Inskannad version

Mina skolår
Jag har blandade minnen ifrån min skolgång. Vissa scener, både bra och
dåliga, har etsat sig fast på näthinnan. Det är ändå de positiva minnena
som har övertaget. Visserligen har jag inte alltid haft det så lätt med
kompisar, men några har jag alltid haft bakom mig.

Under de första sju åren av min skol|gång hände det inte så mycket med
klassen i sig. Någon flyttade, någon annan började i stället, men de flesta
i klassen var de samma. Min årskull var den första att gå i ”småskolan”, en
introduktion till det stora som väntade. Det var i stort sett samma sak som
dagis, fast färre vuxna i förhållande till antalet barn. Personalen fick
man lära känna på våren innan, och en förälder var med första dagen.

Flytten upp till den ”riktiga” skolan var väldigt odramatisk. Klassen var
densamma, och fröken hade vi fått träffa flera gånger. Vi hade fortfarande
samma skolgård, spelade fotboll vid samma mål (ett vindskydd vid en
sandlåda) med samma lag (Limpan och Matte mot ”rabb”).
Det var mest där, under vindskyddet, som vi höll till under rasterna de
första åren. På hösten var vi ibland bakom skolan och plockade kastanjer,
men där var det för det mesta de ”stora” treorna som regerade. Men efter
två år var det vi som var de ”stora treorna”, och vår klass regerade under
kastanjeträden.

I årskurs 4 bytte vi skolhus igen, fortfarande samma skolgård, fast en
annan del av den. Vår klassföreståndare hade vi träffat under några
engelska lektioner i lågstadiet, så henne kände vi. Men hon var sjukskriven
på halvtid, så vi fick en mängd andra ämneslärare. Vi hade som mest nio
fasta lärare. Lägg då till en massa vikarier för både matte- och
klassläraren, så vi fick en massa olika lärare, vissa lärde vi aldrig känna
alls.
Men hela mellanstadietiden handlade självklart inte bara om lärarbyten.
Både på rasterna och efter skolan höll vi till antingen i
klätterställningen – där vi lekte kull, bollkull och burken-, på ”nigger”-
rutorna eller på fotbollsplanen. Vi hade riktigt kul då. I sexan hade
klassen svetsats samman, alla kunde acceptera alla, även om alla inte gick
ihop till 100%.

När klassen var på sin ”topp”, visste vi att vi snart skulle splittras, när
vi skulle börja högstadiet. Alla fick välja tre killar och tre tjejer och
man var garanterad en av samma kön. Jag hade dubbel otur. Mina två översta
kom i samma klass, men inte i min. Det gjorde i stället mitt tredjeval, som
jag slängt dit i brist på annat.
Första träffen med nya klassen var ändå positiv. Vi presenterade varandra i
biblioteket, en tradition för blivande sjuor, och jag minns fortfarande var
jag satt. Sedan fick vi vara med på en lektion, allt kändes bra.
Stämningen var ändå inte den bästa under den första delen av sjuan. Flera
riktiga bråk gjorde stämningen ganska tryckt ett tag. Men under våren
tinade både naturen och klassen upp.
Åttan och nian flöt på ganska snabbt, jag har konstigt nog inga större
minnen från åren, och nu sitter jag här och ska snart välja till gymnasiet.
Det känns nästan lite vemodigt att sluta grundskolan, när man tänker på hur
lång tid jag har ägnat den. Men gymnasiet känns ändå rätt lugnt, under nian
har man mer och mer kommit in i betyg-långa-prov-och-uppsatser-stuket på
utbildningen. Min skolgång har hållit på länge, det ska bli kul att avverka
de tre sista åren i gymnasiet

Inskannad version

Min Syn på Skolan

Hej!

Jag heter Patrik Casaverda och går min sista termin i 9:an. Jag har många
förslag som jag skulle vilja framföra. Vi kunde kanske ändra några regler
t.ex: Att man får ha tuggummi på lektion och likaså med keps och mössa,
bara man arbetar och lyssnar på läraren.
Att eleverna ska kunna äta frukost i skolan.
Att om en elev blir trött på en lektion så ska han/hon kunna be om att få
en 5-10 minuters rast.
Skolan borde ha en egen Caféteria, både för att samla in pengar och för att
eleverna ska kunna köpa frukt eller någon dricka m.m.

Det här var några punkter du kan fundera över. Men tyvärr så ska jag också
skriva upp dåliga saker om skolan.

Vissa raster är för korta.
Det finns nästan inget för oss nior att göra.
Vissa lärare tjatar för mycket så att eleverna blir sura och slutar lyssna.
Det är inte bra!
Det är dåligt att man inte får ha kompisar i skolan, som kan få sitta med
på lektionen bara han/hon är tyst.

Tyvärr så är det här vissa saker som är dåligt med skolan, men självklart
så ska jag skriva bra saker om skolan också.

Maten i Skolan är väldigt ofta god, men det beror ju också på sin egen
smak.
I vissa skolor t.ex i våran skola, så kan man om man känner sig deprimerad
eller trött så kan man gå till en lärare och prata för att dom lyssnar.
Det är bra att man tre dagar i veckan kan sitta kvar efter skolan och göra
sina läxor eller göra färdigt betinget.

