Att börja skolan är bland de pirrigaste jag varit med om. Jag kommer
fortfarande ihåg kvällen innan det var dags att börja skolan.
Man gick och la sig extra tidigt för att var pigg och alert till den första
skoldagen. Men det spelar egentligen ingen roll att man gick och la sig
tidigt för det var ändå nästintill omöjligt att somna. Men efter att man
legat vaken i sängen i två timmar somnade man. Morgonen därpå var man
väldigt nervös. Man la i sitt nya pennskrin i sin nya skolväska och började
gå till skolan med mamma och pappa. När man väl kom till klassrummet där
man skulle samlas tittade man direkt på vad det var för folk man skulle
tillbringa sina sex kommande år med. Vissa ansikten hade man sett förrut
andra var helt främmande. Nu väntade man på att få träffa sin första
lärarinna för att granska henne. Hon ställde sig vid sin Kateder och
presentera sig själv. Hon verkade faktist vara riktigt snäll. Efter att hon
presenterat sig själv bjöd hon på en liten tårtbit och efter det fick man
gå hem. När man sedan kom hem tänkte man att det inte alls var så farligt
som man trodde. Dagen därpå gjorde mamma mig sällskap till skolan och
lämnade mig vid klassrummet och önska mig lycka till. Den dagen började vi
lära oss början av alfabetet. Jag tyckte att det var kul att lära mig alla
bokstäver som jag sett överallt men aldrig kunnat tyda. Och vi började
också räkna lite smått.
När man gått i skolan i ungefär två månader hade man lärt sig hela
alfabetet. Då fick vi en läsebok och i den boken vi fick min första läxa.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kom hem och stolt gick fram till mamma
och sa:
Du får hjälpa mig, jag har en läxa. Efter ett tag började man tycka att
vissa ämnen var mer intressanta än andra. Jag jobbade tillexempel i
matteboken när vi egentligen skulle läsa i vår läse|bok. Det gillade inte
min lärarinna. Men jag gjorde det i alla fall. Så efter ett tag fick min
lärare gömma min mattebok och bara ge mig den när vi skulle räkna matte.
Jag tyckte att det var kul i skolan men jag hade tyvärr till en början inga
kompisar i klassen men det var inte så konstigt med tanke hur våldsam jag
var. Jag var ständigt i konflikt med alla femmor och sexor och även med
mina egna klasskammrater. Så efter ett tag fick jag en lärarinna som
ständigt titta till mig så att jag inte skulle hamna i konflikt med det
andra barnen. Hon skrev en dagbok där hon rapporterade till min mamma om
hur jag skötte mig.
Hon var med mig ända tills jag gick ut trean. Under den tiden hade jag
blivit betydligt lugnare jag hamnade inte lika ofta i konflikt det hände
men i lika ofta. Jag hade också fått två kompisar i klassen Jens och
Kristian. Innan hade jag bara kompisar i de andra klasserna men nu hade jag
också kompisar i min egna klass. När jag började umgås med Jens och
Kristian lugnade jag ner mig ännu mer. När jag började fyran så kändes det
lite som att börja i skolan på nytt. Man fick ett nytt klassrum i den stora
byggnaden med alla fyror, femmor och sexor och man fick en ny lärarinna.
Men allt gick bra och det fyran flöt på utan några större problem. Skolan
skötte jag bra och bråken blev färre och färre. Femman var ett roligt år
för mig jag började femman med att åka till Thailand sen kom jag hem till
Ninaläger som de flesta femmorna i kommen åker till. På lägret var det kul
men inte så speciellt intressant. Jag började tyvärr att missköta
skoljobbet lite. Jag hade blivit lite latare mot vad jag var förrut. I
femman hade vi också våra första nationella prov det var nervöst men kul
och jag fick ganska bra resultat på de. I slutet av femman tyckte jag att
det var tråkigt att sluta femman inte för att det var något kul med just
femman men jag hade fått nya kompisar i sexan och det var stort sett bara
dom jag umgicks med på fritiden och jag spelade i samma fotbolls lag som
dom. Och nu skulle ju dom sluta på Lindvallen och börja på Kapen och
Lyckhög.
Och det kändes som om man blev lämnad kvarlämnad ensam på Lindvallen.
Sommarlovet mellan femman och sexan kommer jag ihåg hur jag ständigt
tjatade på mamma om hur tråkigt jag kommer ha det när skolan börjar och att
alla mina kompisar kommer glömma mig och att jag säkert kommer dö av
uttråkan När jag sedan började sexan hade jag inte så tråkigt skolarbetet
gick bra och jag dog inte av uttråkan och mina kompisar glömde inte mig.
Under sexan tänkte man ständigt på hur det skulle vara att börja på Kapen.
Man hade ju hört så mycket om nollningar, lärare, betygen och alla farliga
personer. Tiden i sexan gick fort och på nolltid var det dags att sluta
Sexan och ha sommar lov. Sommar lovet var pirrigt man tänkte nästan hela
tiden på hur det skulle vara att börja på Kapen. Man hade ju träffat sin
nya klass och jag tyckte att den verka helt ok. Från min förra klass hade
Jag Alexander och Gustav så man var ju inte helt själv.
Den första dagen på Kapen var jag väldigt rädd för att bli nollad, jag höll
mig borta från dazzet och ville mest att att dagen skulle nå sitt slut.
Dagen därpå gick jag till dazzet och det var inget farligt med det och inte
var inte alla farliga personerna man hört så mycket om häller dom var ju
vanliga människor men det trodde man inte efter allt man hört om dom. Men
sjuan gick fort det var ett roligt år men skolarbetet tog man inte
speciellt seriöst det var mest lek.
