Inskannad version

MIN SYN PÅ SKOLAN
HEJ SKOLMINISTERN.
JAG HETER SIMON THORIN OCH GÅR I 9E PÅ TRÄDGÅRDSSKOLAN I JÖNKÖPING.
NU TÄNKTE JAG BERÄTTA LITE OM MINA ERFARENHETER GENOM ÅREN. JAG BÖRJAR MED
LÅGSTADIET.
ETTAN, TVÅAN OCH TREAN TYCKTE JAG VAR JÄTTEKUL. DET VAR BRA OCH ROLIG
UNDERVISNING OCH MAN VILLE LÄRA SIG. DET VAR MYCKET VARIATION PÅ
UNDERVISNINGEN OCH OFTAST JÄTTE SNÄLLA LÄRARE. DET FANNS ALLTID NÅGOT ATT
GÖRA PÅ RASTERNA. DET ÄR BRA MED SÅ LITE LÄXOR, FÖR OM MAN SKULLE HA FLER
SKULLE MAN NOG TAPPA SUGEN FORTARE.
LÄRARNA GER ETT JÄTTESTORT INTRYCK PÅ ELEVERNA SÅ DET ÄR VIKTIGT ATT SATSA
PÅ BRA, nästa rad saknas på kopian
PÅ MELLANSTADIET FANNS OCKSÅ MYCKET ATT GÖRA PÅ RASTERNA. DET VAR BRA.
NU SKA JAG SKRIVA OM HÖGSTADIET. PÅ HÖGSTADIET LÄR MAN SIG ATT TA MER
ANSVAR FÖR SIN UTBILDNING OCH ATT GÖRA EGNA VAL OCH BESLUT. DET ÄR GANSKA
ENFORMIG UNDERVISNING OCH DE FLESTA BLIR VÄLDIGT SKOLTRÖTTA.
MAN LÄR SIG MER OM DET VUXNA LIVET OCH FÖRBEREDER SIG FÖR GYMNASIET. PÅ VÅR
SKOLA FINNS DET INTE MYCKET ATT GÖRA UTOMHUS. DET ÄR TRÅKIGT FÖR JAG TYCKER
ATT OM MAN VILL GÅ UT PÅ EN RAST SKA DET FINNAS MÖJLIGHET TILL OLIKA
AKTIVITETER.

DET VAR DETTA SOM JAG VILLE SÄGA OCH JAG HOPPAS ATT DU FÖRSTOD ALLT.

Inskannad version

Mina skolår
Skolan började på Stenängsskolan där jag gick i tre år. Jag minns ganska
mycket om det. Vi brukade spela fotboll på rasterna kommer jag ihåg. Vi
hade också ett speciellt schema som vi gick efter där man fick bestämma vad
man skulle göra. Efter den skolan blev ded Björkängsskolan i två år. Då
tyckte jag om att gå där men där skulle jag inte vilja gå nu. Vi brukade
spela fotboll på rasterna även där.
Annars var det bara som vanligt. När man sen bytte skola till
Stenängsskolan så tänkte man först på att det skulle bli svårare. Att komma
till en ny skola kändes lite konstigt, men det gick ganska fort över för
det var samtidigt spännande. Efter sexan skulle man också byta klass och
det var inte så bra. Först tänkte man på vilka kompisar man skulle få med
sig. Jag fick med mig två av de jag hade valt. När vi skulle börja sjuan
sen så fick jag veta att en av dem hade flyttat.
Sjuan blev ändå det bästa på den här skolan. Jag hade min bäste vän kvar
och det var jag mycket glad för. Jag trivdes bättre i den nya klassen och
allt gick bra. Sjuan var också bättre för man hade mer lektioner i andra
klassrum istället för i ett hela tiden. Det var också bättre för man fick
fler lärare och det blev inte lika ensidigt.

När vi skulle börja åttan sen så hade även min bäste vän flyttat under
sommaren. Då trodde jag inte att jag skulle klara mig lika bra. Det var det
värsta som skulle kunna hända just då. Det var just därför inte åttan och
nu nian blev lika roligt och bra. Allt gick så bra just då. Men samtidigt
är vi fortfarande bästa vänner. Åttan kändes till en början som en liten
uppförsbacke, men det blev bara bättre och bättre. Men fortfarande inte
lika bra som sjuan. Betyget var också något nytt. Nian är ungefär lika som
åttan. det enda som skiljer är en del nya lärare och att det blev lite
svårare. Nian är ändå lite bättre än åttan, Jag vet inte varför.
Att byta skola ska bli bra även om man inte behöver gå så långt till den
nya. Det ska bli kul att få se hur det är att gå där. Jag ska gå där i tre
år och jag hoppas att det blir bra.

