Mina skolår!
Även om jag har gått i skolan i nio år minns jag min första skoldag som om
det var igår. Jag minns att jag grinade och sa till mamma att jag inte
ville börja skolan. Veckan innan skolans start hade jag nämligen blivit
biten i kinden av en hund. Jag ville inte visa det stora såret för klassen,
men det var inte så hemskt när jag väl kom till skolan. Jag kännde ju redan
många av mina nya klasskamrater, dem som jag inte kände frågade bara vad
som hade hänt sen var det ur världen. Redan första dagen lärde jag känna
fyra stycken som kom att bli mina bästa vänner under tiden på Sörle|Skolan.
Det var Johnny T Lindgren, Mikael Åhlén, Glenn Hellberg och Emma Lagergren.
Första skolåret var vi ganska lugna, men sedan var vi aldrig stilla en
sekund när vi var tillsammans. Vi var som sagt aldrig stilla, där vi var
kunde lärarna vara säkra på att det hänte något rackartyg. Jag minns att
det var väldigt sällan att vi inte två hemrigningar i veckan. Två av alla
dem rackartyg som vi hittade på minns jag väldigt starkt. Det första hände
när vi gick i trean. Brevid skolan fanns det ett krondike som var absolut
förbjudet att besöka. Vi älskade ju förbjudna ställen så vi gick ner dit
och skulle fånga grodyngel. Efter en stund kom Ulla för att säga åt oss,
jag minns inte vad hon sa men något som gjorde Glenn arg. Han tog tag i
hennes ben och kastade omkull henne så att hon tappade hatten. Gissa vars
den flög, just det, ner i krondiket. Jag minns att jag och Emma tyckte att
det såg så kul ut att vi inte kunnde hålla oss för skratt. Egentligen minns
jag inte så mycket mer än att jag och Emma var tvungna att sitta och prata
med henne i hennes rum och be om ursäkt, medans Glenn bara fick
hemringning. Det andra hysset som jag minns väldigt starkt hände när vi
gick i femman. Vi hade en underbar natur- och slöjdlärare som hette Bertil.
Han hittade alltid på roliga saker med oss eftersom vi i hans tycke var den
bästa klassen han hade haft på länge. I femman tyckte han att vi hade
blivit stora nog att få göra kolmilor. Under vinter|halvåret hade vi klyft
små trästammar och ställt upp som milor. Nu var det sommar och dags att
sätta igång milorna. Det var så fruktansvärt varmt den dagen. I alla fall
så tyckte vi att klassen skulle gå ner till älven och bada, men vi fick ett
blankt nej av både Bertil och föräldrarna som befann sig i skolskogen den
dagen. Även om vi gick i femman så var vi otroligt smarta enligt oss
själva. Vi lyckades övertala Bertil att vi fem skulle få gå ut och gå i
skogen, men vi gick raka vägen till badet. Jag vet inte hur länge vi var
där, men när vi kom tillbaka var våra föräldrar där. Bertil hade blivit
orolig och ringt till dem. Bertil och föräldrarna bestämde att vi skulle få
kvarsittning i en timme. Senare hade föräldrarna ett möte där det bestämdes
att vi fem inte skulle få vara med varandra igen. Det kännes ju konstigt
att helt plötsligt bli nekade att vara med varandra när man varit hur bra
kompisar som helst i fem år. Men idag är jag glad över vad de bestämde. Om
jag tittar tillbaka på tiden på gläntan finns det väl bara en negativ sak.
Jag var mycket med Sanna och vi var båda less på skolan så vi skolkade
väldigt mycket. Det gjorde ju inte betygen bättre direkt. Men när jag fick
mitt första betyg insåg jag att detta verkligen var på allvar. Jag började
då göra mina läxor och vara på lektionerna.
Om jag blickar tillbaka på de roligaste sakerna med mina skolår faller
tankarna direkt på Bertil. Han är den bästa och mest jordnära lärare jag
någonsin har haft, Han lektioner i t.e.x fågelskådning, överlevnad,
bärplockning osv. kan ha bidragit till varför jag älskar naturen så
otroligt mycket som jag gör idag. Men om jag tittar tillbaka på min tid här
på gläntan så måste det vara klassen. Jag har haft den otroliga turen att
få gå i en sådan underbar klass som jag gör. Vi har verkligen kul ihop. Då
tänker jag på t.e.x femkampen som vi hade i åttan. Vi hade verkligen kul
och man såg på alla att de trivdes. Sen så är det ingen som buar ut någon
om den gör fel utan önskar den lycka till i nästa försök. Vilket är helt
otroligt bra gjort av klassen, medans jag har sett i de andra klasserna att
man buar ut någon så fort den gör något fel. Min klass är absolut det bästa
minnet jag har från Gläntanskolan.
Kulturellt kapital: 500+
Mina skolår
Vad hade jag varit utan denna älskade och hatade skola?
Det är något jag ofta funderar över. När jag började sexårsgruppen var jag
som en skrämd katt. Jag satt helst i ett hörn och gömde mig. Under
samlingarna vågade jag inte ens att säga mitt namn.
Min första skoldag har jag inget minne av men den andra, då det var dags
för klassens första samling, den glömmer jag aldrig.
Vi satt i en ring och rullade en boll. Den som fick bollen skulle säga sitt
namn. Jag var bland de sista som fick den. Jag tog den snabbt i mina
händer, rörde lite på läpparna och rullade den till flickan mittemot. Min
nya fröken bad flickan att rulla tillbaka bollen till mig, för hon hade
inte hört mig säga något. Jag tog bollen och satt med den tyst i knäet. Min
nya fröken försökte att prata med mig, men jag stängde mina öron, tills jag
hörde henne säga att jag fick rulla bollen vidare.
