Slutbetyg: MVG

Inskannad version

Mina skolår
Jag har blandade minnen ifrån min skolgång. Vissa scener, både bra och
dåliga, har etsat sig fast på näthinnan. Det är ändå de positiva minnena
som har övertaget. Visserligen har jag inte alltid haft det så lätt med
kompisar, men några har jag alltid haft bakom mig.

Under de första sju åren av min skol|gång hände det inte så mycket med
klassen i sig. Någon flyttade, någon annan började i stället, men de flesta
i klassen var de samma. Min årskull var den första att gå i ”småskolan”, en
introduktion till det stora som väntade. Det var i stort sett samma sak som
dagis, fast färre vuxna i förhållande till antalet barn. Personalen fick
man lära känna på våren innan, och en förälder var med första dagen.

Flytten upp till den ”riktiga” skolan var väldigt odramatisk. Klassen var
densamma, och fröken hade vi fått träffa flera gånger. Vi hade fortfarande
samma skolgård, spelade fotboll vid samma mål (ett vindskydd vid en
sandlåda) med samma lag (Limpan och Matte mot ”rabb”).
Det var mest där, under vindskyddet, som vi höll till under rasterna de
första åren. På hösten var vi ibland bakom skolan och plockade kastanjer,
men där var det för det mesta de ”stora” treorna som regerade. Men efter
två år var det vi som var de ”stora treorna”, och vår klass regerade under
kastanjeträden.

I årskurs 4 bytte vi skolhus igen, fortfarande samma skolgård, fast en
annan del av den. Vår klassföreståndare hade vi träffat under några
engelska lektioner i lågstadiet, så henne kände vi. Men hon var sjukskriven
på halvtid, så vi fick en mängd andra ämneslärare. Vi hade som mest nio
fasta lärare. Lägg då till en massa vikarier för både matte- och
klassläraren, så vi fick en massa olika lärare, vissa lärde vi aldrig känna
alls.
Men hela mellanstadietiden handlade självklart inte bara om lärarbyten.
Både på rasterna och efter skolan höll vi till antingen i
klätterställningen – där vi lekte kull, bollkull och burken-, på ”nigger”-
rutorna eller på fotbollsplanen. Vi hade riktigt kul då. I sexan hade
klassen svetsats samman, alla kunde acceptera alla, även om alla inte gick
ihop till 100%.

När klassen var på sin ”topp”, visste vi att vi snart skulle splittras, när
vi skulle börja högstadiet. Alla fick välja tre killar och tre tjejer och
man var garanterad en av samma kön. Jag hade dubbel otur. Mina två översta
kom i samma klass, men inte i min. Det gjorde i stället mitt tredjeval, som
jag slängt dit i brist på annat.
Första träffen med nya klassen var ändå positiv. Vi presenterade varandra i
biblioteket, en tradition för blivande sjuor, och jag minns fortfarande var
jag satt. Sedan fick vi vara med på en lektion, allt kändes bra.
Stämningen var ändå inte den bästa under den första delen av sjuan. Flera
riktiga bråk gjorde stämningen ganska tryckt ett tag. Men under våren
tinade både naturen och klassen upp.
Åttan och nian flöt på ganska snabbt, jag har konstigt nog inga större
minnen från åren, och nu sitter jag här och ska snart välja till gymnasiet.
Det känns nästan lite vemodigt att sluta grundskolan, när man tänker på hur
lång tid jag har ägnat den. Men gymnasiet känns ändå rätt lugnt, under nian
har man mer och mer kommit in i betyg-långa-prov-och-uppsatser-stuket på
utbildningen. Min skolgång har hållit på länge, det ska bli kul att avverka
de tre sista åren i gymnasiet

Inskannad version

MIN SYN PÅ SKOLAN
Skolministern:
Var hälsad frände!
Det var ett mycket bra beslut att låta skolan utredas av oss elever. På
vårt eget sätt, på tiden 2h och 50 min. Det är därför du är min frände,
trots att jag aldrig träffat dig, eller någonsin delat en åsikt med dig.
Här är ett brev från mig till dig:
Jag började skolan när jag var sju år (det gjorde troligtvis du
också). Skolan var ganska kul, tyckte jag (precis som du, förhoppningsvis).
Vi ritade, lekte, lärde oss ramsan ”aj baj pink shit”, och ”the muffin
man”. Min fröken vägrade ge oss läxor, även fast vi protesterade. Hon sa
att hon hade fått lära sig att vi skulle ha läxor först i 2:an.
Vi elever tycte systemet var dåligt. Vi elever tycker fortfarande att
systemet är dålig. Lärare som hatar oss, elever som trackar oss. De stolar
som vi sitter på just nu är inte sköna. De är hårda och jag spänner mig när
jag sitter på dem! Jag har ett motto:
Det är svårt att vinna, men svårare att förlora.
Vet du varför jag skriver så? Jo, det är för att jag menar vartenda
ord jag har skrivit, menar vartenda ord jag kommer att skriva, men det
känns meningslöst att skriva. Jag skulle kunna skriva mer om lärare som
hatar oss, mer om hur fel du har i politiken eller om när man ska få sina
första betyg.
Men det är här är bara ett test, gjort på order från regering och
riksdag, för att kolla om jag skriver kolla eller se om jag är så dum att
jag börjar en mening med ordet men. Det finns regler som jag ska följa.
Följer jag dem? Har jag lärt mig någonting? Har farbror staten lyckats med
sin uppfostran av den goda samhällsmedborgaren, den borgerliga
syndikalisten Ylva?
Ske jag avslöja en sak? Jag skriver inte mitt bästa just nu. Just nu
är jag arg. Arg för att jag inte fick välja det ämne jag själv vill skriva
om i den genre som passar mig bäst! Det är bra att det görs tester så att
betygen blir någor|lunda rättvisa, men sam|tidigt känns det så fel att när
jag verkligen ska visa upp vad jag går för får jag inte göra det på mitt
sätt, med det ämne som ligger mig närmast och i den genre jag kan bäst!
Över till vesentligheterna: Det största misstaget som finns är att
staten ska kontrollera hur bra lärarna är. Låt eleverna göra det helt eller
delvis. Staten kan kontrollera hur mycket kunskap en person har, men staten
kan inte kontr|ollera hur bra personen är som lärare. Det är fel att tro
att en examen garanterar bre lärare.
En bra lärare är en person som lär en annan person något så att kunskapen
fastnar i nyss nämda persons huvud i minst 10år. Det garanterar inte
nödvändigtvis en examen. Faktum är att det är dem lärarna som inte satt sin
fot på lärarhögskolan som brukar vara dem bättre, men det ska erkännas:
både kalkonerna och stjärnor|na bland lärare har gått lärarhögskolan. Inte
bara kalkonerna.
En del ”riktiga” lärare stannar kvar i läraryrket bara för att dem
inte kan något annat. Det är synd. Sådana lärare har en förmåga att halvt
tvinga sina elever att lära sig saker, istället för att inspirera sina
elever till att vilja lära sig.
Framförallt i årskurserna 3 och 4 är det viktigt att läraren
inspirerar till inlärning, eftersom att det är då man slutar älska skolan.
Det gäller att få en positiv bild av skolan. Så jag och alla andra orkar
rabbla franskaverb och tyska glosor.
Varför satsas det så lite på Grynet i vårt land? Nu när vi har turen
att ha Grynet i vårt land. Du vet vem jag pratar om?
Grynet är den där kaxiga 14åringen på TV. Som har rosa tyllkjolar,
tiara och äter grädde stup i kvarten. Det är dock inte för grädden hon
borde satsas på (även fast det är bra att hon får bantningsgalningar att
sluta banta). Nej det är för hennes mottos skull.
TÄNK SJÄLV!
Har du något motto?
Hej då / Ylva J

