol|gång hände det inte så mycket med
klassen i sig. Någon flyttade, någon annan började i stället, men de flesta
i klassen var de samma. Min årskull var den första att gå i ”småskolan”, en
introduktion till det stora som väntade. Det var i stort sett samma sak som
dagis, fast färre vuxna i förhållande till antalet barn. Personalen fick
man lära känna på våren innan, och en förälder var med första dagen.

Flytten upp till den ”riktiga” skolan var väldigt odramatisk. Klassen var
densamma, och fröken hade vi fått träffa flera gånger. Vi hade fortfarande
samma skolgård, spelade fotboll vid samma mål (ett vindskydd vid en
sandlåda) med samma lag (Limpan och Matte mot ”rabb”).
Det var mest där, under vindskyddet, som vi höll till under rasterna de
första åren. På hösten var vi ibland bakom skolan och plockade kastanjer,
men där var det för det mesta de ”stora” treorna som regerade. Men efter
två år var det vi som var de ”stora treorna”, och vår klass regerade under
kastanjeträden.

I årskurs 4 bytte vi skolhus igen, fortfarande samma skolgård, fast en
annan del av den. Vår klassföreståndare hade vi träffat under några
engelska lektioner i lågstadiet, så henne kände vi. Men hon var sjukskriven
på halvtid, så vi fick en mängd andra ämneslärare. Vi hade som mest nio
fasta lärare. Lägg då till en massa vikarier för både matte- och
klassläraren, så vi fick en massa olika lärare, vissa lärde vi aldrig känna
alls.
Men hela mellanstadietiden handlade självklart inte bara om lärarbyten.
Både på rasterna och efter skolan höll vi till antingen i
klätterställningen – där vi lekte kull, bollkull och burken-, på ”nigger”-
rutorna eller på fotbollsplanen. Vi hade riktigt kul då. I sexan hade
klassen svetsats samman, alla kunde acceptera alla, även om alla inte gick
ihop till 100%.

När klassen var på sin ”topp”, visste vi att vi snart skulle splittras, när
vi skulle börja högstadiet. Alla fick välja tre killar och tre tjejer och
man var garanterad en av samma kön. Jag hade dubbel otur. Mina två översta
kom i samma klass, men inte i min. Det gjorde i stället mitt tredjeval, som
jag slängt dit i brist på annat.
Första träffen med nya klassen var ändå positiv. Vi presenterade varandra i
biblioteket, en tradition för blivande sjuor, och jag minns fortfarande var
jag satt. Sedan fick vi vara med på en lektion, allt kändes bra.
Stämningen var ändå inte den bästa under den första delen av sjuan. Flera
riktiga bråk gjorde stämningen ganska tryckt ett tag. Men under våren
tinade både naturen och klassen upp.
Åttan och nian flöt på ganska snabbt, jag har konstigt nog inga större
minnen från åren, och nu sitter jag här och ska snart välja till gymnasiet.
Det känns nästan lite vemodigt att sluta grundskolan, när man tänker på hur
lång tid jag har ägnat den. Men gymnasiet känns ändå rätt lugnt, under nian
har man mer och mer kommit in i betyg-långa-prov-och-uppsatser-stuket på
utbildningen. Min skolgång har hållit på länge, det ska bli kul att avverka
de tre sista åren i gymnasiet

