Etnicitet: Född i Sverige samt minst en svensk förälder

Inskannad version

Mina Skolår
Det regnade nästan varje dag det där året, håret hängde i våta stripor som
piskade mig i ansiktet, gång på gång då jag knuffades åt sidan. Jag
tvingades blotta mina sinnen, ja, oftast mig själv & min förnekade realism,
men även det förstånd som länge kråmat sig i lerpölen & försökt hålla sig
vid ytan. Jag hängdes upp. Jag hängdes ut. Jag beordrades att stå trots att
jag föll. Dem sa åt mig att dölja såren & förneka tortyren. Jag skulle
skyla ärren bakom den frätande & bittra smaken av giftet jag dagligen
livnärdes på. Ibland spikades jag fast i en planka & hängdes naken upp så
att alla kunde se. Se & försöka förstå vad som var fel, för någonting var
det, eller hur? Jag frågade min lärare den frågan, hennes svar var
uppenbart, hon var bödeln själv. Hon såg till att hålla smärtan vid liv,
under det som för ett barn liknade en brutal avrättning. Fick verkligen
vuxna göra så? Jag lärde mig att sträcka mig efter dagens slut & förneka
smärtans tydliga existens Dagligen lekte min fantasi & förvillade mig allt
mer. Jag upplevde mig själv som en del av den verklighet som var menad att
vara sådär starkt tryckt mot min hud & smärta så Jag fanns till för att
befinna mig där, just då. Jag existerade & existerar än, för att vittna om
sarkasmens plågsama tortyr. Det var såhär jag upplevde det, det kan ingen
någonsin ta ifrån mig. Det här är min tokning av en historia som berättats
utifrån många olika versioner. Det här var jag, i mig själv, då.

Jag gick i feman. Jag var elva år. Vi fick en ny lärare. En annan klass på
skolan hade tidigare haft henne som vikarie, vilket hade resulterat i att
hela skolan hade fått reda på vilken mardröm det var. Hennes hårda finska
brytning gjorde hennes gälla stämma rå & vass som ett knivblad.

Hennes trick var väl dolda, men den rena förnedringen hennes dagliga
sarkastiska komentarer & agerande bidrog till är mer än nog för att känna
stark empati, vilja & engagemang för att de barn som idag utsätts för
liknande psykiska övergrepp, skall kunna befrias från sin svåra situation.

Varje dag gick jag till skolan med en ängslan som frågade mina avtrubbade
sinnen: ”Hur långt skall du låta det gå idag?” Anledningen till att jag
blev den finska lärarinnans lilla ”hackkyckling” är förståss för att jag
stod upp då de andra vek undan för att skydda sitt eget skinn. I mitt huvud
ifrågasatte jag hennes beteende & kom efter mycket överläggande & inre
konflikter fram till att det enda som var rätt att göra nu, var att agera.
Man kan inte bara sitta tyst & betrakta en situation som är på väg att
fullständigt klösa ögonen ur skallen på en. Jag gick till motattack.

Nu i efterhand ångrar jag inte att jag gjorde det, men under veckor &
månader av tortyr frågade jag ibland mig själv varför. En god sak min
styrka ledde till, var att mina kamrater, en efter en vågade stå emot mer &
mer, vilket ledde till att också många föräldrar fick upp ögonen för vad
som höll på att hända i skolan.

Nu hade dem inte bara sina barns blåslagna kroppar att vittna om. Utan även
barnens ord & berättelser om de upplevelser dem genomgått.

Ett tag var vi alla tysta av skräcken, nu hade det gått för långt… In i
det sista försökte ”hon” förneka in skyldighet till den mångsidiga miss
handeln hon utsatt oss för. Hon försökte även använda mig som sköld för att
stöta bort anklagelserna genom att utpeka mig som lögnaren, vars hot skrämt
klasskamraterna & fått dem att agera som dem gjorde.

Bara dagarna innan hon slutade gav hon sig på ett ordentligt försök att
förnedra mig inför den nya läraren, genom att snabbt överrösta mig & ta
över min presentation & med ”mild” stämma presentera mig som klassens lilla
fina prinsessa, som alltid trodde hon kunde allt & visste bäst, vilket hon
naturligtvis inte gjorde…”

Tortyren var inte riktigt påtaglig alla ganger. Hon var en mästare på att
med dolda trick träffa rätt & sänka.