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej!
Jag vill inleda detta brev med att berätta om en händelse som ägde rum
ganska nyligen. Skälet att jag tar upp detta är att det för mig var en
slags vändpunkt, något som fick mig att reflektera över hur skolan
fungerar, och framförallt hur jag skulle önska att den fungerade.

Det hela började med att jag, som representant för klass 9F, blev kallad
till ett möte med undervisningsrådet, vilket fungerar som en del av skolans
elevråd. Denna dag hade vi i rådet besök av elevorganisationen. De hade
kommit för att bjuda in oss till en så kallad nätverksträff, vilket innebär
att representanter från elevråden i alla Linköpings högstadiskolor träffas
och försöker hitta former för ett framtida sammarbete när det gäller
diverse övergripande skolfrågor. Jag fann detta mycket intressant och var
inte sen att anmäla mig.

Jag infann mig veckan därpå prick klockan nio i vuxenskolans lokaler, där
mötet skulle ta plats. Morgonen rullade på bra. Jag blev placerad i en
liten grupp av människor, med vilka jag skulle byta erfarenheter och
diskutera elevinflytande. Det hela var mycket givande och samtalet flöt på
förvånansvärt bra. Vi var alla ense om att i fortsättningen ha regelbundna
”nätverksträffar”.

Efter lunch däremot övergick min belåtenhet i förfäran när alla som var
närvarande tillsammans skulle komma fram till konkreta saker, så som hur
ofta dessa möten skulle äga rum, vad vi skulle döpa ”nätverket” till, och
hur de kommande mötena skulle se ut. I stället för att försöka hitta bra
lösningar började folk angripa Fritunaskolan och Ceciliaskolan för att det
ansåg att vår skolmat var bättre än deras. Förgäves försökte jag och ett
fåtal till övertala majoriteten att i stället för att klaga tillsammans
försöka hitta en lösning. När matdiskussionen äntligen var över fick jag i
den återstående halvtimmen lyssna på ett intensivt tjatter om vad
”nätverket” skulle heta. Visst behöver vi ha ett namn, men själv är jag
inte beredd att ägna trettio minuter åt en sådan sak. För mig är det helt
enkelt en prioriteringsfråga.

När jag väl var på väg ut ur mötessalen kände jag en djup trötthet blandad
med en uppgivenhet jag aldrig tidigare erfarit, känslan övergick småningom
i frustration över folks brist på engagemang och framförallt den högst
märkliga prioriteringen som präglar dagens skola.

Skolans uppgift, enligt mig, är trots allt att ge eleverna kunskap. Kunskap
att bära med sig ut i livet. Inte bara elevrådet, utan även skolans
personal och framförallt de politiker, som har det yttersta ansvaret för
skolan, borde fokusera mer på hur själva undervisningen ska se ut, och inte
på vilken färg matsalsväggarna ska ha, till exempel.

I dag går var fjärde niondeklassare ut med ofullständiga betyg. I stället
för att försöka lösa detta, enligt mig, väldigt stora problem, föreslår
skolministern att man ska komma in på gymnasiet utan de ytterst små krav
som i dag finns. Jag skulle i detta brev vilja ta vara på chansen att fråga
hur skolministern tänker i detta avseende? Vad får skolministern att tro
att det ökar elevernas kunskap i något hänseende överhuvudtaget?

En annan sak som förvånar mig är det stora medlidande som politikerna tycks
ha fått för de ”stackars” ungdomarna. Ni verkar tro att en kravlös
skolmiljö gynnar oss. Dessvärre håller jag inte med. Krav är nyttigt.
Visserligen till en gräns. Som allt annat.

En annan sak som jag tror är enormt viktig för skolans utveckling är att
höja statusen på läraryrket. Förbättra villkoren för lärare helt enkelt. En
bra början vore att försöka få upp lärarlönerna. Med tanke på att
läraryrket kräver både hög kunskap och ett stort ansvar, är lärarna
otroligt underbetalda. Jag har själv fått erfara vikten av en duktig
lärare. Så jag vet vad jag talar om.

