Eftergymnasial utbildning – Sida 2

Inskannad version

Mina Skolår
Nått som jag speciellt kommer ihåg är första gången jag kom till skolan,
det var ett väldigt känsloladdat ögonblick. Jag bodde fortfarande på
grindhålsvägen så vi åkte bil till skolan och påvägen dit ville jag spy, så
nervös var jag. När vi väl sen kom in klassrummet så märkte jag att det
bara var en tjej som hette Johanna som jag kände sen tidigare. Sen när
läraren väl hade pratat klart så fick vi göra lite vad vi ville, fast ja
var så nervös att jag stod kvar vid mamma. Men efter ett tag kom en unge
fram och hälsade, han hette samuel och vi pratade ganska länge. Det var då
som nervösiteten för skolan släppte. Förutom det så har jag nästan inga
minnen från lågstadiet, fast jag kommer också ihåg när vi uppträdde för
hela skolan och dansade nån konstig dans, fast det ska jag inte skriva om.
Mellanstadiet, Där har jag många minnen, synd bara att dom flesta är
negativa pgr av våra dåliga lärare. De flesta minnen är från alla bus vi
har gjort, som tillexempel när gustav band fast en gran bakom bussen. Jag
kommer speciellt ihåg en biologi lektion som vi hade ute i skogen på hösten
i sexan. Det var rätt så kallt och vi skulle leta insekter och identifiera
dem, just då tyckte jag att det var extremt tråkigt men såhär nu efter så
fattar jag inte varför jag inte tyckte det var kul. Det blev ju tråkigt
efter ett tag men det var fortfarande kul, för man var ju där ute med sina
kompisar, så vi hade ju alltid nått att prata om, även om det inte var så
osäkert om eleven skriver ”himmla” eller ”hinmla” intressant. Förutom
det kommer jag inte ihåg så mycke från mellanstadiet, jag kanske har
förträngt alla andra minnen.

Högstadiet har varit den roligaste tiden, massa nya lärare och kompisar. En
mycket speciell sak som jag kommer ihåg var första dagen, då alla fick
presentera sig, och Simon sa att han hette ”Tuff”, jag vet inte varför jag
kommer ihåg just det men det var kul då iallafall. Det var ju väldigt
läskigt att börja i en helt ny skola så det där skämtet lättade upp
stämmningen, tack Simon.

Jag kommer också ihåg i åttan då vi var några killar som var ute och kasta
snöboll, vi mulade nästan varenda sjua. Men sen så kommer en sexa som
kallas tjockis tore som började vara uppkäftig mot oss och kastade sen en
snöboll i ögat på gustav. Då sprang gustav och jens och mulade honom så
mycke som det går att mula nån, Det var väldigt roligt för oss som
kollade.
Som sagt, högstadiet har varit det bästa. Vi har nog haft några av dom
snällaste lärarna och bästa klasskamraterna som finns. Okej jag erkänner
att bättre lärare kanske inte gör mig så mycke mer uppmärksam på
lektionerna men det gör dom iaf roligare och då orkar man lära sig och
ibland så orkar man kanske tillochmed jobba på lektionen. (*Ler*) Det
jobbiga är att detta snart är slut, snart börjar nya skolan.
Minnen. Minnen är ett av de vardefyllaste man har, det har jag lärt genom
att umgås med 19 årig föredetta alkholist. Det man inte tänker på är att
man kan ha hur roligt som helst genom att prata minnen med sina kompisar,
man kanske lär sig att uppskatta minnen mer när man är äldre. Det finns väl
inge mer att säga nu, hoppas min nya skola blir lika bra som den här. Slut

Inskannad version

Mina skolår
Efter att jag själv nu har gått i nästan nio lång år och därmed nästintill
avslutat det kapitel i mitt liv vi kallar grundskolan, tänker jag berätta
vad jag varit med om. När jag tänkt efter och reflekterat över mina år i
skolan kommer jag fram till att de både bjuder på fröjder och besvikelser.
Den händelse som jag på rak arm kommer på och framför allt har starka minen
om är min allra första skoldag.

Jag mins det fortförande som om det var igår. Alla nya intryck och kompisar
som den dagen förde med sig.

Jag stod där på trappen, jag mina två äldre syskon och våran nyfödda
lillebror var också med. Precis som varje år placerade mamma oss framför
huset och förevigade stunden med ett kort. I flera veckor hade jag laddat,
efter att varje år fått stå kvar på trappen var det äntligen min tur att få
följa med. Jag var nyklipp med färg i håret och mamma hade köpt oss var sin
ny dress, så att vi likna tre stycken trillingar ur någon mycket gammal
film. De jag var mest stålt över var ändå min alldeles nya, grönblänkande
ryggsäck. En alldeles egen ryggsäck, jag mins känslan än idag.

Plötsligt kände jag hur en stor klump bildades i magen på mig. Ivrig och
spänd tog jag mina första steg in på den gigantiska skolgården. Jag mins
hur alla stora barn hälsade på varandra och sprang runt vid sandlådan.
Mamma visa mig vägen fram till en stor glunga barn som stod utan|för en
dörr med skylten 1B, vi gick in. Precis innanför dörren stod ytterligare en
glunga barn, jag mins hur hjärtat hoppa i bröstet på mig. ”Är det de här
läskiga barnen jag ska gå med”, tänkte jag för mig själv. Alla stod där
bakom bena vid sina föräldrar, känslan av iver och spänning eka nästan mot
väggarna i det lilla grupprummet.

Slutligen kom hon, en lång äldre tant med rutiga byxor och en pärm under
armen. Medan hon rätta till glasögonen på näsan fylldes salen av
viskningar. ”Det är fröken, det är hon som ska vara eran fröken”, hördes
genom mullret. ”Hej och välkommna, det är jag som är Birgit”, sa plötsligt
den okända tanten. Hon berättade att hon skulle vara våran lärarina för de
tre närmsta åren och därefter allt vad vi skulle göra tillsammans.

Jag mins tydligt hur alla barnen blygsamt presenterade sig, min allra
första namnskylt och vår första rast tillsammans. Särskilt den där
namnskylten väcker klara minen. Stora, fylliga bokstäver sväva över en
himel med blåa flygplan. Det var den finaste och mest speciella namnskylt
jag någonsin sett.

