Inskannad version

Mina nio skolår
Jag kom in i klassrummet på darrande ben och höll pappa i handen. (Det var
inte särskilt många pappor där, mest mammor. Min mamma kunde inte följa
med, eftersom hon hade upprop med sin egen klass, som gick i sjuan och just
hade börjat högstadiet.) När jag någon gång fick följa med till mammas
skola, såg jag upp till eleverna som vuxna.)
Inne i klassrummet satt fröken bakom katedern och log. Hon var väldig och
hade blont burrigt hår och stora glasögon. Man väntade sig att hon, när hon
kom hem, skulle (hon) oklart om läraren eller eleven satt dit
parentesen
ställa sig vid spisen och göra bullar, den typen var hon.
Jag satte mig vid en bänk och pappa satte sig vid väggen. När jag tittade
mig omkring kände jag bara tre personer. De var Hanna L, Danne, och Tommy.
Hanna brukade jag vara med på dagis. Vi var nästan som bästisar där. Danne
och Tommy brukade leka med lego tillsammans på dagis.
Annars så var alla väldigt lika tyckte jag. Där var tex Patrik och
Christoffer som jag aldrig kunde hålla isär, enligt vad jag tyckte där var
de lika som bär. Båda var små, ljusa och hade blont hår. I och för sig hade
Patrik glasögon men det hjälpte inte, de var väldigt lika i alla fall.
Klassrummet var hemtrevligt. Det var ganska litet och målat i murriga
färger. På väggarna var olika bilder uppsatta, en bild för varje bokstav.
Där fanns växter i fönstren och långa gardiner, som räckte ända ner till
golvet.
I ett hörn fanns ett runt bord där vi kunde sitta och sticka eller virka.
Lisa, som vår fröken hette, ville att vi alla skulle kunna både sticka och
virka. Men eftersom jag är vänsterhänt och hon var högerhänt så gick det
inte så bra. Naturligtvis visste jag inget om allt det där då, när jag satt
med bankande hjärta i bänken, den första skoldagen i mitt liv.
– Hejsan allesamman. Jag heter Lisa. Välkomna till klass 1C.
Fröken hade rest sig upp och stod där längst fram i klassrummet och
pratade. Hon var stor och rund. Senare på lågstadiet fick vi ofta massera
hennes axlare eller sätta upp hennes hår. Hon var precis så som man tänker
sig en fröken.
När hon hade hållit upprop fick vi gå hem. Det kändes lite snopet att bara
gå hem sådär direkt. Vi fick en lapp med oss hem, på saker som vi skulle ta
med oss till skolan under den följande veckan.
När vi hade gått i skolan några veckor, började man komma in i rutinerna.
Man följde ett schema, om än inte så gravallvarligt som nu på högstadiet.
Det behövdes inte eftersom vi hade samma lärare i alla ämnen.
Det var korta dagar, man kunde börja kl 9.00 och sluta 10.40. Jag tror det
var ganska lagom, eftersom det var jobbigt att sitta still då, när man var
van vid att få springa och leka som man ville hela dagarna.
Under det första skolåret fick jag väldigt många nya intryck. Läsa kunde
jag redan på dagis, men det var ändå mycket nytt att lära. Många ämnen var
nya: matte, svenska och GYMPA. Gymnastik var ett helt nytt ämne. Det var
roligt men samtidigt lite obehagligt. Jag hade tex aldrig sprungit stafett,
och det var lätt att göra bort sig. Vår lärare var hård, och jag tror inte
hon förstod att man inte var så bra på allting.
År lades till år och erfarenhet lades till erfarenhet. I trean började vi
med engelska. Jag tyckte att det var ett omöjligt ämne, ett omöjligt språk.
Jag trodde att jag aldrig skulle förstå någonting. När jag kom hem i bland
kände jag mig gråtfärdig.
– Stamp! Vad betyder det? frågade Lisa och stampade med foten för att vi
lättare skulle komma ihåg.
– Frimärke! svarade klassen i korus. Jag vet inte om det var en så bra
metod, men nog kommer man ihåg ord som stamp, umbrella och dog. Ju äldre
man blev ju mer ifrågasatte man frökens auktoritet. Hon förhörde aldrig
läxor och var borta mycket.
När vi så skulle byta stadium och lärare var jag ganska så glad att slippa
henne.
Första dagen på mellanstadiet var pappa med, då också, av samma skäl som
förut. Konstigt att mamma alltid hade upprop samma tid och dag som jag. När
man nu började på mellanstadiet kände man sig stor, nästan vuxen.
Man var säkrare och kände till skolan bättre då än tre år tidigare.
Skolan jag gick i var relativt liten, bara låg- och mellanstadium och den
var väldigt ljus. Min nya lärare eller magister hette Ralf. När man ropade
på honom ropade man Ralf, till skillnad från när vi hade Lisa, då ropade
man alltid fröken, annars sa hon till en.
Nu fick man schema, ett riktigt schema. även om vi inte följde det så noga.
Det var man stolt över,
Dagarna var nu lite längre, men det gjorde ingenting. Atmosfären var
fortfarande hemtrevlig och mysig. Klassrummet var nu lite större, men nu
fanns det en soffgrupp där och serietidningår på det tillhörande bordet.
Soffgruppen hade Ralf tagit hemifrån, när han hade köpt en ny, och det var
ju snällt. Det fanns många olika spel i klassrummt redan den första dagen
vi kom, även om vår klass tillförde många som vi köpte för vår klass|kassa.
Vår lärare var sträng och höll oss i ett hårt grepp. Jag vet inte om det
var bra eller dåligt. När man började på högstadiet fick man nästan en
chock av hur slappt allting var. Man fyllde aldrig i någon lapp när vi hade
varit borta och varför, det som Ralf hade varit så noga med. Man hade flera
olika lärare och det blev inte samma koll på en, men man hade heller inte
samma kontakt med sina lärare som man hade på låg- och mellanstadiet. Nu
började vi med geo|grafi, bild, historia och religion, och på engelskan
började man läsa texter. Ingenting var särskilt svårt eller jobbigt, och
man hade inte heller särskilt mycket läxor. Ralf skrev upp på tavlan vad vi
hade för läxor till varje dag, och när dagen var slut gick vi alltid igenom
dem tillsammans, så att ingen skulle glömma bort dem
På rasterna satt vi mest inne i klassrummet och spelade spel eller kort.
Ett år, jag tror det var i femman, spelade vi kort jämt. Varje rast, varje
dag nästan hela året, utan att tröttna. Vi blev ex|perter på kortspel efter
ett tag.
När vi gick i sexan började vi samla pengar till en klassresa. Ralf var en
eldsjäl, och organiserad allting. Det var han som fixade lotterna vi sålde,
han tog hand om pengarna från brödet vi sålde och satte in det på banken
m.m.
Varje dag efter skolan gick vi runt i Ranbo, mest i Ranbo centrum och sålde
lotter. Det var roligt i början, men när man hade sålt i några veckor,
började man att tröttna. När lottperioden var slut började vi knacka dörr
hos folk och sälja bröd. Jespers, pappa
jobbade på ett bageri och därifrån fick vi nybakta kakor och bullar. Jag
köpte många kakor själv eftersom de var så goda. Billiga var de också.
Nackdelar fanns det förstås. Vi skulle sälja kakor till en tant i mitt hus.
Hon skrev villigt på lappen, och vi lovade, att vi skulle lämna kakorna
till henne dan´ därpå. När vi kom nästa dag, kände hon inte igen oklart
om ”oss” är lärarens eller elevens
oss eftersom hon var lite senil. Hur vi
än försökte få henne att förstå, att hon faktiskt hade skrivit på lappen,
så var det enda hon sa:
– Hur kunde ni veta vad jag heter? (Hon hade själv skrivit på lappen.)
Kakorna fick vi köpa själva. Vi skulle åka till Göteborg. Vi skulle bo på
hotell och gå på Liseberg.
Vi åkte på fredag morgon och kom hem måndag kväll. Resan var rolig och bra,
det enda som var lite orättvist var att vi som hade samlat ihop pengarna
till resan, vi fick dela rum tre och tre och alla i hela korridoren delade
på en toalett. (vi bodde i den orenoverade delen av hotellet) medan lärarna
och föräldrarna hade varsitt enkelrum med toalett och dusch i den
renoverade delen. Annars var resan bra helt igenom.
Det var den sista utflykten vi gjorde med Ralf. När man börjar på
högstadiet brukar ju klassen splittras, men så icke vår.
Ralf ville att vi skulle få fortsätta gå i samma klass som förut, varför
vet jag inte. I bland tycker jag att det är synd, det skulle ha varit
roligt att få träffa några nya klass|kompisar.
När jag började sjuan bytte jag skola. Då började vi i en mycket större
skola med både låg-, mellan- och högstadium.
Allting blev nytt: ny skola, nya lärare och ett helt annorlunda schema. Nu
äter man på en och samma tid varje dag, har rast samma tid varje dag osv.
Det är bra eftersom man då lättare kan hålla reda på tiderna.