Inskannad version

Mina skolår
Under mina tre första år i grundskolan, alltså klass ett, två och tre. Då
var hela klassen som en familj. Alla trivdes ihop lekte tillsammans, hela
klassen spela boll med varrandra det var underbart. När jag tänker tillbaka
till de tiderna gör jag det med ro, glädje och ett leénde. Det var som en
familj som trivdes bländande med varrandra.
Sedan kom det man inte vill tänka på, då man hade så himmla skoj. Nämligen
skolbytet. Jag och två andra av mina vänner från de tre första åren av
grundskolan skulle byta. Anledningen var det rostiga svenska språket som
användes i vår första skola. Eftersom nästan var enda elev var från
utländsk härkomst så förstod man att en vidare fortsättning i skolan med
majoritet av personer från invandrar ursprung skulle givit en svag svenska.
Jag och mina två kamrater såg fram emot att skolan var stor. Hur som helst
kom vi till en helt ny klass, där alla var svenskar som talade suveränt med
en fantastisk accent. Det dröjde evigheter innan vi smälte in i den nya
främmande klassen. Och vi smälte inte in i rätt riktning. Det var
sannerligen hatisk stämning i tre hela år av tjaffs, bråk, slagsmål och
oerhörda fientligheter. Knytnävarna kunde inte hållas i styr. Det var slag
och sparkar varje dag där till och med lärarna vad med i slagsmålen. Det
var otroliga händelser som inte går att beskriva med ord. Då och då var det
till och med så att lärarna deltog med trakkaseringar. En av mina vänner
delade ut en spark till en av lärarna så att poliserna var i skolan. Det
var extrema ord som lärarna fick mot sig. Det var tre personer mot resten
av klassen och så var det varje dag i tre år. De flesta av slagsmålen var i
fotbolls|planen då alla hade intresse att lira fotboll. Blodet från
ansiktet bara rann ner för en av mina vänner i bollplanen och spåren av den
röda färgen rann ner klart och tydligt. Det var hemskt att se sånt. Vissa
stunder var det så att jag drabbade samman med en annan varje dag i en hel
månad. Det var riktiga mobbning|stämningar i den skola vi kom till. En
specialllärare fick komma in men mycket hjälp blev det inte. Enda gångerna
jag och mina två kompisar kom överäns med klassen var då vi slogs ihop och
gick till angrepp mot grannskolan. Vi hade våra slöjd lektioner där och
varje gång vi var där urartade det i bråk. Då jag och mina två kompisar
sedan barnsbent kom till skolan var det inte för att bry sig om något i
klassen för det kändes kränkande otyd pga kop gjorde narr av oss och
hånskrattade tillsammans med de andra eleverna. Utan, vi gick dit för att
spela fotboll och slåss. Det var vissa stunder då det var jakt runt skolan
för att få tag i en person och läxa upp honom. Allt handlade om rasism då
eleverna själva skrek ut ”vi är rasister mot er”! Det var som om vi kom
till en helt ny värld, från en trivsam och trevlig skola till ett helvete.
Men de eleverna kände nog samma sak när vi inträdde fram i klassen. I tre
år kände vi oss som främlingar och var bästa polare i sex år tills
skolavslutningen i sexan. Sen dess tog kontakten slut mellan oss och vålden
i skolan tog slut. Det var en tid då sparkar utlöstes mot lärarna, exremt
grova svordomar åter mot lärarna. Samtidigt var det en tid då blod i forser
rann ner från elevers ansikten, då slag och sparkar var en naturlig vana
varje dag och då gängbråk och rasism var som värst. Det var som att
föreställa sig ett fängelse då bovarna hade tagit över. För lärarna kunde
inte göra nåt när det inträffa. bråk mitt framför ögonen på dom. Och då de
försökte bryta var det risk att de själva får slag mot sig. Ny anställda
speciallärare kunde inte göra något åt trots mängder av utvecklingssamtal.
Psykologer som vi pratade med kunde inte få klassen på fötter. Det är
fruktansvärt då man tänker tillbaka.
Vilken skillnad det var att tänka tillbaka på dem tre första åren i
grundskolan och dem tre mittenåren. Otroliga upplevelser. När vår klass tog
farväl hände skolan, lärarna, de resterande klasserna och vi själva en stor
lättnad, nu kan de kommande eleverna gå runt fritt utan att känna oro.
Nu går jag sista året i grundskolan och när jag började här i sjuan utan
att va bekant till någon i klassen kändes konstigt. Jag hoppades att vålden
från föregående skolan inte skall tas hit. Och som tur var gjorde den inte.
Personerna i denna klass är väldigt konstiga och smått knasiga i min mening
och påminner inte ett dugg om eleverna i den förra skolan. Här i den nya
med de tre sista åren i grundskolan lärde jag känna nya kompisar och det är
tryggt här. Men ändå långt ifrånt lågstadiets tider där kände man alla och
alla prata med varrandra. Ännu idag finns det personer i denna klass som
jag inte känner ordentligt. Men dem jag känner, de känner jag mer än väl.
Att gå i skolan från ettan till sexan var annorlunda lätt. Det gick som
rinnande vatten. Men sedan i högstadiet blev det genast tuffare. En sak är
att när det går bra vill man fortsätta och studera på, då är det kul när
man kan, men då allt går snett suckar man och vill lägga av.
De tre mittenåren i grundskolan tycker jag var som en hård gripande
dramafilm. Lärarna kan man inte klaga på för en av lärarna fick sparkar mot
sig, de kände alla rädsla. Skolans rektor gjorde ett uselt jobb för att
ingripa. Rektorn brydde sig inte det minsta och det är fel då alla
uppenbart kan se att saker och ting inte stämmer. Våld, mobbing, slagsmål
och gängbråk i princip varje dag. Det ska inte behöva va så att elever inte
kop.
Den mest glädjefulla stunderna var hela lågstadiet och då vi kom överäns om
fotbollsplanen i mellanstadiet.
Nu i högstadiet får man lägga otyd. lekheterna och allt våld man vart
med om bakom sig för här gäller det att få goda resultat i skolan och
självklart att trivas och må bra med vännerna. Att va i en trygg och
trevlig, vänskaplig skola där man blir klok och lär sig saker, de vad
skolan handlar om. Jag tycker att mina nio skolår i grundskolan har vart
underbara i stort sett. Rent av sagt magiska i vissa stunder. Nio bländande
underbara skolår med många facinerande händelser är var jag vart med om.