Jag kommer alltid bära med mig det tunga minnena av mitt Skolår fem, då jag
upplevde & utsattes för förnedring & sarkasm, av min egen lärare. Jag
trodde att lärare skulle finnas som förebilder… Jag kommer alltid att
undra & spekulera i varför ”hon” dunkade Erik upprepade ggr medvetslös in i
klädskåpen, varför hon tvingade Caroline att ligga fasthållen, gråtande på
golvet inför klassen under lunchen, varför hon påpekade våra utseenden &
tog strypgrepp på Vendela. Varför hon sa att Rasmus var tjock & berättade
för klassen vad han vägde, varför hon hånsamt sa till oss att vi alla kunde
sluta som mördare. Ja, jag undrar & kommer fortsätta att undra varför hon
ibland rusade ut från lektionerna & inte kom tillbaks för ens dagen därpå.
Jag kommer alltid att undra vad det var som format henne & förtryckt henne.
Jag frågar ibland mig själv, det jag borde frågat henne, varför, varför
blev det sådär?

Jag tror att det är vanligt att som barn uppleva situationer som de jag
genomgick som delar i ett spel. Man kan bestraffas utan anledning, genom
att hamna på fel ruta. Ibland tvingas man stå över ett kast & ibland
utsätts man för prövningar. Det ingår i spelet. Det står i reglerna, förr
eller senare når man mål, Ibland är vägen dit svår. Jag antar att mitt
logiska tänkande räddade mig ur många svåra situationer som jag annars
skulle hamnat i. jag är glad att jag lyckades, iaf utåt sett behålla mitt
lugn, då paniken steg i takt med att klassrummet vattenfylldes.

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej! , Till en minister?
Min syn på skolan är mest possetiv. Eleverna är snälla och hjälper varandra
och det förekommer inte mycket mobbing. Men det beror nog mycket på dom så
kallade ”friends”. Dom går omkring som vakter på rasterna och det får en
att känna sig trygg.
Skolmaten måste jag dock klaga på. Mackaronerna badar i smör och
potatisarna är hårda som sten. Man blir ju inte precis mätt av den maten.

Det är kul när vi har turneringar i skolan. Vi har ju en så stor gympasal
så många kan komma och titta.
Vi har just avslutat något som vi kallar ”kärleksveckan”. Då har vi ägnat
en vecka åt att prata om kärlek och sex, och i slutet fick vi lära oss
salsa. Det var jätte kul och det tycker jag att vi ska fortsätta med till
nästa år.

Mitt förslag till hur 2000-talets skola ska se ut är:
Bättre mat och böker, (omslagen på dom vi har nu är sönder kladdade) längre
raster, mindre läxor. Jag vet att alla kommer att säga ”mindre läxor”. Men
vi har ett överflöd. Sedan hoppas jag också på längre idrotts lektioner.
(Man blir bättre i skolan av att idrotta). Och jag som också idrottar på
fritiden vet att det är kul.

Annars tycker jag att skolan är bra. Inga större brister som du kan se. ,
Avsluta?

Inskannad version

Mina skolår!

När jag gick på lågstadiet så var det ibland skoj och ibland tråkigt. Jag
brukade inte spela fotboll på rasterna men en gång så gjorde jag det och då
var jag målvakt. När jag skulle skjuta ut bollen till spelarna så sköt jag
över stängslet som var bakom mig.
En annan gång när jag spelade fotboll (då var jag ingen målvakt) då böjde
jag mig ner och tog upp den, jag vet inte varför.
Jag gick på Lindboskolan i Lindbo och jag hade två olika lärare, Stefan
Rinander och Hillevi Rinander. I mellanstadiet gick jag på Hede skola som
ser ut som ett fängelse, och det tycker dom flesta som går där också. Där
hade jag också två oika lärare, Klara Raminov (jag vet inte hur det stavas)
och Pernilla Karlsson som har gift sig och heter Persson nu.
På en rast var jag och min kompis ute och blåste i händerna med ett grästrå
det går inte att utröna om eleven skrivit ”emellan” eller ”imellan” så
att det tjuter på något sätt (vet inte hur jag skall förklara). När vi hade
gjort det en stund så såg vi några tjejer komma ut från skolan det var ca 5
st.
Vi såg dom komma upp för kullen vi satt på, och dom ställde sig bakom oss.
Så vi sprang ner och vi var yra i huvudet bara för att vi hade blåst så
mycket, och det var äckligt.

Här i högstadiet går jag i Klangehögskolan och har två lärare Jan Svenson
och Else-maj Vilhelmson. Det var konstigt att börja här.
Det kändes så dystert i början.

Att gå i högstadiet är inte som att gå i låg och mellanstadiet. Man är inte
i ett och samma klassrum, och det var lite förvirande att gå så mycket
mellan alla klassrum|men. Jag läset fel på en skylt som det står
labietoriegatan och jag och många fler tyckte att det stod labyrintgatan.
Det var nästan som en labyrint i början.

Man har fler ämnen i högstadiet, som tex. hemkunskap.
Det är extra svårt i ämnena nu. och så har man olika lärare i de olika
ämnena.
Lektionerna är långa och jobbiga och tråkiga ibland. De lektionena jag
gillar mest är gympa och geografi. Dom som är roliga ibland är historia och
bild.
Det finns inga special bussar som i låg- och mellanstadiet som går till
skolan.