Skolstarten var en härlig tid. Det var då jag för första gången träffa
egna, riktiga kompisar. Det var också för första gången jag hade någonting
bara för mig själv, något eget. I skolan fanns inga jobbiga syskon eller
störande föräldrar, bara jag och mina kompisar. Där upplevde vi både
sorgsna tider men fram för allt härliga dagar med vänskap och gemenskap.

Åren gick och allt eftersom vi växte ändrades skoldagen. Man blev större,
fick mer respekt och lärde sig mer och mer. Till sist kom den dagen då vi
skulle börja i mellanstadiet.

När man kommit så långt att man börja i mellanstadiet då var man stor,
väldigt stor. Ja, vi var nästan störst på skolan. Vi hade nyligen fått en
ny fröken och snart skulle vi även börja att läsa ett främmande språk. Vi
skulle till och med snart lämna den skola vi nu gått till i nästan sex år.
Jag mins än idag hur roligt vi hade det, jag och gänget. Mina kompisar och
jag vi var tajtare än tajts och inget eller ingen kunde stoppa oss. Vi
spela bandy eller latja kula i gropen på rasterna. Vi var helt klart ett
respekterat gäng på skolan. Till hösten i sexan börja vi med vårat helt nya
och outforskade språk. En enkel match tänkte jag, något jag senare fick
bekräftat att de inte var. För första gången under våran sex år långa
skoltid var klassen splittrad. Visst var det ovant, men de var bara ett
smakprov av hur högstadiet skulle bli. Framför allt har jag nu starka
minnen av slutet på den långa vistelsen i mellanstadiet. Det var oro i
luften redan en månad innan avslutningen. ”Skulle klassen splittras”, ”är
högstadiet så hemskt som alla säger”, var tankar som spöka i klassen. Ett
starkt och dessutom ganska hemskt minne jag har kommer från en repetition
inför avslutningen av sexan och mellanstadiet. Under sången ”Den
blomstertid nu kommer”, börja flera av tjejerna i klassen att stor|gråta
och repetitionen var tvungen att avslutas.

Så var den stora dagen äntligen där, för sista gången i mitt inte allt för
långa liv skulle ja nu gå den lilla stigen ner till skolan. Alla var
uppklädda och det var en sorgsen stämning över hela klassen. Vi sjöng, åt
tårta och tog farväl av varandra. Jag blev sjäv utsädd att ge fröken vår
avskeds|present. Inte äns min tuffa kind var torr efter de avskedet.

Mellanstadiet var nu över och även om det låter som en sorgsen tid var det
inte de. För första gången blev man här kär, man börja idrotta och man
lärde känna andra kompisar från andra skolor. Även i fall skolan blev
svårare var det aldrig särskilt jobbigt.

Hur skulle nu högstadiet vara, skulle det vara så hemskt som alla sa eller
var det bara ryckten Från att ha varit störst och mest respekterad blev man
nu minst Till en början gick allt bra, jag träffa nya kompisar, hamna i en
trevlig klass och allt verka bara bra. För första gången fick man nu ta
eget ansvar för sin inlärning samtidigt som svårighetsgraden ökade
avsevärt. Trots detta kändes ändå allt bara bra, för ett par veckor. Efter
någon månad när man börjat tröttna på alla nya saker och smält alla nya
intryck var det inte så himla bra. Skolan visa nu upp sitt rätta ansikte. I
lokalerna hängde tapeterna lösa och väggarna var fulla med hål. Det var
klotter och äckel över allt samtidigt som undervisningen tog knäcken på
en.

När jag nu sitter här och tänker tillbaka på min skol tid förstår man var
det är fel. Vissa saker finner man ytterst märkvärda. Exempelvis borde man
i dagens moderna och it-baserade samhälle ha i skolans högre klasser
fungerande datorer. Dessutom ska väll en skola ha samma krav på lokalerna
som vilken annan arbetsplats som helst. Hål i väggar och tak, är det
verkligen så vi vill ha det. Jag hoppas verkligen att kurvan inte
fortsätter och att det blir bättre på gymnasiet. Mitt råd är att sattsa mer
pengar på skolans högre klasser. De lägre klasserna klarar sig på de de
redan har. Miljöer som dessa gör en skoltrött. Vi hade inte särskilt bra
miljöer i lågstadiet heller, men det gjorde inget. Tro mig lyd mitt råd,
jag har varit med om det själv.

Inskannad version

Mina skolår
Det var bra att man fick gå i sexårsverksamheten innan man började ettan.
Det var inte lika pirrigt eftersom man redan kände alla. Men att göra läxor
och vara nervös inför prov var inget som jag längtade efter.

Första dagen fick jag gå upp klockan 7. Det skakade i armar och ben. Jag
var inte så hungrig eftersom jag hade en konstig känsla i magen

Min Far körde mig till skolan och han skulle vara med precis som alla andra
föräldrar

När jag kom in i klassrummet stod våran fröken där. Hon såg väldigt snäll
och trevlig ut och jag blev genast lugnare. Fröken frågade oss vilka
årstider året hade. Det vara bara som räckte upp handen. Det var en tjej
som bodde några hus ifrån mig. Hon kunde svaret men jag visste inte ens vad
årstider var för något. Sedan fick vi saft och bulle och min rädsla för
skolan var borta

Efter skolan gick jag hem till min bästa vän Kristian och spelade tv-spel

Den första terminen lärde jag mig alfabetet. Jag försökte att läsa alla
texter och ord som jag såg. Det var kul i skolan. Vi fick fortfarande rita
och måla som på sexårsverksamheten Jag brukade gå till mitt fritids
rödarummet efter skolan. Jag brukade äta Lunch och leka där.

Den andra terminen var liknande fast med fler utflykter. Vi ritade
fortfarande mycket fast det var mest som hade med sommaren att göra.

I tvåan fick vi räkna mycket. Våran Matematikbok var som en berättelse med
massor av bilder. Jag ville se hur den skulle sluta. Mattetalen blev
svårare men jag klarade mig bra

Vi fick två läxor i veckan. Dom handlade mycket om oss själva och det
gjorde dom roliga.

Vi höll på mycket med dinosaurier och det tyckte jag var jättekul. Vi fick
också besöka flera olika museer.

