Mina skolår
Under mina tre första år i grundskolan, alltså klass ett, två och tre. Då
var hela klassen som en familj. Alla trivdes ihop lekte tillsammans, hela
klassen spela boll med varrandra det var underbart. När jag tänker tillbaka
till de tiderna gör jag det med ro, glädje och ett leénde. Det var som en
familj som trivdes bländande med varrandra.
Sedan kom det man inte vill tänka på, då man hade så himmla skoj. Nämligen
skolbytet. Jag och två andra av mina vänner från de tre första åren av
grundskolan skulle byta. Anledningen var det rostiga svenska språket som
användes i vår första skola. Eftersom nästan var enda elev var från
utländsk härkomst så förstod man att en vidare fortsättning i skolan med
majoritet av personer från invandrar ursprung skulle givit en svag svenska.
Jag och mina två kamrater såg fram emot att skolan var stor. Hur som helst
kom vi till en helt ny klass, där alla var svenskar som talade suveränt med
en fantastisk accent. Det dröjde evigheter innan vi smälte in i den nya
främmande klassen. Och vi smälte inte in i rätt riktning. Det var
sannerligen hatisk stämning i tre hela år av tjaffs, bråk, slagsmål och
oerhörda fientligheter. Knytnävarna kunde inte hållas i styr. Det var slag
och sparkar varje dag där till och med lärarna vad med i slagsmålen. Det
var otroliga händelser som inte går att beskriva med ord. Då och då var det
till och med så att lärarna deltog med trakkaseringar. En av mina vänner
delade ut en spark till en av lärarna så att poliserna var i skolan. Det
var extrema ord som lärarna fick mot sig. Det var tre personer mot resten
av klassen och så var det varje dag i tre år. De flesta av slagsmålen var i
fotbolls|planen då alla hade intresse att lira fotboll. Blodet från
ansiktet bara rann ner för en av mina vänner i bollplanen och spåren av den
röda färgen rann ner klart och tydligt. Det var hemskt att se sånt. Vissa
stunder var det så att jag drabbade samman med en annan varje dag i en hel
månad. Det var riktiga mobbning|stämningar i den skola vi kom till. En
specialllärare fick komma in men mycket hjälp blev det inte. Enda gångerna
jag och mina två kompisar kom överäns med klassen var då vi slogs ihop och
gick till angrepp mot grannskolan. Vi hade våra slöjd lektioner där och
varje gång vi var där urartade det i bråk. Då jag och mina två kompisar
sedan barnsbent kom till skolan var det inte för att bry sig om något i
klassen för det kändes kränkande otyd pga kop gjorde narr av oss och
hånskrattade tillsammans med de andra eleverna. Utan, vi gick dit för att
spela fotboll och slåss. Det var vissa stunder då det var jakt runt skolan
för att få tag i en person och läxa upp honom. Allt handlade om rasism då
eleverna själva skrek ut ”vi är rasister mot er”! Det var som om vi kom
till en helt ny värld, från en trivsam och trevlig skola till ett helvete.
Men de eleverna kände nog samma sak när vi inträdde fram i klassen. I tre
år kände vi oss som främlingar och var bästa polare i sex år tills
skolavslutningen i sexan. Sen dess tog kontakten slut mellan oss och vålden
i skolan tog slut. Det var en tid då sparkar utlöstes mot lärarna, exremt
grova svordomar åter mot lärarna. Samtidigt var det en tid då blod i forser
rann ner från elevers ansikten, då slag och sparkar var en naturlig vana
varje dag och då gängbråk och rasism var som värst. Det var som att
föreställa sig ett fängelse då bovarna hade tagit över. För lärarna kunde
inte göra nåt när det inträffa. bråk mitt framför ögonen på dom. Och då de
försökte bryta var det risk att de själva får slag mot sig. Ny anställda
speciallärare kunde inte göra något åt trots mängder av utvecklingssamtal.
Psykologer som vi pratade med kunde inte få klassen på fötter. Det är
fruktansvärt då man tänker tillbaka.
Vilken skillnad det var att tänka tillbaka på dem tre första åren i
grundskolan och dem tre mittenåren. Otroliga upplevelser. När vår klass tog
farväl hände skolan, lärarna, de resterande klasserna och vi själva en stor
lättnad, nu kan de kommande eleverna gå runt fritt utan att känna oro.
Nu går jag sista året i grundskolan och när jag började här i sjuan utan
att va bekant till någon i klassen kändes konstigt. Jag hoppades att vålden
från föregående skolan inte skall tas hit. Och som tur var gjorde den inte.
Personerna i denna klass är väldigt konstiga och smått knasiga i min mening
och påminner inte ett dugg om eleverna i den förra skolan. Här i den nya
med de tre sista åren i grundskolan lärde jag känna nya kompisar och det är
tryggt här. Men ändå långt ifrånt lågstadiets tider där kände man alla och
alla prata med varrandra. Ännu idag finns det personer i denna klass som
jag inte känner ordentligt. Men dem jag känner, de känner jag mer än väl.
Att gå i skolan från ettan till sexan var annorlunda lätt. Det gick som
rinnande vatten. Men sedan i högstadiet blev det genast tuffare. En sak är
att när det går bra vill man fortsätta och studera på, då är det kul när
man kan, men då allt går snett suckar man och vill lägga av.
De tre mittenåren i grundskolan tycker jag var som en hård gripande
dramafilm. Lärarna kan man inte klaga på för en av lärarna fick sparkar mot
sig, de kände alla rädsla. Skolans rektor gjorde ett uselt jobb för att
ingripa. Rektorn brydde sig inte det minsta och det är fel då alla
uppenbart kan se att saker och ting inte stämmer. Våld, mobbing, slagsmål
och gängbråk i princip varje dag. Det ska inte behöva va så att elever inte
kop.
