2 – Sida 4 – Skrivbanken

Mina skolår
Mitt liv i skolan började rätt svårt som jag kommer i håg det. Jag var bara
6 år när mitt livs första sommar låv började och jag var ute och lekte med
de andra barnen men plötsligt så låg jag bara där på marken och fatade
ingeting. Jag höll på att svima Jag kunnde inte resa på mej fata hur det
känns och va så hjälp lös. Jag kommer ihåg att folck samlades runt mej och
jag hörde Hur folck rinngde i sinna telefoner för ambulans och jag bara
skrek som en stuken gris. Det andra som hände på sjukHuset är inget att
veta. Jag kommer ihåg att det var 1994 som mitt livs första sommar lovs
osäkert om det är ett a, ett e, eller ett s, som sista bokstav i ”lovs”
som allt hännde.

första klass. Ja det var rätt svårt. Att koma till skolan som en stel
pinne. Jag var så nervös. Ja men nu ska jag istället bäreta om hur det va
att gå på pinarna. Ja var inte som alla andr. Kom inte fram som alla andra
så Ja var konstig för alla Södja mej på Dom skit kryckorna. Jag var ett
monster för alla först klasserna. Men vi blev iallafal upp ropade i aullan
på Söder valv skolan. Vi fick roser och en keps som var rosa färg och det
ståd först klassare. Jag kom in i klassen snabt men det berrår någ på att
jag var så jävla farlig. Men nu ska jag inte skriva mer trams i stället ska
jag skriva om min syn på mina först lektioner. Ja Det var väll bra vi hade
en snäll lärarina som hete ingrid svensson Som vi trode var snäll med det
vissade hon på bara några veckor. Då blev det inte lätt ska gudarna vetta
Oh vi var rätt busiga. Jag, Robin och albert. var klassens västingr och Har
hålt på så i 5 år hittils. Vi Hade en affär som låg uttan för skolan. som
hete Chocs livs. Den som gick uttan för skolans om rådde var döddens trodde
vi. Så jag, Robin, Albert, Carro, Karolina skulle Ju klart göra deta. så vi
gömde oss i buska och sen sprang vi och köpte en kluba var sen sprang man
till baxs som en skolad råtta. Ja Så var min syn på mitt livs första skol
år

