Inskannad version

Mina skolår
När jag precis hade fyllt sju år skulle jag borja ettan. Jag minns när jag
fick ett brev hem i brevlådan.
I brevet stod det i vilken klass jag skulle börja i, och vilken lärare jag
skulle få. Jag skulle börja i klass 1a och min lärare hette Karina
Ekström.

Första dagen vi började följde mina föräldrar med till skola. Det gjorde
även dom andras föräldrar. Vi var ungefär 26 elever, nästan alla kände jag
från dagis och 6-årsgruppen.

Karina började popa upp oss efter klasslistan, jag stod först. Vi skulle
berätta vad vi hette och var vi bodde och telefonnummret. Jag minns att jag
tyckte att det var hemskt pirrigt, men det gick bra.

Första dagen hade vi bara upprop så vi skulle veta varandras namn. Sedan
var dagen slut.

Jag minns att jag tyckte att det var roligt att börja ettan. Jag längtade
bara tills nästa skoldag. Den första veckan fick vi en bok som hette
”Delfinboken”. Den fick vi för att vi skulle lära oss alfabetet.

Dagarna gick fort det första året i skolan. Jag var jätte nöjd med både
klassen och läraren.

Jag tyckte att skolan var precis lika rolig i tvåan men i trean började det
bli lite tråkigt.

I trean började vi med engelska, och jag minns hur tråkigt jag tyckte det
var. Vår engelska lärare hette Barbro eller Bengt om jag minns rätt. Jag
minns i alla fall det första ordet engelska läraren lärde mig, det var hus
(house).

I slutet av trean kom våra nya lärare, som vi skulle få i fyran och hälsade
på. Det var Barbro och Bengt. Jag minns att jag inte tyckte om dom redan
första gången jag träffade dom.

I trean kom det även en ny kille till klassen. Det var Emanuel. Redan
första dagen han kom blev jag kär i honom. Vi satt till och med bredvid
varandra i klass|rummet. Efter ungefär en vecka blev vi tillsammans. Men
det varade kanske i en vecka.

Sedan när vi började fyran fick vi två nya lärare, Barbro och Bengt. I
början var det väl helt okej med lärare och klassen. Men sedan började
dagarna bli långa och tråkiga.

Men i femman började det jobbiga.
Jag minns att läraren sa att vi skulle ha nationellaprov. Bara för att vi
skulle ha nationellaprov ville jag inte gå i femman. Men det gick som på
räls när vi väl hade gjort det…

Men alldeles mot slutet av femman började våra lärare sjukskriva sig. Så vi
hade vikarier hit och dit. Vi hade en vikarie som hette Frithiof och en
annan som hette Anders med flera.

Jag vet inte om det var i femman eller sexan ,en av våra lärare började
spela in oss på band bara för att vi var pratiga. Dom som hade skrivit upp
det i en speciell bok vi hade fick samtal.

I sexan fick vi nya lärare, Anne och Frithiof. Men Frithiof var inte kvar
så länge så vi fick tillbaka Barbro.

Att gå i sexan var väl helt okej förutom att vi fick nya lärare jämt och
ständigt.

Till sjuan hade jag valt tre personer, Natalie, Daniel och Nickan. Jag fick
gå i samma klass som Daniel och Natalie.

Första dagen vi började sjuan var inte jag i skolan. För då hade jag precis
kommit hem från Spanien.
Men den andra dagen var jag där. Jag fick sitta bredvid John och Richard.
Jag vet att jag tyckte det var jätte pirrigt den dagen.

I sjuan borjade det bli jobbigt för mig. Det började hända saker med min
bror. Då var jag inte så jätte mycket i skolan för jag mådde så dåligt. Men
sedan blev det bra och det rullade på.

I åttan skulle vi få våra första betyg. Det känndes jobbigt. Men även det
gick bra.

Nu i nian kan jag fortfarande tänka på hur det känndes när jag gick första
året i skolan. Under alla dom här åren i skolan har ettan till trean och
sjuan till nian varit bäst.

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej!
Jag vill inleda detta brev med att berätta om en händelse som ägde rum
ganska nyligen. Skälet att jag tar upp detta är att det för mig var en
slags vändpunkt, något som fick mig att reflektera över hur skolan
fungerar, och framförallt hur jag skulle önska att den fungerade.

Det hela började med att jag, som representant för klass 9F, blev kallad
till ett möte med undervisningsrådet, vilket fungerar som en del av skolans
elevråd. Denna dag hade vi i rådet besök av elevorganisationen. De hade
kommit för att bjuda in oss till en så kallad nätverksträff, vilket innebär
att representanter från elevråden i alla Linköpings högstadiskolor träffas
och försöker hitta former för ett framtida sammarbete när det gäller
diverse övergripande skolfrågor. Jag fann detta mycket intressant och var
inte sen att anmäla mig.

Jag infann mig veckan därpå prick klockan nio i vuxenskolans lokaler, där
mötet skulle ta plats. Morgonen rullade på bra. Jag blev placerad i en
liten grupp av människor, med vilka jag skulle byta erfarenheter och
diskutera elevinflytande. Det hela var mycket givande och samtalet flöt på
förvånansvärt bra. Vi var alla ense om att i fortsättningen ha regelbundna
”nätverksträffar”.

Efter lunch däremot övergick min belåtenhet i förfäran när alla som var
närvarande tillsammans skulle komma fram till konkreta saker, så som hur
ofta dessa möten skulle äga rum, vad vi skulle döpa ”nätverket” till, och
hur de kommande mötena skulle se ut. I stället för att försöka hitta bra
lösningar började folk angripa Fritunaskolan och Ceciliaskolan för att det
ansåg att vår skolmat var bättre än deras. Förgäves försökte jag och ett
fåtal till övertala majoriteten att i stället för att klaga tillsammans
försöka hitta en lösning. När matdiskussionen äntligen var över fick jag i
den återstående halvtimmen lyssna på ett intensivt tjatter om vad
”nätverket” skulle heta. Visst behöver vi ha ett namn, men själv är jag
inte beredd att ägna trettio minuter åt en sådan sak. För mig är det helt
enkelt en prioriteringsfråga.