Under årens lopp gick det allt bättre, men fortfarande var jag väldigt
blyg. Jag hade inte så många kompisar, fast jag försökte inte heller att
skaffa mig några. I min tysta ensamhet kunde jag drömma mig bort. I ett av
mina tappra försök att göra dröm till verklighet, gick jag (i 5:an) en hel
vecka med Madickenklänningar och svarta stövlar med klack och snörning. När
man ser tillbaka på det skulle man kunna säga att jag var skolas enda
”flum”.
Först i 6:an kom min stora räddning; En vändning på min skolgång.
Alla mina klasskamrater skulle börja i en högstadieskola i hemkommunen.
Alla utom jag. Aldrig ville jag sätta min fot i samma skola som någon av
mina gamla klasskamrater.
Nu går jag mitt sista år i musikklass på Drottningskolan i Tyresta.
Människorna här har fått mig att vilja gå till skolan, något som jag för ca
3 år sedan skulle se som omöjligt.
Här får jag vara hur blyg jag vill, men det vill jag inte.
Man kan säga att vi är som frön när vi börjar skolan.
Mina 6 första skolår ville fröet aldrig gro, man trodde då att fröet var
sjukt.
Men sedan, när jag kom till Drottningskolan, växte fröet upp till en
blomma; allt det behövde var lite hänsyn och kärlek. Jag blommar nog lagom
till gymnasiet. Det finns nog många människor i världen som inte får en
chans att blomma. Jag vill så gärna hjälpa dessa människor. Kanske blir jag
lärare en dag.
Mina skolår
Lärare, nationella prov, snus och musik
Jaha. Nu sitter jag alltså här, sal 10 på Stenhagaskolan i Gilspång.
Nationellt prov var ordet. Nationellt prov som ska genomföras på 2 timmar
och 45 minuter.
Vi har fått papper om hur detta ska genomföras. 4 uppgifter att välja
mellan. Jag har valt uppgift nummer 1, att skriva en krönika om mina
skolår. En ganska lätt uppgift tänkte jag. Men nu, några minuter in på
lektionen, inser jag att det kanske inte alls var en så lätt uppgift. Var
ska jag börja? I ettan eller kanske i sjuan? Jag börjar nog någonstans i
mitten. Varför inte i femman? När jag sist satt med ett sånt här nationellt
prov i handen. Fast det jag mest kommer ihåg från den tiden var att det
handlade om matte, matematik. Inte som i det här fallet, svenska. Och då, i
femman, tog jag det mest som en lek. ”Nu ska vi ha ett Nationellt prov små
barn. Det här provet gör alla som går i femman. Jobba nu ordentligt!”
Frökens uppmaningar om att jobba ordentligt. De hade man hört många gånger
förut, varför skulle de betyda något alldeles särskilt nu?
Det är nog inte bara jag som lagt märke till de här orden. De tre ”magiska”
orden. Alla lärare och fröknar säger de jämt. Men jag funderade (och
funderar) nog ganska mycket på just de orden ”Jobba nu ordentligt”. Det
kanske är en mening som alla blivande lärare måste lära sig säga. De kanske
sitter och tränar på dem, ”Jobba nu ordentligt, jobba nu ordentigt..” Eller
kanske inte, men man vet ju som aldrig. Lärar yrket är nog inget av mina
drömyrken direkt.
Tänk att behöva stå där framför en klass, skrikandes ”JOBBA NU ORDNTLIGT!!”
och ingen lyssnar. Att få rätta alla dessa prov och läxförhör, och hela
tiden längta till sommarlovet. Fast lärarna är nog lite som oss elever. Vi
längtar ju också till sommarlovet. Och även fast det är lärarnas uppgift
att just lära oss saker, så lär nog vi elever dem ganska mycket också.
Livet lär oss nya saker varje dag! Oj, det där lät nästan som en prästs
ord.
Så, vad var den här uppgiften om? Att skriva om mina intryck från
skolåren.. Intrycken är många, och än så länge har jag väl lyckats ganska
bra i alla fall?!
Nu kanske jag kan berätta om lite intryck från den här skolan, ”Stenis”.
Innan vi ens hade börjat här, i sexan fick vi höra av andra att sjuorna
skulle få ”smaka toastolen” den första dagen. Men skulle bli doppad i
toaletten. Vi var skit rädda första skoldagen. Ingen sjua vågade nog gå på
toaletten under den första veckan. Hellre kissade man på sig, än gick på
toa.
Men sen släppte det och vi vågade gå. Niorna var inte så farliga som de såg
ut. Hemskt stora, ja. Men ungefär lika farliga som min Sprite flaska.
Jusste, det är med läsk är också ett starkt intryck. På Stenhagaskolan får
man nämligen äta godis och dricka läsk i korridorerna. Och kiosken ligger
alldeles bredvid. Mini-Ica eller Ica-Bosse, kalla den vad du vill.
Dit går man ganska ofta. Och varje gång möts man av orden ”Cha, vad ska du
ha nu då? Är det äcklig mat igen?” Och alltid köper man samma sak. 3
choklad bitar för 10 kr. Sen bjuder man alla kompisar, så man nästan inte
får något kvar själv. Och har man inga pengar så lånar man av någon. Efter
en vecka har man kommit upp till ganska höga skulder. Men vad gör man inte
för lite godis?
Ett tredje intryck är snuset.
Nu, efter snart tre år, har jag vant mig för jag ser det inte lika mycket
längre. Men förut, i sjuan, var snuset överallt. Inte bara under läppen på
de ”coola killarna” utan även på väggarna, i taket, på väggarna, under bord
på TV:n, ja överallt. Många gjorde sin ”snusdebut” redan i sjuan. Jag har
aldrig gjort min.