Om jag ska ta med mig några minnen från alla skolår så blir det svårt att
säga något speciellt. Det finns många bra.
Ett minne från Björkängsskolan är när taken ramlade ner i vinkeln.
Vi satt bara några meter ifrån. Jag undrade vad det var som hände. Man är
ju inte van vid att taket ramlar ner. Jag tyckte det var ganska kul, men
det var ju inte så bra.

Inskannad version

Mina skolår!
Första gången som det var meningen att jag skulle byta skola var i fyran.
Andra elever från Möllegården skulle börja på min skola, eftersom de bara
hade årskurserna 1-4. De skulle börja i min klass och i klass 4A. Jag gick
i 4B. Jag, Lovisa och några killar skulle då byta skola enligt rektorn,
eftersom annars hade vi blivit för många i klassen. Men jag och Lovisa
ville inte byta skola eftersom vi hade småsyskon och kusiner som skulle
börja på skolan och vi hade alla våra kompisar där. Så jag och Lovisa
började skriva brev där vi berättade allt detta till rektorn. När hon hade
läst breven gick hon med på att låta oss gå kvar.
Innan eleverna från Möllegården började på vår skola höll vi alltid ihop.
Om någon ramlade och slog sig så var hela klassen där och tröstade en. Men
efter det att ”möllegården” hade börjat på våran skolan tog allt det slut.
Folk började bråka och mobba andra.
De tre som blev utsatta för mest mobbing var Nigel, jag och Linda. Vi blev
utsatta för mobbing från andra terminen i fyran till slutet på sexan. De
som mobbade oss värst var: Lovisa, min föredetta bästis, Marie, Ebba, Lukas
och Natalie, som låtsades vara min och Lindas kompis. Natalie brukade vara
med oss på fritiden och snacka skit om den andra, få oss att vara ovänner
med varandra och i skolan brukade hon mobba oss och sen säga att hon inte
menade det. I sexan började jag och Linda ta avstånd från Natalie och Linda
och jag blev bästisar.
En ny kille började i vår klass i sexan och jag och Linda blev presenterade
som ”nördarna”. Det var Lukas som presenterade oss och han sa: ”… och där
borta står nördarna! ”

När vi började i sjuan fick vi byta skola eftersom Karlstorp, min gamla
skola, bara har årskurserna 1-6. Jag hamnade i 7E och Linda hamnade i 7F.
Vi brukade då träffas på fritiden och prata om allt. I åttan bytade hon och
en tjej som heter Livia till vår klass. Linda och jag började då träffas
både i skolan och efter skolan. Vissa som hade mobbat oss innan är nu
jättebra kompisar med oss och vissa snackar vi inte med.
Jag tror att börja i sjuan och på en ny skola var det bästa som kunde hända
oss. Vi fick många nya kompisar och vårt självförtroende har stärkts
väldigt mycket.