Nu fick man en ny lärare i nästan varje ämne. Man fick också många nya
ämnen tex kemi, fysik och biologi. Allting blev i ett slag så väldigt
annorlunda.
Nu har vi ett klassrum för varje ämne, de är kala och ganska tråkiga. Alla
klasser har var sitt hemklassrum där man samlas och har tex klassråd, men
man får ändå inte samma känsla av att det här är mitt klassrum och här
fixar vi till det, som man hade på låg- och mellan|stadiet.
Där gjorde alla samma saker, ”då” kan vara utsuddat då alla läste samma
böcker osv.
Nu är klassen uppdelad i många olika grupper, en del av klassen har
särskild matte, andra har allmän. En del har tyska medan andra har franska.
Egentligen har vi alltid varit indelade i olika grupper, ända sedan ettan
faktiskt, även om det märks mycket mer nu.
I ettan var vi indelade i ”äpplen” och ”päron”. Alla som bodde ungefär på
samma ställe gick i samma grupp Jag gick i ”äpplegruppen”. Om man jämför
alla tre stadierna så tycker jag att alla har varit både bra och dåliga.
Man har fått nya erfarenheter av dem alla.
När jag tänker tillbaka så tycker jag att tiden har gått otroligt snabbt,
snart har jag gått ut grundskolan Då har jag gått i skolan i 3/5 (se vad
jag kan!) av mitt liv. Men om jag nu tänker framåt är det nästan ingenting,
eftersom jag ska börja på gymnasiet (åh, vilken fasa, jag oroar mig
verkligen.) nästa år och gå där i tre år och sedan antagligen läsa vid
universitet, man får alltså räkna med att man har ca 6-7 år kvar av
skoltiden!

