4 – Sida 3 – Skrivbanken

Mina skolår
Lärare, nationella prov, snus och musik

Jaha. Nu sitter jag alltså här, sal 10 på Stenhagaskolan i Gilspång.
Nationellt prov var ordet. Nationellt prov som ska genomföras på 2 timmar
och 45 minuter.
Vi har fått papper om hur detta ska genomföras. 4 uppgifter att välja
mellan. Jag har valt uppgift nummer 1, att skriva en krönika om mina
skolår. En ganska lätt uppgift tänkte jag. Men nu, några minuter in på
lektionen, inser jag att det kanske inte alls var en så lätt uppgift. Var
ska jag börja? I ettan eller kanske i sjuan? Jag börjar nog någonstans i
mitten. Varför inte i femman? När jag sist satt med ett sånt här nationellt
prov i handen. Fast det jag mest kommer ihåg från den tiden var att det
handlade om matte, matematik. Inte som i det här fallet, svenska. Och då, i
femman, tog jag det mest som en lek. ”Nu ska vi ha ett Nationellt prov små
barn. Det här provet gör alla som går i femman. Jobba nu ordentligt!”
Frökens uppmaningar om att jobba ordentligt. De hade man hört många gånger
förut, varför skulle de betyda något alldeles särskilt nu?
Det är nog inte bara jag som lagt märke till de här orden. De tre ”magiska”
orden. Alla lärare och fröknar säger de jämt. Men jag funderade (och
funderar) nog ganska mycket på just de orden ”Jobba nu ordentligt”. Det
kanske är en mening som alla blivande lärare måste lära sig säga. De kanske
sitter och tränar på dem, ”Jobba nu ordentligt, jobba nu ordentigt..” Eller
kanske inte, men man vet ju som aldrig. Lärar yrket är nog inget av mina
drömyrken direkt.
Tänk att behöva stå där framför en klass, skrikandes ”JOBBA NU ORDNTLIGT!!”
och ingen lyssnar. Att få rätta alla dessa prov och läxförhör, och hela
tiden längta till sommarlovet. Fast lärarna är nog lite som oss elever. Vi
längtar ju också till sommarlovet. Och även fast det är lärarnas uppgift
att just lära oss saker, så lär nog vi elever dem ganska mycket också.
Livet lär oss nya saker varje dag! Oj, det där lät nästan som en prästs
ord.
Så, vad var den här uppgiften om? Att skriva om mina intryck från
skolåren.. Intrycken är många, och än så länge har jag väl lyckats ganska
bra i alla fall?!
Nu kanske jag kan berätta om lite intryck från den här skolan, ”Stenis”.

Innan vi ens hade börjat här, i sexan fick vi höra av andra att sjuorna
skulle få ”smaka toastolen” den första dagen. Men skulle bli doppad i
toaletten. Vi var skit rädda första skoldagen. Ingen sjua vågade nog gå på
toaletten under den första veckan. Hellre kissade man på sig, än gick på
toa.
Men sen släppte det och vi vågade gå. Niorna var inte så farliga som de såg
ut. Hemskt stora, ja. Men ungefär lika farliga som min Sprite flaska.
Jusste, det är med läsk är också ett starkt intryck. På Stenhagaskolan får
man nämligen äta godis och dricka läsk i korridorerna. Och kiosken ligger
alldeles bredvid. Mini-Ica eller Ica-Bosse, kalla den vad du vill.
Dit går man ganska ofta. Och varje gång möts man av orden ”Cha, vad ska du
ha nu då? Är det äcklig mat igen?” Och alltid köper man samma sak. 3
choklad bitar för 10 kr. Sen bjuder man alla kompisar, så man nästan inte
får något kvar själv. Och har man inga pengar så lånar man av någon. Efter
en vecka har man kommit upp till ganska höga skulder. Men vad gör man inte
för lite godis?
Ett tredje intryck är snuset.
Nu, efter snart tre år, har jag vant mig för jag ser det inte lika mycket
längre. Men förut, i sjuan, var snuset överallt. Inte bara under läppen på
de ”coola killarna” utan även på väggarna, i taket, på väggarna, under bord
på TV:n, ja överallt. Många gjorde sin ”snusdebut” redan i sjuan. Jag har
aldrig gjort min.
Där gick vi alltså. Vi små sjuor, bland alla stora åttor och nior. Rädda
var vi. Rädda för att få smaka toalett, rädda för att åka fast för snatteri
på Mini-Ica även fast vi inte gjort något, rädda att bli träffade av
nerramlande snus från taket. Men det var som en spännande rädsla, en nästan
rolig rädsla. Tidigt lärde vi oss vilka man passade sig för. Vilka som var
snälla och vilka som inte var det.
Under hela min högstadieperiod har musik spelats. Eftersom vi hade turen
att få våra skåp i TV rummet hörde vi och hör vi jämt på musik.
MTV står på, på högsta volym, alltid. Man måste nästan skrika när man går
förbi. Men nu, under nationella proven, är den avständ. Det hänger en lapp
på den, med orden ”TV:n stängd pga nationellt prov i årskurs nio”.
Det är nästan alldeles tyst i korridoren, hela klass rummet är tyst.
Vi är en klass med rykte att vara skrikiga och bråkiga, men nu är det lugnt
och tyst.
Men i mina hörlurar spelar National teatern ”Vi är barn av vår tid”.Och det
är väl just vad vi är, barn av vår tid.
Jag dricker nu de sista klunkarna av min Sprite och avslutar med Bob hunds
sköna ord.
Nu är det revulotion på gång!