När jag väl var på väg ut ur mötessalen kände jag en djup trötthet blandad
med en uppgivenhet jag aldrig tidigare erfarit, känslan övergick småningom
i frustration över folks brist på engagemang och framförallt den högst
märkliga prioriteringen som präglar dagens skola.

Skolans uppgift, enligt mig, är trots allt att ge eleverna kunskap. Kunskap
att bära med sig ut i livet. Inte bara elevrådet, utan även skolans
personal och framförallt de politiker, som har det yttersta ansvaret för
skolan, borde fokusera mer på hur själva undervisningen ska se ut, och inte
på vilken färg matsalsväggarna ska ha, till exempel.

I dag går var fjärde niondeklassare ut med ofullständiga betyg. I stället
för att försöka lösa detta, enligt mig, väldigt stora problem, föreslår
skolministern att man ska komma in på gymnasiet utan de ytterst små krav
som i dag finns. Jag skulle i detta brev vilja ta vara på chansen att fråga
hur skolministern tänker i detta avseende? Vad får skolministern att tro
att det ökar elevernas kunskap i något hänseende överhuvudtaget?

En annan sak som förvånar mig är det stora medlidande som politikerna tycks
ha fått för de ”stackars” ungdomarna. Ni verkar tro att en kravlös
skolmiljö gynnar oss. Dessvärre håller jag inte med. Krav är nyttigt.
Visserligen till en gräns. Som allt annat.

En annan sak som jag tror är enormt viktig för skolans utveckling är att
höja statusen på läraryrket. Förbättra villkoren för lärare helt enkelt. En
bra början vore att försöka få upp lärarlönerna. Med tanke på att
läraryrket kräver både hög kunskap och ett stort ansvar, är lärarna
otroligt underbetalda. Jag har själv fått erfara vikten av en duktig
lärare. Så jag vet vad jag talar om.

Min slutsats är att vi alla måste omvärdera skolan, och än gång för alla
tänka över dess syfte. Det hoppas jag även att skolministern gör.

Tack på förhand för att du tog dig tid att läsa mitt brev!
/
Hälsningar

Inskannad version

Mina skolår!
Att börja skolan var nog den första stora förändringen i mitt liv. Allt var
nytt och skrämmande, och alla hemska berättelser, som jag hade fått höra
från mina båda storasyskon gjorde inte det hela bättre. Första skoldagen
följde såklart mamma med till skolan. Det var en varm och solig augustidag.
Jag minns allting som om det vore igår, lukten av kritor och papper, de
färgglada teckningarna, och allas spända ansikten. Vår fröken, Sigrid var
förstås jättesnäll och efter bara en liten stund tror jag att vi alla kände
oss bättre till mods.
Den dagen behövde vi inte göra så mycket, bara presentera oss för varandra
och liknande saker. När jag tänker närmare på saken behövde vi aldrig göra
så mycket, allt var mest lek. Men det var nog ändå det som gjorde att vi
lärde oss så mycket. Jag kommer ihåg hur roligt det var att få läxor, och
hur besviken jag blev då vi inte fick några (som saker och ting kan
förändras!) Mitt starkaste minne från lågstadie|tiden är nog hur rädd man
var när man skulle gå genom högstadiet till matsalen. Alla elever där var
så stora och överlägsna, nästan som om de skulle kunna krossa oss som små
kryp hur lätt som helst. När jag ser på lågstadie|elever idag, går det upp
för mig hur liten och vilsen jag måste ha sett ut, nästan som en liten
bortkommen mus bara. I samband med att vi började mellanstadiet började
allvaret. I alla fall för min del. Redan då började jag förstå hur viktigt
det var att göra bra ifrån sig. Såhär i efterhand låter det dumt, men jag
började oroa mig för mina slut-betyg redan då, totalt övertygad om att
minsta lilla misstag skulle vara ödesdigert för min framtid. Jag har ingen
aning om var alla de där tankarna och konstiga idéerna kom ifrån, men de
var nog ganska bra då jag redan då lärde mig att fokusera på det som är
viktigast just nu, skolan. Jag pluggade visserligen mycket, men behövde
aldrig anstränga på riktigt. Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi hade
fått historieläxa, jag tror det var om drottning Kristina, och jag glömde
boken i skolan. Jag blev så rädd att mamma och pappa skulle bli arga och
besvikna att jag inte sa något om det. Jag var så nervös att jag inte kunde
sova på hela natten, och nästa dag hade jag ont i magen. När jag gick in
till so lektionen trodde jag att jag skulle spy, så rädd ja g var för att
misslyckas. Jag gjorde provet och kunde konsigt nog svara på alla frågor,
från det jag kom ihåg från lektionen. Några dagar senare fick vi tillbaka
det och jag hade alla rätt (sex av sex möjliga). Jag blev så lättad att jag
gråtande berättade allt för mamma och pappa, som bara skrattade åt mig. Man
kan tro att jag skulle slappna av efter det och inte plugga så mycket då
jag klarade mig bra ändå, men i stället gjorde jag tvärtom och började
studera ännu mer. Mellanstadietiden var nog den roligaste tiden i skolan,
det var bra balans mellan skola och fritid och man hade mycket tid för sina
kompisar. I slutet av femman blev det dags för de första nationella proven.
Jag hade hört att de var avgörande för om man skulle få gå vidare upp i
sjätte klass, och var livrädd för att bli kvar|lämnad och få gå i samma
klass som min lillasyster. Egentligen tycker jag det är fel att man ska
behöva ta de där testerna, men samtidigt vet jag att de är nödvändiga. Men
åter till ämnet; jag klarade testerna och fick börja i högstadiet, precis
som alla andra. Vi fick nya klassföreståndare, Ingrid Kjellman och Annika
Nis. Jag gillade båda direkt, men kom nog lättast överrens med med Ingrid.
Mina favorit ämnen blev snart no-ämnena och svenska. I biologi och kemi var
allt så nytt och spännande, ”vem kunde tro att vatten var kväve och syre”?
Vi fick utföra expriment och jag var alltid lika spänd för att något skulle
gå fel och vi skulle spränga hela skolan i luften. Tiden gick snabbt och
ibland kändes det som om det hade varit sommar när jag satt mig för att
studera och vinter när jag slutade. Jag kommer ihåg hur jag läste till alla
prov och ibland somnade framför läxorna så trött jag var. Men med tiden
lärde jag mig att lägga upp arbetet bättre och priotera det som var
viktigast. Även om principen var samma som i låg- och mellanstadiet, så var
man tvungen att ta mycket mer ansvar själv, något som man fick lära snabbt
om man skulle klara sig. Det är inte bara om skolämnen man lär sig om de
sista grundskoleåren utan även om livet. Man fick lära sig klara av helt
nya situationer, möten med olika människor och konfrontationer med det man
är rädd för. Något som jag kommer ihåg in i minsta detalj är mitt första
riktiga termins|betyg. Spänningen när man fick det i handen, rädslan och
nyfikenheten för vad det skulle innehålla, det timmlånga velandet mellan om
jag skulle öppna det eller inte och slutligen glädjen över de ämnen som jag
hade lyckats över mina förvänt|ningar i och den molande besvikelsen för det
som jag trodde jag skulle lyckas bättre i.
En speciell händelse, som jag kommer ihåg mest för att min lillasyster
snart ska göra det, är när vi skulle dissekera grishjärtan. Vi fick upp en
stor kladdig röd och lilla klump på brickan som jag och min bästis först
bara stirrade på med upp|spärrade ögon och öppen mun. Men efter en stund
tog vi oss samman och tog itu med det hela. Först kändes det lite äckligt
och konstigt, men efter en stund glömde vi bort vad det egentligen var och
då blev det riktigt intressant.
När skolan slutade på sommaren i åttan var jag otroligt glad. Det kändes
som om jag inte skulle ha klarat av en enda dag till. Men sommarlovet gick
snabbt och snart började nian. Vår ena klassföreståndare, Annika slutade,
så vi fick en ny lärare, Karina B Ohlson. Först blev jag lite besviken för
att Annika bara ”övergav” oss sådär nu när det var sista året. Men efter en
tid gick det över och jag accepterade det och tyckte att saker och ting
hade ordnat sig ganska bra trots allt.
Höstterminen blev jäktig med både skolarbete och besök på olika
gymnasieskolor. Jag var överlycklig när det blev dags för jullov, men hann
knappt slappna av från det var dags för skolan igen. Nu såhär sista
terminen kanske man undrar om jag inte ångrar att jag har lagt ner så
otroligt mycket tid på skolan. Det gör jag faktiskt inte. Visst var det
kanske lite larvigt att börja oroa sig för mina betyg redan i fjärde klass
men det har trots allt hjälpt mig att koncentrera på det som verkligen
betyder något, för det är ju det allt det här egentligen handlar om, min
framtid.