Inskannad version

Mina nio skolår
Åk 1. 19XX
Första skoldagen är nog den mest nervösa dagen i livet. Fast det kan ju
inte jag veta ännu.

Jag hade fått en ny ryggsäck. En blå konken. I ettan hade så gott som alla
konken-ryggsäckar. En del kallade dem för fjällrävenryggsäck, men sa man
konken, förstod alla vad man menade. En dag, långt innan skolan började,
hade det kommit en tant till dagis, och frågat om jag och min enda
jämnåriga kompis Samuel ville gå i samma klass. Det ville vi, och hon sa
att det nog skulle gå att ordna. Men det blev inte så. Jag skulle få en
fröken som hette Petra Melin. Samuel fick en som hette Ida. Samuel var lika
lång som jag, och jag trodde att jag var normallång fram till första
skoldagen, då jag upptäckte att jag var ett huvud längre än alla andra. Det
fanns en flicka till, som var nästan lika lång som jag. Jag var också
tjockare än alla andra. På dagis spelade inte sådant någon roll och det
trodde inte jag nu heller. Men där hade jag fel. Att jag var stor och tjock
skulle jag få höra vid varenda litet bråk det närmaste 5-6 åren. Men det
visste jag inte då.
Nu åter till den första skoldagen.
Jag kunde se skolan från mitt fönster hemma. Den var stor och gul. Den
dagen såg den ännu gulare ut i solskenet. Det var ju början av Augusti, så
det var fortfarande varmt. När vi kom fram till klassrummet, mamma och jag,
var en del av klassen redan där. Jag skulle sitta bredvid en pojke som
hette Oskar. På andra sidan hade jag Signild som var ett år yngre. Hon hade
fått börja ett år tidigare, och henne kände jag redan från dagis. Fröken,
som var en stor tant med lila klänning, hade stått och hälsat alla
välkommna vid dörren. Hon hade nu gått och ställt sig bakom ett skrivbord
(som jag senare fick lära mig hette kateder) längst fram. Hon log och
hälsade än en gång alla välkomna. Hon ropade upp alla, men när hon kom till
en pojke som hette Mauritz, var det ingen som svarade. Några av hans
kompisar sa, att han nog var i Grekland. Han började senare på terminen i
min klass som hette 1b.

I årskurs ett, två och tre fick vi lära oss alfabetet, läsa (men det kunde
jag redan) och skriva. I trean fick vi börja lära oss engelska. Men då
lärde man sig ingenting. Vi fick lära oss att säga: cat, dog, stamp, mouse,
yes och no. Det var senare på mellanstadiet som man lärde sig något. I åk
fyra fick vi en ny lärare som hette Mikael. De flesta var nog lite rädda
för honom, för man hade bara sett honom när han skällde ut elever som hade
gjort något dumt. När vi hade Petra, hade vi aldrig gått efter schemat. Det
var hon som valde vad vi skulle ha för ämne. Nu när vi fick Mikael, skulle
vi gå efter schema, stå upp i bänken och säga ”Godmorgon” eller ”Goddag”
efter varje rast. Det var mycket som förändrades då. Vi fick ett nytt
klassrum på andra våningen i stora delen av skolan. Förut hade vi haft
klassrum i den lilla delen av skolan. Där fanns det bara två klassrum, ett
uppehålls|rum, bibliotek och på andra våningen var det fritids. Jag hade nu
fått flera kompisar, men mest var jag med Signild och Jennifer som jag gick
på samma fritids som. Vi tre höll jämt ihop. Tjejerna i klassen var
indelade i små grupper. Stina, Karolina, Midia och Linn var en grupp. Alva
och Miriam var en och sedan var det vi tre. När vi nu började i fyran
slutade Miriam, och Alva började vara med Jennifer istället. Jag kände mig
nu lite sviken av Jennifer, som jag hade lekt mest med. Signild hade så
många andra kompisar, men nu var det vi som lekte mest. Det är nog lättare
att vara kille i vissa fall, för killar kan alltid vara i en stor grupp.
Där får alla vara med. Jag, Signild, Jennifer och Alva bildade nu en grupp.
I trean hade det börjat en flicka som hette Kajsa. Hon var alltid utanför.
Vi försökte få henne att vara med oss, men hon vågade nog inte. Hon blev
ofta mobbad av killarna i klassen. Hon brukade vara mest med oss de få
gånger hon vågade vara med. I sexan åkte vi på klassresa till Göteborg. Vi
hade samlat ihop ca 30 000 på ett år. Vi hade jättekul hela klassen. Vi
bodde på hotell och en dag åkte vi över till Danmark. Vi fick bo i den
orenoverde delen av hotellet. Nu hade Alva bytt kompis och var med Signild.
Så det var jag, Jennifer och Kajsa som delade rum. Alva och Signild ville
inte sova med Kajsa. Det tyckte vi var taskigt, så hon fick sova med oss.
Vår lärare och två pappor som var med fick sova i den nyrenoverade delen.
De fick egna rum med toalett, dusch och TV. Det tyckte klassen var
orättvist. Det var ju vi som hade samlat ihop pengarna. De tyckte att dom
var värda det som hade uppoffrat sig att följa med.

