3 – Sida 3 – Skrivbanken

Mina skolår

När man går i nionde klass och vet att man snart ska börja gymnasiet så
tittar man ibland tillbaka i tiden då man var liten och näst intill
bekymmerlös. Man till och med önskar att man fick leva om den tiden nån
gång.
Att börja ettan var mycket nervöst men när man är så liten så är det lätt
att få vänner. Det är klart att vissa har blivit mobbade ända sen förste
klass men jag lyckades att inte bli det, vilket jag är tacksam för. Jag
lärde känna några personer så bra att vi fortfarande håller ihop. Fast man
hade ju så klart också vänner från det dagis man gått på innan man började.
Till sist blev mina dagiskompisaroch mina nya förste klass kompisar ett
gäng som också fortfarande håller kontakten.
I alla fall, så under ettan, tvåan och trean bildades dom olika ”gängen” i
klassen. Jag var än en gång lyckligt lottad och kom med i det ”tuffa”
gänget. Det var så klart lärarna som började kalla oss det tuffa gänget
eftersom att det inte fanns många i klassen som vågade säga emot oss. Dom
var givetvis inte rädda för att bli slagna men dom visste att det fanns
vissa bland dom ”tuffa” som kunde snacka så mycket, så att personernas
eller personens, självförtroende sjönk så lågt som det gick.
Det var ungefär så här mina lågstadie och mellanstadieår såg ut. Fast det
finns ju även skillnader om hur mycket tid skolan tar mellan högstadiet och
mellanstadiet. T.ex. på mellanstadiet kunde vi bara ta på oss våra
rullskridskor när vi ville och gå ut och spela bandy på skolgården. Där
hade vi ändå roligt fast att vi gick i skolan. Men på högstadiet är det
nästan alltid bara lektioner på förmiddagen, sedan lunch och sedan
lektioner igen innan man slutar för dagen. Även när man började högstadiet
så bildades olika gäng som man var med på rasterna och så. Om det går en
dag när ens polare är sjuka så kan dagen kännas som en evighet. Därför är
det bra med att ha sina kompisar i skolan. För även om det är riktigt
tråkigt så blir det i alla fall roligare med kompisarnas närvarande. För
att ta ett exempel så, när vi åkte på klassresa i sjuan och bodde på ett
vandrarhem med fyra sängar i varje rum, hade jag tyckt att där var
skittråkigt utan mina låg – och mellanstadiepolare. Men när dom var med så
gjorde vi det bästa av situationen och det blev en rätt så lyckad resa.
När man tittar tillbaka så här på allt som har hänt, både roliga och
tråkiga händelser, så blir jag mest rädd för att börja gymnasiet. För tänk
om man förlorar och tappar kontakten med alla sina barndomsvänner. Och jag
tror att det är stor chans till att det kommer att hända. Eftersom att på
gymnasiet gäller det att hänga med hela tiden och inte komma efter.
Speciellt om man ska gå en sådan krävande linje som jag tänker göra. Men
inte bara därför utan även för att dom tre gymnasieåren är bland dom
viktigaste i ens liv. Man är nog också lite rädd för att dom flesta
människor man frågar om gymnasier, säger att det är ett stort kliv mellan
högstadie och gymnasie. Att man får en chock när man får se planeringen om
allt som man ska göra under terminen.
Det är dessa saker som jag anser är lite skrämmande när jag tänker in i
framtiden. Men man får väl ta dag för dag och bara kämpa på så fixar det
sig förhoppningsvis. Men man kanske får nya kompisar, vem vet, eller så kan
det börja lika dåligt på gymnasiet som det gjorde för vissa redan i ettan.