Inskannad version

Mina skolår
Nu när jag ser tillbaka och minns så har det varit både kul och tråkigt.
Jag kommer ihåg så nervös jag var första skoldagen. I och för sig så kände
jag en del av klasskamraterna sedan dagis, men ändå, jag skulle ju börja i
skolan. Jag hade äldre kompisar som berättat allt som hände under dagarna,
både de roliga sakerna och de tråkiga. Jag brukade få vara med min ena
kompis när hon gjorde sin matteläxa. Det var spännande och jag blev väldigt
glad när jag klarade 3+5.
Den första skoldagen var rolig.
Vi hade Sigrids, (läraren) gamla elever som guider. De var stora i mina
ögon, gick i 4:an och allt.
Vi fick presentera oss inför läraren och de andra barnen, som kom ifrån det
andra dagiset. Alla var snälla men det fanns en pojke, som var störig. Han
pratade hela tiden. Han har numera mognat och är helt okej
Efter en tid när man kommit in i skolsystemet, fått läxor och nya vänner
var varje dag annorlunda. Vi fick lära oss nya saker, börja lära oss
bokstäver och att läsa. Vissa dagar var det kul och andra inte. Jag kommer
ihåg att jag en dag blev riktigt förbannad för att jag inte förstod något
på matten. Redan då hade jag ett hett temperament.

Jag lekte mest med en flicka, som heter Jonna. Vi spelade blockflöjt en dag
i veckan. Det var något som skolan fixat. Vi hade roligt på
blockflöjtstimmarna, läraren, som hette Rosita, var så himla stressad, hon
pratade så fort att man ibland inte hörde vad hon sa. Vi brukade skoja med
henne och frågade ska du hinna med tåget eller?

I 3:an skulle man göra en skåneresa.
Jag blev väldigt besviken när Sigrid sa att vi inte skulle övernatta. Jag
hade ställt in mig på det eftersom min kompis berättat om när hennes klass
övernattade.
Vi reste i en buss runt nästan hela skåne. Det roligaste var Ales stenar
och otyd. kop. Glimmingehus.
Någon gång under 1-3:an var vi också på Tosselilla sommarland. i Tomelilla.
Vi hade jätteroligt, badade, lekte, trampade trampebåt och åt glass.

När vi skulle börja 4:an fick vi en ny lärare.
Sofia var jättesnäll och jag gillade henne mycket. Lektionerna blev lite
svårare och matten var hemsk.
Vi fick en högstadielärare i NO:n. Han var rolig. Det enda vi pratade om
var honom, hans hund och hans sommarstuga. Det var kul eftersom han hade
många roliga historier. Vi fick som uppdrag att samla maskar till veckan
därpå. Det var bara Hanna och en till som gjorde det. Läraren lovade de
vars en glass.

När jag var på sommarsemester sommaren mellan 4:an och 5:an träffade jag
läraren, Sofia i Thailand. Det var roligt, man åker runt jordklotet och
träffar sin lärare där. I 5:an var klassen ganska störig och bullrig.
Lärarna kom på ett sätt att få oss lugna. Vi hade en tårta av papper på
väggen, tårtan hade 8 tårtbitar.
Om klassen skött sig under en lektion fick vi en stjärna, en tårtbit var
värd 5 stjärnor. När tårtan var fylld skulle vi få en belöning. Vi försökte
sköta oss och om vi inte fick en stjärna efte en lektion blev vi sura.

Sista terminen i 5:an åkte vi på klassresa tillsammans med
paralellklassen.
Vi hyrde stugor i Hästveda och åkte dit på en måndag och kom hem på
onsdagen där på. Vi hade jättekul med pyjamaspartyn, dragkamper, skogslekar
och bad.
Jag kommer ihåg att killarna smög in till oss tjejer på kvällarna när vi
skulle sova. När lärarna hörde att någon var i tjejernas sovrum kom de in.
Killarna gömde sig under våra sängar.
5:an var nog den roligaste årskursen.