När vi började högstadiet skedde de verkliga förändringarna. Min
mellanstadie lärare hade skrämt upp oss med att det var bråk varenda dag,
och att dom sålde knark på skolgården. Så var det inte alls. Det var inte
alls speciellt bråkigt där. Man fick köpa godis i skolan, något som varit
strängt förbjudet på låg- och mellanstadiet.
Man fick börja i en ny skola som låg mycket längre bort. Jag hade valt
fraska som till|valsämne. Det skulle bli spännande att få lära sig ett helt
nytt språk. Signild hade valt tyska, precis som Alva. Alva som nu hade bytt
kompis igen, var med Linn som också hade valt tyska. Men Signild blev nog
inte ledsen över det. Hon har så många andra kompisar. I sjuan började
också sju stycken nya elever i vår klass. Tre av dem kom från Laghusskolan
och de andra kom från en montesori klass i Lundatorp. Innan vi började
sjuan ville man att klasserna skulle splittras och bilda 3 st sjuor, men
våran klassföreståndare ville inte det, så det blev inte så. Han bestämde
det utan att fråga oss. Jag tycker, att, det hade varit kul med nya
klasskompisar. Det hade ju förberett oss inför gymnasiet. Första dagen i
sjuan var det kvartsamtal. Det kändes urlöjlig att gå där med mamma. Alla
stirrade och undrade väl, om man inte vågade gå dit själv. Jag hörde en
kille fråga en annan, varför alla sjuor hade föräldrarna med sig.
Jag fick två klassföreståndare. Den ena hette My Lagerblad och var liten
och hade glasögon. Den andra hette Sture Holmer. Sture Holmer skulle jag ha
i särskild matte och kemi. My skulle jag ha i svenska och särskild
engelska. Sjuan gick ganska fort, men det var nog den roligaste årskursen
att gå i. Det var så många nya ämnen. På låg- och mellan|stadiet hade man
haft samma klassrum hela tiden och en egen bänk att lägga böckerna i. Nu
fick man ett skåp som man skulle sätta ett hänglås i. Året innan hade de
haft vanliga lås i skåpen, så det här med hänglås var nytt för alla.
Den här skolan var mycket större än Ribbing|sta skola som jag hade gått i
innan. ”Gympasalen” låg i en separat byggnad och var mycket större än
gymnastiksalen i Ribbingsta. Jag har alltid avskytt gymnastik. Det beror
nog på att vi hade en hemsk gymnastiklärarinna på lågstadiet. Man fick inte
gå på toaletten när man ville. En gång frågade Alva om hon fick gå på
toaletten. När hon inte fick, blev hon tvungen att sätta sig på golvet, där
hon kissade på sig. Hon hjälpte bara dem som redan var duktiga i gymnastik.
På mellanstadiet var nog alla lättade när vi fick vår klassföreståndare i
gympa.

I åttan var det mer press för då fick man ju betyg. Jag fick 3,4 i snitt
och var rätt nöjd. Vårterminen i åttan höjde jag i betygen och fick 3,9. Nu
i nian blir det nog svårare att behålla betygen, för nu är det fler som har
börjat kämpa. Man vill ju komma in på en bra linje. Jag tycker att det är
svårt att veta när man är 15 år, vilken linje man ska välja. Det valet är
ju för resten av livet.

Inskannad version

Min syn på skolan
För att man ska kunna lära sig saker på bästa sätt måste man trivas bra.
Det kan vara svårt eftersom skolor|na ser ut som de gör idag. Därför har
jag lagt fram följande förslag på åtgärder.

Vi bör se till att alla elever trivs bra så att de kan göra ett bra resulta
ifrån sig. Därför behöver skolan mer pengar att röra sig med och det kan vi
lösa genom företagssponsring. På så vis skulle skolan bli finarere och vi
skulle kunna ha nya böcker.

Betygsystemet måste ändra så att betygen mätte ens kunskaper istället för
att bara mäta hur bra man är jämn|fört med klasskamraterna. I teorin skulle
alltså en hel klass få högsta betyg.

Fler tillvalsämnen borde finnas så att eleven kan bestäma mer om sig själv
och arbeta med det han/hon är intresserad av.

