4 – Sida 3 – Skrivbanken

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag började ettan. Jag tror att både mamma och pappa
var med, iallafall fick föräldrarna stå längst bak. Vi skulle få Agneta
Falk som lärare, en äldre dam från Karevik.

Man skulle säga vad man hette, bodde och telefonnr. Jag var nervös fast jag
kände de flesta sedan dagis.
Vi var bara där i några timmar sedan åkte vi hem.

Skolarbetet var enkelt, jag kunde läsa, räkna och skriva innan jag började
skolan, så det var inga problem där. Jag kunde tillochmed lite engelska.

Sedan flyter åren ihop, jag kommer ihåg vissa händelser, men jag har ingen
aning om det var i ettan eller fyran det hände.

Sedan ett par månader av femman gått, började jag på Duveskolan. Jag kände
bara en person på hela skolan, Lisa Larsson som också bytt från Igelunda
samtidigt som jag.

Dagen innan jag skulle börja, hälsade jag och mamma på min nya lärare,
Solveig Strand. Hon visade ett klassfoto för mig och berättade vad alla
hette. Medans vi satt och pratade i klassrummet, så kom det en tjej in, hon
hade långt blondt hår, blå cykelhjälm, rosa tröja och blåa joggingbyxor.
Men det konstigaste var att hon hade en låtsastatuering av någon sorts
blomma på kinden. Jag hade sett Anna Nilsson.
Några timmar senare ringde det på dörren. Där stod Anna, jag blev väldigt
förvånad. Hur kunde hon veta vart jag bodde?

Dagen efter, då jag skulle börja skolan var jag väldigt nervös. Jag cyklade
till skolan, kom till klassrummet och gick in genom dörren, det kändes som
om jag var ett djur på zoo. Alla tittade på mig, Lisa var redan där. Sedan
såg jag Anna som pekade på en stol bredvid sig. När jag satte mig och
började prata med henne kände jag mig bättre. Jag var med Anna efter skolan
nästan varenda dag och även på helgerna. Fast varannan helg var jag hos min
pappa i Forsberga, som ligger 24 km från Kvarnbo.

Jag har alltid haft det lätt för mig i skolan. De som satt bredvid mig
använde mig som ordlista, frågade vad det och det ordet betydde. Vissa
tillochmed skrev av mig.
Trots att jag är relativt duktig i skolan, har jag aldrig gillat att gå i
skolan. Jag vill lära mig på mina villkor, på mitt sätt. Jag är hellre
hemma och läser romaner, än sitter och tragglar i skolan med läroböcker.

Börja på högstadiet var också en omställning. Tillochmed här fast det nyss
hänt, flyter åren ihop. Hela min skoltid är en suddig period av mitt liv.
Men fortfarande är jag andras ”ordlista”.

Nu, när man snart ska börja gymnasiet, så är det mycket press, betygen ska
förbättras, saker man ska göra klart och prov, det känns som vi har prov
varje vecka. Som om det inte skulle räcka med de vanliga proven så ska vi
också ha dessa nationella prov. Många är nervösa över dem, men inte jag,
jag har aldrig varit nervös inför ett prov. Bara det muntliga känns lite
obehagligt, för jag tycker inte om att prata inför folk.

Det ska bli skönt med miljöombyte, när man börjar gymnasiet, för jag är så
trött på den här skolan. Dessutom vill jag flytta hemifrån, så jag nästan
längtar tills när jag börjar gymnasiet. Men jag kommer att sakna alla mina
vänner och klasskamrater, och eftersom jag tänkte gå på en skola långt
härifrån, där ingen av mina vänner ska gå, kommer jag inte träffa dem så
ofta. De flesta andra kommer gå på samma skola; och bo kvar i Kvarnbo.
Varför var det en omställning, få konkreta exempel o beskrivningar.
Felfritt språk, meningskonstrukt. o ordval varierat innehåll, stycken,
vardagligt språk. G+