Inskannad version

Min Syn på Skolan

Hej!

Jag heter Patrik Casaverda och går min sista termin i 9:an. Jag har många
förslag som jag skulle vilja framföra. Vi kunde kanske ändra några regler
t.ex: Att man får ha tuggummi på lektion och likaså med keps och mössa,
bara man arbetar och lyssnar på läraren.
Att eleverna ska kunna äta frukost i skolan.
Att om en elev blir trött på en lektion så ska han/hon kunna be om att få
en 5-10 minuters rast.
Skolan borde ha en egen Caféteria, både för att samla in pengar och för att
eleverna ska kunna köpa frukt eller någon dricka m.m.

Det här var några punkter du kan fundera över. Men tyvärr så ska jag också
skriva upp dåliga saker om skolan.

Vissa raster är för korta.
Det finns nästan inget för oss nior att göra.
Vissa lärare tjatar för mycket så att eleverna blir sura och slutar lyssna.
Det är inte bra!
Det är dåligt att man inte får ha kompisar i skolan, som kan få sitta med
på lektionen bara han/hon är tyst.

Tyvärr så är det här vissa saker som är dåligt med skolan, men självklart
så ska jag skriva bra saker om skolan också.

Maten i Skolan är väldigt ofta god, men det beror ju också på sin egen
smak.
I vissa skolor t.ex i våran skola, så kan man om man känner sig deprimerad
eller trött så kan man gå till en lärare och prata för att dom lyssnar.
Det är bra att man tre dagar i veckan kan sitta kvar efter skolan och göra
sina läxor eller göra färdigt betinget.

2000-talets skola ska se ut så här tycker jag:

En skola ska ha en egen caféteria, en egen simbassäng, egen gymnastiksal.
Från dagis upp till 9:an och alla elever som bor långt ifrån skolan ska få
ett busskort. Som dom lämnar in efter terminens slut.

Det här är några idéer om hur skolan skulle kunna se ut, och jag hoppas att
du åtminstone försöker att fixa detta!

Med vänliga hälsningar Patrik Casaverda

Inskannad version

Mina skolår
När jag började lågstadiet var jag rätt så nervös, inte för att det var ny
skola utan För att jag skulle träffa nya kompisar och lärare. Men jag var
också rädd för att jag skulle säga något dumt villket jag inte gjorde. Från
början var jag mest med mina gamla klasskamerater som jag kände från
förskolan. Efter några veckor började jag och mina klasskamerater prata med
våra nya klasskompisar. På rasterna brukade vi spela för det mesta fotboll
men sen började vi leka kurragöma, katten och råttan och m.m. När vi
började mellanstadiet fick vi några nya klasskamerater som inte alls var
blyga utan dom börja prata med oss. När jag började sexan var det sista
gången som jag och vissa av mina kompisar gick i samma klass för att sen
när vi började högstadiet splittrades vi. Nu i högstadiet finns det
fotvarande vissa av mina kompisar som går i samma klass fast för det mesta
går dom i dom andra klasserna. I högstadiet fick jag nya kompisar också
fast det är inte detsama och det kommer att känas konstigt när vi ska sluta
grundskolan och börja i gymnasiet, för att man har gått så länge i samma
skola med samma kompisar och sen när man ska börja gymnasiet så kommer man
att träffa nya kompisar fast det skulle ändå inte kännas det samma.