Bra och god mat är väldigt viktigt för ska vara pigga och lära sig mycket.
Man skulle kunna låta eleverna betala

sida saknas

som man verkligen har nytta av

På 2000-talet ska skolan vara ett ställe där man trivs och tycker att det
är roligt att gå till. De flesta elever har bar resultat och är
konkuranskraftiga med övriga världen. Eleverna ska känna att de har frihet
och få göra de dem är intresserad av. De ska kunna välja vad de vill äta
och må bra av maten. Läraren ska ha tid att hjälpa effektivt och klasserna
ska vara lagom stora. De elever som missköter sig ska snabbt rättas till.
Invandrare ska snabbt lära sig svenska och kunna delta i undervisningen.
Skolor med bara invandrare ska inte finnas. Skolan ska ta så lite pengar
som möjligt av staten och istället vara sponsrade och dra in pengar på fika
och pennor.

Inskannad version

Mina nio år i skolan
Den 19 Augusti började jag 1:an. Jag hade väldiga problem med vad jag
skulle ha på mig, men tillslut bestämde jag mig för min röd-och vit randiga
klänning. Mamma satte upp mitt hår i två toffsar. sedan gick vi. Efter
halva vägen mötte vi två av mina dagiskompisar, som också skulle börja
skolan. Vi gjorde sällskap resten av vägen till den ”hemska” skolan. När vi
kom fram gick vi upp till salen och där välkommnade läraren oss. Vi fick
alla välja varsin bänk och sedan började uppropet. Det var väldigt
spännande. Efter uppropet fick vi reda på vad vi skulle ha med oss nästa
dag tex klister, sax, penn|skrin m.m.

Klockan 1000 på tisdagen stog vi alla (utan föräldrar den här gången) utan
för klass|rummet. Alla tittade nyfiket på varandra. Jag och Hanna stog och
jämförde våra ryggsäckar. Vi kom fram till att hennes var finare, efter|som
den var blå. Så till slut kom Solveig och öppnade dörren och sa:
– Godmorgon.
– Godmorgon, ekade vi i kör.
Inne i klassrummet satte vi oss där vi hade suttit på uppropet, sedan fick
vi varsin skriv|bok. Solveig sa att vi skulle skriva namn och klass på den,
så det gjorde vi. Sedan sa hon:
– Nu öppnar ni boken och så på första sidan skriver ni ett A. Är det någon
som vet hur ett A ser ut?
Ingen vågade räcka upp handen, så Solveig skrev ett stort A och ett lite a
på tavlan. Alla Skrev sedan ett stort och ett litet A. Sedan fick vi vasin
veckotidning som vi skulle klippa ut stora och små A:n ur och klistra in i
våra skrivböcker.
När vi hade klippt klart, så la vi ner våra skrivböcker i bänken och
Solveig började dela ut en mattebok som hette ”Apan”. I den räknade vi
några tal. Sedan fick vi gå och äta lunch.

I det stora hela var ettan jätte rolig. och alla i klassen var jätte
snälla, och jag fick en bästis. Varje rast satt vi i en koja i buskarna och
pratade hemligheter.

I tvåan fick vi arbeta mer fritt med läse|böcker och sådant. På svenskan så
skrev vi berättelser som vi sedan spelade upp i en liten teater som vi hade
gjort av en kartong. Figurerna fick vi rita själva och klistra fast på
klossar som satt fast på blomm|pinnar. Sedan var det bara spela upp pjäsen
för resten av klassen. I tvåan dök ett nytt ämne upp på schemat, skrivstil.
Skrivstil hade vi i klassrummet bredvid med en annan lärare. Vi fick stora
böcker att skriva i och det var väldigt svårt att få till alla bokstäverna
som såg ut som krumelurer. Läraren hade tålamod, så till|slut skrev hela
klassen ganska läsligt. Jag tyckte skolan var rolig, utom matte
lektion|erna. Vi hade börjat med en specialbok som bara bestod av romerska
siffror. Jag fattade ingenting av den, så ett tag fick jag gå till en
special lärare för att jag skulle förstå, och det hjälpte. I slutet av
tvåan låg jag först i matteboken ”med de krångliga siffrorna”.

Trean flöt förbi ganska obemärkt. Det var bara några få riktigt stora
”saker” som hände. Till att börja med fick vi en ny pojke i klassen, Pelle.
Han skulle gå om 3:an eftersom han inte kunde läsa ordentligt. Han smällte
lätt in i klassen. Under hösten började vi öva in en cabaré, som vi skulle
visa upp för föräldrarna i slutet av termi|nen. I samma veva blev Pontus
borta allt mer. Han hade Leukemi (Blodcancer) och den blev värre. Han fick
cellgifter och tappade håret, men var alltid lika glad. Dagen efter vi hade
spelat upp våran cabaré, så ringde snabbtelefonen i klassrummet. Det var
från expeditionen och de sa att Solveig hade telefon. Vi fick klara oss
själva några min|uter, sedan kom Solveig tillbaka. Hon sa åt oss att vi
skulle sätta oss och vara tysta, sedan sa hon allvarligt att Pontus hade
dött. Han hade dött kvällen innan, när vi hade cabarén. Jag kunde inte
jobba mer, jag kunde inte göra någonting, jag bara satt. Jag hade bott på
samma gård som Pontus i 5 år och våra mammor kände varandra väl, så vi hade
umgåtts ganska mycket. Hela klassen gick på begravningen, och jag grät som
en dåre.

