Kulturellt kapital: 500+

Inskannad version

Mina skolår
Jag har blandade minnen ifrån min skolgång. Vissa scener, både bra och
dåliga, har etsat sig fast på näthinnan. Det är ändå de positiva minnena
som har övertaget. Visserligen har jag inte alltid haft det så lätt med
kompisar, men några har jag alltid haft bakom mig.

Under de första sju åren av min skol|gång hände det inte så mycket med
klassen i sig. Någon flyttade, någon annan började i stället, men de flesta
i klassen var de samma. Min årskull var den första att gå i ”småskolan”, en
introduktion till det stora som väntade. Det var i stort sett samma sak som
dagis, fast färre vuxna i förhållande till antalet barn. Personalen fick
man lära känna på våren innan, och en förälder var med första dagen.

Flytten upp till den ”riktiga” skolan var väldigt odramatisk. Klassen var
densamma, och fröken hade vi fått träffa flera gånger. Vi hade fortfarande
samma skolgård, spelade fotboll vid samma mål (ett vindskydd vid en
sandlåda) med samma lag (Limpan och Matte mot ”rabb”).
Det var mest där, under vindskyddet, som vi höll till under rasterna de
första åren. På hösten var vi ibland bakom skolan och plockade kastanjer,
men där var det för det mesta de ”stora” treorna som regerade. Men efter
två år var det vi som var de ”stora treorna”, och vår klass regerade under
kastanjeträden.

I årskurs 4 bytte vi skolhus igen, fortfarande samma skolgård, fast en
annan del av den. Vår klassföreståndare hade vi träffat under några
engelska lektioner i lågstadiet, så henne kände vi. Men hon var sjukskriven
på halvtid, så vi fick en mängd andra ämneslärare. Vi hade som mest nio
fasta lärare. Lägg då till en massa vikarier för både matte- och
klassläraren, så vi fick en massa olika lärare, vissa lärde vi aldrig känna
alls.
Men hela mellanstadietiden handlade självklart inte bara om lärarbyten.
Både på rasterna och efter skolan höll vi till antingen i
klätterställningen – där vi lekte kull, bollkull och burken-, på ”nigger”-
rutorna eller på fotbollsplanen. Vi hade riktigt kul då. I sexan hade
klassen svetsats samman, alla kunde acceptera alla, även om alla inte gick
ihop till 100%.

När klassen var på sin ”topp”, visste vi att vi snart skulle splittras, när
vi skulle börja högstadiet. Alla fick välja tre killar och tre tjejer och
man var garanterad en av samma kön. Jag hade dubbel otur. Mina två översta
kom i samma klass, men inte i min. Det gjorde i stället mitt tredjeval, som
jag slängt dit i brist på annat.
Första träffen med nya klassen var ändå positiv. Vi presenterade varandra i
biblioteket, en tradition för blivande sjuor, och jag minns fortfarande var
jag satt. Sedan fick vi vara med på en lektion, allt kändes bra.
Stämningen var ändå inte den bästa under den första delen av sjuan. Flera
riktiga bråk gjorde stämningen ganska tryckt ett tag. Men under våren
tinade både naturen och klassen upp.
Åttan och nian flöt på ganska snabbt, jag har konstigt nog inga större
minnen från åren, och nu sitter jag här och ska snart välja till gymnasiet.
Det känns nästan lite vemodigt att sluta grundskolan, när man tänker på hur
lång tid jag har ägnat den. Men gymnasiet känns ändå rätt lugnt, under nian
har man mer och mer kommit in i betyg-långa-prov-och-uppsatser-stuket på
utbildningen. Min skolgång har hållit på länge, det ska bli kul att avverka
de tre sista åren i gymnasiet