När vi börja åttan hade jag tänkt och ta mig i kragen och bli seriös med
skolarbetet men det gick inte så bra.
Men åttan gick i alla fall bättre än sjuan och det var ju året då man får
sina första betyg. Det var både nervöst och kul att få betyg men man visste
ju nästan vad man skulle få innan. Vårterminen gick fort och skolarbetet
gick lite bättre. Nu var det dags att börja nian. Och nu måste man
verkligen ta skolarbetet på allvar för att kunna komma inn på den linjen
man vill. Nian har hittils varit rolig. Och skolarbetet går bättre och
bättre inte jättebra men ok. Och snart är det dags att återigen börja i en
ny skola kanske i Liunda kanske eller kanske i någon annan stad. Vi får se.
Du har skrivit en hel del om Dina skolår Bra! Men… I En del av
uppgiften, svårigheten i det hela, är att hinna klart i tid. II Skriv inte
man när Du menar jag. III Jag saknar en tydlig styckesindelning.
Elevens självskattning: 4
Mina skolår
19XX började jag i 1:an, fast jag kände ingen i min klass förutom min bästa
kompis som jag gått med på dagis, han hette Fredrik. Första dagen i skolan
skulle vi bestäma vem vi skulle sitta jämte, jag och Fredrik fick sitta
brevid varandra efter som vi kände varandra så bra..
Men jag och Fredrik var rätt så stökiga under lektions tid. och när vi
skulle sjunga ”nu är det slut för idag” så höll vi på att larva oss hela
tiden..
Till slut så tröttnade läraren som vi hade och hon hette Inga, hon var
tvungen att flytta på oss, jag fick sätta mig jämte en kille som hette
Tommy och Fredrik fick sitta jämte en tjej som hette Josefin.. Det hände
inte mycket mer under skolår ett..
Skolår 2
Efter ett långt sommarlov så kom jag tillbaka till skolan, resten av
klassen hade börjat tre dagar innan mig för jag fick lite längre lov
eftersom jag var utomlands.
I tvåan så fick också vara med en fritidslärare varje tisdag för att göra
kul grejer tex. rita, spela brännboll, baka och massa annat.
Vi blev uppdelade i två grupper i den första gruppen var B klassen och dom
fick ha en fritidslärare som hette Pia, vi fick ha en som hette Susanna.
Klassen lärde att börja känna varandra bättre många blev jätte bra
kompisar, själv blev jag kompis med Anders, Kevin, August och Isak.. På
rasterna brukade vi spela fotboll på skolans baksida men när 1:orna hade
fotbollsplanen så spelade vi mot dom om vem som skulle få planen.. Vi vann
många gånger men när dom vann så blev vi rätt kinkiga..
Skolår 3
Händer inget
Skolår 4
4:an var en stor skillnad från lågstadiet b.l.a att man fick ha på sig skor
i klass|rummet och att vi fick nya elever Kilhems|skolan..
Jag blev bästa kompis med en kille som kom från Kilhemsskolan han hette
Linus.
Skolår 5
På höstterminen hände inget, efter jullovet så fick vi två nya elever, en
tjej som hette Ella och hon skulle börja i min klass, och en kille som
hette Rebin som skulle gå i B.
Jag och Rebin kom från samma land så därför kände vi varandra.
Alla i B trodde att Rebin hette Rabbi, så det var kul att se hur förvånad
han blev när alla kallade han för det.
Skolår 7
Efter en lång sommar skulle man tillbaks till skolan. första dagen skulle
alla nya 7:or samlas i mat|salen för att höra rektorns tal.
I 7:an fick man många elever från Yrvikskolan som man blev helt bra kompis
med, och åkte upp till yrvik varje dag..
Skolår 8
Skolår 8:a var den längsta terminen av dom alla för inget hände förutom att
niorna myllade en lärare..
Skolår 9
På sommarlovet kände jag på mig att 9:an skulle bli den roligaste terminen
på hela grundsskolan. Redan efter sommaren så blev man beundrad av massa
7:or för alla typ visste vem jag va..
Under höstterminen hade vi inte mycket läxor och prov, som vi hade i 8:an,
utan det var rätt lungt och man kunde vara med sina kompisar.. I 9:an
glider man bort från yriksborna, så det blir mer stadsbor för sig och
yrvikare för sig. Vårterminen var lika kul som hösten.
Men det hände inte så mycket mer än att vi hade nationelt prov i onsdags,
och nu sitter jag här på ett annat nat.prov och skriver denna krönika..
Gå ut grundskolan
Ibland tänker man att man inte vill lämna grundskolan, för alla ska ju till
andra skolor så man kanske inte får träffa dom mer. Men det är bara en
tanke, nu vill man börja gymnasiet för då får man jobba med det man vill
bli i framtiden
1. Mina skolår!
Jag minns mina skolår som något positivt, glädjande och ibland som något
negativt och tråkigt. Jag minns dagen så jag började i första klass på Isak
Bolinskolan. Jag och min bästa kompis kom i samma klass. Vi var nervösa och
upprymda på vägen till skolan. Vi hade båda var sin blommig klänning på
oss. Vi kände oss så vuxna och stora. När vi kom in på skolgården var där
massor av andra barn.
Jag som var ganska blyg, gick bredvid min mamma hela tiden. Vi hittade inte
vårt klassrum, men efter en runda på skolgården så hittade vi till sist.
Vårt klassrum låg i den stora byggnaden på skolgården. När vi gick in i
klassrummet tittade alla andra elever på oss, precis som om vi var
utomjordingar. Vår fröken, som hette Britt-Marie, tittade på oss med ett
leende och sa; ”Vad heter dessa små söta flickor då?”