Inskannad version

Min syn på skolan

Till skolminister Tomas Östros

Jag har blivit ombedd att skriva ett brev till dig angående den nuvarande
uppläggningen av skolan och hur jag senare i livet vill se hur det
utvecklas.

Jag tycker att skolans värld är relativt orättvis! Kanske det är
ömsesidigt? Lärarna behandlar eleverna orättvist och eleverna behandlar
lärarna orättvist. Det är i alla fall så jag ser det! Under mina 9 skolår
har jag sett många bra lärare och även många dåliga. Men jag har bara hört
om dåliga lärare!
Det tycker jag är tråkigt att höra, för det finns även så många bra lärare
man kan prata om! Så att de också får lite kredit. Skolan har också regler.
Vissa bra och vissa mindre bra. Jag kan ge exempel på några bra:
Att man inte får äta godis/dricka läsk på lektionerna. Det kan man väl lika
gärna göra före eller efter lektionen? Och sen så ska man faktiskt
koncentrera sig på lektionerna! Inte på godiset, utan på lektionen!
Min egna drömskola för framtiden ser ut som så att det är inte alltför
stora skolor med för många elever i varje klass. På så sätt kan eleverna få
bättre hjälp och då bildas också starkare band mellan elever och lärare.
Det ska också finnas relativt nya och nyligt uppdaterade läromedel så att
eleverna får rätt information för just det året eller året innan!
Rekryterade och kunniga lärare är också förstås väldigt viktiga inom
skolans värld! Lärarna ska då förstås också vara tålmodiga och snälla, men
ska också kunna säga ifrån.
Skolan får gärna erbjuda eleverna att åka på fler kulturella evenemang. Det
lär ju även eleverna av! Det är roligt samtidigt som att eleverna tar in
och lär sig t.e.x. teater eller ett uppträdande med sång e.d. Skolmiljön är
ju såklart också avgörande för ett barns skolgång! Man blir gladare och
piggare och mer alert av en bra skolmiljö!
Det är även viktigt att eleverna lär känna varandra och jobba ihop som par
eller grupper. Mest är det viktigt att tjejer ock killar lär sig att jobba
till sammans och samarbeta, eftersom att det kommer man göra livet ut.

Kära ministern! Jag hoppas att du tycker att mina förslag och åsikter kring
skolan är rimliga! Denna information är väldigt relevant för framtidens
skolungdomar!
Tack för att jag fick möjligheten att uttrycka mina känslor kring skolan!

Med vänliga hälsningar!

