Elevens motivation: 4

Att byta skola/Att byta klass

– Måste vi flytta? sa Maria medans hon lyfte in en låda i flyttbilen.
– Ja, du förstår väl att vi inte kan bo kvar i det här stora huset nu när
jag och pappa har skillt oss. Det är inte så långt mellan Göteborg och
Borås, så du kan åka och hälsa på dina gamla kompisar och pappa nästan när
du vill, men det kommer att kosta en penning.
Maria gick in och började skriva i sin dagbok:
Eleven har ramat in det som är skrivet i dagboken, som ett ark Undra
hur det kommer att bli, kommer jag få några kompisar? Jag är ganska blyg av
mig så jag är rädd för att bli utanför. I min förra skola hade jag i alla
fall några kompisar. Dom var ju inte många men dom fanns i alla fall oftast
där för mig. Jag kommer börja i en skola som heter: ”Boreskolan”. Jag ska
gå i klassen 8d. För några dagar sen kom det en skolkatalog från
Boreskolan. Jag har försökt att lära mig några namn på några tjejer i
klassen. Jag undrar om jag kommer att passa in i den klassen. De flesta ser
ut som fjortisar. Dom är blonda, har långt hår och u-ringade tröjor, och
det är ju absolut inte min stil. Jag har ju mörkbrunt, axellångt hår och
har mer den estetiska stilen än fjortis. Undra om dom kommer att gilla mig.
Jag är lite nervös men det är nog eftersom det bara är 1 dag kvar tills
skolan börjar. Tack dagboken för att du tar emot alla underliga tankar som
jag har.
Maria la ner dagboken i en flyttlåda är hon hade lagt ner andra privata
grejer. Hon gick ut till sin mamma igen, som redan hade lyft in alla
flyttkartonger i flyttbilen när Maria kom ut. Maria vände sig om och
tittade på det vackra huset och log mot det. Dom satte sig i bilen och
började åka mot sin nya hemstad Borås. Dom stannade vid ett gatukök och
köpte coca cola och hambörjare. Dom satte sig i bilen igen och åkte iväg
med mätta magar. Efter en och en halvtimma stannade dom utanför ett litet
hus. Mamman Pia klev ut ur bilen och sa:
– Här ska vi bo. Vad tycker du?
– Det ser väl okey ut.
Pia gav Maria nycklarna som gick till huset. Maria gick in utan att ta av
sig skorna och sin mörkblå slitna jeansjacka.
– MARIA, DU FÅR KOMMA UT OCH HJÄLPA TILL HÄR NU. VI HAR INTE HELA DAGEN PÅ
OSS. Ropade Pia utanför huset. Maria kom och dom började bära in grejerna.
När allt var inne i huset satte dom sig i det nya gula vardags|rummet och
slappade. Dom var nöjda över att dom hade fått in alla grejer innan mörkret
började falla.
– Hur känns det att börja 8:an och i en helt ny klass och skola?
– Jag har inte tänkt så mycket på det än, sa Maria med en låg stämma.
Tiden flög iväg och det blev tid för läggdags. Maria gick in på sitt rum
och ställde klockan på 6.50. När hon la sig så somnade hon på en gång.

– Pip, pip, pip ,pip ,pip lät klockan när den var 6.50.
Maria vaknade och kände att det pirrade i magen. Hon satte på sig
morgonrocken och duntoflerna och gick in i köket där Pia satt på en stol
och rökte.
– MÅSTE DU RÖKA? skrek Maria. Ska du göra det så kan du väl hålla dig under
fläkten!?
Maria satte sig vid bordet och började äta smörgåsarna som Pia hade gjort i
ordning. När hon hade ätit upp, tackade hon för frukosten, gick till sitt
rum och gjorde i ordning sig. När hon var klar kramade hon Pia och gick
till skolan. Det ända hon såg när hon gick in på skolgården var FJORTISAR,
shit tänkte hon så kommer jag här med stora gröna byxor, lila shorta och en
svart shal knyten runt huvudet. När det ringde in gick hon till den salen
som det stod 8d på. På något sätt kände hon sig välkommen. Alla elever satt
vid sina bänkar och log när hon kom in.
”Jag som trode att detta skulle bli en skam”, tänkte hon. Hon gick och
satte sig vid en bänk som stod i mitten av klassrummet.
– Hej! sa någon som satt bakom henne. Hon tittade bakåt och såg en kille
med bruna ögon och brunt hår. Det var den finaste och snyggaste kille hon
någonsin sett.
– Hej, sa hon tillbaka och rodnade lite.
Deras nya lärare Jerker Klasson pressenterade först sig själv och sedan
Maria.
– Vi har en ny elev i klassen nu. Ni fick reda på att det skulle komma en
ny elev förra terminen men inte när hon skulle komma. Men nu är hon här
Maria Grenberg, hon är lika gammal som ni det vill säga 14 år. Maria har
bott i Göteborg förut men nu har hon flyttat till Borås och ska gå på denna
skola, i denna klass. Nu får ni tahand om henne väl sa Klasson med ett
leénde på läpparna.
Dagarna sprang iväg och hon kände sig lycklig. En fredag eftermiddag satt
hon vid sitt skrivbord och började skriva i sin dagbok:
Eleven ramar in det som hon skriver i dagboken, som ett ark HEJ
DAGBOKEN! Jag är nog världens lyckligaste människa. Jag går nu på
Boreskolan i 8d här i Borås. Jag började för bara 2 veckor sedan. Jag har
supermånga kompisar och en underbar pojkvän som heter Johan. Det var han
som hälsade på mig först av alla. Jag föll för honom på direkten. Jag trode
att alla var fjortisar här på skolan. Jag hade fel. Dom är helt ”normala”
och lika galna som jag. Dom har ju ”tjejkläder” tillexempel tajta jeans och
och u-ringade tröjor. Men det gör mig inget. Ingen har försökt att ändra på
min stil utan jag är den som jag alltid har varit:
MARIA GRENBERG!
JAG ÄLSKAR MITT LIV HÄR I
BORÅS!!!
SLUT