Inskannad version

Mina skolår
När jag var liten var jag en blyg liten pojke. Att börja skolan var för mig
lite läskigt och nervöst. Jag hade många vänner så det var inte det som
oroade mig. Att träffa så mycket nytt folk och att allt inte längre var en
lek var det som oroade mig. Dagen då skolan började kom och mamma följde
mig till skolan för upprop. Jag satte mig vid en bänk brevid en kompis och
såg mig omkring. Min nya klass värkade ganska bra. Dom flästa kände jag
igen från dagis och många kände jag sen tidigare. Dagarna gick och jag
började lära känna min klass. Jag visste nu vilka jag ville vara med och
vilka jag skulle passa mig för.
Vid skolan fanns det en liten skog som jag och mina kompisar lekte i. Vi
byggde kojor, hinderbanor och lekte burken.
Jag minns att matte var en riktig plåga för mig, jag tyckte inte alls om
våran stränga matte lärare. En dag hade hon genomgång. Efter genomgången
skrev hon upp ett tal på tavlan och pekade på mig och ville att jag skulle
svara. Jag öppnade munnen och gedde ett svar som visade sig vara fel. Jag
kunde höra hur hela klassen skrattade jag skämdes och kände att jag bara
ville gå upp i rök och försvinna. Det här var inte ända gången detta skulle
hända, senare hände det ganska ofta. Jag fick en idé, att varje gång det
var genom gång skulle jag räcka upp handen och fråga efter toa nyckeln. Men
i stället för att gå på toaletten så stod jag utanför klassrummet och
väntade på att genom gången skulle ta slut. Idéen funkade ända tills den
dan då våran lärare kom på mig. Jag tyckte inte om skolan alls på rasterna
levde man men på lektionerna kände man sig bara helt död.
En rast kom jag och en kompis på en ny lek, vi satt på gungorna och gungade
tills vi fick riktigt hög fart och när vi hade som högst fart så slungade
vi av oss skorna så att dom singlade långt ut över skolgården och sen
kollade vi vem som hade kommit längst. Den här leken vart känd, tillslut
ville hela klassen vara med på den nya leken. Jag satte mig på en gunga
bredvid en kompis och skulle visa ett riktigt bra kast. Jag tog hög hög
fart tog kraft och slungade iväg skon i en våldsam fart som träffade en
liten unge rakt i huvudet. Jag såg min kompis sko singla iväg långt ut över
gården medans den lilla ungen låg och skrek. För första gången fick jag en
rejäl utskällning, med hemringning och hela köret.
När jag började mellanstadiet vart allt bättre, det vart bättre lärare,
roligare lektioner och min matte gick plötsligt ganska bra. Mellanstadiet
flöt på ganska bra utan några speciella händelser. Efter mellanstadiet hade
jag nog provat på alla sporter som finns men ingenting verkade passa, men
under sommarlovet mellan sexan och sjuan såg jag en kille på en skateboard.
När jag såg honom hoppa och flippa med sin bräda tänkte jag att det där
måste jag testa. Jag började åka och detta som visade sig vara riktigt
svårt men samtidigt kul som fan. Jag tränade och tränade och nu är jag
faktiskt riktigt bra på det. Under den här perioden började jag även åka
snowboard. Högstadiet var spännande med mycket prov. Plötsligt hade man
inte lika mycket fritid längre. Skolan kändes nu mycket viktigare. Man var
ute mer på kvällarna och hittade nya intressen som brudar och sånt.
Skateboarden är mycket viktigare för mig nu än förut, även musik har blivit
ett stort intresse, det som förut var ointressant men nu så viktigt. Nu
sitter jag här vid nationella proven i slutet av nian. Jag ska snart börja
gymnasiet det känns konstigt.