Inskannad version

Bäste skolminister,

Jag sitter just nu i skolan och försöker skriva ett nationellt prov i
Svenska. Jag kan välja mellan fyra lika tråkiga ämnen som inte säger mig
någonting.
Just nu sitter hela Sveriges nionde|klassare och svettas och försöker
komma på vad de ska skriva. En del av dem har ingen aning om vad som är
skillnaden på en krönika och en novell, en del av dem sitter och oroar sig
för vilket betyg de ska få. Andra kanske ser orden hoppa framför sig och
sitter och kämpar för att ens förstå uppgiften.
Vad gör du själv just NU? Det är ju ganska tidigt, du kanske ligger och
sover? Det hade jag gärna gjort själv, men vi har ju som bekant skolplikt i
Sverige.
På Pappret jag har framför mig står det att ”skolministern vill förändra
skolan”. I helvete heller!, tänkte jag först. Men jag känner ju inte dig
och det är möjligt att du faktiskt vill förändra skolan men jag undrar om
du är rätt person för jobbet.
Minns du någonting från din skoltid? Vet du något om hur det är att gå i
skolan idag? Vet du någon|ting om att ha dyslexi och behöva kämpa som en
gnu för att hänga med? Vet du någonting om att vara mobbad och inte våga gå
till skolan? Har du någon aning om hur det känns att få en
gymnasievalsblankett som det står ”ej behörig” på? Har du någonsin blivit
upptryckt mot en vägg och taffsad på av dina skolkamrater?
Skolan suger, skolministern! Vad tänker du göra åt det? Vad tänker du
göra för alla de som inte kommer att få god|känt på detta prov? (Mig, till
exempel? Jag har säker ”svävat iväg från ämnet” eller något).
Om jag får försöka mig på en gissning så kommer du inte göra ett skit – De
eleverna får väl gå på Ängagymnasiet ett par år och försöka få svenskbetyg
bäst de vill.
Jag har vänner som antagligen inte kommer att få betyg i ett eller flera
kärn|ämnen. En del av dem käkar hellre gift än går på Ängagymnasiet, varför
är det så?
För att detta inte bara ska bli en massa gnäll utan lite konstruktiv
kritik också så kommer några ”förslag på tänkbara förbättringar”:
Inför flextid! Jag vet inte hur dt är med dig själv men själ kan jag vara
ganska morgontrött och hade gärna gjort det här provet en timma senare.
Avskaffa betygen! Jag (och många med mig) vill slippa att hela tiden få
saker vi gör bedömda och betygsatta, Hur mycket säger egentligen betygen om
ens kunskaper? En av de intelligentaste människor jag känner har IG i alla
ämnen utom tre. Min mamma gick ut med etta i matte, idag undervisar hon
ibland i det. Kan vi inte få skriftliga omdömen i stället?
Ändra hela skolsystemet! (Det här tycker du säkert var ett förslag på en
otänkbar förändring istället men jag tror att det är vad som behövs). Jag
citerar än en gång det underbara provpappret med ”vi lär inte för skolan
utan för livet” Du får ursäkta mig skolministern men jag tycker inte det
känns som om jag efter snart nio år i skolan har de ”färdigheter och
kunskaper” som behövs för att klara mig ute i livet. Varför kan jag inte få
hoppa av skolan och göra någonting annat i ett år? Jag har för mig att det
behövs folk inom vården. kan inte ungdomar få göra praktik på ett
ålderdomshem eller liknande? Det blir ju två flugor i en smäll,
skolministern!
Jag vill ut i Världen, jag vill känna att jag gör något för samhället,
att jag behövs! Visst, det är säkert jätteviktigt att kunna ta ut
satsdelarna i en mening och att veta om magnesium är ett grundämne eller
inte (det är det va?). Men jag tror nog man skulle kunna lära sig en hel
del utanför skolan också.
Innan du avfärdar detta som patetiskt gnäll så vill jag bara tala om att
jag har hyfsade betyg, jag är inte mobbad, de flesta av mina lärare är
jätteschyssta, jag har kanske inte någon anledning att gnälla egentligen.
Vad gnäller jag då för? För att jag trots att jag inte har några direkta
problem är väldigt less på skolan. Då kan jag ju föreställa mig hur det är
för de som faktiskt har dyslexi, eller är mobbade eller fortfarande inte
lyckats skriva en enda rad på detta prov. Kan Du tänka dig hur det är för
dem? Jag hoppas det och jag hoppas att det är sant att du vill förändra
skolan. Förändra den rejält och från grunden i så fall. För som det är nu
så längtar jag tillbaka till dagis, fast jag alltid avskydde att göra
pärlplattor.
Med vänliga hälsningar

Inskannad version

Mina skolår
När jag skulle börja mina skolår i förskolan var jag nervös. Hade inte
någon kompis som var lika gammal som jag och alltså kände jag inte någon i
klassen.

Första dagen frågade My, Klara och Sanna om jag ville vara med dem och
leka. Sedan dess är två av dem fortfarande några av mina allra bästa
vänner.

Minnena från förskolan är inte så många som jag önskar att det var. De jag
har är i alla fall mest positiva.

Ett minne är när Niklas och Erik satt och ritade. När Erik visade Niklas
sin teckning ramlar Niklas, som satt och vägde på stolen, bakåt och
skrattar. Undrar vad Erik ritat för något.

Ett negativt minne var när alla skulle vara utklädda vid påsk som
påskkärringar eller liknande.
På bussen till skolan åkte de som bodde i Gulmåra. När de ur klassen inte
var utklädda medan jag var det blev jag ledsen och orolig för att de skulle
mig. Minns precis hur jag kände mig.

På bussen satt jag bredvid Emma och hon hjälpte mig att ta av mig
påskkärrings-kläderna och stoppa ner dem i väskan. Det var en mörkrosa
väska med Mimmie Pigg på. Älskade den väskan.

När vi hade kommit fram till skolan berättade jag vad som hänt för My,
Klara och Sanna. De frågade om inte fröken hade ringt och sagt, att vi inte
skulle vara utklädda.
Eftersom hon inte gjort det, blev jag arg och ledsen.

Det visade sig att det var fler som inte fått veta att vi inte skulle klä
ut oss. Tyckte synd om dem, jag hade åtminstone fått av mig kläderna.

Börja lågstadiet var nervöst och spännande; Gå i en ny klass och samma
skola som min stora syster och Emma var något stort.
Emma har jag alltid sett upp till och tyckt att hon är en underbar kompis.

I lågstadiet lekte vi alltid ”tjejerna mot killarna” eller ”killarna mot
tjejerna”. Vad leken hette berodde på vilka det var som jagade. Det var en
lek som gick ut på att fånga alla tjejer eller killar. Om man blev tagen
skulle man sitta på en bänk tills det kom någon och nuddade en. Då blev man
fri och fick springa runt och akta sig för de andra.

Detta var en lite farlig lek och det hände nog ganska ofta att någon
ramlade och skrapade upp knäna mot asfalten.

Under de tre åren på Stjärnskolan bytte vi lärare några gånger. Vår första
fröken blev allergisk mot något i skolan och kunde inte vara kvar. Det var
synd, för att hon var en snäll och bra fröken.