Inskannad version

Mina skolår

När man går i nionde klass och vet att man snart ska börja gymnasiet så
tittar man ibland tillbaka i tiden då man var liten och näst intill
bekymmerlös. Man till och med önskar att man fick leva om den tiden nån
gång.
Att börja ettan var mycket nervöst men när man är så liten så är det lätt
att få vänner. Det är klart att vissa har blivit mobbade ända sen förste
klass men jag lyckades att inte bli det, vilket jag är tacksam för. Jag
lärde känna några personer så bra att vi fortfarande håller ihop. Fast man
hade ju så klart också vänner från det dagis man gått på innan man började.
Till sist blev mina dagiskompisaroch mina nya förste klass kompisar ett
gäng som också fortfarande håller kontakten.
I alla fall, så under ettan, tvåan och trean bildades dom olika ”gängen” i
klassen. Jag var än en gång lyckligt lottad och kom med i det ”tuffa”
gänget. Det var så klart lärarna som började kalla oss det tuffa gänget
eftersom att det inte fanns många i klassen som vågade säga emot oss. Dom
var givetvis inte rädda för att bli slagna men dom visste att det fanns
vissa bland dom ”tuffa” som kunde snacka så mycket, så att personernas
eller personens, självförtroende sjönk så lågt som det gick.
Det var ungefär så här mina lågstadie och mellanstadieår såg ut. Fast det
finns ju även skillnader om hur mycket tid skolan tar mellan högstadiet och
mellanstadiet. T.ex. på mellanstadiet kunde vi bara ta på oss våra
rullskridskor när vi ville och gå ut och spela bandy på skolgården. Där
hade vi ändå roligt fast att vi gick i skolan. Men på högstadiet är det
nästan alltid bara lektioner på förmiddagen, sedan lunch och sedan
lektioner igen innan man slutar för dagen. Även när man började högstadiet
så bildades olika gäng som man var med på rasterna och så. Om det går en
dag när ens polare är sjuka så kan dagen kännas som en evighet. Därför är
det bra med att ha sina kompisar i skolan. För även om det är riktigt
tråkigt så blir det i alla fall roligare med kompisarnas närvarande. För
att ta ett exempel så, när vi åkte på klassresa i sjuan och bodde på ett
vandrarhem med fyra sängar i varje rum, hade jag tyckt att där var
skittråkigt utan mina låg – och mellanstadiepolare. Men när dom var med så
gjorde vi det bästa av situationen och det blev en rätt så lyckad resa.
När man tittar tillbaka så här på allt som har hänt, både roliga och
tråkiga händelser, så blir jag mest rädd för att börja gymnasiet. För tänk
om man förlorar och tappar kontakten med alla sina barndomsvänner. Och jag
tror att det är stor chans till att det kommer att hända. Eftersom att på
gymnasiet gäller det att hänga med hela tiden och inte komma efter.
Speciellt om man ska gå en sådan krävande linje som jag tänker göra. Men
inte bara därför utan även för att dom tre gymnasieåren är bland dom
viktigaste i ens liv. Man är nog också lite rädd för att dom flesta
människor man frågar om gymnasier, säger att det är ett stort kliv mellan
högstadie och gymnasie. Att man får en chock när man får se planeringen om
allt som man ska göra under terminen.
Det är dessa saker som jag anser är lite skrämmande när jag tänker in i
framtiden. Men man får väl ta dag för dag och bara kämpa på så fixar det
sig förhoppningsvis. Men man kanske får nya kompisar, vem vet, eller så kan
det börja lika dåligt på gymnasiet som det gjorde för vissa redan i ettan.

Inskannad version

Mina skolår

Den absolut mest nervösa dagen i mitt liv är den dagen då jag började
skolan. Mamma följde med mig och jag höll henne i handen nästan hela tiden.
När vi kom in i vårt klassrum så satt jag mig ner bakom en bänk och tittade
runt. Efter det så hördes en röst som sa: Hej och välkomna till min klass.
Det var Majvor, min fröken. Hon stod där framme i cirka en kvart och
förklarade vad vi skulle göra dessa tre åren vi hade framför oss. När hon
hade pratat klart så skulle vi gå en liten runda för att titta var dom
olika grejerna fanns. Vi tittade på bibloteket som var väldigt litet, vi
tittade på mat|salen som bara bestod av en serveringsdisk för vi skulle äta
inne i våra klassrum. Efter denna ”trevliga” rundtur så gick vi tillbaks
till klassrummet, pratade lite till och sen gick vi hem. Min första skoldag
av 9 år i grundskolan var slut. Dagen därpå gick jag till skolan själv och
Majvor gav oss böcker som vi skulle ha i våra bänkar. Alla hade hittat en
plats och efter bokutlämningen så gjorde alla var sin namnlapp som skulle
stå på bänken hela tiden. Vi fick gå ut och ta lite rast när vi gjort våra
namnskyltar och då träffade jag Viktor P och Henrik F. Vi blev kompisar
direkt. En liten stund senare ringde klockan in. Vi fick ta upp våra
matteböcker och börja räkna, Majvor hjälpte oss när vi räckte upp handen.
Tiden gick och vi lärde oss mer och mer. Efter en tid så bildades det gäng
i klassen både bland kilar//na och tjejerna. Jag ville inte gå med i något
gäng och därför så blev jag mobbad från 1:an – 4:an och lite i 5:an. Den
enda Majvor gjorde åt saken var att säga till mig att ”är man med i leken
får man leken tåla”. Detta gjorde att jag mådde sämre och sämre och många
dagar gick jag hem. Men jag klara mig och 3 år hade snart passerat. Min
första lärare i mellanstadiet hette Niklas och han var en mycket bra lärare
men han bodde i Landskrona och i slutet av 4:an så hittade han ett jobb där
som han av personliga skäl tog. Under tiden som rektorn letade efter en ny
lärare till oss så hade vi en massa vikarier som t.ex. Annemarie eller
”Annsan fosil” som vi kallade henne. Efter Annsan så kom Leni, en lärarinna
som snabbt försvann p.g.a magsår. Rektorn började jaga en ny lärare och vi
fick fler vikarier. Efter ett par veckor så kom det en ny lärare, han hette
Paolo Mourinho och han är den absolut bästa läraren jag någonsin haft. Han
fick ordning på klassen och han hjälpte alla allt vad han kunde. Han är för
den delen enhetschef på Videsjö nu för tiden. Vi fick veckoplaneringar som
vi skulle följa. Vi åkte på en klassresa till Göteborg i slutet av 6:an och
vi gick på Liseberg m.m. När vi slutade 6:an så fick vi var sin bok och en
glass av Paolo och vi tackade honom för den här tiden med en enorm blomkorg
som innehöll blommor, vin o.s.v. Sommaren gick snabbt och innan jag visste
ordet av så började jag 7:an. Mina mentorer som dom kallas hette Leif Järhl
och Kristina ”Kikki” Dal. Det var lite ovant här i början för man hade
lektionerna i olika salar och man hade verkstadstid, musik m.m. Efter ett
par veckor så hade jag lärt mig systemet med salar, verkstadstid, mentorer
o.s.v. Jag går nu i 9:an och jag slutar snart grundskolan vilket ska bli
skönt men samtidigt lite tråkigt. Det jag tänker på först när jag tänker på
min skolgång är alltså helt klart lärarna/lärarinnorna. Dom bra och dom
dåliga, dom snälla och dom elaka.