Mina skolår

Det känns både spännande och hemskt när jag tänker på framtiden. Men det
värmer när jag ser tillbaka på första klass. Första dagen, den spända och
tryckta stämningen i klassrummet. Alla satt och sneglade på varandra, som
om man var värsta fiender allihop. Jag satt med blicken stirrandes på
lärarinnan, som både såg snäll och sträng ut på samma gång. Birgit
Andersson presenterade hon sig som, och skrev namnet med en snirklig
handstil på svarta tavlan. Hennes handstil var speciell, hon lyfte nästan
aldrig pennan när hon skrev.
Matilda var den jag lekte med på rasterna. Jag minns såväl dungen, där
pojkarna slogs med pinnar och vi tjejer stod fnissande och såg på.
Kanske är det en löjlig sak nu, men då kände jag mig värdelös. Tre flickor,
vi kan kalla dem Carola, Madeleine och Lisa, var mina bästa vänner på
fritids, som jag gick på efter skolan, Matilda gick inte på fritids, därför
kunde jag inte vara med henne då.
Carola och Madeleine gick i b, medan jag, Matilda och Lisa gick i a. Carola
tyckte Matilda satte upp käppar i hjulet för mig Carola, Madeleine och
Lisa. Matilda var bara i vägen enligt dem.
Men jag ville ju egentligen bara vara med Matilda, och Matilda med mig. Vi
har känt varandra hela livet, våra föräldrar är goda vänner och Matilda har
aldrig varit dum mot mig.
Jag och Carola delade tydligen inte samma uppfattning om Matilda. Matilda
skulle bort, så var det bara.
Det började med lite enkel mobbning, viskningar och de där blickarna.
Så en dag, på tio-rasten, tog Carola krossade maskar ifrån marken. Det hade
regnat, så det var gott om maskar. Hon la dem på Matildas jacka, och sa
någonting. Jag hörde inte, för jag stod en bit därifrån. Men jag såg det
hända, en första och sista gång.
Jag tyckte så synd om henne, jag gick fram och såg hennes tårar rinna. Jag
visste inte vad jag skulle säga, jag var knäpp|tyst hela dagen.
Men jag höll kvar vid Matilda, bevisade att deras utfrysning inte skulle få
mig att umgås med dem istället.
Vi hamnade i olika klasser sen, när vi skulle börja mellanstadiet. Birgit
följde med oss, och vi började bygga upp den där känslan av något nytt och
spännande igen. Det kom fyra tjejer till klassen. Jag hamnade bredvid den
lilla blonda med glasögon. Hon var väldigt blyg, men en sak sa hon till
mig, det pratar vi om än i dag:
”Vad fint du ritar, du borde bli konstnär”. Vi bytte platser sen, men
plötsligt tyckte jag det var otroligt roligt att rita.
Jag ritade och ritade, och alla tyckte jag ritade fint. De fyra nya
tjejerna, Matilda och jag blev kompisar rätt så snabbt. Det förekom ingen
utfrysning, ingen avundsjuka. Det var skönt att man nu kunde vara flera
samtidigt, utan att någon kände sig utanför. Jag hade en lärare, Marita
hette hon, som förstod mig bra. Hon uppmuntrade mig till att skriva, hon
hade märkt att jag hade livlig fantasi. Jag har alltid tyckt om att skriva,
berättelser, dikter, manus. Det är som om jag försvinner i en annan värld
då, en värld där jag bestämmer hur det ska vara. Även när jag ritade mina
teckningar försvann jag någon annanstans.
Jag har aldrig haft problem att vara ensam, jag tycker det är något fint
med att vara det utan att känna sig ensam.
Högstadiet väntade bortom hörnet. Vi fick välja några kompisar vi gärna
skulle vilja gå med på den nya skolan. Men just det året var det något nytt
man erbjöds; idrottsklass. Tre timmar mer idrott i veckan, istället för
ordinarie två. Jag som alltid älskat idrott, var det ett själv|klart val.
Första träffen med den helt nya klassen var mer spännande än någon av de
andra träffarna med ny klass. Men på ett sätt går det inte att jämföra. Nu
var man äldre och klokare, man visste hur många slags människor det fanns.
Men vi hade alla ett gemensamt intresse – idrott. Det hjälpte mycket, vi
var ju lika på den delen. Men ett första intryck, det minns man väl.
De fyra pojkarna med blonderat hår, dränkt i hårgelé och med ett
Filapannband över, säckiga byxor, märkeskläder och den där självsäkra
uppsynen. Pojkarna, som jag kände sen innan, såg prydliga och trevliga ut.
Man trodde då att det senare skulle uppstå bråk dem emellan, men det gjorde
det inte. Två flickor utmärkte sig, sminkade till tusen, och såg ut som om
de trodde de ägde världen. De hängde ihop med ”Filapojkarna”, satt i deras
knän och såg snett på oss andra.
Folk förändras, väldigt mycket. Vi har kanske betraktats som ”den duktiga
idrottsklassen”, men bättre än andra är vi inte. Det senaste halvåret har
vi varit otroligt stökiga, men samtidiga har vi kommit varandra närmare.
Jag kan umgås med alla, förutom ett ”gäng”, men de har visat att de helst
inte vill ha med resten av klassen att göra. Det är lite synd, men de har
hamnat fel redan från början. De har fel inställning till allt, gör lite
vad de själva vill.
Just nu är skolan vårt liv, vare sig vi vill eller inte.
Jag har aldrig vaknat och känt ångest för att gå till skolan. Jag lär ju
för livet, jag lär mig för min egen skull. De människor som kanske sätter
käppar i hjulet för en ibland, det är meningen att man ska både ha
motgångar och medgångar i livet. Kanske sitter man och suckar över att en
person i klassen aldrig kan vara tyst, kastar suddgummin eller gnisslar med
bänken. Men man lär sig stå ut, och tänker istället på alla roliga stunder
vi har haft under årens lopp. Vi har gått igenom högstadiet tillsammans,
vilket jag känner är något stort. Det känns väldigt tungt att vi kommer
skiljas åt snart, men måste tänka framåt, att det är nu livet börjar. Efter
sommaren kommer den nervösa, spännande känslan att dyka upp igen, när vi
börjar i en helt ny klass. Nya människor, nya relationer och nya
upplevelser.

MVG

Mina skolår!

Ja, nu är snart nio år klara i grundskolan och vi ska än en gång splittras,
träffa nya ansikten och möta nya personligheter. Innan jag tar klivet ut
ifrån Es|skolan, skulle jag vilja backa alla mina nio år, för att minnas
alla roliga, mindre roliga händelser som jag upplevt och mina tankar om det
hela.