Inskannad version

Mina skolår
Under låg och mellanstadiet har jag gått på Tunbergaskolan i Rävlinge.
Jag minns väl min första dag i skolan,
jag var ivrig att lära mig något nytt och samtidigt kändes det lite pirrigt
i kroppen att jag inte skulle göra bort mig för de andra eleverna. Under
den tiden var varje dag i skolan en ”bra dag”. Jag kom hem till min mamma
och jag brukade berätta vad jag fått lära mig och vad jag hade varit med
om. Det gick ganska bra för mig i skolan och jag hängde med på alla
undervisningar. Jag fick många nya vänner och en av dem var Isak Levin som
fortfarande går i min klass än i dag. Mina lärare hette Maj och Elsa under
lågstadiet. De var väldigt duktiga och erfarna lärare. Varje gång jag hade
svårigheter inom någonting så var dom till hjälp, det behövde inte bara
vara problem i matte eller något annat ämne som man hade svårt med. Det
kunde någon gång vara att jag var osams med någon annan och då var dom
alltid där till hjälp. Bland pojkarna i min ålder handlade det ofta om makt
under rasterna, endel ville vara något mer än de andra och brukade komma
och reta en för att på något sätt dölja sitt eget dåliga som fanns inom en
själv.
Detta märktes tydligt under åk 2-3 då sådana som hade halkat av i
undervisningen lite grand, sådana mådde dåligt och började pukla på andra
som då var flitiga.
Men det kan hända att jag tar fel när det gäller mig. jag menar att det
kanske var pågrund av min kristendom som jag blev retad. Som tur var så var
jag inte svag varken i mitt inre (känslor) eller yttre (muskler). Så det
var en stor fördel annars hade jag säkert varit mobbad. Men senare under
mellanstadiet blev jag trots allt mobbad av några elever på skolan. Den
mobbingen varade ungefär ett år och det började då gå trögt för mig i
skolan eftersom jag inte längre trivdes i den miljön jag vistades i. Det
hela började ungefär med att jag blev retad för att jag var norsk och var
inte som alla de andra i skolan. Jag tog faktiskt åt mig en hel del av
deras komplimanger och visade det med att jag ibland försvarade mig med
ord. Hade jag inte visat att jag inte tog åt mig så mycket av deras
rappakalja så hade jag säkert klarat mig undan från allt det där, men det
är lätt att säga så nu. Ibland tänkte jag att jag skulle gå till mina
lärare och berätta hur det stog till, men då hade jag också en tanke av att
då kommer situationen att förvärras och då kommer dom att fortsätta reta
mig ännu mer för att jag gått och skvallrat inför lärarna. Det gick en
liten tid och det var någon gång i 4:an då jag tänkte att jag går och ger
alla stryk så att allt skulle ta slut någon gång. Men det blev inte så
mycket av dom tankarna. Min mor såg att jag inte mådde så bra och undrade
vad som hade hänt med mig. Först ville jag inte svara på hennes fråga men
sedan kände jag att det var lika bra att säga som det var.
Det hela slutade med att det blev en liten utredning i klassen och nästan
allting ordnades upp. Jag fortsatte då som vanligt att jobba i skolan och
allting verkade mycket lättare. Senare under 5:an började jag att träna
fotboll och det gick väldigt bra för mig i fotbollen men jag lade av med
den efter ett år. Men inte helt, vi spelade nästan alltid fotboll på
rasterna och det var roligt.
Jag mindes särskilt en lärare på skolan när jag gick i 6:an det var en
slöjdvikarie han hade vi hela 6:an ut eftersom Hasse Palm (riktiga läraren)
skulle vara lärare i några mer ämnen på Häverudsskolan. Den vikarien han
kunde nästan ingenting, han bara stod där i salen och såg på. Han var inget
vidare till lärare.
I 4-6:an var jag mycket med Peter Aronsson och vi brukade fara till
Undvallabacken och åka slalom men en gång när vi var där bröt jag benet och
det var en av orsakerna som jag slutade med fotbollen. ja även slalomen,
jag började åka snowboard istället och det gör jag än idag.
I 7:an började jag Häverudsskolan men lite osäker jag hade lite funderingar
på att gå på Tingbackaskolan innan jag började eftersom jag hade haft många
vänner där som jag kännt sedan tidigare.
I 8:an fick jag åter Hasse Palm som slöjdlärare och jag var väldigt nöjd
att få samma lärare tillbaka. Jag tycker att min tid i grundsskolan har
gått väldigt bra trots att det har hänt en del otrevliga saker. Jag hoppas
också att det fortsätt bra också nu under åk 9.

Inskannad version

Mina skolår
Vad hade jag varit utan denna älskade och hatade skola?
Det är något jag ofta funderar över. När jag började sexårsgruppen var jag
som en skrämd katt. Jag satt helst i ett hörn och gömde mig. Under
samlingarna vågade jag inte ens att säga mitt namn.
Min första skoldag har jag inget minne av men den andra, då det var dags
för klassens första samling, den glömmer jag aldrig.
Vi satt i en ring och rullade en boll. Den som fick bollen skulle säga sitt
namn. Jag var bland de sista som fick den. Jag tog den snabbt i mina
händer, rörde lite på läpparna och rullade den till flickan mittemot. Min
nya fröken bad flickan att rulla tillbaka bollen till mig, för hon hade
inte hört mig säga något. Jag tog bollen och satt med den tyst i knäet. Min
nya fröken försökte att prata med mig, men jag stängde mina öron, tills jag
hörde henne säga att jag fick rulla bollen vidare.

Under årens lopp gick det allt bättre, men fortfarande var jag väldigt
blyg. Jag hade inte så många kompisar, fast jag försökte inte heller att
skaffa mig några. I min tysta ensamhet kunde jag drömma mig bort. I ett av
mina tappra försök att göra dröm till verklighet, gick jag (i 5:an) en hel
vecka med Madickenklänningar och svarta stövlar med klack och snörning. När
man ser tillbaka på det skulle man kunna säga att jag var skolas enda
”flum”.

Först i 6:an kom min stora räddning; En vändning på min skolgång.
Alla mina klasskamrater skulle börja i en högstadieskola i hemkommunen.
Alla utom jag. Aldrig ville jag sätta min fot i samma skola som någon av
mina gamla klasskamrater.

Nu går jag mitt sista år i musikklass på Drottningskolan i Tyresta.
Människorna här har fått mig att vilja gå till skolan, något som jag för ca
3 år sedan skulle se som omöjligt.
Här får jag vara hur blyg jag vill, men det vill jag inte.
Man kan säga att vi är som frön när vi börjar skolan.
Mina 6 första skolår ville fröet aldrig gro, man trodde då att fröet var
sjukt.
Men sedan, när jag kom till Drottningskolan, växte fröet upp till en
blomma; allt det behövde var lite hänsyn och kärlek. Jag blommar nog lagom
till gymnasiet. Det finns nog många människor i världen som inte får en
chans att blomma. Jag vill så gärna hjälpa dessa människor. Kanske blir jag
lärare en dag.