Inskannad version

Mina skolår

Den absolut mest nervösa dagen i mitt liv är den dagen då jag började
skolan. Mamma följde med mig och jag höll henne i handen nästan hela tiden.
När vi kom in i vårt klassrum så satt jag mig ner bakom en bänk och tittade
runt. Efter det så hördes en röst som sa: Hej och välkomna till min klass.
Det var Majvor, min fröken. Hon stod där framme i cirka en kvart och
förklarade vad vi skulle göra dessa tre åren vi hade framför oss. När hon
hade pratat klart så skulle vi gå en liten runda för att titta var dom
olika grejerna fanns. Vi tittade på bibloteket som var väldigt litet, vi
tittade på mat|salen som bara bestod av en serveringsdisk för vi skulle äta
inne i våra klassrum. Efter denna ”trevliga” rundtur så gick vi tillbaks
till klassrummet, pratade lite till och sen gick vi hem. Min första skoldag
av 9 år i grundskolan var slut. Dagen därpå gick jag till skolan själv och
Majvor gav oss böcker som vi skulle ha i våra bänkar. Alla hade hittat en
plats och efter bokutlämningen så gjorde alla var sin namnlapp som skulle
stå på bänken hela tiden. Vi fick gå ut och ta lite rast när vi gjort våra
namnskyltar och då träffade jag Viktor P och Henrik F. Vi blev kompisar
direkt. En liten stund senare ringde klockan in. Vi fick ta upp våra
matteböcker och börja räkna, Majvor hjälpte oss när vi räckte upp handen.
Tiden gick och vi lärde oss mer och mer. Efter en tid så bildades det gäng
i klassen både bland kilar//na och tjejerna. Jag ville inte gå med i något
gäng och därför så blev jag mobbad från 1:an – 4:an och lite i 5:an. Den
enda Majvor gjorde åt saken var att säga till mig att ”är man med i leken
får man leken tåla”. Detta gjorde att jag mådde sämre och sämre och många
dagar gick jag hem. Men jag klara mig och 3 år hade snart passerat. Min
första lärare i mellanstadiet hette Niklas och han var en mycket bra lärare
men han bodde i Landskrona och i slutet av 4:an så hittade han ett jobb där
som han av personliga skäl tog. Under tiden som rektorn letade efter en ny
lärare till oss så hade vi en massa vikarier som t.ex. Annemarie eller
”Annsan fosil” som vi kallade henne. Efter Annsan så kom Leni, en lärarinna
som snabbt försvann p.g.a magsår. Rektorn började jaga en ny lärare och vi
fick fler vikarier. Efter ett par veckor så kom det en ny lärare, han hette
Paolo Mourinho och han är den absolut bästa läraren jag någonsin haft. Han
fick ordning på klassen och han hjälpte alla allt vad han kunde. Han är för
den delen enhetschef på Videsjö nu för tiden. Vi fick veckoplaneringar som
vi skulle följa. Vi åkte på en klassresa till Göteborg i slutet av 6:an och
vi gick på Liseberg m.m. När vi slutade 6:an så fick vi var sin bok och en
glass av Paolo och vi tackade honom för den här tiden med en enorm blomkorg
som innehöll blommor, vin o.s.v. Sommaren gick snabbt och innan jag visste
ordet av så började jag 7:an. Mina mentorer som dom kallas hette Leif Järhl
och Kristina ”Kikki” Dal. Det var lite ovant här i början för man hade
lektionerna i olika salar och man hade verkstadstid, musik m.m. Efter ett
par veckor så hade jag lärt mig systemet med salar, verkstadstid, mentorer
o.s.v. Jag går nu i 9:an och jag slutar snart grundskolan vilket ska bli
skönt men samtidigt lite tråkigt. Det jag tänker på först när jag tänker på
min skolgång är alltså helt klart lärarna/lärarinnorna. Dom bra och dom
dåliga, dom snälla och dom elaka.

SLUT!

Inskannad version

457202

Mina skolår!!!

Jag kommer fortfarande väl ihåg den dagen jag började skolan. Jag var påväg
till skolan tillsammans med min mamma, detta var den dagen jag skulle börja
ettan. Ja mins att jag hade fjärilar i magen, och att jag hade på mig min
älsklings kläning, som var gul med råsa rosor på.
När jag och min mamma kom till skolan så fick jag släpa hennes hand, (från
min vilja) och gå och stäla mig i en ring med de andra barnen som skulle
börja ettan.
Det var som en stor knut i min mage.
När vi stog där i ringen så sjöng vi en sång, men jag kan inte minas vilken
sång vi sjöng.
Efter vi hade sjungit så fick alla nya etor gå i en tunel som var upbygd av
de som gick i tvåan och trean. Och så sjöng de : välkomen till skolan
Fanny, välkomen till skolan Fanny. Och så gjorde de med varje nybliven eta.

Och när alla hade gåt igenom tunelen så fick vi gå till våra föräldrar och
ta med dom in i klassrumet. Man fick leta reda på en bänk där det stog sit
namn på. Sedan fick man seta sig där, och mamma sat brevid på en stol.
De känndes så skönt och trykt att få ha mamma med sig.
Alla fick ficka, och efter det så var det dags att gå hem, men jag och
några kompisar från för lekte en stund på skolgården tills våra föräldrar
så att det var dags att gå hem.

Så var min första dag i skolan, och jag mins den väldigt väl. Det var en
spänande men pirig dag. Och en mycket viktig dag i mitt liv.

Lärarinan i tvåan!!

Jag kommer även väl ihåg den lärarinan jag hade i tvåan, hon hete Birgit
och var en mycket sträng lärare. hon hade varit lärare på skolan väldigt
länge, hon hade nog redan gåt i pansjon för flera år sedan. Hon var sådär
gamaldags i sätet. Hon hade ofta sånadär långa strumpor som gick upp över
knäna och en gammal rut/randig tjol. Och nån brun eller mörkgrön tröja. Och
så hade hon ofta en sjal på axlarna och hon hade pärmanentat hår och stora
runda glasögon och starkt röt lepstift.
Men hon var ända en mycket bra lärare.