SLUT!

Inskannad version

457202

Mina skolår!!!

Jag kommer fortfarande väl ihåg den dagen jag började skolan. Jag var påväg
till skolan tillsammans med min mamma, detta var den dagen jag skulle börja
ettan. Ja mins att jag hade fjärilar i magen, och att jag hade på mig min
älsklings kläning, som var gul med råsa rosor på.
När jag och min mamma kom till skolan så fick jag släpa hennes hand, (från
min vilja) och gå och stäla mig i en ring med de andra barnen som skulle
börja ettan.
Det var som en stor knut i min mage.
När vi stog där i ringen så sjöng vi en sång, men jag kan inte minas vilken
sång vi sjöng.
Efter vi hade sjungit så fick alla nya etor gå i en tunel som var upbygd av
de som gick i tvåan och trean. Och så sjöng de : välkomen till skolan
Fanny, välkomen till skolan Fanny. Och så gjorde de med varje nybliven eta.

Och när alla hade gåt igenom tunelen så fick vi gå till våra föräldrar och
ta med dom in i klassrumet. Man fick leta reda på en bänk där det stog sit
namn på. Sedan fick man seta sig där, och mamma sat brevid på en stol.
De känndes så skönt och trykt att få ha mamma med sig.
Alla fick ficka, och efter det så var det dags att gå hem, men jag och
några kompisar från för lekte en stund på skolgården tills våra föräldrar
så att det var dags att gå hem.

Så var min första dag i skolan, och jag mins den väldigt väl. Det var en
spänande men pirig dag. Och en mycket viktig dag i mitt liv.

Lärarinan i tvåan!!

Jag kommer även väl ihåg den lärarinan jag hade i tvåan, hon hete Birgit
och var en mycket sträng lärare. hon hade varit lärare på skolan väldigt
länge, hon hade nog redan gåt i pansjon för flera år sedan. Hon var sådär
gamaldags i sätet. Hon hade ofta sånadär långa strumpor som gick upp över
knäna och en gammal rut/randig tjol. Och nån brun eller mörkgrön tröja. Och
så hade hon ofta en sjal på axlarna och hon hade pärmanentat hår och stora
runda glasögon och starkt röt lepstift.
Men hon var ända en mycket bra lärare.

Nu har jag snart gåt nio år i dena skola. Och jag måste säga att om man
tänker tillbaka på de nio åren så får jag nog säga att det för det mesta
har varit lyckat. Men jag tror att de tre sista åren har lyckats bäst det
är här det finns mycket kuniga lärare som man har fåt en bra kontakt med
och sammarbetar bra med.
Men sist men inte minst så är det ju alla kompisar man har fåt. alla de i
klasen och i min paralalklas. Jag tror inte att jag med ord kan förklara
vad dom har bityt för mig. Och det är inte bara några enstaka personer utom
alla i hela klasen. Och jag har fåt många väldigt bra kompisar för livet.
Men jag har dels fåt tre bra år att tänka tillbaka på tillsammans med
lärare och elever och väner.

