Mina nio skolår
Jag minns att sommaren innan jag började i första klass, så fick jag en
klasslista på posten. Jag, min mamma och en annan kompis gick igenom alla
namnen tillsammans, för att se vilka vi kände och inte kände. Vi skulle bli
en liten klass på bara 15 st, och det enda namnet som var okänt på listan
var Ulrika Merdich. Alla vi andra bodde på samma område förutom hon och
Martin Mbayde. Men Martin var ofta där och lekte med Oskar Rind, så man
kände ju till honom ändå.
Jag var väldigt nyfiken på att börja skolan. Särskilt nyfiken var jag på
Ulrika.
Första dagen var suddig text, går ej att tyda en eller två timmar. Jag
började vid tolv- eller ett-tiden. På förmiddagen så gick jag och mamma
nere på parkeringen. Där mötte vi Magnus Vogel och hans mamma. Magnus hade
redan varit i skolan, och han sa att det hade varit kul.
Med spänd förväntan gick jag till skolan med Kristina Rundgren och Ida-
Sofia Persson. Våra mammor följde oss dit. Jag vet att vi var in|delade i
grupper med fem i varje. I min grupp var det jag, Ida-Sofia, Kristina,
Oskar och Martin M. Det jag minns ifrån själva lektionen var att vi satt på
en madrass, också läste fröken för oss. Jag tyckte att det var väldigt
kul.
Den första tiden hade vi alltid rast ensamma bara för att sexorna inte
skulle skrämma oss. På rasterna lekte vi ”killarna-jagar-tjejerna” eller
”tjejerna-jagar-killarna”. De som blev tagna blev satta i ”fängelse” i
trappan som ledde ner till källaren.
Andra saker som jag kommer ihåg var att alla inte kunde läsa när vi började
i skolan. Det tyckte jag var väldigt konstigt då, men jag inser ju nu att
det inte var det. En annan gång satt Tobias Svensson och åt plommon vid sin
bänk mitt på lektionen. Det sa fröken att han inte fick. I slutet av ettan
flyttade en flicka som hette Martina Wennerström. Hennes sista dag låg jag
hemma och var sjuk. Alla som var i skolan den dagen fick ställa upp sig i
kö för att krama henne. Det tyckte killarna var jättehemskt, för då fick
dem ju ”tjejbaciller.”
Resten av ettan och i början av tvåan var vi en ynkligt liten klass på 14
st. Men då kom det en ny tjej till klassen och vi blev åter 15 st. Den nya
tjejen hette Marika. Hon hade två småbröder; Sixten och Finn. Marika kom
ifrån Östra skolan. Jag och hon blev ganska bra kompisar så småningom, och
vi var tillsammans mycket.
I trean så började jag, Kristina, Marika och Petter Kämping att spela block
flöjt. Men Petter slutade ganska snart. Vi andra tre spelade ibland upp på
julfester och avslutningar och sådant. Det måste ha låtit förfärligt. Vi
fnissade och spelade om vartannat. Jag minns särskilt examensdagen i
femman. Vi stod utomhus och spelade och det blåste så förskräckligt att man
bara väntade sig att skolhusen skulle lyfta ifrån marken och flyga iväg
över kohagen vilket ögonblick som helst. Där stod vi helt oskyddade på en
scen och spelade på våra flöjter. Jag var vid tillfället iförd en tunn
rundskuren, minst sagt vid kjol. Jag var fullkomligt övertygad om att
kjolen skulle blåsa över huvudet så att jag inte såg någon|ting, men så att
andra såg en hel del.
– Vad gör jag då? tänkte jag panikslaget. Jag kan ju inte släppa flöjten.
Precis som jag stod där och tänkte på detta hemska så blåste plötsligt min
och Kristinas bok igen. Kristina började febrilt att bläddra i boken. Själv
stod jag stum utan att göra något, med an Marika fortsatte att spela som om
ingenting hade hänt. Lättnaden var stor när ”skådespelet” var över.
När vi började fyran var allting som vanligt förutom att vi fick ny lärare
och att vi bytte klassrum tillbaka till det vi hade i ettan. Vi tyckte då
att vi hade tur som fick en så bra lärare, och vi var fortfarande den där
mönsterklassen som alla tyckte om och som ”hade så bra sammanhållning och
alltid var så duktiga”
I femman kom Hedvig till skolan, och all|ting var fortfarande bra. Lite
senare kom även Sebastian hit. Sebastian var nog ganska annor|lunda i
jämförelse med oss. Jag tror det var så att vi hade stannat i utvecklingen
på något sätt. Vi var fortfarande de söta små ettorna som alltid var tysta
och gjorde läxorna. Det blev annorlunda när Sebastian kom. Han bodde granne
med Erik som gick i parallellklassen, så till slut började vi umgås med den
andra klassen och dem var inga mönsterbarn som vi och vi tyckte väl att dem
var häftiga och så. Därför blev det en slags revolution inom vår klass. Vi
började säga emot fröken och sådant där. Särskillt killarna. Vår fröken
ansåg att det var Sebastians fel, men det var det inte. Jag tror det var
tur att det skedde så, annars hade det nog blivit en väldig förändring när
vi kom till sjuan.
