2 – Sida 6 – Skrivbanken

Bytet!
Men jag vill inte flytta, utbrast jag.
Nej men nu blir det så. I början av sommarlovet ska vi flytta till vårt nya
hem, sade pappa bestämt.
– Ni tänker ju bara på er själva! skrek jag och klampade uppför trappan.
Jag rusade in på mitt rum och slängde igen dörren med ett fruktansvärt
brak, så högt att det måste hörts i hela stan.
Jag slängde mig på sängen och grät av både ilska och besvikelse. Nu när jag
hade hoppats på att vi skulle bo kvar här så bestämmer de sig för att
flytta. Flera gånger hade vi flyttat när jag gick i lågstadiet. Då hade det
inte varit så märkvärdigt. Då tyckte jag mest att det var spännande och jag
lärde ändå aldrig känna någon ordentligt. Nu är det annorluna. Nu har jag
ju gått i samma klass i snart fyra år. Jag har ju inte redigt någon bästa
kompis här heller men jag umgås med flera i klassen och känner de flesta
mer eller mindre.
Besvikelsen sköljer över mig. Varför kunde jag inte ha normala föräldrar,
med normala arbeten som inte var tvugna att flytta hela tiden.
Det ingick i deras jobb, det där med flyttningen. Den här gången hade de
dock haft tur och fick vara kvar här men nu behövdes de tydligen på något
annat ställe. Jag skulle vilja ha lika snälla föräldrar som Ida har. De
skulle aldrig få för sig om att flytta utan att hon skulle vilja det. De är
helt vanliga föräldrar med helt vanliga jobb och dessutom är de hur snälla
som helst. Usch vad livet är orättvist.
Dagarna gick fort, alltför fort. Efter en titt på nya skolan och det nya
hemmet så var jag inte redigt lika sur som förut. Bara nästan.
Fast det är ganska stor skillnad på både skolan och huset. Den nya skolan
är liten och trivsam om man jämför med skolan i stan som är så stor att man
knapp visste hälften av dem som gick i samma årskurs ens.
I den nya skolan är högstadiet uppe på en kulle och det är ungefär tre små
klasser i varje årskurs. Låg och mellanstadiet ligger en bit bort, tack och
lov.
En stor förändring är också att jag måste åka skolskjuts varje dag till
skolan.
Vårt blivande hus ligger mitt ute i ödemarken, tycker jag. Det är en liten
gård med ett mysigt rött hus och en liten stuga där mamma och pappa ska
arbeta när de ska göra det hemma.
Femtio meter från boningshuset ligger ett litet stall med fem nyrenoverade
boxar och runt oss finns lite betesmark. Inte för att jag förstås vad vi
ska med det till. Jag har visserligen ridit i några år men jag vill inte ha
något djur alls eftersom i flyttar så mycket.
Hela gården omringas av skog och en liten bit av en sjö. Sjön är ganska
liten men mysig och han en fin sandbotten och en liten gullig flotte.
Allt detta märkte jag bara efter en titt och jag börjar nästan längta efter
att få flytta. Men bara nästan.
För det kommer bli stor skillnad att byta från en stor skola till en liten
och från en liten lägenhet mitt i stan till en mysig gård ute på landet.

Dagarna förflöt och blev till veckor. Skolavslutningen blev en sorg men
samtidigt glädjedag. Ida och jag hade blivit ännu bättre komåisar nu och
när jag var redo att åka iväg stod vi och kramade om varandra jättelänge,
storgråtandes båda två. Ingen av oss ville släppa men till slut var vi
tvugna att åka. Vi lovade varandra att ringa och skriva brev. Snart var jag
på väg till ett nytt ställe, till ett nytt liv.

Sommarlovets dagar sniglade sig framåt. Det finns inte så mycket att göra
på landet. Ida kom och bodde hos mig några veckor och vi hade jättekul men
sedan var hon tvungen att åka hem för hennes familj skulle åka utomlands.
Typiskt, tänkte jag avundsjukt. Ibland åkte jag till ridskolan och hjälpte
till där. Som tack fick jag rida lite. De flesta hästarna var på bete men
några var kvar, det var de som skulle gå med på ridläger.
I mitten av sommaren, på min födelsedag, väntade en överraskning. I en korg
i vardagsrummet låg fyra små kattungar. Mamma och pappa tyckte att jag i
alla fall skulle få något att göra nu när jag inte kände någon. Alla katter
var i olika färger, en vit med några svarta fläckar, en helt svart, en grå
och en beigeaktig.
Alla var honor.
Resten av dagarna på sommarlovet gjorde jag väl inte något speciellt.
Det var ungefär samma saker varje dag. Jag badade, solade, läste, lekte med
katterna och ibland gick jag till det lilla samhället och köpte glass eller
godis eller bara var där.
Allt verkade helt öde. Ibland kunde man se en och annan person och på
badplatsen var det fullt av folk. Men där vågade jag inte bada eftersom jag
inte kände någon.
Annars verkade det som att många var på semester.