Inskannad version

Mina skolår
Alltid när man har börjat en ny klass får man frågan ”åh vad stor du har
blivit, hur känns de att börja en ny klass då” När det gällde ettan kunde
man ju svara ”jätterolig” för de va det ju verkligen, sjun kunde man säga.
”bra, men långa dagar” för de var det verkligen, bussen kom inte hem förän
halv fem.

Första dagen i skolan var den mest spännande dagen i mitt liv, mamma och
jag gick in i klass|rummet som skulle bli vårat de närmaste året. På
väggarna sat de teckningar som de föra ettorna hade gjort, alltså de som
går i tvåan nu, alltså våra förebilder. Fröken som hete Cicci lutade sig
mot katedern och slog ihop händerna och log.
-Välkomen! skrattade hon och log för hon var så glad att se nya ansikten.
Hon ropade upp våra namn från ett papper som låg på en bänk.
-Veronika Johansson.
-ja, pep en röst från en flicka som var otroligt söt med kort blont hår och
mörka ögon.
-Magnus Pettersson
-jap, sa Magnus, Magnus och jag hade varit vänner sedan dagis vi brukade
härska i kuddrummet.
-Christian Pärsson
-Jaja, sa en spänstig kille och log mot oss tjejer, han var jätte//söt, en
riktig tjejtjusare tänkte jag.
-Stina Pettersson
-aaa, sa jag med darrande röst, nu var mitt namn sagt och det kändes bra.
-Jeanette Nilsson
-Ja, sa en lång tjej med pottfrisyr och bret leende
-Fredrik Jonnsson.
-umm, sa en kille och ryckte på huvudet för att få bort luggen ur ansiktet.
-Holger Matsson.
-op, sa en väldigt gullig kille, jag kännde igen honom han kommer från Bela
och han brukade pussas med Maja i ringen på lekis.

De här minns jag såväl, jag kände att de här skulle bli mina vänner för
livet, de var de här personerna jag skulle utvecklas med, och vi skulle
hålla ihop. I sexan när vi åkte på klassresa till Gotland med vår jättebra
lärare Pernilla. Hade vi otroligt kul och var sammansvetsade till en grupp
som kunde göra varje stund till något roligt.

Hösten 2000 började vi sjuan, och våran klass skulle delas. Därför som det
bara var tre tjejer i våran klass skulle någon få bli ensam tjej från
Surahammar. Jag och Veronivka var bästa kompisar så Pernilla valde Jeanette
och det kändes inte alls bra med sig fick hon Magnus och Fredrik. Men efter
några månader i sjuan känndes de OK. Vi hade nya vänner.

Nu går vi sista terminen i 9:an och 9b är en jättebra klass där alla håller
ihop, de känns som vi är bättre på det än 9A.

Nu håller vi på att spara till en klassresa och nästan alla vill komma iväg
någonstans. Vi tänkte på Göteborg. Jag hoppas verkligen att vi kommer iväg
någonstans och att resan blir lika kul som klassresan till Gotland i sexan.

Jag hade mina vänner från ettan och de hade varit vad jag ville de skulle
vara. Vi får se hur de bli i höst när vi ska dela på oss igen….

Det kom och gick folk i vår klass också. I femman kom en tjej från
Lindköping hon hete Nina Gowajdo hon var en tjej som gjorde det surt för
våran klass ibland. I femman kom också Samuel Hansson han var en busig
kille och kunde charma tjejerna efter ett år flyttade han till Island, och
Nina flyttade till Gunnebo. Islutet på sexan kom stockholmaren Jens in och
han finns ju ännu kvar…

Man lär sig, Man växe, Man utvecklas oerhört mycket under skolåren man lär
sig lika mycket om livet som om gångertabellen, Jag glömde aldrig de
speciela lärarna, kärlekarna, pinsama stunder och nervösa prov. Mitt i
helvetet finns det glädje och gemenskap, tur att vi har varann, tack!