Inskannad version

MIN SYN PÅ SKOLAN
Skolministern:
Var hälsad frände!
Det var ett mycket bra beslut att låta skolan utredas av oss elever. På
vårt eget sätt, på tiden 2h och 50 min. Det är därför du är min frände,
trots att jag aldrig träffat dig, eller någonsin delat en åsikt med dig.
Här är ett brev från mig till dig:
Jag började skolan när jag var sju år (det gjorde troligtvis du
också). Skolan var ganska kul, tyckte jag (precis som du, förhoppningsvis).
Vi ritade, lekte, lärde oss ramsan ”aj baj pink shit”, och ”the muffin
man”. Min fröken vägrade ge oss läxor, även fast vi protesterade. Hon sa
att hon hade fått lära sig att vi skulle ha läxor först i 2:an.
Vi elever tycte systemet var dåligt. Vi elever tycker fortfarande att
systemet är dålig. Lärare som hatar oss, elever som trackar oss. De stolar
som vi sitter på just nu är inte sköna. De är hårda och jag spänner mig när
jag sitter på dem! Jag har ett motto:
Det är svårt att vinna, men svårare att förlora.
Vet du varför jag skriver så? Jo, det är för att jag menar vartenda
ord jag har skrivit, menar vartenda ord jag kommer att skriva, men det
känns meningslöst att skriva. Jag skulle kunna skriva mer om lärare som
hatar oss, mer om hur fel du har i politiken eller om när man ska få sina
första betyg.
Men det är här är bara ett test, gjort på order från regering och
riksdag, för att kolla om jag skriver kolla eller se om jag är så dum att
jag börjar en mening med ordet men. Det finns regler som jag ska följa.
Följer jag dem? Har jag lärt mig någonting? Har farbror staten lyckats med
sin uppfostran av den goda samhällsmedborgaren, den borgerliga
syndikalisten Ylva?
Ske jag avslöja en sak? Jag skriver inte mitt bästa just nu. Just nu
är jag arg. Arg för att jag inte fick välja det ämne jag själv vill skriva
om i den genre som passar mig bäst! Det är bra att det görs tester så att
betygen blir någor|lunda rättvisa, men sam|tidigt känns det så fel att när
jag verkligen ska visa upp vad jag går för får jag inte göra det på mitt
sätt, med det ämne som ligger mig närmast och i den genre jag kan bäst!
Över till vesentligheterna: Det största misstaget som finns är att
staten ska kontrollera hur bra lärarna är. Låt eleverna göra det helt eller
delvis. Staten kan kontrollera hur mycket kunskap en person har, men staten
kan inte kontr|ollera hur bra personen är som lärare. Det är fel att tro
att en examen garanterar bre lärare.
En bra lärare är en person som lär en annan person något så att kunskapen
fastnar i nyss nämda persons huvud i minst 10år. Det garanterar inte
nödvändigtvis en examen. Faktum är att det är dem lärarna som inte satt sin
fot på lärarhögskolan som brukar vara dem bättre, men det ska erkännas:
både kalkonerna och stjärnor|na bland lärare har gått lärarhögskolan. Inte
bara kalkonerna.
En del ”riktiga” lärare stannar kvar i läraryrket bara för att dem
inte kan något annat. Det är synd. Sådana lärare har en förmåga att halvt
tvinga sina elever att lära sig saker, istället för att inspirera sina
elever till att vilja lära sig.
Framförallt i årskurserna 3 och 4 är det viktigt att läraren
inspirerar till inlärning, eftersom att det är då man slutar älska skolan.
Det gäller att få en positiv bild av skolan. Så jag och alla andra orkar
rabbla franskaverb och tyska glosor.
Varför satsas det så lite på Grynet i vårt land? Nu när vi har turen
att ha Grynet i vårt land. Du vet vem jag pratar om?
Grynet är den där kaxiga 14åringen på TV. Som har rosa tyllkjolar,
tiara och äter grädde stup i kvarten. Det är dock inte för grädden hon
borde satsas på (även fast det är bra att hon får bantningsgalningar att
sluta banta). Nej det är för hennes mottos skull.
TÄNK SJÄLV!
Har du något motto?
Hej då / Ylva J

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej!
Jag vill inleda detta brev med att berätta om en händelse som ägde rum
ganska nyligen. Skälet att jag tar upp detta är att det för mig var en
slags vändpunkt, något som fick mig att reflektera över hur skolan
fungerar, och framförallt hur jag skulle önska att den fungerade.

Det hela började med att jag, som representant för klass 9F, blev kallad
till ett möte med undervisningsrådet, vilket fungerar som en del av skolans
elevråd. Denna dag hade vi i rådet besök av elevorganisationen. De hade
kommit för att bjuda in oss till en så kallad nätverksträff, vilket innebär
att representanter från elevråden i alla Linköpings högstadiskolor träffas
och försöker hitta former för ett framtida sammarbete när det gäller
diverse övergripande skolfrågor. Jag fann detta mycket intressant och var
inte sen att anmäla mig.

Jag infann mig veckan därpå prick klockan nio i vuxenskolans lokaler, där
mötet skulle ta plats. Morgonen rullade på bra. Jag blev placerad i en
liten grupp av människor, med vilka jag skulle byta erfarenheter och
diskutera elevinflytande. Det hela var mycket givande och samtalet flöt på
förvånansvärt bra. Vi var alla ense om att i fortsättningen ha regelbundna
”nätverksträffar”.

Efter lunch däremot övergick min belåtenhet i förfäran när alla som var
närvarande tillsammans skulle komma fram till konkreta saker, så som hur
ofta dessa möten skulle äga rum, vad vi skulle döpa ”nätverket” till, och
hur de kommande mötena skulle se ut. I stället för att försöka hitta bra
lösningar började folk angripa Fritunaskolan och Ceciliaskolan för att det
ansåg att vår skolmat var bättre än deras. Förgäves försökte jag och ett
fåtal till övertala majoriteten att i stället för att klaga tillsammans
försöka hitta en lösning. När matdiskussionen äntligen var över fick jag i
den återstående halvtimmen lyssna på ett intensivt tjatter om vad
”nätverket” skulle heta. Visst behöver vi ha ett namn, men själv är jag
inte beredd att ägna trettio minuter åt en sådan sak. För mig är det helt
enkelt en prioriteringsfråga.

När jag väl var på väg ut ur mötessalen kände jag en djup trötthet blandad
med en uppgivenhet jag aldrig tidigare erfarit, känslan övergick småningom
i frustration över folks brist på engagemang och framförallt den högst
märkliga prioriteringen som präglar dagens skola.

Skolans uppgift, enligt mig, är trots allt att ge eleverna kunskap. Kunskap
att bära med sig ut i livet. Inte bara elevrådet, utan även skolans
personal och framförallt de politiker, som har det yttersta ansvaret för
skolan, borde fokusera mer på hur själva undervisningen ska se ut, och inte
på vilken färg matsalsväggarna ska ha, till exempel.

I dag går var fjärde niondeklassare ut med ofullständiga betyg. I stället
för att försöka lösa detta, enligt mig, väldigt stora problem, föreslår
skolministern att man ska komma in på gymnasiet utan de ytterst små krav
som i dag finns. Jag skulle i detta brev vilja ta vara på chansen att fråga
hur skolministern tänker i detta avseende? Vad får skolministern att tro
att det ökar elevernas kunskap i något hänseende överhuvudtaget?