På fredagar var det roliga timmen och jag var ofta med på charader.

Inför trean var jag väldigt rädd. Jag låg vaken länge på kvällarna och
tänkte på hur det skulle vara. Jag hoppades på det bästa

Efter några veckor i trean märkte jag att det inte var så farligt fast
läxorna tog upp mycket av min fritid. Nu var det en läxa varje dag och
proven var mycket svårare. En varm dag arbetade vi med nyckelpiggor. Vi
satt hela dagen. Jag skrev i hop en hel A4:a. Det var den jobbigaste
skoldagen jag någonsin varit med om.

I klassen fanns det några bussiga killar. Dom pratade på lektioner och
bråkade med flikorna. Jag och min vän Kristian var dom skötsamaste pojkarna
i klassen.

Jag var inte så bra på idrott men när vi spelade brännboll så var jag
oslagbar. Jag sprang snabbt och jag träffade alltid bollen. Jag blev bara
bättre och bättre på idrott.

I historia höll vi på mycket med vikingar och deras religion. Jag var
väldigt bra på det.

I matematik så blev det allt lättare och jag var bland dom bästa i klassen.
Vi började med multiplikation. Jag hade väldigt lätt för det.
Efter skolan så gick jag till min Mormor som bodde i närheten
Där gjorde jag mina läxor och lite till. Min mormor hade arbetat på en bank
så hon hjälpte mig mycket med min matematik.

Dagarna innan fyran så var jag nervös. Vi skulle få en ny lärare. Det var
en ung tjej. Vi var hennes första elever. Hon var väldigt trevlig.

Vi höll på mycket med Engelska och Historia. Engelska gillade jag väldigt
mycket.

Den första terminen lärde vi oss nästan ingenting. Efter vintern fick vi en
ny manlig lärare. Han hade långt brunt hår. Jag tyckte att han såg väldigt
lustig ut.

Jag fick nya vänner i klassen och blev pratigare på lektionerna.

Vår lärare hade välplanerade lektioner och han var väldigt bra som lärare.
Vi höll på med mycket intressanta ämnen. På måndagar var det ”helgsnack”.
Då fick man berätta om vad som hänt under helgen.

På idrottslektionerna var det bra stämmning och våran lärare var med
mycket. Det var tufft bollspel som gällde.

Jag och mina två vänner arbetade mycket tillsammans. Det fanns ett nytt
ämne som hette Elevens val. Vi fick välja på flera olika ämnen. Jag och
mina vänner gick med i skoltidningen. Vi var och interjuvade flera företag.
Det roligaste var Silja line.

I Femman umgicks alla killar i klassen och det var en extremt trevlig
stämning. Dagarna var inte så långa och det fans mycket att göra efter
skolan.

Det var tur att vi fick en ny lärare för han var den bästa vi någonsin
haft. Det gick lättare i alla ämnen för mig.

I sexan var alla bra vänner med varandra men det var trist att det snart
var slut. Desto äldre man blir desto snabbare går tiden. Jag tänkte mycket
på hur det hade varit genom åren. Det var synd att man bara kunde gå till
sexan i våran skola.

Dom åren som har varit var ju inte så farliga som jag hade trott. Det hade
varit kul i skolan. Det som jag hade lärt mig under dessa sex år var
väldigt värdefullt för mig. Det är något som jag aldrig kommer att glömma

Inskannad version

Mina Skolår
Det regnade nästan varje dag det där året, håret hängde i våta stripor som
piskade mig i ansiktet, gång på gång då jag knuffades åt sidan. Jag
tvingades blotta mina sinnen, ja, oftast mig själv & min förnekade realism,
men även det förstånd som länge kråmat sig i lerpölen & försökt hålla sig
vid ytan. Jag hängdes upp. Jag hängdes ut. Jag beordrades att stå trots att
jag föll. Dem sa åt mig att dölja såren & förneka tortyren. Jag skulle
skyla ärren bakom den frätande & bittra smaken av giftet jag dagligen
livnärdes på. Ibland spikades jag fast i en planka & hängdes naken upp så
att alla kunde se. Se & försöka förstå vad som var fel, för någonting var
det, eller hur? Jag frågade min lärare den frågan, hennes svar var
uppenbart, hon var bödeln själv. Hon såg till att hålla smärtan vid liv,
under det som för ett barn liknade en brutal avrättning. Fick verkligen
vuxna göra så? Jag lärde mig att sträcka mig efter dagens slut & förneka
smärtans tydliga existens Dagligen lekte min fantasi & förvillade mig allt
mer. Jag upplevde mig själv som en del av den verklighet som var menad att
vara sådär starkt tryckt mot min hud & smärta så Jag fanns till för att
befinna mig där, just då. Jag existerade & existerar än, för att vittna om
sarkasmens plågsama tortyr. Det var såhär jag upplevde det, det kan ingen
någonsin ta ifrån mig. Det här är min tokning av en historia som berättats
utifrån många olika versioner. Det här var jag, i mig själv, då.

Jag gick i feman. Jag var elva år. Vi fick en ny lärare. En annan klass på
skolan hade tidigare haft henne som vikarie, vilket hade resulterat i att
hela skolan hade fått reda på vilken mardröm det var. Hennes hårda finska
brytning gjorde hennes gälla stämma rå & vass som ett knivblad.

Hennes trick var väl dolda, men den rena förnedringen hennes dagliga
sarkastiska komentarer & agerande bidrog till är mer än nog för att känna
stark empati, vilja & engagemang för att de barn som idag utsätts för
liknande psykiska övergrepp, skall kunna befrias från sin svåra situation.

Varje dag gick jag till skolan med en ängslan som frågade mina avtrubbade
sinnen: ”Hur långt skall du låta det gå idag?” Anledningen till att jag
blev den finska lärarinnans lilla ”hackkyckling” är förståss för att jag
stod upp då de andra vek undan för att skydda sitt eget skinn. I mitt huvud
ifrågasatte jag hennes beteende & kom efter mycket överläggande & inre
konflikter fram till att det enda som var rätt att göra nu, var att agera.
Man kan inte bara sitta tyst & betrakta en situation som är på väg att
fullständigt klösa ögonen ur skallen på en. Jag gick till motattack.