Jag har precis fyllt sju år.
I present har jag fått ett nytt pennskrin som man kunde öppna på två
ställen. I ena facket fanns det nyvessade pennor, en linjal med roliga
figurer och ett suddigum i regnbågens alla färger. I det andra facket låg
det på rad långa, fina färgpennor.
I ett av de större paketen låg det en ny skolväska. Väskan hade olika fack
och mitt nya pennskrin fick plats i ett av dem.
Det var en lyckad födelsedag och jag var nu väl förberedd för skolstarten
som var om en vecka.
Eleven markerar ibland ny rad med indrag och ibland inte, ej konsekvent
Den morgonen gick jag upp tidigt. Mamma tog fram min sjömansklänning och
knäppte klockan runt min handled. Väskan stod färdigpackad och jag var
väldigt nervös.
Vi var många sjuåringar i byn som skulle börja ettan. Vi hade känt varandra
sedan långt tillbaka. Det var skönt att veta att de var med.
När jag, kompisarna och våra föräldrar stegade in i klassrummet, där vi nu
skulle till|bringa vårt första skolår, var vi fnittriga och
förväntansfulla. Vår fröken hade stavat fel och skrivit välkomna med två m
på tavlan. (Ett minne som fortfarande finns i huvudet när jag skriver det
ordet).
Fröken presenterade sig och vi fick pennor, suddi och en ask att lägga allt
i.

Jag var en duktig och ambitiös tjej som inte förde så mycket oväsen.
Tvärtom.
Vi hade en bra stämning i vår klass och vår lärare som var ganska ung,
trivdes vi bra ihop med.
Det första skolåret var vi mycket på utflykter. Vi tillbringade inte så
mycket tid i skolbänken. Vilket jag tyckte var bra, för nog hade man spring
i benen, när vi skulle lära oss nya saker och solen sken utanför fönstret.
När mitt första skolår var till enda, fick vi reda på att vår lärare skulle
byta skola.
Istället skulle tvåornas nuvarande lärare ta över vår klass.

Det andra skolåret började lika bra som det första. Nu kände vi till skolan
och vi visste vem en nya lärarinnan var.
I tvåan var man inte yngst på skolan. Det kändes bra, nu var det upp till
oss äldre att visa hur man gjorde på denna skolan.
Ett speciellt minne, som jag fortfarande kommer ihåg ifrån detta året, var
våra läsgrupper. Jag hamnade i den snabbaste läsgruppen. Då var jag stolt!
Varje fredag delade vi ut brev som låg i en liten skokartong i
klass|rummet. I ett av mina brev hade två av klassens sötaste pojkar
skrivit att de tyckte jag läste bra. Jag tror jag har kvar det än idag! Vi
hade mycket pyssel i tvåan. Vi fick använda pysselgrejor som inte ettorna
fick använda. På skolgården hade vi stora kastanje|träd. Av de kastanjer
som trillade ner gjorde vi b. l a små djur men tand|petare som ben.
Några större minnen har jag inte från årskurs två.
När det tredje året närmade sig, fick vår sammansvetsade klass reda på, att
vi skulle splittras. Läraren la ett overheadpapper på overheaden. På duken
framför tavlan kunde vi se hur de nya klasserna skulle se ut, vi skulle gå
tillsammans med fyror och femmor.
Jag hamnade i 3-5 c tillsammans med tre av mina bästa kompisar som jag går
med än idag.
I den nya klassen trivdes vi inte alls så bra. Vi fick ytterligare en ny
lärare, som inte var så rar som de vi haft innan. Mer än halva klassen var
invandrare. Eftersom de läste svenska ganska ofta i skolan fanns det ingen
lärare som kunde ha oss andra, så fick följa med dem och lärde oss därför
inte så mycket som andra treor på andra skolor gjorde.
Två speciella minnen ifrån trean har jag. Det första var våra tabelltest,
jag var alltid snabbast i klassen och fick ibland hjälpa de som hade det
lite svårare. Det andra var på en gympalektion, där jag hade valt dans. Vi
dansade nere i en källare.
I källare fanns det små fönstergluggar som man lätt kunde öppna. När vår
lärare lämnade oss en stund, öppnade vi fönstrerna och sprang ut och in och
skrek. Efter det fick vi skriva en lapp hem och berätta vad vi hade gjort.
Jag minns än idag hur rädd jag var när jag skulle ge pappa lappen. Det
kommer jag aldrig göra om!
Efter den första terminen fick vi än en gång byta lärare. Henne trivdes vi
väldigt bra med. Vi lärde oss mycket och på ett bra och kul sätt. Precis
som det skulle vara när man var nio år.
När vi sedan skulle ta klivet upp i fyran, fick vår lärare inte vara kvar.
Läraren, som vi har nu skulle få, var inte så bra, så jag och mina tre
kompisar bytte skola. Från Viserskolan bar det nu av till Rummarslöv.
Min pappa jobbade där, så vi åkte dit med honom varje morgon.
Fyran började jättebra! Vi fick många nya vänner och undervisningen var
väldigt bra och målmedveten.
Det roligaste minnet härifrån var lägerskolan i Strömsberga.
Vi hade disco och vi nya tjejer mimade till idolerna Spice girls.
Lägerskolerna var så bra planerade, så det var fullt upp hela tiden.
Rummarslövs skola hade gett mig så många bra intryck, så när det var dags
att börja femman, kändes det jätte bra.
I femman blev kraven lite högre på oss, eftersom nu var det vi som var
äldst och de mindre såg upp på oss.
Alla i klassen var kompisar med alla och det var aldrig några problem som
var tvugna att redas ut. De två åren på Rummarslöv gick väldigt fort och
rätt som det var, var det dags att välja kompisar och om man ville börja i
Idrottsklassen på Näs-skolan. Jag valde idrottsklassen och hamnade i en bra
klass. De flesta av oss hade ju samma intresse.
Jag sa adjö till lärarna på Rummarslöv, det var ganska jobbigt. Jag var ju
inte så van att ha haft samma lärare i två år i rad.
När dagen, då vi skulle börja högstadiet kom, var man väldigt spänd.
Högstadiet lät så stort och niorna var ju lika stora som hus.
Vi kröp längs väggarna bort till vårt klassrum som låg nästan längst bort.
Hela tiden ville jag härifrån. Alla var så stora och halva klassen var helt
okänd för mig. Jag hade tårar i ögonen flera gånger under de första två
veckorna, jag ville tillbaka till Rummarslöv. När mina kompisar frågade om
jag var ledsen, torkade jag mina ögon med tröjan och sa, att jag trodde att
jag var allergiskt mot något.
Det slutade med att jag fick gå till en dokter, där jag fick medicin mot
magsår.
Tack vare mina två snälla klassföre|ståndare och Kompisar, så gick allt
mycket bättre. Nu trivs jag hur bra som helst här.
Det första året fick man väldigt många nya intryck och tankar som tog lång
tid att smälta. Allt var nytt. Dagarna var längre, schemat var annurlunda,
kompisar och lärare var nya och vi var yngst igen.