Min slutsats är att vi alla måste omvärdera skolan, och än gång för alla
tänka över dess syfte. Det hoppas jag även att skolministern gör.

Tack på förhand för att du tog dig tid att läsa mitt brev!
/
Hälsningar

Inskannad version

Mina skolår!
Att börja skolan var nog den första stora förändringen i mitt liv. Allt var
nytt och skrämmande, och alla hemska berättelser, som jag hade fått höra
från mina båda storasyskon gjorde inte det hela bättre. Första skoldagen
följde såklart mamma med till skolan. Det var en varm och solig augustidag.
Jag minns allting som om det vore igår, lukten av kritor och papper, de
färgglada teckningarna, och allas spända ansikten. Vår fröken, Sigrid var
förstås jättesnäll och efter bara en liten stund tror jag att vi alla kände
oss bättre till mods.
Den dagen behövde vi inte göra så mycket, bara presentera oss för varandra
och liknande saker. När jag tänker närmare på saken behövde vi aldrig göra
så mycket, allt var mest lek. Men det var nog ändå det som gjorde att vi
lärde oss så mycket. Jag kommer ihåg hur roligt det var att få läxor, och
hur besviken jag blev då vi inte fick några (som saker och ting kan
förändras!) Mitt starkaste minne från lågstadie|tiden är nog hur rädd man
var när man skulle gå genom högstadiet till matsalen. Alla elever där var
så stora och överlägsna, nästan som om de skulle kunna krossa oss som små
kryp hur lätt som helst. När jag ser på lågstadie|elever idag, går det upp
för mig hur liten och vilsen jag måste ha sett ut, nästan som en liten
bortkommen mus bara. I samband med att vi började mellanstadiet började
allvaret. I alla fall för min del. Redan då började jag förstå hur viktigt
det var att göra bra ifrån sig. Såhär i efterhand låter det dumt, men jag
började oroa mig för mina slut-betyg redan då, totalt övertygad om att
minsta lilla misstag skulle vara ödesdigert för min framtid. Jag har ingen
aning om var alla de där tankarna och konstiga idéerna kom ifrån, men de
var nog ganska bra då jag redan då lärde mig att fokusera på det som är
viktigast just nu, skolan. Jag pluggade visserligen mycket, men behövde
aldrig anstränga på riktigt. Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi hade
fått historieläxa, jag tror det var om drottning Kristina, och jag glömde
boken i skolan. Jag blev så rädd att mamma och pappa skulle bli arga och
besvikna att jag inte sa något om det. Jag var så nervös att jag inte kunde
sova på hela natten, och nästa dag hade jag ont i magen. När jag gick in
till so lektionen trodde jag att jag skulle spy, så rädd ja g var för att
misslyckas. Jag gjorde provet och kunde konsigt nog svara på alla frågor,
från det jag kom ihåg från lektionen. Några dagar senare fick vi tillbaka
det och jag hade alla rätt (sex av sex möjliga). Jag blev så lättad att jag
gråtande berättade allt för mamma och pappa, som bara skrattade åt mig. Man
kan tro att jag skulle slappna av efter det och inte plugga så mycket då
jag klarade mig bra ändå, men i stället gjorde jag tvärtom och började
studera ännu mer. Mellanstadietiden var nog den roligaste tiden i skolan,
det var bra balans mellan skola och fritid och man hade mycket tid för sina
kompisar. I slutet av femman blev det dags för de första nationella proven.
Jag hade hört att de var avgörande för om man skulle få gå vidare upp i
sjätte klass, och var livrädd för att bli kvar|lämnad och få gå i samma
klass som min lillasyster. Egentligen tycker jag det är fel att man ska
behöva ta de där testerna, men samtidigt vet jag att de är nödvändiga. Men
åter till ämnet; jag klarade testerna och fick börja i högstadiet, precis
som alla andra. Vi fick nya klassföreståndare, Ingrid Kjellman och Annika
Nis. Jag gillade båda direkt, men kom nog lättast överrens med med Ingrid.
Mina favorit ämnen blev snart no-ämnena och svenska. I biologi och kemi var
allt så nytt och spännande, ”vem kunde tro att vatten var kväve och syre”?
Vi fick utföra expriment och jag var alltid lika spänd för att något skulle
gå fel och vi skulle spränga hela skolan i luften. Tiden gick snabbt och
ibland kändes det som om det hade varit sommar när jag satt mig för att
studera och vinter när jag slutade. Jag kommer ihåg hur jag läste till alla
prov och ibland somnade framför läxorna så trött jag var. Men med tiden
lärde jag mig att lägga upp arbetet bättre och priotera det som var
viktigast. Även om principen var samma som i låg- och mellanstadiet, så var
man tvungen att ta mycket mer ansvar själv, något som man fick lära snabbt
om man skulle klara sig. Det är inte bara om skolämnen man lär sig om de
sista grundskoleåren utan även om livet. Man fick lära sig klara av helt
nya situationer, möten med olika människor och konfrontationer med det man
är rädd för. Något som jag kommer ihåg in i minsta detalj är mitt första
riktiga termins|betyg. Spänningen när man fick det i handen, rädslan och
nyfikenheten för vad det skulle innehålla, det timmlånga velandet mellan om
jag skulle öppna det eller inte och slutligen glädjen över de ämnen som jag
hade lyckats över mina förvänt|ningar i och den molande besvikelsen för det
som jag trodde jag skulle lyckas bättre i.
En speciell händelse, som jag kommer ihåg mest för att min lillasyster
snart ska göra det, är när vi skulle dissekera grishjärtan. Vi fick upp en
stor kladdig röd och lilla klump på brickan som jag och min bästis först
bara stirrade på med upp|spärrade ögon och öppen mun. Men efter en stund
tog vi oss samman och tog itu med det hela. Först kändes det lite äckligt
och konstigt, men efter en stund glömde vi bort vad det egentligen var och
då blev det riktigt intressant.
När skolan slutade på sommaren i åttan var jag otroligt glad. Det kändes
som om jag inte skulle ha klarat av en enda dag till. Men sommarlovet gick
snabbt och snart började nian. Vår ena klassföreståndare, Annika slutade,
så vi fick en ny lärare, Karina B Ohlson. Först blev jag lite besviken för
att Annika bara ”övergav” oss sådär nu när det var sista året. Men efter en
tid gick det över och jag accepterade det och tyckte att saker och ting
hade ordnat sig ganska bra trots allt.
Höstterminen blev jäktig med både skolarbete och besök på olika
gymnasieskolor. Jag var överlycklig när det blev dags för jullov, men hann
knappt slappna av från det var dags för skolan igen. Nu såhär sista
terminen kanske man undrar om jag inte ångrar att jag har lagt ner så
otroligt mycket tid på skolan. Det gör jag faktiskt inte. Visst var det
kanske lite larvigt att börja oroa sig för mina betyg redan i fjärde klass
men det har trots allt hjälpt mig att koncentrera på det som verkligen
betyder något, för det är ju det allt det här egentligen handlar om, min
framtid.