Sedan hade vi några olika ersättare tills vi i trean, tror jag att det var,
fick Susanne. Hon är en av de bästa lärarna jag haft.

I lågstadiet blev jag kär för första gången. Det var i tvåan eller trean
som jag blev kär i Sebastian Englund. Men jag vågade aldrig säga eller visa
det.

Mellanstadiet och fyran var jag väldigt nervös och orolig inför. Skulle
inte gå i samma klass som mina bästa kompisar My, Klara och Sanna. Det
kändes hemskt.
Det var okej när vi väl börjat och jag fick nya kompisar, som till exempel
Ellinor.

Vår lärare hette Maud Lilja och hon var väldigt bra. Hon såg alltid till
att det var arbetsro och var det någon som gjorde något dumt fick den en
riktig utskällning.

Hon har flyttat nu och det tycker jag är synd. Hade gärna gått och hälsat
på henne ibland.
I femman började vi, Mikaela, My, Ellinor och jag, att umgås med Louise.
Det var då vi lärde känna varandra.

I sexan började jag läsa tyska. Det gjorde många och det blev två
tyskagrupper. Louise och jag hamnade i samma grupp och lärde känna varandra
ännu bättre.

Vi i sexan skulle åka på skolresa till Göteborg tillsammans och för att få
ihop pengar sålde vi till exempel polkagrisar och ordnade discon. Dem
oklart om det ska stå ”Dem” eller ”De” hade vi på Dykaren eller i
Redarskolans cafeteria. Det var häftigt tyckte vi då.

I nästan hela sexan var jag tillsammans med Sebastian. Vi var båda så blyga
för varandra, att vi nästan inte vågade säga något till den andra. På
discona dansade vi tryckare. Det var mysigt.

Börja högstadiet skulle bli spännande och roligt. Att gå i samma klass som
mina bästa kompisar var precis vad jag ville.

I sjuan kändes allt spännande och jag var ofta nervös när jag skulle till
skolan. Det kändes jobbigt för att jag visste att det var inget att oroa
sig för egentligen.

I åttan kändes det bättre och jag lärde känna kompisarna i klassen bättre,
speciellt Magnus och Ivan.

När jag nu går i nian längtar jag på helgerna till skolan för att träffa
kompisarna och tycker att det är tråkigt att vi snart kommer att skiljas
åt. Kommer att sakna dem så himla mycket och jag är nästan säker på att jag
kommer att gråta floder vid skolavslutningen. Blir nästan tårögd när jag
tänker på det.

Nu när jag har skrivit det här märker jag att det mesta handlar om vänner
och inte själva skolan. Det är mina underbara vänner och lärare som gett
mig fina minnen från skoltiden.

Skolan handlar inte bara om att lära sig saker utan också att skaffa sig
vänner för livet.

Skulle vilja tacka alla vänner och lärare under mina år i grundskolan och
berätta att ni betyder väldigt mycket för mig. Tack för allt!
Du har skrivit en trevlig uppsats men det är viktigt att Du ser på mina
noteringar! Hoppa inte över subjekt i satserna!

Inskannad version

Mina skolår:
Enda tills man kom upp i fyran eller femman så var skolan en dans på rosor,
iallafall för mig. Man brydde sig inte så mycket om hur man såg ut och
speciellt inte hur andra såg ut. Alla lekte med alla alltid så var det
bara.

Jag var bara sex år när jag började skolan, alltså ett år yngre än alla
andra. Den första veckan i skolan var kanske inte en dans på rosor
iallafall. Jag inbillade mig att de andra barnen skulle tycka illa om mig
för att jag var ett år yngre, men det var självklart att ingen brydde sig
om det.

Jag och mina kompisar bytade tjej att vara kär i varje dag nästan. Jag
minns att jag en gång satt med två kompisar runt en brunn på skolgården och
spelade kula och jag pekade på en tjej som gick förbi och sade:
– Den tjejen skall jag vara kär i länge!
Så enkelt var det att bli störtkär.

En dag i fyran gick jag över skolgården ensam en dag. Jag var på väg mot
stora ingången till skolan, jag hade varit och hämtat min tröja som jag
glömt vid rutschkanan. Jag gick förbi tre killar som gick i min
paralellklass, jag sade inte hej eftersom jag inte kände dem så pass väl.
Precis innan jag kom igenom porten till skolan så skrek en av de tre
killarna som stog en bit därifrån:
– Jävla tjejtjusare!
Jag visste knappt vad ordet tjejtjusare betydde men jag förstod att det var
något elakt. Jag tog det inte särskilt allvarligt eftersom ingen människa
hade någonsin sagt något dumt till mig. Den dagen förstod jag att allt är
inte som det alltid har varit. Jag började titta mig om och såg att folk
hade börjat bilda gäng i klassen, gäng som bråkade med varanndra.
Jag har alltid varit en sådan människa som är kompis med alla. Det skulle
vara omöjligt för mig att välja sida.

Efter ett stort bråk mellan två gäng fick jag ett telefonsamtal på kvällen
av en som heter Cornelia. Hon sade att jag var tvungen att välja sida,
alltså vilket gäng jag skulle vara med i. Jag berättade för henne precis
som det var, att jag inte kunde välja sida. Vi pratade i över en timme utan
att komma fram till något.