I årskurs sju gick allt mycket lättare. Man fick kontakt med lite mer nya
personer.
Det var skönt att inte vara yngst, nu fanns det nya elever som var lika
rädda och spända som jag varit i sexan.
Man hade vant sig vid schemat och nu började man t.o.m gilla de långa
lektionerna som var något nytt.
Idrottsdjupen blev också bättre. Man kunde ta i mer och visa vad man kunde,
för nu kände jag ju de andra och behövde inte vara blyg.
Nu kommer vi till det år som jag tyckte var jobbigast, årskurs åtta. Nu var
det betyg för första gången. Det var ganska mycket läxor och vi hade mycket
som skulle hinnas med.
Nu var vi en ganska samman|svetsad klass och vi hade väldigt kul
tillsammans. Man hade lärt känna många nya som man kunde prata med.
Lärarna var väldigt bra. Vi fick vara med mer och mer och bestämma hur våra
arbeten skulle läggas upp, vilket passade mig, för jag tyckte det var kul
att kunna visa läraren vad jag kunde åstadkomma.
Det visade sig att betyg inte var så farligt som de flesta trodde. Jag
visste att jag hade gjort mitt bästa och mer kunde jag inte göra.

Förra året började jag nedräkningen mot gymnasiet. Nu sitter jag här med
snart bara en halv termin kvar. Nian har hitintills varit bra.
Vi har ändrat lite på schemat detta året, så det är inte så stressigt. Alla
har vi nu valt till gymnasiet. Det känns lite overkligt på något sätt att
nu splittras efter fyra år tillsammans. Klassen har blivit något
”snackigare” än innan så det kanske bara är bra att vi får träffa andra
människor nu. vi är nog lite trötta på varandra.
Jag tycker att det både skall bli tråkigt och roligt att börja gymnasiet.
Det blir ju tråkigt att inte få gå med de kompisar man lärt känna under
tiden här. Jag kommer nog sakna vissa lärare, allt kul som vi gjort
tillsammans.
Fast kul kommer jag nog att få nästa år med, nya kompisar och nya lärare
att lära känna. Ta ännu mer ansvar för mina egna studier. Sedan blir jag
yngst på skolan igen!

MVG

Malena kommer springande över skolgårdens, grus plan.
– Raina, vänta skrek hon medan hon sprang.
Jag kollade på min vän med nyfiken|het. Undra vad hon vill.
Jag har inte träffat henne så mycket och inte mina andra vänner heller, på
några veckor.
Jag hade diskuterat med mina föräldrar, om att byta skola.
Jag var fast vid den punkten, att jag ville absolut inte byta skola
Mina föräldrar var fast vid att jag skulle byta skola.
Och jag skulle göra det i dag. Malena stod framför mig hon gav mig en
kram.
– Raina, jag hörde att du skulle byta skola, varför? frågade Malena och
kramade mig igen.
Jag fick inga ord, jag kollade på min vän, hon var också min kusin. Jag
hatade mina föräldrar som låter mig gå igenom detta.
Vi bor nu i Harlem, och mina föräldrar hade tänkt flytta till the Bronx.
Dom säger det är för farligt i Harlem.
Men Hallå!, Bronx är ju mycket värre, till och med poliserna vågar inte gå
in där.
– Jag vet inte? sa jag, och började gå. Malena hängde på bredvid mig
frågade ut mig hella förmiddagen, tills vi kom till vårt klassrum, eller,
mitt gamla klassrum. om 24 timmar. Jag satte mig längst back i klassrummet,
hos mina andra vänner.
Vi snackade tills läraren kom in. Men efter några minuters tystnad så
började vi snacka igen.
Min pojkvän Angelo höll om mig, och pussade mig på kinden då och då.
Dagen gick förbi så snabbt och jag kom hem från skolan.
Vi bodde i en fyra, en väldigt liten fyra. Klockan var 17.00 och det
känndes som om jag hade en klump i magen. Jag tänkte, På Angelo, Malena och
alla mina andra vänner, tänk om dom inte vill träffa mig mer.
Det var en obehaglig känsla, och gillade den inte.
Det var någon som ringde på dörren. Jag gick fram och öppnade, det var
Angelo.
– Tjena, Älskling sa han och kysste mig.
– Tjena sa jag och kramade honom.
– hänger du med ut? frågade han.
– Visst sa jag vi gick ner för den branta trappan.
När vi gick ner satte vi oss, på två stenar framför lägenheten.
– R, jag måste prata med dig sa han och kollade på mig.
– Javisst vad är det sa jag och tog hans hand.
Han drog tillbacka den, jag kollade på honom med en misstänksam blick. Vad
är det med honom?, tänkte jag för mig själv.
– Raina jag gillar dig jätte mycket men. sa han och stannade i meningen.
– Men, vadå? frågade jag honom.
– Jo, det är din kompis Malena, hon och jag är ihop så..
Jag måste dumpa dig sa han.
Jag kollade på honom med stora ögon.
– Dra åt helvet med dig, båda sa jag och gick på mitt rum.
Jag slängde mig på min klumpiga säng som hoppade till när jag föll i den.
Helt plötsligt ringer min mobil, jag svarar.
– Raina svarade jag.
– Det är Malena sa hon, men jag ville inte har någonting med henne och
göra, så ja la på luren. Jag gillade verkligen Angelo. Jag var trött efter
hella händelsen, och somnade om.
Jag mumlade något innan jag somnade. Jag tror något med att jag hatade mitt
liv, och det gjorde jag också.
Jag vacknade med att mamma, bankade på dörren och skrek att jag var sen.
Jag kollade på dörren jag hade en nyckel så jag, jag kanske kunde låsa in
mig resten av livet. Men min mamma bankade enu hårdare på dörren, och skrek
mycket högre nu, en tidigare, så jag tvingade mig upp.
Jag gick ut på det kalla golvet i hallen in i badrumet. Och duschade en
lång stund. Jag gick ut och satte på mig morgonrocken.
Och sprang in i mitt varma rum. I dag satte jag på mig en vitt kort kjol
och en röd tubtopp. Och kammade mitt mörka hår, sakta och med ömhet.
Och kollade på min spegelbild. Jag gick ut i hallen och satte på mina
snickers och började gå mot busshållsplatsen.
Jag kollade på min klocka, jag var redan 1 timme försenad.
När jag kom fram till busshålsplatsen var den tom. Jag gick fram och
kollade på buss tabellerna.
Det kommer en buss om en timme, jag suckade och satte mig ner på den ner
klottrade bänken. Jag kunde ha gått till skolan, för den ligger ju inte
jätte långt borta, men jag hade ingen ork och ingen lust heller.
Efter en stund kom nog den sny|ggaste kille jag någonsin sätt.
Han var lång, hade mörkt hår och mörka ögon.
Han satte sig bredvid mig.
– Ciao!, sa han.
– Tjena, svarade jag med ett leende.
– Var ska du åka någonstans.
Jag svarade och bärettade att jag skulle åka till the Bronx, till skolan,
jag skulle börja. Men tillslut så blev vi ett par vi stod och kysste
varandra innan bussen kom. Jag skulle börja i hans klass, och han hetter
Pablo. När vi pratade så fick han sådana jätte sötta smil groppar i
kinderna.
Jag smälte också på hans ögon som glittrade en intensiv ton.
Medan vi stod och kysste varandra och pratade, kom Angelo och Malena, men
som tur va så gick vi på och fortssates kyssa i bussen, jag hoppas att
Angelo såg det. Och det hade han gjort för han hade en väldigt sur min och
vände sig om mot Malena.
När vi kom fram till skolan, bärettade Pablo allt som jag behövde veta.
Inget intressant igentligen.
Sedan gick vi över skolgården och in i skolan.
När vi kom fram till ”vår” klass, kysste han mig och gav mig ett leende.
Han knackade och vi gick in, Han först och sen jag.
Alla ögon var riktade på och jag gav dom ett fint leende vissa log
tillbacka speciellt killarna. Jag satte mig brevid Pablo.
– Ja ungar där borta är Raina Cortinez hon ska börja i vår klass, så var
snäll mot henne, Och det uppdraget har ju Pablo redan fixat sa läraren och
log mot mig. En skratt våg skjölde igenom klassrumet.
Efter lektionen, kom alla fram och snackade med mig.
Pablo höll om mig och kysste mig ständigt vi snackade och skrattade och jag
fick ett par underbara vänner. för en gång i mitt liv är allt perfekt,
tänkte jag medan jag kollade runt omkring mig överallt mötte jag glada
ansikten.
Jag log belåten för mig själv.