Den mest glädjefulla stunderna var hela lågstadiet och då vi kom överäns om
fotbollsplanen i mellanstadiet.
Nu i högstadiet får man lägga otyd. lekheterna och allt våld man vart
med om bakom sig för här gäller det att få goda resultat i skolan och
självklart att trivas och må bra med vännerna. Att va i en trygg och
trevlig, vänskaplig skola där man blir klok och lär sig saker, de vad
skolan handlar om. Jag tycker att mina nio skolår i grundskolan har vart
underbara i stort sett. Rent av sagt magiska i vissa stunder. Nio bländande
underbara skolår med många facinerande händelser är var jag vart med om.
Elevens självskattning: 4
MIN SYN PÅ SKOLAN
Skolministern:
Var hälsad frände!
Det var ett mycket bra beslut att låta skolan utredas av oss elever. På
vårt eget sätt, på tiden 2h och 50 min. Det är därför du är min frände,
trots att jag aldrig träffat dig, eller någonsin delat en åsikt med dig.
Här är ett brev från mig till dig:
Jag började skolan när jag var sju år (det gjorde troligtvis du
också). Skolan var ganska kul, tyckte jag (precis som du, förhoppningsvis).
Vi ritade, lekte, lärde oss ramsan ”aj baj pink shit”, och ”the muffin
man”. Min fröken vägrade ge oss läxor, även fast vi protesterade. Hon sa
att hon hade fått lära sig att vi skulle ha läxor först i 2:an.
Vi elever tycte systemet var dåligt. Vi elever tycker fortfarande att
systemet är dålig. Lärare som hatar oss, elever som trackar oss. De stolar
som vi sitter på just nu är inte sköna. De är hårda och jag spänner mig när
jag sitter på dem! Jag har ett motto:
Det är svårt att vinna, men svårare att förlora.
Vet du varför jag skriver så? Jo, det är för att jag menar vartenda
ord jag har skrivit, menar vartenda ord jag kommer att skriva, men det
känns meningslöst att skriva. Jag skulle kunna skriva mer om lärare som
hatar oss, mer om hur fel du har i politiken eller om när man ska få sina
första betyg.
Men det är här är bara ett test, gjort på order från regering och
riksdag, för att kolla om jag skriver kolla eller se om jag är så dum att
jag börjar en mening med ordet men. Det finns regler som jag ska följa.
Följer jag dem? Har jag lärt mig någonting? Har farbror staten lyckats med
sin uppfostran av den goda samhällsmedborgaren, den borgerliga
syndikalisten Ylva?
Ske jag avslöja en sak? Jag skriver inte mitt bästa just nu. Just nu
är jag arg. Arg för att jag inte fick välja det ämne jag själv vill skriva
om i den genre som passar mig bäst! Det är bra att det görs tester så att
betygen blir någor|lunda rättvisa, men sam|tidigt känns det så fel att när
jag verkligen ska visa upp vad jag går för får jag inte göra det på mitt
sätt, med det ämne som ligger mig närmast och i den genre jag kan bäst!
Över till vesentligheterna: Det största misstaget som finns är att
staten ska kontrollera hur bra lärarna är. Låt eleverna göra det helt eller
delvis. Staten kan kontrollera hur mycket kunskap en person har, men staten
kan inte kontr|ollera hur bra personen är som lärare. Det är fel att tro
att en examen garanterar bre lärare.
En bra lärare är en person som lär en annan person något så att kunskapen
fastnar i nyss nämda persons huvud i minst 10år. Det garanterar inte
nödvändigtvis en examen. Faktum är att det är dem lärarna som inte satt sin
fot på lärarhögskolan som brukar vara dem bättre, men det ska erkännas:
både kalkonerna och stjärnor|na bland lärare har gått lärarhögskolan. Inte
bara kalkonerna.
En del ”riktiga” lärare stannar kvar i läraryrket bara för att dem
inte kan något annat. Det är synd. Sådana lärare har en förmåga att halvt
tvinga sina elever att lära sig saker, istället för att inspirera sina
elever till att vilja lära sig.
Framförallt i årskurserna 3 och 4 är det viktigt att läraren
inspirerar till inlärning, eftersom att det är då man slutar älska skolan.
Det gäller att få en positiv bild av skolan. Så jag och alla andra orkar
rabbla franskaverb och tyska glosor.
Varför satsas det så lite på Grynet i vårt land? Nu när vi har turen
att ha Grynet i vårt land. Du vet vem jag pratar om?
Grynet är den där kaxiga 14åringen på TV. Som har rosa tyllkjolar,
tiara och äter grädde stup i kvarten. Det är dock inte för grädden hon
borde satsas på (även fast det är bra att hon får bantningsgalningar att
sluta banta). Nej det är för hennes mottos skull.
TÄNK SJÄLV!
Har du något motto?
Hej då / Ylva J
Mina skolår!
Att börja skolan var nog den första stora förändringen i mitt liv. Allt var
nytt och skrämmande, och alla hemska berättelser, som jag hade fått höra
från mina båda storasyskon gjorde inte det hela bättre. Första skoldagen
följde såklart mamma med till skolan. Det var en varm och solig augustidag.
Jag minns allting som om det vore igår, lukten av kritor och papper, de
färgglada teckningarna, och allas spända ansikten. Vår fröken, Sigrid var
förstås jättesnäll och efter bara en liten stund tror jag att vi alla kände
oss bättre till mods.