Resten av mellanstadiet förflöt utan några större konflikter, och även om
man var lite trött på Remåsensskola så hade vi trots allt gått där i sex år
tillsammans. Nu skulle det vara så mycket nytt folk överallt. Jag såg
ganska negativt på hög|stadiet och ville helst inte gå där. Men efter ett
tag så började jag trivas allde|les förträffligt bra. Visserligen känns det
ganska vemodigt när alla får nya kompisar som de kanske sätter högre värde
på än sina gamla. Men det är väl tur det för bara för att man håller på att
bli vuxen så innebär ju inte det att man ska sluta utvecklas.
Jag tycker väldigt mycket om alla i min klass, särskillt de som jag gick
med innan vi började sjuan. Även om man haft småkon|flikter med allihop då
och då så kommer jag att sakna dem väldigt var och en när vi en dag
splittras. Jag hoppas innerligt att vi kommer att ha klassfester någorlunda
regelbundet i framtiden
När man frågar någon vuxen så kommer dem inte alltid ihåg namnen på alla
sina klasskamrater. Jag tycker det är konstigt. Nu känns det som om jag
aldrig kommer att glömma någon av dem. Dem är på något sätt en del av min
barndom, som jag tror var och är den bästa perioden i mitt liv någonsin.
År då uppsatsen är skriven: 1992
Min syn på skolan
Klockan börjar skrälla högt och ljudligt. Alla rusar ut, äntligen
rast. Kanske är det sista lektionen för dagen och man vill iväg så fort som
möjligt. Runt omkring sig hör man diskusioner om hur hemska lärarna är
eller hur fruktansvärt tråkig en viss lektion faktiskt är. Är det så det
ska vara? Ska skolan anses som ett nödvändigt ont?
Nej det borde den inte, men idag gör den offtast det.
Lärarna skulle kunna göra mycke. Göra lektionerna intressantare. Tänk
om alla skulle ha som mål att stimulera elevernas fantasi och uppmuntra
till eget tänkande. Då skulle viljan att lära sig något nytt komma och
engagemanget bli betydligt större. Det finns nämligen inget värre än att
sitta och lyssna när en lärare står längst fram och entonigt maler på en
hel timme.
Schemat borde man göra något åt. Varje dag borde man ha både ”lätta”
och ”svåra” ämnen, och de mer krävande på förmiddagen. Till viss del är det
väl så idag, men det händer att har t.ex. matte sista timmen. Det är
igentligen att slösa bort tiden eftersom det blir stimmigt och rörigt; man
hinner bara hälften av vad man borde.
Jag kommer ihåg när vi snart skulle börja sjuan och vår mellanstadie
lärare tog oss med till högstadiet för att visa oss runt. Vi fick vara med
på ett par lektioner och tyckte det var väldigt spännande, men det vi
reagerade på var hur kala och tråkiga klassrummen var. På låg- och
mellanstadiet pyntade man klassrummen med teckningar, så att varje klassrum
fick en personligare prägel. Även om de från början var lika kala och
tråkiga som högstadiets.
Man borde göra dem varmare och hemtrevligare. Bort med alla kala
väggar och hårda stolar, och kom in med tyger och varma färger.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Allt är naturligtvis
inte dåligt.
Jag vågar nog påstå att det bästa som hänt är när de införde allmän
skolplikt för 50 år sedan. Nu får alla en grund utbildning oavsett var man
kommer ifrån och hur stort intresse man för tillfället har. Att den sedan
inte räcker så långt är en annan sak, men man har i alla|fall fått en bra
början.
Att vi läser många olika ämnen, både praktiska och teoretiska är
också bra. Det ger oss en bred grundutbildning och alla hittar något
favorit|ämne. När vi sedan ska söka vidare vet vi vilka ämnen vi tycker om
och vill satsa på.
Possitivt är också att man på låg- och mellanstadiet bara har två
olika lärare. Det ger en trygghet, samtidigt som man byter lärare i de
åldrarna man utvecklas mycke. För man växer faktist ”i från” lärare.
När man sedan börjar högstadiet känner man sig ”stor”. Man får själv
ta ansvar. Det är något som man upplever som en välkommen och mycket
possitiv förändring.
Sammanfattnings vis kan man väl säga att om man byter ut det gamla
och ut|slitna och tar till vara det som är bra skulle man få en
intressantare, trivsammare och varmare skola år 2000.
Mina nio skolår
Många ungdomar tycker nog att skolan är ointressant och tråkig.
Men om man tänker efter, vad skulle vi göra om det inte fanns någon skola.
Skulle man då lotta ut jobben?
Jag tycker att skolan är nödvändig, fast vissa ämnen skulle kanske rensas
bort. Man kunde ha kortare skoldagar, eller mer raster. Förslagen är
många.
Men jag tror att många, till sist, inser att skolan är bland det
viktig|aste här i livet.
Mina första skolår minns jag egentligen inte så mycket av. På förskolan kom
man första dagen och kramade sin mamma hårt i handen.
Då var man nog mest nyfiken på alla nya lekkompisarna.
Sedan på lågstadiet hade man stor respekt för alla lärarna, och man tyckte
det var kul att göra sina läxor. Det jag minns var särskilt roligt, var att
man fick bänkar och riktig mat, innan hade man ju bara fått frukt.
Man blev generad när man fick gå förbi niornas klassrum, med en kompis i
handen. Nu hade man också speciella platser i matsalen.
Sedan på mellanstadiet blev man genast tuffare. Man började säga vad man
tyckte till lärarna. Och läxorna? Dom blev man mindre och mindre noga med.