Nu har jag snart gåt nio år i dena skola. Och jag måste säga att om man
tänker tillbaka på de nio åren så får jag nog säga att det för det mesta
har varit lyckat. Men jag tror att de tre sista åren har lyckats bäst det
är här det finns mycket kuniga lärare som man har fåt en bra kontakt med
och sammarbetar bra med.
Men sist men inte minst så är det ju alla kompisar man har fåt. alla de i
klasen och i min paralalklas. Jag tror inte att jag med ord kan förklara
vad dom har bityt för mig. Och det är inte bara några enstaka personer utom
alla i hela klasen. Och jag har fåt många väldigt bra kompisar för livet.
Men jag har dels fåt tre bra år att tänka tillbaka på tillsammans med
lärare och elever och väner.

Inskannad version

Mina skolår
Alltid när man har börjat en ny klass får man frågan ”åh vad stor du har
blivit, hur känns de att börja en ny klass då” När det gällde ettan kunde
man ju svara ”jätterolig” för de va det ju verkligen, sjun kunde man säga.
”bra, men långa dagar” för de var det verkligen, bussen kom inte hem förän
halv fem.

Första dagen i skolan var den mest spännande dagen i mitt liv, mamma och
jag gick in i klass|rummet som skulle bli vårat de närmaste året. På
väggarna sat de teckningar som de föra ettorna hade gjort, alltså de som
går i tvåan nu, alltså våra förebilder. Fröken som hete Cicci lutade sig
mot katedern och slog ihop händerna och log.
-Välkomen! skrattade hon och log för hon var så glad att se nya ansikten.
Hon ropade upp våra namn från ett papper som låg på en bänk.
-Veronika Johansson.
-ja, pep en röst från en flicka som var otroligt söt med kort blont hår och
mörka ögon.
-Magnus Pettersson
-jap, sa Magnus, Magnus och jag hade varit vänner sedan dagis vi brukade
härska i kuddrummet.
-Christian Pärsson
-Jaja, sa en spänstig kille och log mot oss tjejer, han var jätte//söt, en
riktig tjejtjusare tänkte jag.
-Stina Pettersson
-aaa, sa jag med darrande röst, nu var mitt namn sagt och det kändes bra.
-Jeanette Nilsson
-Ja, sa en lång tjej med pottfrisyr och bret leende
-Fredrik Jonnsson.
-umm, sa en kille och ryckte på huvudet för att få bort luggen ur ansiktet.
-Holger Matsson.
-op, sa en väldigt gullig kille, jag kännde igen honom han kommer från Bela
och han brukade pussas med Maja i ringen på lekis.

De här minns jag såväl, jag kände att de här skulle bli mina vänner för
livet, de var de här personerna jag skulle utvecklas med, och vi skulle
hålla ihop. I sexan när vi åkte på klassresa till Gotland med vår jättebra
lärare Pernilla. Hade vi otroligt kul och var sammansvetsade till en grupp
som kunde göra varje stund till något roligt.

Hösten 2000 började vi sjuan, och våran klass skulle delas. Därför som det
bara var tre tjejer i våran klass skulle någon få bli ensam tjej från
Surahammar. Jag och Veronivka var bästa kompisar så Pernilla valde Jeanette
och det kändes inte alls bra med sig fick hon Magnus och Fredrik. Men efter
några månader i sjuan känndes de OK. Vi hade nya vänner.

Nu går vi sista terminen i 9:an och 9b är en jättebra klass där alla håller
ihop, de känns som vi är bättre på det än 9A.

Nu håller vi på att spara till en klassresa och nästan alla vill komma iväg
någonstans. Vi tänkte på Göteborg. Jag hoppas verkligen att vi kommer iväg
någonstans och att resan blir lika kul som klassresan till Gotland i sexan.

Jag hade mina vänner från ettan och de hade varit vad jag ville de skulle
vara. Vi får se hur de bli i höst när vi ska dela på oss igen….

Det kom och gick folk i vår klass också. I femman kom en tjej från
Lindköping hon hete Nina Gowajdo hon var en tjej som gjorde det surt för
våran klass ibland. I femman kom också Samuel Hansson han var en busig
kille och kunde charma tjejerna efter ett år flyttade han till Island, och
Nina flyttade till Gunnebo. Islutet på sexan kom stockholmaren Jens in och
han finns ju ännu kvar…

Man lär sig, Man växe, Man utvecklas oerhört mycket under skolåren man lär
sig lika mycket om livet som om gångertabellen, Jag glömde aldrig de
speciela lärarna, kärlekarna, pinsama stunder och nervösa prov. Mitt i
helvetet finns det glädje och gemenskap, tur att vi har varann, tack!