Inskannad version

Bäste skolminister,

Jag sitter just nu i skolan och försöker skriva ett nationellt prov i
Svenska. Jag kan välja mellan fyra lika tråkiga ämnen som inte säger mig
någonting.
Just nu sitter hela Sveriges nionde|klassare och svettas och försöker
komma på vad de ska skriva. En del av dem har ingen aning om vad som är
skillnaden på en krönika och en novell, en del av dem sitter och oroar sig
för vilket betyg de ska få. Andra kanske ser orden hoppa framför sig och
sitter och kämpar för att ens förstå uppgiften.
Vad gör du själv just NU? Det är ju ganska tidigt, du kanske ligger och
sover? Det hade jag gärna gjort själv, men vi har ju som bekant skolplikt i
Sverige.
På Pappret jag har framför mig står det att ”skolministern vill förändra
skolan”. I helvete heller!, tänkte jag först. Men jag känner ju inte dig
och det är möjligt att du faktiskt vill förändra skolan men jag undrar om
du är rätt person för jobbet.
Minns du någonting från din skoltid? Vet du något om hur det är att gå i
skolan idag? Vet du någon|ting om att ha dyslexi och behöva kämpa som en
gnu för att hänga med? Vet du någonting om att vara mobbad och inte våga gå
till skolan? Har du någon aning om hur det känns att få en
gymnasievalsblankett som det står ”ej behörig” på? Har du någonsin blivit
upptryckt mot en vägg och taffsad på av dina skolkamrater?
Skolan suger, skolministern! Vad tänker du göra åt det? Vad tänker du
göra för alla de som inte kommer att få god|känt på detta prov? (Mig, till
exempel? Jag har säker ”svävat iväg från ämnet” eller något).
Om jag får försöka mig på en gissning så kommer du inte göra ett skit – De
eleverna får väl gå på Ängagymnasiet ett par år och försöka få svenskbetyg
bäst de vill.
Jag har vänner som antagligen inte kommer att få betyg i ett eller flera
kärn|ämnen. En del av dem käkar hellre gift än går på Ängagymnasiet, varför
är det så?
För att detta inte bara ska bli en massa gnäll utan lite konstruktiv
kritik också så kommer några ”förslag på tänkbara förbättringar”:
Inför flextid! Jag vet inte hur dt är med dig själv men själ kan jag vara
ganska morgontrött och hade gärna gjort det här provet en timma senare.
Avskaffa betygen! Jag (och många med mig) vill slippa att hela tiden få
saker vi gör bedömda och betygsatta, Hur mycket säger egentligen betygen om
ens kunskaper? En av de intelligentaste människor jag känner har IG i alla
ämnen utom tre. Min mamma gick ut med etta i matte, idag undervisar hon
ibland i det. Kan vi inte få skriftliga omdömen i stället?
Ändra hela skolsystemet! (Det här tycker du säkert var ett förslag på en
otänkbar förändring istället men jag tror att det är vad som behövs). Jag
citerar än en gång det underbara provpappret med ”vi lär inte för skolan
utan för livet” Du får ursäkta mig skolministern men jag tycker inte det
känns som om jag efter snart nio år i skolan har de ”färdigheter och
kunskaper” som behövs för att klara mig ute i livet. Varför kan jag inte få
hoppa av skolan och göra någonting annat i ett år? Jag har för mig att det
behövs folk inom vården. kan inte ungdomar få göra praktik på ett
ålderdomshem eller liknande? Det blir ju två flugor i en smäll,
skolministern!
Jag vill ut i Världen, jag vill känna att jag gör något för samhället,
att jag behövs! Visst, det är säkert jätteviktigt att kunna ta ut
satsdelarna i en mening och att veta om magnesium är ett grundämne eller
inte (det är det va?). Men jag tror nog man skulle kunna lära sig en hel
del utanför skolan också.
Innan du avfärdar detta som patetiskt gnäll så vill jag bara tala om att
jag har hyfsade betyg, jag är inte mobbad, de flesta av mina lärare är
jätteschyssta, jag har kanske inte någon anledning att gnälla egentligen.
Vad gnäller jag då för? För att jag trots att jag inte har några direkta
problem är väldigt less på skolan. Då kan jag ju föreställa mig hur det är
för de som faktiskt har dyslexi, eller är mobbade eller fortfarande inte
lyckats skriva en enda rad på detta prov. Kan Du tänka dig hur det är för
dem? Jag hoppas det och jag hoppas att det är sant att du vill förändra
skolan. Förändra den rejält och från grunden i så fall. För som det är nu
så längtar jag tillbaka till dagis, fast jag alltid avskydde att göra
pärlplattor.
Med vänliga hälsningar