Nu har livet nått en vändpunkt. Nu börjar folk delas upp i grupper, de som
anses vara tuffa och snygga i en grupp och de som anses vara fula eller
annorlunda i en grupp. Motvilligt blev jag placerad i den förstnämnda
gruppen. Efter en kort tid hade man börjat vänja sig vid grupperingarna.
Jag vill inte påstå att jag var ett änglabarn som aldrig sa något dumt till
någon för det gjorde jag.

Grupperingarna har funnits med ända tills nu. Först nu i nian börjar folk
bli vuxna och förstå hur löjligt det är att bråka med folk utan anledning
eller bara för att de råkar se mindre bra ut än vad de själva gör.

Om man ser sig om idag så ser man att barn börjar vara taskiga mot varandra
redan i tvåan eller trean. De får inte vara barn särkskilt länge. De får
inte uppleva den ofattbara känslan av att inte ha några bekymmer alls så
länge som vi fick uppleva den, och inte minst hur länge våra föräldrar fick
uppleva den.
Då kan man tänka på hur nästa generation barn kommer att ha det.

Jag har haft turen att hamna rätt under hela min skoltid. Jag har sett hur
andra har hamnat och kan därför säga att jag har hamnat rätt. Jag har haft
bra lärare enda från första klass tills nu.

Det är i skolan man lär sig alla bra och alla dåliga sidor med livet. Man
kan inte välja att inte lära sig de dåliga sidorna eftersom de finns alltid
där.

Jag har alltid varit just en ”tjejtjusare”. Själv ser jag inte det som
något negativt men det har det varit vissa som har gjort. Av någon
anledning har jag just därför blivit kallad homosexuell av vissa killar.
Men det var inget att ta åt sig av eftersom det var populärt en tid att
kalla heterosex|uella killar för bögar.

Man måste säga att skolan har varit en otroligt lärorik plats där man har
fått lära sig meningen med livet.

Saker som händer utanför skolan som till exempel dödsfall har en stor
inverkan på livet alltså också skolan. Därför måste lärare respektera
elevernas privatliv. Även på den punkten har mina lärare lyckats.

Inskannad version

Hej Skolministern! Polhemskolan, Malmö
Jag heter Malin Hartau och går i klass 9 på Polhemkolan i Malmö. Jag tycker
att det är ett väldigt bra förslag av dig/er att förändra grundskolan. Lika
bra tycker jag det är att du frågar oss som har gått i den i nio år. Nästan
alla har väldigt många vettiga synpunkter. Jag själv har gått på tre
väldigt olika skolor i dessa nio år.
I ettan till trean i en bland-klass (en 1-3:a). I fyran bytte jag och alla
mina kompisar från samma årskurs och klass till en helt nybyggd montessori
skola, men fortfarande kommunal. Där gick vi först i en 3-5:a och sedan i
en 4-5:a.
Efter det, när det var dags att börja sexan delades vi upp i olika klasser
och kom på helt vanliga högstadieskolor i en helt vanlig klass.
Så har min grundskoletid sett ut och efter den tiden har jag ganska mycket
åsikter om vad man kan förbättra, men också vad man bör behålla och jobba
vidare på.
Jag börjar på vad som är och har varit sämst: betygsystemet!
Det är helt galet att det bara finns tre nivåer på godkänt.
Betyget G – godkänt är alldeles för stort och det finns ingen chans för
lärarna att göra det någorlunda rättvist. Jag har aldrig hört någon säga
att det är bra, varken lärare eller elever. Det tycker jag är det första ni
ska ändra på!
Nu när jag har sagt (skrivit) det kan jag berätta om något jag tycker
skolan har lyckats bra med. Det är datorerna och biblioteket.
Visst vill man kanske ha de nyaste och modernaste datorerna, eller många
fler men jag tycker det är bra som vi har det och det blir bara bättre och
bättre.
Biblioteket på vår skola är också bra. Där finns alltid nya böcker som
passar alla. Det finns tidningar i fall man bara vill ha något att bläddra
i en rast och det är oftast en snäll människa som är där och kan hjälpa om
man letar efter något speciellt.

Som jag tror att alla vet är skolmiljön ganska stel och tråkig på
högstadiet. Jag tycker att man nästan varje rast saknar något ställe att
sitta på, tyvärr brukar det bli det smutsiga golvet som blir sittplats, och
får man en sittplats är bänkarna hårda och obekväma. Många hade nog
uppskattat lite fler och skönare bänkar, soffor, fåtöljer eller stolar både
inomhus och utomhus.
Av vad jag minns så behövs nog inte detta lika mycket i låg- och
mellanstadiet. Men det är klart att det behövs där också.
Det finns en annan sak som också skulle göra skolan lite mer ”hemtrevlig”
och det är mindre klasser. Jag upplever att för många av mina klasskamrater
blir osynliga i en klass på ca 30 elever. Lärarna märker dem inte så ofta.
I en klass med några färre elever, fem hade säkert räckt, hade både läraren
lagt märke till dem oftare och de hade kanske själva också vågat synas lite
mer.
Detta behövs snarast i alla årskurser.