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej!
Dagens skola är långt ifrån perfekt, fast Sveriges skolor är mycket bättre
än vissa andra länders.
Varje dag utförs skadegörelser på min skola, det är för det mesta klotter.
De som gör det här är bara några stycken, men hela skolan drabbas. Jag vet
inte varför de gör det, men det finns säkert en negativ ledarperson. Om
ledaren slutade och började ta skolan på allvar, så skulle skadegörelserna
minska, och alla skulle må bättre.
En del lärare behandlar flickor xxxxxx än pojkar. Om en kille kommer
försent så får han oftas en utskällning, men om en tjej kommer försent så
är det inte så mycket med det.
Fast de flesta lärarna är jämställda, så finns det en del som tycker att
pojkarna tar för sig för mycket, och det kanske de gör. Men det är ingen
anledning att var snällare mot flickorna.
Läxor kan vara bra i vissa ämnen tex i språk. Men det känns ibland som att
man får läxor bara för att man ska ha läxor.
Läxor ska man få i språkämnen och i fakta ämnen, tycker jag. I matematik är
det onödigt att göra samma sak hemma som man gör i skolan. Glosor är inte
så bra att lära sig i skolan det kan man lära sig hemma. Fakta-texter kan
man repetera genom läxprov. Jag tycker att eleverna ska få ta mer ansvar,
få bestämma själva vad de vill jobba med under några timmar varje vecka.
Jag tycker att det ska vara mindre klasser. Det är jobbigt när hela klassen
är samtidigt på en lektion. Det blir en så hög ljudnivå och man kan inte
koncentrera sig. Läraren hinner inte med att hjälpa alla, så man hinner
inte jobba så mycket, för att man väntar på hjälp.
Ibland så har man halvklass och då är det avslappnat och en behaglig
stämning.
Det sägs att skolan har dåligt med material men det tycker inte jag
stämmer. Vi har kanske inte de nyaste böckerna alltid, men de duger. Om det
står dåligt i böckerna, så kan man alltid hitta något på Internet. Våra
datorer duger till att använda för att hitta fakta på. Det är bara det att
smartfiltret stoppar lite för många sidor. Jag tycker att 2000-talets skola
ska vara fri från skadegörelser, duktiga lärare som behandlar alla elever
lika, eleverna får ta mer ansvar själva. mindre klasser, bra material
xxxxx.

Inskannad version

Mina skolår

Första dagen i skolan var en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag skulle
börja i klass 1 d på Stensjögården. Skolan hade skickat hem en klasslista,
men jag visste inte vilka hälften på listan var.
Mamma tvingades att följa med mig och vi blev varmt välkomna av min
lärarinna, Maj Ekeroth. Klassen såg ganska okej ut och jag hade mina
närmaste vänner från förskolan med mig. Efter två år med klassen flyttade
vi och jag skulle börja på en ny skola, Parkskolan.
Där var klassen bra. Jag fick snabbt nya vänner och vande mig vid
deras miljö. Min nya lärare, Lise, såg fort att jag var en elev som brydde
mig om skolan och var snabblärd. Jag tyckte mycket om henne, även om jag
bara hade henne under ett år. Hon var snäll, rar och gjorde alltid något
roligt utav tiden. Spela piano kunde hon mycket bra och det tog jag som ett
plus.
Nästa termin när klassen skulle börja fyran fick vi två nya lärare,
Sara Lennartsson och Annesofi Söderberg. De var trevliga, men jag tyckte
bäst om Sara, hon var bestämd och rättvis medan Annesofi mest surade. Vi
hade ett trevligt år tillsammans och när vi slutade fyran då vi skulle
börja femman efter sommarlovet berättade Annesofi att hon hade fått jobb på
en annan skola och vi skulle åter igen få en ny lärare.
Han hette Steve Hensch, engelsman och ganska ung, undervisade oss i