G+

Hej skolministern.

Texten är skriven på dator – Jag går nu sista året i den här skolan
,jag tycker att det har varit en jätte trevligt och har varit ett jätte
roligt år, men det finns saker som inte varit så lätta. Det var kämpigt in
i det sista med alla internatstionella proven.

– Det bästa aktiviteterna jag har haft i en skolan är nog ,
– Bränndbollstunering och fotbollsturneringarna.
– Det är skönt att ni lärarna och skolledningen tar tag i detta och gör
något i skolan kul för det tycker vi som elever är mycket roligt.
– Det finns så mycket att berätta om, vad som är bra.
– Jag tycker i alla fall att ni ska fortsätta med dom sakerna, för att det
blir väldigt tråkigt att sitta inne i skolan och arbeta så mycket.

Det ända jag blev lite sur på, när jag började i 9:an,var på grund av att
dom nya 6:na
Fick skåpen vi hade längtat efter, men det kunde vi inte påverka så att vi
fick skåpen innan dom började i skolan.
– Det jag tycker att ni ska ändra på ,när en klass eller flera klasser
försöker att få tag i något nytt, så måste dom få äga sakerna först som dom
har längtat efter.
– Jag tycker att på vintern så skulle det behövas lite mera värme i
skolsalarna, men det är inte så ofta att de finns det i alla salar.
Skulle man inte kunna göra så här att, när det är sommar så stänger man av
vissa element i korridoren, så att man sparar energi.
Eller om stänger av dom helt när det är varmt ut .
Det tycker jag att man kan gör när det behövs värme i skolan.
På tal om värme, tänk om det börjar brinna, då ska man ju springa ut och
ställa sig vid klassens stolpe i ett fint rad.
Men tänka om man får en sån panik, så att man inte vet vad man gör, vad ska
man gör då?
Jag tycker att man ska flytta den här stolpen någonstans utan för skolan.
Man skulle faktiskt kunna ha den vid stor fotbollsplanen!
Men det finns nackdelar fördelar till det.
Fördelen: Är att det blir lättare att hålla ordning alla, för att det är
så pass stor plats på fotbollsplanen.
Nackdel: är det blir längre att springa till stolpen, det blir en ända röra
när alla ska spring samtidigt, men det finns en sak som stor rätt dumt till
på skolgården , det är den lilla fotbollsplanen som är vid cyklarna.
Den skulle man kunna flytta bakom badhuset på gräsmattan, för att då har
man en större yta att röra sig vid om det skulle brinna.

Mina skolår

När jag minns tillbaka på hur det kändes att börja ettan, så var det med
förväntning jag gjorde det. Vilken skola det blev spelade ingen roll för
mig då. Det blev Måleskolan, det var där som min långa färd började. För
mig kändes skolan rolig och speciell, efter loven längtade jag tillbaka.
När vi hade gymnastik fick vi åka buss till Lingebäcksskolan. Det kändes så
spännande, att få vara på ”de stora barnens skola”. Ettan, tvåan och trean
svischade förbi mig. Jag älskade min klass och min fröken. Det kändes som
om allt bara flöt på. Då kanske jag inte uppskattade det så mycket som jag
vet att jag hade gjort idag. Den här tiden minns jag tydligt, och det är
bara bra minnen jag har. Jag kommer ihåg hur underbara rasterna var.
Naturen var så nära, och våran roliga busklabyrint. Då var alla tvungna att
gå ut på rasterna, även om det regnade. Vi hade mycket kul då.

När det blev dags att byta skola var det svåraste att skiljas från min
underbara fröken. Klassen skulle nämligen vara den samma i fyran som jag
hade haft föregående år. Skolan jag kom till blev Lingebäcksskolan. – ”Nu
äntligen fick jag gå där!”, kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag minns
faktiskt inte så mycket från början av det första året där. För mig kändes
skolan modern, och den var mycket större än min förra skola. På något sätt
kändes den lite mera opersonlig också. Jag trivdes i alla fall jätte bra.
På rasterna spelade jag ofta basket ihop med killarna. Jag minns våra
promenader till Ateljé Klossen med fasa. När vi väl kom fram var vi tvungna
att måla av en utav tavlorna där. Trots allt, så trivdes jag som fisken i
vattnet på denna skola.