Inskannad version

Mina skolår

Trygghet Gemenskap

Dessa tre grundstenar är vad min berättelse grundar sig på.

Först ska jag sätta er in i bilden: Jag har gått i samma klass i fem
år. Under åren har den tunnats ut, men nytt, friskt blod, har aldrig
tillåtits blandas in.
Runt varandra har vi byggt en gemenskap, stark, ty den kom att bli vår enda
trygghet. Vår klass A, A – vi har alltid varit A, kom till sin början i
sexårsverksamheten, ty det var sagt så att en stark gemenskap redan så
tidigt som möjligt var något mycket positivt. Allt var så perfekt uttänkt.
De lärare vi haft, som alla var kvinnor, var de lärare som blev vårt första
substitut för våra mödrar. Det var inte mer än naturligt att det var dessa
som skulle över|lämna oss till skolan. Skolan ja. Att börja ettan var
paradiset. En gång i veckan tog våra lärare med oss till vårt blivande
klassrum, där vår blivande klassföreståndarinna väntade. En fantastisk
sådan. Första ”lektionen” ängnades åt presentationer samt instruktionen att
till nästa tillfälle vi skulle ses, ta med oss kuddar hemifrån. Det var vår
frökens, vi skulle kalla henne så, åsikt att kuddar re|presenterade
trygghet från hemmet. Nästa gång tog vi mycket riktigt med var sin kudde,
och vi instruerades att placera dem i en ring. Vi satte oss ned, och
talade. Vi fick bekanta oss med klassrummet, inreda bänkar, men mötet
avslutades alltid med att klassen satte sig ned i cirkeln.
När vi väl skulle börja första årskursen, kände vi redan till allting så
pass väl att vi kunde börja undervisningen direkt, med engelska sånger och
räkning. Personlighet uppmuntrades och bokpapper samt tecknings timmar,
representerade detta.
Det hela lyckades: Skolan blev ett nöje. Allting var frid och fröjd, men
allting har också en baksida.
En så älskvärd fröken, blev älskad även på annat håll, och detta ledde till
nyheten – Hon var med barn. Till en början var detta endast ett glädje
moment i vår tillvaro. Sedan kom det till vår kännedom att hon skulle
försvinna, överge oss, för barnet! Förlusten av vår stora trygghet, ledde
till starkare sammanhållning i klassen. Klass A. Budskapet om vår nya
lärare, fäste vi inte allt för stor vikt vid. Vi var övertygade om att det
bara fanns bra lärare. Vi hade fel. Den lärarinna vi fick var en
pensionerad sådan, som återtagits i tjänst, då hon hade stor erfarenhet;
och bodde i området.
Vi var alla nyfikna på hur hon skulle lägga upp undervisningen, men behövde
inte vänta länge. Metoden var belöning – bestraffning, med betoning på det
senare. Några var nyfikna på hennes tolerans nivå, och testade gränserna.
Hennes erfarenhet sade henne att det bästa sättet att få stopp på detta,
var att skilja bråkmakarna från varandra.
De skärmar på hjul som tidigare tjänat som anslagstavla samt bestyr i
diverse lekar, tjänade nu syfte som rumsavdelare. Dessa skulle hindra
elementen till problem från att ta kontakt. Ack så fel man kan ha. Murar
byggs för att rivas, och det som sker bakom en, anas inte av någon på andra
sidan. Papperskriget var ett faktum. Nya bestraffnings metoder. –
Motåtgärder. Nu blev bestraffningsmetoderna servar vi skulle smasha på.
Gemenskapen stärktes av att vi ställdes emot lärarinnan. Sedan drabbades
jag av en lunginflammation. Denna ledde till drygt en termins frånvaro.
Dock låg jag vid återvändandet, fortfarande först i räkne|boken, vilket
tyder på vad som hänt under tiden. Själv hade jag dock glidit ifrån
gemenskapen under den tid jag varit borta, och jag sällade mig till den
mindre grupp av elever som föredrog lugnet framför öppet uppror.

När lågstadiet var avklarat, fick vi en ny lärarinna i fyran. Vid detta
lärar|byte var det precis som det första, fast tvärt om. Nu tänkte vi att
vi omöjligt kunde få en bra lärare, då våra förhoppningar redan grusats en
gång. Med dessa negativa ögon mötte vi nästa ”utmanare” som vi börjat se
lärare som. Vad som bör nämnas är att vi i trean ständigt bytte lärare
mellan diverse vikarier, då vår föreståndarinna återgått till pensionen.
Denna konstanta växling förorsakade otrygghet och vidare separation från
gruppen å mina vägnar. Om vår nästa lärare finns inte mycket att säga vad
det gäller påverkan av gruppen. Gruppkonstellationerna stärktes, och jag
kan nu i efterhand säga att individbetoningen av mig var ytterst positiv
för mitt framtida skol|arbete. Under hårda läxor (Det behövdes med tanke på
lektionerna), fick jag en bred kunskaps bas.