En annan sak som förvånar mig är det stora medlidande som politikerna tycks
ha fått för de ”stackars” ungdomarna. Ni verkar tro att en kravlös
skolmiljö gynnar oss. Dessvärre håller jag inte med. Krav är nyttigt.
Visserligen till en gräns. Som allt annat.

En annan sak som jag tror är enormt viktig för skolans utveckling är att
höja statusen på läraryrket. Förbättra villkoren för lärare helt enkelt. En
bra början vore att försöka få upp lärarlönerna. Med tanke på att
läraryrket kräver både hög kunskap och ett stort ansvar, är lärarna
otroligt underbetalda. Jag har själv fått erfara vikten av en duktig
lärare. Så jag vet vad jag talar om.

Min slutsats är att vi alla måste omvärdera skolan, och än gång för alla
tänka över dess syfte. Det hoppas jag även att skolministern gör.

Tack på förhand för att du tog dig tid att läsa mitt brev!
/
Hälsningar

Inskannad version

Mina skolår!
Att börja skolan var nog den första stora förändringen i mitt liv. Allt var
nytt och skrämmande, och alla hemska berättelser, som jag hade fått höra
från mina båda storasyskon gjorde inte det hela bättre. Första skoldagen
följde såklart mamma med till skolan. Det var en varm och solig augustidag.
Jag minns allting som om det vore igår, lukten av kritor och papper, de
färgglada teckningarna, och allas spända ansikten. Vår fröken, Sigrid var
förstås jättesnäll och efter bara en liten stund tror jag att vi alla kände
oss bättre till mods.
Den dagen behövde vi inte göra så mycket, bara presentera oss för varandra
och liknande saker. När jag tänker närmare på saken behövde vi aldrig göra
så mycket, allt var mest lek. Men det var nog ändå det som gjorde att vi
lärde oss så mycket. Jag kommer ihåg hur roligt det var att få läxor, och
hur besviken jag blev då vi inte fick några (som saker och ting kan
förändras!) Mitt starkaste minne från lågstadie|tiden är nog hur rädd man
var när man skulle gå genom högstadiet till matsalen. Alla elever där var
så stora och överlägsna, nästan som om de skulle kunna krossa oss som små
kryp hur lätt som helst. När jag ser på lågstadie|elever idag, går det upp
för mig hur liten och vilsen jag måste ha sett ut, nästan som en liten
bortkommen mus bara. I samband med att vi började mellanstadiet började
allvaret. I alla fall för min del. Redan då började jag förstå hur viktigt
det var att göra bra ifrån sig. Såhär i efterhand låter det dumt, men jag
började oroa mig för mina slut-betyg redan då, totalt övertygad om att
minsta lilla misstag skulle vara ödesdigert för min framtid. Jag har ingen
aning om var alla de där tankarna och konstiga idéerna kom ifrån, men de
var nog ganska bra då jag redan då lärde mig att fokusera på det som är
viktigast just nu, skolan. Jag pluggade visserligen mycket, men behövde
aldrig anstränga på riktigt. Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi hade
fått historieläxa, jag tror det var om drottning Kristina, och jag glömde
boken i skolan. Jag blev så rädd att mamma och pappa skulle bli arga och
besvikna att jag inte sa något om det. Jag var så nervös att jag inte kunde
sova på hela natten, och nästa dag hade jag ont i magen. När jag gick in
till so lektionen trodde jag att jag skulle spy, så rädd ja g var för att
misslyckas. Jag gjorde provet och kunde konsigt nog svara på alla frågor,
från det jag kom ihåg från lektionen. Några dagar senare fick vi tillbaka
det och jag hade alla rätt (sex av sex möjliga). Jag blev så lättad att jag
gråtande berättade allt för mamma och pappa, som bara skrattade åt mig. Man
kan tro att jag skulle slappna av efter det och inte plugga så mycket då
jag klarade mig bra ändå, men i stället gjorde jag tvärtom och började
studera ännu mer. Mellanstadietiden var nog den roligaste tiden i skolan,
det var bra balans mellan skola och fritid och man hade mycket tid för sina
kompisar. I slutet av femman blev det dags för de första nationella proven.
Jag hade hört att de var avgörande för om man skulle få gå vidare upp i
sjätte klass, och var livrädd för att bli kvar|lämnad och få gå i samma
klass som min lillasyster. Egentligen tycker jag det är fel att man ska
behöva ta de där testerna, men samtidigt vet jag att de är nödvändiga. Men
åter till ämnet; jag klarade testerna och fick börja i högstadiet, precis
som alla andra. Vi fick nya klassföreståndare, Ingrid Kjellman och Annika
Nis. Jag gillade båda direkt, men kom nog lättast överrens med med Ingrid.
Mina favorit ämnen blev snart no-ämnena och svenska. I biologi och kemi var
allt så nytt och spännande, ”vem kunde tro att vatten var kväve och syre”?
Vi fick utföra expriment och jag var alltid lika spänd för att något skulle
gå fel och vi skulle spränga hela skolan i luften. Tiden gick snabbt och
ibland kändes det som om det hade varit sommar när jag satt mig för att
studera och vinter när jag slutade. Jag kommer ihåg hur jag läste till alla
prov och ibland somnade framför läxorna så trött jag var. Men med tiden
lärde jag mig att lägga upp arbetet bättre och priotera det som var
viktigast. Även om principen var samma som i låg- och mellanstadiet, så var
man tvungen att ta mycket mer ansvar själv, något som man fick lära snabbt
om man skulle klara sig. Det är inte bara om skolämnen man lär sig om de
sista grundskoleåren utan även om livet. Man fick lära sig klara av helt
nya situationer, möten med olika människor och konfrontationer med det man
är rädd för. Något som jag kommer ihåg in i minsta detalj är mitt första
riktiga termins|betyg. Spänningen när man fick det i handen, rädslan och
nyfikenheten för vad det skulle innehålla, det timmlånga velandet mellan om
jag skulle öppna det eller inte och slutligen glädjen över de ämnen som jag
hade lyckats över mina förvänt|ningar i och den molande besvikelsen för det
som jag trodde jag skulle lyckas bättre i.
En speciell händelse, som jag kommer ihåg mest för att min lillasyster
snart ska göra det, är när vi skulle dissekera grishjärtan. Vi fick upp en
stor kladdig röd och lilla klump på brickan som jag och min bästis först
bara stirrade på med upp|spärrade ögon och öppen mun. Men efter en stund
tog vi oss samman och tog itu med det hela. Först kändes det lite äckligt
och konstigt, men efter en stund glömde vi bort vad det egentligen var och
då blev det riktigt intressant.
När skolan slutade på sommaren i åttan var jag otroligt glad. Det kändes
som om jag inte skulle ha klarat av en enda dag till. Men sommarlovet gick
snabbt och snart började nian. Vår ena klassföreståndare, Annika slutade,
så vi fick en ny lärare, Karina B Ohlson. Först blev jag lite besviken för
att Annika bara ”övergav” oss sådär nu när det var sista året. Men efter en
tid gick det över och jag accepterade det och tyckte att saker och ting
hade ordnat sig ganska bra trots allt.
Höstterminen blev jäktig med både skolarbete och besök på olika
gymnasieskolor. Jag var överlycklig när det blev dags för jullov, men hann
knappt slappna av från det var dags för skolan igen. Nu såhär sista
terminen kanske man undrar om jag inte ångrar att jag har lagt ner så
otroligt mycket tid på skolan. Det gör jag faktiskt inte. Visst var det
kanske lite larvigt att börja oroa sig för mina betyg redan i fjärde klass
men det har trots allt hjälpt mig att koncentrera på det som verkligen
betyder något, för det är ju det allt det här egentligen handlar om, min
framtid.