Den dagen behövde vi inte göra så mycket, bara presentera oss för varandra
och liknande saker. När jag tänker närmare på saken behövde vi aldrig göra
så mycket, allt var mest lek. Men det var nog ändå det som gjorde att vi
lärde oss så mycket. Jag kommer ihåg hur roligt det var att få läxor, och
hur besviken jag blev då vi inte fick några (som saker och ting kan
förändras!) Mitt starkaste minne från lågstadie|tiden är nog hur rädd man
var när man skulle gå genom högstadiet till matsalen. Alla elever där var
så stora och överlägsna, nästan som om de skulle kunna krossa oss som små
kryp hur lätt som helst. När jag ser på lågstadie|elever idag, går det upp
för mig hur liten och vilsen jag måste ha sett ut, nästan som en liten
bortkommen mus bara. I samband med att vi började mellanstadiet började
allvaret. I alla fall för min del. Redan då började jag förstå hur viktigt
det var att göra bra ifrån sig. Såhär i efterhand låter det dumt, men jag
började oroa mig för mina slut-betyg redan då, totalt övertygad om att
minsta lilla misstag skulle vara ödesdigert för min framtid. Jag har ingen
aning om var alla de där tankarna och konstiga idéerna kom ifrån, men de
var nog ganska bra då jag redan då lärde mig att fokusera på det som är
viktigast just nu, skolan. Jag pluggade visserligen mycket, men behövde
aldrig anstränga på riktigt. Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi hade
fått historieläxa, jag tror det var om drottning Kristina, och jag glömde
boken i skolan. Jag blev så rädd att mamma och pappa skulle bli arga och
besvikna att jag inte sa något om det. Jag var så nervös att jag inte kunde
sova på hela natten, och nästa dag hade jag ont i magen. När jag gick in
till so lektionen trodde jag att jag skulle spy, så rädd ja g var för att
misslyckas. Jag gjorde provet och kunde konsigt nog svara på alla frågor,
från det jag kom ihåg från lektionen. Några dagar senare fick vi tillbaka
det och jag hade alla rätt (sex av sex möjliga). Jag blev så lättad att jag
gråtande berättade allt för mamma och pappa, som bara skrattade åt mig. Man
kan tro att jag skulle slappna av efter det och inte plugga så mycket då
jag klarade mig bra ändå, men i stället gjorde jag tvärtom och började
studera ännu mer. Mellanstadietiden var nog den roligaste tiden i skolan,
det var bra balans mellan skola och fritid och man hade mycket tid för sina
kompisar. I slutet av femman blev det dags för de första nationella proven.
Jag hade hört att de var avgörande för om man skulle få gå vidare upp i
sjätte klass, och var livrädd för att bli kvar|lämnad och få gå i samma
klass som min lillasyster. Egentligen tycker jag det är fel att man ska
behöva ta de där testerna, men samtidigt vet jag att de är nödvändiga. Men
åter till ämnet; jag klarade testerna och fick börja i högstadiet, precis
som alla andra. Vi fick nya klassföreståndare, Ingrid Kjellman och Annika
Nis. Jag gillade båda direkt, men kom nog lättast överrens med med Ingrid.
Mina favorit ämnen blev snart no-ämnena och svenska. I biologi och kemi var
allt så nytt och spännande, ”vem kunde tro att vatten var kväve och syre”?
Vi fick utföra expriment och jag var alltid lika spänd för att något skulle
gå fel och vi skulle spränga hela skolan i luften. Tiden gick snabbt och
ibland kändes det som om det hade varit sommar när jag satt mig för att
studera och vinter när jag slutade. Jag kommer ihåg hur jag läste till alla
prov och ibland somnade framför läxorna så trött jag var. Men med tiden
lärde jag mig att lägga upp arbetet bättre och priotera det som var
viktigast. Även om principen var samma som i låg- och mellanstadiet, så var
man tvungen att ta mycket mer ansvar själv, något som man fick lära snabbt
om man skulle klara sig. Det är inte bara om skolämnen man lär sig om de
sista grundskoleåren utan även om livet. Man fick lära sig klara av helt
nya situationer, möten med olika människor och konfrontationer med det man
är rädd för. Något som jag kommer ihåg in i minsta detalj är mitt första
riktiga termins|betyg. Spänningen när man fick det i handen, rädslan och
nyfikenheten för vad det skulle innehålla, det timmlånga velandet mellan om
jag skulle öppna det eller inte och slutligen glädjen över de ämnen som jag
hade lyckats över mina förvänt|ningar i och den molande besvikelsen för det
som jag trodde jag skulle lyckas bättre i.
En speciell händelse, som jag kommer ihåg mest för att min lillasyster
snart ska göra det, är när vi skulle dissekera grishjärtan. Vi fick upp en
stor kladdig röd och lilla klump på brickan som jag och min bästis först
bara stirrade på med upp|spärrade ögon och öppen mun. Men efter en stund
tog vi oss samman och tog itu med det hela. Först kändes det lite äckligt
och konstigt, men efter en stund glömde vi bort vad det egentligen var och
då blev det riktigt intressant.
När skolan slutade på sommaren i åttan var jag otroligt glad. Det kändes
som om jag inte skulle ha klarat av en enda dag till. Men sommarlovet gick
snabbt och snart började nian. Vår ena klassföreståndare, Annika slutade,
så vi fick en ny lärare, Karina B Ohlson. Först blev jag lite besviken för
att Annika bara ”övergav” oss sådär nu när det var sista året. Men efter en
tid gick det över och jag accepterade det och tyckte att saker och ting
hade ordnat sig ganska bra trots allt.