Inför bytet upp till Sevboskolan fick jag välja fyra tjejer och fyra killar
var som jag helst ville gå med. Alla väntade spänt på resultatet som dröjde
några månader. Tillslut kom dom. Jag fick gå med en av de jag hade valt,
som tur var så var det min bästa kompis. I slutet av femman fick vi åka på
besöksdag till Sevboskolan. Då verkade det omöjligt för mig att förstå hur
någon överhuvudtaget hittade fram till sitt klassrum. För mig var skolan en
enda stor labyrint, fast med en cool matsal. Det var fullt av högljudda
elever överallt. Då, på ”dagen-inför” var det första gången jag träffade
mina nya klasskompisar. Jag hade inga större förhoppningar, de nya barnen
jag skulle gå med var ju från Lillegropsskolan. Barn från Lillegropsskolan
såg konstiga ut och var dumma och jobbiga. Det visste alla från
Lingebäcksskolan. Klassen kändes lite konstig, onaturlig, liksom ”hop-
plockad”, vilket den ju i och för sig var. Nu funkar den jättebra.

Första dagen i sexan irrade jag mycket riktigt bort mig. Som tur var hade
jag min syster och hennes kompisar till hjälp med att hitta. Jag lärde mig
ganska snart hur skolan fungerade. Om någon tappar ett glas eller en bricka
i matsalen applåderar alla, vilket var alla sexors skräck. Det har inte
hänt mig hitils. Jag älskar Sevboskolan nu, och alla lärare, eller ja, dom
flesta i alla fall. Det är så skönt att gå i nian och vara ”störst, bäst
och vackrast”. Nu på Sevbo känns det som att jag hela tiden kommer närmare
och närmare . målet? Eller vad det nu är som kommer efter att jag har
slutat skolan. När jag slutar här kommer det nog att bli mycket tårar. Det
är här på Sevboskolan som jag utvecklat flest relationer, både till lärare
och elever. Förut har jag nästan aldrig umgåtts över klasserna men nu går
de flesta av mina bästa kompisar i andra klasser här på skolan.
Det är märkligt men jag kan fort|farande känna ett visst band och trygghet
till personerna från min ”ursprungsklass” även fast vi kanske inte har
pratat med varandra på flera år. Det är något visst mellan oss, vi, vi som
gick på Måleskolan ihop.

Att byta skola
En ny skola, ett nytt levnadssätt. Ofta är man nervös och osäker när man
kommer till en ny skola. Utan kompisar och den trygghet man hade på sin
förra skola. Man börjar på höstadiet och man blir igen genom att börja i
sjuan. Precis så var det för Kim.

Kim skulle börja i sjuan. I mellanstadiet var han den längsta och
kraftigaste eleven på skolan. Han hade ett järngrepp om alla elever på
skolan. Och som ledare över sitt ”gäng” så hade han en stor makt över alla.
T.o.m. vissa lärare var lite osäkra när Kim var i klassrummet. Kim har inte
alltid varit störst. När han gick på dagis och dom två första åren på
lågstadiet blev han retad och utfryst av dom andra skolkamraterna. Och så i
trean var det så allvarligt att han var tvungen att byta skola. Till den
nya skolan hade Kim inga förvänt|ningar. Här var han ännu mer utsatt, men
när sommarlovet var slut och han kom till sin nya skola såg han att han var
en stor grabb. Han var lika stor som femteklassarna. Och ett år senare var
han störst på skolan och kunde börja sin hämnd. Men nu var det dags att
byta skola igen.

Dagen före var Kim lite orolig. Han tänkte att han kanske inte var den
största Kim längre utan blivit en liten plutt. Dagen kom och Kim gick mot
sin nya skola. Det knöt sig i magen på honom. Han hade fått reda på att
endast en från hans gamla klass hade kommit till samma skola. En tjej,
Miranda. Kim hade inte umgåtts med tjejerna i den gamla klassen särskilt
mycket. Till Miranda hade han bara sagt hej till enstaka gånger, han var
lite blyg för henne.

Han gick in i aulan på skolan och där satt ett hundratals elever. Han satte
sig ner där det var så tomt på folk som möjligt. Kim tittade sig omkring.
Han såg nått som glädje honom. Han var nästan störst. Om han ställde sig
upp kunde han se över dom flesta. Han var nöjd.
”Den här skolan är bra”, sa han till sig själv. Han satt och njöt och
sträckte på sig så folk kunde se att han var störst, bäst och vackrast.
”Hej!” sades plötsligt en tjejs röst.
Han titta sig om och såg Miranda. Han sjönk ihop och Miranda satte sig
intill honom.
”Nervöst första dan eller hur?” sa hon med en liten glad ton på rösten.
”MMM”, svarade Kim buttert.
Miranda sa sedan inget mer under samlingen.

När deras nye rektor hälsat dom välkommna och dom hade fått reda på vilka
klasser dom skulle tillhöra, 7D för Kims del, gick dom till ett klassrum
där dom skulle möta sin nya klassföreståndare. Kim och Miranda hade kommit
i samma klass. En klass på 25 elever, elva pojkar, fjorton flickor. Kim såg
att alla killar var mindre än honom, ett huvud minst. När läraren kom in i
klassrummet var det alldeles knäpptyst. En stor, robust magister steg in i
klassrummet. Kim hade bara sett större män på tv förut.

Den första dagen tog slut. Kim var inte orolig längre. Han var inte mindre,
han var större än dom flesta. Han kände sig inte ett dugg rädd när han gick
till skolan nästa dag. Han tittade nedåt på sina nya skor och såg inget
framåt. Smack! Han hade gått in i nått. Men det var inte nått det var
någon.
”Nä, men hej tjejen!” sa någon.
Kim titta upp och såg till sin fasa Kennt.

Kennt var den som hade retat Kim mest på lågstadiet. Redan då var Kennt
stor, men nu såg han ut som en nia
”Vilket sammanträffande att se dig här, tjejen!” sa han nästan skrikande.
Tjejen. Det var det som Kim blev kallad. Bara för att Kim kunde vara ett
tjej|namn. Kim reste sig snabbt upp och såg att Kennt var ett huvud längre.
Han samlade sig, ignorerade Kennt och gick där ifrån. Han hittade fort till
klassrummet där han skulle vara. Nästan alla ämnen skulle vara där inne.
Första lektionen matte. Lektionerna flöt på och Kim såg inte Kennt mer den
dan.

Kim gick hem med en ny kamrat, Miranda. Dom hade börjat prata på rasterna
och Kim upptäckte att det inte var så farligt med tjejer ändå. Kim tyckte
det var skönt med en som man kunde prata med. Dom andra i klassen hade han
inte fått kontakt med än. Han visste nu också att han var långt ifrån
störst på skolan. Alla åttor och nior som inte var där igår var betydligt
större än Kim. Kim hade glömt Kennt, hans huvud var fullt av andra saker.

