Mina skolår.
Nu går jag i min sista termin i grundskolan. I klass 9B på Vemmerbyskolan
har jag snart tillbringat tre år. Min skolgång har påverkat mig mycket och
har gjort mig till den person jag är idag.
När jag var liten skilde sig mina föräldrar. Om jag skulle börja i
Ävraskola eller Pilskolan blev en het diskussion.
Jag började i varje fall i Pil|skolan klass 1D som sjuåring. Klassen jag
hamnade i var nästan helt främmande, jag kände bara igen ett fåtal
ansikten.
Jag var både förväntansfull och nervös inför att börja skolan, men jag
hittade snabbt kompisar och vi fick en snäll lärarinna. Hon lärde mig att
läsa, skriva och räkna. Jag kom alltid i tid och gjorde alltid
hemuppgifterna.
Klassen som jag gick i var stökig och lärarinnan kunde inte hålla ordning
på killarna som sprang runt och busade hela tiden.
Redan då gick jag i samma klass som min kompis Sara. Hon och jag har följts
åt genom skolåren och vi går nu i musik|klassen båda två. Vi har inte varit
kompisar under alla år. I låg- och mellanstadiet minns jag att jag inte
tyckte att hon var så trevlig.
Klassen följdes åt upp till mellanstadiet. Jag tyckte att det var en stor
händelse att få börja i fyran.
Att klass 4D var en stökig klass hade spridits och skolledningen hade
placerat en duktig och sträng lärare på att ta hand om oss. Vad jag minns
så skärpte sig killarna ett tag i varje fall.
Jag var fortfarande en väldigt noggrann elev som aldrig ville göra
någonting fel. Jag kopplade bort omvärlden och kunde koncentrera mig även
när det var tjatigt runt omkring mig.
Det blev populärt att ha en bästis. Klassen delades in i små grupper. Jag
hade ingen direkt bästis, men jag höll mig väl med alla, och hoppade mellan
olika grupper. De tjejer som inte fick vara med i de grupper de ville blev
ledsna och det uppkom mobbning. Det blev en spänd stämning i hela klassen.
På fritiden spelade jag flöjt och handboll. Jag var inte överdrivet
förtjust i musik på den tiden. På musiklektionerna var det nästan ingen som
sjöng. Att uppträda gillade jag inte heller. Att redovisa inför hela
klassen var också jobbigt.
När det var dags för våran klass att splittras och fortsätta upp i
högstadiet, tror jag att alla kände en viss lättnad.
Jag vet inte varför, men jag sökte till musikklassen som skulle startas upp
på Vemmerbyskolan. Någon gång på våren i sexan gjorde vi ett
intagningsprov. Jag och Sara, som gått i samma klass sedan skolstarten, kom
in.
Jag var först skeptisk mot att ha så många musiklektioner i veckan och att
sjunga i kör. Jag hade aldrig gillat att sjunga.
Att börja på högstadiet var ett stort steg. Vi fick byta skola och man fick
ha alla skolsaker i ett skåp med lås på. Jag tyckte att alla på högstadiet
verkade vuxna och duktiga och alla hade väldigt fina kläder.
Men när höstterminen startade gick allt bra. De stora niorna var inte allt
för hemska och klassen jag hamnat i var mycket bra. Efter några månader
kände jag alla klasskompisar väl och det var en bra sammanhållning.
Att vi har musik nästan varje dag i veckan märks inte. Om det är något jag
eller någon annan inte kan, så hjälps alla åt.
Under dessa tre år har jag lärt mig otroligt mycket. Jag har fått bättre
själv|förtroende och har lärt mig att stå på scen och prata inför många
personer utan att nästan inte bli nervös. Jag har till och med börjat gilla
att sjunga i kör, men att sjunga solo avskyr jag fortfarande.
Våran musikklass är inte så omtyckt bland de andra niorna här på skolan.
Jag tror nog att det främst ligger avundsjuka bakom när de kallar oss för
”musiktöntar”.
Jag är lika noga idag med att göra mina läxor och öva inför prov som jag
var när jag började skolan.
Snart ska våran klass splittras och vi ska börja på gymnasiet. Det är synd
att tiden går snabbt när man har roligt. Jag kommer alltid att minnas min
klass på högstadiet.
Var inte rädd för att prova på nya saker, det blir med all säkerhet bra.
Elevens uppfattning av läraren: 3
När jag gick på dagis längtade jag till skolan, nu längtar jag tillbaka
till dagis.
Det var med stor nyfikenhet och glädje som jag såg fram emot att få börja
skolan.