Där gick vi alltså. Vi små sjuor, bland alla stora åttor och nior. Rädda
var vi. Rädda för att få smaka toalett, rädda för att åka fast för snatteri
på Mini-Ica även fast vi inte gjort något, rädda att bli träffade av
nerramlande snus från taket. Men det var som en spännande rädsla, en nästan
rolig rädsla. Tidigt lärde vi oss vilka man passade sig för. Vilka som var
snälla och vilka som inte var det.
Under hela min högstadieperiod har musik spelats. Eftersom vi hade turen
att få våra skåp i TV rummet hörde vi och hör vi jämt på musik.
MTV står på, på högsta volym, alltid. Man måste nästan skrika när man går
förbi. Men nu, under nationella proven, är den avständ. Det hänger en lapp
på den, med orden ”TV:n stängd pga nationellt prov i årskurs nio”.
Det är nästan alldeles tyst i korridoren, hela klass rummet är tyst.
Vi är en klass med rykte att vara skrikiga och bråkiga, men nu är det lugnt
och tyst.
Men i mina hörlurar spelar National teatern ”Vi är barn av vår tid”.Och det
är väl just vad vi är, barn av vår tid.
Jag dricker nu de sista klunkarna av min Sprite och avslutar med Bob hunds
sköna ord.
Nu är det revulotion på gång!
Bäste skolminister,
Jag sitter just nu i skolan och försöker skriva ett nationellt prov i
Svenska. Jag kan välja mellan fyra lika tråkiga ämnen som inte säger mig
någonting.
Just nu sitter hela Sveriges nionde|klassare och svettas och försöker
komma på vad de ska skriva. En del av dem har ingen aning om vad som är
skillnaden på en krönika och en novell, en del av dem sitter och oroar sig
för vilket betyg de ska få. Andra kanske ser orden hoppa framför sig och
sitter och kämpar för att ens förstå uppgiften.
Vad gör du själv just NU? Det är ju ganska tidigt, du kanske ligger och
sover? Det hade jag gärna gjort själv, men vi har ju som bekant skolplikt i
Sverige.
På Pappret jag har framför mig står det att ”skolministern vill förändra
skolan”. I helvete heller!, tänkte jag först. Men jag känner ju inte dig
och det är möjligt att du faktiskt vill förändra skolan men jag undrar om
du är rätt person för jobbet.
Minns du någonting från din skoltid? Vet du något om hur det är att gå i
skolan idag? Vet du någon|ting om att ha dyslexi och behöva kämpa som en
gnu för att hänga med? Vet du någonting om att vara mobbad och inte våga gå
till skolan? Har du någon aning om hur det känns att få en
gymnasievalsblankett som det står ”ej behörig” på? Har du någonsin blivit
upptryckt mot en vägg och taffsad på av dina skolkamrater?
Skolan suger, skolministern! Vad tänker du göra åt det? Vad tänker du
göra för alla de som inte kommer att få god|känt på detta prov? (Mig, till
exempel? Jag har säker ”svävat iväg från ämnet” eller något).
Om jag får försöka mig på en gissning så kommer du inte göra ett skit – De
eleverna får väl gå på Ängagymnasiet ett par år och försöka få svenskbetyg
bäst de vill.
Jag har vänner som antagligen inte kommer att få betyg i ett eller flera
kärn|ämnen. En del av dem käkar hellre gift än går på Ängagymnasiet, varför
är det så?
För att detta inte bara ska bli en massa gnäll utan lite konstruktiv
kritik också så kommer några ”förslag på tänkbara förbättringar”:
Inför flextid! Jag vet inte hur dt är med dig själv men själ kan jag vara
ganska morgontrött och hade gärna gjort det här provet en timma senare.
Avskaffa betygen! Jag (och många med mig) vill slippa att hela tiden få
saker vi gör bedömda och betygsatta, Hur mycket säger egentligen betygen om
ens kunskaper? En av de intelligentaste människor jag känner har IG i alla
ämnen utom tre. Min mamma gick ut med etta i matte, idag undervisar hon
ibland i det. Kan vi inte få skriftliga omdömen i stället?
Ändra hela skolsystemet! (Det här tycker du säkert var ett förslag på en
otänkbar förändring istället men jag tror att det är vad som behövs). Jag
citerar än en gång det underbara provpappret med ”vi lär inte för skolan
utan för livet” Du får ursäkta mig skolministern men jag tycker inte det
känns som om jag efter snart nio år i skolan har de ”färdigheter och
kunskaper” som behövs för att klara mig ute i livet. Varför kan jag inte få
hoppa av skolan och göra någonting annat i ett år? Jag har för mig att det
behövs folk inom vården. kan inte ungdomar få göra praktik på ett
ålderdomshem eller liknande? Det blir ju två flugor i en smäll,
skolministern!
Jag vill ut i Världen, jag vill känna att jag gör något för samhället,
att jag behövs! Visst, det är säkert jätteviktigt att kunna ta ut
satsdelarna i en mening och att veta om magnesium är ett grundämne eller
inte (det är det va?). Men jag tror nog man skulle kunna lära sig en hel
del utanför skolan också.
Innan du avfärdar detta som patetiskt gnäll så vill jag bara tala om att
jag har hyfsade betyg, jag är inte mobbad, de flesta av mina lärare är
jätteschyssta, jag har kanske inte någon anledning att gnälla egentligen.