Den tredje dagen i skolan kom. Kim gick dit med ganska lätta steg. Kennt
hade han uppfattat som en dröm. När han kom in på skolans område såg han
ett gäng mitt på skolgården. Alla titta på honom. Helt plötsligt sprang dom
imot honom. Kim hann inte ens tänka innan dom var runt honom.
”Hallå, tjejen!” hördes en välbekant röst.
Kennt steg in i ringen. Nästan alla i ringen var större än honom. Kennt
gick runt Kim och sa det mest otänkbara saker och påhittade. Alla i ringen
skrattade och pekade på Kim. Han försökte ta sig ut men alla knuffade
tillbaka honom mot Kennt. Kennt bara malde på med onda ord om Kim. Men så
var Kennt tvungen att nysa och då tog Kim sin chans. Han gick på den minsta
kom ur ringen. Han sprang allt vad han hade. Men Kim är inte så van att
springa ifrån folk. Det är oftast folk som springer ifrån honom. Han sprang
rund ett hörn. Där stod hans klassföre|ståndare.
”Hjälp!” skrek Kim samtidigt som Kennt kom fram bakom hörnet.
Magistern tog ett fast tag runt armen på Kennt och gick iväg. Kim var
räddad för den här gången. Han var inte störst, han var inte minst men han
var utsatt igen.

Klar röd tråd. Inledning – Avslutning passar ihop. Jämför skolorna och
utsattheten. Bra språk (-imp-ändelser). Bra upplägg och indelning i
stycken. Betyg: VG+

Jag hade det så bra i min skola. Jag hade dom bästa kompisarna man kan
tänka sig. Dom ställde alltid upp för mig, när det gällde skolan och min
familj. Varje rast, varje minut så var skolan en lek för mig. Vi spelade
alltid Nigger eller Poliemon, på rasterna. Exakt när skolklockan ringde ut
så sprang alla (killar) och satte på sig skorna. Efter det så sprang alla
vi till Lilla skolgården som den hette. Lilla skolgården var en plats med
en stor röd klätterställning, flera Nigger rutor. Nigger var ett spel där
man antingen skulle vinna eller försvinna. Spelet har 4 st rutor där en var
kung, kungen var den bästa och sen drottningen. Sen kom knekt och slav.
Slav var det sämsta och han började alltid som det och det var därför alla
sprang, alla ville börja som kung. Om man tog ut kungen så åkte han ut och
fick ställa sig i ledet och vänta på sin tur. Alla som inte spelade Nigger
eller fotboll, var det Poliemon man spelade. Jag spelade båda men mest
Poliemon. Det var en mycket god tid där man inte behövde anstränga sig i
skolan och man bara lekte. På lektionerna var det däremot allvarligt. Jag
och min bästa kompis Jasper, vi satt alltid längst bak i klassrummet.
Killarn längst bak och tjejerna framme vid katedern. Det blev ju mycket små
snak men vi störde inte lektionerna. Efter skolan gick jag hem till min
kompis Niclas. Jag var dagisbarn där och vi bara lekte och lekte. Jag hade
alltid med mig mina gubbar, (action force) som dom hette. Det var små plats
figurer som vi lekte med.

När jag började i sexan så blev det stora och jobbig förändringar. Mest
hemma men också i skolan. En av mina största förändringar var när jag fick
min hemma nyckel. Jag kände mig fri och jag kunde gå hem när jag ville.

Efter några veckor in i terminen så kände jag mig mycket äldre och tog mer
ansvar. När det bara var några veckor kvar på den sista terminen så kom
bara mer och mer sorg fram. Det blev dystert och tråkigt i klassen.
Sammanhållningen blev sämre. Jag började märka på alla att det snart var
slut, till och med på vår lärare som vi haft i 4 år. Hon blev också ledsen
och dyster dom sista dagarna. Hon har alltid sagt att hon älskad oss och
att vi var henne favorit klass och kommer alltid att var det sa hon
alltid.

Det värsta minnet från mellanstadiet var när jag inte klarade
multiplikations|tabbel provet. Jag klarade det på fjärde försöket. Det var
en jätte stor lycka för mig.
Nu började vi närma oss slutet av sexan. Alla kände varandra så bra och
alla var nästan bästa kompisar. Föräldrarna bestämde att vi skulle åka på
klassresa till barnens ö. Vi hade jätte kul dom tre dagarna. Det var dom
roligaste dagarna i dom sex åren i Vinga skolan.

Från början kände jag bara sorgen i tårna men dagarna gick och till slut
satt det i huvudet. Sorgen var i hela min kropp. Det var väldigt tråkigt
för det drabbade hemmet och skolan. Vi elever som redan började sakna
varandra, fast det var en vecka kvar till sommarlovet. Vi bestämde oss för
att ha det roligaste discot för våran klass.

Skriver av från elevens kladd härifrån Det började klockan 7 på
kvällen. Discot var hoss en kille i min klass som både ett kvarter ifrån
mig. Jag var där innan och hjälpte till med högtalare och godis. Kvällen
började ta slut och vi hade haft dans tävlingar och jag hade blivit kär i
en tjej som hette Terese. Sista dansen, gick jag fram till henne och
frågade om jag fick dansa med henne. Det var den bästa låten som man kunde
dansa tryckare till, Maria Carey. Hennes röst var så under bar och den var
så bra, perfekt som sista dansen. Jag var så kär i henne och dom två
minuterna kändes som evighet i mitt hjärta. Det bara bulltade mer och mer.
När låten precis hade tagit slut så kyste jag henne och vi stod typ ? en
minut och bara kramade varandra. Doften från hennes hår och parfym gick in
i mitt hjärta och skapade sorg. När den första rigningen på dörren kom så
tåramade Osäker på vad det står, ”tåramade” alla varandra och jag tog
Tereses händer och tryckte henne mot mig och vi kramades så hårt och jag
har alldrig varit så kär i hela mitt liv. Sorgen regnad ner över allas
själar och tiden var inne.
Dagen efter var det skol avslutning. Det var inte kul alla bara stod stilla
och väntade till tiden var över. Vi sjöng som vanligt på skolgården och sen
gick vi till vårat klassrum. Vår lärrarina Alice höll ett tal som gjorde
att några elever och föräldrar började släppa tårar från ögonen. Vi och
föräldrarna gav henne den största blomman men kan tänka sig för alla dom
goda åren hon har varit vår lärare.