Det hela var som ett enda stort äventyr: en ny miljö, nya lärare och många
nya kompisar. Vänner fick jag, vänner för livet.
Vänner som har betytt så otroligt mycket för mig.
Det sägs ju att skolan är bland det viktigaste i livet, att det är den som
skapar ens framtid.
Men den har också hjälpt till att skapa mig, gjort mig till den jag är.
Visst håller jag med om ingen skola, ingen riktig framtid. Men den inverkan
som skolan har haft på mig och på mitt liv är ovärdelig.
Då pratar jag inte om alla otroligt tråkiga och oändliga matte lektioner
utan då talar jag om människorna. Folket jag har haft omkring mig i alla
dessa år, människorna i min omgivning.
Som tex min gympalärare i 2:an som så engagerat pushade mig att börja spela
handboll, utan henne kanske jag inte fått ta del av den glädje handboll
givit mig.
Eller syslöjdsläraren på mellan|stadiet som hatade mig så ofantligt såatt
jag knappt vågar sätta mig vid en symaskin. Om inte våran klassföreståndare
i 5:an hade tvingat med oss på klassresa till en scoutö så kanske jag inte
hade hatat skogsliv så mycket som jag gör.
Visst listan med olika händelser som har påverkat mig kan göras lång.
Men det finns ändå inget som har haft så stor inverkan på mig som mina
vänner och min familj.
Men nu sitter jag här 15 år gammal och med ca fyra månader kvar i
grundskolan. Tänk fyra månader!
Det har känts som en evighet, men ändå som om det vore igår när jag för
första gången klev in i Ovannässkolan.
Det är svårt att förklara.
Skolan var då så otroligt stor och fri, nu känns den mest trång och
uttjadad.
Men just då de första dagarna, veckorna, till och med månaderna på
Ovannässkolan var så underbara och fria.
Nu när jag ser mig omkring så inser jag hur trött jag är på den här skolan
den är så uttjatad, men ändå så trygg.
Här har jag mina vänner, min trygghet.
Snart är den här tryggheten borta för då börjar gymnasiet, stora
gymnasiet.
Precis samma känsla jag hade inför ”stora” Ovannässkolan.
En känsla om att allt kommer att förändras, till det sämre. Ja, varför
sämre?
Det vet jag inte det bara känns så.
Jag är en person som är väldigt långsint, allt är så långt borta.
När jag gick i sjuan var åtta och betygen så långt borta. Sedan i 8:an var
nian, gymnasievalen och dom natio|nellaproven långt borta. Det var ju flera
månader kvar, snacka om optimistiskt.
Det är jag en riktig optimist. Jag ska alltid göra allt i sista sekund, för
allt är ju så långt borta.
Jag är en person som inte gillar för mycket förändringar. Jag vill ha det
tryggt, jag gillar trygghet.
Det är nog därför jag får en klump i halsen av att tänka på att min tid på
Ovannässkolan snart är slut.
Jag vill inte lämna gamla, uttjade, trista men samtidigt trygga
Ovannässkolan. Samtidigt som jag hatar den här skolan så älskar jag den.
Om man bortser från miljön så anser jag att Ovannässkolan är en bra skola,
väldigt bra. Allt tackvare människorna. Lärare men framförallt eleverna,
mina vänner.
Skolan är bra, skolan är trygg. Det tycker jag är viktigast, en skola ska
vara trygg. Barn behöver trygghet, barn behöver skolan.
Skolan skapar deras framtid, men framförallt hjälper den till att skapa
individen.
Så när jag klagar på hur otroligt jobbig skolan är.
Ska jag minnas tillbaka till mina mindre skolår och tänka hur mycket skolan
har givit mig. Alla minnen och alla vänner framförallt vännerna.
Men om jag fick välja så skulle jag fortfarande gå på dagis, gamla trygga
dagis
Jag kände nog dom flesta den morgonen. vi hade ju gått på samma förskola i
ett helt år men det var ändå pirrigt den morgonen då 17 små pojkar och
flickor kom till Åber skolan hållandes sina föräldrars händer. första dagen
på skolan. vi var bara fem killar i klassen och därmed gjorde tjejerna
ungefär vad dom ville med oss. Under dom fyra första åren han jag nog va
tillsammans med alla tolv tjejerna. Men det var alltid dom som frågade
changs, för det var så det funkade på den tiden. det var också alltid dom
som gjorde slut. Under den tiden hade vi nästan alltid Vikarie eftersom vår
ordinarie fröken ofta var på föreläsningar. Så vi lärde oss inte speciellt
mycke, alla vikarier lärde oss ungefär samma saker.
vi hade en parrarelklass också. På vintern var det alltid fullt krig mellan
A och B (jag gick i A). Vi var helt villda, det gick inte en rast utan att
någon grät och det var oftast en ur min klass eftersom vi bara var 5 och
dom var över tio.