Inskannad version

Mina skolår
Nu när jag ser tillbaka och minns så har det varit både kul och tråkigt.
Jag kommer ihåg så nervös jag var första skoldagen. I och för sig så kände
jag en del av klasskamraterna sedan dagis, men ändå, jag skulle ju börja i
skolan. Jag hade äldre kompisar som berättat allt som hände under dagarna,
både de roliga sakerna och de tråkiga. Jag brukade få vara med min ena
kompis när hon gjorde sin matteläxa. Det var spännande och jag blev väldigt
glad när jag klarade 3+5.
Den första skoldagen var rolig.
Vi hade Sigrids, (läraren) gamla elever som guider. De var stora i mina
ögon, gick i 4:an och allt.
Vi fick presentera oss inför läraren och de andra barnen, som kom ifrån det
andra dagiset. Alla var snälla men det fanns en pojke, som var störig. Han
pratade hela tiden. Han har numera mognat och är helt okej
Efter en tid när man kommit in i skolsystemet, fått läxor och nya vänner
var varje dag annorlunda. Vi fick lära oss nya saker, börja lära oss
bokstäver och att läsa. Vissa dagar var det kul och andra inte. Jag kommer
ihåg att jag en dag blev riktigt förbannad för att jag inte förstod något
på matten. Redan då hade jag ett hett temperament.

Jag lekte mest med en flicka, som heter Jonna. Vi spelade blockflöjt en dag
i veckan. Det var något som skolan fixat. Vi hade roligt på
blockflöjtstimmarna, läraren, som hette Rosita, var så himla stressad, hon
pratade så fort att man ibland inte hörde vad hon sa. Vi brukade skoja med
henne och frågade ska du hinna med tåget eller?

I 3:an skulle man göra en skåneresa.
Jag blev väldigt besviken när Sigrid sa att vi inte skulle övernatta. Jag
hade ställt in mig på det eftersom min kompis berättat om när hennes klass
övernattade.
Vi reste i en buss runt nästan hela skåne. Det roligaste var Ales stenar
och otyd. kop. Glimmingehus.
Någon gång under 1-3:an var vi också på Tosselilla sommarland. i Tomelilla.
Vi hade jätteroligt, badade, lekte, trampade trampebåt och åt glass.

När vi skulle börja 4:an fick vi en ny lärare.
Sofia var jättesnäll och jag gillade henne mycket. Lektionerna blev lite
svårare och matten var hemsk.
Vi fick en högstadielärare i NO:n. Han var rolig. Det enda vi pratade om
var honom, hans hund och hans sommarstuga. Det var kul eftersom han hade
många roliga historier. Vi fick som uppdrag att samla maskar till veckan
därpå. Det var bara Hanna och en till som gjorde det. Läraren lovade de
vars en glass.

När jag var på sommarsemester sommaren mellan 4:an och 5:an träffade jag
läraren, Sofia i Thailand. Det var roligt, man åker runt jordklotet och
träffar sin lärare där. I 5:an var klassen ganska störig och bullrig.
Lärarna kom på ett sätt att få oss lugna. Vi hade en tårta av papper på
väggen, tårtan hade 8 tårtbitar.
Om klassen skött sig under en lektion fick vi en stjärna, en tårtbit var
värd 5 stjärnor. När tårtan var fylld skulle vi få en belöning. Vi försökte
sköta oss och om vi inte fick en stjärna efte en lektion blev vi sura.

Sista terminen i 5:an åkte vi på klassresa tillsammans med
paralellklassen.
Vi hyrde stugor i Hästveda och åkte dit på en måndag och kom hem på
onsdagen där på. Vi hade jättekul med pyjamaspartyn, dragkamper, skogslekar
och bad.
Jag kommer ihåg att killarna smög in till oss tjejer på kvällarna när vi
skulle sova. När lärarna hörde att någon var i tjejernas sovrum kom de in.
Killarna gömde sig under våra sängar.
5:an var nog den roligaste årskursen.