Nu var det man själv som började bråka med dom små stackars ettorna på
lågstadiet.
Nu behövde man inte längre ha speciella platser i matsalen, utan fick sitta
som vi ville.
Det var på mellanstadiet som den första mobbningen började. Man skrek elaka
ord åt varandra, bråkade och slogs. I vår klass hade också två stora
tjejgrupper, som var hemskt avundsjuka på varandra. Detta gjorde ju
givetvis inte saken bättre. Vi bråkade mycket med varandra.
Det jag minns mest från mellan stadiet var nog att man började bli
intresserad av killarna som innan hade varit så barnsliga. De flesta får
nog sin första kille på mellanstadiet.
Man hade roligt på rasterna i mellanstadiet. Man pallade äpplen och åkte
till affären och köpte godis, fast det var förbjudet både att lämna skolan
och äta godis.
Sedan kommer man ju till de tre sista skolåren. De jobbigaste, men
för|modligen de roligaste. Nu började man äntligen mogna till lite.
Första skoldagen i sjuan var nervös, vill jag lova. Man kände sig liten och
dum. Men nu började man skärpa sig lite, satte igång och plugga. Nu var det
betyg som gällde!
Nu blev man slappare hålld man fick åka vart man ville på rasterna, utan
att fråga lärarna. Man fick äta godis på rasterna. Nu började man vara två
och två i skolan istället för gäng, som man var tidigare.
I åttan kände man sig lite större. Nu var man ju inte minst längre. Nu
började en del i klassen att röka och snusa.
Första terminen gick bra, men andra terminen började man bli skoltrött. Nu
var det killar och fester som gällde!
Men man började känna lärarna och få mer kontakt men dem nu, än innan, och
detta lättade upp stämningen lite på lektionerna.
Något som också lättade upp stäm|ningen var ju att det fanns många söta
killar att titta på…
Jag tycker nog att åttan var den var den jobbigaste årskursen.
I nian började man bli orolig. Ska mina betyg räcka? Man bestäm|de sig för
att börja läsa på läxorna ordentligt nu. Men det blir inte alltid som man
har tänkt sig. I bland lockade andra saker, mer än att sitta hemma och läsa
en hel kväll, och så fick man sitta uppe sent på kvällen.
Alla intressen som suttit kvar sedan barndomsåren, började sakta men säkert
avta. Nu var det jobbigt att cykla upp till stallet, som annars var så
roligt. Man började be småtjejerna i stallet:
– Snälla, kan inte du ta hand om min häst i dag? Vi har så mycket läxor…
Och oftast gjorde de som vi sade, dom tyckte ju bara det var kul. Fast i
själva verket när man kom hem, hade man ju inga läxor den dagen och var ute
och åkte moped eller träffade killen i stället.
Nu gällde det, som sagt, att hänga med ordentligt på lektionerna och inte
slarva med läxorna. Ständigt finns ju oron där. Kommer mina betyg att
räcka?
Men nu kan jag tyvärr inte komma med fler erfarenheter av sista året,
eftersom jag inte är klar med skolan än. Men jag hoppas att jag orkar hålla
ut till slutet och att slutet av nian kommer att bli lika intressant som
början har varit.
Min syn på skolan (med några stänk från Lära för livet)
Min syn på skolan har förändrats i takt med att jag förändrats. När jag var
liten så tyckte jag att skolan var ett ställe dit man gick för att det var
roligt och så hade man ju roligare när man var liten för man hade inget
tryck på sig, man gjorde läxorna av egen fri vilja för att visa att man var
duktig. Men nu, nu gör man läxorna, inte av fri vilja, utan för att, gör
man inte läxorna så får du dåliga betyg. Det är väl inte så farligt? Men
tänk dig själv höra nån snorkig lärare som varje dag hotar, jobbar du inte
så sänker jag dig. Det är ganska nedbrytande i längden lektionerna blir ett
måste, läxorna ett måste. Du hör familjens och dina lärares tjat ”du som är
så intelligent ska väl inte ha så låga betyg”. ”Vi lär inte för skolan utan
för livet” det är skolan uppgift, men alla tvång gör att det känns inte att
du gör någonting meningsfullt för din egen framtid utan även här för att du
måste, och någonting man måste blir aldrig roligt, aldrig. Jag kan dra en
parallell mellan mitt vardagsliv och skolan. När mitt rum blir stökigt
säger morsan:
-Nu måste (observera måste) du städa ditt rum!
Städar man sitt rum näh inte mycket. Men sen kommer farsan:
-Du kan väl städa upp lite här om du har tid.
Städar man? Det klart. Jag tycker när farsan ber mig, och jag inte gör det
då är jag inte juste.
Men om morsan befaller mig att jag måste då blir jag bara förbannad. Och då
blir det inte gjort. Samma sak gäller i skolan. När du får uppgifter så ska
dom vara inlämnade den och den dan och det ska vara minst så och så många
sidor annars får du ett streck på den uppgiften. Då är det inte roligt
längre. Det är inte mycket som vill till för att ändra detta, ofta bara
tonläge och valet av ord från en lärare kan ändra inställningen hos många.