Nu i efterhand ångrar jag inte att jag gjorde det, men under veckor &
månader av tortyr frågade jag ibland mig själv varför. En god sak min
styrka ledde till, var att mina kamrater, en efter en vågade stå emot mer &
mer, vilket ledde till att också många föräldrar fick upp ögonen för vad
som höll på att hända i skolan.

Nu hade dem inte bara sina barns blåslagna kroppar att vittna om. Utan även
barnens ord & berättelser om de upplevelser dem genomgått.

Ett tag var vi alla tysta av skräcken, nu hade det gått för långt… In i
det sista försökte ”hon” förneka in skyldighet till den mångsidiga miss
handeln hon utsatt oss för. Hon försökte även använda mig som sköld för att
stöta bort anklagelserna genom att utpeka mig som lögnaren, vars hot skrämt
klasskamraterna & fått dem att agera som dem gjorde.

Bara dagarna innan hon slutade gav hon sig på ett ordentligt försök att
förnedra mig inför den nya läraren, genom att snabbt överrösta mig & ta
över min presentation & med ”mild” stämma presentera mig som klassens lilla
fina prinsessa, som alltid trodde hon kunde allt & visste bäst, vilket hon
naturligtvis inte gjorde…”

Tortyren var inte riktigt påtaglig alla ganger. Hon var en mästare på att
med dolda trick träffa rätt & sänka.

Jag kommer alltid bära med mig det tunga minnena av mitt Skolår fem, då jag
upplevde & utsattes för förnedring & sarkasm, av min egen lärare. Jag
trodde att lärare skulle finnas som förebilder… Jag kommer alltid att
undra & spekulera i varför ”hon” dunkade Erik upprepade ggr medvetslös in i
klädskåpen, varför hon tvingade Caroline att ligga fasthållen, gråtande på
golvet inför klassen under lunchen, varför hon påpekade våra utseenden &
tog strypgrepp på Vendela. Varför hon sa att Rasmus var tjock & berättade
för klassen vad han vägde, varför hon hånsamt sa till oss att vi alla kunde
sluta som mördare. Ja, jag undrar & kommer fortsätta att undra varför hon
ibland rusade ut från lektionerna & inte kom tillbaks för ens dagen därpå.
Jag kommer alltid att undra vad det var som format henne & förtryckt henne.
Jag frågar ibland mig själv, det jag borde frågat henne, varför, varför
blev det sådär?

Jag tror att det är vanligt att som barn uppleva situationer som de jag
genomgick som delar i ett spel. Man kan bestraffas utan anledning, genom
att hamna på fel ruta. Ibland tvingas man stå över ett kast & ibland
utsätts man för prövningar. Det ingår i spelet. Det står i reglerna, förr
eller senare når man mål, Ibland är vägen dit svår. Jag antar att mitt
logiska tänkande räddade mig ur många svåra situationer som jag annars
skulle hamnat i. jag är glad att jag lyckades, iaf utåt sett behålla mitt
lugn, då paniken steg i takt med att klassrummet vattenfylldes.

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej! , Till en minister?
Min syn på skolan är mest possetiv. Eleverna är snälla och hjälper varandra
och det förekommer inte mycket mobbing. Men det beror nog mycket på dom så
kallade ”friends”. Dom går omkring som vakter på rasterna och det får en
att känna sig trygg.
Skolmaten måste jag dock klaga på. Mackaronerna badar i smör och
potatisarna är hårda som sten. Man blir ju inte precis mätt av den maten.

Det är kul när vi har turneringar i skolan. Vi har ju en så stor gympasal
så många kan komma och titta.
Vi har just avslutat något som vi kallar ”kärleksveckan”. Då har vi ägnat
en vecka åt att prata om kärlek och sex, och i slutet fick vi lära oss
salsa. Det var jätte kul och det tycker jag att vi ska fortsätta med till
nästa år.

Mitt förslag till hur 2000-talets skola ska se ut är:
Bättre mat och böker, (omslagen på dom vi har nu är sönder kladdade) längre
raster, mindre läxor. Jag vet att alla kommer att säga ”mindre läxor”. Men
vi har ett överflöd. Sedan hoppas jag också på längre idrotts lektioner.
(Man blir bättre i skolan av att idrotta). Och jag som också idrottar på
fritiden vet att det är kul.

Annars tycker jag att skolan är bra. Inga större brister som du kan se. ,
Avsluta?

Inskannad version

MINA NIO SKOLÅR

Min första skoldag såg jag fram emot och även få träffa mina nya
klasskamrater.
Det var en högtidsdag och mamma följde mig till skolan. Det var nog lite
nervöst.

Under lindberg-tiden trivdes jag bra med lärarna och kamraterna. Men när
dom upptäckte att jag hade dyslexi så blev det lite motigt. Jag blev
tvungen att gå ifrån klasen för att läs och skriv träna. Det kändes
konstigt att gå ifrån. Jag kände mig ut pekad.

Under mellanstadie tiden kändes det jobbigt. Att ha Dyslexi ställer till
med problem för jag måste kämpa mycket hårdare än alla andra. Det gäller
både hemma och i skolan. Men det ljusa var idrotten och hemkunskapen.
Egentligän är dom andra ämnena roliga men det är ju läsningen och
skrivningen som gör det tråkigt.

Under högstadie tiden då blev det en ny ljuspunkt. Det var att man fick ta
eget ansvar utan att någon lärare bestämde. Men jag blev också mer nervös
för hur det skulle gå för mig. Vilken hjälp kunde jag få? Det är många
sidor att läsa och det är mycket man ska skriva.
En stor hjälp har varit och är fortfarande Lejla. Hon har hjälpt mig att
läsa långa texter och skrivit anteckningar. Jag har också en bärbar dator
som ska underlätta mitt skrivande.

Att jag upplever skolan så jobbig är på grund av min dyslexi. Jag är
stressad i skolan och hemma, speciellt hemma tycker mamma och pappa. Jag
borde vara glad och tycka att det är kul att leva. Men nu är jag arg,
tjurig och butter. Alla lärare borde gå på en kurs för dyslektiker. Det är
alldeles för många lärare som inte vet något om dyslexi.

Några lärare uppträder inte schysst mot alla elever. De kan vara spydig.
Det borde ge konsekvenser.
Känner rektor och kolleger till att det finns lärare som gör så?