I femman slogs våra två klasser ihop och vi fick två nya fröknar. En av dom
hette Gisela, hon lärde mig väldigt mycke. hon var nog den schihligaste
läraren jag någonsin haft. Hon var helt enkelt en riktig kvinna med riktiga
idéer. så fort vi hade slagit ihop klasserna slutade kriget och vi
allierade oss mot sexorna istället.
Nästa år gick vi i sexan och då slog vi ihop Lanfjordens fotbolls lag med
ranbergens. då lärde jag känna många av dom jag umgås med änn idag. sissta
veckorna i sexan handlade igentligen allt om vem man skulle gå med i sjuan.
Vi var väldigt många killar som ville gå i samma klass och jag antar att
varken lärare eller föräldrar hade hjärta att splittra oss.
Så i sjuan var vi alltså 19 killar och fem tjejer. det var alltså raka
motsattsen mot för i lågstadiet. vi började bra. härlig klass samanhållning
och massor med kompisar. sjuan flöt på bra. Det var nån lärare som anntyde
något om hur surriga vi va men det ursäcktades med att vi bara var sjuor.
alla proven gick bra. över lag var vi nog den bästa sjuan.
Så gick ännu en sommar med fotbolls segrar och sol. Så gick vi i åttan.
inget nytt bara väldigt surrigt nu började folk säga till oss på skarpen.
och i slutet av åttan hade vi ett par föräldra möten för att vi surrade så
mycket. Men betygen låg ändå över G i dom flesta ämnen.
Ytterligare några månader med sol och bad sedan tillbaks i skolan nu i
nionde klass, lite mognare o lite lugnare. vi har fått beröm av lärare för
att vi inte pratar lika mycket, vi har valt gymnasie linje och jag valde
natur. nu sitter jag alltså här på detta godis frossande dricka klunkande
skriv maraton och masserar min ömma handled.
Mina Skolår
Det regnade nästan varje dag det där året, håret hängde i våta stripor som
piskade mig i ansiktet, gång på gång då jag knuffades åt sidan. Jag
tvingades blotta mina sinnen, ja, oftast mig själv & min förnekade realism,
men även det förstånd som länge kråmat sig i lerpölen & försökt hålla sig
vid ytan. Jag hängdes upp. Jag hängdes ut. Jag beordrades att stå trots att
jag föll. Dem sa åt mig att dölja såren & förneka tortyren. Jag skulle
skyla ärren bakom den frätande & bittra smaken av giftet jag dagligen
livnärdes på. Ibland spikades jag fast i en planka & hängdes naken upp så
att alla kunde se. Se & försöka förstå vad som var fel, för någonting var
det, eller hur? Jag frågade min lärare den frågan, hennes svar var
uppenbart, hon var bödeln själv. Hon såg till att hålla smärtan vid liv,
under det som för ett barn liknade en brutal avrättning. Fick verkligen
vuxna göra så? Jag lärde mig att sträcka mig efter dagens slut & förneka
smärtans tydliga existens Dagligen lekte min fantasi & förvillade mig allt
mer. Jag upplevde mig själv som en del av den verklighet som var menad att
vara sådär starkt tryckt mot min hud & smärta så Jag fanns till för att
befinna mig där, just då. Jag existerade & existerar än, för att vittna om
sarkasmens plågsama tortyr. Det var såhär jag upplevde det, det kan ingen
någonsin ta ifrån mig. Det här är min tokning av en historia som berättats
utifrån många olika versioner. Det här var jag, i mig själv, då.
Jag gick i feman. Jag var elva år. Vi fick en ny lärare. En annan klass på
skolan hade tidigare haft henne som vikarie, vilket hade resulterat i att
hela skolan hade fått reda på vilken mardröm det var. Hennes hårda finska
brytning gjorde hennes gälla stämma rå & vass som ett knivblad.
Hennes trick var väl dolda, men den rena förnedringen hennes dagliga
sarkastiska komentarer & agerande bidrog till är mer än nog för att känna
stark empati, vilja & engagemang för att de barn som idag utsätts för
liknande psykiska övergrepp, skall kunna befrias från sin svåra situation.