Där jag har lärt mig mest är i mellan och högstadiet.
I mellanstadiet lärde jag mig att räkna bättre.
I högstadiet började jag att använda klocka, så jag har lärt mig den nu.

När man skall lämna grundskolan så känns det lite tråkigt, Bara för att man
har så många kompisar.
När man börjar på gymnasiet så kommer det att kännas pirrigt och konstigt,
fast man får nya vänner.
Din svenska har förbättrats rejält och det du skriver är i stort sett
felfritt. Bra styckeindelning dessutom! Fina personliga
upplevelsebeskrivningar Inledningen Beskriv lite ”större” vad du skall ta
upp i din krönika Många enstaka händelser – Mer ”större” reflektioner
stilnivå ordförråd o formuleringar på G nivå

Inskannad version

Mina skol år
Solen sken, fåglarna kvittrade och det var min första skoldag.
Mamma släpade mig nästan till skolan. Jag grät en skätt på vägen inte för
att jag var arg eller ledsen utan för att jag var nervös och lite orolig.
Dom flesta hade jag aldrig träffat. Jag visste att detta var inte sista
gången som jag skulle börja i en ny klass, Jag skulle ju börja i 4 an och 7
an också När jag kom in i klassrummet satt bänkarna i tre rader, två
stycken i kanterna och tre i mitten Jag fick sitta exakti i mitten längst
fram. Vår lärare hette Åsa.
Min första special lärare kommer jag inte i håg vad hon heter.
Klassen var indelad i två grupper Haren och björnen. Haren var den grupp
som gick till skolan björnarna fick åka buss.
Det för stod jag inte förrän vi började andra terminen när vi för första
gången hade hel klass innan hade vi gjort så att Hararna fick gå halva
dagen och björnarna fick gå resten av dagen. Det tyckte jag va synd för jag
var lite kär i ensom hette Anikka. Hon är föresten min granne nu.
Jag kommer inte ihåg så mycket av 2:an och 3:an, men jag flyttade efter
halva 3:an och då började jag åka buss. Gud va jobbigt det är att hålla
reda på alla buss nummer!
Jag fick min andra special lärare också. Hån hette Annliz, henne hade jag
hela mellan stadiet.
Jag har inga direkta minnen av 4an och 5an förutom att jag var mobbad. och
bytte lärare.
6an har jag ganska roliga minnen i från. Vi var med i en Tekniktävling och
kom 3a, vi vann 5000 kronor och ett studie besök pa saab|Ericsson Space,
vid Örgrytes tranings arena.
Klass resan var att vara ute och segla. Nackdelen var att den var under
sommar lovet.
När jag började Högstadiet var jag spänd och jag kände en.

riktigt ordentligt.
Till en början under läsåret fick jag ingen special lärare, men till sist
kom en som hette Janni. Henne fick jag ganska mycket hjälp av.
Sedan så slutade hon och det kom en till han hette Sten. Han skulle sluta
när skolan skulle ta bort endel lärare från skolan. Men skolorna
protesterade och bad om pengar. VI VANN Sedan i nian fick jag en ny Special
Lärare hon hette Isabela Jag fick inte så bra betyg i 8:an så när Isabela
började blev det Stor Sattsning på Skolan Så nu är jag godtjend i alla
ämnen. Men det är inte bara Isabelas förtjänst, det är mamma, pappa och
morfars förtjänst också!
Jag är nöjd med mina betyg.
En helt ok krönika om din skoltid skulle passa i en skoltidning. Levande
och känslomässigt berättat. Svenskan: stavning och formuleringar Bra! korta
stycken här och var utveckla mer stilnivå

Inskannad version

MINA NIO SKOLÅR

Min första skoldag såg jag fram emot och även få träffa mina nya
klasskamrater.
Det var en högtidsdag och mamma följde mig till skolan. Det var nog lite
nervöst.

Under lindberg-tiden trivdes jag bra med lärarna och kamraterna. Men när
dom upptäckte att jag hade dyslexi så blev det lite motigt. Jag blev
tvungen att gå ifrån klasen för att läs och skriv träna. Det kändes
konstigt att gå ifrån. Jag kände mig ut pekad.

Under mellanstadie tiden kändes det jobbigt. Att ha Dyslexi ställer till
med problem för jag måste kämpa mycket hårdare än alla andra. Det gäller
både hemma och i skolan. Men det ljusa var idrotten och hemkunskapen.
Egentligän är dom andra ämnena roliga men det är ju läsningen och
skrivningen som gör det tråkigt.