Min kompis, Marlene, svarade; ”Marlene och Stefanie och vi är bästisar!”
Hon var inte så blyg som jag, så hon gick och satte sig på en stol mitt i
klassrummet. Efter en stund gick jag och satte mig bredvid henne. Vi hade
upprop och fick ut schema och välkomst-lappar. Sedan fick vi gå hem. Jag
minns dagen då jag började ettan som om det var igår.
Jag gick på IsakBolin tills jag slutade trean. Jag minns mina år där, som
de ”bästa” skolåren. På mellanstadiet gick jag på Trollslätteskolan i
fyran. Min mamma trivdes inte där, så vi flyttade till Fladie. Där började
jag på Vitebergsskolan, i klass 4B. Jag lärde känna två tjejer, som jag
blev bra kompis med. De hette Johanna och Monika. Vi hade kul ihop, men vi
var inte kompisar hela tiden. Jag gick på Viteberg ända tills jag började
sjuan. Jag gillade Viteberg. Vi hade alltid kul och jag ville alltid gå
till skolan.
Sen började allvaret. Vi skulle börja sjuan. Det var då vi skulle ha mycket
prov och verkligen behöva plugga. De flesta var oroliga över vilken klass
de skulle hamna, med vilka kompisar de skulle gå och vilka lärare de skulle
få. Till sist löste allt sig och alla blev ganska nöjda med sina klasser.
Jag bytte klass efter någon månad, för att Johanna gick i en annan klass.
Sedan dess har jag gått i samma klass och jag har varit nöjd med klassen.
Mina år på Fladievång har varit långa, tråkiga och jobbiga, men ändå roliga
och lärorika. Jag har alltid tyckt om skolan och klarat mig bra. Nu hoppas
jag bara på det bästa.
Mina skolår
Första dagen i skolan var en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag skulle
börja i klass 1 d på Stensjögården. Skolan hade skickat hem en klasslista,
men jag visste inte vilka hälften på listan var.
Mamma tvingades att följa med mig och vi blev varmt välkomna av min
lärarinna, Maj Ekeroth. Klassen såg ganska okej ut och jag hade mina
närmaste vänner från förskolan med mig. Efter två år med klassen flyttade
vi och jag skulle börja på en ny skola, Parkskolan.
Där var klassen bra. Jag fick snabbt nya vänner och vande mig vid
deras miljö. Min nya lärare, Lise, såg fort att jag var en elev som brydde
mig om skolan och var snabblärd. Jag tyckte mycket om henne, även om jag
bara hade henne under ett år. Hon var snäll, rar och gjorde alltid något
roligt utav tiden. Spela piano kunde hon mycket bra och det tog jag som ett
plus.
Nästa termin när klassen skulle börja fyran fick vi två nya lärare,
Sara Lennartsson och Annesofi Söderberg. De var trevliga, men jag tyckte
bäst om Sara, hon var bestämd och rättvis medan Annesofi mest surade. Vi
hade ett trevligt år tillsammans och när vi slutade fyran då vi skulle
börja femman efter sommarlovet berättade Annesofi att hon hade fått jobb på
en annan skola och vi skulle åter igen få en ny lärare.
Han hette Steve Hensch, engelsman och ganska ung, undervisade oss i
engelska och SO-ämnena. Honom trivdes vi mycket bättre med och vi hade ett
bra år tillsammans.
Det värsta med klassen på Park var att killarna ofta tafsade och
höllt på. Jag minns riktigt en dag.
Det var fredag. Vi skulle in efter middags|rasten och alla killarna
samlades runt mig, de började hålla på så mycket att jag blev sur och
ledsen. Jag sprang iväg till toaletterna, innan jag hann låsa dörren var en
av killarna med mig inne på toaletten. Jag bad honom gå ut men han kunde
inte sa han, eftersom de andra höllt dörren utanför. När de äntligen
öppnade var jag så upprörd att jag sprang ner till toaletterna en våning
under och låste in mig där istället.
Efter ungefär en kvart kom två av mina tjejkompisar i klassen och bad
mig öppna dörren. Jag ville inte, kunde bara inte sluta gråta och tycker
inte om att visa mig då. Slutligen öppnade jag och vi gick upp till vårt
klassrum. Lärarna hade fått reda på vad som hade hänt. Sara skällde ut
killarna som hade gjort allt, Steve satt i ett annat rum och väntade på
mig. Jag gick och satte mig hos honom, han ville veta exakt vad som hade
hänt detaljerat. Det var svårt att berätta, allt hade gått så fort och det
kändes så hemskt.
Sara kom också sen. Hon berättade att de hade fått utskällning,
vilken jag hörde och om de gjorde något igen skulle föräldrarna kontaktas.
Det var en lättnad, vi pratade inte om händelsen igen.
Inför nästa läsår, som var sexan flyttades klassen automatiskt till
Lundegård. Jag och några till från klassen valde att byta skola eftersom vi
inte ville gå där, skolan hade inte bästa ryktet precis.
Jag skulle nu gå mina sista grundskoleår på Carl Fredriksskolan.
Inför sexan skulle man välja ett B-språk, tyska eller franska, om man nu
ville. Jag valde tyska.
Eftersom jag red då, vilket jag tyvärr har slutat med nu så hade jag
min bästa vän från ridskolan i min nya klass. Under vårterminen träffade
jag en kille på skolan, han var min pojkvän senare under ungefär fyra
månader. Kanske var det det bästa som hänt i skolan?
När vi skulle börja sjuan skulle ala klasserna splittras och bli
indelade på nytt. Det var kanske bra, men ändå inte. Jag hamnade i klass 7
E, inte precis en klass man ville gå i, där var ett antal elever som var
helt av banan liksom.