Inskannad version

Mina skolår.
Jag har gått i skolan i snart 9 år eller 10 år om man räknar med lekis. Om
nu lekis kan räknas som en skola. Vi gjorde i stort sätt 2 mattetal på ett
år och som namnet antyder så ängnade vi oss åt lek. Det kan vara en av
anledningarna till att jag, när jag tänker tillbaka på skolan, har
föredragit lekis och högstadiet. Lågstadiet tyckte jag inte så värst mycket
om, eller om jag ska vara totalt ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket
från den tiden.
Under hela min skoltid har jag varit utsatt för olika skolexpriment. Jag
och min klass var den näst sista års|kursen som gick på lekis, vi var den
sista klassen som gick i en 1-2:a. Vi var med när de införde 0-3:a, sen
gick vi i en 4-6:a, 5-6:a och slutligen gick jag i en 0-6:a där det var
samma princip som i en 0-3:a. Man delar upp alla elever i skolan på tre
klasser och tränger in dem i ett klassrum som är byggt för max 15 personer
när de är 33 stycken. En bidragande orsak till att jag hatar låg och
mellanstadiet.
Vilket i sig är väldigt konstigt. För egentligennborde jag hata högstadiet
mer än något annat. Första dagen var den värsta i hela mitt liv. Jag grät
störtfloder när jag kom hem och bedyrade för min mamma att jag aldrig,
aldrig skulle tillbaka dit. Jag var livrädd för min klass i nästan ett helt
år. Jag bet maniskt på mina naglar, de var aldrig längre än 2 millimeter
Jag gnisslade tänder och sov dåligt. Men skräcken och nervositeten i 7:an
byttes mot glädje och längtan i 8:an.
Jag tror att det beror mest på att andra året hade jag vänner, jag kände
till skolan och framför allt, jag skulle få betyg. Det är orsaken till att
jag älskar högstadiet men hatar låg och mellanstadiet. För på högstadiet
fick jag en chans att göra det jag tycker bäst om, och är bäst på. Att
studera. Att komma till högstadiet var, för mig, som att komma till
paradiset.
Varför hatar jag låg och mellanstadiet då?
För att det bara är ett stort slöseri med barns tid. I alla fall i Grunneby-
kvarn. De hade i stort sätt ingen bra utlärningspedagogik överhuvudtaget.
Matten var ett skämt och så det minsta avdem. Undervisning i Svenska
existerade knappt. Bara det att man får lära sig läsa och skriva i årskurs
1-3. Sen fanns det inte ens på schemat. Engelskan får godkänt men den var
lite oorganiserad. So, No och resten av alla ämnen vi skulle ha, hade vi
inte.
Men det var inte bara det som var dåligt. Eleverna var inte direkt snälla
vilket jag fick erfara i 5:e klass då jag blev mobbad och utfryst av mina 3
bästa och enda vänner och läraren gjorde ingenting åt det. Den dag jag
slutade 6:an var en dag med blandade känslor. Hat och lättnad över att
slippa den skolan, oro och glädje över att få börja på en ny skola.
Man säger alltid att historien upprepar sig, och det kanske den gör. Vad
vet jag. Men mina naglar och tänder hoppas nog att den inte gör det. Men
det gör jag. För om jag får lika bra lärare igen, och får lära mig lika
mycket igen, så kan jag gärna offra lite naglar och tänder. För man lär för
livet inte för skolan.

Inskannad version

Kära Skolminister!
Vi är klass 9F och går på Sjöhagen. Vi på Sjöhagen har lite synpunkter om
vår skola.
Skolan är uppdelad i olika korridorer A-, B-, C- och No-korridoren.
Sedan har vi en rasthall och en Cafeteria. Gympasalen, matsalen och
slöjdsalen har egna byggnader! Våra korridorer är väldigt olika varandra.
Vi i C-korridoren har det bra. Vi har bänkar att sitta på i korridoren,
rena och fina toaletter och våra salar är stora och ljusa, vilket gör att
vi koncentrerar oss bättre.
Medans dom i A-, B- och No-korr|idoren inte alls har det lika bra. Deras
korridor är trång, eleverna har inga bänkar att sitta på, utan dom får sitt
på golvet, deras toaletter är små, smutsiga och mör|ka och låsen är osäkra.
Salarna är trånga, mörka och man ser inte alltid tavlan eller katedern, det
är svårare att koncentrera sig.
Sedan har vi maten och vad kan man säga om den, jo vart är den? Det vi
får i skolan kallas inte mat. Vi vet att maten inte får kosta mer än ca
sjukr och femtio öre. Det är svårt att koncentrera sig och man får ofta ont
i huvudet utan mat, man får inte mycket för 7,50 kr, men måste potatisen
var över kockt eller köttet rått i mitten?
Sedan har lärarna egna regler över skolan som vi elever inte varit med på.
Det står faktiskt i lagen att vi elever ska vara med och bestämma på
skolan.
Skolan räknas faktiskt som en arbets||plats, så varför har läraren inte
samma krav som vi?
Vi har en gång i veckan AE-tid. Då får vi arbeta med valfritt arbete i två
timmar och femtiofem minuter. Vi pratar även med våran handledare en stund
också.
Detta ger oss en chans att komma ikapp med sånt vi ligger efter i, eller
ligga stadigt i varje ämne. Detta är väldigt bra och vi tycker att elever
på andra skolor borde få detta.
På skolan har vi skolvärdinnor, dom hjälper oss om vi t. Ex glömt nyckeln
till skåpet eller om man behöver ringa. Våran skolsyster är inte alltid
här, vilket inte är så bra.
I rasthallen hänger det tavlor med alla klasses schemor, och matsedlar m.m.
Det är väldigt bra tycker alla på skolan. Vi på Sjöhagen har även friends,
det är två ur varje klass som är med i friends, dom ser till så att ingen
mobbing tillkommer i klassen. Detta tycker vi också att alla skolor i
Sverige bör ha.