Under högstadie tiden då blev det en ny ljuspunkt. Det var att man fick ta
eget ansvar utan att någon lärare bestämde. Men jag blev också mer nervös
för hur det skulle gå för mig. Vilken hjälp kunde jag få? Det är många
sidor att läsa och det är mycket man ska skriva.
En stor hjälp har varit och är fortfarande Lejla. Hon har hjälpt mig att
läsa långa texter och skrivit anteckningar. Jag har också en bärbar dator
som ska underlätta mitt skrivande.

Att jag upplever skolan så jobbig är på grund av min dyslexi. Jag är
stressad i skolan och hemma, speciellt hemma tycker mamma och pappa. Jag
borde vara glad och tycka att det är kul att leva. Men nu är jag arg,
tjurig och butter. Alla lärare borde gå på en kurs för dyslektiker. Det är
alldeles för många lärare som inte vet något om dyslexi.

Några lärare uppträder inte schysst mot alla elever. De kan vara spydig.
Det borde ge konsekvenser.
Känner rektor och kolleger till att det finns lärare som gör så?

Nu ser jag fram emot gymnasiet. Då hoppas jag att jag har nya krafter för
nu känns det tungt.

Inskannad version

På morgonen när mamma väckte mig var jag nervös. Men det var ju något
spännande som skulle hända. Jag kände mig stor för jag skulle få sluta på
lekis och börja ettan. När vi kom till skolan var det tyst. Det var inga
som pratade förutom mammorna och papporna. Klockan ringde in och jag minns
att min lärare Gun-britt hade på sig sin folk dräckt som hon alltid hade på
sig när det var något stort på gång, som när man slutade skolan.
Vi gick in i klassrumet och där stod det en massa bänkar. Det var bara att
gå och sätta sig vid en bänk.
Min bästa kompis Hans satt brevid mig. Hans och jag gick på dagis ihop
sedan vi var 2 år.

Gun-Britt som var en snäll och trevlig dam hälsade trevligt på alla i
klassrumet.
Vi fick sätta oss i en ring på golvet och presen|tera oss för varandra en
och en. På rasten gick alla ut. Jag och Hans gick och spelade bandy bara
han och jag.
Det var alltid roligt att vara med honom, han var alltid lika snäll. Det
ringde in och alla sprang in i klassrumet och satte sig vid sin bänk.
Gun-Britt började dela ut böcker till oss. Vi började räkna lite matte 1+2
och sådana tal. Klockan blev elva och det blev tid för lunch. I maten så
blev det korv med mos. I maten så jobbade det en ful och elak tant som vart
jätte sur om man slängde ett enda majs korn så man lärde sig ganska snabbt
att man inte skulle ta för mycket.
I ettan var det rätt lungt. Jag och Hans fick två nya kompisar Sebastian
och Gabriel. Vi spelade ofta bandy och fotboll. På lågstadiet var det
fördet mesta lungt, men det kunde hända att man fick ett prov då och då. På
lågstadit hade vi en lärare hon var snäll jämt. Men det blev annat på
mellan stadiet. Då fick vi en jätt sträng och tjurig tant vid namn Ingela
Gullbrand. Hon var jämt tjurig, man fick inte säga ett ord det skulle vara
tyst hela tiden. I feman så var det kul då var det en massa tävlingar som
”vi i feman” och basket tunering. Vi började mot luna och vi vann med udda
poänget.
Sen i nästa match så fick vi stryk.

I sexan var det jätte kul. Då var man störst, det var kul. När vi gick i
sexan gjorde vi ett uppträdande för hela skolan. Vi spelade ”Sound of
music” det var kul och då fick vi höra Sebastian svära för första gången.
Det blev helt tyst i jumpa salen. Han svor när vi övade. Då fick man sjunga
och jag var en av barnen. När man slutade sexan fick man skriva en egen
låt. När jag började på Eneberg blev jag minst igen. Det var inte kul att
bli minst igen, men det var kul att få nya kompisar och nya lärare
framförallt var det skönt att slippa Ingela. På Eneberg träffade jag Anton.
Anton kännde jag innan för han och jag spelade i samma hockey lag.
I åttan så blev man lite äldre och i slutet av åttan fick man åka moped och
slippa cykla. Man fick sina första betyg i åttan och det var rätt
spännande. Det blev inte så bra, men det va kul. I nian ska man välja vad
man ska gå för linje.
Det är kul att gå i nian för man är älst, men snart blir man minst igen.

Inskannad version

Min syn på Skolan
Hej!
Hej Skolministern du bad oss 9:or att skriva ner våra synpunkter om vad som
är bra och dåligt i skolan.
Så nu har jag skrivit ner några saker.