De sista dagarna på sommarlovet gick fort, alldeles för fort. Skolstarten
var alldeles för nära nu.
En dag är det bara kvar. Usch vad nervös jag är. Eller, det har jag varit
hela sommaren men jag har förträngt det så mycket som möjligt. Nu när det
bara är en dag kvar så kan jag inte hålla nervositeten borta längre.
Det pirrar något fruktansvärt i magen.
Jag som har svårt att få kompisar också.
Det känns ännu värre.

Trots nervositeten sov jag förvånandsvärt bra under natten. Först hade jag
svårt att somna men när jag väl somnat så sov jag tugnt.
Mamma väckte mig nästa morgon.
För ovanlighetens skull var både hon och pappa hemma och vi satt och åt
frukost tillsammans alla tre.
– Hur känns det, är du mycket nervös? frågade mamma och strök mig över
kinden.
– Nja, lite grann, sade jag och tog bort hennes hand.
– Bussen kommer ute vid vägen halv nio. Du är nästan först att kliva på så
det sitter bara ett par personer där innan dig, sade pappa.
– Okej, sade jag och tänkte tack och lov för det. Det värsta som finns är
att sätta sig i en buss som nästan är full. När klockan närmade sig tjugo
över så började jag gå med tveksamma men snabba steg mot vägen. Vi hade
bara en liten grusväg in till oss. När jag kom fram till asfaltsvägen såg
jag att det stod några på andra sidan vägen där vi skulle gå på. Jag gick
tveksamt dit och det kändes som att de stirrade jättemycket på mig. Tack
och lov så kom bussen precis då och jag smet fort in. Jag satte mig på ett
säte mitt i bussen pch personerna som stått vid busshållplatsen stirrade
fortfarande på mig när de gick genom bussen. En av dem vände sig om och
sade något. De kom fram till mig. En av tjejerna satte sig bredvid mig, en
på andra sidan gången och de två killarna satte sig på knä på sätet framför
med huvudena vända mot mig. Jag kände hur röd jag blev i ansiktet och det
kändes som att jag blev jätteliten.
– Hej, sade jag tveksamt.
– Hej, sade tjejen bredvid mig och i nästa sekund fick jag fullt med frågor
från dem.
– Är du ny här?
– Har du bott här länge?
– Vilken klass ska du gå i?
Sådana frågor fick jag massor och svarade så gott jag kunde med tveksamhet.

Det visade sig att jag skulle gå i samma klass som dem alla fyra.
In i bussen kom allt fler och snart var vi framme i skolan. Melinda och
Cecilia hette de tjejerna som pratade med mig i bussen. Jag va med dem hela
dagen och de visade mig tillrätta på bästa sätt. Det visade sig att de,
tillsammans med de två killarna Kasper och Alle, var de ”tuffaste”
människorna på skolan.
De umgicks nästan inte med någon annan och folk såg upp till dem på ett
sätt och ingen ville bli osams med dem. Men efter några dagar när vi blivit
bättre kompisar så märkte jag att de var väldigt snälla och inte alls så
katiga som folk tyckte och jag blev väldigt bra kompisar med dem.

Jag trivs i min nya skola. Jag har fått kompisar och börjat rida på
ridskolan. Snart ska jag få en egen häst har mamma och pappa lovar och de
har också lovat att vi kommer bo kvar här många år till. Det har de
kontrakt på från arbetet.
Nu ska jag sätta mig i vår mjuka soffa och vänta på att Ida ska komma. Hon
ska bo här i helgen och då har jag mycket att berätta för henne. Tack och
lov så är det bara bra saker.