Jag har bara sett en liten del av skolan och endast i Malmö, men ändå har
jag sett mycket.
När jag började ettan i 1-3b fick jag två faddrar, en som gick i tvåan och
en som gick i trean. Det var väldigt bra för man kände sig trygg med dem,
de hjälpte mig och de tog faktiskt stort ansvar för mig. Det var också
väldigt bra för mig att känna en av de stora treorna.
När jag sedan började tvåan och fick mitt fadderbarn kände jag ett väldigt
stort ansvar. Jag tror att det är en bra erfarenhet. Att alla
lågstadieklasser sammarbetar behövs!

Det finns mycket att säga men jag berättar bara mina åsikter som kommer upp
i mitt huvud och känns viktigast just nu.

Detta är ännu en av dem:
Vikarier!
Under hela årskurs sju hade vi nio olika vikarier i franska. Vi räknade
dem. Ingen av dem kan ha varit utbildade lärare. Vi lärde oss ingen franska
i hela sjuan!
Hur kan det gå till så?
Det var också i den perioden folk började skolka.
Lägligt? Nej!
Jag är inte så insatt i detta med vikarier man av mina erfarenheter vet jag
att skolan måste bli bättre på det!

Här kommer saker skolan ska ha beröm för: vårt schema, idrottslektioner,
vissa frilufts|dagar, lärarna som är bra i största allmänhet, projekt,
antimobbning. m.m.
Detta har ni lyckats ganska bra med! Tyvärr finns det mycket mer som är
dåligt än bra och det skulle aldrig få plats här.
Jag har skrivit om det jag upplever som sämst och bäst.
Eftersom ni kommer få in så mycket förslag och synpunkter hoppas jag att
2000-talets skola blir perfekt.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
Malin Hartau

Inskannad version

Mina skolår.
Jag har gått i skolan i snart 9 år eller 10 år om man räknar med lekis. Om
nu lekis kan räknas som en skola. Vi gjorde i stort sätt 2 mattetal på ett
år och som namnet antyder så ängnade vi oss åt lek. Det kan vara en av
anledningarna till att jag, när jag tänker tillbaka på skolan, har
föredragit lekis och högstadiet. Lågstadiet tyckte jag inte så värst mycket
om, eller om jag ska vara totalt ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket
från den tiden.
Under hela min skoltid har jag varit utsatt för olika skolexpriment. Jag
och min klass var den näst sista års|kursen som gick på lekis, vi var den
sista klassen som gick i en 1-2:a. Vi var med när de införde 0-3:a, sen
gick vi i en 4-6:a, 5-6:a och slutligen gick jag i en 0-6:a där det var
samma princip som i en 0-3:a. Man delar upp alla elever i skolan på tre
klasser och tränger in dem i ett klassrum som är byggt för max 15 personer
när de är 33 stycken. En bidragande orsak till att jag hatar låg och
mellanstadiet.
Vilket i sig är väldigt konstigt. För egentligennborde jag hata högstadiet
mer än något annat. Första dagen var den värsta i hela mitt liv. Jag grät
störtfloder när jag kom hem och bedyrade för min mamma att jag aldrig,
aldrig skulle tillbaka dit. Jag var livrädd för min klass i nästan ett helt
år. Jag bet maniskt på mina naglar, de var aldrig längre än 2 millimeter
Jag gnisslade tänder och sov dåligt. Men skräcken och nervositeten i 7:an
byttes mot glädje och längtan i 8:an.
Jag tror att det beror mest på att andra året hade jag vänner, jag kände
till skolan och framför allt, jag skulle få betyg. Det är orsaken till att
jag älskar högstadiet men hatar låg och mellanstadiet. För på högstadiet
fick jag en chans att göra det jag tycker bäst om, och är bäst på. Att
studera. Att komma till högstadiet var, för mig, som att komma till
paradiset.
Varför hatar jag låg och mellanstadiet då?
För att det bara är ett stort slöseri med barns tid. I alla fall i Grunneby-
kvarn. De hade i stort sätt ingen bra utlärningspedagogik överhuvudtaget.
Matten var ett skämt och så det minsta avdem. Undervisning i Svenska
existerade knappt. Bara det att man får lära sig läsa och skriva i årskurs
1-3. Sen fanns det inte ens på schemat. Engelskan får godkänt men den var
lite oorganiserad. So, No och resten av alla ämnen vi skulle ha, hade vi
inte.
Men det var inte bara det som var dåligt. Eleverna var inte direkt snälla
vilket jag fick erfara i 5:e klass då jag blev mobbad och utfryst av mina 3
bästa och enda vänner och läraren gjorde ingenting åt det. Den dag jag
slutade 6:an var en dag med blandade känslor. Hat och lättnad över att
slippa den skolan, oro och glädje över att få börja på en ny skola.
Man säger alltid att historien upprepar sig, och det kanske den gör. Vad
vet jag. Men mina naglar och tänder hoppas nog att den inte gör det. Men
det gör jag. För om jag får lika bra lärare igen, och får lära mig lika
mycket igen, så kan jag gärna offra lite naglar och tänder. För man lär för
livet inte för skolan.