2000-talets skola ska se ut så här tycker jag:

En skola ska ha en egen caféteria, en egen simbassäng, egen gymnastiksal.
Från dagis upp till 9:an och alla elever som bor långt ifrån skolan ska få
ett busskort. Som dom lämnar in efter terminens slut.

Det här är några idéer om hur skolan skulle kunna se ut, och jag hoppas att
du åtminstone försöker att fixa detta!

Med vänliga hälsningar Patrik Casaverda

Inskannad version

MIN SYN PÅ SKOLAN
Skolministern:
Var hälsad frände!
Det var ett mycket bra beslut att låta skolan utredas av oss elever. På
vårt eget sätt, på tiden 2h och 50 min. Det är därför du är min frände,
trots att jag aldrig träffat dig, eller någonsin delat en åsikt med dig.
Här är ett brev från mig till dig:
Jag började skolan när jag var sju år (det gjorde troligtvis du
också). Skolan var ganska kul, tyckte jag (precis som du, förhoppningsvis).
Vi ritade, lekte, lärde oss ramsan ”aj baj pink shit”, och ”the muffin
man”. Min fröken vägrade ge oss läxor, även fast vi protesterade. Hon sa
att hon hade fått lära sig att vi skulle ha läxor först i 2:an.
Vi elever tycte systemet var dåligt. Vi elever tycker fortfarande att
systemet är dålig. Lärare som hatar oss, elever som trackar oss. De stolar
som vi sitter på just nu är inte sköna. De är hårda och jag spänner mig när
jag sitter på dem! Jag har ett motto:
Det är svårt att vinna, men svårare att förlora.
Vet du varför jag skriver så? Jo, det är för att jag menar vartenda
ord jag har skrivit, menar vartenda ord jag kommer att skriva, men det
känns meningslöst att skriva. Jag skulle kunna skriva mer om lärare som
hatar oss, mer om hur fel du har i politiken eller om när man ska få sina
första betyg.
Men det är här är bara ett test, gjort på order från regering och
riksdag, för att kolla om jag skriver kolla eller se om jag är så dum att
jag börjar en mening med ordet men. Det finns regler som jag ska följa.
Följer jag dem? Har jag lärt mig någonting? Har farbror staten lyckats med
sin uppfostran av den goda samhällsmedborgaren, den borgerliga
syndikalisten Ylva?
Ske jag avslöja en sak? Jag skriver inte mitt bästa just nu. Just nu
är jag arg. Arg för att jag inte fick välja det ämne jag själv vill skriva
om i den genre som passar mig bäst! Det är bra att det görs tester så att
betygen blir någor|lunda rättvisa, men sam|tidigt känns det så fel att när
jag verkligen ska visa upp vad jag går för får jag inte göra det på mitt
sätt, med det ämne som ligger mig närmast och i den genre jag kan bäst!
Över till vesentligheterna: Det största misstaget som finns är att
staten ska kontrollera hur bra lärarna är. Låt eleverna göra det helt eller
delvis. Staten kan kontrollera hur mycket kunskap en person har, men staten
kan inte kontr|ollera hur bra personen är som lärare. Det är fel att tro
att en examen garanterar bre lärare.
En bra lärare är en person som lär en annan person något så att kunskapen
fastnar i nyss nämda persons huvud i minst 10år. Det garanterar inte
nödvändigtvis en examen. Faktum är att det är dem lärarna som inte satt sin
fot på lärarhögskolan som brukar vara dem bättre, men det ska erkännas:
både kalkonerna och stjärnor|na bland lärare har gått lärarhögskolan. Inte
bara kalkonerna.
En del ”riktiga” lärare stannar kvar i läraryrket bara för att dem
inte kan något annat. Det är synd. Sådana lärare har en förmåga att halvt
tvinga sina elever att lära sig saker, istället för att inspirera sina
elever till att vilja lära sig.
Framförallt i årskurserna 3 och 4 är det viktigt att läraren
inspirerar till inlärning, eftersom att det är då man slutar älska skolan.
Det gäller att få en positiv bild av skolan. Så jag och alla andra orkar
rabbla franskaverb och tyska glosor.
Varför satsas det så lite på Grynet i vårt land? Nu när vi har turen
att ha Grynet i vårt land. Du vet vem jag pratar om?
Grynet är den där kaxiga 14åringen på TV. Som har rosa tyllkjolar,
tiara och äter grädde stup i kvarten. Det är dock inte för grädden hon
borde satsas på (även fast det är bra att hon får bantningsgalningar att
sluta banta). Nej det är för hennes mottos skull.
TÄNK SJÄLV!
Har du något motto?
Hej då / Ylva J

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej!
Jag vill inleda detta brev med att berätta om en händelse som ägde rum
ganska nyligen. Skälet att jag tar upp detta är att det för mig var en
slags vändpunkt, något som fick mig att reflektera över hur skolan
fungerar, och framförallt hur jag skulle önska att den fungerade.