Titta bara på klassrummen, läraren sitter i sin kateder på en upphöjd platå
högre en eleverna. Okej i lågstadiet då man tycker att läraren är en
auktoritet över många andra men nu tycker man tvärtom när dom sitter där
uppe, det är som om är för fina för blanda sig med eleverna. Det är ju inte
ofta man får vara med och bestämma något om hur undervisningen går till men
när man får det och inte tycker som läraren då är man tvär och sätter sig
emot allting. Nu när vi skriver uppsats är det också ett ”måste” på så sätt
att du har så och så lång tid på dig du har ett speciellt ämne som du måste
skriva om, det är frihet. Nu tänkte jag fortsätta med miljön i skolan. Om
vi tar Långåsskolan som exempel så har vi ju haft skåp ett tag nu, det ska
jag inte klaga på dom är mycket bra, men vad får man höra: Inga planscher,
inga klistermärken, ingenting får sättas upp i skåpen. Om man ska ha ett
skåp i tre år vill man väl att det ska vara trevligt och personligt inte
bara grå, grå, grå, plåt? Ljus, ljudnivå och stolar och bänkars utformning
är inte heller prioriterade i skolan. Ljuset är väldigt sövande okej det är
dom idealiska 500 luxen men man blir dåsig när ljuset kombineras med
slamret i dom ”bullervänliga” klassrummen minsta ljud höjs till ett
maximum. Här kommer även stolar och bänkar in i bilden. Dom är väldigt
slammriga och glider lätt på golvet vilket gör att dom lätt slår ihop med
varandra. Utformningen av stolarna gör att under en 90 min lång
teorilektion där man sitter på sin häck och lyssnar i 90 min har både
träröv och ont i ryggen. Bänkarna gör att man halvligger när man jobbar.
Det skulle lätt kunna ändras på. Växter producerar ju syre och syre behövs
i riklig mängd för att kunna koncentrera sig en längre tid men finns det
några växter i klassrummen? Nej.
Lika så skolmaten skulle bli mycket bättre om man fick maten portionerad
istället för att alla gräver i samma låda, utseendet och därmed smaken
förbättras avsevärt. Eleverna skulle äta mer och därmed orka koncentrera
sig även dom sista timmarna. På maten i sig är det inget fel men den
behandling den får gör att den ser väldigt oinbjudande ut. Till sist skulle
jag vilja säga det att en lärare ska våga och ha potentialen att lämna
läroböckerna och undervisa fritt. Det gör undervisningen rolig och framför
allt, man kommer ihåg vad man har lärt sig en längre tid än om man måste
lära sig någonting ur en bok typ:
-Dom här 5 sidorna har ni i läxa ni ska läxförhör i morron:
Man kanske kan det en vecka sen faller det ur minnet. Skolan ska vara rolig
då lär man för livet inte för skolan.
slut
Mina nio skolår
Första dagen i skolan var väldigt nervös, mamma fick lov att gå och hålla
mig i handen. Då var jag jätte blyg, men när vår fröken kom in så flög det
liksom bort och jag skulle viska till mamma att fröken var tjock, men jag
kom underfund med att jag inte hade viskat så tyst så alla hade förstås
vänt sig om och glodde på mig som om jag vore en korsning mellan en munk
och en noshörning.
Fröken bara log och hade blivit lite röd om kinderna men det var inget mot
vad jag var då. Min första tanke då var nog att jag skulle springa
backatorps|skolan runt, för att den röda lampan skulle slockna. Men som
alla andra skoldagar har den ett slut.
Mina följande år på backatorpsskolan var bra. När jag gick i 3:an flyttade
jag till Zinkgruvan, en liten by 1 mil från Örebro det är jätte mysigt där.
När vi höll på att flytta så skulle jag förstås vara kaxig och bära mycke
och tunga saker så jag vart så virrig att jag sprang rätt in i ett
lasbilsflak så jag var tvungen att åka upp och sy på sjukhuset och eftersom
en olycka inte kommer ensam så var det faktiskt en grej till vi fick inte
igång våran personbil så pappa var tvungen att skjutsa upp oss med den
stora lastbilen som jag då försökte undvika så mycket jag kunde. När vi kom
upp till sjukhuset så bad de mig att jag skulle lägga mig i en hård
stålsäng med höga spjälor runt omkring, det ville jag förstås inte med
efter mycket om och män fick de ner mig. Sen var det sprutan också jag som
var livrädd för sprutor. Doktorn stod där med ett brett flin och sprutade
upp lite vätska, då skrek jag som en stuken gris och visste inte vad jag
skulle göra. Men allt blev lyckat i slutet och jag gick från sjukhuset
rödsprängd om ögonen med lite godis i ena handen och min trygga mammas hand
i min andra och allt var bra. Skolan där var bra och jag trivdes skapligt
jag träffade en gammal dagiskamrat där som var ett år äldre än mig som jag
blev bästis med i våran klass gick en dum grabb som hette Ingmar som drog
in mig på toaletten och tog kapsyler från en coca cola flaska och trök in
den i min hand det gjorde jätte ont, men han fick alltid skäl sen och de
ringde hem till hans föräldrar men det hjälpte aldrig men en gång slog jag
honom i magen och sa massa elaka ord rätt upp i ansiktet på honom så han
rörde inte mig något mer sen.