Vad gnäller jag då för? För att jag trots att jag inte har några direkta
problem är väldigt less på skolan. Då kan jag ju föreställa mig hur det är
för de som faktiskt har dyslexi, eller är mobbade eller fortfarande inte
lyckats skriva en enda rad på detta prov. Kan Du tänka dig hur det är för
dem? Jag hoppas det och jag hoppas att det är sant att du vill förändra
skolan. Förändra den rejält och från grunden i så fall. För som det är nu
så längtar jag tillbaka till dagis, fast jag alltid avskydde att göra
pärlplattor.
Med vänliga hälsningar
MINA SKOLÅR
Det var en solig sensommarmorgon, och jag vaknade gladare än aldrig för,
jag skulle börja skolan! Jag klev upp ur sängen och klädde på mig snabbt
som ögat, drack ett glas o´boy och borstade tänderna. Sedan ställde jag mig
utanför dörren och väntade på att mamma skulle komma så att vi kunde gå
någon gång.
Plötsligt så stod jag där, i klass 1A’s kapprum, jag blev nervös och kände
en klump i magen. Sedan ropade läraren in oss i klassrummet och fick sätta
oss vid en varsin bänk. Min nervositet hade lagt sig när läraren
presenterade sig inför klassen, det märktes att hon också var lite nervös.
– Mitt namn är Berit Jansson, sade hon med hög röst. Det jag då inte visste
var att personen som stod vid katedern och pratade skulle betyda så mycket
för mig i framtiden.
När Berit hade pratat färdigt bjöds vi på saft och en varsin bulle, sedan
skulle föräldrarna gå hem. Skolan hade äntligen börjat!
Det första året var jag lika glad varje morgon när jag skulle gå till
skolan. Jag lärde känna alla mina klasskamrater och även en del elever från
parallellklassen. Jag lärde mig alfabetet, läsa mina första ord och även
mina första matematiska uträkningar. Dagarna gick och jag kände mig mer och
mer hemma på skolan. Skolavslutningen det året är någonting som jag aldrig
kommer att glömma.
Jag kom till skolan på morgonen och alla 6:or som jämt såg så lessna ut var
plötsligt strålande glada. Jag visste inte att en skolavslutning skulle
vara så festlig. Alla klasser skulle framföra en sång, vi sjöng ”Den
blomstertid nu kommer”. Men det jag minns bäst är när lagkaptenerna för
klassen som vunnit skolturneringen i fotboll fick komma upp på scenen och
hämta pokal och diplom. Jag drömde om att en gång få stå där som dom och
vinka till publiken. När alla festligheter var slut så samlades vi i
klassrummet, och det var dags för läraren att säga några sista ord innan vi
fick gå hem.
Redan efter en vecka av sommarlovet började jag längta tillbaka till
skolan. När skolan senare började var jag jätteglad. Det året fick jag mina
första ”bästisar”, dom hette Nikolas och Henrik och gick i min klass. Jag
blev även väldigt god vän med våran fröken Berit. Förutom mina föräldrar så
var hon min stora förebild på den tiden. Hon brukade vara med oss på
rasterna och leka, och man kunde prata med henne om vad som helst. Ibland
satt vi och pratade i timmar vi kom väldigt bra överens.
Åren gick och jag hade redan börjat 4:an. Jag hade fått skiljas från Berit
och vi fick en ny lärare som hette Bodil. När jag såg henne för första
gången blev jag faktist lite rädd, hon hade potatisnäsa, dubbelhaka och
hennes kinder var stora som äpplen. Men skenet bedrog Bodil var en väldigt
trevlig lärare som jag kom väldigt bra överens med jag kände värkligen att
hon litade på mig.
I början av vårterminen kom våran gymnastiklärare Solveig fram till mig och
frågade ifall jag ville ta ut ett lag till skolturneringen, jag blev glad
och svada ja utan att tveka en sekund.
Vi var en väldigt duktig idrottsklass så vi delade upp oss i två lag. Det
jag minns bäst av turneringen det året var när vi vann över 6:orna, efter
slutsignalen trodde ingen att det var sant. Vi kom 3:a i turneringen det
året, och det var väldigt stort för oss eftersom vi var yngst.
Årskurs 5 var nog den värsta i mitt liv. Tidigt på höstterminen brann
Ullskolan ner och vi blev tvugna att flytta till Tidaskolan i ett år. Det
var väldigt långt för mig att gå till skolan, och när jag väl var framme så
var jag oftast trött. Vi fick hela tiden gå fram och tillbaka mellan
Ullskolan där vi hade gympa och Tidaskolan där vi hade vanliga lektioner.
Jag var även inblandad i ganska många bråk. Jag minns speciellt ett matkrig
som jag startade tillsammans med min käre vän Henrik. Vi kasde tomatsoppa
på varandra tillslut var hela matsalen med i kriget. Alla lärare och
mattanter var rasande och skickade mig och Henrik till rektorn där vi fick
sitta och skämmas. Vi startade även även ett stort snöbollskrig mellan
våran klass och paralellklassen. Kriget höll på i ca: två veckor eftersom
snön senare försvann. Vi var även inblandade småbråk och fick hemringning
minst en gång i veckan. Vi skolkade även en hel del och personalen på
skolan blev mer och mer arga på oss.
Till råga på allt fick jag reda på att min förra lärare och ”kompis” Berit
hade avlidit i cancer. Sorgen den veckan var obeskrivlig hon var ju en av
mina största förebilder fortfarande.