engelska och SO-ämnena. Honom trivdes vi mycket bättre med och vi hade ett
bra år tillsammans.
Det värsta med klassen på Park var att killarna ofta tafsade och
höllt på. Jag minns riktigt en dag.
Det var fredag. Vi skulle in efter middags|rasten och alla killarna
samlades runt mig, de började hålla på så mycket att jag blev sur och
ledsen. Jag sprang iväg till toaletterna, innan jag hann låsa dörren var en
av killarna med mig inne på toaletten. Jag bad honom gå ut men han kunde
inte sa han, eftersom de andra höllt dörren utanför. När de äntligen
öppnade var jag så upprörd att jag sprang ner till toaletterna en våning
under och låste in mig där istället.
Efter ungefär en kvart kom två av mina tjejkompisar i klassen och bad
mig öppna dörren. Jag ville inte, kunde bara inte sluta gråta och tycker
inte om att visa mig då. Slutligen öppnade jag och vi gick upp till vårt
klassrum. Lärarna hade fått reda på vad som hade hänt. Sara skällde ut
killarna som hade gjort allt, Steve satt i ett annat rum och väntade på
mig. Jag gick och satte mig hos honom, han ville veta exakt vad som hade
hänt detaljerat. Det var svårt att berätta, allt hade gått så fort och det
kändes så hemskt.
Sara kom också sen. Hon berättade att de hade fått utskällning,
vilken jag hörde och om de gjorde något igen skulle föräldrarna kontaktas.
Det var en lättnad, vi pratade inte om händelsen igen.
Inför nästa läsår, som var sexan flyttades klassen automatiskt till
Lundegård. Jag och några till från klassen valde att byta skola eftersom vi
inte ville gå där, skolan hade inte bästa ryktet precis.
Jag skulle nu gå mina sista grundskoleår på Carl Fredriksskolan.
Inför sexan skulle man välja ett B-språk, tyska eller franska, om man nu
ville. Jag valde tyska.
Eftersom jag red då, vilket jag tyvärr har slutat med nu så hade jag
min bästa vän från ridskolan i min nya klass. Under vårterminen träffade
jag en kille på skolan, han var min pojkvän senare under ungefär fyra
månader. Kanske var det det bästa som hänt i skolan?
När vi skulle börja sjuan skulle ala klasserna splittras och bli
indelade på nytt. Det var kanske bra, men ändå inte. Jag hamnade i klass 7
E, inte precis en klass man ville gå i, där var ett antal elever som var
helt av banan liksom.
Precis innan jullovet i sjuan fick jag reda på att jag skulle bli
korsettbehandlad. Min rygg var inte som den skulle, jag hade scolios. Detta
tog jag hårt. Jag ville inte ha någon korsett, det vill nog ingen, men
iallafall. Den var av hårdplast och gjorde ont. Jag kunde inte använda de
kläder som jag ville, var tvungen att använda slappa byxor och stora tröjor
för att dölja min sak. Trivdes inte alls, speciellt inte i skolan. Kunde
inte vara mig själv och såg konstig ut. Slutet blev att jag slutade använda
den som jag skulle.
Nu går jag i nian, det är min sista termin här på Carl Fredrikskolan.
Det känns bra, men ändå inte. Kommer sakna alla de som verkligen har betytt
något.
Jag har sökt till Samhällsprogrammet med inriktningen
samhällsvetenskap på Silversjö här i Trelleborg. Har varit där på
studiebesök och hälsat på. De har och håller på att bygga om. Där är och
kommer att bli mycket fint. Trivdes jättebra där och jag tycker att det ska
bli skönt i en annan miljö. Jag ska fortsätta att läsa tyska, vilket jag
tycker bra om och hoppas på att komma i en klass jag kommer att trivas med.
Min älskade vän, själsfrände och allt har sökt till en annan linje och hon
är helt klart den jag kommer att sakna mest.
Tänker positivt, jag har bytt skola, klass och lärare ganska mycket
och då har det gått bra. Det kommer det att göra nu också.