Sommrarna var bäst då var jag med min bästis vi badade, sov i tält och
pallade äpplen och päron. Åren gick och gick upp på högstadiet och vi kom
mer och mer i från varandra. Jag kom sedan i 6:an bra överens med en tjej i
min egen klass, hon heter Milla. Vi åkte på kalssresa och vi skulle bo 2
och 2 och bodde tillsammans och hade himla kul tillsammans skolåret rusa i
väg och vi hade haft en bra lärare, som dunkat in mycket i våra
bondhjärnor. Nu skulle jag börja högstadiet och det var himla nervöst och
pinsamt. Men allt gick bra och vi hade inte så tokig klass. vi vart ihop
slagna med Långsjö. Då gick jag i klass 7 D på Bredängs skolan, det ligger
i Arboga. Allt var väldigt lätt där jämfört med vad det är här på den här
skolan jag sitter i nu, för efter 5 år tröttnade vi på att bo på landet,
Zinkgruvan. För både jag och min bror har aktiviteter här i stan och mamma
och pappa jobb.
Så nu sitter jag här på östra skolan och skriver den här uppsatsen, och
tycker att livet är bra, har både kompisar och en toppenbra familj.
Mina nio skolår
Jag gick bredvid min mamma hela vägen till skolan, det känndes tryggt. När
vi kom fram till skolgården så såg jag att alla de andra barnen också hade
sin mamma eller pappa med sig. Snart fylldes hela skolgården med barn och
föräldrar. Jag blev fylld av förväntan när det ringde in, nu skulle jag få
träffa min allra första fröken.
När vi stod ute i korridoren och väntade på fröken så förstod jag att
föräldrarna inte skulle följa med in, då blev jag lite rädd. Men det gick
snabbt över för nu öppnades dörrarna till klassrummet och där stod vår nya
fröken Camilla. Hon var ganska lång, längre än mamma i allafall. Hon hade
mörkt hår och mörka ögon men hon såg snäll ut. När vi kom in i klassrummet
så fick vi var sin bänk, vi fick prova ut dem efter vår kroppslängd. Jag
fick en bänk som passade mig perfekt.
Vi fick vars en låda med kritor och vars ett papper, vi skulle göra en
namnskylt att sätta längst fram på bänken så att fröken kunde se vad vi
hette. När vi gjort det så var faktiskt min första skoldag slut, men
skoltiden fortsatte. Vi fick lära oss alfabetet bokstav för bokstav, men vi
började inte med A och gick till Ö utan vi tog dem i oordning, varför vet
jag inte men det måste nog ha varit ett system i det hela.
När vi gick i tvåan så fick vi börja med en bok med bokstavsövningar den
hette Äppel. Det fanns efterföljare till den boken också de hette Päppel,
Piron och Paron. Vi brukade tävla om vem som hade kommit längst i boken men
det tyckte jag att det var ganska dumt, för om man var lite på efter kälken
så kände man sig så dålig.
När man bytte årskurs från 1:an till 2:an osv. så fick man byta klassrum
och våning. Vår skola hade tre våningar och varje årskurs var på en våning.
Ettorna på första våningen tvåorna på andra och treorna på tredje våningen.
Men när vi gick i trean så fick inte vi vara på tredje våningen för där
fanns bara två klassrum.
När vi skulle börja mellanstadiet så kände man redan alla klasskamraterna,
då var det bara fröken som var ny. Vi blev mötta på skolgården av en liten
tant i sextio års åldern som sa, att hon skulle bli vår klassföreståndare.
Jaha tänkte jag det kunde ha varit värre. Vi fick följa med henne in i
klassrummet. Vi fick sätta oss var vi ville, helst i en bänk som passade
oss för vi skulle ju inte få ont i ryggen.
Vi hade alltid en annan lärare på måndagar för vår klassföreståndare Gunvor
var alltid ledig på måndagarna. Gunvor var inte så bra på gymnastik och
musik därför hade vi det på mån|dagarna.
Ibland åkte vi på utflykt till Gunvors bondgård. Jag kommer ihåg en gång
när vi åkte dit så var det meningen att vi skulle studera ängsblommor, men
vi var mycket mera intresserade av hennes kor och hölasset. Alla eleverna
hoppade och lekte i höet, när vi hade som roligast så ropade Gunvor att vi
skulle komma och äta. Vi blev bjudna på mat inne i Gunvors hus alla 30. Det
var trångt men vi fick plats.
När vi gick på mellanstadiet så var det en kille i vår klass som började
uppföra sig lite underligt. Han spottade på alla och han retade alla med en
massa konstiga saker som han hade hittat på själv. Vi började stöta bort
honom för att han höll på på det viset. Han blev snart förflyttad till en
annan skola.
Vi fick en mycket bättre sammanhållning i klassen när han hade flyttat, jag
vet inte om berodde på det eller om det var något annat men bättre
sammanhållning blev det i alla fall.
I slutet av sexan så fick vi besök av den som skulle bli vår
klassföreståndare på högstadiet. Den dagen var Gunvor ledig så vi skulle
vara själva med henne. Det kändes så spännande för efter sommar|lovet så
skulle vi börja på högstadiet och detta besök var ju en försmak på det. Hon
var ganska lång och hon hade mörkt krylligt hår. Hennes namn började på G
precis som alla våra andra klass|föreståndare, hon hette Grety. Efter den
dagen längtade man ännu mer än förut till högstadiet.
Sen efter någon vecka så fick vi komma upp och hälsa på uppe på högstadiet.
Vi fick vara där en hel dag med våra faddrar. Det tyckte jag var jättekul.