Nu ser jag fram emot gymnasiet. Då hoppas jag att jag har nya krafter för
nu känns det tungt.

Inskannad version

Att börja skolan är bland de pirrigaste jag varit med om. Jag kommer
fortfarande ihåg kvällen innan det var dags att börja skolan.
Man gick och la sig extra tidigt för att var pigg och alert till den första
skoldagen. Men det spelar egentligen ingen roll att man gick och la sig
tidigt för det var ändå nästintill omöjligt att somna. Men efter att man
legat vaken i sängen i två timmar somnade man. Morgonen därpå var man
väldigt nervös. Man la i sitt nya pennskrin i sin nya skolväska och började
gå till skolan med mamma och pappa. När man väl kom till klassrummet där
man skulle samlas tittade man direkt på vad det var för folk man skulle
tillbringa sina sex kommande år med. Vissa ansikten hade man sett förrut
andra var helt främmande. Nu väntade man på att få träffa sin första
lärarinna för att granska henne. Hon ställde sig vid sin Kateder och
presentera sig själv. Hon verkade faktist vara riktigt snäll. Efter att hon
presenterat sig själv bjöd hon på en liten tårtbit och efter det fick man
gå hem. När man sedan kom hem tänkte man att det inte alls var så farligt
som man trodde. Dagen därpå gjorde mamma mig sällskap till skolan och
lämnade mig vid klassrummet och önska mig lycka till. Den dagen började vi
lära oss början av alfabetet. Jag tyckte att det var kul att lära mig alla
bokstäver som jag sett överallt men aldrig kunnat tyda. Och vi började
också räkna lite smått.
När man gått i skolan i ungefär två månader hade man lärt sig hela
alfabetet. Då fick vi en läsebok och i den boken vi fick min första läxa.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kom hem och stolt gick fram till mamma
och sa:
Du får hjälpa mig, jag har en läxa. Efter ett tag började man tycka att
vissa ämnen var mer intressanta än andra. Jag jobbade tillexempel i
matteboken när vi egentligen skulle läsa i vår läse|bok. Det gillade inte
min lärarinna. Men jag gjorde det i alla fall. Så efter ett tag fick min
lärare gömma min mattebok och bara ge mig den när vi skulle räkna matte.
Jag tyckte att det var kul i skolan men jag hade tyvärr till en början inga
kompisar i klassen men det var inte så konstigt med tanke hur våldsam jag
var. Jag var ständigt i konflikt med alla femmor och sexor och även med
mina egna klasskammrater. Så efter ett tag fick jag en lärarinna som
ständigt titta till mig så att jag inte skulle hamna i konflikt med det
andra barnen. Hon skrev en dagbok där hon rapporterade till min mamma om
hur jag skötte mig.
Hon var med mig ända tills jag gick ut trean. Under den tiden hade jag
blivit betydligt lugnare jag hamnade inte lika ofta i konflikt det hände
men i lika ofta. Jag hade också fått två kompisar i klassen Jens och
Kristian. Innan hade jag bara kompisar i de andra klasserna men nu hade jag
också kompisar i min egna klass. När jag började umgås med Jens och
Kristian lugnade jag ner mig ännu mer. När jag började fyran så kändes det
lite som att börja i skolan på nytt. Man fick ett nytt klassrum i den stora
byggnaden med alla fyror, femmor och sexor och man fick en ny lärarinna.
Men allt gick bra och det fyran flöt på utan några större problem. Skolan
skötte jag bra och bråken blev färre och färre. Femman var ett roligt år
för mig jag började femman med att åka till Thailand sen kom jag hem till
Ninaläger som de flesta femmorna i kommen åker till. På lägret var det kul
men inte så speciellt intressant. Jag började tyvärr att missköta
skoljobbet lite. Jag hade blivit lite latare mot vad jag var förrut. I
femman hade vi också våra första nationella prov det var nervöst men kul
och jag fick ganska bra resultat på de. I slutet av femman tyckte jag att
det var tråkigt att sluta femman inte för att det var något kul med just
femman men jag hade fått nya kompisar i sexan och det var stort sett bara
dom jag umgicks med på fritiden och jag spelade i samma fotbolls lag som
dom. Och nu skulle ju dom sluta på Lindvallen och börja på Kapen och
Lyckhög.
Och det kändes som om man blev lämnad kvarlämnad ensam på Lindvallen.
Sommarlovet mellan femman och sexan kommer jag ihåg hur jag ständigt
tjatade på mamma om hur tråkigt jag kommer ha det när skolan börjar och att
alla mina kompisar kommer glömma mig och att jag säkert kommer dö av
uttråkan När jag sedan började sexan hade jag inte så tråkigt skolarbetet
gick bra och jag dog inte av uttråkan och mina kompisar glömde inte mig.
Under sexan tänkte man ständigt på hur det skulle vara att börja på Kapen.
Man hade ju hört så mycket om nollningar, lärare, betygen och alla farliga
personer. Tiden i sexan gick fort och på nolltid var det dags att sluta
Sexan och ha sommar lov. Sommar lovet var pirrigt man tänkte nästan hela
tiden på hur det skulle vara att börja på Kapen. Man hade ju träffat sin
nya klass och jag tyckte att den verka helt ok. Från min förra klass hade
Jag Alexander och Gustav så man var ju inte helt själv.
Den första dagen på Kapen var jag väldigt rädd för att bli nollad, jag höll
mig borta från dazzet och ville mest att att dagen skulle nå sitt slut.
Dagen därpå gick jag till dazzet och det var inget farligt med det och inte
var inte alla farliga personerna man hört så mycket om häller dom var ju
vanliga människor men det trodde man inte efter allt man hört om dom. Men
sjuan gick fort det var ett roligt år men skolarbetet tog man inte
speciellt seriöst det var mest lek.
När vi börja åttan hade jag tänkt och ta mig i kragen och bli seriös med
skolarbetet men det gick inte så bra.
Men åttan gick i alla fall bättre än sjuan och det var ju året då man får
sina första betyg. Det var både nervöst och kul att få betyg men man visste
ju nästan vad man skulle få innan. Vårterminen gick fort och skolarbetet
gick lite bättre. Nu var det dags att börja nian. Och nu måste man
verkligen ta skolarbetet på allvar för att kunna komma inn på den linjen
man vill. Nian har hittils varit rolig. Och skolarbetet går bättre och
bättre inte jättebra men ok. Och snart är det dags att återigen börja i en
ny skola kanske i Liunda kanske eller kanske i någon annan stad. Vi får se.
Du har skrivit en hel del om Dina skolår Bra! Men… I En del av
uppgiften, svårigheten i det hela, är att hinna klart i tid. II Skriv inte
man när Du menar jag. III Jag saknar en tydlig styckesindelning.