Det hela började med att jag, som representant för klass 9F, blev kallad
till ett möte med undervisningsrådet, vilket fungerar som en del av skolans
elevråd. Denna dag hade vi i rådet besök av elevorganisationen. De hade
kommit för att bjuda in oss till en så kallad nätverksträff, vilket innebär
att representanter från elevråden i alla Linköpings högstadiskolor träffas
och försöker hitta former för ett framtida sammarbete när det gäller
diverse övergripande skolfrågor. Jag fann detta mycket intressant och var
inte sen att anmäla mig.

Jag infann mig veckan därpå prick klockan nio i vuxenskolans lokaler, där
mötet skulle ta plats. Morgonen rullade på bra. Jag blev placerad i en
liten grupp av människor, med vilka jag skulle byta erfarenheter och
diskutera elevinflytande. Det hela var mycket givande och samtalet flöt på
förvånansvärt bra. Vi var alla ense om att i fortsättningen ha regelbundna
”nätverksträffar”.

Efter lunch däremot övergick min belåtenhet i förfäran när alla som var
närvarande tillsammans skulle komma fram till konkreta saker, så som hur
ofta dessa möten skulle äga rum, vad vi skulle döpa ”nätverket” till, och
hur de kommande mötena skulle se ut. I stället för att försöka hitta bra
lösningar började folk angripa Fritunaskolan och Ceciliaskolan för att det
ansåg att vår skolmat var bättre än deras. Förgäves försökte jag och ett
fåtal till övertala majoriteten att i stället för att klaga tillsammans
försöka hitta en lösning. När matdiskussionen äntligen var över fick jag i
den återstående halvtimmen lyssna på ett intensivt tjatter om vad
”nätverket” skulle heta. Visst behöver vi ha ett namn, men själv är jag
inte beredd att ägna trettio minuter åt en sådan sak. För mig är det helt
enkelt en prioriteringsfråga.

När jag väl var på väg ut ur mötessalen kände jag en djup trötthet blandad
med en uppgivenhet jag aldrig tidigare erfarit, känslan övergick småningom
i frustration över folks brist på engagemang och framförallt den högst
märkliga prioriteringen som präglar dagens skola.

Skolans uppgift, enligt mig, är trots allt att ge eleverna kunskap. Kunskap
att bära med sig ut i livet. Inte bara elevrådet, utan även skolans
personal och framförallt de politiker, som har det yttersta ansvaret för
skolan, borde fokusera mer på hur själva undervisningen ska se ut, och inte
på vilken färg matsalsväggarna ska ha, till exempel.

I dag går var fjärde niondeklassare ut med ofullständiga betyg. I stället
för att försöka lösa detta, enligt mig, väldigt stora problem, föreslår
skolministern att man ska komma in på gymnasiet utan de ytterst små krav
som i dag finns. Jag skulle i detta brev vilja ta vara på chansen att fråga
hur skolministern tänker i detta avseende? Vad får skolministern att tro
att det ökar elevernas kunskap i något hänseende överhuvudtaget?

En annan sak som förvånar mig är det stora medlidande som politikerna tycks
ha fått för de ”stackars” ungdomarna. Ni verkar tro att en kravlös
skolmiljö gynnar oss. Dessvärre håller jag inte med. Krav är nyttigt.
Visserligen till en gräns. Som allt annat.

En annan sak som jag tror är enormt viktig för skolans utveckling är att
höja statusen på läraryrket. Förbättra villkoren för lärare helt enkelt. En
bra början vore att försöka få upp lärarlönerna. Med tanke på att
läraryrket kräver både hög kunskap och ett stort ansvar, är lärarna
otroligt underbetalda. Jag har själv fått erfara vikten av en duktig
lärare. Så jag vet vad jag talar om.

Min slutsats är att vi alla måste omvärdera skolan, och än gång för alla
tänka över dess syfte. Det hoppas jag även att skolministern gör.