Precis innan jullovet i sjuan fick jag reda på att jag skulle bli
korsettbehandlad. Min rygg var inte som den skulle, jag hade scolios. Detta
tog jag hårt. Jag ville inte ha någon korsett, det vill nog ingen, men
iallafall. Den var av hårdplast och gjorde ont. Jag kunde inte använda de
kläder som jag ville, var tvungen att använda slappa byxor och stora tröjor
för att dölja min sak. Trivdes inte alls, speciellt inte i skolan. Kunde
inte vara mig själv och såg konstig ut. Slutet blev att jag slutade använda
den som jag skulle.
Nu går jag i nian, det är min sista termin här på Carl Fredrikskolan.
Det känns bra, men ändå inte. Kommer sakna alla de som verkligen har betytt
något.
Jag har sökt till Samhällsprogrammet med inriktningen
samhällsvetenskap på Silversjö här i Trelleborg. Har varit där på
studiebesök och hälsat på. De har och håller på att bygga om. Där är och
kommer att bli mycket fint. Trivdes jättebra där och jag tycker att det ska
bli skönt i en annan miljö. Jag ska fortsätta att läsa tyska, vilket jag
tycker bra om och hoppas på att komma i en klass jag kommer att trivas med.
Min älskade vän, själsfrände och allt har sökt till en annan linje och hon
är helt klart den jag kommer att sakna mest.
Tänker positivt, jag har bytt skola, klass och lärare ganska mycket
och då har det gått bra. Det kommer det att göra nu också.
Mina skolår
Trygghet Gemenskap
Dessa tre grundstenar är vad min berättelse grundar sig på.
Först ska jag sätta er in i bilden: Jag har gått i samma klass i fem
år. Under åren har den tunnats ut, men nytt, friskt blod, har aldrig
tillåtits blandas in.
Runt varandra har vi byggt en gemenskap, stark, ty den kom att bli vår enda
trygghet. Vår klass A, A – vi har alltid varit A, kom till sin början i
sexårsverksamheten, ty det var sagt så att en stark gemenskap redan så
tidigt som möjligt var något mycket positivt. Allt var så perfekt uttänkt.
De lärare vi haft, som alla var kvinnor, var de lärare som blev vårt första
substitut för våra mödrar. Det var inte mer än naturligt att det var dessa
som skulle över|lämna oss till skolan. Skolan ja. Att börja ettan var
paradiset. En gång i veckan tog våra lärare med oss till vårt blivande
klassrum, där vår blivande klassföreståndarinna väntade. En fantastisk
sådan. Första ”lektionen” ängnades åt presentationer samt instruktionen att
till nästa tillfälle vi skulle ses, ta med oss kuddar hemifrån. Det var vår
frökens, vi skulle kalla henne så, åsikt att kuddar re|presenterade
trygghet från hemmet. Nästa gång tog vi mycket riktigt med var sin kudde,
och vi instruerades att placera dem i en ring. Vi satte oss ned, och
talade. Vi fick bekanta oss med klassrummet, inreda bänkar, men mötet
avslutades alltid med att klassen satte sig ned i cirkeln.
När vi väl skulle börja första årskursen, kände vi redan till allting så
pass väl att vi kunde börja undervisningen direkt, med engelska sånger och
räkning. Personlighet uppmuntrades och bokpapper samt tecknings timmar,
representerade detta.
Det hela lyckades: Skolan blev ett nöje. Allting var frid och fröjd, men
allting har också en baksida.
En så älskvärd fröken, blev älskad även på annat håll, och detta ledde till
nyheten – Hon var med barn. Till en början var detta endast ett glädje
moment i vår tillvaro. Sedan kom det till vår kännedom att hon skulle
försvinna, överge oss, för barnet! Förlusten av vår stora trygghet, ledde
till starkare sammanhållning i klassen. Klass A. Budskapet om vår nya
lärare, fäste vi inte allt för stor vikt vid. Vi var övertygade om att det
bara fanns bra lärare. Vi hade fel. Den lärarinna vi fick var en
pensionerad sådan, som återtagits i tjänst, då hon hade stor erfarenhet;
och bodde i området.
Vi var alla nyfikna på hur hon skulle lägga upp undervisningen, men behövde
inte vänta länge. Metoden var belöning – bestraffning, med betoning på det
senare. Några var nyfikna på hennes tolerans nivå, och testade gränserna.
Hennes erfarenhet sade henne att det bästa sättet att få stopp på detta,
var att skilja bråkmakarna från varandra.
De skärmar på hjul som tidigare tjänat som anslagstavla samt bestyr i
diverse lekar, tjänade nu syfte som rumsavdelare. Dessa skulle hindra
elementen till problem från att ta kontakt. Ack så fel man kan ha. Murar
byggs för att rivas, och det som sker bakom en, anas inte av någon på andra
sidan. Papperskriget var ett faktum. Nya bestraffnings metoder. –
Motåtgärder. Nu blev bestraffningsmetoderna servar vi skulle smasha på.
Gemenskapen stärktes av att vi ställdes emot lärarinnan. Sedan drabbades
jag av en lunginflammation. Denna ledde till drygt en termins frånvaro.
Dock låg jag vid återvändandet, fortfarande först i räkne|boken, vilket
tyder på vad som hänt under tiden. Själv hade jag dock glidit ifrån
gemenskapen under den tid jag varit borta, och jag sällade mig till den
mindre grupp av elever som föredrog lugnet framför öppet uppror.