Varje dag gick jag till skolan med en ängslan som frågade mina avtrubbade
sinnen: ”Hur långt skall du låta det gå idag?” Anledningen till att jag
blev den finska lärarinnans lilla ”hackkyckling” är förståss för att jag
stod upp då de andra vek undan för att skydda sitt eget skinn. I mitt huvud
ifrågasatte jag hennes beteende & kom efter mycket överläggande & inre
konflikter fram till att det enda som var rätt att göra nu, var att agera.
Man kan inte bara sitta tyst & betrakta en situation som är på väg att
fullständigt klösa ögonen ur skallen på en. Jag gick till motattack.
Nu i efterhand ångrar jag inte att jag gjorde det, men under veckor &
månader av tortyr frågade jag ibland mig själv varför. En god sak min
styrka ledde till, var att mina kamrater, en efter en vågade stå emot mer &
mer, vilket ledde till att också många föräldrar fick upp ögonen för vad
som höll på att hända i skolan.
Nu hade dem inte bara sina barns blåslagna kroppar att vittna om. Utan även
barnens ord & berättelser om de upplevelser dem genomgått.
Ett tag var vi alla tysta av skräcken, nu hade det gått för långt… In i
det sista försökte ”hon” förneka in skyldighet till den mångsidiga miss
handeln hon utsatt oss för. Hon försökte även använda mig som sköld för att
stöta bort anklagelserna genom att utpeka mig som lögnaren, vars hot skrämt
klasskamraterna & fått dem att agera som dem gjorde.
Bara dagarna innan hon slutade gav hon sig på ett ordentligt försök att
förnedra mig inför den nya läraren, genom att snabbt överrösta mig & ta
över min presentation & med ”mild” stämma presentera mig som klassens lilla
fina prinsessa, som alltid trodde hon kunde allt & visste bäst, vilket hon
naturligtvis inte gjorde…”
Tortyren var inte riktigt påtaglig alla ganger. Hon var en mästare på att
med dolda trick träffa rätt & sänka.
Jag kommer alltid bära med mig det tunga minnena av mitt Skolår fem, då jag
upplevde & utsattes för förnedring & sarkasm, av min egen lärare. Jag
trodde att lärare skulle finnas som förebilder… Jag kommer alltid att
undra & spekulera i varför ”hon” dunkade Erik upprepade ggr medvetslös in i
klädskåpen, varför hon tvingade Caroline att ligga fasthållen, gråtande på
golvet inför klassen under lunchen, varför hon påpekade våra utseenden &
tog strypgrepp på Vendela. Varför hon sa att Rasmus var tjock & berättade
för klassen vad han vägde, varför hon hånsamt sa till oss att vi alla kunde
sluta som mördare. Ja, jag undrar & kommer fortsätta att undra varför hon
ibland rusade ut från lektionerna & inte kom tillbaks för ens dagen därpå.
Jag kommer alltid att undra vad det var som format henne & förtryckt henne.
Jag frågar ibland mig själv, det jag borde frågat henne, varför, varför
blev det sådär?
Jag tror att det är vanligt att som barn uppleva situationer som de jag
genomgick som delar i ett spel. Man kan bestraffas utan anledning, genom
att hamna på fel ruta. Ibland tvingas man stå över ett kast & ibland
utsätts man för prövningar. Det ingår i spelet. Det står i reglerna, förr
eller senare når man mål, Ibland är vägen dit svår. Jag antar att mitt
logiska tänkande räddade mig ur många svåra situationer som jag annars
skulle hamnat i. jag är glad att jag lyckades, iaf utåt sett behålla mitt
lugn, då paniken steg i takt med att klassrummet vattenfylldes.
Mina skol år
Solen sken, fåglarna kvittrade och det var min första skoldag.
Mamma släpade mig nästan till skolan. Jag grät en skätt på vägen inte för
att jag var arg eller ledsen utan för att jag var nervös och lite orolig.
Dom flesta hade jag aldrig träffat. Jag visste att detta var inte sista
gången som jag skulle börja i en ny klass, Jag skulle ju börja i 4 an och 7
an också När jag kom in i klassrummet satt bänkarna i tre rader, två
stycken i kanterna och tre i mitten Jag fick sitta exakti i mitten längst
fram. Vår lärare hette Åsa.
Min första special lärare kommer jag inte i håg vad hon heter.
Klassen var indelad i två grupper Haren och björnen. Haren var den grupp
som gick till skolan björnarna fick åka buss.
Det för stod jag inte förrän vi började andra terminen när vi för första
gången hade hel klass innan hade vi gjort så att Hararna fick gå halva
dagen och björnarna fick gå resten av dagen. Det tyckte jag va synd för jag
var lite kär i ensom hette Anikka. Hon är föresten min granne nu.