Höstterminen blev jäktig med både skolarbete och besök på olika
gymnasieskolor. Jag var överlycklig när det blev dags för jullov, men hann
knappt slappna av från det var dags för skolan igen. Nu såhär sista
terminen kanske man undrar om jag inte ångrar att jag har lagt ner så
otroligt mycket tid på skolan. Det gör jag faktiskt inte. Visst var det
kanske lite larvigt att börja oroa sig för mina betyg redan i fjärde klass
men det har trots allt hjälpt mig att koncentrera på det som verkligen
betyder något, för det är ju det allt det här egentligen handlar om, min
framtid.
Mina skolår
Nu när jag ser tillbaka och minns så har det varit både kul och tråkigt.
Jag kommer ihåg så nervös jag var första skoldagen. I och för sig så kände
jag en del av klasskamraterna sedan dagis, men ändå, jag skulle ju börja i
skolan. Jag hade äldre kompisar som berättat allt som hände under dagarna,
både de roliga sakerna och de tråkiga. Jag brukade få vara med min ena
kompis när hon gjorde sin matteläxa. Det var spännande och jag blev väldigt
glad när jag klarade 3+5.
Den första skoldagen var rolig.
Vi hade Sigrids, (läraren) gamla elever som guider. De var stora i mina
ögon, gick i 4:an och allt.
Vi fick presentera oss inför läraren och de andra barnen, som kom ifrån det
andra dagiset. Alla var snälla men det fanns en pojke, som var störig. Han
pratade hela tiden. Han har numera mognat och är helt okej
Efter en tid när man kommit in i skolsystemet, fått läxor och nya vänner
var varje dag annorlunda. Vi fick lära oss nya saker, börja lära oss
bokstäver och att läsa. Vissa dagar var det kul och andra inte. Jag kommer
ihåg att jag en dag blev riktigt förbannad för att jag inte förstod något
på matten. Redan då hade jag ett hett temperament.
Jag lekte mest med en flicka, som heter Jonna. Vi spelade blockflöjt en dag
i veckan. Det var något som skolan fixat. Vi hade roligt på
blockflöjtstimmarna, läraren, som hette Rosita, var så himla stressad, hon
pratade så fort att man ibland inte hörde vad hon sa. Vi brukade skoja med
henne och frågade ska du hinna med tåget eller?
I 3:an skulle man göra en skåneresa.
Jag blev väldigt besviken när Sigrid sa att vi inte skulle övernatta. Jag
hade ställt in mig på det eftersom min kompis berättat om när hennes klass
övernattade.
Vi reste i en buss runt nästan hela skåne. Det roligaste var Ales stenar
och otyd. kop. Glimmingehus.
Någon gång under 1-3:an var vi också på Tosselilla sommarland. i Tomelilla.
Vi hade jätteroligt, badade, lekte, trampade trampebåt och åt glass.
När vi skulle börja 4:an fick vi en ny lärare.
Sofia var jättesnäll och jag gillade henne mycket. Lektionerna blev lite
svårare och matten var hemsk.
Vi fick en högstadielärare i NO:n. Han var rolig. Det enda vi pratade om
var honom, hans hund och hans sommarstuga. Det var kul eftersom han hade
många roliga historier. Vi fick som uppdrag att samla maskar till veckan
därpå. Det var bara Hanna och en till som gjorde det. Läraren lovade de
vars en glass.
När jag var på sommarsemester sommaren mellan 4:an och 5:an träffade jag
läraren, Sofia i Thailand. Det var roligt, man åker runt jordklotet och
träffar sin lärare där. I 5:an var klassen ganska störig och bullrig.
Lärarna kom på ett sätt att få oss lugna. Vi hade en tårta av papper på
väggen, tårtan hade 8 tårtbitar.
Om klassen skött sig under en lektion fick vi en stjärna, en tårtbit var
värd 5 stjärnor. När tårtan var fylld skulle vi få en belöning. Vi försökte
sköta oss och om vi inte fick en stjärna efte en lektion blev vi sura.
Sista terminen i 5:an åkte vi på klassresa tillsammans med
paralellklassen.
Vi hyrde stugor i Hästveda och åkte dit på en måndag och kom hem på
onsdagen där på. Vi hade jättekul med pyjamaspartyn, dragkamper, skogslekar
och bad.
Jag kommer ihåg att killarna smög in till oss tjejer på kvällarna när vi
skulle sova. När lärarna hörde att någon var i tjejernas sovrum kom de in.
Killarna gömde sig under våra sängar.
5:an var nog den roligaste årskursen.
Vi skulle börja i 6:an. Det var en del föra|ndringar. Nya lärare och att vi
skulle vara i högstadiet och få skåp.
Jag kände mig stor, även om vi var små gemfört med 9:orna. Jag märkte att
de äldre barnen tyckte att vi var små.
Lika små som jag just nu tycker att 6:orna och 7:orna är. De nya lärarna,
Ingrid och Annika var snälla. Jag minns att redan i 6:an gav Annika oss
stora prov.
Genom åren hade vi nästan ett tiotal idrottslärare. Det var kanske därför
jag aldrig gillade idrott. Men i 7:an fick vi Bengt. Idrotten började bli
kul och jag fasade inte längre för de dagar vi hade idrott. Nu är idrott
mitt favorit ämne.