När lågstadiet var avklarat, fick vi en ny lärarinna i fyran. Vid detta
lärar|byte var det precis som det första, fast tvärt om. Nu tänkte vi att
vi omöjligt kunde få en bra lärare, då våra förhoppningar redan grusats en
gång. Med dessa negativa ögon mötte vi nästa ”utmanare” som vi börjat se
lärare som. Vad som bör nämnas är att vi i trean ständigt bytte lärare
mellan diverse vikarier, då vår föreståndarinna återgått till pensionen.
Denna konstanta växling förorsakade otrygghet och vidare separation från
gruppen å mina vägnar. Om vår nästa lärare finns inte mycket att säga vad
det gäller påverkan av gruppen. Gruppkonstellationerna stärktes, och jag
kan nu i efterhand säga att individbetoningen av mig var ytterst positiv
för mitt framtida skol|arbete. Under hårda läxor (Det behövdes med tanke på
lektionerna), fick jag en bred kunskaps bas.
Efter tre år i mellanstadiet bestämdes att situationen inte kunde låtas
fortgå längre. Mest p.g.a. klass rivaliteten antar jag. A och B hade blivit
oerhört patriotiska. Tvister om något så trivialt som delade bandy-mål,
kunde utlösa fullskaliga slagsmål. Genom åren hade vi i A:s antal
decimerats kraftigt. Från dryga trettio, var vi nu endast elva. Många hade
bytt klass till B, ännu fler bytt skola. Situationen var ohållbar, men den
var det enda vi hade. De ingrodda relationer vi hade till varandra hade
präglat en grupp som utgjorde lärar|kårens skräck. Vi slog ifrån oss allt
och alla. Lösningen blev en klass uppblandning. Varifrån man skulle få folk
var inget problem. B överskred nu fyrtio. För att slå hål på
sammansättningarna satte man sig i skol|ledningen ned och kontemplerade
samt samrådde med de två klassföreståndarna.
Detta kom att bli slutet för klass A. Vi, även jag, opponerade oss kraftigt
emot förslaget, och det skulle varit omöjligt att splittra klassen, om det
inte varit för vår första lärarinna. Hon kom tillbaka. Och visade upp
barnet. Vi var så slagna med häpnad att vi inte kunde säga så mycket. Det
gav oss distans. Vi kunde se tillbaka på åren. Vi såg att nya klasser
kanske inte skulle vara så dumt.
Mina skolår
Äntligen! Sista året i grundskolan.
Så tänker nog de flesta i årskurs nio just nu. Många tycker att det är
väldigt skönt att snart sluta, slippa outhärdliga människor. Själv tycker
jag att det ska bli rena himmelriket att komma till en ny skola med nya
människor. Börja om på nytt. Inte för att jag är missnöjd med den jag har
varit i dessa år, absolut inte. Men att kunna vara lite mystisk, få lära
känna nya människor och att dem får lära känna mig. Det längtar jag till.
Hur har nu mina nio skolår varit? Jo, de har varit fantastiska! Jag har
alltid tyckt om att gå i skolan, träffa människor. Jag är väldigt social
och jag älskar människor. Jag har alltid haft bra lärare som jag har tyckt
om. En del har varit strängare än andra, men de har alltid varit rättvisa.
Under mina nio skolår har jag också lärt mig väldigt mycket. Lärt mig hur
människor fungerar, lärt mig vilka kompisar som man skulle släppt för länge
sedan.
Det första skolåret minns jag mycket väl. Jag var rätt feg då. Jag var t.ex
livrädd för sexorna, de var så stora och skräckin|jagade. Nästan som
monster. Något som jag också minns väldigt väl var hur man gjorde när man
inte orkade äta upp potatisen i matsalen. Då tryckte man ihop potatisen på
tallriken med hjälp av servetter. När man sedan skulle gå och ställa
tallriken och slänga maten hoppades man innerligt att ingen skulle märka
det.
Hela lågstadiet var en period där man lekte väldigt mycket och lärde känna
sina klasskamrater.
Däremot var fyran, början på mellanstadiet, en ganska stor förändring. Det
började många nya i klassen och skolattityden förändrades. Inte på grund av
de nya klasskamraterna, utan på grund av att man helt plötsligt skulle vara
mer kaxig. Inte mycket lek, nej nu skulle man bli som de vuxna. Många
provade att röka i femman, sexan. Man började tröttna på sina
klasskamrater. Många som varit ens kompisar lämnade en helt plötsligt, för
nya, äldre kompisar.
I sexan gjorde man många viktiga val inför högstadiet. Man skulle välja
vilket språk man ville läsa, man skulle skriva elever på en lista som man
ville komma i samma klass med. Sommarlovet mellan sexan och sjuan var en
nervpirrig period. Man tänkte på hur ens nya klasskompisar skulle vara, hur
den nya skolan skulle vara. Hur man skulle hitta i den nya skolan. Sjuan
var ungefär som en testperiod. Man lärde känna sin nya klass, sin nya skola
och sina nya lärare. Man fick inga betyg utan lärarna kollade mest av vad
man kunde. En stor förändring skedde i sjuan, man började bli vuxen. Mer
ansvar, mer läxor och mer prov. På hösten i åttan fick man sina första
betyg. Det var väldigt spännande. I åttan fortsatte vuxenutvecklingen. Ännu
mer ansvar, läxor och prov. Nu kände man i stort sett även sin klass. Efter
åttan kommer nian som alla vet. Nian, ja här börjar det fulla allvaret. Här
kommer det prov i stora lass. Ett skepp kommer lastat med en massa prov.
Det var verkligen mycket pluggande på höstterminen i nian. Mycket stod på
spel, det var de betygen som man skulle söka in preliminärt till gymnasiet
på. Gymnasiet. Det ordet har man tänkt på mycket. Man har besökt ett
flertal skolor, haft föräldrarmöten och fått tonvis med gymnasieinformation
och häften hem i brevlådan. Man blir en aning förvirrad kan jag gott säga.