Men allting vände när skolturneringen satte igång på våren. Jag och Henrik
fick äran att ta ut laget även detta år om vi lovade att inte bråka och
skolka, och det gjorde vi. Det året spelades turneringen på Tida|skolan
vilket gynnade oss eftersom det var så små mål. Det gick bra i turneringen
även detta år, vi vann våran grupp och gick ända till final. Vi förlorade
finalen mot 6:orna, jag tror att det blev 5-3, och min dröm om att få lyfta
bucklan på skolavslutningen slogs i spillror. Redan då längtade jag till
nästa turnering, då jag skulle få min sista chans att lyfta bucklan.
Terminen flöt på och jag och Henrik skötte oss igen som vi hade lovat.
Årskurs 6 är den hittills roligaste i mitt liv. Det hände massa roliga
saker det året. Vi åkte på klassresa till Gotland i fyra dagar det var
bland dom roligaste dagarna i mitt liv. Jag har flera minnen därifrån, bla.
så cyklade vi vilse i skogen när vi skulle titta på raukarna, när vi kom
fram skulle resten av klassen cyckla hem.
Jag fick även vara koncerancier på skolkabarén vilket var en stor ära för
mig.
Jag fick bra omdöme av lärarna och det kändes som att livet lekte. I
skolturneringen var vi storfavoriter, vi levde upp till allas förväntningar
och vann alla våra gruppspelsmatcher med stor marginal. Även jag
personligen levde upp till kraven som lagkapten och målskytt, Jag gjorde
ca: 5 mål per match och fick mycket beröm. Vi lekte oss fram till finalen
där vi lite oväntat fick möta klass 5A.
I finalen chocköppnade 5orna och ledde med 2-0 efter 5 min. Men vi tog oss
samman och vann tillslut med 6-3, jag gjorde fyra av målen. Varje mål
tillägnade jag Berit, som jag inte kunde glömma. Efter finalmatchen kom
gympaläraren fram till mig och gratulerade mig till segern och frågade
ifåll vi ville möta lärarna i en match veckan därpå, jag tackade ja utan
att tveka.
Matchen mot lärarna spelades dagen innan skolavslutningen. Det regnade, det
var flera stora vattenpölar på planen och alla var ”dyngsura” efter 10
sekunder. Hela skolan var där och tittade, många höll upp stora skyltar,
jag minns speciellt en skyllt där det stog ”Vi älskar dig Krille”.
Matchen slutade 2-2 och jag gjorde ett av målen vilket jag var väldigt glad
över.
Plötsligt var den här, skolavslutningen, dagen jag hade drömt om, jag
skulle få gå upp på scenen och lyfta bucklan inför allihopa.
Vi samlades i klassrummet för att gemensamt gå till avslutningen. Och efter
att vi hade framfört våran avslutningslåt i form av en egen version av ”Var
Nöjd Med Allt Som Livet Ger” var det dags. Gymastikläraren bad mig och
Henrik komma upp på scen och ta emot pokalen.
Vi tittade på varandra och gick upp scen applåderna och busvisslingarna var
öronbedövande. Vi fick svara på några frågor som gymnastikläraren ställde i
mikrofonen innan det var dags. Min dröm sen första klass skulle gå i
uppfyllelse, jag och Henrik tog ett gemensamt grepp runt den stora bucklan
och lyfte den mot skyn. Vi skrek ut våran glädje och alla började jubla,
aplådera och busvissla, det var en obeskrivlig känsla, helt fantastiskt!
Min dröm hade gått i uppfyllelse och jag grät av glädje.
Hej Skolministern! Polhemskolan, Malmö
Jag heter Malin Hartau och går i klass 9 på Polhemkolan i Malmö. Jag tycker
att det är ett väldigt bra förslag av dig/er att förändra grundskolan. Lika
bra tycker jag det är att du frågar oss som har gått i den i nio år. Nästan
alla har väldigt många vettiga synpunkter. Jag själv har gått på tre
väldigt olika skolor i dessa nio år.
I ettan till trean i en bland-klass (en 1-3:a). I fyran bytte jag och alla
mina kompisar från samma årskurs och klass till en helt nybyggd montessori
skola, men fortfarande kommunal. Där gick vi först i en 3-5:a och sedan i
en 4-5:a.
Efter det, när det var dags att börja sexan delades vi upp i olika klasser
och kom på helt vanliga högstadieskolor i en helt vanlig klass.
Så har min grundskoletid sett ut och efter den tiden har jag ganska mycket
åsikter om vad man kan förbättra, men också vad man bör behålla och jobba
vidare på.
Jag börjar på vad som är och har varit sämst: betygsystemet!
Det är helt galet att det bara finns tre nivåer på godkänt.
Betyget G – godkänt är alldeles för stort och det finns ingen chans för
lärarna att göra det någorlunda rättvist. Jag har aldrig hört någon säga
att det är bra, varken lärare eller elever. Det tycker jag är det första ni
ska ändra på!
Nu när jag har sagt (skrivit) det kan jag berätta om något jag tycker
skolan har lyckats bra med. Det är datorerna och biblioteket.
Visst vill man kanske ha de nyaste och modernaste datorerna, eller många
fler men jag tycker det är bra som vi har det och det blir bara bättre och
bättre.
Biblioteket på vår skola är också bra. Där finns alltid nya böcker som
passar alla. Det finns tidningar i fall man bara vill ha något att bläddra
i en rast och det är oftast en snäll människa som är där och kan hjälpa om
man letar efter något speciellt.
Som jag tror att alla vet är skolmiljön ganska stel och tråkig på
högstadiet. Jag tycker att man nästan varje rast saknar något ställe att
sitta på, tyvärr brukar det bli det smutsiga golvet som blir sittplats, och
får man en sittplats är bänkarna hårda och obekväma. Många hade nog
uppskattat lite fler och skönare bänkar, soffor, fåtöljer eller stolar både
inomhus och utomhus.