Jag kommer inte ihåg så mycket av 2:an och 3:an, men jag flyttade efter
halva 3:an och då började jag åka buss. Gud va jobbigt det är att hålla
reda på alla buss nummer!
Jag fick min andra special lärare också. Hån hette Annliz, henne hade jag
hela mellan stadiet.
Jag har inga direkta minnen av 4an och 5an förutom att jag var mobbad. och
bytte lärare.
6an har jag ganska roliga minnen i från. Vi var med i en Tekniktävling och
kom 3a, vi vann 5000 kronor och ett studie besök pa saab|Ericsson Space,
vid Örgrytes tranings arena.
Klass resan var att vara ute och segla. Nackdelen var att den var under
sommar lovet.
När jag började Högstadiet var jag spänd och jag kände en.
riktigt ordentligt.
Till en början under läsåret fick jag ingen special lärare, men till sist
kom en som hette Janni. Henne fick jag ganska mycket hjälp av.
Sedan så slutade hon och det kom en till han hette Sten. Han skulle sluta
när skolan skulle ta bort endel lärare från skolan. Men skolorna
protesterade och bad om pengar. VI VANN Sedan i nian fick jag en ny Special
Lärare hon hette Isabela Jag fick inte så bra betyg i 8:an så när Isabela
började blev det Stor Sattsning på Skolan Så nu är jag godtjend i alla
ämnen. Men det är inte bara Isabelas förtjänst, det är mamma, pappa och
morfars förtjänst också!
Jag är nöjd med mina betyg.
En helt ok krönika om din skoltid skulle passa i en skoltidning. Levande
och känslomässigt berättat. Svenskan: stavning och formuleringar Bra! korta
stycken här och var utveckla mer stilnivå
På morgonen när mamma väckte mig var jag nervös. Men det var ju något
spännande som skulle hända. Jag kände mig stor för jag skulle få sluta på
lekis och börja ettan. När vi kom till skolan var det tyst. Det var inga
som pratade förutom mammorna och papporna. Klockan ringde in och jag minns
att min lärare Gun-britt hade på sig sin folk dräckt som hon alltid hade på
sig när det var något stort på gång, som när man slutade skolan.
Vi gick in i klassrumet och där stod det en massa bänkar. Det var bara att
gå och sätta sig vid en bänk.
Min bästa kompis Hans satt brevid mig. Hans och jag gick på dagis ihop
sedan vi var 2 år.
Gun-Britt som var en snäll och trevlig dam hälsade trevligt på alla i
klassrumet.
Vi fick sätta oss i en ring på golvet och presen|tera oss för varandra en
och en. På rasten gick alla ut. Jag och Hans gick och spelade bandy bara
han och jag.
Det var alltid roligt att vara med honom, han var alltid lika snäll. Det
ringde in och alla sprang in i klassrumet och satte sig vid sin bänk.
Gun-Britt började dela ut böcker till oss. Vi började räkna lite matte 1+2
och sådana tal. Klockan blev elva och det blev tid för lunch. I maten så
blev det korv med mos. I maten så jobbade det en ful och elak tant som vart
jätte sur om man slängde ett enda majs korn så man lärde sig ganska snabbt
att man inte skulle ta för mycket.
I ettan var det rätt lungt. Jag och Hans fick två nya kompisar Sebastian
och Gabriel. Vi spelade ofta bandy och fotboll. På lågstadiet var det
fördet mesta lungt, men det kunde hända att man fick ett prov då och då. På
lågstadit hade vi en lärare hon var snäll jämt. Men det blev annat på
mellan stadiet. Då fick vi en jätt sträng och tjurig tant vid namn Ingela
Gullbrand. Hon var jämt tjurig, man fick inte säga ett ord det skulle vara
tyst hela tiden. I feman så var det kul då var det en massa tävlingar som
”vi i feman” och basket tunering. Vi började mot luna och vi vann med udda
poänget.
Sen i nästa match så fick vi stryk.
I sexan var det jätte kul. Då var man störst, det var kul. När vi gick i
sexan gjorde vi ett uppträdande för hela skolan. Vi spelade ”Sound of
music” det var kul och då fick vi höra Sebastian svära för första gången.
Det blev helt tyst i jumpa salen. Han svor när vi övade. Då fick man sjunga
och jag var en av barnen. När man slutade sexan fick man skriva en egen
låt. När jag började på Eneberg blev jag minst igen. Det var inte kul att
bli minst igen, men det var kul att få nya kompisar och nya lärare
framförallt var det skönt att slippa Ingela. På Eneberg träffade jag Anton.