På våren fick jag börja gå hos Vera. Hon var talpedagog och skulle lära mig
att säga s eftersom jag läspade. Det tog ett tag, men sedan kunde jag säga
s lika bra som någon annan. Tillslut kom det efterlängtade sommarlovet.

När vi började 4:an så var det ny skola, ny lärare och nya elever. Vi
började 4:an i Helle|bergsskolan. Där fanns det även Montessori klasser. Vi
fick sal 7 på övervåningen och våran nya lärare hette också Solveig. Hon
verkade snäll, tyckte jag. Vi hade fått två nya i klassen, Pernilla som var
ganska liten till växten också Petter som var motsatsen. 4:an var ganska
kul, man kände sig ganska stor och det blev fler grupparbeten. Det tyckte
jag var kul. I slutet av 4:an åkte vi på en ”klassresa”. Vi hade varit på
klassresa i 3:an. Då var vi på Högbygård. Det var en scoutstuga som låg
mitt i en tjurhage. Men nu i 4:an var vi på Oskars land, som låg i närheten
av Birka. Det var bara för att vi hade läst om Ansgar som kristnade
Vikingarna som vi fick åka till Oskars land, för det var ju bara att ta
båten till Birka och Ansgarskors på berget. Det spöregnade hela tiden, så
vi fick gå i spöregn och motvind upp till korset.

I 5:an började det en till kille i våran klass, Jonas. Han hade gula jeans
med hål på knät, så jag och Charlotta började kalla honom för kycklingen.
Solveig klagade på hans långa lugg. Men han vägrade klippa sig. Skolan gick
bra, men Solveig var inte så sträng, så våran klass blev snart känd som
skolans pratigaste. Vi hade musik och det var ganska kul, ibland
troligtvis har läraren rättat till punkt och stort I
fick vi sjunga och
när vi inte gjorde det så fick massa tråkiga stenciler om olika
instrument.

I 6:an började åter en ny elev i våran klass. Den här gången var det en
tjej som hette Mimmi. Vi var några som kände henne sedan innan, så hon kom
lätt in i kla|ssen.
I sexan var vi mer pratiga än någonsin. Vår lärare gick ut och grät i
lärarrummet i genomsnitt 2 ggr i veckan. Hon kom inte upp förrän någon av
oss kom ner och bad henne snällt om att komma upp igen. Undervisningen gick
väll lite si och så, eftersom hon gick i från lektionerna titt som tätt.
På klassresa åkte vi till Ramstad, det var bara dit pengarna räckte. Vi
gick på slottet och på ett stort badhus. Där fanns det vattenruschkannor
och bubbelpoler. Det fanns också en bassäng med vågmaskin.

Så skulle man börja 7:an, högstadiet. Där började man minsann inte med
upprop, utan med kvartsamtal. Det hela var mycket intressant. Nya lärare,
skåp, byta klassrum. I sjuan fick vi en ny tjej och en ny kille. Det gick
bra med killen, men med tjejen gick det sämre. Hon var utstött hela 7:an o
8:an men är nu med i ”gänget”. 7:an innebar mer prov, läxor o.s.v. så det
hela kom som en chock, eftersom Solveig inte hade för brett oss på 7:an med
mycket läxor. Jag började läsa tyska. det var kul, men vi hade en hemsk
lärare som hade ”gullebarn”, och det gjorde oss alla ganska irriterade.
osäkert om eleven egentligen skrivit irreterade
I 8:an så var det frid och
fröjd. Under|visningen var som den varit i sjuan. På höst-terminen fick vi
första betyget och det var till min stora glädje inte allt för dåligt. Vi
fick göra första standardproven, i engelska. Då var man jättenervös.

Nu i 9:an så har det inte hunnit hända så mycket för det är bara september.
Man får fler läxor och prov och lärarna tjatar om att ”sånt får man räkna
med i 9:an”.
Efter 9:an blir det väll gymnasiet, sen att jag inte vill skilja mig från
klassen är en annan sak. Jag kommer avlida.
Om man ska sammanfatta alla skolåren så tycker jag att de har varit bra
allihopa.
Bra uppsats! Jag har lärt mig massor om hur du och de övriga eleverna i
X har haft det under er skoltid. Du har skildrat alla de tre stadierna på
ett intressant och personligt vis. Uppsatsen är väl disponerad med ett
stycke om varje skolår. Språkligt sett finns en del – smärre – fel.
Inledningen var också välskriven med ett roligt ögonblicksminne. Mycket
över medelprestation, dvs 5