Inskannad version

Mina skolår
Nu har jag snart gått i skolan i nio år, den största delen av min
levnadstid! Nu när jag tänker tillbaka på mitt liv har jag svårt att minnas
tiden före skolan. Jag kommer ihåg alla kompisar, alla skratt och alla
gråt, men det är för det mesta från skoltiden och inte från tiden före.
Jag minns hur mycket lek det var på lågstadiet och hur livet för det mesta
bara var glädje och tillfredställelse. Jag minns också hur livet blev allt
hårdare och hur leken försvann ju äldre jag blev. Hur man sakta men säkert
blev tvungen att bli vuxen. Fast ofta ville man ofta det också man ville ju
inte bli kallad omogen heller. Det är svårt att bara genom en bild skildra
hela mitt skolliv, ibland kanske det behövs två, eller tre, eller tusen!

Kap 1 Första skolåret
Jag hade en lycklig barndom, jag fick mycket kärlek och tid från både
föräldrar och vänner, så det gjorde att jag kände mig accepterad redan
innan jag började skolan.
Lekis låg till grund för hela min skoltid i lågstadiet och mellan|stadiet.
Där träffade jag fort nya vänner, Love, Adam och lite grann Simon som är
min syssling.
De blev fort mina bästa vänner och jag lekte med Love nästan varje dag,
Adam lekte jag också mycket med, men inte riktigt lika mycket.
Jag kommer ihåg särskilt mycket hur jag och Love blev vänner.
Det var så att alla som skulle gå på lekis skulle med sina föräldrar träffa
de andra barnen en tid innan man började där.
Jag minns inte mycket av det men jag minns Love sitta stirrig i sin mammas
knä och Adam sitta helt lugn i sin mammas knä.
Love såg på mig och hade ett leende som gick ända upp till öronen Samma dag
när jag var hemma i trädgården och grävde en liten grop i marken framför
huset så kom Love gående, med samma leende som innan.
Han sa:
– Hej, kan vi leka
– Det kan vi väl
Mycket mer än det minns jag inte, men det var en av de finaste ögonblicken
i mitt liv som barn.
Tiden bara rann förbi och snart var det dags att börja skolan. Första dagen
presenterade man sig bara för varandra och åt bullar. (Det är i alla fall
vad jag minns) Jag trodde det skulle vara mycket värre, mina syskon hade
talat om för mig hur hemskt det var i skolan och hur äcklig mat det var.

Mina skolår II
Första tiden i skolan var inte jobbig alls. läxorna var lätta och få och
man fick mycket tid över för lek både hemma och i skolan.
Den klass jag hamnat i var en bra klass enligt mig, och våran lärare var
jättebra. Olyckligtvis var jag ingen liten mammas ängel, utan jag satte
ofta iväg med att skoja och prata på lektionerna, jag antar att jag hade
ett stort behov av att känna mig sedd och rolig. Det var jag också enligt
många, min barnsliga och extremt fantasifulla humor gick hem hos de flesta
och jag stormtrivdes. Det var inte så att jag var en riktig odåga utan
isåfall att jag var ovanligt ordet har fallit bort vid kopieringen