Inskannad version

Ingen vill väl vara med någon i flanellskjorta? Kanske för att barn är
grymma? Kanske för att jag aldrig gillat att bli styrd av någon annan?
Kanske för att jag alltid haft så svårt att anpassa mig efter regler jag
inte själv satt upp?
Det finns en mängd tänkbara anledningar till varför jag aldrig trivts
särskilt bra i skolan. Förmodligen är det därför mina minnen fran tidiga
skolår präglas av olyckor, mobbning, tårar och ensamhet.
Som till exempel den gången Mimmi Pigg-klänning|tjejerna lekte djurpark på
fritids och jag, lite förläget, undrade om jag kunde vara med.
”Eller?..kanske..?” och svaret som kommer efter att de tittat runt på
varandra, himlat med ögonen och sedan nickat i samförstånd ”Ehh..Vi leker
djurpark och det finns bara en roll kvar, du får vara silverfisk!” Hur jag
med gråten i halsen stängde dörren igen och försökte göra mig osynlig. Att
jag inte förstod varför jag inte fick vara med på riktigt, de hade ju varit
mina vänner. Senare förstod jag väl ett och annat, ingen ville vara med en
blyg stackare i flanellskjorta som flackade med blicken jämt och ständigt.
Större delen av mellanstadiet var även det en plåga, jag var ostimulerad,
hämndlysten och ledsen. ”Tjejgrupper”, skolpsykologen och klassbyte var,
och är fortfarande, mellanstadietiden för mig. Min högstadietid har varit
relativt okomplicerad. Invasionen av nya elever i sjuan bidrog visserligen
till en del förvirring, snobb-snobbismen bredde ut sig, vilket kändes
ganska obekant, de flesta av mina tidigare klasskamrater bodde ju i
Frilundens ghetto eller uppe på Åsen i fula servicehus|liknande byggnader.
Men helt plötsligt bodde alla på den så exklusiva Vallavägen. Det var lite
konstigt.

Såhär i nian känns det ändå som om jag kommit någonstans på vägen.
Jag har fler vänner utanför skolan som uppskattar mig, trots en hel del
brister. Kanske beror det på att de är äldre och mognare än vad jag är och
därför kan bortse från saker och ting. Jag tror inte att man kan leva så
mycket roligare och intressantare som femton/sexton|åring än vad jag gör
just nu så jag känner mig nöjd.
Tyvärr har nog detta skapat ett ointresse för andra saker, jag vill leva
bara och inte tänka på så mycket annat.
Motivationen för skolan har skjunkit och jag önskar verkligen att den vore
högre. Kanske skulle den öka om jag fick arbeta med något som stimulerade
mig i skolan, lära in saker på olika sätt och så vidare.
Att sitta och träna inför ett prov är inget sätt jag lär mig något genom,
då jag är så otroligt rädd för att misslyckas att jag blir fullständigt
apatisk och inte kan göra något överhuvudtaget. Jag tror det handlar om att
ett bakslag kan få mig att stanna upp och börja glida tillbaka till en tid
där allt var jobbigt och jag bara grät. Kanske är jag rädd för att bli en
silverfisk igen?

Inskannad version

Mina skolår
Efter att jag själv nu har gått i nästan nio lång år och därmed nästintill
avslutat det kapitel i mitt liv vi kallar grundskolan, tänker jag berätta
vad jag varit med om. När jag tänkt efter och reflekterat över mina år i
skolan kommer jag fram till att de både bjuder på fröjder och besvikelser.
Den händelse som jag på rak arm kommer på och framför allt har starka minen
om är min allra första skoldag.