Mina skolår
Nästan varje dag i nio år av mitt liv har jag gått i skola. Jag har
stigit upp tidigt på mornarna, inte av den anledning att jag ville lära mig
något, utan för att jag var tvungen. Lärarna kanske skulle sluta att tycka
om mig om jag inte kom. Vad skolan gav mig förstod jag inte då, men nu vet
jag at den gav mig väldigt mycket speciellt under de första åren. ”Jag
kanske vet, men jag förstår inte” det uttrycket använder en av mina vänner
väldigt ofta. Jag förstod inte först innebörden av det, men nu när jag har
ägnat det lite mer tanka så förstår jag att ungefär så var det för mig
under lågstadiet.
I mellanstadiet blev det många lärarbyten eftersom att båda våra
lärare slutade. Jag minns att jag tyckte väldigt bra om en av våra nya
lärare, men mindre om den andra som lärde oss saker som inte var sant. Hon
kunde stå uppe vid vita tavlan och predika om något som hänt ute i världen
för flera år sedan, och vi lyssnade med stort intresse på alla dessa
spännande saker, men när vi senare berättade för andra fick vi veta att det
inte var sant.
Mellanstadiet var tuffa år för mig. Till skillnad från ettan, tvåan
och trean, då jag var vän med de flesta, började jag nu bli utstött. Fyran
klarade jag bra, eftersom att jag då var väldigt mycket med killarna i
sista årskursen på mellanstadiet, och de försvarade mig mot tjejerna som
gärna trampade ner på mig. Men när de slutade och jag började i klass fem
hade jag ingen som försvarade mig längre, och jag var inte särskilt bra på
det själv. Allt blev bara värre, och jag fick höra saker som inte alls fick
mig att må bra, och hemska stunder som jag fortfarande har minne av. Tack
och lov så hade jag min bästa vän, som jag fortfarande håller ihop med i
alla väder, som stöttade mig och alltid fanns där för mig. Hade det inte
varit för henne så vet jag inte hur det hade varit nu, för hon var den som
hjälpte mig hela mellanstadiet, upp ur gropen jag var på väg att falla
alldeles för långt ned i.
Det var väldigt spännande och nervöst att börja högstadiet. Alla nya
människor, vad skulle de tycka om mig, och vad skulle jag göra för att
passa in? Jag hade väldigt många frågetecken som cirkulerade runt mig då.
Hur skulle jag ”inleda” för att de inte skulle tracka ned på mig? Det var
en otroligt nervös trettonåring som klev på bussen den morgonen, och som
inte hade den blekaste aning om hur denna tid skulle förändra henne.
I sjuan började det ungefär som i ettan. Lärarna tyckte om mig, men
jag tyckte fortfarande att det var tråkigt och ointressant. Jag var väldigt
blyg inför alla, och jag sa nästan ingenting varken under lektionerna eller
på håltimmarna. Betygen var dock väldigt bra, och jag låg väldigt nära MVG
i många ämnen.
Men i åttan vände det. Från första terminen kände jag att det var
något som var fel. Jag orkade inte med någonting längre, och jag ville bara
sova. Och för att inte tala om den fruktansvärda värken jag hade i
fingrarna! Mina betyg sjönk drastiskt, och istället för nästan MVG låg jag
nu på gränsen till IG i många ämnen. Jag klarade höstterminen med godkänt i
allt, men med nöd och näppe. När vårterminen började var allt fortfarande
lika jobbigt som höstterminen. Jullovet hade inte gjort någon skillnad.
I slutet av januari tog mamma mig till en läkare för att undersöka
mina fingrar, som bara hade blivit värre. Efter många om och men och resor
hit och dit till olika läkare så konstaterades det att jag hade reumatism.
Jag hade förberett mig på det värsta, men det kom ändå som en chock. Jag
skulle alltså dras med denna värk resten av mitt liv? Nej, det skulle jag
inte och det är jag otroligt glad för. Det fanns mediciner. Jag fick börja
att prova olika mediciner för att komma fram till vilken jag skulle ha, men
trots att de hjälpte i början så slutade de alltid och värken blev värre
igen. Därför byter jag väldigt ofta medicin, vilket påverkar skolan väldigt
mycket. Men det var inte allt som påverkade skolan, jag hade även blivit
väldigt nära vän med en kille som var självmordsbenägen, och det tog mig
fruktansvärt hårt alla de gånger han försökte ta sitt liv. Stor del av min
tid ägnade jag till honom, och det blev inte mycket över till läxläsning
och koncentration under lektionerna.
Men i nian förändrades jag igen. Värken i fingrarna var fortfarande
hemsk, men helt plötsligt var jag inte blyg längre. Jag kunde prata med
nästan vem som helst utan att jag blev så sjukligt nerös och rodnade så att
mitt ansikte såg ut som en blödande tomat, jag hade lyckats att få min vän
som förut var helt bestämd på att han ville dö att börja kämpa för att
överleva och allt verkade bli bättre. Ledvärken spelade nu inte lika stor
roll som förut och betygen började sakta arbeta sig uppåt igen. Visst är
det fortfarande mycket jag har problem med, och minnen som aldrig lämnar
mig men det blir bättre hela tiden.
Dock är ett sänkt betyg mycket svårare att arbeta upp än vad det är
att hålla kvar ett högt betyg, men förhoppningsvis så har jag höjt ett steg
innan nian är slut.

Av: Emma Lundberg

Att älska men inte älskas är att dö…

Att leva är att vänta på döden…

Den blinde ser mer än den blåögde…

Life took me down in deep caves, to leave me alone and in fear… life gave
me someone to love more than anything else, just to have the pleasure to
take him away from me end leave me in pain… life chose to let me life,
but only because I was sensitive and easy to torment… and still you try
to convince me that life is something beautiful..?

You say you didn’t trust me but you did… you say didn’t like me bud you
did… you say you mean it but you don’t… does this mean I’m not your
friend..?