Tack på förhand för att du tog dig tid att läsa mitt brev!
/
Hälsningar

Inskannad version

Mina skolår!
Att börja skolan var nog den första stora förändringen i mitt liv. Allt var
nytt och skrämmande, och alla hemska berättelser, som jag hade fått höra
från mina båda storasyskon gjorde inte det hela bättre. Första skoldagen
följde såklart mamma med till skolan. Det var en varm och solig augustidag.
Jag minns allting som om det vore igår, lukten av kritor och papper, de
färgglada teckningarna, och allas spända ansikten. Vår fröken, Sigrid var
förstås jättesnäll och efter bara en liten stund tror jag att vi alla kände
oss bättre till mods.
Den dagen behövde vi inte göra så mycket, bara presentera oss för varandra
och liknande saker. När jag tänker närmare på saken behövde vi aldrig göra
så mycket, allt var mest lek. Men det var nog ändå det som gjorde att vi
lärde oss så mycket. Jag kommer ihåg hur roligt det var att få läxor, och
hur besviken jag blev då vi inte fick några (som saker och ting kan
förändras!) Mitt starkaste minne från lågstadie|tiden är nog hur rädd man
var när man skulle gå genom högstadiet till matsalen. Alla elever där var
så stora och överlägsna, nästan som om de skulle kunna krossa oss som små
kryp hur lätt som helst. När jag ser på lågstadie|elever idag, går det upp
för mig hur liten och vilsen jag måste ha sett ut, nästan som en liten
bortkommen mus bara. I samband med att vi började mellanstadiet började
allvaret. I alla fall för min del. Redan då började jag förstå hur viktigt
det var att göra bra ifrån sig. Såhär i efterhand låter det dumt, men jag
började oroa mig för mina slut-betyg redan då, totalt övertygad om att
minsta lilla misstag skulle vara ödesdigert för min framtid. Jag har ingen
aning om var alla de där tankarna och konstiga idéerna kom ifrån, men de
var nog ganska bra då jag redan då lärde mig att fokusera på det som är
viktigast just nu, skolan. Jag pluggade visserligen mycket, men behövde
aldrig anstränga på riktigt. Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi hade
fått historieläxa, jag tror det var om drottning Kristina, och jag glömde
boken i skolan. Jag blev så rädd att mamma och pappa skulle bli arga och
besvikna att jag inte sa något om det. Jag var så nervös att jag inte kunde
sova på hela natten, och nästa dag hade jag ont i magen. När jag gick in
till so lektionen trodde jag att jag skulle spy, så rädd ja g var för att
misslyckas. Jag gjorde provet och kunde konsigt nog svara på alla frågor,
från det jag kom ihåg från lektionen. Några dagar senare fick vi tillbaka
det och jag hade alla rätt (sex av sex möjliga). Jag blev så lättad att jag
gråtande berättade allt för mamma och pappa, som bara skrattade åt mig. Man
kan tro att jag skulle slappna av efter det och inte plugga så mycket då
jag klarade mig bra ändå, men i stället gjorde jag tvärtom och började
studera ännu mer. Mellanstadietiden var nog den roligaste tiden i skolan,
det var bra balans mellan skola och fritid och man hade mycket tid för sina
kompisar. I slutet av femman blev det dags för de första nationella proven.
Jag hade hört att de var avgörande för om man skulle få gå vidare upp i
sjätte klass, och var livrädd för att bli kvar|lämnad och få gå i samma
klass som min lillasyster. Egentligen tycker jag det är fel att man ska
behöva ta de där testerna, men samtidigt vet jag att de är nödvändiga. Men
åter till ämnet; jag klarade testerna och fick börja i högstadiet, precis
som alla andra. Vi fick nya klassföreståndare, Ingrid Kjellman och Annika
Nis. Jag gillade båda direkt, men kom nog lättast överrens med med Ingrid.
Mina favorit ämnen blev snart no-ämnena och svenska. I biologi och kemi var
allt så nytt och spännande, ”vem kunde tro att vatten var kväve och syre”?
Vi fick utföra expriment och jag var alltid lika spänd för att något skulle
gå fel och vi skulle spränga hela skolan i luften. Tiden gick snabbt och
ibland kändes det som om det hade varit sommar när jag satt mig för att
studera och vinter när jag slutade. Jag kommer ihåg hur jag läste till alla
prov och ibland somnade framför läxorna så trött jag var. Men med tiden
lärde jag mig att lägga upp arbetet bättre och priotera det som var
viktigast. Även om principen var samma som i låg- och mellanstadiet, så var
man tvungen att ta mycket mer ansvar själv, något som man fick lära snabbt
om man skulle klara sig. Det är inte bara om skolämnen man lär sig om de
sista grundskoleåren utan även om livet. Man fick lära sig klara av helt
nya situationer, möten med olika människor och konfrontationer med det man
är rädd för. Något som jag kommer ihåg in i minsta detalj är mitt första
riktiga termins|betyg. Spänningen när man fick det i handen, rädslan och
nyfikenheten för vad det skulle innehålla, det timmlånga velandet mellan om
jag skulle öppna det eller inte och slutligen glädjen över de ämnen som jag
hade lyckats över mina förvänt|ningar i och den molande besvikelsen för det
som jag trodde jag skulle lyckas bättre i.
En speciell händelse, som jag kommer ihåg mest för att min lillasyster
snart ska göra det, är när vi skulle dissekera grishjärtan. Vi fick upp en
stor kladdig röd och lilla klump på brickan som jag och min bästis först
bara stirrade på med upp|spärrade ögon och öppen mun. Men efter en stund
tog vi oss samman och tog itu med det hela. Först kändes det lite äckligt
och konstigt, men efter en stund glömde vi bort vad det egentligen var och
då blev det riktigt intressant.
När skolan slutade på sommaren i åttan var jag otroligt glad. Det kändes
som om jag inte skulle ha klarat av en enda dag till. Men sommarlovet gick
snabbt och snart började nian. Vår ena klassföreståndare, Annika slutade,
så vi fick en ny lärare, Karina B Ohlson. Först blev jag lite besviken för
att Annika bara ”övergav” oss sådär nu när det var sista året. Men efter en
tid gick det över och jag accepterade det och tyckte att saker och ting
hade ordnat sig ganska bra trots allt.
Höstterminen blev jäktig med både skolarbete och besök på olika
gymnasieskolor. Jag var överlycklig när det blev dags för jullov, men hann
knappt slappna av från det var dags för skolan igen. Nu såhär sista
terminen kanske man undrar om jag inte ångrar att jag har lagt ner så
otroligt mycket tid på skolan. Det gör jag faktiskt inte. Visst var det
kanske lite larvigt att börja oroa sig för mina betyg redan i fjärde klass
men det har trots allt hjälpt mig att koncentrera på det som verkligen
betyder något, för det är ju det allt det här egentligen handlar om, min
framtid.