Detta är vad vi på Sjöhagskolan tycker ska ändras:
1. Vitt och ljust i alla klassrum och många blommor i fönstren.
2 Ny stolar och bänkar till alla klassrum.
3. Ny renovera alla toaletter.

3. 1-2 bänkar i varje korridor

4 Whiteboards istället för svarta tavlan.

5 Bättre mat i skolan

6 Att både elever och lärare får bestämma.

Det var allt från

Inskannad version

Mina skol år

Jag kommer fortfarande i håg min första skoldag. Jag hade fortfarande med
mig min bästa kompis Fredrik Holmin. Vi hade börjat dagis till sammans och
nu börjar vi skolan tillsammans.
Min pappa var med mig, alla barn och vuxna satte ner sig i en mysig ring.
och presenterade sig för varandra. Jag var stolt över att börja skolan. Det
var nu jag trodde att förändringen var från ”barn till vuxen”, men det jag
inte visste var att det var en lång väg kvar.
Efter ca två månader insåg jag att det enda vi gjorde var leka leka leka. I
bland på rasterna satt jag och tittade hur sexorna hade det de var stora
starka och mäktiga. Men jag höll mig på mina avstånd så att de inte tog
mina kulor. Det var verkligen en dröm att bli lika stora som killarna i
sexan och ha de där ”välutrustade” tjejerna runt sig.
När jag började tvån insåg jag att det blev tråkigare vi fick läsa och
planera mer och leka mindre, Men det var nånting nytt det var att vi fick
lära oss simma.
I tre månader träffades vi varje tisdag morgon och åkte till
finnbyberg|simhall för att lära oss simma. Mina klass kompisar retade mig
mycke i simhallen för jag lärde mig aldrig att simma förs än trean. Nu har
det gått två likadana år och man inskott av ”har” från läraren? har
fått lära sig skriva med små bokstäver läsa små böcker. Det var nu
skilnaden kom i Årskurs fyra då man fick ta mer ansvar för sitt jobb. Man
fick en planering varje vecka och den skulle vara färdig och lämnas in
annars brukade vi få en dålig vecko raport, som vi skulle ta hem och visa
föreldrarna. På rasterna var det inge mer lek, Man skulle vara ”poppis”
bland tjejerna och spela bandy på rasterna. Det roliga hände på vintrarna
då spelade vi bandy som det vore ishocky, vi tacklades och hade skoj bråk
men i bland så kom sexorna i bakhåll och attackerade oss fyror det var som
andra värdskriget där ute med snöbollar de slog, mulade och la snö innan
för tröjan på oss. Vi sprang gråtande till expedisionen och ”tjalla” på
sexorna. Men det verkade inte som om de brydde sig för de skratta mest när
de fick skäll.
Min dröm hade gått i upp fyllelse och jag har börjat sexan. Nu var det
våran tur att ”härska” skolan. Vi var störst starkast och Mäktigast ingen
vågade mucka gräl med oss sexor. Jag hade lärt mig läsa flytande svenska
och nästan flytande Engelska. Vi började gå på disko använda deodorant. Men
vi hade inte så kul som sexorna hade för sex år sen. Nu började de stora
svåra proven dyka upp. Men tiden gick fort och jag började sjuan.

Det hände aldrig någånting specielt i sjuan utam att man tog ännu ett
trapsteg i den stora ”lärdomstrappan”. Man började också i en ny klass fick
nya vänner. När det börja hända saker var i åttan. Vi fick våra betyg.
Jag tror nog att jag aldrig tog tag i skolarbetet ordentligt, så jag fick
inte så bra betyg i åttan.
Mamma funderade på att få mig byta till en annan skola, men jag ville inte
byta till slut gick jag med på förslaget och i början av nian böt jag skola
från gudmunde till Hallbo skolan.

Det var lite svårt i början att byta skola efter som att jag kände ingen
och man undrade om man skulle få bra lärare eller kompisar. Det var mycket
man undra. Nu när jag ser hur stora sexorna är så förstår jag inte att de
var så stora en gång i tiden i mina ögon. Om jag ska utvärder om vad jag
har lärt mig mycke av under de här nio åren är att ta eget ansvar!