I 8:an blev allt mycket tuffare. Jag satt hemma dränkt i läxor, prov och
arbeten. Jag intalade mig själv att 9:an skulle bli lungnare, men ack vad
fel jag hade. På sommarlovet mellan 8:an och 9:an fick jag reda på att
Annika skulle sluta. Besviken och lite arg blev jag. Jag gillade henne och
var på väg mot de högre betygen i hennes ämnen. Hur kunde hon lämna oss
sista året?
men nu efter så gjorde det inget.
Vi fick en minst lika bra lärare och jag kan inte klaga.
Första terminen i 9:an var hemsk.
Mycket prov och arbeten. Det kändes som att det enda jag gjorde på
veckodagarna var att plugga och träna. Hann inte med att vara med
kompisarna lika mycket. Jullovet var skönt men för kort.
Denna terminen den sista har varit jobbigare än någon annan årskurs.
Nu är det inte många månader kvar utav grundskolan. Man har mycket att se
fram imot. Jag kommer att vara jättenervös till hösten när jag ska börja på
gymnasiet. Men det jag är mest nervös och rädd inför är att om jag inte
kommer in på den linjen jag vill gå, samhäll-journalistik. Jag kan inte
tänka mig att gå någon annan linje.
Jag kommer att sakna Lindebergsskolan, men mest alla kompisar. Vi har gått
i samma klass i nu snart 9 år. Det är en lång tid. Jag har sett hur alla
har förändrats, till både gott och ont. Jag ser fram imot vårbalen. Att
träffas och ha kul när det inte är långt kvar tillsammans.
Nu när jag ser tillbaka på allt så har det varit de roligaste 9 åren i mitt
liv. Jag har fått kompisar, kunskap och intryck för livet.
Den elfte juni kommer nog bli en sorglig dag, en del tårar kommer nog att
falla. Men det är den dag som öppnar möjligheter, vi kommer ett steg
närmare vuxenlivet och är inte små barn som behöver passar upp längre…
MINA SKOLÅR
Sommaren 1994. Jag satt och lyssnade på när min dagisfröken Lilli berättade
att vi skulle gå och hällsa på vår skola som vi skulle börja i till hösten.
Det var någrå dagar före sommarlovet och sista året på dagis. Hon sa att
Lundaskolan var Lunds bästa skola. När vi hade tagit på oss våra
ytterkläder och ställt oss i led utanför dagiset så börjadi vi gå emot vår
blivande skola, Lundaskolan. Det var inte så pirrigt som jag hade trott,
för jag hade varit på Lunda Innan, min syster hade gått där i tre år.
När vi kom fram till skolan sken solen och det var varmt. När vi stod och
vänntade på att vår blivande fröken Lene skulle komma träffade jag min
bästa kompis Jerome som stod och hoppade på några däck i en sandlåda. När
jag stod och pratade med jerome så ropade min dagisfröken att Lene hade
kommit, så gick jag dit. Lene visade oss runnt i skolan. Innan vi skulle gå
fick vi gå ned till matsalen och äta lunch. det var hamburgare den dagen
minns jag nu.
Ca 4 mån senare.
Det var några dagar innan jag skulle börja skolan. Det var välldigt pirrigt
då. Jag frågade mamma och pappa massa grejer om skolan dem dagarna före
skolan. När den första skoldagen kom och vi skulle börja skolan. Det var
nog den pirrigaste dagen i mitt liv tror jag. Mamma följde mej till skolan
den dagen. När vi var framme vid skolan frågade hon om jag var nervös. Då
svarade jag: Nej då. Men det var jag.
När vi hade gått in i skolan och satt oss vid våra bänkar ropade Lene upp
våra namn, hon ropade upp mitt namn sist. Jag hade några kompisar från
dagis som jag kännde ganska bra. Jag satt jämmte min granne Patrik då, det
känndes bra att sitta med någon man kännde.
Jag har aldrig tyckt om skolan särskilt mycket så de första månaderna i
skolan satt jag bara och ritade dinosaurier som Lene hade i en perm i en
hylla i klassrumet. Jag kom lite effter i skolan men klarade mig i alla
fall. Åren gick och jag började 2:an 3:an och tillslut 4:an då var året 97
tror jag. Det året flöt skolan på ganska bra. Jag var orolig för att jag
inte skulle klara de Nationella proven i 5:an. När proven kom så gick det
ganska bra. Jag fick G på alla proven om jag minns rätt. När jag började
6:an var jag väldigt skoltrött, det var mitt värsta år i skolan. Jag tyckte
att det var svårt också gillade jag inte min klass. På våren skulle vi
välja 4 nya klasskompisar till 7:an. Jag valde Gustaw, Anna P och Markus.
När sommarlovet kom var jag glad att jag skulle slippa min klass. När jag
gick mot skolan hösten 2000 effter lovet tänkte jag på hur kul det skulle
bli att börja en ny klass och få nya vänner När jag kom till skolan så
träffade jag Gustaw som jag umgicks med den första skoltiden. Det tog inte
lång tid innan jag blev kompis med de andra i klassen. När vi hade gått i
skolan en vecka så åkte vi på läger till Långegrändslägergård. Det var det
roligaste läger jag har varit på. Jag blev också tillsammans med Matilda i
våran klass. Det var ett roligt år i 7:an. Det hade inte gått så bra för
mig det året men det var roligt ändå.
När jag började 8:an så skärpte jag mig rättså reält. 8:an var det svåraste
året i högstadiet. Jag oroade mig för de Nationella proven, vi skulle ha i
nian. Det här är ett av de Nationella proven vi har i svenska. Jag hoppas
att det går bra.