Anton kännde jag innan för han och jag spelade i samma hockey lag.
I åttan så blev man lite äldre och i slutet av åttan fick man åka moped och
slippa cykla. Man fick sina första betyg i åttan och det var rätt
spännande. Det blev inte så bra, men det va kul. I nian ska man välja vad
man ska gå för linje.
Det är kul att gå i nian för man är älst, men snart blir man minst igen.
Kära Skolministern!
I detta brev har jag tänkt att berätta lite om dom brister och förtjänster
som finns i skolan. Jag ska också ge förslag på hur det skulle kunna se ut
i framtidens skola.
Årskurs ett såg jag helt klart fram emot under tiden då lekis var ett
faktum. Det var ju under det första året man skulle lära sig läsa och
räkna. Efter att jag gått ut ettan gick lågstadiet som smort. Såhär i
efterhand har jag bara en sak att klaga på. Jag tycker om idrott otroligt
mycket och den enda saken jag har att argumentera om är att det inte skulle
vara fel med lite fler idrottstimmar på schemat. Det skulle till exempel
kunna vara att lärarna tog med sig eleverna ut för att spela brännboll
eller leka något annat. Nog om det.
Inför år nummer fyra i skolan fick man välja tre stycken som man skulle
vilja gå i samma klass med. Det var bra att man fick välja tre man ville gå
med. Jag tycker ändå dem gjorde fel. eftersom jag bara fick mitt förstaval.
Även om jag har förståelse för att det inte är speciellt lätt att välja
vilka elever som skulle gå i samma klass blev jag väldigt besviken.
Sommarlovet inför fyran var ett skönt lov med mycket bad och mycket sport.
Jag tänkte en hel del om hur det skulle bli den första höstterminen på
mellanstadiet. Hur man än vände och vred på det var jag inte så värst
förväntansfull. Först och främst väntade den benhårda läraren Carina. Hon
hade nästan alla man kände varnat för. Hur skulle den nya skolan vara? Ja,
man blev inte direkt överförtjust av att komma in i den risiga gamla
byggnaden. Dackeskolan behövdes verkligen rustas upp. Det var nu man
började läsa engelska på allvar. Vi hade läst lite i trean också men nu
kändes det att allting började bli allvar. På rasterna var fotboll det enda
man kunde göra i stort sett. Skolgården var lika tråkig som själva
skolbyggnaden. Den var som ett stort torg med en flaggstolpe i mitten. Man
borde kunna ta bort asfalten och så en gräsmatta istället. På lektionerna
var det inte så mycket liv, man ville inte att Carina skulle få ett utbrott
som många gånger förr.
Under fyran och femman gick allt så betydligt mycket fortare än på
lågstadiet eller så får lärarna på mellanstadiet lugna ner tempot lite.
Efter att ha fått ännu fler kompisar och haft några fler roliga lov skulle
jag börja på ny skola igen. På Gripskolan skulle jag gå mellan sexan och
nian.
Gripskolan hade också en tråkig skolgård om än inte ännu tråkigare än den
vid Dackeskolan. Nu väntade fyra års plåga med en massa prov och läxor. Det
var nu allvaret började. Läxor och prov är något man skulle kunna minska
på. Betygen borde slopas. Det stressar eleverna så otroligt. Man ska göra
det, nästa dag ska den saken vara klar. I stort sett allt man gör går på
betyget. Det är inte positivt.
Dåligt att elevens val togs bort och ersattes av Elev planerad|tid. Då har
det blivit ännu mindre idrott än vad det var förut. De flesta experter
varnar för att barn blir fetare och fetare. Varför kan inte skolan lyssna
på det och lägga till åtminstone en fysisk aktivitet per dag. Jag tror
dessutom att man kan koncentrera sig bättre om man tränar mycket. Så är det
för mig i alla fall. Det minskar fetman, eleverna kan koncentrera sig
bättre. Varför lägger man inte till mer idrott på schemat då? Jag tror att
skolledningen är rädda för förändringar.
Trots alla läxor och prov har högstadiet gått smidigt. Tills nu alltså. Jag
tror att en ännu jobbigare tid kommer nu den här vårterminen. Skolmaten
står inte på min förändrings|lista. Den tycker jag att det inte är något
fel på.
I framtiden måste skolan satsa mer på dataundervisning eftersom jobben blir
mer och mer baserade på datorer.
Alltså ta bort det dålig betygs|systemet. Öka idrottstimmarna, mer
dataundervisning, bättre skolgårdar och färre läxor och prov.