Inskannad version

Kära Skolminister!
Vi är klass 9F och går på Sjöhagen. Vi på Sjöhagen har lite synpunkter om
vår skola.
Skolan är uppdelad i olika korridorer A-, B-, C- och No-korridoren.
Sedan har vi en rasthall och en Cafeteria. Gympasalen, matsalen och
slöjdsalen har egna byggnader! Våra korridorer är väldigt olika varandra.
Vi i C-korridoren har det bra. Vi har bänkar att sitta på i korridoren,
rena och fina toaletter och våra salar är stora och ljusa, vilket gör att
vi koncentrerar oss bättre.
Medans dom i A-, B- och No-korr|idoren inte alls har det lika bra. Deras
korridor är trång, eleverna har inga bänkar att sitta på, utan dom får sitt
på golvet, deras toaletter är små, smutsiga och mör|ka och låsen är osäkra.
Salarna är trånga, mörka och man ser inte alltid tavlan eller katedern, det
är svårare att koncentrera sig.
Sedan har vi maten och vad kan man säga om den, jo vart är den? Det vi
får i skolan kallas inte mat. Vi vet att maten inte får kosta mer än ca
sjukr och femtio öre. Det är svårt att koncentrera sig och man får ofta ont
i huvudet utan mat, man får inte mycket för 7,50 kr, men måste potatisen
var över kockt eller köttet rått i mitten?
Sedan har lärarna egna regler över skolan som vi elever inte varit med på.
Det står faktiskt i lagen att vi elever ska vara med och bestämma på
skolan.
Skolan räknas faktiskt som en arbets||plats, så varför har läraren inte
samma krav som vi?
Vi har en gång i veckan AE-tid. Då får vi arbeta med valfritt arbete i två
timmar och femtiofem minuter. Vi pratar även med våran handledare en stund
också.
Detta ger oss en chans att komma ikapp med sånt vi ligger efter i, eller
ligga stadigt i varje ämne. Detta är väldigt bra och vi tycker att elever
på andra skolor borde få detta.
På skolan har vi skolvärdinnor, dom hjälper oss om vi t. Ex glömt nyckeln
till skåpet eller om man behöver ringa. Våran skolsyster är inte alltid
här, vilket inte är så bra.
I rasthallen hänger det tavlor med alla klasses schemor, och matsedlar m.m.
Det är väldigt bra tycker alla på skolan. Vi på Sjöhagen har även friends,
det är två ur varje klass som är med i friends, dom ser till så att ingen
mobbing tillkommer i klassen. Detta tycker vi också att alla skolor i
Sverige bör ha.

Detta är vad vi på Sjöhagskolan tycker ska ändras:
1. Vitt och ljust i alla klassrum och många blommor i fönstren.
2 Ny stolar och bänkar till alla klassrum.
3. Ny renovera alla toaletter.

3. 1-2 bänkar i varje korridor

4 Whiteboards istället för svarta tavlan.

5 Bättre mat i skolan

6 Att både elever och lärare får bestämma.

Det var allt från

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej Ministern. Jag är en kille som går på Broås Skolan i Piteå och jag ska
berätta hu min skola är.
När jag tittar mig runt i vårat klassrum så ser jag bänkar och stolar av
varierande kvalite. En del stolar och bänkar har säkert varit med i nog ett
par år. De är inte så speciellt fina.
Man får vara bra på att leta för att hitta en felfri stol och bänk. Rätt så
många av stolarna är klottrade på eller så vinglar de. Så man måste
koncentrera sig når man ska skriva. Väggarna är nog det enda man kan säga
som är relativt fräscht vet ej hur det stavas för de målades om ifjol.
Men trots det så har någon fjortis sjua lyckas klottra lite men ändå inte
så mycket men det är principen som räknas klottrar en klottrar alla. Det
var klassrummet vårat. Nu till hallen och skåpen utanför. Direkt man går ut
så ser man den ny städade hallen och skåpen (vi städade för ca 3 veckor
sedan).
Så det ser rätt så bra ut om man gämför hur det såg ut för ut. Det var på
gränsen till katastrof. Snus i taket, gurkor och tuggummi på golvet. Som
sagt det blev bättre.
Oasen
Det är en trevlig liten vrå där alla elever brukar träffas för att umgås
med varandra. Såfforna som vi fick ifjol är i ganska så bra skick en och
någon annan lagning får man ju räkna med. En av såfforna gick sönder redan
i fjol, det var någon titen idiot somskar sönder en dyna och vips på tio
röda tog elevrådet bort den såffan. Alla trodde vi skulle få tillbaka den
men så blev det inte. för ut där vi har såffan nu så var det bara två
bänkar, men då har vi ju vanliga bord och stolar att sitta på. väggarna i
Oasen är också nymålade, men då har någon skrapat bort färg på en utav
väggarna. Om man kollar upp i taket så kan man se en och någon annan gurka
men sissi och Ilåna gör sitt bästa när det gäller städningen.
Data Salen
Det är den ultimataste platsen att vara på om man nöter data som jag.
Själva data salen är i bra skick om man bortser från datorerna. Enligt mig
är de stenålder 233mhz smider inte direkt på Men vi har 1,7 Ghz
undanstoppade. Data lärarn vill inte ta fram dem. För han är rädd att de
ska bli förstörda. Han väntar att de ska bygga en ny datasal. För den vi
har nu är på ett urkasst ställe. Skolan har haft lite problem med
förstörelse i datasalen.
Förstörda tangentbord och ”borttappade” muskulor. Men de tror att den nya
data salen blir klar till sportlovet, själv är jag ganska så optimistisk.