Att byta skola och klass
Det var en höstdag, mamma kom hem från arbetet. Hon berättade att hon hade
fått ett arbete i Eksjö, som vice chef på Saab. Eftersom vi bodde i Sävsjö
så var vi tvungna att flytta. För mamma ville inte pendla varje dag. Det
värsta av allt var att jag skulle byta skola och skaffa nya vänner. Min
lillebror Albin hade just börjat i första klass så han brydde sig inte så
mycket om att vi skulle flytta. Men jag. Jag hade alla mina kompisar här.
Jag var mycket ledsen över att vi skulle flytta. Jag tyckte ändå att det
var lite spännande. Jag hade varit i Sävsjö många gånger och köpt olika
saker och varit och tittat på saker. Så jag visste hur det var där.
Eleven markerar nytt stycke med indrag Vi skulle flytta innan jul så
mamma ringde för fullt till rektorerna, och sa att jag och min lillebror
skulle få plats på någon skola. Sen när det var gjort så ringde hon och
tittade i tidningar på hus eller lägenhet. Det var väldigt jobbigt. För
mamma var så stressad hela dagarna. Jag fick ingen hjälp med något. En dag
så började jag packa lite. Fast bara lite småsaker, tex. böcker och
porslin.
Mina vänner var också väldigt ledsna över att vi skulle flytta. Våran sista
helg i Eksjö, satt mamma, Albin och jag hemma och tittade på TV. Ungefär
runt nio så ringde det på dörren. Jag gick och öppnade. Det var mina vänner
som jag brukade umgås med jämt. Som stod utanför. De sa att jag skulle få
följa med ut och ha en liten tjejkväll. Jag blev mycket chockad. Men jag
tog på mig och sminkade mig och gick ut. De berättade inget för mig. Det
skulle bli en liten överrask|ning. Vi åkte ner till centrum och åt på en
resturang. Sen åkte vi hem. De ville säga hej då på ett gulligt sätt.
Nu var söndagen här och vi skulle flytta de sista sakerna. Jag satt och
grät hela vägen till Sävsjö. Jag ville inte förlora mina vänner. Men jag
visste att jag skulle skaffa mig nya. Men ändå var jag ledsen. När vi var
framme så såg jag några gå förbi vårat hus. De stannade när de fick se mig.
De gick fram till mig och fråga vem jag var och vad jag hette o.s.v. Jag
visste inte vad jag skulle säga. Men jag berättade allt för dem. De bodde
bara ett kvarter bort. Så vi bestämde att vi skulle gå samtidigt till
skolan nästa dag, så jag skulle hitta. När jag kom till skolan dagen där på
så tittade alla på mig. Som om jag var en apa i bur. Det var väldigt
pinsamt. Jag märkte en sak direkt på första lektionen. Att det var mycket
krävande att byta skola och klass. Maten i den nya skolan var mycket godare
än i min förra skola. Det var mycket renare och trevligare skola i Sävsjö,
än i Eksjö. Lärarna var mycket snällare och trevligare. De var inte lika
stränga här än på min förra skola. Det var helt enkelt mycket bättre på den
nya skolan. Jag träffade mycket vänner här i Sävsjö. Men jag håller
fortfarande kontakten med de gamla. De brukar komma och hälsa på mig och
jag hälsa på dem. Jag tänkte på en sak då. Jag har nu bestämt mig att gå på
gymnasiet i Sävsjö och bo kvar här. Min familj tänkte det med. Att de
skulle stanna kvar här. För det var mycket lugnare här än i Eksjö.

Att byta skola/Att byta klass
Jag har bytt skola och klass en gång. Det var från Stegegrevsskolan 6B till
Hälleskolan 7B. De första veckorna i 7:an var jobbiga, jag kände nästan
ingen i den nya klassen. Det var jag och två st killar till från min gamla
klass. Det var svårt att hitta till alla klassrum och det tog ett tag innan
man lärde skänna alla. Jag själv och Niclas bråkade varge rast nä|stan,
antingen gick han efter mej och ville bråka eller så var det jag som gick
efter honom o ville bråka. De två första veckerna prata jag nästan ingen
ting me dom andra i klassen. Men nu har allt blivit bra. Ingen bråkar med
någon annan, alla tål skämt också. Det är bra stämning i klassen.

Nu har jag inte mera och skriva.

Goddag skolministern!

Jag har blivit ombedd, eller vi i årskurs 9 har blivit om bedda att skriva
ett brev till dig.

Jag börjar med bristerna på skolan. De är många från min synvinkel. Om man
tänker på hur toaletterna ser ut, hur mobbing aldrig stoppas m.m. Så är det
fruktansvärda brister.

men, om man jämför med hur andra länders skolor har det så är jag glad för
att jag ens kan gå i skolan.

Det finns så mycket som är bra. Vi går på utställningar, åker in till Stan
och gör en del utflykter. Det är bra. Då får man komma ut och röra på sig
lite.