Vi skulle börja i 6:an. Det var en del föra|ndringar. Nya lärare och att vi
skulle vara i högstadiet och få skåp.
Jag kände mig stor, även om vi var små gemfört med 9:orna. Jag märkte att
de äldre barnen tyckte att vi var små.
Lika små som jag just nu tycker att 6:orna och 7:orna är. De nya lärarna,
Ingrid och Annika var snälla. Jag minns att redan i 6:an gav Annika oss
stora prov.
Genom åren hade vi nästan ett tiotal idrottslärare. Det var kanske därför
jag aldrig gillade idrott. Men i 7:an fick vi Bengt. Idrotten började bli
kul och jag fasade inte längre för de dagar vi hade idrott. Nu är idrott
mitt favorit ämne.
I 8:an blev allt mycket tuffare. Jag satt hemma dränkt i läxor, prov och
arbeten. Jag intalade mig själv att 9:an skulle bli lungnare, men ack vad
fel jag hade. På sommarlovet mellan 8:an och 9:an fick jag reda på att
Annika skulle sluta. Besviken och lite arg blev jag. Jag gillade henne och
var på väg mot de högre betygen i hennes ämnen. Hur kunde hon lämna oss
sista året?
men nu efter så gjorde det inget.
Vi fick en minst lika bra lärare och jag kan inte klaga.
Första terminen i 9:an var hemsk.
Mycket prov och arbeten. Det kändes som att det enda jag gjorde på
veckodagarna var att plugga och träna. Hann inte med att vara med
kompisarna lika mycket. Jullovet var skönt men för kort.
Denna terminen den sista har varit jobbigare än någon annan årskurs.
Nu är det inte många månader kvar utav grundskolan. Man har mycket att se
fram imot. Jag kommer att vara jättenervös till hösten när jag ska börja på
gymnasiet. Men det jag är mest nervös och rädd inför är att om jag inte
kommer in på den linjen jag vill gå, samhäll-journalistik. Jag kan inte
tänka mig att gå någon annan linje.
Jag kommer att sakna Lindebergsskolan, men mest alla kompisar. Vi har gått
i samma klass i nu snart 9 år. Det är en lång tid. Jag har sett hur alla
har förändrats, till både gott och ont. Jag ser fram imot vårbalen. Att
träffas och ha kul när det inte är långt kvar tillsammans.
Nu när jag ser tillbaka på allt så har det varit de roligaste 9 åren i mitt
liv. Jag har fått kompisar, kunskap och intryck för livet.
Den elfte juni kommer nog bli en sorglig dag, en del tårar kommer nog att
falla. Men det är den dag som öppnar möjligheter, vi kommer ett steg
närmare vuxenlivet och är inte små barn som behöver passar upp längre…

Inskannad version

Ingen vill väl vara med någon i flanellskjorta? Kanske för att barn är
grymma? Kanske för att jag aldrig gillat att bli styrd av någon annan?
Kanske för att jag alltid haft så svårt att anpassa mig efter regler jag
inte själv satt upp?
Det finns en mängd tänkbara anledningar till varför jag aldrig trivts
särskilt bra i skolan. Förmodligen är det därför mina minnen fran tidiga
skolår präglas av olyckor, mobbning, tårar och ensamhet.
Som till exempel den gången Mimmi Pigg-klänning|tjejerna lekte djurpark på
fritids och jag, lite förläget, undrade om jag kunde vara med.
”Eller?..kanske..?” och svaret som kommer efter att de tittat runt på
varandra, himlat med ögonen och sedan nickat i samförstånd ”Ehh..Vi leker
djurpark och det finns bara en roll kvar, du får vara silverfisk!” Hur jag
med gråten i halsen stängde dörren igen och försökte göra mig osynlig. Att
jag inte förstod varför jag inte fick vara med på riktigt, de hade ju varit
mina vänner. Senare förstod jag väl ett och annat, ingen ville vara med en
blyg stackare i flanellskjorta som flackade med blicken jämt och ständigt.
Större delen av mellanstadiet var även det en plåga, jag var ostimulerad,
hämndlysten och ledsen. ”Tjejgrupper”, skolpsykologen och klassbyte var,
och är fortfarande, mellanstadietiden för mig. Min högstadietid har varit
relativt okomplicerad. Invasionen av nya elever i sjuan bidrog visserligen
till en del förvirring, snobb-snobbismen bredde ut sig, vilket kändes
ganska obekant, de flesta av mina tidigare klasskamrater bodde ju i
Frilundens ghetto eller uppe på Åsen i fula servicehus|liknande byggnader.
Men helt plötsligt bodde alla på den så exklusiva Vallavägen. Det var lite
konstigt.

Såhär i nian känns det ändå som om jag kommit någonstans på vägen.
Jag har fler vänner utanför skolan som uppskattar mig, trots en hel del
brister. Kanske beror det på att de är äldre och mognare än vad jag är och
därför kan bortse från saker och ting. Jag tror inte att man kan leva så
mycket roligare och intressantare som femton/sexton|åring än vad jag gör
just nu så jag känner mig nöjd.
Tyvärr har nog detta skapat ett ointresse för andra saker, jag vill leva
bara och inte tänka på så mycket annat.
Motivationen för skolan har skjunkit och jag önskar verkligen att den vore
högre. Kanske skulle den öka om jag fick arbeta med något som stimulerade
mig i skolan, lära in saker på olika sätt och så vidare.
Att sitta och träna inför ett prov är inget sätt jag lär mig något genom,
då jag är så otroligt rädd för att misslyckas att jag blir fullständigt
apatisk och inte kan göra något överhuvudtaget. Jag tror det handlar om att
ett bakslag kan få mig att stanna upp och börja glida tillbaka till en tid
där allt var jobbigt och jag bara grät. Kanske är jag rädd för att bli en
silverfisk igen?