Men som sagt, jag ser framåt. Citatet ”Jag bryr mig om framtiden, jag skall
tillbringa resten av mitt liv där” är väldigt bra. Slutligen vill jag säga
att åren i grundskolan har varit många lärorika år för mig och det är jag
väldigt tacksam för. Hoppas att du är det med.
MINA SKOLÅR
Jag minns första dagen då jag skulle börja skolan som det var igår. Jag
hade en rosa, tunn och lite fluffig jacka på mig. På ryggen hade jag en
rosa liten ryggsäck med Mimmi på. Jag var så stolt över min nya ryggsäck
och lycklig att få börja skolan att jag fullkommligt lyste av lycka.
Dagen innan hade mamma flätat mitt blonda hår och jag hade sovit med
flätorna så att det på morgonen var lockigt.
Innan jag skulle gå till skolan skulle pappa fotografera mig utanför huset.
Det var en perfekt dag att fotograferas ute. Det var soligt och varmt och
det var min första skoldag. Det var väldigt speciellt för mig den här
första skoldagen. Även om jag hade det här stora lyckliga leendet på
läpparna hade jag en stor sten i magen som tycktes växa hela tiden ju
närmare Lyran jag kom.
När jag kom in i klassrummet och jag såg att jag nästan kännde alla började
stenen i magen att krympa. Under mina två första år gick jag i en ett-trea
som det kallades då. Det var en klass där man blandat åk 1-3 i en och samma
klass. Jag hittade snabbt nya kompisar. Bland mina nya kompisar fanns det
även de som var ett eller två år äldre än jag själv. Men jag kom bra
överens med dem också.
På rasterna brukade vi leka i ett busksnår ganska nära skolan. Vi gjorde
små boxar och bestämde vilka som skulle vara hästar och bo i boxarna och
sedan vilka som skulle vara skötare. Jag fick oftast vara häst. Men det
gjorde ingenting det var lika roligt som att vara skötare. Andra saker vi
gjorde på rasten var att bygga kojor i skogen som låg intill skolan.
Vi byggde jättefina kojor men de förstördes oftast eftersom de var så små
och klena. Men en dag gick jag, mamma och min lillebror Johannes en
promenad i skogen precis vid skolan. Jag kom då på att jag ville visa kojan
som jag och mina kompisar hade gjort. På vägen in i skogen hittade vi
pinnar och grangrenar som vi tog med till kojan och byggde upp den till en
jättefin och kraftig koja.
Nästa dag då mina kompisar fick se kojan jublade de av lycka. Jag var så
stolt över min mamma som hade hjälpt mig med att bygga en så bra koja.
I trean fick jag byta till en hel trea för att ett-trean skulle splittras.
Min nya klass var inte så bra för att jag hade kommit ifrån mina kompisar.
Jag hittade aldrig någon riktig kompis i min nya klass. För första gången
hade jag fått en manlig lärare som inte var så speciellt snäll. lasse som
han hette, var sträng och lång. Jag gick bara ett år i den klassen men
under hela året gick jag och var rädd för honom. Bara längden gjorde att
vem som helst skulle ha blivit rädd för honom.
Men i fyran fick jag byta klass igen men den här gången till en jättebra
klass. Jag gick i denna nya klass fram till sjuan.
Jag hade fått en jättesnäll lärare som hette Ulla. Klassen hade bra
gemenskap och alla kunde vara med alla. Vi hade så roliga och lärorika
läger och resor att jag aldrig kommer att glömma dem.
Vi gick på museer, Gröna Lund, åt på fina restauranger, hade läger på olika
ställen som varje gång var helt rätt plats att ha läger på.
När det var dags att byta skola och klass igen började stenen i magen att
växa ännu en gång. Alla de kompisar jag fått på mellanstadiet skulle börja
på andra skolor så när jag kom till Lundsboskolan hade jag inte någon
riktig kompis.
Jag var nervös första dagen då jag skulle gå till denna främmande skola.
Jag tror inte att jag varit så nervös någon gång tidigare. Att börja på
Lundsbo betydde en stor förändring. Skolmiljön var en helt annan än den
varit på Lyran. På rasterna kunde man inte gå ut och leka på gården. Det
kom ingen och ringde i en klocka när man skulle gå in. Man fick ta sitt
ansvar och komma i tid och beté sig vuxnare. Jag var inte redo för det
ännu. Jag var fortfarande kvar i den åldern då man ville leka. Jag ville
inte växa upp utan kunna leka, bygga kojor mm.
Eftersom man inte kunde leka i skolan på samma sätt som man lekt på
mellanstadiet lekte jag hemma med mina kompisar där. Jag kom inte ifrån
detta lekande förens i åttan ungefär. Jag hade då mognat en hel del. Så kom
vi fram till nian. De tre åren i högstadiet hade gått så snabbt, precis som
tåget X2000 susar förbi när man står på stationen.
Om ett halvår ska jag börja på gymnasiet. När jag för ungefär att halvår
sedan fick reda på allt om gymnasiet kom det som ett slag i ansiktet. Jag
visste ju att jag skulle gå på ett gymnasium efter nian men, jag hade inte
tänkt på allt som jag fick reda på om gymnasiet. Att börja på gymnasiet,
betyder att jag ska byta skola, gå i en ny klass, få nya klasskompisar, nya
lärare, ny miljö, nya arbetsmetoder. Jag hade inte tänkt på allt detta.
Det är svårt att säga hur det kommer att bli på gymnasiet men en sak kan
jag säga, det kommer ännu en gång ske en förändring som kommer göra att
stenen i magen kommer att börja växa.