Vi skulle börja i 6:an. Det var en del föra|ndringar. Nya lärare och att vi
skulle vara i högstadiet och få skåp.
Jag kände mig stor, även om vi var små gemfört med 9:orna. Jag märkte att
de äldre barnen tyckte att vi var små.
Lika små som jag just nu tycker att 6:orna och 7:orna är. De nya lärarna,
Ingrid och Annika var snälla. Jag minns att redan i 6:an gav Annika oss
stora prov.
Genom åren hade vi nästan ett tiotal idrottslärare. Det var kanske därför
jag aldrig gillade idrott. Men i 7:an fick vi Bengt. Idrotten började bli
kul och jag fasade inte längre för de dagar vi hade idrott. Nu är idrott
mitt favorit ämne.
I 8:an blev allt mycket tuffare. Jag satt hemma dränkt i läxor, prov och
arbeten. Jag intalade mig själv att 9:an skulle bli lungnare, men ack vad
fel jag hade. På sommarlovet mellan 8:an och 9:an fick jag reda på att
Annika skulle sluta. Besviken och lite arg blev jag. Jag gillade henne och
var på väg mot de högre betygen i hennes ämnen. Hur kunde hon lämna oss
sista året?
men nu efter så gjorde det inget.
Vi fick en minst lika bra lärare och jag kan inte klaga.
Första terminen i 9:an var hemsk.
Mycket prov och arbeten. Det kändes som att det enda jag gjorde på
veckodagarna var att plugga och träna. Hann inte med att vara med
kompisarna lika mycket. Jullovet var skönt men för kort.
Denna terminen den sista har varit jobbigare än någon annan årskurs.
Nu är det inte många månader kvar utav grundskolan. Man har mycket att se
fram imot. Jag kommer att vara jättenervös till hösten när jag ska börja på
gymnasiet. Men det jag är mest nervös och rädd inför är att om jag inte
kommer in på den linjen jag vill gå, samhäll-journalistik. Jag kan inte
tänka mig att gå någon annan linje.
Jag kommer att sakna Lindebergsskolan, men mest alla kompisar. Vi har gått
i samma klass i nu snart 9 år. Det är en lång tid. Jag har sett hur alla
har förändrats, till både gott och ont. Jag ser fram imot vårbalen. Att
träffas och ha kul när det inte är långt kvar tillsammans.
Nu när jag ser tillbaka på allt så har det varit de roligaste 9 åren i mitt
liv. Jag har fått kompisar, kunskap och intryck för livet.
Den elfte juni kommer nog bli en sorglig dag, en del tårar kommer nog att
falla. Men det är den dag som öppnar möjligheter, vi kommer ett steg
närmare vuxenlivet och är inte små barn som behöver passar upp längre…

Inskannad version

Mina skolår!

Är detta min första skoldag? frågade jag min storebror med nervös röst. Ja,
svarade han. Släng i dig nåt att äta så följer jag dig. Jag minns att jag
åt flingor med mjölk som jag fortfarande äter innan jag går till skolan.
När vi var vid lekplatsen så kunde jag se den. Stora gula hus som för mig
såg ut som höghus. När jag väl var inne i min korridor som mitt första
klassrum låg vid stod en inte allt för gammal dam utanför klassrumsdörren.
”Du måste vara den första” sa hon med varm och trevlig röst. ”sätt dig
längst fram så ser jag dig bra”. Efter mig så kom det ett par killar som
jag inte tänkte så mycket på för jag höll på att studera mitt nya klassrum.
Och då, som en blixt från en klarblå himmel, kom hon in, inte för att jag
tänkt på nåt sånt innan men hon var riktigt snygg. ”Då tar vi och samlar
allihop” hörde jag lärare säga och jag vände mig om och släppte mina tankar
på henne blixtsnabbt.
”Jag heter Ingrid och jag ser fram emot en underbar tid tillsammans”. Det
var något i den nya lärarens röst som gjorde att jag ja kände mig trygg.
Året flöt på utan några större problem och tjejen blev bara sötare och
sötare för varje dag som gick.

Skolavslutningen i ettan att vi skulle byta klassrum, från det gamla
femtiotalshuset till ”nybygget” med nya fräsha lokaler. Det nya
klass|rummet hade till och med en soffa. Visserligen en väldigt hård sådan
men det var i alla fall en soffa. Det var i det här klassrummet som jag
lärde mig hela alfabetet riktigt. Nästan alla andra hade lärt sig det i
ettan men eftersom det nya klassrummet hade alfabetet uppradat på väggen så
kunde jag lära mig det då. Tjejens namn hade jag fått reda på och med hjälp
av klasslistan så visste jag nu också var hon bodde, Björkstigen 10. Nu var
vi stora nog att lämna tvåan och flytta upp till övervåningen som hade
utsikt över gatan som gick förbi utanför. Det var i den här vändan som vi
fick tillgång till datorer i skolan och vi fick i uppgift att kunna Hela
gångertabellen med hjälp av datorn som inte gick att lura.
Jag lärde mig alltihop sist av alla kommer jag ihåg, men jag kunde dom i
alla fall resten av dagen.

Trean var det sista året som vi hade vår underbara fröken, Ingrid. Alla var
rädda för att vi skulle få en sträng lärare i fyran men som tur var så fick
fick vi en ”färsking” som var jättesnäll vid namnet Karin. Karin hade tre
barn men det skulle senare komma ett till. likaså hon var jättebra men jag
saknade fortfarande Ingrid.
Engelska hade kommit på shemat så alla gick omkring och uttalade engelska
fraser hela första veckan. Enda problemet med tre barn är att dom turas om
att vara sjuka så vi hade inte våran Karin så mycket utan den elaka Agneta
Finell. Vi hade inga bildlektioner för att hon tyckte att det var tråkigt.
Anna som tjejen hade kom visst från nåt land kallat Frilan.