En sak som jag skulle vilja att förbättra är t.ex matsalstiderna. Att man
ska kunna få gå och äta när man är hungrig istället. Istället för att gå
och äta när det står på schemat då är man oftast inte äns hungrig.
Men när man inte går efter schemat när man är hungrig så får man inte gå in
i matsalen.
Att det inte finns så mycket att göra på rasterna
Det finns ett Pingisbord och ett biljardbord men det är oftast redan
upptaget när vi kommer ut på rast.
Sen ligger Pingis&biljardbordet i Cafeterian och där är det alltid massa
små ungar som stör när man väl kan spela.
Men nu har det kommit en ny soffa i Cafeterian där man kan sitt och ta det
lugnt en stund det är bra. Innan så hade vi bara hårda o obekväma soffor
men dom har vi fortfarande kvar.

Det är bra att dom har startat en fritidsgård här men som vi inte får vara
i dit borde vi också kunna få gå till.
Det vore jätte snällt om du skulle kunna kolla upp om vi skulle kunna få gå
dit också då finns det ju ennu mer att välja mellan.
Du kanske inte kan göra allt som jag nämt men du kan ju alltid försöka det
skadar ju inte att försöka. Nu har du fått några av mina Possetiva och
Negativa som jag hoppas att du kanske kan förbättra och göra bättre.

Hej då MVH, Niclas

Inskannad version

Mina skolår
Nu har jag snart gått i skolan i nio år, den största delen av min
levnadstid! Nu när jag tänker tillbaka på mitt liv har jag svårt att minnas
tiden före skolan. Jag kommer ihåg alla kompisar, alla skratt och alla
gråt, men det är för det mesta från skoltiden och inte från tiden före.
Jag minns hur mycket lek det var på lågstadiet och hur livet för det mesta
bara var glädje och tillfredställelse. Jag minns också hur livet blev allt
hårdare och hur leken försvann ju äldre jag blev. Hur man sakta men säkert
blev tvungen att bli vuxen. Fast ofta ville man ofta det också man ville ju
inte bli kallad omogen heller. Det är svårt att bara genom en bild skildra
hela mitt skolliv, ibland kanske det behövs två, eller tre, eller tusen!

Kap 1 Första skolåret
Jag hade en lycklig barndom, jag fick mycket kärlek och tid från både
föräldrar och vänner, så det gjorde att jag kände mig accepterad redan
innan jag började skolan.
Lekis låg till grund för hela min skoltid i lågstadiet och mellan|stadiet.
Där träffade jag fort nya vänner, Love, Adam och lite grann Simon som är
min syssling.
De blev fort mina bästa vänner och jag lekte med Love nästan varje dag,
Adam lekte jag också mycket med, men inte riktigt lika mycket.
Jag kommer ihåg särskilt mycket hur jag och Love blev vänner.
Det var så att alla som skulle gå på lekis skulle med sina föräldrar träffa
de andra barnen en tid innan man började där.
Jag minns inte mycket av det men jag minns Love sitta stirrig i sin mammas
knä och Adam sitta helt lugn i sin mammas knä.
Love såg på mig och hade ett leende som gick ända upp till öronen Samma dag
när jag var hemma i trädgården och grävde en liten grop i marken framför
huset så kom Love gående, med samma leende som innan.
Han sa:
– Hej, kan vi leka
– Det kan vi väl
Mycket mer än det minns jag inte, men det var en av de finaste ögonblicken
i mitt liv som barn.
Tiden bara rann förbi och snart var det dags att börja skolan. Första dagen
presenterade man sig bara för varandra och åt bullar. (Det är i alla fall
vad jag minns) Jag trodde det skulle vara mycket värre, mina syskon hade
talat om för mig hur hemskt det var i skolan och hur äcklig mat det var.

Mina skolår II
Första tiden i skolan var inte jobbig alls. läxorna var lätta och få och
man fick mycket tid över för lek både hemma och i skolan.
Den klass jag hamnat i var en bra klass enligt mig, och våran lärare var
jättebra. Olyckligtvis var jag ingen liten mammas ängel, utan jag satte
ofta iväg med att skoja och prata på lektionerna, jag antar att jag hade
ett stort behov av att känna mig sedd och rolig. Det var jag också enligt
många, min barnsliga och extremt fantasifulla humor gick hem hos de flesta
och jag stormtrivdes. Det var inte så att jag var en riktig odåga utan
isåfall att jag var ovanligt ordet har fallit bort vid kopieringen