Efter tre år i mellanstadiet bestämdes att situationen inte kunde låtas
fortgå längre. Mest p.g.a. klass rivaliteten antar jag. A och B hade blivit
oerhört patriotiska. Tvister om något så trivialt som delade bandy-mål,
kunde utlösa fullskaliga slagsmål. Genom åren hade vi i A:s antal
decimerats kraftigt. Från dryga trettio, var vi nu endast elva. Många hade
bytt klass till B, ännu fler bytt skola. Situationen var ohållbar, men den
var det enda vi hade. De ingrodda relationer vi hade till varandra hade
präglat en grupp som utgjorde lärar|kårens skräck. Vi slog ifrån oss allt
och alla. Lösningen blev en klass uppblandning. Varifrån man skulle få folk
var inget problem. B överskred nu fyrtio. För att slå hål på
sammansättningarna satte man sig i skol|ledningen ned och kontemplerade
samt samrådde med de två klassföreståndarna.

Detta kom att bli slutet för klass A. Vi, även jag, opponerade oss kraftigt
emot förslaget, och det skulle varit omöjligt att splittra klassen, om det
inte varit för vår första lärarinna. Hon kom tillbaka. Och visade upp
barnet. Vi var så slagna med häpnad att vi inte kunde säga så mycket. Det
gav oss distans. Vi kunde se tillbaka på åren. Vi såg att nya klasser
kanske inte skulle vara så dumt.

Inskannad version

När jag skulle börja ettan var jag glad, för det var något stort och man
kände sig stor.
Redan första dagen i ettan fick vi läxa vi skulle rita vad vi ville. Det
var jätte roligt med läxor på den tide i ettan, med den synen på läxor har
jag absolut inte kvar.
Läraren vi hade i låg stadiet tyckt jag om i början men ju länngre tiden
gick destu mer och mer började jag tycka mindre om henne. Hon blev väldigt
iriterad på små sake och när hon blev sur på någon så drog hon och slet i
en.
Sen när jag kom upp till mellanstadiet där har jag nog haf det bästa och
lärt mig mäst. Min lärare jag hade där var Lennart Jansson den absolut
bästa läraren jag någonsin har haft han hade allt. Han kunde skämta, han
lärde ut som ingen annan lärare kan som jag någonsin har haft. Alla anndra
klasserna tyckte han var sträng och arg men det var han inte, bara man
gjorde som man skulle så sa han ingenting. Det ända negativa med honom var
hans gympa uppvärmning som var alldeles för långa man fick alldrig tid att
göra någonting nästan.
Klassen jag hade i ettan till sexan trivdes jag bra i alla var vän
med alla alla pratade med alla så det kändes lite tråkigt att vis skulle
splitras till hög|stadiet. Det var tungt att lämna min lärare han var nog
den jag saknade mest för jag kommer ju att träffa klasskompisarna och gå i
samma klass som dom jag valde.
Först var jag inte så glad för att börja i högstadiet för man blir minst
igen nya lärare ny klass, men själv klart väldigt spännande också. Så
började högstadiet blev väldigt nöjd med klassen trivs jätte bra.
Vi fick två stycken jätte bra klassföreståndare som vi inte fick ha kvar
och sedan dess har vi hållt på och bytt hela tiden. Men dom två vi har nu
är också väldigt bra.
Jag har nog haft roligast i högstadiet men bäst i mellan. Mycket är klassen
som är rolig och bra. som jag har fått masor med nya kompisar ifrån.
Jag tror det kommer kännas väldigt tråkigta att lämna klassen och
Granhöjdsskolan men samtidigt ska det bli väldigt kul också att börja på en
speciel inriktning på en ny skola.
Skolan är rolig om man bara vill.