Min skoltid
Nu när jag tänker tillbaka på skolan minns jag att det inte alltid varit
såbra! När jag började första klass gick väll allt som det skulle. Men jag
var väll lite stökig, det är väll fullt normalt för ett barn med dyslexi.
Men då var det inte lika normalt med dyslexi som det är nu. Min fröken
började anklaga min föräldrar och skylla på att jag var en dåligt
uppfostrad son, och hon började tjata om att det var för att dom hade
skillt sig när jag var bara 3 år. Men det köpte inte mina föreldrar, när
jag skulle börja mellan stadiet skickade dom mig till ett ställe för att
göra en diagnosisk utredning Jag fick stämpeln ”dyslexi” läs och skriv
svårigheter. Efter som att lärarinan haft fullt upp med att flytta runt mig
i klass rummet och skälla på mig. Så hade jag inte fått någon stadig läs
och skriv grund. Så när jag kom till mellan stadiet kunde jag inte läsa.
men den nya lärarinna jag nu fått var mer kunnig i ämnet ”dyslexi” för hon
hade haft flera elever med den diagnosen förut. Så nu lättade min skolgång
fram ur dimmorna lite mer för varje år. Dom kämpade ordentligt lade ner
otrolig massa energi på att lära mig läsa. När jag så småning om började
sexan så kunde jag läsa nästan helt oavbrutet med några få stakningar. Jag
tyckte om att läsa. Men problem stavning och grammatik, hade jag inte fått
grep om efter som att jag inte hade svenska med resten av klassen fick alla
ett litet för språng i det hela. Lärarna hade ju konsentrerat allt på att
jag skulle kunna läsa ordentligt. Så när jag kom till högstadiet kvarstog
Problemet Jag fick en ny lärare igen. Han var väldigt duktig på sådana
problem. Men det varade inte länge, han blev Sjuk och byttes ut den nya
lärarinnan förstog sig inte på mig och åter igen kasstade hon allt på mina
föräldrar, hon menade på att jag borde flytta till special klassen. även
detta köpte inte mina föräldrar. Och gick till skolledningen Dom bad om att
få en ny lärare, eftersom att denna inte gav under visning Utan bara Skrek
och Skällde. Hon var inte vara Så mot mig utan Skrek glåp ord till resten
av klassen och kallade oss för ”IQbefriande” idioter. Vår klass
föreståndare hörde detta och även hon ville få en ändring. Vär vi kom till
klass 8a fick vi en ny svenska lärarinna. Hon försökte friskt köpa till sig
lärar plattsen med godis och dricka istället för att lära oss Svenska
grammatik och Stavning Så lärde hon oss SedVanligt bordsskick. Och när vi
sedan till sist fick någon undervisning var det inte lång tid kvar innan vi
skulle gå på sommar lov. Vär vi kom tillbaka efter det så Skulle vi ha
filmprodjekt i Svenska Det började väll bra, men Slutade i kattastrof vi
engaerade allt för mycket tid åt filmerna och det slutade i att vi inte
fick någon Stadig under visning denna gång häller. Det visade sig Senare
att denna lärare Var SySlöjds lärare. Inte utbildad Svenska lärarinna.
bättre sent än aldrig brukar det väl kallas. Jag har lärt mig väldigt
mycket på egen hand. Och skrivit välldigt mycket på dantorn. det är
istället den som lärt mig Stava och Skriva. nu sitter jag här till Sist och
Skriver ett nationellt prov i detta mardrömens ämne för mig Och jag har nog
aldrig Skrivit men sådan antusiasm Som nu, nu finns en Stor fruktan innom
mig att få gå igenom ett lika dant helvete på gymnasiet. Men igentligen så
finns det ju inget att oro sig för för det värsta är hänt. Jo jag ser
nästan fram emot att börja en ny period av Skolning i detta ämne. Ja man
kan väll inte säga att det varit lätt för mig, men det går framot, och jag
ser fram emot resten av denna termin och Slutet av Hög Stadiet. Jag tror
det hela har varit jobbigast för mina föräldrar efter som att all skit
landatt på dom i alla lägen, men det känns bra att ha en utbildad lärare nu
i sista stund.

KORRIDOREN
Sakta gick Linn genom den nedslitna gamla korridoren. Hon försökte låta bli
att tänka på att det var sista gången hon gick här. Hon skulle kanske
längta tillbaka till den här tiden när gymnasiet började. För även om hon
hatat det här stället i början så skulle hon sakna det.
Eleven markerar ny rad med indrag Hon hade kommit från en liten skola,
ett sånt där ställe där alla kände alla. Klassen hon gått i hade varit
väldigt sammansvetsad, antagligen berodde det mest på läraren de haft. Hon
mindes fort|farande känslan från den sista dagen. Alla hade gråtit och
kramat om varandra, lovat att de skulle ses igen, ha klassträffar. Fast det
blev förstås aldrig av.
Sommar lovet kom och gick, varmt och soligt med mycket glass och bad.
Sen var det dax igen, skolan började som alltid, men det här året var det
nytt. Nya ansikten och nya lokaler. Den nya känslan av förvirring när
korridoren verkade försvinna och komma tillbaka bara för att byta plats
igen. Sals nummer i ett system som hon inte förstod, som hon förresten
fortfarande inte förstod. Allt hade nytt och främmande. Men det hade blivit
rätt så bra i alla fall, bättre än hon trott från början.
De hade faktiskt gått väldigt snabbt, de tre åren. När hon tänkte tillbaka
på dom nu var det bara en-ihop klumpad gröt. Så många dagar som passerat
förbi utan att hon igentligen tänkt på det. Men det fanns förstås dagar som
hon mindes, de dagar som inte varit presis som alla andra. Minnen som bara
betydde något för henne, men som hon alltid skulle bära med sig.
Detta gick Linn och tänkte på när hon gick igenom korri|doren som doftade
kaffe, lite svett, snus och rengöringsmedel.
Men hur skulle Mattias kunna veta det? Han såg bara hennes bruna ögon som
fundersamt tittade på de gulmålade väggarna den smala munnen som log lite.
”Snart skulle hon gå förbi honom där han sätt på bänken, han måste säga
hej.
Hej, ett väldigt enkelt kort ord på tre bokstäver, ett väldigt användbart
ord förvisso, men det var ju enkelt att säga ändå”.
Detta tänkte Mattias, men hur skulle Linn kunna veta det? Hon hade fullt
upp med att försöka låta bli att stirra på honom och på samma gång gå
normalt. ”Höger fot framför vänster, vänster framför höger, sträck på
ryggen fast inte överdrivet”.
”Hej!” Linn vände sig mot honom.
”Hej!”, svarade hon glatt och försökte få sin röst att låta avslappnad.
”Jag hörde att du kom in på SAM, grattis!”, Mattias log mot henne.
”Tack!”, hon log tillbaka.
”Jag kom också in, på SAM alltså”. Mattias pratade fortare nu och hans
blick flackade lite. ”Vi kommer att gå i samma klass tror jag”.
Nu log hela Linns ansikte mot Mattias.
”Tror du, det är ju jätte bra.. jätte kul!”
”Mmm”, Mattias motstod impulsen av att hoppa upp och krama henne.
”Då syns vi igen då, efter sommarlovet”, Linn visste att hon borde gå nu,
hon borde säga ”hej då”, vända på klacken och gå, annars skulle det bli
pinsamt.
Men istället stod hon tyst kvar och skruvade lite på sig. Mattias satt på
sin bänk och kunde heller inte komma på något mer att säga. Han kliade sig
lite i håret och harklade sig. Tystnaden blev tjockare och tjockare, den
hade bara varat i en halv minut, men det kändes som timmar.
”Du kan ju ringa mig om du vill så kan vi ses på lovet”, Linns röst tonades
ner, ”om du har lust alltså”. Direkt efter hon sagt det ångrade hon sig, nu
skulle han bara ta på sig den där nedlåtande minen hon sett ibland och
titta på henne som hon var galen. Men det gjorde han inte, istället så
reste han sig upp, log varmt mot henne och sa:
”Det ska jag göra, jag måste gå nu men vi hörs ju”
Sedan gick han.
Linn sjönk sakta ner på bänken där han suttit, den var fortfarande varm och
hon hade ett lyckligt flin över hela ansiktet.
Nu visste hon att sommarlovet skulle bli underbart och det skulle gymnasie
tiden också.
Hon log.