Inskannad version

MIN SYN PÅ SKOLAN
Skolministern:
Var hälsad frände!
Det var ett mycket bra beslut att låta skolan utredas av oss elever. På
vårt eget sätt, på tiden 2h och 50 min. Det är därför du är min frände,
trots att jag aldrig träffat dig, eller någonsin delat en åsikt med dig.
Här är ett brev från mig till dig:
Jag började skolan när jag var sju år (det gjorde troligtvis du
också). Skolan var ganska kul, tyckte jag (precis som du, förhoppningsvis).
Vi ritade, lekte, lärde oss ramsan ”aj baj pink shit”, och ”the muffin
man”. Min fröken vägrade ge oss läxor, även fast vi protesterade. Hon sa
att hon hade fått lära sig att vi skulle ha läxor först i 2:an.
Vi elever tycte systemet var dåligt. Vi elever tycker fortfarande att
systemet är dålig. Lärare som hatar oss, elever som trackar oss. De stolar
som vi sitter på just nu är inte sköna. De är hårda och jag spänner mig när
jag sitter på dem! Jag har ett motto:
Det är svårt att vinna, men svårare att förlora.
Vet du varför jag skriver så? Jo, det är för att jag menar vartenda
ord jag har skrivit, menar vartenda ord jag kommer att skriva, men det
känns meningslöst att skriva. Jag skulle kunna skriva mer om lärare som
hatar oss, mer om hur fel du har i politiken eller om när man ska få sina
första betyg.
Men det är här är bara ett test, gjort på order från regering och
riksdag, för att kolla om jag skriver kolla eller se om jag är så dum att
jag börjar en mening med ordet men. Det finns regler som jag ska följa.
Följer jag dem? Har jag lärt mig någonting? Har farbror staten lyckats med
sin uppfostran av den goda samhällsmedborgaren, den borgerliga
syndikalisten Ylva?
Ske jag avslöja en sak? Jag skriver inte mitt bästa just nu. Just nu
är jag arg. Arg för att jag inte fick välja det ämne jag själv vill skriva
om i den genre som passar mig bäst! Det är bra att det görs tester så att
betygen blir någor|lunda rättvisa, men sam|tidigt känns det så fel att när
jag verkligen ska visa upp vad jag går för får jag inte göra det på mitt
sätt, med det ämne som ligger mig närmast och i den genre jag kan bäst!
Över till vesentligheterna: Det största misstaget som finns är att
staten ska kontrollera hur bra lärarna är. Låt eleverna göra det helt eller
delvis. Staten kan kontrollera hur mycket kunskap en person har, men staten
kan inte kontr|ollera hur bra personen är som lärare. Det är fel att tro
att en examen garanterar bre lärare.
En bra lärare är en person som lär en annan person något så att kunskapen
fastnar i nyss nämda persons huvud i minst 10år. Det garanterar inte
nödvändigtvis en examen. Faktum är att det är dem lärarna som inte satt sin
fot på lärarhögskolan som brukar vara dem bättre, men det ska erkännas:
både kalkonerna och stjärnor|na bland lärare har gått lärarhögskolan. Inte
bara kalkonerna.
En del ”riktiga” lärare stannar kvar i läraryrket bara för att dem
inte kan något annat. Det är synd. Sådana lärare har en förmåga att halvt
tvinga sina elever att lära sig saker, istället för att inspirera sina
elever till att vilja lära sig.
Framförallt i årskurserna 3 och 4 är det viktigt att läraren
inspirerar till inlärning, eftersom att det är då man slutar älska skolan.
Det gäller att få en positiv bild av skolan. Så jag och alla andra orkar
rabbla franskaverb och tyska glosor.
Varför satsas det så lite på Grynet i vårt land? Nu när vi har turen
att ha Grynet i vårt land. Du vet vem jag pratar om?
Grynet är den där kaxiga 14åringen på TV. Som har rosa tyllkjolar,
tiara och äter grädde stup i kvarten. Det är dock inte för grädden hon
borde satsas på (även fast det är bra att hon får bantningsgalningar att
sluta banta). Nej det är för hennes mottos skull.
TÄNK SJÄLV!
Har du något motto?
Hej då / Ylva J

Inskannad version

Min syn på skolan.