Hur jag tycker att 2000-talets skola ska se ut

För det första så måste man minska klasserna och skaffa fler lärare. Vissa
lär sig snabbare än andra, det är något man måste förstå och göra någonting
åt. Det skulle vara lättare för alla (tror jag) om klasserna var mindre och
det alltid fanns en lärare tillgänglig. I dagens läge får inte alla den
hjälp dom behöver, det är väldigt synd.

Dessutom måste skolorna rustas upp. Om man studerar i en trevlig miljö, med
fina möbler och –
ny sida
– mycket ljus så tror jag att alla skulle trivas mycket mer, och eftersom
alla då trivs så är dom i skolan.

Det ska vara kul att gå till skolan. Så jag tror verkligen på fräschare
lokaler, mindre klasser och fler lärare.

Mvh Sanna Johansen 9D
Sundbyskolan Spånga

Att byta skola/Att byta klass
Jag bytade skola när jag slutade trean. Vi skulle dela in klassen i två
grupper som vi sen skulle gå med. Vi fick välja två till tre kompisar vi
ville gå med. Sen kollade lärarna vem vi ville gå med och delade in oss,
men indelningen tyckte inte så många om så lärarna fick göra om den några
gånger så dom flesta fick som dom ville. Det gick rätt bra när vi kom till
den nya klassen, men dom som jag valde att gå med var jag mest med i början
sen fick jag andra kompisar som också hade gått på samma skola som jag men
som jag inte hade varit så mycket med. Vi blev bättre kompisar än vad jag
hade varit med dom andra vi hade liksom fler intressen, det har vi
fortfarande vi spelar ex innebandy i samma lag och har annat gemensamt
också. Jag är inte ovän med mina andra kompisar men vi ses inte mer och dom
har också andra kompisar som dom är med. Nästa gång jag bytade skola och
klass var när jag slutade mellanstadiet och skulle börja sjuan. Då skulle
vi också välja några kompisar men nu hade jag fler så det blev lite
svårare. Man tror att man ska komma själv i en klass utan kompisar men det
gör man inte och om man gör det är det bara till att byta klass, det gjorde
en som går i min klass nu. Hon blev ovän med dom hon hade valt så hon
bytade till vår klass. Jag var lite närvös innan jag fick veta vem jag kom
med. Men jag kom med alla som jag ville så det var ju bra. Sen har vi
träffat nya kompisar som vi också är med som kom från andra skolor och
klasser. Nu när jag går i nian har jag ju valt in till gymnasiet och då
väljer man ju inte kompisar utan den linje man vill gå. Alla vi valde olika
linjer så vi kommer inte gå samma. På ett sätt är det bra för då får vi nya
kompisar också och dom man kommer med har man ju lite samma intresse som
efter som man valt samma linje. Men jag och mina närmsta kompisar har lovat
varandra att fortsätta vara kompisar även sen. Vi går ju fortfarande på
innebandy så där ses vi ju, utom en som inte spelar men vi ska ändå
fortsätta vara kompisar.

Lära för livet
Kunskap är någonting viktigt, och i skolan får man en gratis chans till
kunskap under minst 9 år. Jag tycker att man ska ta tillvara på den tiden
för det är skolan som bygger grunden för hela livet.
Ett ämne som i början kändes lite onödigt, men som jag nu har förstått
betydelsen av är hemkunskap. men tänkte man att mamma lagar maten, jag
kommer inte att börja med det förän jag är vuxen och då har jag glömt bort
allt. Men där hade jag fel.
Om man t.ex. tränar nästan varje dag så behöver man få i sig mat och
om inte mamma är hemma så får man laga den själv, helst ska det då inte
bara vara en panpizza utan något som är näringsrikt så att man orkar med
träningen.
Den kunskapen kommer man att ha med sig hela livet, för det är någonting
som man änvänder, så man glömmer inte bort det.
Ett annat ämne som är viktigt är engelska. Jag har haft det i 6 år nu så
jag börjar kunna kommunicera med det. Förra veckan så krånglade en sak på
min dator och jag skrev ett e-mail på engelska. Nästa dag fick jag ett brev
tillbaka och jag löste problemet.
Sådana vardagliga ting inträffar regelbundet, i skolan hemma, eller när man
är på semester.
En annan sak som jag kommer ihåg var när vi hade en friluftsdag i slutet av
åttan. Vi fick lära oss första hjälpen, och det är en kunskap som kan rädda
liv.
Det käns också tryggt att veta att många som är runt omkring en kan det.
Fast det viktigaste av allt är nog blandningen av alla möjliga kunskaper –
Biologi, matte, svenska, historia religion osv. Om man inte hade kunnat
allt det som man lärt sig så skulle det vara svårt att bara prata med folk
som är någorlunda allmänbildade. Man har verkligen nytta utav det varje dag
när man träffar andra perssoner.
Det är därför som det är så viktigt att ta tillvara på de åren som man får
i skolan. För annars så få man det svårt i livet.