Kap III
Lågstadiet
Jag har svårt att placera de olika minnen jag har i vilka skolår de skedde
men jag minns dem inte mindre för det.
Jag kommer ihåg alla roliga lekar vi hade, jag tyckte särskilt mycket om
att leka affär, handelsman eller skattsökare. Jag tog ofta lekarna med
stort allvar vilket de flesta andra inte gjorde, förutom Simon som liknade
mig mycket där (måste väl vara något i släkten) så det blev ofta så att jag
var chef över de andra som fick arbeta under mig. Eller så var det jag som
ofta fick de bästa förmånerna när vi lekte affär.
Med tiden märkte man hur alla delade upp sig mer eller mindre. Indelningen
var ofta om vem man lekte med på rasterna eller på vems sida man var på om
det blev bråk. Man hade börjat lära känna folk mera och hade en aning om
hur de var.
Med tiden hårdnade det mer och mer. Lekarna var ofta istället för ”herren
på täppan” ”herren på lerkullen” eller på vintern ”herren på iskullen”
Läxorna började bli lite svårare nu och man märkte vilka ämnen man hade
lätt för och som var roliga, samt vilka ämnen som var mindre intressanta.
Det blev lite mindre tid för kompisar och konkurrensen ökade mellan
eleverna i klassen, man ville vara duktig, man jag hade fortfarande lust
och tid för kompisar. Även fast jag är text har bortfallit vid
kopieringen tävlingsmänniska och ville gärna vara duktig i skolan.
Jag läste mycket läxor och min fröken sa att jag var duktig, särskilt i
svenska och engelska. Hon kallade mig svenska killen på kvartsamtalen.
Med tiden växte mitt ”busiga i skolan jag” bort dels p.g.a läxorna och dels
för att fröken hade börjat ge mig kritik, och jag tar väldigt hårt på
kritik och försöker förbättra mig ifall jag får någon.
Konkurrensen hade också börjat öka killar emellan, vem var starkast?, vem
var snyggast och vem skulle få mest tjejor. Jag hade en ganska bra fysik på
lågstadiet, min specialitet var långdistans.
Mina skolår III
Mellanstadiet
Att börja mellanstadiet innebar många förändringar, vi fick en ny fröken,
ett nytt klassrum, elever hade tillkommit och en del hade slutat.
Det kändes som om man hade en större press på sig att vara mer vuxen. Jag
märkte nu hur mycket skolan tog av min tid, och jag började få en blick på
hur världen verkligen var, att livet inte bara är lek och att man tids nog
är tvungen att inse det. Man tvingas vakna upp ur glädjen.
Jag hade fortfarande många vänner och jag skötte skolan, men ett nytt öga
hade öppnats för mig: tjejor.
Innan hade tjejor bara varit trams, i alla fall för det mesta och i fall
man gillade någon såvar det mest sådan där barnslig kärlek. Nu började man
gilla tjejor mer på riktigt. Jag har aldrig varit bra på att visa tjejer
att jag gillar dem, ifall det skulle bli något så fick de komma till mig.
Det var ofta en maktkamp mellan oss killar som gjorde att man fick tjejer,
eller så var man söt och trevlig, eller kanske både och. Jag var ihop med
en del tjejor på mellanstadiet, men det var aldrig något allvarligt, ofta
bara en dans på ett disco och att man kanske var extra snälla mot varandra.
Men man gillade i alla fall varandra och det hade växt fram mer och mer.
Fyran var ganska lik lågstadiet och det var någonstans nu som jag började
känna Per.
Per och jag började vara tillsammans oftare och oftare. Vi kunde träffa
varandra och bara vara, det var inte så med andra. Han var också den första
jag kunde säga allt till. Jag gav han ofta råd som hade med skolan att
göra, han tyckte han behövde det.
Jag hade många vänner och livet lekte, förutom den ständiga pressen man
hade att bli mer vuxen och att ständigt förbättra sig på allt för att kunna
imponera på tjejorna. Vilket blev svårare och svårare eftersom de började
bli allt mer mognare, vi killar är ju lite efter. Jag tror att det ökade på
konkurrensen ytterligare mellan oss killar, och som jag nämnt innan är jag
en riktig tävlings människa och jag gjorde ”allt” för att försöka hänga
med. I femman och sexan var det som sagt lite tuffare men i sexan lärde jag
känna en person som förändrade mitt liv till stor del: Jan Karlsten
Han var en av de som gick i den ”lilla gruppen” inte för att han var osmart
utan för att han var så busig.
Han var rolig och beundrade mig (kändes det som) och vi hade alltid roligt.
Han var lite trasig sedan sitt liv tidigare så jag försökte hjälpa honom.
Eftersom min familj är kristen ville jag att han också skulle bli det, för
jag vet alla gånger det hjälpt mig.
Dessvärre tog det i stort sett all min tid, han ringde mig varje dag och
var fruktans|värt idog om att va. Det blev nästan ingen tid alls över till
mina andra vänner text bortfallit vid kopiering
Mina skolår IV
Det började närma sig slutet av sexan och slutet på hela mellanstadiet, de
flesta var avslappnade och kampen samt konkurrensen som brukade vara en del
av vardagen var som bortblåst.
Det hade gått hyfsat bra på mellanstadiet, min fröken och jag kom bra
överens och skolarbetet hade gått bra.
Jag hade fortfarande många vänner, de ville fortfarande umgås med mig även
fast jag umgåtts med Jan så mycket