Jag mins det fortförande som om det var igår. Alla nya intryck och kompisar
som den dagen förde med sig.

Jag stod där på trappen, jag mina två äldre syskon och våran nyfödda
lillebror var också med. Precis som varje år placerade mamma oss framför
huset och förevigade stunden med ett kort. I flera veckor hade jag laddat,
efter att varje år fått stå kvar på trappen var det äntligen min tur att få
följa med. Jag var nyklipp med färg i håret och mamma hade köpt oss var sin
ny dress, så att vi likna tre stycken trillingar ur någon mycket gammal
film. De jag var mest stålt över var ändå min alldeles nya, grönblänkande
ryggsäck. En alldeles egen ryggsäck, jag mins känslan än idag.

Plötsligt kände jag hur en stor klump bildades i magen på mig. Ivrig och
spänd tog jag mina första steg in på den gigantiska skolgården. Jag mins
hur alla stora barn hälsade på varandra och sprang runt vid sandlådan.
Mamma visa mig vägen fram till en stor glunga barn som stod utan|för en
dörr med skylten 1B, vi gick in. Precis innanför dörren stod ytterligare en
glunga barn, jag mins hur hjärtat hoppa i bröstet på mig. ”Är det de här
läskiga barnen jag ska gå med”, tänkte jag för mig själv. Alla stod där
bakom bena vid sina föräldrar, känslan av iver och spänning eka nästan mot
väggarna i det lilla grupprummet.

Slutligen kom hon, en lång äldre tant med rutiga byxor och en pärm under
armen. Medan hon rätta till glasögonen på näsan fylldes salen av
viskningar. ”Det är fröken, det är hon som ska vara eran fröken”, hördes
genom mullret. ”Hej och välkommna, det är jag som är Birgit”, sa plötsligt
den okända tanten. Hon berättade att hon skulle vara våran lärarina för de
tre närmsta åren och därefter allt vad vi skulle göra tillsammans.

Jag mins tydligt hur alla barnen blygsamt presenterade sig, min allra
första namnskylt och vår första rast tillsammans. Särskilt den där
namnskylten väcker klara minen. Stora, fylliga bokstäver sväva över en
himel med blåa flygplan. Det var den finaste och mest speciella namnskylt
jag någonsin sett.

Skolstarten var en härlig tid. Det var då jag för första gången träffa
egna, riktiga kompisar. Det var också för första gången jag hade någonting
bara för mig själv, något eget. I skolan fanns inga jobbiga syskon eller
störande föräldrar, bara jag och mina kompisar. Där upplevde vi både
sorgsna tider men fram för allt härliga dagar med vänskap och gemenskap.

Åren gick och allt eftersom vi växte ändrades skoldagen. Man blev större,
fick mer respekt och lärde sig mer och mer. Till sist kom den dagen då vi
skulle börja i mellanstadiet.

När man kommit så långt att man börja i mellanstadiet då var man stor,
väldigt stor. Ja, vi var nästan störst på skolan. Vi hade nyligen fått en
ny fröken och snart skulle vi även börja att läsa ett främmande språk. Vi
skulle till och med snart lämna den skola vi nu gått till i nästan sex år.
Jag mins än idag hur roligt vi hade det, jag och gänget. Mina kompisar och
jag vi var tajtare än tajts och inget eller ingen kunde stoppa oss. Vi
spela bandy eller latja kula i gropen på rasterna. Vi var helt klart ett
respekterat gäng på skolan. Till hösten i sexan börja vi med vårat helt nya
och outforskade språk. En enkel match tänkte jag, något jag senare fick
bekräftat att de inte var. För första gången under våran sex år långa
skoltid var klassen splittrad. Visst var det ovant, men de var bara ett
smakprov av hur högstadiet skulle bli. Framför allt har jag nu starka
minnen av slutet på den långa vistelsen i mellanstadiet. Det var oro i
luften redan en månad innan avslutningen. ”Skulle klassen splittras”, ”är
högstadiet så hemskt som alla säger”, var tankar som spöka i klassen. Ett
starkt och dessutom ganska hemskt minne jag har kommer från en repetition
inför avslutningen av sexan och mellanstadiet. Under sången ”Den
blomstertid nu kommer”, börja flera av tjejerna i klassen att stor|gråta
och repetitionen var tvungen att avslutas.

Så var den stora dagen äntligen där, för sista gången i mitt inte allt för
långa liv skulle ja nu gå den lilla stigen ner till skolan. Alla var
uppklädda och det var en sorgsen stämning över hela klassen. Vi sjöng, åt
tårta och tog farväl av varandra. Jag blev sjäv utsädd att ge fröken vår
avskeds|present. Inte äns min tuffa kind var torr efter de avskedet.

Mellanstadiet var nu över och även om det låter som en sorgsen tid var det
inte de. För första gången blev man här kär, man börja idrotta och man
lärde känna andra kompisar från andra skolor. Även i fall skolan blev
svårare var det aldrig särskilt jobbigt.

Hur skulle nu högstadiet vara, skulle det vara så hemskt som alla sa eller
var det bara ryckten Från att ha varit störst och mest respekterad blev man
nu minst Till en början gick allt bra, jag träffa nya kompisar, hamna i en
trevlig klass och allt verka bara bra. För första gången fick man nu ta
eget ansvar för sin inlärning samtidigt som svårighetsgraden ökade
avsevärt. Trots detta kändes ändå allt bara bra, för ett par veckor. Efter
någon månad när man börjat tröttna på alla nya saker och smält alla nya
intryck var det inte så himla bra. Skolan visa nu upp sitt rätta ansikte. I
lokalerna hängde tapeterna lösa och väggarna var fulla med hål. Det var
klotter och äckel över allt samtidigt som undervisningen tog knäcken på
en.