De bästa åren i skolan tycker jag har varit under lågstadiet. När man gick
från sexårsgruppen till skolan kände man att man blev äldre. Man hade
fortfarande leklusten i sig. Men när man kom så högt upp som till sjuan och
högstadiet tog det stopp. Man kunde inte hoppa runt och leka på skolgården.
Lågstadiet var bra för att man kunde leka och vara den man är. Ju äldre man
blev destå mer tänkte man på sitt utseende, på andras utseende och på
kläder mm. Åren på lågstadiet kommer jag alltid att minnas. De var de
viktigaste och lyckligaste åren hittils.
MINA SKOLÅR!
Jag har snart gått i skolan i nio år. Och jag har bytt skola en gång bara,
och det var då jag skulle börja högstadiet.
När jag först började i ettan var jag jätte|nervös och rädd, jag kunde ju
inte prata flytande svenska. Och jag hade bara bott i Sverige i ungefär 2
år. Jag hade inte häller så många kompisar, jag kände mig lite utan|för
helt enkelt. Men efter några veckor i klassen så kändes allt bättre. Jag
hade redan fått många kompisar, och det var inte så jobbigt det där med
språket längre. Att vara invandrare och byta kultur och traditioner är inte
lätt. Speciellt om man är vuxen. Jag tror nog att det var därför jag lärde
mig språket rätt så fort, p.g.a att jag var liten.
Jag minns inte så mycket om mina skolår på lågstadiet, men jag kommer ihåg
mycket om mina skolår i mellanstadiet.
Trumman hette skolan jag gick på i låg- och mellanstadiet. Det var roligt
att gå där. Dom flesta lärarna var trevliga, snälla och glada för det
mesta. Mina lärare i lågstadiet hette Malin, Lena och Hans tror jag. Och
mina lärare i mellanstadiet var Lennart och Johanna. I 4:an och 5:an hade
vi Lennart i nästan alla ämnen, förutom i engelskan och ÖÄ:n. I 6:an hade
vi Johanna i nästan alla ämnen.
När jag gick i lågstadiet hade jag en bästis som hette Anna. Men hon bytte
skola när vi gick i 3:an Så jag blev tvungen att hitta en ny bästis, och
det gjorde jag. Melanie hette hon. Vi var ofta med varandra men efter ett
tag så växte vi ifrån varandra. Och vi hamnade i olika klasser när vi
skulle börja mellanstadiet. Då började jag att vara med en annan kompis som
hette Senja. Jag och Senja lärde ju känna varandra när vi gick på lekis.
Och vi hade gått i samma klass sen 1:an. Hon går fortfarande i min klass.
När jag började i 7:an förändrades allting. Man fick nya klasskamrater, nya
lärare, allt var nytt. Det kändes också jobbigt att börja på en ny skola.
Jag trodde inte att jag skulle trivas här, men det gjorde jag ändå. Snart
har jag gått på Vallsbo i 3 år. Och snart ska jag sluta här, och börja på
gymnasiet. Det känns konstigt och jag blir nervös varje gång jag tänker på
det. Men när jag tänker tillbaks på mina skolår så har det varit mycket
roligt, konstigt, jobbigt m.m.
Varje gång jag har bytt klass eller då jag bytte skola så har jag alltid
trott det värsta. Jag har alltid tänkt negativt, men nu inför gymnasiet så
har jag faktiskt börjat tänka posetivt. Visst är det nervöst och pirrigt
men det går nog över tror jag, det har ju gjort det förut så.
Det känns skönt att sluta högstadiet snart. Jag känner att jag har växt upp
så mycket nu, snart är man vuxen och ska bygga upp sin egen framtid. Skolan
är något viktigt, jag tror nog att jag är den jag är p.g.a skolan, men
också p.g.a vart jag kommer ifrån och där jag har växt upp och viktigast av
allt så tror jag att min familj och kultur har mycket med det att göra.
Jag kan inte uttrycka och beskriva mina tankar, känslor och minnen på ett
bra sätt, så att ni förstår hur mina skolår har sett ut eller varit. Men
jag kan säga det att jag har spenderat snart nio långa år av mitt liv på
att gå i skolan, men det är något som jag aldrig kommer att ångra.
Mina skolår!
Även om jag har gått i skolan i nio år minns jag min första skoldag som om
det var igår. Jag minns att jag grinade och sa till mamma att jag inte
ville börja skolan. Veckan innan skolans start hade jag nämligen blivit
biten i kinden av en hund. Jag ville inte visa det stora såret för klassen,
men det var inte så hemskt när jag väl kom till skolan. Jag kännde ju redan
många av mina nya klasskamrater, dem som jag inte kände frågade bara vad
som hade hänt sen var det ur världen. Redan första dagen lärde jag känna
fyra stycken som kom att bli mina bästa vänner under tiden på Sörle|Skolan.
Det var Johnny T Lindgren, Mikael Åhlén, Glenn Hellberg och Emma Lagergren.
Första skolåret var vi ganska lugna, men sedan var vi aldrig stilla en
sekund när vi var tillsammans. Vi var som sagt aldrig stilla, där vi var
kunde lärarna vara säkra på att det hänte något rackartyg. Jag minns att
det var väldigt sällan att vi inte två hemrigningar i veckan. Två av alla
dem rackartyg som vi hittade på minns jag väldigt starkt. Det första hände
när vi gick i trean. Brevid skolan fanns det ett krondike som var absolut
förbjudet att besöka. Vi älskade ju förbjudna ställen så vi gick ner dit
och skulle fånga grodyngel. Efter en stund kom Ulla för att säga åt oss,
jag minns inte vad hon sa men något som gjorde Glenn arg. Han tog tag i
hennes ben och kastade omkull henne så att hon tappade hatten. Gissa vars
den flög, just det, ner i krondiket. Jag minns att jag och Emma tyckte att
det såg så kul ut att vi inte kunnde hålla oss för skratt. Egentligen minns
jag inte så mycket mer än att jag och Emma var tvungna att sitta och prata
med henne i hennes rum och be om ursäkt, medans Glenn bara fick
hemringning. Det andra hysset som jag minns väldigt starkt hände när vi
gick i femman. Vi hade en underbar natur- och slöjdlärare som hette Bertil.