Inskannad version

Mina Skolår

Jag minns att min mamma sa att jag skulle gå på lyrans Skola. Även om vi
bodde närmare en annan skola, jag vet inte varför det blev så kanske för
min syster gick där. Det var pirrigt att börja ettan. Men jag mins att det
var kul och att vi hade en lärare som hette Kjell Björk, han var jätte
snäll.
Kjell hade vi i ettan, tvåan och trean. Men vi hade också en hjälplärare
som hette Gunnar men som kallades för skäggmonstret. Han kallades det bara
för att han hade ett enormt skägg och han var så elak. Men när vi började
fyran så fick vi nya lärare men vi blev inte av med skäggmonstret. Det vart
tuffare och tuffare, jag mins en dag när vi skulle ha ett test i Matte. Så
hade jag bråttom på morgonen till skolan. Jag ville inte komma för sent
till testet så jag cyklade fort och det var vinter det var halt. När jag
kommer ner till centrum i en hög fart så hasar jag plötsligt omkull och for
rakt ner på en isfläck med ansiktet. Det kom en person som hjälpte mig upp
och frågade om jag var okej, jag bara grät.
– Då frågade hon vart jag bodde
– Jag pekade vart jag bodde
– Hon frågade om jag kunde leda cykeln hem
– Jag nickade på huvudet och gick hem.
Det sved i hela ansiktet, jag kände med handen att något var fel. Då märkte
jag att en bit av framtanden hade gått av och att jag blödde på läppen. Jag
grät inte på vägen hem men när jag kom hem så började jag gråta när Mamma
frågade vad som hade hänt. Jag sa att jag ramlat på cykeln och hon tvättade
såret. Ett tag efter så ringde hon tandläkaren som jag gick till senare och
fixade till tanden och det blev jätte fint.
Jag var snabbt uppe på cykeln igen och dagen efter så var jag i skolan och
gjorde Matte test. Jag berättade det och visade tanden för alla kompisar.
Men på rasten var allt som vanligt jag spelade kula, fotboll och basket. vi
brukade möta grannklassen på fotboll och det blev nästan alltid bråk, jag
vet inte varför med det bara blev det. Jag kommer ihåg när vi skulle äta då
fick vi ställa oss i led och gå till matsalen.
När jag gick femman så skulle vi på klassresa, vi åkte till Naturhistoriska
museumet och såg på Kosmonova. Men när vi satt och tittade på filmen gick
brandlarmet. Vi fick gå ut och efter ett tag fick vi pengarna tillbaks. Då
åkte vi till Vasamuseumet och tittade på Gustav Vasas skepp som en gång i
tiden hade liggat på botten. Vi fick till och med gå ombord på skeppet. Det
var kul men vi var tvungna att åka med bussen hem igen. Jag skulle gärna
vilja åka dit igen någon gång.
När jag började sexan så var man störst på Skolan. Vi fick spela pingis i
en källare, det var bara sexorna som fick det. Tiden gick fort och det var
dags att spela brännboll mot lärarna. Det är tradition att spela alla sexor
gör det varje år. Jag minns att det var vi som vann och vi blev jätte
glada. Veckan efter var det dags för skolavslutning det var pirrigt för att
man skulle byta skola men först var det ju sommarlov.
Nu var sommarlovet förbi och det var första dagen i Sjundeklass när vi satt
i klassrummet så tänkte jag vilka konstiga människor.
Tiden gick och jag hade hittat nya kompisar och människorna var inte
konstiga längre. Vi var nog den stökigaste klassen på hela skolan. Den
första skolavslutningen kom och vi skulle börja i åttan.
När jag kom till skolan igen var allt så kul, att träffa kompisar och att
umgås. Vi var fortfarande stökiga och lärarna orkade inte med oss så en del
hoppade av så vi fick nya lärare nästan hela tiden. Det var svårt lära sig
något då. Men det gick fort och vi skulle börja nian. Det var jätte kul för
man var ällst på skolan igen. Men jag tycker att det har blivit lugnare i
klassen kanske bara för allvaret börjar nu. Det är många prov och det är
jobbigt. Jag längtar tills jag börjar gymnasiet men jag är nervös för att
jag inte ska få godkänt i alla grundämnen. Om jag inte får det så vet jag
inte vart jag ska ta vägen. Men jag får se vad som händer.
Den här skoltiden som har gått på Lundsbo Skolan har varit den bästa och
roligaste sedan jag började ettan.

Inskannad version

Mina skolår.

Jag kommer ihåg mitt första år i skolan. Jag var så glad när jag
började skolan. En grej som jag längtade till i skolan var att träffa alla
tjejer, jag var galen i tjejerna och jag var galen i plugget. Jag låg bland
dom första i klassen, jag och mina kompisar tävlade i allt som det gick att
tävla i, ville imponera för tjejerna. Det var skoj första, andre, tredje
året och fjärde året var vi tvugna att flytta, jag och min familj.
Vi flyttade till norrköping.
Det var inget roligt längre för jag fick inte börja i samma skola som mina
bröder. Jag behövde dom, tyckte jag.
Att flytta och börja en ny skola är inte roligt.

Jag var nervös första dagen i skolan. Jag gillade att få uppmärks|amhet av
tjejerna men den här gången var det av hela skolan. Jag kunde inte tänka
längre. Lugnt och lugnt började jag få kompisar.
Pluget försvann ur min hjärna. Jag hade många tankar. Det berodde på min
pappa och hans bror vart anfallna av två män. Det vart bråk. Min pappa
skulle åka in i fängelset men ingen visste när.
När jag började sexan fick jag reda på att pappa skulle åka in i fängelset.