När vi slutade sexan det året så var det tradition att sexorna virade in
sin lärares bil i toalettpapper. Det gjorde även vi. Men vår
klassföreståndare hade gömt sin bil, hon trodde att hon skulle slippa men
det gjorde hon inte. Vi virade in den totalt den var i vanliga fall blå men
nu var den helt vit. Jag vet inte hur hon reagerade, för vi hade redan
slutat sexan när hon skulle åka hem.
Efter det långa sommarlovet så började vi då äntligen högstadiet. Det var
ganska pirrigt första dagen men man visste att nu var det här man hörde
hemma. Man fick mera prov på högstadiet men det var ju naturligt, för
lärarna skulle sätta omdöme på oss.
Vi bytte från 3-4 lärare på mellanstadiet till 10-11 lärare på högstadiet
men det tycker jag bara att det är positivt. I åttan fick vi våra första
betyg och det var ganska spännande, alla blev ju förstås inte så där
jätteglada men betyg är nödvändigt.
Jag tycker att högstadie tiden har varit rolig men det har varit ganska
jobbigt med alla proven.
Nu ska jag snart få mitt tredje betyg och med det så ska jag söka in till
gymnasiet, så det gäller att det blir bra.
Nu när man går i nian så längtar man bara till gymnasiet precis som när man
gick i sexan och längtade till högstadiet.
Mina nio skolår
Jaha, nu var man alltså sju år och skulle börja i skolan. Äntligen!! Vad
jag hade längtat och tänkt på denna skola. Så satt man där i bänken i ett
nytt klassrum, en ny fröken stod framför och den nya bänken glänste. Det
var fröken som tog till orda först och hälsade oss alla välkomna och
hoppades att vi skulle trivas. Den nya fröken hette Mia och verkade väldigt
snäll och rar. Alla var vi väl lite nervösa och fundersamma hur det skulle
bli. Vi fick nya fina böcker med massor av siffror och bokstäver i. Finast
tyckte jag den gula ABC-boken var. I den fanns en rolig gubbe, som hette
Basken och han skulle lära oss att läsa och förstå alla bokstäver. Vi fick
också penna och ”suddigum”. Oj, vad allt var fint och nytt. Så gick den
första tiden och vi fick lära oss A, R och S och att 3+3=6. Jag kunde bara
några siffror och bokstäver innan, så att få forska i den här nya världen
var en härlig upplevelse.
En annan rolig sak var alla nya och nygamla kompisar.
Linda, Anna, Camilla och allt vad de hette. Och visst fanns det saker att
göra på rasterna. Gungor, klätterställningar och rutschkanor. Ett av de
starkaste minnena jag har är, när vi skulle skriva uppsats första gången.
Min berättelse handlade om en kantarellfamilj i en skogsbacke. När jag
läser den upptäcker jag vilken fantasi som fanns, när man var sådär 7 och ½
år. Annat som var roligt var att få måla med vattenfärgen. Tänk vad kul det
var att blanda gult, rött och blått i en härlig blandning på det alldeles
vita pappret. Alltefter tiden gick fick vi lära oss både det ena och det
andra i den ”nya världen”.
Min stora lycka var när vi hade matematik. Det var det roligaste ämnet både
då och nu. Så flöt den roliga och lekfulla lågstadietiden framåt och vi
växte och blev allt större. I trean fick vi vårt första matteprov. Hu, vad
det var läskigt. Jag kommer ihåg än att det var 12 uppgifter och jag hade
11 rätt. Plötsligt efter ett sommarlov hade vi blivit ett år större och vi
skulle börja i mellanstadiet. Få en ny lärare och ett nytt klassrum igen.
Vad alla saknade Lina och hennes roliga timmar. Vi fick Bengt och han var
den mest slarviga och glömska(ste) person jag träffat. Han var den raka
motsatsen till Lina. På lågstadiet hade vi ofta läxor, men hos Bengt fick
vi en läxa varje vecka. Varje vecka hade vi också engelska ord. Vi fick
åtta ord att lära oss och på torsdagen hade vi läxförhör på dem. Men som
sagt var Bengt ganska glömsk av sig och många gånger glömde han dem. Nu på
mellanstadiet blev det lite hårdare med prov. Vi hade matteprov väldigt
ofta och det var pest och pina för många. Vi var en väldigt duktig klass
och hade ofta engelska från högstadiet och matte ifrån gymnasiet. Men alla
var inte så bra och de hade nog en hemskt jobbig tid. Det värsta var när vi
hade haft matteprov, då skulle vi fylla i en lista på vilka tal vi hade
haft rätt eller fel på. Den här listan skickades runt hela klassen och alla
kunde se vad du hade haft fel på. Bengt hade väldigt mycket tävlingar
mellan alla och det gällde hela tiden att vara bäst. Det var jobbigt många
gånger. Nu låter det kanske som att allt bara var botten, men så var icke
fallet. Vi hade en hel del kul också. Tex hade vi en tid ett pingisbord
inne i klassrummet och alla spelade pingis på rasterna. Det var roligt
liksom att vi ofta fick åka på olika saker.
En klasskassa hade vi också och den använde vi flitigt. Men i sexan hade vi
ungefär 55 000 kr i alla fall och för det åkte vi på en klassresa till
Danmark. Hela mellanstadiet hade vi brevväxlat med en klass i Danmark och
nu åkte vi och hälsade på dem i Tåstrup.