Han hittade alltid på roliga saker med oss eftersom vi i hans tycke var den
bästa klassen han hade haft på länge. I femman tyckte han att vi hade
blivit stora nog att få göra kolmilor. Under vinter|halvåret hade vi klyft
små trästammar och ställt upp som milor. Nu var det sommar och dags att
sätta igång milorna. Det var så fruktansvärt varmt den dagen. I alla fall
så tyckte vi att klassen skulle gå ner till älven och bada, men vi fick ett
blankt nej av både Bertil och föräldrarna som befann sig i skolskogen den
dagen. Även om vi gick i femman så var vi otroligt smarta enligt oss
själva. Vi lyckades övertala Bertil att vi fem skulle få gå ut och gå i
skogen, men vi gick raka vägen till badet. Jag vet inte hur länge vi var
där, men när vi kom tillbaka var våra föräldrar där. Bertil hade blivit
orolig och ringt till dem. Bertil och föräldrarna bestämde att vi skulle få
kvarsittning i en timme. Senare hade föräldrarna ett möte där det bestämdes
att vi fem inte skulle få vara med varandra igen. Det kännes ju konstigt
att helt plötsligt bli nekade att vara med varandra när man varit hur bra
kompisar som helst i fem år. Men idag är jag glad över vad de bestämde. Om
jag tittar tillbaka på tiden på gläntan finns det väl bara en negativ sak.
Jag var mycket med Sanna och vi var båda less på skolan så vi skolkade
väldigt mycket. Det gjorde ju inte betygen bättre direkt. Men när jag fick
mitt första betyg insåg jag att detta verkligen var på allvar. Jag började
då göra mina läxor och vara på lektionerna.
Om jag blickar tillbaka på de roligaste sakerna med mina skolår faller
tankarna direkt på Bertil. Han är den bästa och mest jordnära lärare jag
någonsin har haft, Han lektioner i t.e.x fågelskådning, överlevnad,
bärplockning osv. kan ha bidragit till varför jag älskar naturen så
otroligt mycket som jag gör idag. Men om jag tittar tillbaka på min tid här
på gläntan så måste det vara klassen. Jag har haft den otroliga turen att
få gå i en sådan underbar klass som jag gör. Vi har verkligen kul ihop. Då
tänker jag på t.e.x femkampen som vi hade i åttan. Vi hade verkligen kul
och man såg på alla att de trivdes. Sen så är det ingen som buar ut någon
om den gör fel utan önskar den lycka till i nästa försök. Vilket är helt
otroligt bra gjort av klassen, medans jag har sett i de andra klasserna att
man buar ut någon så fort den gör något fel. Min klass är absolut det bästa
minnet jag har från Gläntanskolan.
Mina skolår
Vad hade jag varit utan denna älskade och hatade skola?
Det är något jag ofta funderar över. När jag började sexårsgruppen var jag
som en skrämd katt. Jag satt helst i ett hörn och gömde mig. Under
samlingarna vågade jag inte ens att säga mitt namn.
Min första skoldag har jag inget minne av men den andra, då det var dags
för klassens första samling, den glömmer jag aldrig.
Vi satt i en ring och rullade en boll. Den som fick bollen skulle säga sitt
namn. Jag var bland de sista som fick den. Jag tog den snabbt i mina
händer, rörde lite på läpparna och rullade den till flickan mittemot. Min
nya fröken bad flickan att rulla tillbaka bollen till mig, för hon hade
inte hört mig säga något. Jag tog bollen och satt med den tyst i knäet. Min
nya fröken försökte att prata med mig, men jag stängde mina öron, tills jag
hörde henne säga att jag fick rulla bollen vidare.
Under årens lopp gick det allt bättre, men fortfarande var jag väldigt
blyg. Jag hade inte så många kompisar, fast jag försökte inte heller att
skaffa mig några. I min tysta ensamhet kunde jag drömma mig bort. I ett av
mina tappra försök att göra dröm till verklighet, gick jag (i 5:an) en hel
vecka med Madickenklänningar och svarta stövlar med klack och snörning. När
man ser tillbaka på det skulle man kunna säga att jag var skolas enda
”flum”.
Först i 6:an kom min stora räddning; En vändning på min skolgång.
Alla mina klasskamrater skulle börja i en högstadieskola i hemkommunen.
Alla utom jag. Aldrig ville jag sätta min fot i samma skola som någon av
mina gamla klasskamrater.
Nu går jag mitt sista år i musikklass på Drottningskolan i Tyresta.
Människorna här har fått mig att vilja gå till skolan, något som jag för ca
3 år sedan skulle se som omöjligt.
Här får jag vara hur blyg jag vill, men det vill jag inte.
Man kan säga att vi är som frön när vi börjar skolan.
Mina 6 första skolår ville fröet aldrig gro, man trodde då att fröet var
sjukt.
Men sedan, när jag kom till Drottningskolan, växte fröet upp till en
blomma; allt det behövde var lite hänsyn och kärlek. Jag blommar nog lagom
till gymnasiet. Det finns nog många människor i världen som inte får en
chans att blomma. Jag vill så gärna hjälpa dessa människor. Kanske blir jag
lärare en dag.