Mina skolår

Lekis. Det var där allt började. En enda tid av lek och stoj. Man skulle
inte kunna kalla det skola, för det mest skollika vi gjorde där var att
läsa en bok.
Detta tror jag är den mysigaste tiden av skolan. Allt är seriöst, fast
oseriöst på något sätt.
Man åkte dit på morgonen. Redan på morgonen började det roliga. Ägget och
Ärtan, (bussarna vi åkte i) tävlade alltid om att komma först. Lekis var
ett mysigt hus på landet. Ett hus som tidigare varit ett skolhus. Men som
nu en sjuttonelevers klass och två lärare regerade i.
Det tråkigaste tiden på lekis var samlingen. En samling på kanske tjugo
minuter som var det tråkigaste jag varit med om. En härrans massa drabbel.
Bara prat om vad som skulle hända på dagen. Så det var med mycket glädje
och träsmak i rumpan jag reste mig upp när dom där, tjugo minuterna gått.
En desto roligare stund var lunchen. Alla sjutton barn tog upp sina
matlådor och röda plasttermosar. Man bara satt och myste.
En annan viktig del av lekistiden var rasterna. Bara att få flamsa omkring
hoppa hopprep och ja, bara leka. Det var livet när man var liten.
Om jag nu ska sammanfatta tiden på lekis. Skulle jag vilja säga att det är
den bästa övergången mellan dagis och skola man kan få. Man har roligt och
leker och busar. Men ändå åker man buss varje morgon, och någon gång ibland
kanske man har lite läsning eller kanske till och med räkning. Dagens
förskola, som är innan man börjar ”riktiga” skolan är också bra. Men den
tror jag får en lite mer skol-atmosfär än vad lekis hade. Eftersom den ofta
har ett större samarbete till skolan än vad lekis, i alla fall där jag gick
hde. Det traditionella lekis finns ju inte längre kvar. Och det är synd
tycker jag. För det gav, i alla fall mig, och jag tror även det gav andra.
En mycket bra start på skolåren.

När jag väl började skolan tror jag även där att lekis hade en bidragande
orsak till att det blev som det blev. Jag var nu tvungen att komma till ett
nytt ställe. En skola jag bara sett utifrån förut (eftersom lekis varit
lite avsides.) Och jag tror att om jag inte gått lekis och inte kännt
barnen jag skulle gå i samma klass som. Då tror jag att mötet med skolan
och dom äldre barnen skulle varit nervösare och läskigare än vad den var.
Och även fast inte skolan var så stor, tror jag att vi ”lekisbarn”
tillsammans skapade en viss trygghet. Det är även därför jag tycker att
lekis är bättre än den nyare ”lekisskolan” där du direkt får gå i ”skolan”
och se och träffa äldre, och som det verkar då ”farligare” barn. Har man då
gått i lekis har man redan en gemenskap när man börjar skolan. Och allt är
då heller inte nytt. För man har ju redan kompisar att ty sig till.

Resten av åren på låg och mellanstadiet vankade sedan på i sin egen takt.
Gemenskapen mellan oss som ända sedan lekis gått tillsammans blev starkare!
Och när sexan kom var det igen nästan samma grupp av barn (i sexan,
ungdomar) som gick tillsammans igen. Vi kände nu varandra utan och innan.
Och hela sexan var en enda rolig tid av skratt och flams. Och det var inte
utan tårar i ögonen, jag sedan sa hej då till mina barndoms|vänner.