Inskannad version

Mina skolår

1994 började något som jag inte visste vad det var utan jag visste bara att
man skulle lära sig läsa, skriva och räkna för det hade jag sätt på
barnporamen. Året innan var det någon som sa till mig. ”Nu slipper du vara
på dagis”. Det var då jag börja tänka jag bli stor, jag börjar skolan få
lära mig att skriva, läsa och räkna matte. Jag skulle kuna läsa kuna 1+5
kuna stava till glass (för när jag var mindre älskade jag glass.) jag trode
när man kom tillskolan så kunde man läsa, skriva och räkna. Det var liksom
inga problem. För ingen hade berättat vad kunskaper var eller alfabetet,
jag och min mamma hade ju sittit och tranlat och jag kunde det helt det var
bara det att jag viste inte riktigt hur det var med ÅÄÖ. Jag skrev gjärna
ÅÄÖ för jag tyckte det var så myckt änklarer att veta att den runda saben
skulle vara i mitten och dom som likande varandra, skulle vara på sidorna.
År 1995 var det året jag började tvåan. Det var då jag märkte en sak det
var en tjej som hete Sara som var ett år yngre än oss andra. Jag fatta
ingenting hon var ju lika bra som oss andra men jag fatta inte att hon
kunde vara ett år yngre hon ska ju vara med ettorna men hon var lika smart
som oss andra om inte smartare. Det var nog det som gjorde mig funder sam
hon var ett år yngre än oss andra hon var lika smart, fast hon var ett år
yngre. Jag förstod ingenting.
År 1996 var då vi fick en ny lärare vi blev i hop blandade med C vi kalade
den klassen för CP klassen och om kallade oss för dum klassen. Den nya
läraren hete Camilla och hon bröt på skånska det tyckte alla var roligt.
Tiger var ett av de ord hon inte kunde säga på uppslaitiska. År 1997-1998
var det året allt ledsamt hände. Plötsligt en dag så kom inte Camilla och
låste upp för oss utan det var vår gympa lärare hon sa: ”Camilla är sjuk i
dag och jag kommer ha er i dag” Jag tänkte vad roligt vår lärare är borta
och vi har en vikarie. Vi kan göra som vi vill. Som vanligt hade jag fel.
Nästa dag kom en anan lärare och sa samma sak. I två veckor hade vi olika
vikarier, tillslut kom äntligen vår Camilla. Under ”u:et” är upp- och
nedvänt
den perioden så fattad jag att Camilla var den bästa läraren jag
någonsin hade haft. Sedan gick det några veckor och månader och inget hände
allt var bra det var liksom som det brukar. En dag var det som om något
hände inom mig Camilla var inte den glada tjej hon brukar vara när hon
låste upp. Vi gick in i klass rumet och då började hon prata om cancer, hon
sa vad det varförnågot. Sedan berättade hon om att hennes sambo Patrick
hade fått cancer i armen en gång och var tvungen att ta bort den. Okej
tänkte jag han kanske ska komma och hälsa på, och så sa hon detta så vi
inte skulle börja fråga om han kom. Jag hade fel igen. Hon fortsate prata
om att om man inte gör något åt detta i tid så sprider sig cancer och det
är då det är extra faligt. Änu en gå börja jag tänka att hon säger detta
bara för hon skall börja berätta om vilken tur hennes sambo hade att döm
han ta bort armen. Igen hade jag fel. Sedan sa hon att dom tog bor armen
försent att cancen har spridit sig i hans kropp och att Camilla skulle vara
borta ett tag. När vi gick i feman så hade Camilla bara hälsat på några få
tal gånger. Vårterminen i feman hände något som ingen var beräd på att få
veta vår nu-varande lärare skulle börja lektionen, det var efter mat
rasten. Hon sa att alla skulle vara lugna för det är något viktigt hon
måste berätta och så kom det från ingen stans Camillas sambo är död. Dog i
mårse. Jag blev chockad och bara satt på min stol jämfört med Jerer var jag
lugn han bara hopp från stolen och gav i från ett konstigt pustande. Alla
förstog att nu ser vi inte Camilla något mer dena termin. Det blev som en
stor deprition hade vält över klassen, så var det i en månad ungefär. Vi
fick skriva dikter till henne.
Jämfört med den andra feman så var vi den konstiga klassen som hade problem
och dom änglar som gjorde precise allt duktigt. Vi var ett hårdrocks band
galna och tokiga och dom som en orkester som spelade lugn och pryd musik.
År 1999 var ett år med nya upplevelser. Vi hade en förliten skola och dom
hade inte råd att bygga ut skolan. Sedan var det tänkt att dom skulle köpa
två lägenheter och slå ut väggarna så att det blev ett klassrum, men då
hade det blivit förlångt att gå till maten och gymnastiklektionerna och så
var det också fördyrt. Dom kom också på en ide att ha ett klassrum i fredas
fritidsgård och så blev det. År 1999 var det ett klassrum i fritids gården.
Det var inte bara vår klass utan den andra sexan. Vi var alltså femtio
elever i ett stort klass rum.
Det är väldigt många vuxna som har klagat över att det var så många i ett
och samma klassrum. Jag tycker att en sådan stor förändring var bra. Fast
det var inte bra för vi fick inte lära känna Eken (det var så den andra
sexan hete) så mycket, inget alls igentligen vi gymp aldrig till sammans.
Vi delade av klassrumet så att det var sex bord och Eken hade tre och
tallen tre. Dom satte oss inte till sammans med någon iden andra klassen.
Vi kunde ju ta och försöka men ingen vågade. Under det året vi var där hade
vi rätt kul. Dom placerade oss så åtta elever fick dela på ett bord. Mitt
bord hete mars.
Nu när jag sitter här år 2003 och tänker tillbaka längtar jag faktiskt
tillbaka. Jag ångrar faktiskt ingenting och det gör mig glad och stolt. Ett
år efter jag slutade Björktorpskolan så hade Camilla hunit flytta tillbaka
till Skåne och seda flyttat till Kaliforninen. De åren på låg- och
mellanstadiet har varit veldigt omtumlande och roligt.