Av vad jag minns så behövs nog inte detta lika mycket i låg- och
mellanstadiet. Men det är klart att det behövs där också.
Det finns en annan sak som också skulle göra skolan lite mer ”hemtrevlig”
och det är mindre klasser. Jag upplever att för många av mina klasskamrater
blir osynliga i en klass på ca 30 elever. Lärarna märker dem inte så ofta.
I en klass med några färre elever, fem hade säkert räckt, hade både läraren
lagt märke till dem oftare och de hade kanske själva också vågat synas lite
mer.
Detta behövs snarast i alla årskurser.
Jag har bara sett en liten del av skolan och endast i Malmö, men ändå har
jag sett mycket.
När jag började ettan i 1-3b fick jag två faddrar, en som gick i tvåan och
en som gick i trean. Det var väldigt bra för man kände sig trygg med dem,
de hjälpte mig och de tog faktiskt stort ansvar för mig. Det var också
väldigt bra för mig att känna en av de stora treorna.
När jag sedan började tvåan och fick mitt fadderbarn kände jag ett väldigt
stort ansvar. Jag tror att det är en bra erfarenhet. Att alla
lågstadieklasser sammarbetar behövs!
Det finns mycket att säga men jag berättar bara mina åsikter som kommer upp
i mitt huvud och känns viktigast just nu.
Detta är ännu en av dem:
Vikarier!
Under hela årskurs sju hade vi nio olika vikarier i franska. Vi räknade
dem. Ingen av dem kan ha varit utbildade lärare. Vi lärde oss ingen franska
i hela sjuan!
Hur kan det gå till så?
Det var också i den perioden folk började skolka.
Lägligt? Nej!
Jag är inte så insatt i detta med vikarier man av mina erfarenheter vet jag
att skolan måste bli bättre på det!
Här kommer saker skolan ska ha beröm för: vårt schema, idrottslektioner,
vissa frilufts|dagar, lärarna som är bra i största allmänhet, projekt,
antimobbning. m.m.
Detta har ni lyckats ganska bra med! Tyvärr finns det mycket mer som är
dåligt än bra och det skulle aldrig få plats här.
Jag har skrivit om det jag upplever som sämst och bäst.
Eftersom ni kommer få in så mycket förslag och synpunkter hoppas jag att
2000-talets skola blir perfekt.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
Malin Hartau
Mina skolår
Nu ska jag berätta om mina nio skolår. Jag började i första klass
tillsammans med min bästa kompis Hanna. Vi kände varandra redan från
förskolan. På morgonen innan jag skulle till skolan, så skulle mamma ta på
mig kläder som var lite finare än vandliga kläder. När mamma och jag hade
gjort vid oss så skulle vi möta up Hanna och hennes mamma på vägen till
skolan. Nu var vi frame vid skolan och jag var jätte närvös för dom gå om
någon klass. Nu skulle jag börja på den stora skolan. Det var värkligen
jätte läskigt. Den klassen jag skulle gå i hade jag redan träffat. Jag var
inte nöjd med klassen. Nu hade jag börjat i sexan och det var då allt det
svåra skulle börja. Jag var ju inte alls bra i skolan så jag fick börja i
spesial|klass igen. I dena spesial klassen var det inte alls kul för där
gick dom stora eleverna. Jag hade aldrig så många kompisar. Nästan hela
klassen var imot mig. Det fans en tjej mamma. På skoltid ville hon att jag
skulle sno böker till henne och att jag skulle skolka, så jag fick sno
skrivböcker och skolka. Så efter ett tag så var jag jätte dålig i skolan.
Hon gick mig värkligen på närvarna. Efter halva sjuan så började en ny tjej
i min klass hon var jätte|snäll så vi blev bästa kompisar. Pernilla blev
jätte arg på mig och sa till mig att jag fick välja mellan min nya kompis
och henne. Då blev jag arg på Pernilla och sa att gled ifrån mig och min
kompis. Det kändes jätte skönt. Men samtidigt då så flyttade min kompis så
i nian, början av nian hade jag inga kompisar så mina betyg blev jätte bra.
Jag gick ifrån elva ig till noll ig. Så nu är det slutet av nian och jag
har fått en jätte|bra kompis som heter Olof. Han hjälper mig med läxorna i
skolan. Så nu är allting jätte bra i skolan som det var i ettan till fyran.
Min skoltid
Nu när jag tänker tillbaka på skolan minns jag att det inte alltid varit
såbra! När jag började första klass gick väll allt som det skulle. Men jag
var väll lite stökig, det är väll fullt normalt för ett barn med dyslexi.
Men då var det inte lika normalt med dyslexi som det är nu. Min fröken
började anklaga min föräldrar och skylla på att jag var en dåligt
uppfostrad son, och hon började tjata om att det var för att dom hade
skillt sig när jag var bara 3 år. Men det köpte inte mina föreldrar, när
jag skulle börja mellan stadiet skickade dom mig till ett ställe för att
göra en diagnosisk utredning Jag fick stämpeln ”dyslexi” läs och skriv
svårigheter. Efter som att lärarinan haft fullt upp med att flytta runt mig
i klass rummet och skälla på mig. Så hade jag inte fått någon stadig läs
och skriv grund. Så när jag kom till mellan stadiet kunde jag inte läsa.