Utgår man från de sakerna så skulle jag tro att ungdomarna i framtiden
kommer må bättre. Tack för att du tog din tid att läsa detta brev.
Med vänliga hälsningar: Mikael
Mina skolår
När jag började i Första klass var det roligt Första dagen känndes rätt
pirrig. Det skulle vara roligt och börja skolan. Jag var alltid den som
busade mäst, fick sitta längst fram vid vitatavlan eller brevid läraren.
Jag minns att vi spelade killerboll och fotboll på rasterna. Jag hade inte
så många kompisar. När jag började tvåan så hade vi träslöjd och engelska
lektioner för första gången. Då var lektionerna så att man sjöng och fik
lära sig alfabetet. När jag började i tredje klass så var man älst och
störst i skolan. Man var tuff och retade de mindre på samma sätt som jag
blev retad av dom som gick i trean när jag gick i ettan.
Tiden gick väldigt snabbt och det var dags att flytta till mellan stadiet.
När jag började fyran var det som att flytta till ett annat ställe. Jag och
3 kompisar hamnade i samma klass. Alla andra var svenskar.
Jag var inte så van vid att tala på de sättet som svenskarna gjorde. De
använde inte så fula svordomar som jag gjorde. Jag sa oftast ”knulla din
mamma” när nån annan retades. Men när svenskarna använde Din jävul och fan.
Det var två helt olika kulturer Det var då jag tänkte hur ska jag ha roligt
med den här klassen. De tog åt sig så fort man sa nått. Vissa gillade man
andra lite mindre.
Efter att det gick ett år så lärde man känna alla, alla var trevliga. Jag
insåg då att det var fel o svära på de sättet. Att det tog så lång tid, fem
år i grundskolan. I sjätte klass åkte vi till tjärnnö på skol resa. Vi var
där fem dagar det var de bästa fem dagarna i grundskolan. Hade aldrig haft
det så roligt. Det roligaste var att det fanns en jätte söt tjej i den
klassen vi bjöd till discot. Då tänkte jag henne måste jag dansa med. Så
gick jag fram till henne och frågade hon sa att hon inte kunde dansa till
den låten. Så jag gick helt nobbad sakta mot stugan. och la mig på min
säng. Efter 15 min kommer tjejen in i stugan och säger ska du inte komma?
Jag undrade varför. Hon sa att hon kunde dansa till de låtarna som var på,
och det var tryckar låtar Då gick jag upp på dansgolvet med den finaste
tjejen och dansade tryckare med henne. Alla mina vänner blev så avunsjuka
så dom bara stog och glodde förvånat. alla hade frågat tjejen om en dans
men ingen fick någon bara jag.
Sen kom dagen då man var minst i högstadiet. Jag började i sjuan.
I min klass gick det folk som jag aldrig sätt innan.
Det var spännande, jag fick höra att man fick äta godis på rasterna. Det
fick man inte i låg och mellanstadiet.
Alla var galna på rasterna brukade folk sjunga turkisk musik och bråka. Jag
fick höra svordomar som ”knulla din mamma, kuk, fitta” och annat skit. Då
tänkte jag här är det ett nytt liv. Men jag började sköta mig i sjuan alla
andra skötte sig så jag skötte mig med. Jag ville byta klass till en annan
hade inga vänner i den klassen som jag gick i. Men så tänkte jag byter jag
klass kommer jag bli busig igen och det ville jag inte för jag låg så bra
till.
Så jag stannade i den klassen. Efter ett år så hade man lärt känna dom i
klassen och då blev det roligt.
I åttan åkte vi med ekobussen och var ute i naturen väldigt ofta. Det var
rätt så roligt. och nu går man i nian. Det känns skönt, sista året i
grundskolan. Just nu sitter jag och skriver ett nationellt prov som jag
väntat på att få göra sen jag började skolan. men nu väntar jag på att få
börja gymnasiet.
Då kommer det och va som att börja första klass igen så jag packar och drar
till en högre nivå och en kortare tid i skolan.
Mina skolår
Skolan började på Stenängsskolan där jag gick i tre år. Jag minns ganska
mycket om det. Vi brukade spela fotboll på rasterna kommer jag ihåg. Vi
hade också ett speciellt schema som vi gick efter där man fick bestämma vad
man skulle göra. Efter den skolan blev ded Björkängsskolan i två år. Då
tyckte jag om att gå där men där skulle jag inte vilja gå nu. Vi brukade
spela fotboll på rasterna även där.