När min pappa satt inne fick min mamma cancer.
Jag struntade i skolan och vart kriminell.
Min pappa satt inne i ett år. Min mamma tjatade på mig att jag ska fixa
skolan.
Jag kunde inte bry mig om skolan, bara bryde mig om min mamma mest. Jag
hade lovat att jag skulle fixa skolan.
När jag gick i åttan dog min mamma. Jag la av med det kriminella och
började ägna mig åt skolan. Det var svårt från början men jag började
förbätra mig mycket. Jag fick mycket hjälp av Hasse. P. Hasse. P är min
kontaktperson. Jag fick honom när min pappa satt inne i fängelset. Jag har
honom fortfarande.
Hasse är en person som ställer upp för allt. Jag är glad att jag har
hon|om.
Nu i åtan och nian fösjöker jag att göra mitt bästa i skolan. Jag håller
mina löften Det räkte att jag gjorde mitt bästa.
Jag har höjt upp mina betyg men jag vet inte om det räcker. Jag tycker mina
första skol år har varit toppen.
Just nu vet jag inte om det är lika roligt i skolan för nu är det på
allvar.

Den här berättelsen är sann.

Inskannad version

MINA SKOLÅR!
Jag har snart gått i skolan i nio år. Och jag har bytt skola en gång bara,
och det var då jag skulle börja högstadiet.

När jag först började i ettan var jag jätte|nervös och rädd, jag kunde ju
inte prata flytande svenska. Och jag hade bara bott i Sverige i ungefär 2
år. Jag hade inte häller så många kompisar, jag kände mig lite utan|för
helt enkelt. Men efter några veckor i klassen så kändes allt bättre. Jag
hade redan fått många kompisar, och det var inte så jobbigt det där med
språket längre. Att vara invandrare och byta kultur och traditioner är inte
lätt. Speciellt om man är vuxen. Jag tror nog att det var därför jag lärde
mig språket rätt så fort, p.g.a att jag var liten.

Jag minns inte så mycket om mina skolår på lågstadiet, men jag kommer ihåg
mycket om mina skolår i mellanstadiet.

Trumman hette skolan jag gick på i låg- och mellanstadiet. Det var roligt
att gå där. Dom flesta lärarna var trevliga, snälla och glada för det
mesta. Mina lärare i lågstadiet hette Malin, Lena och Hans tror jag. Och
mina lärare i mellanstadiet var Lennart och Johanna. I 4:an och 5:an hade
vi Lennart i nästan alla ämnen, förutom i engelskan och ÖÄ:n. I 6:an hade
vi Johanna i nästan alla ämnen.

När jag gick i lågstadiet hade jag en bästis som hette Anna. Men hon bytte
skola när vi gick i 3:an Så jag blev tvungen att hitta en ny bästis, och
det gjorde jag. Melanie hette hon. Vi var ofta med varandra men efter ett
tag så växte vi ifrån varandra. Och vi hamnade i olika klasser när vi
skulle börja mellanstadiet. Då började jag att vara med en annan kompis som
hette Senja. Jag och Senja lärde ju känna varandra när vi gick på lekis.
Och vi hade gått i samma klass sen 1:an. Hon går fortfarande i min klass.

När jag började i 7:an förändrades allting. Man fick nya klasskamrater, nya
lärare, allt var nytt. Det kändes också jobbigt att börja på en ny skola.
Jag trodde inte att jag skulle trivas här, men det gjorde jag ändå. Snart
har jag gått på Vallsbo i 3 år. Och snart ska jag sluta här, och börja på
gymnasiet. Det känns konstigt och jag blir nervös varje gång jag tänker på
det. Men när jag tänker tillbaks på mina skolår så har det varit mycket
roligt, konstigt, jobbigt m.m.
Varje gång jag har bytt klass eller då jag bytte skola så har jag alltid
trott det värsta. Jag har alltid tänkt negativt, men nu inför gymnasiet så
har jag faktiskt börjat tänka posetivt. Visst är det nervöst och pirrigt
men det går nog över tror jag, det har ju gjort det förut så.

Det känns skönt att sluta högstadiet snart. Jag känner att jag har växt upp
så mycket nu, snart är man vuxen och ska bygga upp sin egen framtid. Skolan
är något viktigt, jag tror nog att jag är den jag är p.g.a skolan, men
också p.g.a vart jag kommer ifrån och där jag har växt upp och viktigast av
allt så tror jag att min familj och kultur har mycket med det att göra.
Jag kan inte uttrycka och beskriva mina tankar, känslor och minnen på ett
bra sätt, så att ni förstår hur mina skolår har sett ut eller varit. Men
jag kan säga det att jag har spenderat snart nio långa år av mitt liv på
att gå i skolan, men det är något som jag aldrig kommer att ångra.