Det var i femman som vi hade två lärare. Karin och Johannes. Johannes var
från Algeriet och vi tyckt väl sådär om honom för på svenskalektionerna så
kunde vi nästa mer än honom, och så luktade han gammal köttbulle också.
Johannes skulle ha oss andra halvan av femman för Karin hade fått sitt
fjärde barn och slutade då. Hon pratade med mig. Anna alltså, och det var
pinsamt för jag hade spanat på henne i alla dessa år. Vi vet inte varför
men Johannes slutade efter ett förvirrat halvår med vilda 5A oc då fick vi
ännu en ny lärare som hette Siv.

Vi började sexan och Siv införde bildlektionerna igen så hon blev snabbt
omtyckt. Det var då vi kom på att man kunde använda datorerna till nått
vettigt än till att bara skriva på. Vi tog med oss så kallade diskettspel
till skolan som var så små att datorerna kunde klara av dom. Detta fick
vissa följder när ”datanisse” kom på oss. Han så ”Att ni sexor inte visste
bättre”! Dagen därpå så hade vi av någon konstig anledning ingen dator kvar
i klassrummet längre. Hur gick det med Anna då? Jo henne var jag ihop med i
två månader eller nåt men sedan tröttnade jag på henne och gav upp sex års
spaning.

I och med skolavslutningen så skulle vi byta skola till den där hemska som
man hade hört så mycket om. Eva-britt, Måd och Janne hette våra nya lärare,
Måd och Eva-britt var lite mer avslappnade än Janne i början, så för honom
var man lite rädd för.
Sjuan var full av spring fram och tillbaka till kiosken och betyg var ju så
långt bort ända, det gjorde att man kände sig gör fri. Det var i åttan som
man tänkte: Betyg kanske kan vara bra att ha ända, så jag började arbeta
lite hårdare och fick så pass bra betyg att mamma blev glad och då var det
ju bara att fortsätta.

Nian har jag upplevt som väldigt ansträngande för under proven så har man
bara tänkt på betyg, betyg och betyg. Janne har mjuknat av lite och han är
ju väldigt trevlig, om man sköter sig förstås, det är Eva-britt och Måd
med. Nu sitter jag här och skriver och hoppas på bra betyg, men du! Det ska
nog gå bra endå. smilegubbe efteråt =) fastän rättvänd

Inskannad version

Mina skolår

1994 började något som jag inte visste vad det var utan jag visste bara att
man skulle lära sig läsa, skriva och räkna för det hade jag sätt på
barnporamen. Året innan var det någon som sa till mig. ”Nu slipper du vara
på dagis”. Det var då jag börja tänka jag bli stor, jag börjar skolan få
lära mig att skriva, läsa och räkna matte. Jag skulle kuna läsa kuna 1+5
kuna stava till glass (för när jag var mindre älskade jag glass.) jag trode
när man kom tillskolan så kunde man läsa, skriva och räkna. Det var liksom
inga problem. För ingen hade berättat vad kunskaper var eller alfabetet,
jag och min mamma hade ju sittit och tranlat och jag kunde det helt det var
bara det att jag viste inte riktigt hur det var med ÅÄÖ. Jag skrev gjärna
ÅÄÖ för jag tyckte det var så myckt änklarer att veta att den runda saben
skulle vara i mitten och dom som likande varandra, skulle vara på sidorna.
År 1995 var det året jag började tvåan. Det var då jag märkte en sak det
var en tjej som hete Sara som var ett år yngre än oss andra. Jag fatta
ingenting hon var ju lika bra som oss andra men jag fatta inte att hon
kunde vara ett år yngre hon ska ju vara med ettorna men hon var lika smart
som oss andra om inte smartare. Det var nog det som gjorde mig funder sam
hon var ett år yngre än oss andra hon var lika smart, fast hon var ett år
yngre. Jag förstod ingenting.
År 1996 var då vi fick en ny lärare vi blev i hop blandade med C vi kalade
den klassen för CP klassen och om kallade oss för dum klassen. Den nya
läraren hete Camilla och hon bröt på skånska det tyckte alla var roligt.
Tiger var ett av de ord hon inte kunde säga på uppslaitiska. År 1997-1998
var det året allt ledsamt hände. Plötsligt en dag så kom inte Camilla och
låste upp för oss utan det var vår gympa lärare hon sa: ”Camilla är sjuk i
dag och jag kommer ha er i dag” Jag tänkte vad roligt vår lärare är borta
och vi har en vikarie. Vi kan göra som vi vill. Som vanligt hade jag fel.
Nästa dag kom en anan lärare och sa samma sak. I två veckor hade vi olika
vikarier, tillslut kom äntligen vår Camilla. Under ”u:et” är upp- och
nedvänt
den perioden så fattad jag att Camilla var den bästa läraren jag
någonsin hade haft. Sedan gick det några veckor och månader och inget hände
allt var bra det var liksom som det brukar. En dag var det som om något
hände inom mig Camilla var inte den glada tjej hon brukar vara när hon
låste upp. Vi gick in i klass rumet och då började hon prata om cancer, hon
sa vad det varförnågot. Sedan berättade hon om att hennes sambo Patrick
hade fått cancer i armen en gång och var tvungen att ta bort den. Okej
tänkte jag han kanske ska komma och hälsa på, och så sa hon detta så vi
inte skulle börja fråga om han kom. Jag hade fel igen. Hon fortsate prata
om att om man inte gör något åt detta i tid så sprider sig cancer och det
är då det är extra faligt. Änu en gå börja jag tänka att hon säger detta
bara för hon skall börja berätta om vilken tur hennes sambo hade att döm
han ta bort armen. Igen hade jag fel. Sedan sa hon att dom tog bor armen
försent att cancen har spridit sig i hans kropp och att Camilla skulle vara
borta ett tag. När vi gick i feman så hade Camilla bara hälsat på några få
tal gånger. Vårterminen i feman hände något som ingen var beräd på att få
veta vår nu-varande lärare skulle börja lektionen, det var efter mat
rasten. Hon sa att alla skulle vara lugna för det är något viktigt hon
måste berätta och så kom det från ingen stans Camillas sambo är död. Dog i
mårse. Jag blev chockad och bara satt på min stol jämfört med Jerer var jag
lugn han bara hopp från stolen och gav i från ett konstigt pustande. Alla
förstog att nu ser vi inte Camilla något mer dena termin. Det blev som en
stor deprition hade vält över klassen, så var det i en månad ungefär. Vi
fick skriva dikter till henne.
Jämfört med den andra feman så var vi den konstiga klassen som hade problem
och dom änglar som gjorde precise allt duktigt. Vi var ett hårdrocks band
galna och tokiga och dom som en orkester som spelade lugn och pryd musik.
År 1999 var ett år med nya upplevelser. Vi hade en förliten skola och dom
hade inte råd att bygga ut skolan. Sedan var det tänkt att dom skulle köpa
två lägenheter och slå ut väggarna så att det blev ett klassrum, men då
hade det blivit förlångt att gå till maten och gymnastiklektionerna och så
var det också fördyrt. Dom kom också på en ide att ha ett klassrum i fredas
fritidsgård och så blev det. År 1999 var det ett klassrum i fritids gården.
Det var inte bara vår klass utan den andra sexan. Vi var alltså femtio
elever i ett stort klass rum.
Det är väldigt många vuxna som har klagat över att det var så många i ett
och samma klassrum. Jag tycker att en sådan stor förändring var bra. Fast
det var inte bra för vi fick inte lära känna Eken (det var så den andra
sexan hete) så mycket, inget alls igentligen vi gymp aldrig till sammans.
Vi delade av klassrumet så att det var sex bord och Eken hade tre och
tallen tre. Dom satte oss inte till sammans med någon iden andra klassen.
Vi kunde ju ta och försöka men ingen vågade. Under det året vi var där hade
vi rätt kul. Dom placerade oss så åtta elever fick dela på ett bord. Mitt
bord hete mars.
Nu när jag sitter här år 2003 och tänker tillbaka längtar jag faktiskt
tillbaka. Jag ångrar faktiskt ingenting och det gör mig glad och stolt. Ett
år efter jag slutade Björktorpskolan så hade Camilla hunit flytta tillbaka
till Skåne och seda flyttat till Kaliforninen. De åren på låg- och
mellanstadiet har varit veldigt omtumlande och roligt.