Inskannad version

MINA SKOLÅR
Sommaren 1994. Jag satt och lyssnade på när min dagisfröken Lilli berättade
att vi skulle gå och hällsa på vår skola som vi skulle börja i till hösten.
Det var någrå dagar före sommarlovet och sista året på dagis. Hon sa att
Lundaskolan var Lunds bästa skola. När vi hade tagit på oss våra
ytterkläder och ställt oss i led utanför dagiset så börjadi vi gå emot vår
blivande skola, Lundaskolan. Det var inte så pirrigt som jag hade trott,
för jag hade varit på Lunda Innan, min syster hade gått där i tre år.
När vi kom fram till skolan sken solen och det var varmt. När vi stod och
vänntade på att vår blivande fröken Lene skulle komma träffade jag min
bästa kompis Jerome som stod och hoppade på några däck i en sandlåda. När
jag stod och pratade med jerome så ropade min dagisfröken att Lene hade
kommit, så gick jag dit. Lene visade oss runnt i skolan. Innan vi skulle gå
fick vi gå ned till matsalen och äta lunch. det var hamburgare den dagen
minns jag nu.
Ca 4 mån senare.

Det var några dagar innan jag skulle börja skolan. Det var välldigt pirrigt
då. Jag frågade mamma och pappa massa grejer om skolan dem dagarna före
skolan. När den första skoldagen kom och vi skulle börja skolan. Det var
nog den pirrigaste dagen i mitt liv tror jag. Mamma följde mej till skolan
den dagen. När vi var framme vid skolan frågade hon om jag var nervös. Då
svarade jag: Nej då. Men det var jag.
När vi hade gått in i skolan och satt oss vid våra bänkar ropade Lene upp
våra namn, hon ropade upp mitt namn sist. Jag hade några kompisar från
dagis som jag kännde ganska bra. Jag satt jämmte min granne Patrik då, det
känndes bra att sitta med någon man kännde.

Jag har aldrig tyckt om skolan särskilt mycket så de första månaderna i
skolan satt jag bara och ritade dinosaurier som Lene hade i en perm i en
hylla i klassrumet. Jag kom lite effter i skolan men klarade mig i alla
fall. Åren gick och jag började 2:an 3:an och tillslut 4:an då var året 97
tror jag. Det året flöt skolan på ganska bra. Jag var orolig för att jag
inte skulle klara de Nationella proven i 5:an. När proven kom så gick det
ganska bra. Jag fick G på alla proven om jag minns rätt. När jag började
6:an var jag väldigt skoltrött, det var mitt värsta år i skolan. Jag tyckte
att det var svårt också gillade jag inte min klass. På våren skulle vi
välja 4 nya klasskompisar till 7:an. Jag valde Gustaw, Anna P och Markus.
När sommarlovet kom var jag glad att jag skulle slippa min klass. När jag
gick mot skolan hösten 2000 effter lovet tänkte jag på hur kul det skulle
bli att börja en ny klass och få nya vänner När jag kom till skolan så
träffade jag Gustaw som jag umgicks med den första skoltiden. Det tog inte
lång tid innan jag blev kompis med de andra i klassen. När vi hade gått i
skolan en vecka så åkte vi på läger till Långegrändslägergård. Det var det
roligaste läger jag har varit på. Jag blev också tillsammans med Matilda i
våran klass. Det var ett roligt år i 7:an. Det hade inte gått så bra för
mig det året men det var roligt ändå.
När jag började 8:an så skärpte jag mig rättså reält. 8:an var det svåraste
året i högstadiet. Jag oroade mig för de Nationella proven, vi skulle ha i
nian. Det här är ett av de Nationella proven vi har i svenska. Jag hoppas
att det går bra.