Kontentan av det hela är att den här skolan är relativt bra. Alla skolor
har ju sina upp och ner gångar. Jag själv skulle nog rekommendera den här
skolan till andra personer att gå på.

KORRIDOREN
Sakta gick Linn genom den nedslitna gamla korridoren. Hon försökte låta bli
att tänka på att det var sista gången hon gick här. Hon skulle kanske
längta tillbaka till den här tiden när gymnasiet började. För även om hon
hatat det här stället i början så skulle hon sakna det.
Eleven markerar ny rad med indrag Hon hade kommit från en liten skola,
ett sånt där ställe där alla kände alla. Klassen hon gått i hade varit
väldigt sammansvetsad, antagligen berodde det mest på läraren de haft. Hon
mindes fort|farande känslan från den sista dagen. Alla hade gråtit och
kramat om varandra, lovat att de skulle ses igen, ha klassträffar. Fast det
blev förstås aldrig av.
Sommar lovet kom och gick, varmt och soligt med mycket glass och bad.
Sen var det dax igen, skolan började som alltid, men det här året var det
nytt. Nya ansikten och nya lokaler. Den nya känslan av förvirring när
korridoren verkade försvinna och komma tillbaka bara för att byta plats
igen. Sals nummer i ett system som hon inte förstod, som hon förresten
fortfarande inte förstod. Allt hade nytt och främmande. Men det hade blivit
rätt så bra i alla fall, bättre än hon trott från början.
De hade faktiskt gått väldigt snabbt, de tre åren. När hon tänkte tillbaka
på dom nu var det bara en-ihop klumpad gröt. Så många dagar som passerat
förbi utan att hon igentligen tänkt på det. Men det fanns förstås dagar som
hon mindes, de dagar som inte varit presis som alla andra. Minnen som bara
betydde något för henne, men som hon alltid skulle bära med sig.
Detta gick Linn och tänkte på när hon gick igenom korri|doren som doftade
kaffe, lite svett, snus och rengöringsmedel.
Men hur skulle Mattias kunna veta det? Han såg bara hennes bruna ögon som
fundersamt tittade på de gulmålade väggarna den smala munnen som log lite.
”Snart skulle hon gå förbi honom där han sätt på bänken, han måste säga
hej.
Hej, ett väldigt enkelt kort ord på tre bokstäver, ett väldigt användbart
ord förvisso, men det var ju enkelt att säga ändå”.
Detta tänkte Mattias, men hur skulle Linn kunna veta det? Hon hade fullt
upp med att försöka låta bli att stirra på honom och på samma gång gå
normalt. ”Höger fot framför vänster, vänster framför höger, sträck på
ryggen fast inte överdrivet”.
”Hej!” Linn vände sig mot honom.
”Hej!”, svarade hon glatt och försökte få sin röst att låta avslappnad.
”Jag hörde att du kom in på SAM, grattis!”, Mattias log mot henne.
”Tack!”, hon log tillbaka.
”Jag kom också in, på SAM alltså”. Mattias pratade fortare nu och hans
blick flackade lite. ”Vi kommer att gå i samma klass tror jag”.
Nu log hela Linns ansikte mot Mattias.
”Tror du, det är ju jätte bra.. jätte kul!”
”Mmm”, Mattias motstod impulsen av att hoppa upp och krama henne.
”Då syns vi igen då, efter sommarlovet”, Linn visste att hon borde gå nu,
hon borde säga ”hej då”, vända på klacken och gå, annars skulle det bli
pinsamt.
Men istället stod hon tyst kvar och skruvade lite på sig. Mattias satt på
sin bänk och kunde heller inte komma på något mer att säga. Han kliade sig
lite i håret och harklade sig. Tystnaden blev tjockare och tjockare, den
hade bara varat i en halv minut, men det kändes som timmar.
”Du kan ju ringa mig om du vill så kan vi ses på lovet”, Linns röst tonades
ner, ”om du har lust alltså”. Direkt efter hon sagt det ångrade hon sig, nu
skulle han bara ta på sig den där nedlåtande minen hon sett ibland och
titta på henne som hon var galen. Men det gjorde han inte, istället så
reste han sig upp, log varmt mot henne och sa:
”Det ska jag göra, jag måste gå nu men vi hörs ju”
Sedan gick han.
Linn sjönk sakta ner på bänken där han suttit, den var fortfarande varm och
hon hade ett lyckligt flin över hela ansiktet.
Nu visste hon att sommarlovet skulle bli underbart och det skulle gymnasie
tiden också.
Hon log.