Sjuan
När jag tänkte på sjuan och högstadiet såg jag det som en evig kamp. Jag
skulle ge allt jag hade, hade jag bestämt mig för.
Samtidigt såg jag det som en ny chans. Man skulle hamna i en ny klass där
få visste vem man var, man kunde vara vem man ville. De som haft det svårt
förut fick en ny chans.
Jag var väldigt rädd och nervös inför sjuan, jag ville inte misslyckas. Jag
brukade be gud att han skulle hjälpa mig att klara av det som låg framför
mig och tack vare det (tror jag) gick det så bra som det gjorde. Jag
hamnade i en härlig klass med många bekanta och det var många tjejor i den
så den var ganska lugn. Jag märkte snabbt viken skillnad det var, jag kände
inte alls samma konkurrens och tjejorna som jag trodde redan skulle vara
vuxna och helt ointresserade av oss var riktigt trevliga och snälla.
Dessvärre kände jag en väldig ångest inför proven, så jag började plugga
väldigt mycket vilket medförde att tiden för kompisar drastiskt minskade.
Jag fick mindre vänner, dels för att jag spenderat för mycket tid med vissa
kompisar och ingen tid alls nästan med de andra, och för att skolan tog för
mycket tid.
Åttan
Åttan var nog det jobbigaste året i mitt liv. Jag pluggade mer än någonsin
och försökte samtidigt få tid med elgitarr friidrott och vänner. Det kändes
som om jag blev tvungen att växa upp för fort och att jag fått ta alldeles
för mycket ansvar för min ålder, jag mådde allmänt dåligt eftersom jag
axlat mig med för mycket. Jag ville ha allt.
Nian
När jag började nian trodde jag att det skulle vara lika hemskt som i åttan
men otroligtvis var allt mycket bättre. Alla var lugnare och jag kom
underfund med att man inte kan hinna med allt och orka allt. Den sista
tiden har gått bra, skolan har inte fått ta all tid.
Det känns som om det finns något större än allt det här och det är Gud.
Mina skolår V
Sammanfattning:
Nu när jag tänker tillbaka på skolåren förstår jag att det präglat hela
mitt jag. Det har medfört både positivt och negativt.
Man är tvungen att gå i skolan men om jag fått en ny chans då jag själv
fått välja om jag ville gå i skolan så skulle jag göra det.
De har medfört så mycket gott och det goda överväger det onda som också
skett

Inskannad version

Kära Skolministern!

I detta brev har jag tänkt att berätta lite om dom brister och förtjänster
som finns i skolan. Jag ska också ge förslag på hur det skulle kunna se ut
i framtidens skola.

Årskurs ett såg jag helt klart fram emot under tiden då lekis var ett
faktum. Det var ju under det första året man skulle lära sig läsa och
räkna. Efter att jag gått ut ettan gick lågstadiet som smort. Såhär i
efterhand har jag bara en sak att klaga på. Jag tycker om idrott otroligt
mycket och den enda saken jag har att argumentera om är att det inte skulle
vara fel med lite fler idrottstimmar på schemat. Det skulle till exempel
kunna vara att lärarna tog med sig eleverna ut för att spela brännboll
eller leka något annat. Nog om det.

Inför år nummer fyra i skolan fick man välja tre stycken som man skulle
vilja gå i samma klass med. Det var bra att man fick välja tre man ville gå
med. Jag tycker ändå dem gjorde fel. eftersom jag bara fick mitt förstaval.
Även om jag har förståelse för att det inte är speciellt lätt att välja
vilka elever som skulle gå i samma klass blev jag väldigt besviken.

Sommarlovet inför fyran var ett skönt lov med mycket bad och mycket sport.
Jag tänkte en hel del om hur det skulle bli den första höstterminen på
mellanstadiet. Hur man än vände och vred på det var jag inte så värst
förväntansfull. Först och främst väntade den benhårda läraren Carina. Hon
hade nästan alla man kände varnat för. Hur skulle den nya skolan vara? Ja,
man blev inte direkt överförtjust av att komma in i den risiga gamla
byggnaden. Dackeskolan behövdes verkligen rustas upp. Det var nu man
började läsa engelska på allvar. Vi hade läst lite i trean också men nu
kändes det att allting började bli allvar. På rasterna var fotboll det enda
man kunde göra i stort sett. Skolgården var lika tråkig som själva
skolbyggnaden. Den var som ett stort torg med en flaggstolpe i mitten. Man
borde kunna ta bort asfalten och så en gräsmatta istället. På lektionerna
var det inte så mycket liv, man ville inte att Carina skulle få ett utbrott
som många gånger förr.
Under fyran och femman gick allt så betydligt mycket fortare än på
lågstadiet eller så får lärarna på mellanstadiet lugna ner tempot lite.
Efter att ha fått ännu fler kompisar och haft några fler roliga lov skulle
jag börja på ny skola igen. På Gripskolan skulle jag gå mellan sexan och
nian.