Inskannad version

Ingen vill väl vara med någon i flanellskjorta? Kanske för att barn är
grymma? Kanske för att jag aldrig gillat att bli styrd av någon annan?
Kanske för att jag alltid haft så svårt att anpassa mig efter regler jag
inte själv satt upp?
Det finns en mängd tänkbara anledningar till varför jag aldrig trivts
särskilt bra i skolan. Förmodligen är det därför mina minnen fran tidiga
skolår präglas av olyckor, mobbning, tårar och ensamhet.
Som till exempel den gången Mimmi Pigg-klänning|tjejerna lekte djurpark på
fritids och jag, lite förläget, undrade om jag kunde vara med.
”Eller?..kanske..?” och svaret som kommer efter att de tittat runt på
varandra, himlat med ögonen och sedan nickat i samförstånd ”Ehh..Vi leker
djurpark och det finns bara en roll kvar, du får vara silverfisk!” Hur jag
med gråten i halsen stängde dörren igen och försökte göra mig osynlig. Att
jag inte förstod varför jag inte fick vara med på riktigt, de hade ju varit
mina vänner. Senare förstod jag väl ett och annat, ingen ville vara med en
blyg stackare i flanellskjorta som flackade med blicken jämt och ständigt.
Större delen av mellanstadiet var även det en plåga, jag var ostimulerad,
hämndlysten och ledsen. ”Tjejgrupper”, skolpsykologen och klassbyte var,
och är fortfarande, mellanstadietiden för mig. Min högstadietid har varit
relativt okomplicerad. Invasionen av nya elever i sjuan bidrog visserligen
till en del förvirring, snobb-snobbismen bredde ut sig, vilket kändes
ganska obekant, de flesta av mina tidigare klasskamrater bodde ju i
Frilundens ghetto eller uppe på Åsen i fula servicehus|liknande byggnader.
Men helt plötsligt bodde alla på den så exklusiva Vallavägen. Det var lite
konstigt.

Såhär i nian känns det ändå som om jag kommit någonstans på vägen.
Jag har fler vänner utanför skolan som uppskattar mig, trots en hel del
brister. Kanske beror det på att de är äldre och mognare än vad jag är och
därför kan bortse från saker och ting. Jag tror inte att man kan leva så
mycket roligare och intressantare som femton/sexton|åring än vad jag gör
just nu så jag känner mig nöjd.
Tyvärr har nog detta skapat ett ointresse för andra saker, jag vill leva
bara och inte tänka på så mycket annat.
Motivationen för skolan har skjunkit och jag önskar verkligen att den vore
högre. Kanske skulle den öka om jag fick arbeta med något som stimulerade
mig i skolan, lära in saker på olika sätt och så vidare.
Att sitta och träna inför ett prov är inget sätt jag lär mig något genom,
då jag är så otroligt rädd för att misslyckas att jag blir fullständigt
apatisk och inte kan göra något överhuvudtaget. Jag tror det handlar om att
ett bakslag kan få mig att stanna upp och börja glida tillbaka till en tid
där allt var jobbigt och jag bara grät. Kanske är jag rädd för att bli en
silverfisk igen?