Inskannad version

MINA SKOLÅR

Jag heter Daniel och är 15 år, som ni förstår slutar jag snart 9an men
vägen hit har varit lång. För att ge dig en aning om hur det har varit så
får vi gå tillbaka 9 år i tiden.
När jag var 7 år så visste jag vad som väntade mig, skolan.
Redan dagen jag började fick jag nya kompisar och en kompis som jag håller
ihop med än idag är Tobias Petersson. Jag visste att vi skulle gå i samma
klass och visste genast vem han var när jag kom.
Det var som om vi var menade och hänga ihop i vått och torrt. Sedan kom
våran lärare Margareta Vår. Margareta var jätte snäll och var inte för hård
på något sätt. När vi senare träffade resten av våra klass kamrater fick
jag och alla andra många nya kompisar. Så såg min första dag ut ungefär men
eftersom minnet sviker mig och jag inte kommer ihåg mer av ettan eller
något av tvåan, så hoppar vi direkt till trean.
Redan första terminen upptäckte man att jag hade läs och skrivsvårigheter.
Då fick jag en hjälp lärare som skulle hjälpa mig igenom grundskolan. Jag
fick göra tester och prov för att se hur jag kunde bliav med mitt problem.
Men efter ett tag när dom trodde det var lönlöst, så släpte det. Då kunde
jag istället för att bara läsa träffa lite kompisar.
När det var en månad till avslutningen ungefär fick vi reda på att vi
skulle ha Staffan Grönlöf som lärare på mellanstadiet men lyckan var kort
han skulle ta över efter en lärare som slutade och sökandet efter nya
lärare började. När vi kom till skolan efter sommar lovet så fick vi en ny
lärare som heter Carin.
Sedan när vi gått ett tag så fick vi en ny kille i klassen som heter
Johannes. Han hade tydligen tänt ta alla mina kompisar ifrån mig. Men det
gick inte så bra för honom varken på den eller skol fronten.
Vi skulle göra ett arbete om Sveriges län men mitt arbete försvann
miraculöst. Året tog slut lika fort.
När vi borgade femman kom problemen i en lång rad. I början på året blev
våran lärare med barn och fick stanna hemma. Det känns som om vi fick ha
miljoner vikarier. Men vi fick ingen riktig undervisning tycker jag. Vi
fick en ny lärare som hette Noak han var får Kongo och var inte så bra på
svenska så det blev väldigt flummigt. Johannes som nu hade det lättare tog
många av mina kompisar och livet som enstöring började. Jag var ensam på
rasterna och efter skolan med. Man lärde sig att inget blir som man tänkt
sig. Sexan var best vi fick tillbaka våran riktiga lärare och Johannes var
inte så intresserad av mina kompisar längre lektionerna började bli mer
riktiga och det blev faktiskt roligt.
Veckan efter lucia fick vi efter många samtal med rektor sova i skolan och
vi fick göra det på en torsdag till fredag så sov morgonen flyttades till
måndagen efter.
Vi hade efter Jul lovet ett litet na prov jag var bra i alla ämnen och bäst
i engelska.
På skolavslutningen blev det många kramar trots att man visste att vi
skulle ses nästa termin.

Sjuan var ett roligt år som började med ett läger på Långuddenslägergård
där vi fick lära känna varandra slapna av och bara umgås. Sen var man mest
i 312 och jobbade inte så omväxlande faktiskt. När vi närmade oss slutet på
sjuan var man nervös för att man skulle få betyg nästa år.
Åttan var det året som gick snabast och var då antagligen roligast. Vi hade
lite problem i klassen framför allt hos tjejerna som fick ha torsdagar
utanför skolans väggar. Men det löste sig och vi blev mycket lugnare. Åttan
var slut och nian stod för dörren, men den är svårt och skriva om eftersom
den inte ar slut än men det får bli någon annan gång.

Men i det stora hela tycker jag att skolan har varit helt okay och jag
hoppas att jag inte är den enda som säger att det inte ska bli så farligt
att fortsätta min utbildning mot en säkrare framtid.