Jag vet inte så mycket trots 9 år i skolan. Jag tycker maten e bra, ta bort
blod pudding och Gästabudssoppa. Gärna mer sådan mat som ungdomar gillar
typ spaghetti tacos och korv o mos. Gärna musik i korridoren. Varmare i
klassrummen. Ha inga ”tykna” lärare. Paviljongen är bra och tiderna där är
bra. De som går i 8:an behöver ett bättre system för går man i 8:an så
suger skolan hårt. Tag bort alla 7:or i korridoren som ställer sig – i
vägen hela tiden. Det som e bra med skolan är att om man har tråkigt hemma
så är det hyfsat i skolan. De som vill vara med i gympan kan ju vara det.
Om man gillar slöjd så kan man ju ha det lite oftare. Om ni har kaffebröd i
lärarummet, kan ni väl ha det här också. Rektorn tycker jag e bra. Ämnet
musik kan ni ta bort, den skall man lyssna på. Köp fler böcker som handlar
om WW2 det tycker jag om att läsa.
Mina skolår.
Nu går jag i min sista termin i grundskolan. I klass 9B på Vemmerbyskolan
har jag snart tillbringat tre år. Min skolgång har påverkat mig mycket och
har gjort mig till den person jag är idag.
När jag var liten skilde sig mina föräldrar. Om jag skulle börja i
Ävraskola eller Pilskolan blev en het diskussion.
Jag började i varje fall i Pil|skolan klass 1D som sjuåring. Klassen jag
hamnade i var nästan helt främmande, jag kände bara igen ett fåtal
ansikten.
Jag var både förväntansfull och nervös inför att börja skolan, men jag
hittade snabbt kompisar och vi fick en snäll lärarinna. Hon lärde mig att
läsa, skriva och räkna. Jag kom alltid i tid och gjorde alltid
hemuppgifterna.
Klassen som jag gick i var stökig och lärarinnan kunde inte hålla ordning
på killarna som sprang runt och busade hela tiden.
Redan då gick jag i samma klass som min kompis Sara. Hon och jag har följts
åt genom skolåren och vi går nu i musik|klassen båda två. Vi har inte varit
kompisar under alla år. I låg- och mellanstadiet minns jag att jag inte
tyckte att hon var så trevlig.
Klassen följdes åt upp till mellanstadiet. Jag tyckte att det var en stor
händelse att få börja i fyran.
Att klass 4D var en stökig klass hade spridits och skolledningen hade
placerat en duktig och sträng lärare på att ta hand om oss. Vad jag minns
så skärpte sig killarna ett tag i varje fall.
Jag var fortfarande en väldigt noggrann elev som aldrig ville göra
någonting fel. Jag kopplade bort omvärlden och kunde koncentrera mig även
när det var tjatigt runt omkring mig.
Det blev populärt att ha en bästis. Klassen delades in i små grupper. Jag
hade ingen direkt bästis, men jag höll mig väl med alla, och hoppade mellan
olika grupper. De tjejer som inte fick vara med i de grupper de ville blev
ledsna och det uppkom mobbning. Det blev en spänd stämning i hela klassen.
På fritiden spelade jag flöjt och handboll. Jag var inte överdrivet
förtjust i musik på den tiden. På musiklektionerna var det nästan ingen som
sjöng. Att uppträda gillade jag inte heller. Att redovisa inför hela
klassen var också jobbigt.
När det var dags för våran klass att splittras och fortsätta upp i
högstadiet, tror jag att alla kände en viss lättnad.
Jag vet inte varför, men jag sökte till musikklassen som skulle startas upp
på Vemmerbyskolan. Någon gång på våren i sexan gjorde vi ett
intagningsprov. Jag och Sara, som gått i samma klass sedan skolstarten, kom
in.
Jag var först skeptisk mot att ha så många musiklektioner i veckan och att
sjunga i kör. Jag hade aldrig gillat att sjunga.
Att börja på högstadiet var ett stort steg. Vi fick byta skola och man fick
ha alla skolsaker i ett skåp med lås på. Jag tyckte att alla på högstadiet
verkade vuxna och duktiga och alla hade väldigt fina kläder.
Men när höstterminen startade gick allt bra. De stora niorna var inte allt
för hemska och klassen jag hamnat i var mycket bra. Efter några månader
kände jag alla klasskompisar väl och det var en bra sammanhållning.
Att vi har musik nästan varje dag i veckan märks inte. Om det är något jag
eller någon annan inte kan, så hjälps alla åt.
Under dessa tre år har jag lärt mig otroligt mycket. Jag har fått bättre
själv|förtroende och har lärt mig att stå på scen och prata inför många
personer utan att nästan inte bli nervös. Jag har till och med börjat gilla
att sjunga i kör, men att sjunga solo avskyr jag fortfarande.
Våran musikklass är inte så omtyckt bland de andra niorna här på skolan.
Jag tror nog att det främst ligger avundsjuka bakom när de kallar oss för
”musiktöntar”.
Jag är lika noga idag med att göra mina läxor och öva inför prov som jag
var när jag började skolan.
Snart ska våran klass splittras och vi ska börja på gymnasiet. Det är synd
att tiden går snabbt när man har roligt. Jag kommer alltid att minnas min
klass på högstadiet.
Var inte rädd för att prova på nya saker, det blir med all säkerhet bra.
Mina skolår
Jag skall nu berätta om mina skolår som jag har upplevt:
De första dagarna i skolan kändes väldigt pinsamt. Jag vågade inte säga ett
knyst till lärarna eller eleverna, men det var några från skolan innan som
också hade börjat i samma klass som mig.
Tiden gick och man började vänja sig tillslut. Det enda negativa jag tänkte
på var att få vara minst på skolan. När man går i femman är man störst,
efter|som att det inte finns årsklasser som är större än femman.