Inskannad version

Mina skolår.
Nu går jag i min sista termin i grundskolan. I klass 9B på Vemmerbyskolan
har jag snart tillbringat tre år. Min skolgång har påverkat mig mycket och
har gjort mig till den person jag är idag.
När jag var liten skilde sig mina föräldrar. Om jag skulle börja i
Ävraskola eller Pilskolan blev en het diskussion.
Jag började i varje fall i Pil|skolan klass 1D som sjuåring. Klassen jag
hamnade i var nästan helt främmande, jag kände bara igen ett fåtal
ansikten.
Jag var både förväntansfull och nervös inför att börja skolan, men jag
hittade snabbt kompisar och vi fick en snäll lärarinna. Hon lärde mig att
läsa, skriva och räkna. Jag kom alltid i tid och gjorde alltid
hemuppgifterna.
Klassen som jag gick i var stökig och lärarinnan kunde inte hålla ordning
på killarna som sprang runt och busade hela tiden.
Redan då gick jag i samma klass som min kompis Sara. Hon och jag har följts
åt genom skolåren och vi går nu i musik|klassen båda två. Vi har inte varit
kompisar under alla år. I låg- och mellanstadiet minns jag att jag inte
tyckte att hon var så trevlig.
Klassen följdes åt upp till mellanstadiet. Jag tyckte att det var en stor
händelse att få börja i fyran.
Att klass 4D var en stökig klass hade spridits och skolledningen hade
placerat en duktig och sträng lärare på att ta hand om oss. Vad jag minns
så skärpte sig killarna ett tag i varje fall.
Jag var fortfarande en väldigt noggrann elev som aldrig ville göra
någonting fel. Jag kopplade bort omvärlden och kunde koncentrera mig även
när det var tjatigt runt omkring mig.
Det blev populärt att ha en bästis. Klassen delades in i små grupper. Jag
hade ingen direkt bästis, men jag höll mig väl med alla, och hoppade mellan
olika grupper. De tjejer som inte fick vara med i de grupper de ville blev
ledsna och det uppkom mobbning. Det blev en spänd stämning i hela klassen.
På fritiden spelade jag flöjt och handboll. Jag var inte överdrivet
förtjust i musik på den tiden. På musiklektionerna var det nästan ingen som
sjöng. Att uppträda gillade jag inte heller. Att redovisa inför hela
klassen var också jobbigt.
När det var dags för våran klass att splittras och fortsätta upp i
högstadiet, tror jag att alla kände en viss lättnad.
Jag vet inte varför, men jag sökte till musikklassen som skulle startas upp
på Vemmerbyskolan. Någon gång på våren i sexan gjorde vi ett
intagningsprov. Jag och Sara, som gått i samma klass sedan skolstarten, kom
in.
Jag var först skeptisk mot att ha så många musiklektioner i veckan och att
sjunga i kör. Jag hade aldrig gillat att sjunga.
Att börja på högstadiet var ett stort steg. Vi fick byta skola och man fick
ha alla skolsaker i ett skåp med lås på. Jag tyckte att alla på högstadiet
verkade vuxna och duktiga och alla hade väldigt fina kläder.
Men när höstterminen startade gick allt bra. De stora niorna var inte allt
för hemska och klassen jag hamnat i var mycket bra. Efter några månader
kände jag alla klasskompisar väl och det var en bra sammanhållning.
Att vi har musik nästan varje dag i veckan märks inte. Om det är något jag
eller någon annan inte kan, så hjälps alla åt.
Under dessa tre år har jag lärt mig otroligt mycket. Jag har fått bättre
själv|förtroende och har lärt mig att stå på scen och prata inför många
personer utan att nästan inte bli nervös. Jag har till och med börjat gilla
att sjunga i kör, men att sjunga solo avskyr jag fortfarande.
Våran musikklass är inte så omtyckt bland de andra niorna här på skolan.
Jag tror nog att det främst ligger avundsjuka bakom när de kallar oss för
”musiktöntar”.
Jag är lika noga idag med att göra mina läxor och öva inför prov som jag
var när jag började skolan.
Snart ska våran klass splittras och vi ska börja på gymnasiet. Det är synd
att tiden går snabbt när man har roligt. Jag kommer alltid att minnas min
klass på högstadiet.
Var inte rädd för att prova på nya saker, det blir med all säkerhet bra.

Inskannad version

Mina skolår
Efter att jag själv nu har gått i nästan nio lång år och därmed nästintill
avslutat det kapitel i mitt liv vi kallar grundskolan, tänker jag berätta
vad jag varit med om. När jag tänkt efter och reflekterat över mina år i
skolan kommer jag fram till att de både bjuder på fröjder och besvikelser.
Den händelse som jag på rak arm kommer på och framför allt har starka minen
om är min allra första skoldag.

Jag mins det fortförande som om det var igår. Alla nya intryck och kompisar
som den dagen förde med sig.

Jag stod där på trappen, jag mina två äldre syskon och våran nyfödda
lillebror var också med. Precis som varje år placerade mamma oss framför
huset och förevigade stunden med ett kort. I flera veckor hade jag laddat,
efter att varje år fått stå kvar på trappen var det äntligen min tur att få
följa med. Jag var nyklipp med färg i håret och mamma hade köpt oss var sin
ny dress, så att vi likna tre stycken trillingar ur någon mycket gammal
film. De jag var mest stålt över var ändå min alldeles nya, grönblänkande
ryggsäck. En alldeles egen ryggsäck, jag mins känslan än idag.

Plötsligt kände jag hur en stor klump bildades i magen på mig. Ivrig och
spänd tog jag mina första steg in på den gigantiska skolgården. Jag mins
hur alla stora barn hälsade på varandra och sprang runt vid sandlådan.
Mamma visa mig vägen fram till en stor glunga barn som stod utan|för en
dörr med skylten 1B, vi gick in. Precis innanför dörren stod ytterligare en
glunga barn, jag mins hur hjärtat hoppa i bröstet på mig. ”Är det de här
läskiga barnen jag ska gå med”, tänkte jag för mig själv. Alla stod där
bakom bena vid sina föräldrar, känslan av iver och spänning eka nästan mot
väggarna i det lilla grupprummet.