Kap III
Lågstadiet
Jag har svårt att placera de olika minnen jag har i vilka skolår de skedde
men jag minns dem inte mindre för det.
Jag kommer ihåg alla roliga lekar vi hade, jag tyckte särskilt mycket om
att leka affär, handelsman eller skattsökare. Jag tog ofta lekarna med
stort allvar vilket de flesta andra inte gjorde, förutom Simon som liknade
mig mycket där (måste väl vara något i släkten) så det blev ofta så att jag
var chef över de andra som fick arbeta under mig. Eller så var det jag som
ofta fick de bästa förmånerna när vi lekte affär.
Med tiden märkte man hur alla delade upp sig mer eller mindre. Indelningen
var ofta om vem man lekte med på rasterna eller på vems sida man var på om
det blev bråk. Man hade börjat lära känna folk mera och hade en aning om
hur de var.
Med tiden hårdnade det mer och mer. Lekarna var ofta istället för ”herren
på täppan” ”herren på lerkullen” eller på vintern ”herren på iskullen”
Läxorna började bli lite svårare nu och man märkte vilka ämnen man hade
lätt för och som var roliga, samt vilka ämnen som var mindre intressanta.
Det blev lite mindre tid för kompisar och konkurrensen ökade mellan
eleverna i klassen, man ville vara duktig, man jag hade fortfarande lust
och tid för kompisar. Även fast jag är text har bortfallit vid
kopieringen tävlingsmänniska och ville gärna vara duktig i skolan.
Jag läste mycket läxor och min fröken sa att jag var duktig, särskilt i
svenska och engelska. Hon kallade mig svenska killen på kvartsamtalen.
Med tiden växte mitt ”busiga i skolan jag” bort dels p.g.a läxorna och dels
för att fröken hade börjat ge mig kritik, och jag tar väldigt hårt på
kritik och försöker förbättra mig ifall jag får någon.
Konkurrensen hade också börjat öka killar emellan, vem var starkast?, vem
var snyggast och vem skulle få mest tjejor. Jag hade en ganska bra fysik på
lågstadiet, min specialitet var långdistans.
Mina skolår III
Mellanstadiet
Att börja mellanstadiet innebar många förändringar, vi fick en ny fröken,
ett nytt klassrum, elever hade tillkommit och en del hade slutat.
Det kändes som om man hade en större press på sig att vara mer vuxen. Jag
märkte nu hur mycket skolan tog av min tid, och jag började få en blick på
hur världen verkligen var, att livet inte bara är lek och att man tids nog
är tvungen att inse det. Man tvingas vakna upp ur glädjen.
Jag hade fortfarande många vänner och jag skötte skolan, men ett nytt öga
hade öppnats för mig: tjejor.
Innan hade tjejor bara varit trams, i alla fall för det mesta och i fall
man gillade någon såvar det mest sådan där barnslig kärlek. Nu började man
gilla tjejor mer på riktigt. Jag har aldrig varit bra på att visa tjejer
att jag gillar dem, ifall det skulle bli något så fick de komma till mig.
Det var ofta en maktkamp mellan oss killar som gjorde att man fick tjejer,
eller så var man söt och trevlig, eller kanske både och. Jag var ihop med
en del tjejor på mellanstadiet, men det var aldrig något allvarligt, ofta
bara en dans på ett disco och att man kanske var extra snälla mot varandra.
Men man gillade i alla fall varandra och det hade växt fram mer och mer.
Fyran var ganska lik lågstadiet och det var någonstans nu som jag började
känna Per.
Per och jag började vara tillsammans oftare och oftare. Vi kunde träffa
varandra och bara vara, det var inte så med andra. Han var också den första
jag kunde säga allt till. Jag gav han ofta råd som hade med skolan att
göra, han tyckte han behövde det.
Jag hade många vänner och livet lekte, förutom den ständiga pressen man
hade att bli mer vuxen och att ständigt förbättra sig på allt för att kunna
imponera på tjejorna. Vilket blev svårare och svårare eftersom de började
bli allt mer mognare, vi killar är ju lite efter. Jag tror att det ökade på
konkurrensen ytterligare mellan oss killar, och som jag nämnt innan är jag
en riktig tävlings människa och jag gjorde ”allt” för att försöka hänga
med. I femman och sexan var det som sagt lite tuffare men i sexan lärde jag
känna en person som förändrade mitt liv till stor del: Jan Karlsten
Han var en av de som gick i den ”lilla gruppen” inte för att han var osmart
utan för att han var så busig.
Han var rolig och beundrade mig (kändes det som) och vi hade alltid roligt.
Han var lite trasig sedan sitt liv tidigare så jag försökte hjälpa honom.
Eftersom min familj är kristen ville jag att han också skulle bli det, för
jag vet alla gånger det hjälpt mig.
Dessvärre tog det i stort sett all min tid, han ringde mig varje dag och
var fruktans|värt idog om att va. Det blev nästan ingen tid alls över till
mina andra vänner text bortfallit vid kopiering
Mina skolår IV
Det började närma sig slutet av sexan och slutet på hela mellanstadiet, de
flesta var avslappnade och kampen samt konkurrensen som brukade vara en del
av vardagen var som bortblåst.
Det hade gått hyfsat bra på mellanstadiet, min fröken och jag kom bra
överens och skolarbetet hade gått bra.
Jag hade fortfarande många vänner, de ville fortfarande umgås med mig även
fast jag umgåtts med Jan så mycket

Sjuan
När jag tänkte på sjuan och högstadiet såg jag det som en evig kamp. Jag
skulle ge allt jag hade, hade jag bestämt mig för.
Samtidigt såg jag det som en ny chans. Man skulle hamna i en ny klass där
få visste vem man var, man kunde vara vem man ville. De som haft det svårt
förut fick en ny chans.
Jag var väldigt rädd och nervös inför sjuan, jag ville inte misslyckas. Jag
brukade be gud att han skulle hjälpa mig att klara av det som låg framför
mig och tack vare det (tror jag) gick det så bra som det gjorde. Jag
hamnade i en härlig klass med många bekanta och det var många tjejor i den
så den var ganska lugn. Jag märkte snabbt viken skillnad det var, jag kände
inte alls samma konkurrens och tjejorna som jag trodde redan skulle vara
vuxna och helt ointresserade av oss var riktigt trevliga och snälla.
Dessvärre kände jag en väldig ångest inför proven, så jag började plugga
väldigt mycket vilket medförde att tiden för kompisar drastiskt minskade.
Jag fick mindre vänner, dels för att jag spenderat för mycket tid med vissa
kompisar och ingen tid alls nästan med de andra, och för att skolan tog för
mycket tid.
Åttan
Åttan var nog det jobbigaste året i mitt liv. Jag pluggade mer än någonsin
och försökte samtidigt få tid med elgitarr friidrott och vänner. Det kändes
som om jag blev tvungen att växa upp för fort och att jag fått ta alldeles
för mycket ansvar för min ålder, jag mådde allmänt dåligt eftersom jag
axlat mig med för mycket. Jag ville ha allt.
Nian
När jag började nian trodde jag att det skulle vara lika hemskt som i åttan
men otroligtvis var allt mycket bättre. Alla var lugnare och jag kom
underfund med att man inte kan hinna med allt och orka allt. Den sista
tiden har gått bra, skolan har inte fått ta all tid.
Det känns som om det finns något större än allt det här och det är Gud.
Mina skolår V
Sammanfattning:
Nu när jag tänker tillbaka på skolåren förstår jag att det präglat hela
mitt jag. Det har medfört både positivt och negativt.
Man är tvungen att gå i skolan men om jag fått en ny chans då jag själv
fått välja om jag ville gå i skolan så skulle jag göra det.
De har medfört så mycket gott och det goda överväger det onda som också
skett

Inskannad version

Kära Skolministern!

I detta brev har jag tänkt att berätta lite om dom brister och förtjänster
som finns i skolan. Jag ska också ge förslag på hur det skulle kunna se ut
i framtidens skola.

Årskurs ett såg jag helt klart fram emot under tiden då lekis var ett
faktum. Det var ju under det första året man skulle lära sig läsa och
räkna. Efter att jag gått ut ettan gick lågstadiet som smort. Såhär i
efterhand har jag bara en sak att klaga på. Jag tycker om idrott otroligt
mycket och den enda saken jag har att argumentera om är att det inte skulle
vara fel med lite fler idrottstimmar på schemat. Det skulle till exempel
kunna vara att lärarna tog med sig eleverna ut för att spela brännboll
eller leka något annat. Nog om det.

Inför år nummer fyra i skolan fick man välja tre stycken som man skulle
vilja gå i samma klass med. Det var bra att man fick välja tre man ville gå
med. Jag tycker ändå dem gjorde fel. eftersom jag bara fick mitt förstaval.
Även om jag har förståelse för att det inte är speciellt lätt att välja
vilka elever som skulle gå i samma klass blev jag väldigt besviken.