Annars var det bara som vanligt. När man sen bytte skola till
Stenängsskolan så tänkte man först på att det skulle bli svårare. Att komma
till en ny skola kändes lite konstigt, men det gick ganska fort över för
det var samtidigt spännande. Efter sexan skulle man också byta klass och
det var inte så bra. Först tänkte man på vilka kompisar man skulle få med
sig. Jag fick med mig två av de jag hade valt. När vi skulle börja sjuan
sen så fick jag veta att en av dem hade flyttat.
Sjuan blev ändå det bästa på den här skolan. Jag hade min bäste vän kvar
och det var jag mycket glad för. Jag trivdes bättre i den nya klassen och
allt gick bra. Sjuan var också bättre för man hade mer lektioner i andra
klassrum istället för i ett hela tiden. Det var också bättre för man fick
fler lärare och det blev inte lika ensidigt.
När vi skulle börja åttan sen så hade även min bäste vän flyttat under
sommaren. Då trodde jag inte att jag skulle klara mig lika bra. Det var det
värsta som skulle kunna hända just då. Det var just därför inte åttan och
nu nian blev lika roligt och bra. Allt gick så bra just då. Men samtidigt
är vi fortfarande bästa vänner. Åttan kändes till en början som en liten
uppförsbacke, men det blev bara bättre och bättre. Men fortfarande inte
lika bra som sjuan. Betyget var också något nytt. Nian är ungefär lika som
åttan. det enda som skiljer är en del nya lärare och att det blev lite
svårare. Nian är ändå lite bättre än åttan, Jag vet inte varför.
Att byta skola ska bli bra även om man inte behöver gå så långt till den
nya. Det ska bli kul att få se hur det är att gå där. Jag ska gå där i tre
år och jag hoppas att det blir bra.
Om jag ska ta med mig några minnen från alla skolår så blir det svårt att
säga något speciellt. Det finns många bra.
Ett minne från Björkängsskolan är när taken ramlade ner i vinkeln.
Vi satt bara några meter ifrån. Jag undrade vad det var som hände. Man är
ju inte van vid att taket ramlar ner. Jag tyckte det var ganska kul, men
det var ju inte så bra.
Mina skolår!
Första gången som det var meningen att jag skulle byta skola var i fyran.
Andra elever från Möllegården skulle börja på min skola, eftersom de bara
hade årskurserna 1-4. De skulle börja i min klass och i klass 4A. Jag gick
i 4B. Jag, Lovisa och några killar skulle då byta skola enligt rektorn,
eftersom annars hade vi blivit för många i klassen. Men jag och Lovisa
ville inte byta skola eftersom vi hade småsyskon och kusiner som skulle
börja på skolan och vi hade alla våra kompisar där. Så jag och Lovisa
började skriva brev där vi berättade allt detta till rektorn. När hon hade
läst breven gick hon med på att låta oss gå kvar.
Innan eleverna från Möllegården började på vår skola höll vi alltid ihop.
Om någon ramlade och slog sig så var hela klassen där och tröstade en. Men
efter det att ”möllegården” hade börjat på våran skolan tog allt det slut.
Folk började bråka och mobba andra.
De tre som blev utsatta för mest mobbing var Nigel, jag och Linda. Vi blev
utsatta för mobbing från andra terminen i fyran till slutet på sexan. De
som mobbade oss värst var: Lovisa, min föredetta bästis, Marie, Ebba, Lukas
och Natalie, som låtsades vara min och Lindas kompis. Natalie brukade vara
med oss på fritiden och snacka skit om den andra, få oss att vara ovänner
med varandra och i skolan brukade hon mobba oss och sen säga att hon inte
menade det. I sexan började jag och Linda ta avstånd från Natalie och Linda
och jag blev bästisar.
En ny kille började i vår klass i sexan och jag och Linda blev presenterade
som ”nördarna”. Det var Lukas som presenterade oss och han sa: ”… och där
borta står nördarna! ”
När vi började i sjuan fick vi byta skola eftersom Karlstorp, min gamla
skola, bara har årskurserna 1-6. Jag hamnade i 7E och Linda hamnade i 7F.
Vi brukade då träffas på fritiden och prata om allt. I åttan bytade hon och
en tjej som heter Livia till vår klass. Linda och jag började då träffas
både i skolan och efter skolan. Vissa som hade mobbat oss innan är nu
jättebra kompisar med oss och vissa snackar vi inte med.
Jag tror att börja i sjuan och på en ny skola var det bästa som kunde hända
oss. Vi fick många nya kompisar och vårt självförtroende har stärkts
väldigt mycket.