Du löser skrivuppgiften på ett bra sätt. Din text skulle ha passat bra i
Ungdomsrådets tidsskrift. Du ger relevanta exempel på värdefull kunskap som
skolan förmedlar, och dina exempel har också en personlig anknytning.
Texten flyter på bra. Du gör en relativt korrekt styckeindelning och du göt
bara några få språkfel.

Att byta skola/Att byta klass
Att byta klass är jobbigare än vad man tror. Jag tyckte att det var jätte
jobbigt att byta klass. Det känndes nästan som att byta familj för under
mina skolår så har jag och Alfred bråkat varje rasst. Jag var lite tjockare
då för jag tränade inte sex gånger i veckan som jag gör nu så han retade
mej varje rasst och jag tryckte ner han varje rasst och när jag skulle byta
klass så fick man skriva upp villka man ville komma med. Och mamma sa
särskilt till lärarna att jag inte ska komma med Alfred. Och jag hade valt
mina kompisar affe, hannes, demir, çarko, olle, isak och lars Och just i
slutet av sexan så årkade jag inte trycka ner han mer och det märktes på en
person Adde. Han började bli mer och mer kaig. Och då var det två som var
jobbiga. Då fick jag lappen hem. Jag blev nästan schockad. Där stod det att
jag skulle hamna med dom som var dom jobbigaste i världen, efter mina
bröder då. Och dom två och en bara massa Årsholmare som jag inte känner och
jag letade och letade och letade men inte en ända av mina kompisar var med
på listan. Olle hade hamnat i 9A och Demir, Çarko, Affe, Hannes, Isak och
lars hade hamnat i 9B och jag själv i 9c utan kompisar. Jag var rätt nere
dom sista veckorna på sommarlåvet. Det känndes som att man inte skulle få
träffa dom igen. Sen första dan i skolan så var jag fortfarande inte glad.
Jag såg Alfred och Adde stod och pratade med dom andra i min klass. Jag
ville inte gå dit. Så fort jag såg dom så mides jag allt det där jobbiga
rasterna. Sen började vi. Hade det inte varit för en person så hade jag
försökt att byta klass änu mer. Men sen visade det säg att dom inte vågade
säga nått till mej. Jag fattade inte, men så kollade jag bort vid borden,
satt min brossa och hans kompisar.
Alfred och Adde var nog bara rädda för dom visste vad som skulle hända om
dom sa något fult till mej.
Justin hade blivit ”skit förbannad.”
Så hela sjuan vågade dom inte säga nått. Men sen i åttan så kom det
tillbaks lite men då tryckte jag ner dom och sa att dom skulle lägga av.
Det gjorde dom med sen, typ, halvägs in i åttan. Sen försökte dom bli
kompisar med mej. Jag blev skit förvånad men det var sant. Men då hade jag
fått två kompisar.
Jim och Hannes från Årsholm. Dom blev mina nya bästa kompisar så jag
behövde inte Adde och Alfred. Men vi blev lite halv kompisar en då. Men sen
skilde sej Hannes föräldrar så han flyttade till Markaryd och då misste jag
en kompis till tänkte jag men då blev jag och jim mer och bättre kompisar.
Och sen höst terminen i nian så blev jag och Alfred kompisar för han hade
tröttnat på ”tuffa” Albin som skolkade och hade sej och då kom han mer och
mer till mej Henrik och jim. Och till sist blev vi kompisar jo visst
bråkade vi då och då men inte lika mycket och vi slogs aldrig. Ja, och nu
sitter vi här i svenska salen och kållar tillbaka på våra liv och då inser
jag att det var inte så farligt som jag hade trott vi är ju kompisar och
har kul ibland det gick ju bra ändå. Snart ska man byta skola igen och då
kommer man få uppleva det igen för det är bara jag från Näs som har sökt
till bygg programet i Lindhult. Typisst.
Tack för mej och ha det bra. Hoppas att du inte kommer sakna oss för mycket
Gunnel