När jag nu sitter här och tänker tillbaka på min skol tid förstår man var
det är fel. Vissa saker finner man ytterst märkvärda. Exempelvis borde man
i dagens moderna och it-baserade samhälle ha i skolans högre klasser
fungerande datorer. Dessutom ska väll en skola ha samma krav på lokalerna
som vilken annan arbetsplats som helst. Hål i väggar och tak, är det
verkligen så vi vill ha det. Jag hoppas verkligen att kurvan inte
fortsätter och att det blir bättre på gymnasiet. Mitt råd är att sattsa mer
pengar på skolans högre klasser. De lägre klasserna klarar sig på de de
redan har. Miljöer som dessa gör en skoltrött. Vi hade inte särskilt bra
miljöer i lågstadiet heller, men det gjorde inget. Tro mig lyd mitt råd,
jag har varit med om det själv.

Inskannad version

MIN SYN PÅ SKOLAN
HEJ SKOLMINISTERN.
JAG HETER SIMON THORIN OCH GÅR I 9E PÅ TRÄDGÅRDSSKOLAN I JÖNKÖPING.
NU TÄNKTE JAG BERÄTTA LITE OM MINA ERFARENHETER GENOM ÅREN. JAG BÖRJAR MED
LÅGSTADIET.
ETTAN, TVÅAN OCH TREAN TYCKTE JAG VAR JÄTTEKUL. DET VAR BRA OCH ROLIG
UNDERVISNING OCH MAN VILLE LÄRA SIG. DET VAR MYCKET VARIATION PÅ
UNDERVISNINGEN OCH OFTAST JÄTTE SNÄLLA LÄRARE. DET FANNS ALLTID NÅGOT ATT
GÖRA PÅ RASTERNA. DET ÄR BRA MED SÅ LITE LÄXOR, FÖR OM MAN SKULLE HA FLER
SKULLE MAN NOG TAPPA SUGEN FORTARE.
LÄRARNA GER ETT JÄTTESTORT INTRYCK PÅ ELEVERNA SÅ DET ÄR VIKTIGT ATT SATSA
PÅ BRA, nästa rad saknas på kopian
PÅ MELLANSTADIET FANNS OCKSÅ MYCKET ATT GÖRA PÅ RASTERNA. DET VAR BRA.
NU SKA JAG SKRIVA OM HÖGSTADIET. PÅ HÖGSTADIET LÄR MAN SIG ATT TA MER
ANSVAR FÖR SIN UTBILDNING OCH ATT GÖRA EGNA VAL OCH BESLUT. DET ÄR GANSKA
ENFORMIG UNDERVISNING OCH DE FLESTA BLIR VÄLDIGT SKOLTRÖTTA.
MAN LÄR SIG MER OM DET VUXNA LIVET OCH FÖRBEREDER SIG FÖR GYMNASIET. PÅ VÅR
SKOLA FINNS DET INTE MYCKET ATT GÖRA UTOMHUS. DET ÄR TRÅKIGT FÖR JAG TYCKER
ATT OM MAN VILL GÅ UT PÅ EN RAST SKA DET FINNAS MÖJLIGHET TILL OLIKA
AKTIVITETER.

DET VAR DETTA SOM JAG VILLE SÄGA OCH JAG HOPPAS ATT DU FÖRSTOD ALLT.

Inskannad version

Mina skolår

När man går i nionde klass och vet att man snart ska börja gymnasiet så
tittar man ibland tillbaka i tiden då man var liten och näst intill
bekymmerlös. Man till och med önskar att man fick leva om den tiden nån
gång.
Att börja ettan var mycket nervöst men när man är så liten så är det lätt
att få vänner. Det är klart att vissa har blivit mobbade ända sen förste
klass men jag lyckades att inte bli det, vilket jag är tacksam för. Jag
lärde känna några personer så bra att vi fortfarande håller ihop. Fast man
hade ju så klart också vänner från det dagis man gått på innan man började.
Till sist blev mina dagiskompisaroch mina nya förste klass kompisar ett
gäng som också fortfarande håller kontakten.
I alla fall, så under ettan, tvåan och trean bildades dom olika ”gängen” i
klassen. Jag var än en gång lyckligt lottad och kom med i det ”tuffa”
gänget. Det var så klart lärarna som började kalla oss det tuffa gänget
eftersom att det inte fanns många i klassen som vågade säga emot oss. Dom
var givetvis inte rädda för att bli slagna men dom visste att det fanns
vissa bland dom ”tuffa” som kunde snacka så mycket, så att personernas
eller personens, självförtroende sjönk så lågt som det gick.
Det var ungefär så här mina lågstadie och mellanstadieår såg ut. Fast det
finns ju även skillnader om hur mycket tid skolan tar mellan högstadiet och
mellanstadiet. T.ex. på mellanstadiet kunde vi bara ta på oss våra
rullskridskor när vi ville och gå ut och spela bandy på skolgården. Där
hade vi ändå roligt fast att vi gick i skolan. Men på högstadiet är det
nästan alltid bara lektioner på förmiddagen, sedan lunch och sedan
lektioner igen innan man slutar för dagen. Även när man började högstadiet
så bildades olika gäng som man var med på rasterna och så. Om det går en
dag när ens polare är sjuka så kan dagen kännas som en evighet. Därför är
det bra med att ha sina kompisar i skolan. För även om det är riktigt
tråkigt så blir det i alla fall roligare med kompisarnas närvarande. För
att ta ett exempel så, när vi åkte på klassresa i sjuan och bodde på ett
vandrarhem med fyra sängar i varje rum, hade jag tyckt att där var
skittråkigt utan mina låg – och mellanstadiepolare. Men när dom var med så
gjorde vi det bästa av situationen och det blev en rätt så lyckad resa.
När man tittar tillbaka så här på allt som har hänt, både roliga och
tråkiga händelser, så blir jag mest rädd för att börja gymnasiet. För tänk
om man förlorar och tappar kontakten med alla sina barndomsvänner. Och jag
tror att det är stor chans till att det kommer att hända. Eftersom att på
gymnasiet gäller det att hänga med hela tiden och inte komma efter.
Speciellt om man ska gå en sådan krävande linje som jag tänker göra. Men
inte bara därför utan även för att dom tre gymnasieåren är bland dom
viktigaste i ens liv. Man är nog också lite rädd för att dom flesta
människor man frågar om gymnasier, säger att det är ett stort kliv mellan
högstadie och gymnasie. Att man får en chock när man får se planeringen om
allt som man ska göra under terminen.
Det är dessa saker som jag anser är lite skrämmande när jag tänker in i
framtiden. Men man får väl ta dag för dag och bara kämpa på så fixar det
sig förhoppningsvis. Men man kanske får nya kompisar, vem vet, eller så kan
det börja lika dåligt på gymnasiet som det gjorde för vissa redan i ettan.