Inskannad version

MINA SKOLÅR
Sommaren 1994. Jag satt och lyssnade på när min dagisfröken Lilli berättade
att vi skulle gå och hällsa på vår skola som vi skulle börja i till hösten.
Det var någrå dagar före sommarlovet och sista året på dagis. Hon sa att
Lundaskolan var Lunds bästa skola. När vi hade tagit på oss våra
ytterkläder och ställt oss i led utanför dagiset så börjadi vi gå emot vår
blivande skola, Lundaskolan. Det var inte så pirrigt som jag hade trott,
för jag hade varit på Lunda Innan, min syster hade gått där i tre år.
När vi kom fram till skolan sken solen och det var varmt. När vi stod och
vänntade på att vår blivande fröken Lene skulle komma träffade jag min
bästa kompis Jerome som stod och hoppade på några däck i en sandlåda. När
jag stod och pratade med jerome så ropade min dagisfröken att Lene hade
kommit, så gick jag dit. Lene visade oss runnt i skolan. Innan vi skulle gå
fick vi gå ned till matsalen och äta lunch. det var hamburgare den dagen
minns jag nu.
Ca 4 mån senare.

Det var några dagar innan jag skulle börja skolan. Det var välldigt pirrigt
då. Jag frågade mamma och pappa massa grejer om skolan dem dagarna före
skolan. När den första skoldagen kom och vi skulle börja skolan. Det var
nog den pirrigaste dagen i mitt liv tror jag. Mamma följde mej till skolan
den dagen. När vi var framme vid skolan frågade hon om jag var nervös. Då
svarade jag: Nej då. Men det var jag.
När vi hade gått in i skolan och satt oss vid våra bänkar ropade Lene upp
våra namn, hon ropade upp mitt namn sist. Jag hade några kompisar från
dagis som jag kännde ganska bra. Jag satt jämmte min granne Patrik då, det
känndes bra att sitta med någon man kännde.

Jag har aldrig tyckt om skolan särskilt mycket så de första månaderna i
skolan satt jag bara och ritade dinosaurier som Lene hade i en perm i en
hylla i klassrumet. Jag kom lite effter i skolan men klarade mig i alla
fall. Åren gick och jag började 2:an 3:an och tillslut 4:an då var året 97
tror jag. Det året flöt skolan på ganska bra. Jag var orolig för att jag
inte skulle klara de Nationella proven i 5:an. När proven kom så gick det
ganska bra. Jag fick G på alla proven om jag minns rätt. När jag började
6:an var jag väldigt skoltrött, det var mitt värsta år i skolan. Jag tyckte
att det var svårt också gillade jag inte min klass. På våren skulle vi
välja 4 nya klasskompisar till 7:an. Jag valde Gustaw, Anna P och Markus.
När sommarlovet kom var jag glad att jag skulle slippa min klass. När jag
gick mot skolan hösten 2000 effter lovet tänkte jag på hur kul det skulle
bli att börja en ny klass och få nya vänner När jag kom till skolan så
träffade jag Gustaw som jag umgicks med den första skoltiden. Det tog inte
lång tid innan jag blev kompis med de andra i klassen. När vi hade gått i
skolan en vecka så åkte vi på läger till Långegrändslägergård. Det var det
roligaste läger jag har varit på. Jag blev också tillsammans med Matilda i
våran klass. Det var ett roligt år i 7:an. Det hade inte gått så bra för
mig det året men det var roligt ändå.
När jag började 8:an så skärpte jag mig rättså reält. 8:an var det svåraste
året i högstadiet. Jag oroade mig för de Nationella proven, vi skulle ha i
nian. Det här är ett av de Nationella proven vi har i svenska. Jag hoppas
att det går bra.

Inskannad version

Mina skolår

Texten är skriven på dator
De tre åren har snart gått. 3 år. jag viskar orden tyst för mig själv, det
låter overkligt. Tre år har jag haft lektioner i samma salar, haft samma
lärare och samma skåp.
Hur tråkigt det än låter så har jag knappt hunnit känna av det. Allting har
gått så himla fort. Jag minns första skoldagen. Den var så spännande, man
var så obekant med allt och alla. Åren har gått fort men ändå har dagarna
känts som evigheter.
Jag går till skolan, samma väg. Vägen det alltid varit och alltid kommer
att vara så länge jag går här. Det är kallt och jag fryser, jag tappar
känseln i fingrarna, kan inte röra mina läppar och mitt ny duschade hår
blir som istappar. Vägen känns lång, längre än vanligt.
Jag börjar småspringa, snart når jag skolan, värmen.

Ordet skola tar upp både lyckliga o jobbiga tankar. Mest jobbiga för min
del.
Alla andra i klassen tycks inte känna av detta, dem ser så lyckliga och
problemfria ut.
Jag går till skolan med ett tvång visst är det ett MÅSTE att gå i skolan,
men när man inte skött den som jag gjort, så är det inte roligt längre, jag
önskar att jag kunde göra allting ogjort.
Men det går ju inte, det är omöjligt. Jag tänker tillbaka på de jag gjort
eller rättare sagt inte gjort, och ångrar mig. Önskar jag kunde spola
tillbaka tiden och förändra allt, göra läxor, gå på lektioner. men det går
ju fortfarande inte. Jag vet att jag borde tänka framåt istället för bakåt,
att tänka bakåt får mej att falla längre ner mot marken.
Men bilder går inte att suddas ut.
Så som tankar inte går att sluta tänkas eller känslor att sluta känna.
Detta är något man påminns om och alltid kommer att påminnas om så länge
man går i skolan. Men ordet skola tar inte bara upp jobbiga,dåliga och
besvärliga minnen, utan också en del lyckliga, det har alltid hänt något
roligt på lektionerna, något som man kan tänka tillbaka på och skratta,
något som kommer följa mig livet ut. För visst har jag den underbaraste
klassen, dom är inte bara klasskamrater utan också underbara vänner som
alltid ställt upp, alltid funnits där för en och alltid hjälpt mig. Hur jag
än skött mig.