men den nya lärarinna jag nu fått var mer kunnig i ämnet ”dyslexi” för hon
hade haft flera elever med den diagnosen förut. Så nu lättade min skolgång
fram ur dimmorna lite mer för varje år. Dom kämpade ordentligt lade ner
otrolig massa energi på att lära mig läsa. När jag så småning om började
sexan så kunde jag läsa nästan helt oavbrutet med några få stakningar. Jag
tyckte om att läsa. Men problem stavning och grammatik, hade jag inte fått
grep om efter som att jag inte hade svenska med resten av klassen fick alla
ett litet för språng i det hela. Lärarna hade ju konsentrerat allt på att
jag skulle kunna läsa ordentligt. Så när jag kom till högstadiet kvarstog
Problemet Jag fick en ny lärare igen. Han var väldigt duktig på sådana
problem. Men det varade inte länge, han blev Sjuk och byttes ut den nya
lärarinnan förstog sig inte på mig och åter igen kasstade hon allt på mina
föräldrar, hon menade på att jag borde flytta till special klassen. även
detta köpte inte mina föräldrar. Och gick till skolledningen Dom bad om att
få en ny lärare, eftersom att denna inte gav under visning Utan bara Skrek
och Skällde. Hon var inte vara Så mot mig utan Skrek glåp ord till resten
av klassen och kallade oss för ”IQbefriande” idioter. Vår klass
föreståndare hörde detta och även hon ville få en ändring. Vär vi kom till
klass 8a fick vi en ny svenska lärarinna. Hon försökte friskt köpa till sig
lärar plattsen med godis och dricka istället för att lära oss Svenska
grammatik och Stavning Så lärde hon oss SedVanligt bordsskick. Och när vi
sedan till sist fick någon undervisning var det inte lång tid kvar innan vi
skulle gå på sommar lov. Vär vi kom tillbaka efter det så Skulle vi ha
filmprodjekt i Svenska Det började väll bra, men Slutade i kattastrof vi
engaerade allt för mycket tid åt filmerna och det slutade i att vi inte
fick någon Stadig under visning denna gång häller. Det visade sig Senare
att denna lärare Var SySlöjds lärare. Inte utbildad Svenska lärarinna.
bättre sent än aldrig brukar det väl kallas. Jag har lärt mig väldigt
mycket på egen hand. Och skrivit välldigt mycket på dantorn. det är
istället den som lärt mig Stava och Skriva. nu sitter jag här till Sist och
Skriver ett nationellt prov i detta mardrömens ämne för mig Och jag har nog
aldrig Skrivit men sådan antusiasm Som nu, nu finns en Stor fruktan innom
mig att få gå igenom ett lika dant helvete på gymnasiet. Men igentligen så
finns det ju inget att oro sig för för det värsta är hänt. Jo jag ser
nästan fram emot att börja en ny period av Skolning i detta ämne. Ja man
kan väll inte säga att det varit lätt för mig, men det går framot, och jag
ser fram emot resten av denna termin och Slutet av Hög Stadiet. Jag tror
det hela har varit jobbigast för mina föräldrar efter som att all skit
landatt på dom i alla lägen, men det känns bra att ha en utbildad lärare nu
i sista stund.
2.
Nu äntligen tror jag att jag har hittat en klass och skola där jag kommer
att trivas bra.
Jag har gått i tre olika skolor och åtta klasser. Det hela började i sexan.
Jag slutade gå till skolan när vi fick en ny lärare. Hon tyckte inte om
mig. Så fort det var någon som hade gjort något dumt, så var det jag som
fick skulden. Hon rättade mina prov fel så jag fick dåligare betyg. Jag
klarade bara inte av henne. Innan hon kom tyckte jag skolan var rolig och
jag var ganska duktig. Efter halva sexan så fick mina föräldrar reda på att
jag inte hade varit i skolan på fyra månader. Det slutade med att jag fick
byta klass. Men jag blev kvar på samma skola. Det fungerade inte alls. För
ingenting ändrade sig. Jag fick fortfarande skulden för allt och dåliga
betyg. Eftersom jag hade missat nästan halva sexan. Mamma och pappa
bestämde då att vi skulle flytta och att Jag skulle få gå om sexan i en
annan skola. Det kändes spännande och bra. När jag började var allting
jätte roligt. Men jag jobbade inte bra på lektionerna. För alla satt och
pratade med mig. Efter några veckor förstod jag varför. Jag var ett år
äldre så alla ville vara kompis med mig, bara för det. Jag försökte att
ignorera alla i klassen efter det. Min lärare som alltid hade varit snäll
tyckte att jag hade blivit nonchalant och otrevlig. Hon blev därför
otrevlig tillbaka. Jag började fundera på om det var något fel på mig.
Eftersom ingen tyckte om mig. Jag vägrade sen att vara kvar i den klassen
också. Jag fick först byta till paralell klassen. Men det gick inte heller
så bra. Jag hade verkligen försökt att vara trevlig mot läraren och
ignorera barnen. Jag lyckades tydligen inte. Efter det tog jag sommarlov.