Min första dag i Kång Gymnasiet. Jag har alldrig varit så nervös i hela
mitt liv. Första steget in i skolan kändes som om man kommit till helvetet.
Jag kände ingen och jag blev rädd för alla stora niorna. Som tur var såg en
lärare mig och tog mig till min klass. Första blicken av min klass var att
jag var kortast. Det har jag lidit med och jag trode jag skulle få göra det
i tre hela år. Men bara efter några minuter började jag prata och lära
känna mina nya kompisar. Morgan och Anders visade störst intresse att prata
och vi blev kompisar efter en stund.
Jag började känna alla och vi blev jätte bra kompisar efter några
lektioner.

Jag kände att jag var tvungen att mycket mer ansvar nu än förut. här bet
gäller skolan Osäker på vad det står ”här bet gäller skolan” . Man är
mycket mer självständig nu än förut.

Åren gick och nu sitter jag här på nationella provet i 9:an.

Mina skolår
Att börja lågstadiet var jättespännande och kul. Man skulle få träffa alla
sina gamla kompisar igen. Vi hade alla nämligen gått tillsammans i
småskolan. Och nu skulle vi gå tillsammans ända tills fyran. Det tyckte vi
var jättekul!
Vi fick inte byta klass efter trean, eller blandas, som man säger.
Skolledningen sa att de tyckte det var onödigt att blandas. Så nu skulle
man gå i samma klass i tre år till! Jag var trött på min klasskamrater men
ville ändå inte byta klass. Det fanns en sorts trygghet med klassen. Vi
hade känt varandra hela livet kändes det som. Efter en tid hade man
tröttnat på klassen, och vi blev gradvis stökigare. Lärare efter lärare
slutade. Inga nya lärare anställdes. Skolan hade inte råd. Så vi hade
vikarier under hela sexan. Vi skrämde bort vikarierna och en vikarie som
hört om oss, vågade inte ens komma till skolan!
Undervisningen var dålig. Ingen brydde sig om att plugga när vi ändå hade
vikarie. Vi fick göra vad vi ville på lektionerna, för vikarierna kunde
inte stå upp mot oss.
Äntligen skulle vi få byta klass! Vi skulle börja sjuan. Vad jag hade
längtat! Jag började i en ny klass med nästan inga gamla kompisar. Man blev
chockad av allt nytt. Man undrade hur detta skulle gå. Det gick inte bra
för mig i skolan. Jag låg efter i de flesta ämnen. Jag som alltid varit
duktig i matematik hade nu fått ig! Detta berodde på bristen av kunskap
från mellanstadiet. Tänk på alla de mattelektioner vi kunde lärt oss något
på. Men vi hade håltimmar eller så fick vi göra vad vi ville på
lektionerna. Hur ska det gå att kunna få en bra utbildning om man inte får
undervisning? Vi behöver fast anställda lärare. Men lönen är urusel så de
söker sig vidare till mer välbetalda jobb. Vikarier har ingen djupare
utbildning inom specifika ämnen som lärare oftast har. Hur ska framtiden se
ut om vi inte kan någonting?! Vi måste ha en bra utbildning för att världen
ska kunna leva vidare! Jag har fått kämpa hårt för att långsamt stiga uppåt
i betyg. I åttan lyckades jag komma upp i godkänt i matten. Och nu ligger
jag på väl godkänt! Det har varit tufft. Undervisningen i skolan påverkar
ens liv så mycket, och man behöver en bra undervisning för att kunna bli
något. Så därför måste regeringen satsa mer pengar på skolan. Och då ska de
inte gå till nya gardiner och stolar, utan till undervisningen! Det är det
som betyder något. Inga nya gardiner alltså! Lärarna måste få högre lön,
annars kommer det snart vara slut på lärare. Ingen vill utbilda sig och ha
ett underbetalt arbete!
Och att inte få blanda klasserna regelbundet är helt fel!
Barn behöver byta bekantskapskrets för att utvecklas. Man behöver nya
erfarenheter så man kan utvecklas som person. Skolan förlorade bara på att
inte blanda klasserna. Det blev stökigare, lärare slutade och vikarierna
ville inte undervisa oss. Så regeringen, om ni vill att det ska finnas
någon framtid som utvecklas, satsa mer pengar på skolan!

Mina skolår
När jag går igenom korridoren den här sista terminen i 9:an, så funderar
jag ofta på vilka personer som har betytt mycket för mig. Vilka som har
gjort att jag har utvecklats mig till den jag är idag. De första personerna
jag kommer att tänka på är mina föräldrar och mina syskon. Men efter ett
tag kommer jag fram till att det inte är de som har påverkat mig och lärt
mig om livet. Utan det är min klass, mina kompisar och mina lärare. De har
alltså varit skolan, som jag har gått till varje dag, som har påverkat mig
mest. Det som har gjort mig till den jag är, är mycket. Jag har blivit
påverkad av många insidenter och intryck genom skolåren. Men den första
insidenten som går igenom mitt huvud, är när jag skulle byta klass, från
sexan till sjuan. Jag gick i sexan och jag kände mig ganska trygg och säker
där jag var. Jag hade gått i samma klass i sju år och alla kände alla. Men
en dag så fick jag hem en lapp i brevlådan. På lappen stod det med fet
stil, VAL INFÖR SJUAN! Jag skulle placera in mina bästa kompisar på en
lista och ranka de från 1-6. Jag kännde direk hur illamåendet bubblade inom
mig. Jag hade kännt mig säker och omtyckt i sju år men när vi skulle
placera våra kompisar då veck jag mig. Skulle dom jag valde komma i samma
klass som jag? Och skulle någon välja mig? Frågorna ploppade upp i mitt
huvud som äpplen på ett äppelträd. Dagarna gick och blev så småning om till
veckor och mitt gamla spraliga ”jag” hade försvunnit. När listorna kom satt
jag närvöst på stolen i klassrumet. Händerna skakade av rädsla. Frågorna
började åter ploppa upp. Hade jag verkligen några trogna vänner? Eller
kommer jag vara själv till min nya klass? Tillslut kom resultatet som jag
väntat i veckor på. Jag hade fått mina två bästa vänner i min klass (Anna
och Emilia). Jag sukade av lättnad och la upp ett osäkert lende. Jag
tittade bort mot Anna och Emilia och log. De log tillbaka och jag kännde
mig genast tryggare.
Den här händelsen har lärt mig mycket. Jag lärde mig att jag alltid ska
lita på mina instingter och mitt hjärta, var jag än är. Nu efteråt när jag
tittar tillbaka undrar jag vad som skulle ha hänt om jag hade kommit till
en klass utan vänner? Och vilka värderingar jag då haft idag?

Betyg: G