Inskannad version

Mina skolår

Trygghet Gemenskap

Dessa tre grundstenar är vad min berättelse grundar sig på.

Först ska jag sätta er in i bilden: Jag har gått i samma klass i fem
år. Under åren har den tunnats ut, men nytt, friskt blod, har aldrig
tillåtits blandas in.
Runt varandra har vi byggt en gemenskap, stark, ty den kom att bli vår enda
trygghet. Vår klass A, A – vi har alltid varit A, kom till sin början i
sexårsverksamheten, ty det var sagt så att en stark gemenskap redan så
tidigt som möjligt var något mycket positivt. Allt var så perfekt uttänkt.
De lärare vi haft, som alla var kvinnor, var de lärare som blev vårt första
substitut för våra mödrar. Det var inte mer än naturligt att det var dessa
som skulle över|lämna oss till skolan. Skolan ja. Att börja ettan var
paradiset. En gång i veckan tog våra lärare med oss till vårt blivande
klassrum, där vår blivande klassföreståndarinna väntade. En fantastisk
sådan. Första ”lektionen” ängnades åt presentationer samt instruktionen att
till nästa tillfälle vi skulle ses, ta med oss kuddar hemifrån. Det var vår
frökens, vi skulle kalla henne så, åsikt att kuddar re|presenterade
trygghet från hemmet. Nästa gång tog vi mycket riktigt med var sin kudde,
och vi instruerades att placera dem i en ring. Vi satte oss ned, och
talade. Vi fick bekanta oss med klassrummet, inreda bänkar, men mötet
avslutades alltid med att klassen satte sig ned i cirkeln.
När vi väl skulle börja första årskursen, kände vi redan till allting så
pass väl att vi kunde börja undervisningen direkt, med engelska sånger och
räkning. Personlighet uppmuntrades och bokpapper samt tecknings timmar,
representerade detta.
Det hela lyckades: Skolan blev ett nöje. Allting var frid och fröjd, men
allting har också en baksida.
En så älskvärd fröken, blev älskad även på annat håll, och detta ledde till
nyheten – Hon var med barn. Till en början var detta endast ett glädje
moment i vår tillvaro. Sedan kom det till vår kännedom att hon skulle
försvinna, överge oss, för barnet! Förlusten av vår stora trygghet, ledde
till starkare sammanhållning i klassen. Klass A. Budskapet om vår nya
lärare, fäste vi inte allt för stor vikt vid. Vi var övertygade om att det
bara fanns bra lärare. Vi hade fel. Den lärarinna vi fick var en
pensionerad sådan, som återtagits i tjänst, då hon hade stor erfarenhet;
och bodde i området.
Vi var alla nyfikna på hur hon skulle lägga upp undervisningen, men behövde
inte vänta länge. Metoden var belöning – bestraffning, med betoning på det
senare. Några var nyfikna på hennes tolerans nivå, och testade gränserna.
Hennes erfarenhet sade henne att det bästa sättet att få stopp på detta,
var att skilja bråkmakarna från varandra.
De skärmar på hjul som tidigare tjänat som anslagstavla samt bestyr i
diverse lekar, tjänade nu syfte som rumsavdelare. Dessa skulle hindra
elementen till problem från att ta kontakt. Ack så fel man kan ha. Murar
byggs för att rivas, och det som sker bakom en, anas inte av någon på andra
sidan. Papperskriget var ett faktum. Nya bestraffnings metoder. –
Motåtgärder. Nu blev bestraffningsmetoderna servar vi skulle smasha på.
Gemenskapen stärktes av att vi ställdes emot lärarinnan. Sedan drabbades
jag av en lunginflammation. Denna ledde till drygt en termins frånvaro.
Dock låg jag vid återvändandet, fortfarande först i räkne|boken, vilket
tyder på vad som hänt under tiden. Själv hade jag dock glidit ifrån
gemenskapen under den tid jag varit borta, och jag sällade mig till den
mindre grupp av elever som föredrog lugnet framför öppet uppror.

När lågstadiet var avklarat, fick vi en ny lärarinna i fyran. Vid detta
lärar|byte var det precis som det första, fast tvärt om. Nu tänkte vi att
vi omöjligt kunde få en bra lärare, då våra förhoppningar redan grusats en
gång. Med dessa negativa ögon mötte vi nästa ”utmanare” som vi börjat se
lärare som. Vad som bör nämnas är att vi i trean ständigt bytte lärare
mellan diverse vikarier, då vår föreståndarinna återgått till pensionen.
Denna konstanta växling förorsakade otrygghet och vidare separation från
gruppen å mina vägnar. Om vår nästa lärare finns inte mycket att säga vad
det gäller påverkan av gruppen. Gruppkonstellationerna stärktes, och jag
kan nu i efterhand säga att individbetoningen av mig var ytterst positiv
för mitt framtida skol|arbete. Under hårda läxor (Det behövdes med tanke på
lektionerna), fick jag en bred kunskaps bas.

Efter tre år i mellanstadiet bestämdes att situationen inte kunde låtas
fortgå längre. Mest p.g.a. klass rivaliteten antar jag. A och B hade blivit
oerhört patriotiska. Tvister om något så trivialt som delade bandy-mål,
kunde utlösa fullskaliga slagsmål. Genom åren hade vi i A:s antal
decimerats kraftigt. Från dryga trettio, var vi nu endast elva. Många hade
bytt klass till B, ännu fler bytt skola. Situationen var ohållbar, men den
var det enda vi hade. De ingrodda relationer vi hade till varandra hade
präglat en grupp som utgjorde lärar|kårens skräck. Vi slog ifrån oss allt
och alla. Lösningen blev en klass uppblandning. Varifrån man skulle få folk
var inget problem. B överskred nu fyrtio. För att slå hål på
sammansättningarna satte man sig i skol|ledningen ned och kontemplerade
samt samrådde med de två klassföreståndarna.

Detta kom att bli slutet för klass A. Vi, även jag, opponerade oss kraftigt
emot förslaget, och det skulle varit omöjligt att splittra klassen, om det
inte varit för vår första lärarinna. Hon kom tillbaka. Och visade upp
barnet. Vi var så slagna med häpnad att vi inte kunde säga så mycket. Det
gav oss distans. Vi kunde se tillbaka på åren. Vi såg att nya klasser
kanske inte skulle vara så dumt.