Den sommaren. Sommaren mellan sexan och sjuan. Det var sista sommaren med
gänget. Sista sommaren som ett barn. Innan allvaret skulle börja.

Det sommaren flög förbi. Och det var nästan så att man var lite förvånad
när man stod där. Stod där och kännde sig ensam, ynklig och liten. På den
kryllande stora skolgården. Där alla kramade och hälsade på alla.
Uppfattningen man då hade var att alla redan hade kännt varandra länge. Och
det var bara jag och mina 3 vänner som stod där, och inte kännde någon.
Klassen efter sexan hade delat ganska mycket på sig och alla skulle till
olika skolor.
Och där stod jag nu. Helt ensam (nästan, hade 3 vänner med mig) på den
stora skolgården.
Vad hade jag gett mig in på? Jag skulle aldrig klara av detta känndes det
som. Jag längtade starkt tillbaka till den gamla trygga miljön men det gick
inte. Jag försökte intala mig själv att alla var precis lika nervösa som
jag. (Och nu i efterhand vet jag att dom var det)
Jag var tvungen att försöka i alla fall jag var ju en stor flicka nu. Jag
skulle ju kunna ge det en chans i alla fall. Jag skulle ju börja sjuan. Oj,
vad stort det lät. Och att börja högstadiet, det lät ju ännu större.

Den första tiden måte jag erkänna, den var hemsk. Allt var nytt, man kännde
ingen, och niorna var man så rädd för att man nästan kissade ner sig när
dom tittade på en.
Men med tiden kom man in mer och mer i det hela och tillslut blev det
nästan trevligt att gå till skolan. Omställningen mellan sexan och sjuan
när det gällde läxor och prov var dock väldigt jobbig.
Från att ha gått i sexan med bara kanse ett prov under hela läsåret, och
bara kanse en läxa i veckan, till att börja sjuan. Med prov var annan eller
vartjedje vecka, och kanske två eller tre läxor i veckan. Det var inte
lätt. Och det tog ett bra tag innan man kom in i rytmen.
Men det gick tillslut och sjuan rann på i en väldans fart.
Jag är i efterhand glad att jag alltid haft ganska lätt för att anpassa
mig. Jag tror att omställningen med alla läxor har varit väldigt svår för
vissa. (Och jag kan än idag tro att vissa inte anpassat sig.)
När det var dax att börja 8:an gick allt som smort från början. Även om
pressen höjdes en del. Det var dags att få betyg nu. Och alla (inklusive
mig själv) jobbade febrilt under hösten.
När väl dagen för julavs|lutningen var inne och betygen skulle delas ut var
det helt knäpptyst i klassrummet. Alla tittade nervöst på varandra och
hoppades på att det var just deras namn som nu ropades upp, så dom kunnde
gå och hämta det ”värdefulla” kuvertet.

Jullovet, precis som alla lov gick i en rasande fart. Och snart var det
dags för skola igen. Vårterminen gick ännu snabbare än höstterminen. Och
skolan var nu nästan en ren fröjd. Om man då räknar bort alla läxor och
prov. Gemenskapen mellan oss åttor blev starkare.
Man umgicks väl inte med alla. Men gemenskapen inom ”umgängeskretsen” blev
stark. Och vi hade jättekul.
Sommarlovet, precis som jullovet hade gått i ett nafs. Och nästan utan att
man visste ordet av hade man helt plötsligt börjat nian. Och med nian kom
även allvaret.
Jag ångrar nästa att jag varit så flitig och seriös under åttan, och till
och med sjuan.
För när nian väl började var man less på allt. Visst hade man sista veckan
av sommarlovet längtat efter skolan. Men det var bara efter kompisarna.
Läxor, lektioner och prov var inte populära, och hela hösten i nian gnatade
man igenom på en lite lägre växel. Även fast allvaret nu var på riktigt och
betygen till jul var dom man preliminärt skulle söka gymnasieprogram på så
orkade man egentligen inte lägga ner sig.
Tillslut var även höstterminen slut och även om jag inte gjort mitt
yttersta gick jag ur med mycket bra betyg. Inför vårterminen var man om
inte ännu mer trött på skolan, och det enda som drev mig att gå dit var än
en gång vännerna.

Och här sitter man nu. Vårterminen har i princip just börjat. Gymnasiet
väntar här näst. Och ännu en förändring i livet. Jag tror denna förändring
kommer mer medvetet. Och jag tror inte denna förändringen kommer vara lika
chock artad. Jag hopas inte det i alla fall. Som det känns nu så är
Gymnasiet ej en hemsk eller om man kanske ska kalla det en svår förändring.
Det känns som man är redo för den.
Samtidigt som man vill sakta ner tiden lite så att man kan njuta av det man
har nu, så länge som möjligt.

Som en sammanfattning av mina skolår skulle jag vilja lägga tyngden på
högstadiet. Det är där man utvecklas mest som person. Och där man lär sig
ta, med och mot gångar på bästa sätt. Tiden på höstadiet tror jag gör en
människa till den person den kommer vara resten av livet. Jag kan inte säga
att gymnasiet inte kommer att förändra. För det gör det säkert. Men jag
tror att den förändrigt som personligen händer på högstadiet är större.
Jag skulle vilja att alla fick den högstadietid som jag har haft. (även om
den inte är slut än) För det har varit en sådan gemenskap. Och jag har
verkligen trivts!