Inskannad version

Min syn på skolan
Hejsan på er! Jag heter Patrik. Jag ska berrätta om mina syn|pungter på
skolan. Under de nio år jag har gått i skolan har jag sett det mesta. Det
första Jag klagar på är ventilationen den är oftast under dimentionerad och
fylld av damm. Ibland är dom konstruerade så att luften bara går runt i
skolan det betyder att samma gamla luft åker runt. En annan sak som är
dummt är att fönstrena i vissa salar inte går att öppna för vädring. Jag
tycker att man ska sätta in kraftigare ventilations system, som man på
något sätt kan ren göra samt ha öppnings bara fönster i klass rummen. En
sak som jag själv upplever som obehagligt är att i vissa salar så ekar det.
I min förra skola fick vi sätta upp tomma ägg kartonger i taket för att bli
av med ekot. Det borde man kunna göra något åt. Något annat som är ganska
vanligt är mögel skador, det är inte särskilt svårt att identifiera ett
klass rum med mögel skador. de brukar ha några ”trevliga” symtom. 1 Färgen
lossnar från väggarna eller också blir det bubblor 2 Det luktar illa
(obeskrivligt), 3 De elever som ofta har klass rummet får huvudvärk och
illa mående och kanske blir över känsliga, vem vet.
mögel skador är faktiskt värst, för de påverkar elevernas hälsa. Om det
inte finns pengar att sanera för tycker jag, att man helt enkelt stänger
salen. En sak som den här skolan ska ha heder av är gymnastiken. Vi har
till gång till en stor sal, motions spår fotbolls planer och ett mycket väl
utrustat styrke tränings rum. En annan sak som är bra är att vi har biljard
bord i uppehålls rummet. Vi har och så en väl utrustad tecknik sal med en
bra lärare. Kort sagt så tycker jag att man ska rusta upp salarna och
modifiera lite, men annars är det bra. slut

Inskannad version

Mina nio skolår
Jag valde detta ämnet för att jag har så många roliga minnen från alla
stadier. Vi börjar med lågstadiet.
Jag minns väl första dagen i skolan. Min mamma följde med mig till
klass|rummet. Det var mycket spännande, men jag var också väldigt blyg. Min
riktiga bästis var Johannes Melander. Senare fick man fler och fler
kompisar. Mitt favorit ämne har alltid varit idrott. jag har alltid varit
mycket idrotts intresserad. Jag spelar mycket fotboll. De roligaste
minnerna jag har är nog när vi hade plast muggar vid maten. Under muggarna
stod det ett nummer, den som hade högst nummer vann. Angående skolmaten åt
jag ganska lite. Det berodde på att bland de första dagarna vi åt, tog jag
åt mig för mycket pytt i panna. Jag kände mig tvingad att äta upp. Sedan
dess åt jag ej mycket, men det gick över med åren. På rasterna spelade jag
fotboll. Det har jag gjort i alla år, utom högstadiet förstås. Jag minns
när vi fick en fotboll och en basketboll.
Nu går vi över till mellanstadiet. Dessa år gick väldigt fort. Vår lärare i
fyran och femman hette Stig Gröndal. Han var snäll, men kunde bli riktigt
arg. Jag minns när vi hade gympa var alltid dåtidens åttor före oss. En dag
när vi kom gick jag in först. Då fick jag ett spann med vatten över mig.
Det var Niklas Hansson som kastade det över mig. Mina kläder fick torka i
bastun och jag gick och hade gympa som vanligt.
I femman skaffade vår lärare Stig oss brevkompisar från England. Vi
skickade våra brev genom en dator som vi hade längst nere i klassrummet.
I sexan hände det inget speciellt utom att vi fick en ny lärare Gunmaj
Hevert. Vi slog oss också ihop med den andra klassen. Men en dag i sexan
skulle vi få komma upp till högstadiet och se hur det såg ut. Vi fick alla
var sin fadder, min fadder hette Kalle Rudin. Vi fick för första gången
mellanmål. Jag visste ej att man inte fick ta mer än en smörgås, jag tog
minst fyra.
Nu slutligen högstadiet. Det var roligt att träffa många nya lärare, nya
ämnen men framförallt en ny skola och nya regler. Man kände sig liksom mer
fri! I sjuan tog man skolan som en lek. I åttan kom allvaret. Man fick
kämpa hårt för att få bra betyg. På rasterna kunde man gå ner till källaren
och spela pingis eller kort. Det finns hela tiden sysselsättning. Nu i nian
har det riktiga allvaret börjat. Man måste ta i ordentligt för att få bra
betyg. Man måste få bra betyg om man vill komma in till den linjen man sökt
till. Själv tänker jag nog söka in till ekonomisk eller i andra hand handel
och kontor. Det har trots allt varit roliga år i skolan.