Alla bara lekte och hade roligt och tog inte skolan på allvar, utan som
hyckleri. Det var ju klart att man tänkte på proven och läxorna, men inte
hur man skulle vara mot eleverna och lärarna.
Det förekom bråk, men det varade inte länge förränn lärarna tog deras öron
och skickade dem upp till rektorn. Det går inte att beksriva hur roligt det
var att gå i mellanstadiet.
De sista två åren har varit otroligt stres|sande med att få bra betyg. Det
har också varit hårdare krav på eleverna. Man är tvungen att läsa på
läxorna och träna längre till proven än vad jag gjorde förut.
Nu går jag i nian och snart skall lämna Öknervägsskolan. Det känns både
sorgligt och roligt. Det sorgliga är att få lämna alla kamraterna som jag
har varit med under nästan fyra år. Den klass jag går i nu känns mer som en
familj man har känt jätte länge. Jag kommer aldrig att glömma de roliga
stunderna som jag har haft tillsammans med mina kompisar. Det roliga är att
få börja gymnasiet. Där träffar man på nya kom|pisar och börjar om från
första början igen.
Jag har aldrig varit så nöjd med något hela mitt liv och jag kommer inte
att glömma de här åren så länge jag lever.
Mina skolår
Jag kommer ihåg när jag (Isak Ramberg) skulle börja skolan. Det var en kall
augustidag om jag kommeri håg rätt så var det en måndag jag hade precis
vaknat. jag var så glad, jag tänkte ja engtligen, får jag börja skolan. Jag
hade väntat länge på den här dagen. Såvardet dag att gå jag skyndade mig
att ta på mig jackan och skorna. Sedan gick det av. Vi åkte ner för gatan
jag börja känna en äcklig känsla som om det var en klump i magen. Jag
börjar att Tänka, Tänk om barnen är elaka mot mig. Jag bad min mamma att
stana bilen. Hon frågar huredetfatt min son?
– jo jag vill inte gå till skolan idag!!!
– varför inte det då?
– tänk om alla barnen är duma mot mig?
– Nej då dom kommerinte att vara
duma mot dig Okej!!
– Okej!!
så far det av. Mamma körde i i Gäst parkeringen och parkerade bilen så
hörde dom skol klockan ringa, då började dom å skynda sig in. lärare visade
väggen till klassrumet, alla var samlade läraren frågar
– Äralla samlade?
dom flesta nickar och visa roparja.
– Då säger lärare. Välkomna till Almstaskolan
– jag hetter Siv alm.
eleven börjar sedan med en ny berättelse, oklart vilken som är
finalversionen
Jag kommer ihåg när jag (Isak Ramberg) skulle börja skolan. Det var en kall
augusti dag om jag kommer ihåg rätt så var det en måndag. Jag hade precis
vaknat, jag var så glad, jag tänkte Ja entligen får jag börja skolan. Jag
hade väntat länge på den här dagen. Så vardet dags att gå, jag sknydade mig
och tog på mig min jacka och skor sedan gick vi. Ner förgatan gick vi Jag
höll mammas hand så hårt att jag nästan krossade den. Varför jag höll så
hårt var att jag fick ett par otäcka tankar om hur skolan var och hur alla
barnen skulle bete sig. Tänk om skolan är ligt ett fängelse där man
straffar dom barn som har gjort något dumt, Tänk om alla barnen skulle vara
elaka motmig, att ingen vill vara med mig. Det känndes som en stor klump
låg i magen det var den mest obehagligaste kännsla som jag någonsin hade
kännt. Jag rykte i mammas hand hon stande och böjde sig mot mig och frågar
vad det som har hänt? mamma jag vill inte börja skolan!!!!
– Varför inte det då?
– Tänk om alla barn är dum mot mig och tänk om skolan liknar ett
fängelse!!!
– Nej min son ingen kommer va dum mot dig och skolan liknar inte ett
fängelse det kan jag lova. Okej?
– Okej
Årskurs 6
det var roligaste året i mitt liv jag hade så många vänner nu varjag
alldrig ensam mer. men det blev ett också ett sorgsent år, Jag skulle
flytta till X-stad, nåt jag alldrig ville göra men pappa fick ett bättre
jobb han blev Vd för ett stort företag. Men jag kommer kontact med mina
vänner i hela mitt liv, jag håller på med det än. Den nya skolan jag skulle
börjai hette Kollehöjd skolan, jag var inte särskillt glad när jag började
jag skulle börjai 6C jag hade komiti mitte av terninen. Jag fick ganska
snabbt nya vänner dom hette Goran Hebevic och den andra Jonas Ferm. Det var
roligt att få nya vänner redan första dagen sedan dess har vi varit vänner
jag har haft det tur jag hade trot att mitt skol liv skulle bli ett h….
men ack så fel jag hade.
Årskus 7
Av en orsak hade mitt liv blivit rätt tråkigt jag viste alldrig varför men
det blev bara så, jag hade inte lust med nånting längre det gick nerot för
mig, kanske var jag olycklig? kanske fataddes nåt i mitt liv? Jag fann
alldrig något svar detta höll sig ända fram till hallva åttan. Det känndes
som blev uppdragen ur hålet. Det betendet kanske berode på att jag var
deprimerad, her.