Gripskolan hade också en tråkig skolgård om än inte ännu tråkigare än den
vid Dackeskolan. Nu väntade fyra års plåga med en massa prov och läxor. Det
var nu allvaret började. Läxor och prov är något man skulle kunna minska
på. Betygen borde slopas. Det stressar eleverna så otroligt. Man ska göra
det, nästa dag ska den saken vara klar. I stort sett allt man gör går på
betyget. Det är inte positivt.
Dåligt att elevens val togs bort och ersattes av Elev planerad|tid. Då har
det blivit ännu mindre idrott än vad det var förut. De flesta experter
varnar för att barn blir fetare och fetare. Varför kan inte skolan lyssna
på det och lägga till åtminstone en fysisk aktivitet per dag. Jag tror
dessutom att man kan koncentrera sig bättre om man tränar mycket. Så är det
för mig i alla fall. Det minskar fetman, eleverna kan koncentrera sig
bättre. Varför lägger man inte till mer idrott på schemat då? Jag tror att
skolledningen är rädda för förändringar.
Trots alla läxor och prov har högstadiet gått smidigt. Tills nu alltså. Jag
tror att en ännu jobbigare tid kommer nu den här vårterminen. Skolmaten
står inte på min förändrings|lista. Den tycker jag att det inte är något
fel på.

I framtiden måste skolan satsa mer på dataundervisning eftersom jobben blir
mer och mer baserade på datorer.
Alltså ta bort det dålig betygs|systemet. Öka idrottstimmarna, mer
dataundervisning, bättre skolgårdar och färre läxor och prov.
Utgår man från de sakerna så skulle jag tro att ungdomarna i framtiden
kommer må bättre. Tack för att du tog din tid att läsa detta brev.
Med vänliga hälsningar: Mikael

Inskannad version

Mina skolår
När jag skulle börja ettan var jag mest nervös men också väldigt nyfiken.
Jag undrade hur det var att börja skolan.
Jag minns inte så mycket men det jag kommer ihåg var att skolan var en helt
annan sak än dagis/lekis. Skolan var något kallt, inget jag läng|tade till.
Vi var bara tre killar i klassen och eftersom jag inte passade med dem så
var jag alltid med större eller mindre på rasten. Innan jag började
mellanstadiet bestämde jag mig för att jag inte gick i skolan för att andra
personer vill. Jag gick dit för att lära mig saker.
Med den inställningen gick det naturli|gtvis väldigt bra.
Jag var väl en av dem som det gick bäst för.
Mellanstadiet var förvånansvärt roligt, roligare än lågstadiet.
Det var mer killar i klassen nu så jag hade roligare på rasterna. Läraren
vi hade på mellanstadiet var väldigt sträng, men också bra eftersom det var
ganska tyst i klassrummet.

Senare när jag började högstadiet blev jag förvirrad.
Jag förstod inte mycket på lektionerna eftersom jag var van vid en mera
bestämd lärare.
Konsekvenserna av att gå från en lärare som ansvarade mer för att vi skulle
göra läxorna och så vidare till en annan lärare som mer tog för givet att
vi tog eget ansvar var inte bra.
Jag struntade i det mesta eftersom jag vid denna tid förträngt att jag
lärde mig saker för egen skull. Men samtidigt fick jag nästan lite dåligt
samvete för att jag inte gjorde mitt bästa, så helt ”borta” var jag inte.

Innan jag skulle börja sjunde klass ”så” kan vara utsuddat så bestämde
jag mig igen för att kämpa mera och lära mig saker för min egen skull.
Men cirka två veckor efter starten så var det helt bortglömt.
Jag tror också att jag kanske var så omotiverad som jag var för att jag sov
för lite, och hade ”då” kan vara inskott från läraren då för lite
energi och inte kunde koncentrera mig ordentligt.

Det var först när jag började åttan som jag började ta ansvar på riktigt.

Jag började lära mig sakerna istället för att strunta i allt.
Även om jag fick långt ifrån maxpoängen på alla läxförhören och proven så
hade jag fått en helt annan syn på det hela igen.

Sedan dess har jag hållit ungefär samma kurs, det har naturligtvis gått
både upp och ned men mest uppåt.

Nu, i nian, har jag fortfarande samma inställning, ”Jag lär mig för
livet”.

Jag ser ljust på framtiden eftersom jag i höst kommer att få studera med
det jag är intresserad av. Det var ett ganska enkelt val att välja teknik-
linjen här i Arköping.

Efter gymnasiet så planerar jag att börja jobba, bara för att tjäna lite
pengar, men bara något år, max två år. Efter det ska jag söka in på
högskola/universitet.
Om jag inte kommer in på det jag vill så kommer jag att läsa upp de ämnena
jag behöver, men förhoppningsvis kommer det inte att behövas.
Slut