Inskannad version

Mina skolår

nu går jåg mitt sistA år i skolaAn men om jag tenker lite eFter så vArAllt
semre när mAn vAr Liten Fördå så HAde man HelA skoLgongen FrAmFörsig det är
skönt Att snart VArA KLar med KoLAn de t HAr VArit FÖr mycket Att gå UPP
KLoKAn SJU. det ä in te KUL Att gå i SOLAn som mam HOPAdes när mAn Börgade
FörstA KlAS Men det HAr VArit rät BrA endä mAn HAr tre FAt MOngA komPisAr
som mAn HArvArit VäLdigt gLAd För. men nu SKA jAg ite prAtA om det mer För
muskA JAg BeretA HUr minSKOLgong HAr VArit. n är JAg BörgAde SKOLAn på Min
FörstAdAg i SOLAn så jordevi in genting men sen så HAde JAg nio longA år
eFter mig Jag HOPAS att det SKA gå Fort AndrA dagen i SOLAn joBAde JAg
gLATT och tyKte Att det vAr kulm e åren gick det BLeV BArA tråKigAreoch
tråkigAre till SLUt så VAr det jäte tråkigt JAg Låg HemA och god e istelet
FÖRAtt gå till SOLAn det VAr gAsSKA tråkigt men det VAr Betre än SKOLan
FrLärArna VAr dUmA och FAtAd ingenting FÖresten såHeter JAg KaLe Jag VAr
ganskA tjok när JAg VAr Liten så JAg BLev retAr Det kAnsKeVArDärFör Jag var
HemAsÅmycket men iVArge FALLs BLev JAgretAd dom KALAde mig KLUmPen och
VALLKen så jAg VAr gAnskA ensAmen i HelA min SKOLgong UPP till FemAn FÖr då
BörJAdet en ny eLLev som VAr gAnSKA sor HAn Me MoBArnA SKULe gå på Honon
men hAnn VågAde gA iFrån nonting som jA gAldrig HAde vågAt JOrt men när JAg
VAr med Honom så vÅgAde jAg de t vAr som om JAg BLeV stArKAre AV Att HA en
KomPis HAn SA Att HAn VAr närA på Att BLidränKt AVen SOm redAde Honom jämt
sen des så HAr HAn VÅgAt SAKt iFrån min vändning På redSLAn BLev en KomPis
HAn Heter Jony men en gong så VAr Jony sJuK då KOm MOBArna till mig och SA
Att Om JAg in teSLår till Jony och ser till At HAn Försvin er så skULe dom
shittaA mig men Jony VAr min ven JAg SA Att JAg SKULe JÖrA det men det sULe
JAg inte JAg gick Hem till Jony och BeretAde HUrALLt Hengde iHOP. HAn SA At
viSKULe LOSAS Att JAg BLeV OVen med Jony För då SKULe de Få se vende BråKAr
med ViSA VA ViKAn i SKOLAn nestA dAg JOrde Vi VA Vi SKULe mOBArnAs LedAre
KOm FAm till mig Och PUtAde PÅ mi och SA Att JAg VAr KOLAre en VAdom trode
Och Att JAg VAr en igenget men JAg SA Att JAg inte vill VArAen i genget sen
gick Jony och JAg Hem.

Inskannad version

Mina skolår

Trygghet Gemenskap

Dessa tre grundstenar är vad min berättelse grundar sig på.