Inskannad version

Mina skolår.
Nu går jag i min sista termin i grundskolan. I klass 9B på Vemmerbyskolan
har jag snart tillbringat tre år. Min skolgång har påverkat mig mycket och
har gjort mig till den person jag är idag.
När jag var liten skilde sig mina föräldrar. Om jag skulle börja i
Ävraskola eller Pilskolan blev en het diskussion.
Jag började i varje fall i Pil|skolan klass 1D som sjuåring. Klassen jag
hamnade i var nästan helt främmande, jag kände bara igen ett fåtal
ansikten.
Jag var både förväntansfull och nervös inför att börja skolan, men jag
hittade snabbt kompisar och vi fick en snäll lärarinna. Hon lärde mig att
läsa, skriva och räkna. Jag kom alltid i tid och gjorde alltid
hemuppgifterna.
Klassen som jag gick i var stökig och lärarinnan kunde inte hålla ordning
på killarna som sprang runt och busade hela tiden.
Redan då gick jag i samma klass som min kompis Sara. Hon och jag har följts
åt genom skolåren och vi går nu i musik|klassen båda två. Vi har inte varit
kompisar under alla år. I låg- och mellanstadiet minns jag att jag inte
tyckte att hon var så trevlig.
Klassen följdes åt upp till mellanstadiet. Jag tyckte att det var en stor
händelse att få börja i fyran.
Att klass 4D var en stökig klass hade spridits och skolledningen hade
placerat en duktig och sträng lärare på att ta hand om oss. Vad jag minns
så skärpte sig killarna ett tag i varje fall.
Jag var fortfarande en väldigt noggrann elev som aldrig ville göra
någonting fel. Jag kopplade bort omvärlden och kunde koncentrera mig även
när det var tjatigt runt omkring mig.
Det blev populärt att ha en bästis. Klassen delades in i små grupper. Jag
hade ingen direkt bästis, men jag höll mig väl med alla, och hoppade mellan
olika grupper. De tjejer som inte fick vara med i de grupper de ville blev
ledsna och det uppkom mobbning. Det blev en spänd stämning i hela klassen.
På fritiden spelade jag flöjt och handboll. Jag var inte överdrivet
förtjust i musik på den tiden. På musiklektionerna var det nästan ingen som
sjöng. Att uppträda gillade jag inte heller. Att redovisa inför hela
klassen var också jobbigt.
När det var dags för våran klass att splittras och fortsätta upp i
högstadiet, tror jag att alla kände en viss lättnad.
Jag vet inte varför, men jag sökte till musikklassen som skulle startas upp
på Vemmerbyskolan. Någon gång på våren i sexan gjorde vi ett
intagningsprov. Jag och Sara, som gått i samma klass sedan skolstarten, kom
in.
Jag var först skeptisk mot att ha så många musiklektioner i veckan och att
sjunga i kör. Jag hade aldrig gillat att sjunga.
Att börja på högstadiet var ett stort steg. Vi fick byta skola och man fick
ha alla skolsaker i ett skåp med lås på. Jag tyckte att alla på högstadiet
verkade vuxna och duktiga och alla hade väldigt fina kläder.
Men när höstterminen startade gick allt bra. De stora niorna var inte allt
för hemska och klassen jag hamnat i var mycket bra. Efter några månader
kände jag alla klasskompisar väl och det var en bra sammanhållning.
Att vi har musik nästan varje dag i veckan märks inte. Om det är något jag
eller någon annan inte kan, så hjälps alla åt.
Under dessa tre år har jag lärt mig otroligt mycket. Jag har fått bättre
själv|förtroende och har lärt mig att stå på scen och prata inför många
personer utan att nästan inte bli nervös. Jag har till och med börjat gilla
att sjunga i kör, men att sjunga solo avskyr jag fortfarande.
Våran musikklass är inte så omtyckt bland de andra niorna här på skolan.
Jag tror nog att det främst ligger avundsjuka bakom när de kallar oss för
”musiktöntar”.
Jag är lika noga idag med att göra mina läxor och öva inför prov som jag
var när jag började skolan.
Snart ska våran klass splittras och vi ska börja på gymnasiet. Det är synd
att tiden går snabbt när man har roligt. Jag kommer alltid att minnas min
klass på högstadiet.
Var inte rädd för att prova på nya saker, det blir med all säkerhet bra.

Inskannad version

Jag kände nog dom flesta den morgonen. vi hade ju gått på samma förskola i
ett helt år men det var ändå pirrigt den morgonen då 17 små pojkar och
flickor kom till Åber skolan hållandes sina föräldrars händer. första dagen
på skolan. vi var bara fem killar i klassen och därmed gjorde tjejerna
ungefär vad dom ville med oss. Under dom fyra första åren han jag nog va
tillsammans med alla tolv tjejerna. Men det var alltid dom som frågade
changs, för det var så det funkade på den tiden. det var också alltid dom
som gjorde slut. Under den tiden hade vi nästan alltid Vikarie eftersom vår
ordinarie fröken ofta var på föreläsningar. Så vi lärde oss inte speciellt
mycke, alla vikarier lärde oss ungefär samma saker.

vi hade en parrarelklass också. På vintern var det alltid fullt krig mellan
A och B (jag gick i A). Vi var helt villda, det gick inte en rast utan att
någon grät och det var oftast en ur min klass eftersom vi bara var 5 och
dom var över tio.

I femman slogs våra två klasser ihop och vi fick två nya fröknar. En av dom
hette Gisela, hon lärde mig väldigt mycke. hon var nog den schihligaste
läraren jag någonsin haft. Hon var helt enkelt en riktig kvinna med riktiga
idéer. så fort vi hade slagit ihop klasserna slutade kriget och vi
allierade oss mot sexorna istället.

Nästa år gick vi i sexan och då slog vi ihop Lanfjordens fotbolls lag med
ranbergens. då lärde jag känna många av dom jag umgås med änn idag. sissta
veckorna i sexan handlade igentligen allt om vem man skulle gå med i sjuan.
Vi var väldigt många killar som ville gå i samma klass och jag antar att
varken lärare eller föräldrar hade hjärta att splittra oss.

Så i sjuan var vi alltså 19 killar och fem tjejer. det var alltså raka
motsattsen mot för i lågstadiet. vi började bra. härlig klass samanhållning
och massor med kompisar. sjuan flöt på bra. Det var nån lärare som anntyde
något om hur surriga vi va men det ursäcktades med att vi bara var sjuor.
alla proven gick bra. över lag var vi nog den bästa sjuan.

Så gick ännu en sommar med fotbolls segrar och sol. Så gick vi i åttan.
inget nytt bara väldigt surrigt nu började folk säga till oss på skarpen.
och i slutet av åttan hade vi ett par föräldra möten för att vi surrade så
mycket. Men betygen låg ändå över G i dom flesta ämnen.

Ytterligare några månader med sol och bad sedan tillbaks i skolan nu i
nionde klass, lite mognare o lite lugnare. vi har fått beröm av lärare för
att vi inte pratar lika mycket, vi har valt gymnasie linje och jag valde
natur. nu sitter jag alltså här på detta godis frossande dricka klunkande
skriv maraton och masserar min ömma handled.