När jag tänker tillbaka till första året, sjuan. Så kan jag inte låta bli
att le, det var inte bara första skoldagen utan det var också då allting
började, smink, tuffa kläder och tufft beteende. Man ville bli en i
mängden. Betygen var då bra. Man kände ju ingen då och ville göra ett gott
intryck. Men tråkigt nog så förändras man, men måste gå igenom den jobbiga
perioden, många går igenom den men är det ett måste? För varför känns det
som om det bara är jag som gör det? Och hur länge ska den vara? Jag vet
inte hur den började bara när den började. Det var i andra året,åttan. Man
började smått skippa några lektioner. Sedan blev det värre och värre. Som
cigaretten, det börjar med några gånger i veckan, men slutar med att man
blir beroende.Jag antar att jag föll för grupptrycket, så som annat folk
gör för sprit och knark. Man är dum, man låter sig övertygas. ”Att missa en
lektion är väll inte så farligt.” Sedan ångrar man sig men gör ändå inget
åt saken. Men sprit, knark och cigaretter är väll ändå värre. eller? Skolan
är ju framtiden och går man inte till skolan..så blir det väll ingen
framtid? Så det kan med andra ord inte jämföras. Inte enligt mig, visst har
droger och alkohol den kraften att kunna döda en människa. Men att inte
sköta skolan och sedan börjar bry sig när det är försent då dör
inombords,sakta och långsamt. För man har låtit det gå för långt och inte
insett att saker man gjort varit fel förräns det varit försent.
Och sen kommer tredje året, nian. Då det är meningen att man ska kämpa,
kämpa och kämpa. Och fortfarande har man inget ork i kroppen, bara viljan,
men den tycks vara för svag.
För fortfarande har man inte ändrat på sig, men är den man varit sen man
började förstöra för sig själv. När och hur kommer det att sluta? I sagor
slutar det alltid lyckligt men hur blir det när man lever i en mardröm då?

Inskannad version

Texten är skriven på dator
1. Mina skolår

Mina år i novaskolan
Det hela började i sexan. Då vi skulle förbereda oss för sjuan och
klassbytet till novaskolan. Jag kände min nervös inför detta och trodde att
jag inte var beredd för nåt sånt, vilket nog var fel för när jag började
sjuan så var det faktiskt istället lättare på något sätt. Man lärde sig
grejer på mycket kortare tid, längre raster hade man och såklart hade man
långa sovmorgnar det jobbiga var att man sluta ganska så sent nästa varje
dag och att man att man fick en del läxor med sig från skolan. Skolan hade
en viss dag i sjuan då man skulle åka på läger med sin klass den var rätt
så skojig ärligt talat men man fick inte i för sig inte sova mycket när dom
andra prata hela tiden. Så småningom började man få prov rätt så ofta och
så var utveckling samtalen också, Där man pratade om din framtid och att
man skulle få betyg nästa år jag fick kalla kårar över detta med betyg
redan nästa år, Hur mycket kommer det att kräva? Kommer jag att klara det?
Dessa frågor surrade omkring i mitt huvud irriterande.

Höstterminen närmade sig mot sitt slut, det var typ åtta dagar kvar till
skolavslutning och det var lussespex en rolig grej i skolan som det brukar
vara varje år innan vinterlovet, det blev grejer som t.ex. spybar, strippor
och m.m. Under själva vinterlovet hände det inte mycket och det dröjde inte
länge innan skolan började igen vilket var fruktansvärt jobbigt då man var
tvungen och vakna tidigare nu igen. Vårterminen var något jobbigare för att
då hade vi fler prov i ämnena svenska, matte och engelska och det är alltså
huvudämnena fast som sagt så är det inte betyg åren ännu, så jag tog det
lugnt och inte så allvarligt vilket man igentligen skulle göra för detta
vara bara ett förberedelse år inför åttan och nian. Tiden har rusat iväg nu
är det bra ett par veckor kvar till sommarlovet och årskurs sju närmar sig
mot sitt slut.

Veckorna har gått och nu är det sommarlov en vecka kvar tills man börjar
åttan det känns obehagligt på nåt sätt för detta år kommer man få betyg med
sig hem efter skolavslutningarna. Idag började skolan då och jag var något
nervös efter att inte ha möt klassen i tio veckor, nu har man en
fruktansvärt jobbig tid framför sig betyg åren har börjat och jag ser inte
alls fram emot det. Ett par veckor har gått så är det prov nu igen som
kommer sättas in i betyget, detta gör mig väldigt nervös men jag klarar
proven ändå. Det dröjer inte länge innan utvecklingssamtalet för
höstterminen kommer och jag får reda på att jag har fått en enda
betygsvarning och det är i matte för att jag inte har räknat ordentligt,
jag svär till mig själv att höga detta. Sedan så är det dags för
vinterlovet nu igen det är en vecka kvar till dess och det är lussespex
idag igen, jag tyckte att det var bättre detta år än vad det var förra
året. Veckan har rusat iväg och idag är det avslutning jag känner mig
nervös, väldigt nervös för vilket betyg jag kommer få. Nu är jag påväg hem
skolavslutning var väl okej betyget däremot var väldigt bra, godkänt på
allt utom b-språket Men nu så undrar jag på hur mamma kommer tycka om detta
också, Ville hon att det skulle bättre? Hon tyckte att det var fruktansvärt
bra gjort av mig.

Efter vinterlovet var jag väl förberedd för denna termin som även som den
förra började väldigt hårt. Vi hade redovisningar t.ex. som jag inte alls
är bra på för att jag är fruktansvärt nervös inför såna. Under april månad
så hade jag det väldigt tufft med läxor. Nu var det bara några veckor kvar
till sommarlovet och jag hade tre prov i respektive huvudämne matte,
engelska och svenska, Svenska och engelska provet gick rätt så bra fast sen
så kom matten nu igen jag fick inte alls bra i slutprovet så då sa läraren
att det blir icke godkänt vilket blev väldigt besviket. Tiden har glidit
iväg och jag går hem med mitt betyg som inte alls var bra och jag undrar
vad min mamma kommer att tycka om detta. Hon också tyckte inte att det var
bra men är bombsäker på att jag höger mig till gymnasiet. Nu har jag då
börjat nian och vi har vart i frejgården den första dagen och jag är påväg
hem med en kompis som säger att det är prao om två veckor och jag vet inte
vad jag ska välja för något. Min praoplats blev rusta vilket inte alls var
dåligt vi fick också ta grejer för 200 kronor. Efter praon sa hade jag SO
inlämning och svenska uppsats som ska lämnas in. En vecka kvar tills
vinterlovet börjar för tredje gången i denna skola och lussespexet dras
igång en tredje gång denna gång hålls föreställningen av en del nior från
våran klass. Idag var det avslutning igen då, och jag klara det godkänt på
allt. Så alltså har tiden här varit en ren blandning av bra och dåliga
minnen.