Inskannad version

Mina skolår!
Även om jag har gått i skolan i nio år minns jag min första skoldag som om
det var igår. Jag minns att jag grinade och sa till mamma att jag inte
ville börja skolan. Veckan innan skolans start hade jag nämligen blivit
biten i kinden av en hund. Jag ville inte visa det stora såret för klassen,
men det var inte så hemskt när jag väl kom till skolan. Jag kännde ju redan
många av mina nya klasskamrater, dem som jag inte kände frågade bara vad
som hade hänt sen var det ur världen. Redan första dagen lärde jag känna
fyra stycken som kom att bli mina bästa vänner under tiden på Sörle|Skolan.
Det var Johnny T Lindgren, Mikael Åhlén, Glenn Hellberg och Emma Lagergren.
Första skolåret var vi ganska lugna, men sedan var vi aldrig stilla en
sekund när vi var tillsammans. Vi var som sagt aldrig stilla, där vi var
kunde lärarna vara säkra på att det hänte något rackartyg. Jag minns att
det var väldigt sällan att vi inte två hemrigningar i veckan. Två av alla
dem rackartyg som vi hittade på minns jag väldigt starkt. Det första hände
när vi gick i trean. Brevid skolan fanns det ett krondike som var absolut
förbjudet att besöka. Vi älskade ju förbjudna ställen så vi gick ner dit
och skulle fånga grodyngel. Efter en stund kom Ulla för att säga åt oss,
jag minns inte vad hon sa men något som gjorde Glenn arg. Han tog tag i
hennes ben och kastade omkull henne så att hon tappade hatten. Gissa vars
den flög, just det, ner i krondiket. Jag minns att jag och Emma tyckte att
det såg så kul ut att vi inte kunnde hålla oss för skratt. Egentligen minns
jag inte så mycket mer än att jag och Emma var tvungna att sitta och prata
med henne i hennes rum och be om ursäkt, medans Glenn bara fick
hemringning. Det andra hysset som jag minns väldigt starkt hände när vi
gick i femman. Vi hade en underbar natur- och slöjdlärare som hette Bertil.
Han hittade alltid på roliga saker med oss eftersom vi i hans tycke var den
bästa klassen han hade haft på länge. I femman tyckte han att vi hade
blivit stora nog att få göra kolmilor. Under vinter|halvåret hade vi klyft
små trästammar och ställt upp som milor. Nu var det sommar och dags att
sätta igång milorna. Det var så fruktansvärt varmt den dagen. I alla fall
så tyckte vi att klassen skulle gå ner till älven och bada, men vi fick ett
blankt nej av både Bertil och föräldrarna som befann sig i skolskogen den
dagen. Även om vi gick i femman så var vi otroligt smarta enligt oss
själva. Vi lyckades övertala Bertil att vi fem skulle få gå ut och gå i
skogen, men vi gick raka vägen till badet. Jag vet inte hur länge vi var
där, men när vi kom tillbaka var våra föräldrar där. Bertil hade blivit
orolig och ringt till dem. Bertil och föräldrarna bestämde att vi skulle få
kvarsittning i en timme. Senare hade föräldrarna ett möte där det bestämdes
att vi fem inte skulle få vara med varandra igen. Det kännes ju konstigt
att helt plötsligt bli nekade att vara med varandra när man varit hur bra
kompisar som helst i fem år. Men idag är jag glad över vad de bestämde. Om
jag tittar tillbaka på tiden på gläntan finns det väl bara en negativ sak.
Jag var mycket med Sanna och vi var båda less på skolan så vi skolkade
väldigt mycket. Det gjorde ju inte betygen bättre direkt. Men när jag fick
mitt första betyg insåg jag att detta verkligen var på allvar. Jag började
då göra mina läxor och vara på lektionerna.
Om jag blickar tillbaka på de roligaste sakerna med mina skolår faller
tankarna direkt på Bertil. Han är den bästa och mest jordnära lärare jag
någonsin har haft, Han lektioner i t.e.x fågelskådning, överlevnad,
bärplockning osv. kan ha bidragit till varför jag älskar naturen så
otroligt mycket som jag gör idag. Men om jag tittar tillbaka på min tid här
på gläntan så måste det vara klassen. Jag har haft den otroliga turen att
få gå i en sådan underbar klass som jag gör. Vi har verkligen kul ihop. Då
tänker jag på t.e.x femkampen som vi hade i åttan. Vi hade verkligen kul
och man såg på alla att de trivdes. Sen så är det ingen som buar ut någon
om den gör fel utan önskar den lycka till i nästa försök. Vilket är helt
otroligt bra gjort av klassen, medans jag har sett i de andra klasserna att
man buar ut någon så fort den gör något fel. Min klass är absolut det bästa
minnet jag har från Gläntanskolan.