Hej Kjell!

Jag heter Tobias Mikko och är 16 år. Jag går i nio på Stattenabergskolan i
Örebro. Det var jättebra att du kom på besök i våran skola och berättade om
dig själv och ditt arbete som skolminister. Jag har snart gått nio år i
grundskolan och har nyligen valt vad jag ska gå för linje på gymnasiet.
Skolan har varit en stor hjälp i mitt val men det har inte varit lätt.
Jag har så länge jag minns velat bli kock och arbeta på någon fin
restaurang men sedan ändrade jag mig och ville bli någonting inom ekonomi.
Till slut blev det kemist och det är det jag ska utbilda mig till.
Det var kemi- och fysik lektionerna i högstadiet som fick mig att fastna
för naturvetenskap. Nog om mig!
Eftersom jag har gått i tre olika skolor genom åren så har jag många
erfarenheter och vet vad som är bra och vad som behöver förbättras. Här är
några förslag:
årskurs 1-3 (förskolan-3).

En lågstadieskola måste ha en bra och rolig skolgård med stora fria ytor,
gräsmattor, gungställningar och annat roligt. De som går där är ju
fortfarande bara små barn och de behöver leka och ha roligt varje dag.
Kompisarna och läraren/lärarna spelar också stor roll.
Jag tycker att det ska vara ett jämnt antal elever i varje klass med
hälften pojkar och hälften flickor.
De gör ju att man får både kill- och tjejkompisar vilket jag tror är
väldigt bra får ens utveckling och lärande. En bra och snäll lärare är
också viktigt eftersom han/hon blir som en faders-/modersgestalt för
barnen.
Studietakten i lågstadiet är väldigt bra och man får mycket tid och hjälp
så att man verkligen lär sig.
Årskurs 4-6.

I mellanstadiet är kompisar och kärlek det kanske viktigaste för många.
De flesta kanske är med om den första riktiga kärleken. Därför tror jag det
är viktigt med tex fritidsgårdar och andra samlingslokaler där man kan
träffas och ha roligt.
På fritidsgårdarna kunde man ha bla ett rum med mjuka soffor och sköna
stolar mm där man kan sitta och prata.
Andra saker som passar in på en fritids|gård är pingis- och biljardbord,
spel tex kortlekar och andra sällskapsspel.
Studietakten är väldigt bra man lär sig väldigt mycket men får ändå den tid
och hjälp man behöver.
I mellanstadiet börjar man lära sig mer om olika saker och ämnen.
Årskurs 7-9.

I högstadiet är det kompisarna, kärleken och det svåra valet till gymnasiet
som är det viktigaste.
Även på högstadiet är det viktigt med gemenskap och därför är det bra om
det finns någon form av fritidsgård eller liknande där man kan träffas
under och efter skolan.
Många ungdomar speciellt i den här åldern är oftast mycket trötta på
morgonen och hinner ibland inte äta frukost och sen blir man jättehungrig
framåt förmidagen. Därför skulle det vara bra om det fanns ett skolcafé som
man kunde gå till och köpa en macka eller något annat så att man orkar
jobba hela dagen.
Studietakten är lie för snabb och man måste verkligen kämpa för att hinna
med alla arbeten som ska lämnas in, proven som ska göras mm.
Det som är bra är att man får betyg och då kan man se vad som behöver
förbättras, man lär sig plugga och arbeta effektivt, ta ansvar för sitt
eget arbete och förbereda sig inför gymnasiet.

Det jag tror behöver förbättras på alla skolor:

Skolmaten:
Eleverna ska själva kunna vara med och bestämma bla matsedel.

Gemenskap och mobbing:
Alla elever ska känna sig trygg i skolan och inte behöva vara utanför.
Därför kan skolan ordna en grupp mot mobbing som hjälper de utsatta.