Slutligen kom hon, en lång äldre tant med rutiga byxor och en pärm under
armen. Medan hon rätta till glasögonen på näsan fylldes salen av
viskningar. ”Det är fröken, det är hon som ska vara eran fröken”, hördes
genom mullret. ”Hej och välkommna, det är jag som är Birgit”, sa plötsligt
den okända tanten. Hon berättade att hon skulle vara våran lärarina för de
tre närmsta åren och därefter allt vad vi skulle göra tillsammans.

Jag mins tydligt hur alla barnen blygsamt presenterade sig, min allra
första namnskylt och vår första rast tillsammans. Särskilt den där
namnskylten väcker klara minen. Stora, fylliga bokstäver sväva över en
himel med blåa flygplan. Det var den finaste och mest speciella namnskylt
jag någonsin sett.

Skolstarten var en härlig tid. Det var då jag för första gången träffa
egna, riktiga kompisar. Det var också för första gången jag hade någonting
bara för mig själv, något eget. I skolan fanns inga jobbiga syskon eller
störande föräldrar, bara jag och mina kompisar. Där upplevde vi både
sorgsna tider men fram för allt härliga dagar med vänskap och gemenskap.

Åren gick och allt eftersom vi växte ändrades skoldagen. Man blev större,
fick mer respekt och lärde sig mer och mer. Till sist kom den dagen då vi
skulle börja i mellanstadiet.

När man kommit så långt att man börja i mellanstadiet då var man stor,
väldigt stor. Ja, vi var nästan störst på skolan. Vi hade nyligen fått en
ny fröken och snart skulle vi även börja att läsa ett främmande språk. Vi
skulle till och med snart lämna den skola vi nu gått till i nästan sex år.
Jag mins än idag hur roligt vi hade det, jag och gänget. Mina kompisar och
jag vi var tajtare än tajts och inget eller ingen kunde stoppa oss. Vi
spela bandy eller latja kula i gropen på rasterna. Vi var helt klart ett
respekterat gäng på skolan. Till hösten i sexan börja vi med vårat helt nya
och outforskade språk. En enkel match tänkte jag, något jag senare fick
bekräftat att de inte var. För första gången under våran sex år långa
skoltid var klassen splittrad. Visst var det ovant, men de var bara ett
smakprov av hur högstadiet skulle bli. Framför allt har jag nu starka
minnen av slutet på den långa vistelsen i mellanstadiet. Det var oro i
luften redan en månad innan avslutningen. ”Skulle klassen splittras”, ”är
högstadiet så hemskt som alla säger”, var tankar som spöka i klassen. Ett
starkt och dessutom ganska hemskt minne jag har kommer från en repetition
inför avslutningen av sexan och mellanstadiet. Under sången ”Den
blomstertid nu kommer”, börja flera av tjejerna i klassen att stor|gråta
och repetitionen var tvungen att avslutas.

Så var den stora dagen äntligen där, för sista gången i mitt inte allt för
långa liv skulle ja nu gå den lilla stigen ner till skolan. Alla var
uppklädda och det var en sorgsen stämning över hela klassen. Vi sjöng, åt
tårta och tog farväl av varandra. Jag blev sjäv utsädd att ge fröken vår
avskeds|present. Inte äns min tuffa kind var torr efter de avskedet.

Mellanstadiet var nu över och även om det låter som en sorgsen tid var det
inte de. För första gången blev man här kär, man börja idrotta och man
lärde känna andra kompisar från andra skolor. Även i fall skolan blev
svårare var det aldrig särskilt jobbigt.

Hur skulle nu högstadiet vara, skulle det vara så hemskt som alla sa eller
var det bara ryckten Från att ha varit störst och mest respekterad blev man
nu minst Till en början gick allt bra, jag träffa nya kompisar, hamna i en
trevlig klass och allt verka bara bra. För första gången fick man nu ta
eget ansvar för sin inlärning samtidigt som svårighetsgraden ökade
avsevärt. Trots detta kändes ändå allt bara bra, för ett par veckor. Efter
någon månad när man börjat tröttna på alla nya saker och smält alla nya
intryck var det inte så himla bra. Skolan visa nu upp sitt rätta ansikte. I
lokalerna hängde tapeterna lösa och väggarna var fulla med hål. Det var
klotter och äckel över allt samtidigt som undervisningen tog knäcken på
en.

När jag nu sitter här och tänker tillbaka på min skol tid förstår man var
det är fel. Vissa saker finner man ytterst märkvärda. Exempelvis borde man
i dagens moderna och it-baserade samhälle ha i skolans högre klasser
fungerande datorer. Dessutom ska väll en skola ha samma krav på lokalerna
som vilken annan arbetsplats som helst. Hål i väggar och tak, är det
verkligen så vi vill ha det. Jag hoppas verkligen att kurvan inte
fortsätter och att det blir bättre på gymnasiet. Mitt råd är att sattsa mer
pengar på skolans högre klasser. De lägre klasserna klarar sig på de de
redan har. Miljöer som dessa gör en skoltrött. Vi hade inte särskilt bra
miljöer i lågstadiet heller, men det gjorde inget. Tro mig lyd mitt råd,
jag har varit med om det själv.

Inskannad version

Kära Skolministern!

I detta brev har jag tänkt att berätta lite om dom brister och förtjänster
som finns i skolan. Jag ska också ge förslag på hur det skulle kunna se ut
i framtidens skola.

Årskurs ett såg jag helt klart fram emot under tiden då lekis var ett
faktum. Det var ju under det första året man skulle lära sig läsa och
räkna. Efter att jag gått ut ettan gick lågstadiet som smort. Såhär i
efterhand har jag bara en sak att klaga på. Jag tycker om idrott otroligt
mycket och den enda saken jag har att argumentera om är att det inte skulle
vara fel med lite fler idrottstimmar på schemat. Det skulle till exempel
kunna vara att lärarna tog med sig eleverna ut för att spela brännboll
eller leka något annat. Nog om det.