Inskannad version

Min syn på skolan

Det sägs att det här är bästa skolan i Högby. Det hetter Backhemsskolan. Om
det är bästa skolan i Täby då skulle jag gärna titta på det sämsta skolan.
Det här skolan är bra byggd och utrust|ningar t.ex: biljardbord,
pingisbord, kiosk. Det är en bra skola. Om man inte kan öppna skåpet t.ex
då kan man säga till vaktmestaren och då öppnar han skåpet. Men om det
händer på mårgonen då kan det vara svårt att hitta honom och då kan man
komma försent och det är inte elevens fel. Det är bra att man skåp för att
det finns inte i alla skolor. Fast de är ganska små, ibland får man inte
plats i dem. Om man vill öppna den och två till från båda sidorna då blir
det trångt. Vi har fått nya bänkar och stolar, det är bra. Man kunde ha
lite längre raster. Ibland är det bara 5minuter. Matsalet kunde vara öppet
längre tid så att man kunde äta när som helst. T.ex. på mårgonen om man
inte hann äta hemma.
Det är bra att det finns sportlov, idrottsdag och sånna. Det är kul att gå
på prao för att man slipper gå i skolan två veckor och man kanske lär sig
någonting eller bästemmer vilken jobb man ska välja. Det skulle vara bra om
det fanns ett TV rum där man kunnde sitta i sköna mjuka fotöljer och titta
på TV eller kanske på video. Ibland har vi 3-4 prov på en vecka och iblan
har vi ingen prov alls på en vecka, det tycker jag är dåligt. Det är
taskigt att idrott ute när det är kallt och regnar. På sommaren när det är
varmt är det bra att ha lektion ute fast vi har inte haft det så ofta.

Inskannad version

Min Syn På Skolan
Den största bristen På Skola är att skolan är borjlig. jag tycker att om
skolan hade varit roligare så hade det varit myket lätare och lära sig. det
är för myket alvar i Skolan om man säger nogot på en läktion så är det som
hela skolan rasar. jag tycker eleverna ska bestema lite vad man ska göra i
skolan för om man får upgifter som man tyker är tråkiga så gör man dom
uttan att lära sig nogot.
Det enda positiva med skolan är att man får sluta tidigt på torsdagar.
Hur skolan ska se ut år 2000
Skolan ska bli roligare.

Inskannad version

Mina nio skolår
Jag kommer inte ihåg så mycket av ettan, tvåan och trean. Men jag kommer
ihåg när jag skulle börja fyran. Då var jag jätte stolt att komma upp på
mellan stadiet. Det var väl inte så roligt som jag hade tänkt mig. Vi fick
en konstig lärare som hette Viktor. Han hade mycket konstiga ideer bland
annat att sälja vandrande pinnar, och pengarna för det skulle gå till
sydamerikas indianer. I femman fick vi en ny lärare som hette Anna hon var
rätt snäll. Vi började sammla till text fattas När jag kom upp i sjuan
var jag vädigt nervös. Men det gick bättre än jag hade tänkt mig. Jag fick
en massa nya lärare och kompisar. Vi fick gå till tjugo över tre nästan
varje dag. Det var jobbigt. Och i åttan var det nästan lika bara mer läxor.
Jag är glat att jag snart slutar skolan

Inskannad version

Mina nio skolår
Det är år X och jag sitter vid min fönsterplats som vanligt och tittar ut
på skol|gården där några barn springer och jagar varandra.
Sista året, tänker jag med en suck. Vad tiden har gått fort från den dagen
jag klev in på skolgården när jag skulle börja ettan, tills nu när jag
sitter här inför sista året i grundskolan.
Aldrig hade jag heller gått på en skola i mer än tre år, ty jag hade
flyttat runt i småland. Jag minns mitt första år i grundskolan väldigt
tydligt. Lektionerna hade varit roliga, på rasterna hade vi lekt, fröken
dyrkade man som gud, ja allt hade faktiskt varit roligt. Läxorna hade man
gjort flitigt, mot nu dom senaste åren:
”- Jag orkar inte, jag har inte lust eller jag hinner inte för jag ska se
på TV.”
Man vågade vara sig själv i den där småbarnsåldern som vi säger, men i
själva verket är dom mycket vuxnare än vi som går på högstadiet. Vi vill så
gärna säga vi skiter i skolan, men kan egenligen inte för skolan bygger upp
våra liv.
Jag kommer ihåg vad min lärare sa till mig när jag nyss hade börjat sjuan:
”- Det är du själv som väl|jer om du vill skolka och få ett ”handikapp” av
okunnig|het och ovilja eller om du nu som ni elever säger sitta här och
plågas och gå ut med kunskaper och till följden av det ett bra jobb som
bygger på ett bra liv.”
I snart nio år har jag suttit vid skolbänken och när jag går ut kommer jag
att sakna de stunder när man kände närheten av sina klasskompisar. Jag
kommer också att sakna de stunderna då man fick tillbaka ett prov eller då
man var som nervösast tex när man skulle redovisa något inför klassen.
I mellanstadiet blev allt genast mycket tuffare och hårdare, och man kände
att man hade blivit äldre. Vi fick börja med engelska, något som jag tyckte
var lite jobbigt i början, men som genom åren har gett mig stor hjälp. Det
var i sexan tror jag som man började tycka att skolan var tråkig och
jobbig. Det var då man slutade bry sig om läxorna Det var ingen som längre
berömde en för att man gjorde läxorna. I ettan hade man fått ett
klistermärke som en guldstjärna i tex matteboken eller i stavnings|boken
när man hade skrivit det finaste man kunde, men nu dom senaste åren,
gnäller dom på en om man inte gjort läxorna men sa aldrig något om man hade
gjort läxorna.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka på allt som hänt under min
skoltid tycker jag nog egentligen att allt har varit bra. Många gånger ser
man bara de ljusa stunderna, så varför inte gör det det här gången också.