Mina Skolår
Det regnade nästan varje dag det där året, håret hängde i våta stripor som
piskade mig i ansiktet, gång på gång då jag knuffades åt sidan. Jag
tvingades blotta mina sinnen, ja, oftast mig själv & min förnekade realism,
men även det förstånd som länge kråmat sig i lerpölen & försökt hålla sig
vid ytan. Jag hängdes upp. Jag hängdes ut. Jag beordrades att stå trots att
jag föll. Dem sa åt mig att dölja såren & förneka tortyren. Jag skulle
skyla ärren bakom den frätande & bittra smaken av giftet jag dagligen
livnärdes på. Ibland spikades jag fast i en planka & hängdes naken upp så
att alla kunde se. Se & försöka förstå vad som var fel, för någonting var
det, eller hur? Jag frågade min lärare den frågan, hennes svar var
uppenbart, hon var bödeln själv. Hon såg till att hålla smärtan vid liv,
under det som för ett barn liknade en brutal avrättning. Fick verkligen
vuxna göra så? Jag lärde mig att sträcka mig efter dagens slut & förneka
smärtans tydliga existens Dagligen lekte min fantasi & förvillade mig allt
mer. Jag upplevde mig själv som en del av den verklighet som var menad att
vara sådär starkt tryckt mot min hud & smärta så Jag fanns till för att
befinna mig där, just då. Jag existerade & existerar än, för att vittna om
sarkasmens plågsama tortyr. Det var såhär jag upplevde det, det kan ingen
någonsin ta ifrån mig. Det här är min tokning av en historia som berättats
utifrån många olika versioner. Det här var jag, i mig själv, då.
Jag gick i feman. Jag var elva år. Vi fick en ny lärare. En annan klass på
skolan hade tidigare haft henne som vikarie, vilket hade resulterat i att
hela skolan hade fått reda på vilken mardröm det var. Hennes hårda finska
brytning gjorde hennes gälla stämma rå & vass som ett knivblad.
Hennes trick var väl dolda, men den rena förnedringen hennes dagliga
sarkastiska komentarer & agerande bidrog till är mer än nog för att känna
stark empati, vilja & engagemang för att de barn som idag utsätts för
liknande psykiska övergrepp, skall kunna befrias från sin svåra situation.
Varje dag gick jag till skolan med en ängslan som frågade mina avtrubbade
sinnen: ”Hur långt skall du låta det gå idag?” Anledningen till att jag
blev den finska lärarinnans lilla ”hackkyckling” är förståss för att jag
stod upp då de andra vek undan för att skydda sitt eget skinn. I mitt huvud
ifrågasatte jag hennes beteende & kom efter mycket överläggande & inre
konflikter fram till att det enda som var rätt att göra nu, var att agera.
Man kan inte bara sitta tyst & betrakta en situation som är på väg att
fullständigt klösa ögonen ur skallen på en. Jag gick till motattack.
Nu i efterhand ångrar jag inte att jag gjorde det, men under veckor &
månader av tortyr frågade jag ibland mig själv varför. En god sak min
styrka ledde till, var att mina kamrater, en efter en vågade stå emot mer &
mer, vilket ledde till att också många föräldrar fick upp ögonen för vad
som höll på att hända i skolan.
Nu hade dem inte bara sina barns blåslagna kroppar att vittna om. Utan även
barnens ord & berättelser om de upplevelser dem genomgått.
Ett tag var vi alla tysta av skräcken, nu hade det gått för långt… In i
det sista försökte ”hon” förneka in skyldighet till den mångsidiga miss
handeln hon utsatt oss för. Hon försökte även använda mig som sköld för att
stöta bort anklagelserna genom att utpeka mig som lögnaren, vars hot skrämt
klasskamraterna & fått dem att agera som dem gjorde.
Bara dagarna innan hon slutade gav hon sig på ett ordentligt försök att
förnedra mig inför den nya läraren, genom att snabbt överrösta mig & ta
över min presentation & med ”mild” stämma presentera mig som klassens lilla
fina prinsessa, som alltid trodde hon kunde allt & visste bäst, vilket hon
naturligtvis inte gjorde…”
Tortyren var inte riktigt påtaglig alla ganger. Hon var en mästare på att
med dolda trick träffa rätt & sänka.
Jag kommer alltid bära med mig det tunga minnena av mitt Skolår fem, då jag
upplevde & utsattes för förnedring & sarkasm, av min egen lärare. Jag
trodde att lärare skulle finnas som förebilder… Jag kommer alltid att
undra & spekulera i varför ”hon” dunkade Erik upprepade ggr medvetslös in i
klädskåpen, varför hon tvingade Caroline att ligga fasthållen, gråtande på
golvet inför klassen under lunchen, varför hon påpekade våra utseenden &
tog strypgrepp på Vendela. Varför hon sa att Rasmus var tjock & berättade
för klassen vad han vägde, varför hon hånsamt sa till oss att vi alla kunde
sluta som mördare. Ja, jag undrar & kommer fortsätta att undra varför hon
ibland rusade ut från lektionerna & inte kom tillbaks för ens dagen därpå.
Jag kommer alltid att undra vad det var som format henne & förtryckt henne.
Jag frågar ibland mig själv, det jag borde frågat henne, varför, varför
blev det sådär?
Jag tror att det är vanligt att som barn uppleva situationer som de jag
genomgick som delar i ett spel. Man kan bestraffas utan anledning, genom
att hamna på fel ruta. Ibland tvingas man stå över ett kast & ibland
utsätts man för prövningar. Det ingår i spelet. Det står i reglerna, förr
eller senare når man mål, Ibland är vägen dit svår. Jag antar att mitt
logiska tänkande räddade mig ur många svåra situationer som jag annars
skulle hamnat i. jag är glad att jag lyckades, iaf utåt sett behålla mitt
lugn, då paniken steg i takt med att klassrummet vattenfylldes.