P.S Men vi har ju några månader kvar

Anders Nilsson

Mina skolår!
Jag ska börja i ettan och hjärtat bultade av spänning om hur allt skulle
vara att börja skolan, allt var så nytt och spännande, nya kompisar,
fröken, böcker, ja precis allt. Vi kom in i klassrumet satte oss i en bänk
där våra namn stod på en liten skylt, fröken hälsade oss välkommna och vi
sa ”hej”! Den dagen då var allt roligt och spännande man kände sig stor
fastän man bara börjat i ettan. En liten tid efter att vi börjat ettan så
skulle vi ha ett knytkalas alla skulle ta med sig godis och dricka sedan
skulle man dela på alltsammans och bara äta och ha jättekul. Allt var så
mysigt vi hade ljus tända och alla var upprymda av glädje. Nu hoppar vi
fram några år tills vi börjar 6:an då kände man sig stor, ja det var man
juh man var störst på skolan och det kändes juh givetvis superbra, man
behövde inte vara rädd för någon, man kunde bara vara sig själv.
Men man hade ett ganska stort ansvar nu när man var äldst man skulle juh
vara stor och duktig och visa att man kunde sköta sig nu när man var störst
på skolan. Så visst hade man ett ganska stort ansvar på sig att inte lära
dom mindre barnen en massa hyss, dom sk|ulle juh inte ta efter sånt som var
dåligt från oss som gick i 6:an utan sånt somm var bra och som dom kunde ha
nytta av sen. Och visst var det dom som både lärde dom bra och dåliga saker
så att dom mindre såg det och dom tyckte juh att allt som man inte fick
göra det var kul för dom. Jag minns en gång i 3:an vi lekte och pysslade
och så satt vi i vår ”fruktring” så kom vår lärare och gav oss choklad en
efter en sen så sa han ”vad konstigt att ingen kommer på det”. sen kom hon
till mej och hon ger mej chokladen och jag säger TACK och det var det som
hon hade väntat på att få höra så då gav hon mej 2 choklad|bitar extra bara
för att jag hade sagt just tack. Sen efter det så sa hon att jag var duktig
som hade sagt det sen efter det så sa alla tack men det var bara jag som
fick två chokladbitar extra för att jag sa tack först.
Vi hade ett uppehållsrum på vår skola också det var ett rum man kunde vara
i på rasterna och lyssna på musik, prata, dansa om man ville det, läsa ja
man kunde gör allt möjligt där inne.
Det var jätte kul att vara där inne men man fick bara vara där när man
börjat i mellanstadiet alltså 4:an. Så när man gick i 3:an ville man alltid
vara där nere men det fick man inte.
Egenteligen skulle man bara vara där när det regnade men det blev inte så
för att det var alltid nån lärare som öppnade dörren till slut, när man
tjatat tillräckligt mycket.
Nu får jag vell ta och berätta lite om hur det var att börja i 7:an då.
Det var så nervöst så nervöst jag har nog aldrig varit så nervös i hela
mitt liv tror jag inte iallafall. Jag kom ihåg jag frågade en kompis som
skulle börja i 8:an om man skulle betala när man gick på bussen eller vad.
Men det skulle man givetvis inte göra men då sa jag tänk om dom säger att
jag ska betala då men då sa min kompis att jag skulle sluta oroa mej. Men
det gick inget vidare, det var det första jag var nervös för.
Sen när vi kom till skolan så var jag ännu nervösare då skulle vi gå till
matsalen för att se om alla var där som skulle börja 7:an.
Rektorn hälsade oss välkommna och pratade lite om regler och om det skulle
bli brand och så, vad jag minns iallafall. Sen började han ropa upp våra
namn så fick man säga ”ja” när han ropade upp ens namn och räcka upp handen
också. Han började med 7A och jag skulle juh gå i 7C så det var en lång bit
tills han skulle ropa upp mitt namn, men jag var så nervös för att dom inte
skulle höra när jag sa ”JA” och räckte upp handen men det gjorde han som
tur var, sen blev jag lite lungnare efter det. Sen gick vi in skolan och
gick till våra klassföreståndare som då var Kjell Andersson och Eva-Lotta
Sjökvist.
Dom sa ”hej och välkommna.” Vi satte oss i bänkarna och fick penna, sudd,
almenacka, lite smått och gott vad man skulle behöva. Vi fick ett schema
som vi skulle fylla i och ett annat häfte med alla lärare och sånt som vi
också skulle fylla i.
Den dagen var verkeligen rolig man fick många nya kompisar. Ja i 8:an hände
det vell inte så mycket roligt det var som plugget brukar vara.
Ja det förståss Bobba är juh alltid roligt att vara på, ”typ” spela pingis,
biljard, kort eller bara sitta och prata och läsa en tidning.
Åh nu till slut så får jag vell berätta om 9:an lite också så långt jag
kommit iallafall.
Ja 9:an är jätterolig tiden går så fort och allt är verkligen jättekul. Ja
man är juh störst igen och ska vara så lydig och duktig som möjligt. När vi
slutar 9:an ska vi juh på bal och det är nåt som ska bli kul tycker jag.
Nä nu har jag nog inget mer att skriva.
Av: Monica Olsson 9C.