Så gick det en sommar igen och vi blev små 7:or och fick börja i
högstadiet. Man var minst igen och allt var nytt. Klasserna hade splittrats
och sammanslagits i tre nya klasser. A, B och C. Jag hamnade i B. Vi fick
nya ämnen också. B.la teknik, som var hemskt trist. Något som var kul var
att vi fick välja slöjd vi inte gillade. Klassen jag hamnade i var bra och
jag blev genast kompis med b.la Maria, Anne-Sophie och Susanna. Det var
faktiskt roligare nu med lite nya ansikten, både lärare och klasskamrater.
Något som var trist var att vi måste vimsa runt till olika klassrum. Det
var lite svårt att hitta i början, men man lärde sig snabbt var vi hade
fysik och SO. Jag kände att det var nu det gällde att plugga och lägga
manken till. Ibland är det lite pressande att ha tre prov och dessutom sju-
åtta läxor varje vecka, men det går för det mesta. Då i 7:an var ju 9:orna
så stora och det var bra skönt när de var ute på prao. Vad allt var lungt
då!
Men i stort sett var mycket lika som mellanstadiet. I 8:an var man inte
minst längre och det var skönt. Ja, det mesta rullade i samma hjulspår och
nu i 9:an ska vi tänka vad vi vill bli och vad vi vill gå för linje.
De här åren har gått fort och minnena är ganska många. Både roliga och
tråkiga.
Mina nio skolår
När vi började i skolan kunde jag aldrig föreställa mig att det var så stor
skillnad mellan stadierna.
Under det första året i varje stadium tycker
man att de i stadiet över är mycket äldre och det ligger mycket långt bort
i tiden. Sedan, när man går i det stadiet är man rätt liten i alla fall,
för de i stadiet över är ju ännu större!
Att börja i första klass var verkligen kul, tyckte jag. Sista året på dagis
var väldigt tråkigt och jag längtade efter att börja i skolan.
(Nu i nian längtar jag istället efter att såsmåningom börja jobba. Tur att
man text saknas den andra ettan hette 1e. (De är nu 9a.) I ettan var det
så att säga, bråk mellan ettorna vilken som var bäst, e eller f.
Mellanstadiets tvist var om man gillade AIK eller Djurgården. Då började
man också leka med några från den andra klassen. Det var nästan otänkbart i
början av lågstadiet.
Andra klass var nog ganska lik den första, men
vi hade vikarie mycket.
Någon eller några i klassen slutade och några började. Det var första
gången vi fick nya i klassen.
I trean kände man sig väldigt stor, speciellt i
jämförelse med ettorna som ju var så hemskt små.
Kompisarna betyder mycket i mellanstadiet och
det var jobbigt. Det bidrog nog till att jag inte minns så mycket eftersom
jag inte upplevde det som något speciellt spännande eller på något annat
sätt roligt.
En trist period i skolan för mig i alla fall.
I sexan var jag lite rädd för att börja sjuan. Det gick ju
lite rykten om prov varje dag och sådant.
Eftersom jag är äldsta barnet i familjen fanns det ingen som visste exakt
hur det var. Men jag funderade nog inte speciellt mycket på det.
Men nu, när jag har facit i hand vet jag att det är inte speciellt strängt
i alla fall. De som smörar för lärarna tycker jag bara är fåniga. Det
tycker jag inte för att vara orättvis eller så, utan för att det borde inte
spela någon roll. I vissa fall gör det det, men oftast inte.
Själv försöker jag inte att göra det, för att det är min åsikt.
När omdömena kom kändes de inte speciellt viktiga eller nödvändiga.
De bara fanns där så att säga.
På sätt och vis blev det ju mycket nytt i sjuan, precis som i
ettan, men på ett annat sätt.
Men ändå ganska kul att det blir lite nya saker i tillvaron ibland.
Det är nog roligare i sjunde klass åtminstone.
Praon var höjdpunkten i åttan. Helt klart höjdpunkt.
Sommaren innan nian var väldigt rolig. När
skolan började kändes det som om världen rasat under fötterna.
Det var den första höstterminen jag känt så. Men sedan några veckor
tillbaka är allt som vanligt igen.
I alla andra klasser har jag längtat efter att börja skolan igen.
Nu i nian är jag orolig för hur det ska gå. Tänk om ingen vill ha mig
sedan efter gymnasiet och allt och får inget jobb?
Vad gör jag då?
Mina nio skolår
Jag började ettan på Lagerdalskolan i Åkerljunga Jag var hemskt nervös,
både min mamma och pappa var med mig.
Dom flesta i min klass kände jag redan från lekis. Min bror gick också på
den här skolan, han gick i fyran. Min första lärare hette Dagny lind, hon
var mycket sträng. alla pojkar som var busiga tog hon i nacken och släp|ade
iväg dom för en pratstund. Hon rörde aldrig flickorna.
Jag och en vän, ”Måns”, kom nästan alltid försent till lektionerna för
text saknas betydde hjälp mig. så vi gick omkring och skrek help you till
vararndra varje gång vi ramlade. I fyran fick vi en ny lärare som hette
Kristina rapp, det var min brors gamla lärare och hon var mycket snäll. Vi
i klassen hade planerat att åka på skolresa till ängarö i sexan. Samma
ställe som min bror hade åkt till när han gick i sexan. Det är en liten ö i
Grummelstas skärgård.