Först ska jag sätta er in i bilden: Jag har gått i samma klass i fem
år. Under åren har den tunnats ut, men nytt, friskt blod, har aldrig
tillåtits blandas in.
Runt varandra har vi byggt en gemenskap, stark, ty den kom att bli vår enda
trygghet. Vår klass A, A – vi har alltid varit A, kom till sin början i
sexårsverksamheten, ty det var sagt så att en stark gemenskap redan så
tidigt som möjligt var något mycket positivt. Allt var så perfekt uttänkt.
De lärare vi haft, som alla var kvinnor, var de lärare som blev vårt första
substitut för våra mödrar. Det var inte mer än naturligt att det var dessa
som skulle över|lämna oss till skolan. Skolan ja. Att börja ettan var
paradiset. En gång i veckan tog våra lärare med oss till vårt blivande
klassrum, där vår blivande klassföreståndarinna väntade. En fantastisk
sådan. Första ”lektionen” ängnades åt presentationer samt instruktionen att
till nästa tillfälle vi skulle ses, ta med oss kuddar hemifrån. Det var vår
frökens, vi skulle kalla henne så, åsikt att kuddar re|presenterade
trygghet från hemmet. Nästa gång tog vi mycket riktigt med var sin kudde,
och vi instruerades att placera dem i en ring. Vi satte oss ned, och
talade. Vi fick bekanta oss med klassrummet, inreda bänkar, men mötet
avslutades alltid med att klassen satte sig ned i cirkeln.
När vi väl skulle börja första årskursen, kände vi redan till allting så
pass väl att vi kunde börja undervisningen direkt, med engelska sånger och
räkning. Personlighet uppmuntrades och bokpapper samt tecknings timmar,
representerade detta.
Det hela lyckades: Skolan blev ett nöje. Allting var frid och fröjd, men
allting har också en baksida.
En så älskvärd fröken, blev älskad även på annat håll, och detta ledde till
nyheten – Hon var med barn. Till en början var detta endast ett glädje
moment i vår tillvaro. Sedan kom det till vår kännedom att hon skulle
försvinna, överge oss, för barnet! Förlusten av vår stora trygghet, ledde
till starkare sammanhållning i klassen. Klass A. Budskapet om vår nya
lärare, fäste vi inte allt för stor vikt vid. Vi var övertygade om att det
bara fanns bra lärare. Vi hade fel. Den lärarinna vi fick var en
pensionerad sådan, som återtagits i tjänst, då hon hade stor erfarenhet;
och bodde i området.
Vi var alla nyfikna på hur hon skulle lägga upp undervisningen, men behövde
inte vänta länge. Metoden var belöning – bestraffning, med betoning på det
senare. Några var nyfikna på hennes tolerans nivå, och testade gränserna.
Hennes erfarenhet sade henne att det bästa sättet att få stopp på detta,
var att skilja bråkmakarna från varandra.
De skärmar på hjul som tidigare tjänat som anslagstavla samt bestyr i
diverse lekar, tjänade nu syfte som rumsavdelare. Dessa skulle hindra
elementen till problem från att ta kontakt. Ack så fel man kan ha. Murar
byggs för att rivas, och det som sker bakom en, anas inte av någon på andra
sidan. Papperskriget var ett faktum. Nya bestraffnings metoder. –
Motåtgärder. Nu blev bestraffningsmetoderna servar vi skulle smasha på.
Gemenskapen stärktes av att vi ställdes emot lärarinnan. Sedan drabbades
jag av en lunginflammation. Denna ledde till drygt en termins frånvaro.
Dock låg jag vid återvändandet, fortfarande först i räkne|boken, vilket
tyder på vad som hänt under tiden. Själv hade jag dock glidit ifrån
gemenskapen under den tid jag varit borta, och jag sällade mig till den
mindre grupp av elever som föredrog lugnet framför öppet uppror.

När lågstadiet var avklarat, fick vi en ny lärarinna i fyran. Vid detta
lärar|byte var det precis som det första, fast tvärt om. Nu tänkte vi att
vi omöjligt kunde få en bra lärare, då våra förhoppningar redan grusats en
gång. Med dessa negativa ögon mötte vi nästa ”utmanare” som vi börjat se
lärare som. Vad som bör nämnas är att vi i trean ständigt bytte lärare
mellan diverse vikarier, då vår föreståndarinna återgått till pensionen.
Denna konstanta växling förorsakade otrygghet och vidare separation från
gruppen å mina vägnar. Om vår nästa lärare finns inte mycket att säga vad
det gäller påverkan av gruppen. Gruppkonstellationerna stärktes, och jag
kan nu i efterhand säga att individbetoningen av mig var ytterst positiv
för mitt framtida skol|arbete. Under hårda läxor (Det behövdes med tanke på
lektionerna), fick jag en bred kunskaps bas.

Efter tre år i mellanstadiet bestämdes att situationen inte kunde låtas
fortgå längre. Mest p.g.a. klass rivaliteten antar jag. A och B hade blivit
oerhört patriotiska. Tvister om något så trivialt som delade bandy-mål,
kunde utlösa fullskaliga slagsmål. Genom åren hade vi i A:s antal
decimerats kraftigt. Från dryga trettio, var vi nu endast elva. Många hade
bytt klass till B, ännu fler bytt skola. Situationen var ohållbar, men den
var det enda vi hade. De ingrodda relationer vi hade till varandra hade
präglat en grupp som utgjorde lärar|kårens skräck. Vi slog ifrån oss allt
och alla. Lösningen blev en klass uppblandning. Varifrån man skulle få folk
var inget problem. B överskred nu fyrtio. För att slå hål på
sammansättningarna satte man sig i skol|ledningen ned och kontemplerade
samt samrådde med de två klassföreståndarna.

Detta kom att bli slutet för klass A. Vi, även jag, opponerade oss kraftigt
emot förslaget, och det skulle varit omöjligt att splittra klassen, om det
inte varit för vår första lärarinna. Hon kom tillbaka. Och visade upp
barnet. Vi var så slagna med häpnad att vi inte kunde säga så mycket. Det
gav oss distans. Vi kunde se tillbaka på åren. Vi såg att nya klasser
kanske inte skulle vara så dumt.