Sommarlovet inför fyran var ett skönt lov med mycket bad och mycket sport.
Jag tänkte en hel del om hur det skulle bli den första höstterminen på
mellanstadiet. Hur man än vände och vred på det var jag inte så värst
förväntansfull. Först och främst väntade den benhårda läraren Carina. Hon
hade nästan alla man kände varnat för. Hur skulle den nya skolan vara? Ja,
man blev inte direkt överförtjust av att komma in i den risiga gamla
byggnaden. Dackeskolan behövdes verkligen rustas upp. Det var nu man
började läsa engelska på allvar. Vi hade läst lite i trean också men nu
kändes det att allting började bli allvar. På rasterna var fotboll det enda
man kunde göra i stort sett. Skolgården var lika tråkig som själva
skolbyggnaden. Den var som ett stort torg med en flaggstolpe i mitten. Man
borde kunna ta bort asfalten och så en gräsmatta istället. På lektionerna
var det inte så mycket liv, man ville inte att Carina skulle få ett utbrott
som många gånger förr.
Under fyran och femman gick allt så betydligt mycket fortare än på
lågstadiet eller så får lärarna på mellanstadiet lugna ner tempot lite.
Efter att ha fått ännu fler kompisar och haft några fler roliga lov skulle
jag börja på ny skola igen. På Gripskolan skulle jag gå mellan sexan och
nian.

Gripskolan hade också en tråkig skolgård om än inte ännu tråkigare än den
vid Dackeskolan. Nu väntade fyra års plåga med en massa prov och läxor. Det
var nu allvaret började. Läxor och prov är något man skulle kunna minska
på. Betygen borde slopas. Det stressar eleverna så otroligt. Man ska göra
det, nästa dag ska den saken vara klar. I stort sett allt man gör går på
betyget. Det är inte positivt.
Dåligt att elevens val togs bort och ersattes av Elev planerad|tid. Då har
det blivit ännu mindre idrott än vad det var förut. De flesta experter
varnar för att barn blir fetare och fetare. Varför kan inte skolan lyssna
på det och lägga till åtminstone en fysisk aktivitet per dag. Jag tror
dessutom att man kan koncentrera sig bättre om man tränar mycket. Så är det
för mig i alla fall. Det minskar fetman, eleverna kan koncentrera sig
bättre. Varför lägger man inte till mer idrott på schemat då? Jag tror att
skolledningen är rädda för förändringar.
Trots alla läxor och prov har högstadiet gått smidigt. Tills nu alltså. Jag
tror att en ännu jobbigare tid kommer nu den här vårterminen. Skolmaten
står inte på min förändrings|lista. Den tycker jag att det inte är något
fel på.

I framtiden måste skolan satsa mer på dataundervisning eftersom jobben blir
mer och mer baserade på datorer.
Alltså ta bort det dålig betygs|systemet. Öka idrottstimmarna, mer
dataundervisning, bättre skolgårdar och färre läxor och prov.
Utgår man från de sakerna så skulle jag tro att ungdomarna i framtiden
kommer må bättre. Tack för att du tog din tid att läsa detta brev.
Med vänliga hälsningar: Mikael

Inskannad version

Mina skolår
När jag skulle börja ettan var jag mest nervös men också väldigt nyfiken.
Jag undrade hur det var att börja skolan.
Jag minns inte så mycket men det jag kommer ihåg var att skolan var en helt
annan sak än dagis/lekis. Skolan var något kallt, inget jag läng|tade till.
Vi var bara tre killar i klassen och eftersom jag inte passade med dem så
var jag alltid med större eller mindre på rasten. Innan jag började
mellanstadiet bestämde jag mig för att jag inte gick i skolan för att andra
personer vill. Jag gick dit för att lära mig saker.
Med den inställningen gick det naturli|gtvis väldigt bra.
Jag var väl en av dem som det gick bäst för.
Mellanstadiet var förvånansvärt roligt, roligare än lågstadiet.
Det var mer killar i klassen nu så jag hade roligare på rasterna. Läraren
vi hade på mellanstadiet var väldigt sträng, men också bra eftersom det var
ganska tyst i klassrummet.

Senare när jag började högstadiet blev jag förvirrad.
Jag förstod inte mycket på lektionerna eftersom jag var van vid en mera
bestämd lärare.
Konsekvenserna av att gå från en lärare som ansvarade mer för att vi skulle
göra läxorna och så vidare till en annan lärare som mer tog för givet att
vi tog eget ansvar var inte bra.
Jag struntade i det mesta eftersom jag vid denna tid förträngt att jag
lärde mig saker för egen skull. Men samtidigt fick jag nästan lite dåligt
samvete för att jag inte gjorde mitt bästa, så helt ”borta” var jag inte.

Innan jag skulle börja sjunde klass ”så” kan vara utsuddat så bestämde
jag mig igen för att kämpa mera och lära mig saker för min egen skull.
Men cirka två veckor efter starten så var det helt bortglömt.
Jag tror också att jag kanske var så omotiverad som jag var för att jag sov
för lite, och hade ”då” kan vara inskott från läraren då för lite
energi och inte kunde koncentrera mig ordentligt.

Det var först när jag började åttan som jag började ta ansvar på riktigt.

Jag började lära mig sakerna istället för att strunta i allt.
Även om jag fick långt ifrån maxpoängen på alla läxförhören och proven så
hade jag fått en helt annan syn på det hela igen.

Sedan dess har jag hållit ungefär samma kurs, det har naturligtvis gått
både upp och ned men mest uppåt.

Nu, i nian, har jag fortfarande samma inställning, ”Jag lär mig för
livet”.

Jag ser ljust på framtiden eftersom jag i höst kommer att få studera med
det jag är intresserad av. Det var ett ganska enkelt val att välja teknik-
linjen här i Arköping.

Efter gymnasiet så planerar jag att börja jobba, bara för att tjäna lite
pengar, men bara något år, max två år. Efter det ska jag söka in på
högskola/universitet.
Om jag inte kommer in på det jag vill så kommer jag att läsa upp de ämnena
jag behöver, men förhoppningsvis kommer det inte att behövas.
Slut