På ängarö hade vi det bra, vi sov fyra stycken i varje stuga, jag sov i
samma stuga som Fredrik, Peter och Måns. Vi var på ängarö en vecka
Mina nio skolår
Att gå i skolan är inte alltid så lätt, och när man tänker tillbaka på
tidigare skol|år kryllar det av svåra stunder. Utskällningar man fått,
läxor man gjort och inte gjort, prov man fått bra och dåligt på, lärare man
tyckt om och lärare man inte tyckt om. Men trots alla dessa händelser har
jag alltid trivts bra och alltid velat fortsätta. Jag skall nu försöka
sammanfatta alla mina nio år i grundskolan. Med alla dessa minnen man har,
är det ingen lätt uppgift, men jag skall göra så gott jag kan.
Mitt första skolår.
Den första dan började med ett upprop i klassen. Jag satt i min aldeles
förstora bänk och väntade nervöst på att fröken skulle säga mitt namn.
– Martin Hansson!
– Ja, det är jag, lyckades jag stamma fram.
– Välkommen till skolan Martin. Jag tror säkert att du skall trivas.
– Säkert, svarade jag och tänkte med rysningar tillbaka på mina tidigare år
i lekskolan. Dessa hade slutat med att jag så gott som blivit avstängd från
all undervisning. Nåja, även en hemsk dag som denna hade ju ett slut, och
jag somnade mycket trött, men väldigt lycklig den kvällen.
Nästa dag började med att jag så när försov mig. Hursomhelst så kom jag i
tid iallafall och det var med stor spänning jag såg fram mot dagen. Efter
skolan gick jag hem med mina två vänner Henrik och Laban. Jag berättade hur
bra jag trevs och dom höll med. Allting var alltså frid och fröjd kan man
tro. Det är helt fel. Jag var liten, rädd och hade dessutom problem med
vikten, eller kort sagt: jag var smällfet. Det var därför ingen överdrift
att kalla mig mobbad. Framför allt var det två pojkar i klassen (som nu
tillhör mina närmsta vänner) vid namn Simon och Magnus som retade och
ibland slog mig. Så även om jag inte hade något emot vare sig fröken eller
under visning var livet alltså ingen dans på rosor. Trots dessa problem
gick jag igenom första klass utan några större problem.
Mitt andra skolår.
Mitt andra skolår började som det förra slutade. Inte direkt bekymmerslöst
och utan att vara problematiskt. Jag började hitta fler vänner och fick
dessutom vara att spela fotboll på rasterna. I första klass fick vi en ny
kille i klassen som började hjälpa till när de andra bråkade med mig. Detta
gjorde att jag fick bättre självförtroende och livet började gå lite
lättare. I övrigt var det andra skolåret precis som det första.
Mitt tredje skolår
Nu börjar en svart (men rolig) period i mitt liv. Det började med att en
kille i klassen, Mårten, började i samma fotbollslag som jag. Vänskap
uppstod genast och jag fick min första riktiga bästis. Vi hängde ihop
överallt och gjorde allting tillsammans. Åt, sov, slogs, läste läxor m.m.
Skolan började nu gå jättebra samtidigt som jag fick en rolig fritid. Jag
och Mårten startade IBK (Internationella busklubben) och gjorde en mängd
oskyldiga hyss, som sedan övergick till allvarliga saker. Nu fick vi en
stämpel som bråkmakare, värstingar och slagskämpar. Detta ledde till stora
problem i skolan och förtvivlade föräldrar. Men i slutet av trean flyttade
Mårten och IBK splittrades. Detta ledde till nya sysselsättnings|problem
som jag löste genomatt börja träna fotboll ursinnigt. Hur|somhelst var
trean slut och efter sommarlovet väntade mellanstadiet.
Mina år på mellanstadiet
På mellanstadiet fickvien jättebra magister som hette Lars Ove Karlsson.
Han gjorde folk av mig och jag slutade bråka. Istället läste jag läxor
eller spelade fotboll. Iochmed att jag tränade så hårt, samtidigt som jag
växte upp till en av de längsta i klassen, var snart allt fett borta och
fick jag en idrotts|manskropp. Detta betydde mycket för mitt
självförtroende. Jag såg mig inte längre som sämst på allt. Det var även
under mellanstadie|tiden som flickor började komma in i bilden. Som sagt
det var en väldigt rolig och nyttig tid. Mycket beroende på en viss
magister.
Högstadietiden
Under högstadietiden flummade många av mina vänner ut och började röka och
dricka. Jag klarade mig dock tack vare fotbollen. Skolan gick bra och jag
hittade många nya vänner. Tro nu inte bara att allting var bra. Nejdå! Jag
har alltid haft problem med mitt något för hetsiga humör, och jag har nog
haft mina kontroverser med lärarna. I åttonde klass fick jag också ett nytt
intresse, teater. Jag fick spela kung Herodes i skolans julspel. Detta var
en upplevelse. Tyvärr blev jag sjuk, så jag kunde bara genomföra en enda
föreställning. Det blir inget julspel för oss i år, men jag hoppas att vi
kan få göra något annat, påskspel tillexempel. Somsagt, även om
högstadietiden varit den klart jobbigaste delen av skolan, har det även
varit den roligaste. Jag hoppas att alla barn någon gång kommer att få
möjligheten att gå i skolan. Den består av mer än bara böcker och läxor.
P.S. Jag är inget gullebarn. D.S
SLUT