1. Mina skolår
Jag var väll en sån som inte tyckte det var så jobbigt att börja skolan.
Jag fick rätt lätt kompisar och klassen var jättebra, tyckte jag iallafall.

Vi fick en bra lärare, Lena hette hon. Hon jobbar förresten kvar på skolan
ännu. Men när jag hade Lena, hade vi nästan olika åsikter om allt säger
mamma.
De var en gång när jag skrev med en på tok förliten blyerts|penna, då hade
Lena tagit den när vi var ute och spelade bandy, jag hade blivit helt tokig
och börjat att leta i pappers|korgen efter den.
Spela bandy ja, de gjorde vi varje rast även då vi bara fick fem minuters
raster, vi hann ju spela lite. Sedan var vi ju på skolresa hemma hos Lena.
det har jag faktiskt några minnen ifrån, eller om det bara är att jag har
tittat för mycket på korten vi har därhemma.
Annars kom jag inte ihåg så mycket, och rent skolmässigt så gjorde man väll
inte så mycket. Men man har ju faktiskt några skolböcker liggande där hemma
som är ifrån den tiden. Att de tog tre år och göra ut dom det verkar ju
helt otroligt, men man kunde ju inte så mycket på den tiden.
Jag har ett minne av att vi sitter nere på torget och äter glass med, vi
hade ju nått land med morötter och blommor och sånt som vi sedan sålde och
fick ihop lite pengar.
Nu kom jah på det med att vi hade inte bara Lena i lågstadiet, Malin hette
en, henne har jag inget minne av. Ulla, jobbar här fortfarande, men jag
tror inte hon känner igen mig, annars var hon himla snäll. Yvonne var den
fjärde läraren vi hade men hon slutade p.g.a att hon skulle ha barn. Om man
tänker efter nu så var det väldigt fint på lågstadiet, man behövde ju inte
ta så mycket ansvar och det var inte så stressigt till en massa prov.
En dag i trean kom Kaj och hälsade på, han hade ju ryckte om sig att vara
ganska sträng. Det var han som skulle bli vår mellanstadie lärare.
Mellanstadiet kommer jag om möjligt ihåg ännu mindre ifrån än lågstadiet.
Nu blev det lite mer ordning på oss med läxor varje dag och prov.
Idebäckarna kom också hit till oss.
De hände väll inte så mycket, det var bra att vi hade Kaj, han såg till att
vi skötte oss.
Mellanstadiet gick ganska fort och det var ju inte så svårt.
Tradeströmmarna kom sen i sexan då blev det lite roligare med lite nytt
folk och idebäckarna var inte så speciellt roliga. Albin G kom och vi blev
ganska bra vänner direkt. Det känndes nästan som om hela mellanstadiet gick
lika fort som sjuan. Men sjuan var ju extremt seg, det hände absolut
ingenting. Man fick ta mera ansvar och det blev mer allvar med proven. Vi
fick en ny SO-lärare som var lite speciell. Överhuvudtaget fick vi nya
lärare, för oss nya, det är inte så lätt att lära känna folk så snabbt, men
det gick ganska bra. Frejaskolan tycker jag har bra lärare. Dom är duktiga
och hjälper till om det behövs.
I sjuan började man längta till gymnasiet och få börja göra lite vad man
vill. Då blir det ännu segare om man går och väntar på det. I åttan sen
fick vi en svenska lärare som hette Jan-Åke, han var inte bara lite
speciell utan mycket! I och för sig gav han mig ett VG++ men det var ju
inte slutbetyg, så Sofia, våran klf. och svenska lärare som vi hade i
sjuan, kom tillbaka och genomskådade mig.
Annars var åttan med väldigt tung och jobbig med prov och arbeten som ska
lämnas in. Trots det var åttan inte lika seg som sjuan för den var extrem.