Våran familj fick lov att flytta igen. Jag hade fortfarande inte klarat av
sexan. Men för att jag inte skulle bli så mycket äldre än dom andra fick
jag börja sjuan. Nu var det en skola med äldre barn också. Några av dom var
lika gamla som mig. Men jag vågade inte börja prata med dom. Jag kände mig
så liten. På den här skolan hade man flera olika lärare. Det tyckte jag var
väldigt bra. Jag hade svårt att hänga med i skolan nu. Det märktes att jag
hade missat en hel del ifrån sexan. Jag hade inte direkt någon kompis. Men
det var nog mitt eget fel eftersom jag alltid satte mig för mig själv och
drog mig undan. Efter att ha gått i skolan i två månader orkade jag inte
längre. Det var så tråkigt och jobbigt. Eftersom vi hade massa olika lärare
var det ingen som märkte att jag var borta. När skolan slutade och vi
skulle få betyg hade jag inte varit där på över ett halvår. Så jag fick
inga betyg. Först då kom mina föräldrar på att jag inte hade klarat det den
här gången heller. När skolan började igen fick jag byta klass igen
eftersom jag fick gå om sjuan. Den här gången hade jag bestämt mig för att
klara det. Jag jobbade hela dagarna och lyckades så bra att jag fick byta
till åttan, efter att ha gått halva sjuan. Jag fick inte gå i samma klass
som tidigare. Jag trivdes inte i den nya klassen. Men jag såg till att
klara det till sommarlovet. När jag sen skulle börja nian fick jag byta
klass direkt. Det var väldigt bra. För nu trivs jag väldigt bra i klassen
och jag har ganska bra betyg. Som ni ser behöver det inte vara att man är
bråkig eller för att man har något problem man byter klass. Lärarna har en
mycket stor betydelse i hur det går för eleverna i skolan. Om en lärare är
dålig på att lära ut saker är det inte så lätt att lära sig nått. Om
läraren är för sträng blir man trött på den och orkar inte gå på deras
lektioner för att det är så jobbigt. Är läraren istället för snäll får man
inget gjort för det är ändå ingen som säger till. Så det är förstås svårt
att vara lärare men dom har en väldigt stor betydelse. Eleverna har oftast
inte den kraften att ta tag i sakerna själva. Många förstår inte heller att
dom går i skolan för sin egen skull och inte för lärarnas. Allt det har
inte jag kommit på förens nu när jag skriver det. Jag tror inte att det är
bra att byta klass eller skola. Om det inte är så att familjen ska flytta.
Men man ska inte göra det annars. Inte utan stora anledningar. För om man
väl har bytt en gång är dett för lätt att göra det igen. Då kan det gå som
för mig att man får gå om och byta skola och klass väldigt många gånger.
Och det är inget positivt.
VG
Att byta skola
– ”Fan”, det var femte gången Nina fick kasta pappret hon satt och skrev
på.
Nina satt i skolan för att skriva nationellt prov i Svenska.
– ”Det här är ett himmla litet klassrum med jädrans dålig luft”, tänkte
Nina.
Hon kom inte alls på något att skriva om.
Hon kollade runt i klassrummet. Till vänster om henne satt Minna. Bakom
Minna satt Emma och bredvid Emma satt Anna.
– ”Tänk, varje dag när Anna kommer hem går hon ut i ladugården för att
mjölka kor.
Undra igentligen vad kossorna tycker om att ha en maskin hängandes i dom
där..
Ja, va vad det nu dom hette?
Jo just det, spenor..”
Nina tänkte börja skriva om en ko som hette Nina och vad den kossan hade
för syn på skolan. Men hon ångrade sig snabbt.
– ”En ko”, tänkte Nina, vem vill läsa on något sånt?”
Nina kollade på Minna igen.
– ”Satan, vad mycket hon har skrivit. Jag har inte ens börjat och det är
bara en halvtimme kvar”.
Hon kollade till höger där Stefan satt och skrev.
Snett framför honom satt Anders. Anders satt och spelade musik på sin
bärbara c-d spelare så att det hördes i hela klassrummet.
Han var redan klar.
– ”15 minuter kvar, sa Iréne.
Irene är svenska och engelska lärare och hon satt framme vid katedern och
såg hel lugnt ut.
Till slut blev rubriken
”Mina skolår” och handlade om hur svårt det är att gå i 9:an när man ska
komma på något att skriva om på nationella proven i svenska.
– ”Hur gick det”, frågade Minna och hon hoppade upp framför mig.
– ”Skit”, svarade jag och fortsatte gå.
– ”Nähä, det tror jag inte. Du bara säger så. Du ska se att du klarade
det”, sa hon.
Jag blev lite gladare och vi gick bort till maten. Det var Mexicogryta, ris
och sallad med majs.
Veckorna gick och vi fick tillbaka våra prov och det var precis som Minna
hade sagt. Jag hade klarat det.
Både jag och Minna sökte till TuristHotell och båda kom in.
Till slut var det den 13/6 och vi skulle sluta 9:an. Sluta på den skola där
vi gått sen fyran, där vi kännde nästan alla, där vi visste vilka lärare
man kunnde skoja med. Sluta på den skola och i den klass man hadde alla
kompisar i.
– ”Fan, varför måste alla välja olika? Varför kan inte alla i 9b välja TH”,
frågade jag Minna, när vi gick hem med våra betyg och fina kläder.
– ”Dummer”, sa hon, hur tror du att det skulle bli om alla valde samma?”
– ”Det skulle ju vara dem med högst betyg som kommer in. Tänk vad mycket
nytt folk du får träffa. TH-linjen har ju riksintag”!
– ”Ja ja, sa jag. Kom nu så bjuder jag på glass. För att fira sommaren
liksom”:
Sommaren gick fort med mycket bad, glass och sol.
Så kom dagen vi skulle börja på gymnasiet.
Jag mötte Minna vid Folkets Hus.
– ”Fan, vad nervös jag är”, sa jag i hopp om att hon skulle lugna ner mig.
– ”Det är jag också, sa hon.
Det lugnade ju inte mig precis.
Men Minna fick rätt, som vanligt.
Det var bara trevligt folk i klassen och det blev snabbt en bra
sammanhållning.
Nu har jag gått på gymnasiet en vecka och fördelarna är många fler än
nackdelarna.
Jag träffar mina gammla klass|kompisar fortfarande och eftersom jag har
fått en ny klass är min kompiskrets dubbelt så stor som den var förut.
Jag tycker att det var tråkigt att sluta 9:an men här är allt jätte-kul och
det mesta fortfarande helt nytt för mig, därför tycker jag att det vart bra
att byta skola.