M.V.H

/Tobias Mikko

Inskannad version

Käre skolministern!
Jag skriver nu från Grindskärsskolan i Vara. Jag skriver till er för
jag vill ändra skolans utseende. Här är på tok för gammalt och de tidigare
eleverna har försökt slå skolan sönder och samman. Här har även varit
inbrott. Jag har gått runt här och frågat några elever om hur de trivs här.
En flicka med blont hår svarade:
-”Jag trivs här bra, men jag tycker de borde byta stolar, bänkar och
toaletter”. Jag har även frågat en liten brunhårig tjej:- ”Jag tycker de
borde göra någonting åt inbrotten”. Som ni ser trivs inte eleverna så bra
här. Om de inte trivs arbetar de inte så bra. Om de inte arbetar bra får de
inte så bra betyg. Får de inte bra betyg får de inte bra jobb. Får de inte
bra jobb blir de uteliggare. Så allting hänger på skolan. Därför vill jag
att ni skickar en summa pengar så skolans brister blir mindre och eleverna
får en bättre framtid.
Jag tänkte ordna nya stolar och bänkar i klassrumen. I korridorerna tänkte
jag sätta några vilosoffor. I caféet vill jag att eleverna ska kunna handla
längre. Så caféet ska vara öppet 9-12. Så jag ordnar med IKEA och Måla. Med
tapetseringar och möbler.

När det gäller datorer är här inte så många. Jag har pratat med
systemadministratören, Lars, och han säger:- ”Jag hade köpt en massa
bärbara datorer till alla elever”. Så då köper vi Lars råd och köper in
massa bärbara datorer. Jag ordnar med ONOFF och Telia. Så eleverna kan ha
bredband i datorerna.

När det gäller toaletterna i skolan är det inte så bra. Jag vill göra pojk-
och-flick-toaletter med bås, som de har i USA.
Jag hoppas att ni får det här brevet. Tacksam för ett svar.
MVH Fredrik Sjökvist

Inskannad version

Mina skolår
Det var hösten -93, då jag skulle börja 1an. Det var en spännande dag alla
som var födda 87 skulle börja skolan. Jag kände bara en på skolan, det var
min grane, han och jag hade känt varandra ända sen jag var litten. Vi hade
lekt så länge jag kan minas. På morgonen när jag vaknade så hade mamma
redan gjort frukost, jag fick ätta gröt. När jag hade alltid på olika lag,
och det var alltid livan och spännande då, för så sa mamma, Nu måste vi
fara anars kommer vi försent. Och det ville man inte gjöra första dagen.
När jag kom fram till skolan var Mattias redan där,
han stod och prata med någon när jag kom närmre så sa Mattias, Hej, kom å
hälsa på Henrik, Jag gick fram och sa Hej jag heter Andreas, Jag såg på
honom att han var snäll. klockorna ringde och vi gick in.
Det var jätte många som satt där inne, vi gick in och satte oss längst ner
i klassrumet. det var alldeles tyst, frökn satt vid katedern, och när alla
hade satt sig så sa hon, -välkommen till Granbo skolan, Jag heter Marianne
och är eran lärare. ä jag märkte att var ond eller sträng. Men det gick bra
första skoldan.
Och det var så det började, Jag, Henrik och Mattias vi gick i sama klas
ända tills vi gick i 3 och skulle börja 4an, klassen skulle delas i två,
Jag och Henrik fick gå i sama men Mattias fick flytta till B. Men det gick
bra vi var med varandra på rasterna och på olika aktivitets dagar. Jag
tyckte att det var kul att gå i skolan i 4-6, hälst på gympan, Gympan var
mit favorit ämne. Henrik och jag hamnade altid på det lag som förlorade
blev alltid retade i omklädning rumet. När vi började sjuan så kom vi i
sama klass igen och då kom även en som hette Johan in i vårt gäng. Han blev
kallad lill-Johan för han var så himmla liten fast han växte ikapp men han
blev ändå kallad lill-Johan, han gilade det själv tror jag. Och en sak
komer jag aldrig glöma när vi gick i 7-8an det är att varje onsdag så gick
vi till ett ställe som hette Gunillas för varje onsdag så är det oftast
fisk och på Gunillas så köper man en macka som kostar 20kr och en drika 5
kr och det har vi gjort ända sedan vi börja 7an så nu i 9an så är vi
stamisar på Gunillas.
Jag har haft det bra i skolan och tycker att det var roligas när jag gick i
5-6an.