Sedan började vi nian efter ett långt, fint sommarlov.
I början på läsåret var det endel lärare som slutade. Den jag blev mest
ledsen över var helt klart Arne som vi hade i matte och fysik han var en
duktig lärare. Våran nuvarande lesbiska gympalärare som jag anser vara den
sämsta gympalärare i hela södra Sverige.
Vi fick tillbaka Sofia med och Jan-Åke försvann bort ifrån denna skola, men
han skulle visst ha tagit omställning på Nackaskolan.
Rektorn slutade också, vilket var rätt skönt. Om man ser till skolarbetet
har det lugnat ner sig ganska mycket, vi har ju fortfarande prov, men det
känns inte så farligt.
Jag tycker jag har haft en bra tid här på frejaskolan, men nu längtar man
ganska mycket till gymnasiet och få slippa vissa ämnen. Men vem vet, jag
kommer kanske sakna denna skolan.

Mina Skolår!

För ungefär 9 år sedan så började Sofia i ettan och hon ska berätta lite om
alla hennes år i skolan från 1:an – 9:an.
– Jag heter Sofia Granlund och går i 9:an jusst nu och när jag började 1:an
så kommer jag ihåg att jag var så nervös på kvällen före, man tänkte på
alla kompisarna som skulle komma och hur dom var och hur alla lärare skulle
vara. Men när dagen kom så följde mamma med så att det var inte så hemskt.
Det var kul att träffa alla. Och när vi kom in så fick vi sätta oss vid
bänkarna på stolarna och så ropade läraren upp våra namn. Men sen när det
var klart så lekte vi på skolgården och alla våra mammor gick hem. Då lekte
vi tills dom rigde i ringklockan för sån hade dom då. Sen så fick vi alla
våra böcker, men så mycket var det ju inte eftersom vi gick bara i ettan.
Och man fick ju matte-böcker och skrivstilsböcker man fick träna i och så
hade man lästimmar, då fick man äta frukt och man fick göra halsband av
pärlor och leka me kompisar. Och så var de nästan ända upp till 3:an. Men
då var de kanske lite mer att man måste jobba i alla böcker man hade. Och
sen så kom sommarlovet och snart skulle vi börja 4:an på en ny skola och
alla var glada och nyfikna på hur det skulle vara. Och i 4:an så var det
jobba, jobba nästan hela tiden. Men det var kul. Då träffade jag en kompis
som jag vart jätte bra kompis med och vi är bästa kompisar fortfarande. Men
i allafall och sen så var de lika kul och mycket jobba ända från mitten av
5:an till 6:an, då när vi satt och gjorde nationella proven, som jag nu
sitter och skriver, men de var ju lite lättare då. Sen kom sommarlovet
mellan 6:an och 7:an Då började man fatta att det blev svårare och svårare
och man bytte skola igen och träffade nya kompisar och lärare. Det blev
mycket jobbigare och mycket läxor och man hade knappt nån fritid men det
blev svårt och nu började betygen gälla och det var bäst att göra alla
läxor, annars kunde det bli rätt svårt om man fick läxprov ibland men det
var kul i skolan för man kände sig så stor, men alla 8:or och 9:or som gick
då vi gick i 7:an var ju så stora och man var lite rädd för vissa av dom.
Det blev ofta småbråk mellan killarna. Och i 8:an var de lika dant då
började ju 9:orna första ring och flyttad och så kom de nya 7:or till
skolan och så var de, de var lika mycket läxor om inte mer, men nu blev det
ju massa prov, och prov hela tiden så man hade knappt nån fritid då heller.
Och så kom jag upp i 9:an efter sommarlovet. Träffade alla kompisar och det
var skit kul. första veckan men sen satt det igång igen. Mera prov och mera
läxor och vi lära börja tänka på våran framtid, vad vi ville gå för linje
för efter jullovet så ska man ju söka in och allt man gör i skolan går på
betygen. Tex man ska komma i tid till lektionerna och vara på alla, göra
alla läxor och prov vi fick och alla hem|läxor. det var jobbigt med allt så
i 9:an har man nästan ingen fritid, ibland har man 2-3 prov i veckan och
det är inte kul. Men nu är det snart slut på 9:an och man får se om man
kommer in på nån linje eller man kanske får gå i en special|skola för man
inte sköter läxor och om man inte klarar proven så jag säger bara de till
er som inte har kommit så långt än ”att gör proven och sköt läxorna” för om
ni värkligen har en dröm eller att ni värkligen vill bli nått som kräver
höga betyg så gör allt ni måste för annars blir de inge kul om ni blir nått
eller kommer in på en linje ni inte vill gå.. De va allt jag hade och
berätta.
”lycka till i framtiden”