Inför år nummer fyra i skolan fick man välja tre stycken som man skulle
vilja gå i samma klass med. Det var bra att man fick välja tre man ville gå
med. Jag tycker ändå dem gjorde fel. eftersom jag bara fick mitt förstaval.
Även om jag har förståelse för att det inte är speciellt lätt att välja
vilka elever som skulle gå i samma klass blev jag väldigt besviken.

Sommarlovet inför fyran var ett skönt lov med mycket bad och mycket sport.
Jag tänkte en hel del om hur det skulle bli den första höstterminen på
mellanstadiet. Hur man än vände och vred på det var jag inte så värst
förväntansfull. Först och främst väntade den benhårda läraren Carina. Hon
hade nästan alla man kände varnat för. Hur skulle den nya skolan vara? Ja,
man blev inte direkt överförtjust av att komma in i den risiga gamla
byggnaden. Dackeskolan behövdes verkligen rustas upp. Det var nu man
började läsa engelska på allvar. Vi hade läst lite i trean också men nu
kändes det att allting började bli allvar. På rasterna var fotboll det enda
man kunde göra i stort sett. Skolgården var lika tråkig som själva
skolbyggnaden. Den var som ett stort torg med en flaggstolpe i mitten. Man
borde kunna ta bort asfalten och så en gräsmatta istället. På lektionerna
var det inte så mycket liv, man ville inte att Carina skulle få ett utbrott
som många gånger förr.
Under fyran och femman gick allt så betydligt mycket fortare än på
lågstadiet eller så får lärarna på mellanstadiet lugna ner tempot lite.
Efter att ha fått ännu fler kompisar och haft några fler roliga lov skulle
jag börja på ny skola igen. På Gripskolan skulle jag gå mellan sexan och
nian.

Gripskolan hade också en tråkig skolgård om än inte ännu tråkigare än den
vid Dackeskolan. Nu väntade fyra års plåga med en massa prov och läxor. Det
var nu allvaret började. Läxor och prov är något man skulle kunna minska
på. Betygen borde slopas. Det stressar eleverna så otroligt. Man ska göra
det, nästa dag ska den saken vara klar. I stort sett allt man gör går på
betyget. Det är inte positivt.
Dåligt att elevens val togs bort och ersattes av Elev planerad|tid. Då har
det blivit ännu mindre idrott än vad det var förut. De flesta experter
varnar för att barn blir fetare och fetare. Varför kan inte skolan lyssna
på det och lägga till åtminstone en fysisk aktivitet per dag. Jag tror
dessutom att man kan koncentrera sig bättre om man tränar mycket. Så är det
för mig i alla fall. Det minskar fetman, eleverna kan koncentrera sig
bättre. Varför lägger man inte till mer idrott på schemat då? Jag tror att
skolledningen är rädda för förändringar.
Trots alla läxor och prov har högstadiet gått smidigt. Tills nu alltså. Jag
tror att en ännu jobbigare tid kommer nu den här vårterminen. Skolmaten
står inte på min förändrings|lista. Den tycker jag att det inte är något
fel på.

I framtiden måste skolan satsa mer på dataundervisning eftersom jobben blir
mer och mer baserade på datorer.
Alltså ta bort det dålig betygs|systemet. Öka idrottstimmarna, mer
dataundervisning, bättre skolgårdar och färre läxor och prov.
Utgår man från de sakerna så skulle jag tro att ungdomarna i framtiden
kommer må bättre. Tack för att du tog din tid att läsa detta brev.
Med vänliga hälsningar: Mikael

Inskannad version

Mina skolår!
Första gången som det var meningen att jag skulle byta skola var i fyran.
Andra elever från Möllegården skulle börja på min skola, eftersom de bara
hade årskurserna 1-4. De skulle börja i min klass och i klass 4A. Jag gick
i 4B. Jag, Lovisa och några killar skulle då byta skola enligt rektorn,
eftersom annars hade vi blivit för många i klassen. Men jag och Lovisa
ville inte byta skola eftersom vi hade småsyskon och kusiner som skulle
börja på skolan och vi hade alla våra kompisar där. Så jag och Lovisa
började skriva brev där vi berättade allt detta till rektorn. När hon hade
läst breven gick hon med på att låta oss gå kvar.
Innan eleverna från Möllegården började på vår skola höll vi alltid ihop.
Om någon ramlade och slog sig så var hela klassen där och tröstade en. Men
efter det att ”möllegården” hade börjat på våran skolan tog allt det slut.
Folk började bråka och mobba andra.
De tre som blev utsatta för mest mobbing var Nigel, jag och Linda. Vi blev
utsatta för mobbing från andra terminen i fyran till slutet på sexan. De
som mobbade oss värst var: Lovisa, min föredetta bästis, Marie, Ebba, Lukas
och Natalie, som låtsades vara min och Lindas kompis. Natalie brukade vara
med oss på fritiden och snacka skit om den andra, få oss att vara ovänner
med varandra och i skolan brukade hon mobba oss och sen säga att hon inte
menade det. I sexan började jag och Linda ta avstånd från Natalie och Linda
och jag blev bästisar.
En ny kille började i vår klass i sexan och jag och Linda blev presenterade
som ”nördarna”. Det var Lukas som presenterade oss och han sa: ”… och där
borta står nördarna! ”

När vi började i sjuan fick vi byta skola eftersom Karlstorp, min gamla
skola, bara har årskurserna 1-6. Jag hamnade i 7E och Linda hamnade i 7F.
Vi brukade då träffas på fritiden och prata om allt. I åttan bytade hon och
en tjej som heter Livia till vår klass. Linda och jag började då träffas
både i skolan och efter skolan. Vissa som hade mobbat oss innan är nu
jättebra kompisar med oss och vissa snackar vi inte med.
Jag tror att börja i sjuan och på en ny skola var det bästa som kunde hända
oss. Vi fick många nya kompisar och vårt självförtroende har stärkts
väldigt mycket.