eleven har skrivit texten på dator

Mina skolår
När jag tänker tillbaka på mina skolår ser jag många glada minnen men också
en del sorgliga. Men så är det för alla. Skolan kan inte vara bra jämt.
Inte heller dålig jämt.
Jag hade det bra under mina första skolår. Jag började ettan på
Finnsta|skolan i Råby. i klass 1-2-3-D. Min frö|ken hette Lena Hassmén. Hon
var en mycket bra fröken, henne hade jag under hela lågstadiet. Det är
alltid lite små läskigt att börja i en ny klass och speciellt att börja i
skolan. Men hon fick mig att vilja gå till skolan på morgonen, jag hade
verkligen jättekul på dagarna. Vi fick en bra grund att stå på. Jag lärde
mig att snabbt att läsa, skriva och räkna. Men jag hade väldigt lätt för
att lära. I Finnstaskolan hade vi morgonsamlingar. En morgonsamling var som
en teater som man visade upp för hela skolan i matsalen. Den
morgonsamlingen jag minns bäst är den vi gjorde i trean. Svingelskogen. Vår
lärare tyckte att den var så bra att vi spelade upp den för dagisbarn. Vi
fick in väldigt mycket pengar. Dom pengarna spenderade vi på en klättervägg
till skolan. Efter lågstadiet började jag i en klass på mellanstadiet.
Började i klass 4-6D. Jag fick en ny lärare som hette Malena Rönnbäck. Jag
trivdes inte alls i den klassen. All mina kompisar hade bytt skola efter
trean. Jag var ofta hemma från skolan eftersom att jag var väldigt utfryst
i klassen. I och med att jag var hemma mycket kom jag efter i alla ämnen.
Det märktes sen när jag började i femman. Jag på sam|ma nivå som fyrorna i
klassen. Men jag lyckades att arbeta mig mig uppåt. Det var mycket tack
vare min dåvarande lärare. Hon hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Jag fick
också en ny kompis. Lotta kallade jag henne. Vi hörde verkligen ihop. När
vi kunde gjorde vi grupp|arbeten tillsammans, hon var ett år yngre än mig
så det var inte alltid vi gjorde samma saker på timmarna. Hon kunde t.ex.
ha matte medans jag hade geografi. Vid den här tiden var klassen ingen 4-5-
6:a längre. Utan nu var det en 4-5:a. Det fanns två 4-5:or, 4-5D och 4-5C
istället för 4-5-6D och 4-5-6C. Rektorn på skolan tyckte att sexorna från
blandklasserna skulle bilda en egen klass. Det var en väldig skillnad
mellan fyror och sexor rent psykiskt menade hon. Det blev faktiskt bättre
sammanhållning i klasserna efter det.
Att börja i sexan var jättekul. Man blev störst på skolan, fick släppa in i
matsalen, stå skolpolis. Man fick lära sig att ta ansvar och det fick en
att känna sig stor. Jag fick ännu en ny lärare. Hjördis hette hon. Henne
var det ingen i klassen somm gillade. Vi hade våra skäl också. Hon
särbehandlade elever och personal, favoriserade vissa elever. Vi hade ingen
samman|hållning i klassen, bara när vi gaddade ihop oss mot Hjördis. Nu när
jag tänker tillbaka på alla elaka saker vi gjorde mot henne kan jag inte
hjälpa att jag tycker synd om henne. Många gick till rektorn för att
försöka få bort henne men det var utan lyckat resultat. Trots detta gick
hon med på att anordna en klassresa för oss. Vi åkte till Österby Bruk
strax innan sommaravslutningen. Då såg jag att klassen gillade faktiskt
varandra även fast vi hade så mycket bråk. Sen kom äntligen
skolavslutningen. Lärarna grät, om det var av lycka eller sorg vet jag inte
men vi var överlyckliga iallafall.
När jag började i sjuan på Broskolan kände jag spänning men jag var mest
livrädd. Jag hade både läst, sett på TV och hört om sjuor som blivit
mobbade och trakasserade av nior. Jag var också rädd att jag inte skulle
hitta i skolan. På låg- och mellanstadiet satt man vid sin bänk i
klassrummet hela dagarna. Men nu skulle man springa mellan skåpet och
lektionerna varje dag. Som tur var var det inte så fasligt svårt att hitta
rätt klassrum. Man lärde sig snabbt vart allt låg. Efter jullovet i sjuan
fick vi en ny klassföreståndare Johnny Rosén. Han var en ganska mesig
lärare. Trevlig men mesig. Vi hade honom i svenska. Han vågade inte riktigt
säga till när vi var för bråkiga.
I åttan fick vi klassen bättre sammanhållning. I sjuan var det mest
halvklassgrupperna som hade det. När vi var helklass kändes det aldrig som
om vi var en hel klass, trots att det stod så på klasslistan. Nu känns det
forfar|ande lite så, att vi är två grupper men inte alls lika mycket. Vi
har ju gått i samma klass i snart 3 år och om ett halvår ungefär ska jag
skiljas från denna klass också. Efter sommaren kommer jag att börja i en ny
skola och i en ny klass. Jag är livrädd.

Inskannad version

MiNA SKOL ÅR
När jag gick i första klass trode jag att det skulle vara kul enda till
nian. Men det var det inte. Men det har ju hänt en massa saker. Man har
fått en massa kompisar under åren i skolan. Det är ju det bästa hänt.
Sommarloven är också det bästa. När man gick i ettan, tvåan, tRean, fyran
och femman så var man mycket utomlands. Nu på sommaren så jobbar man ju
bara. Det är ju kul i skolan jag tror det blir tråkigare att börja jobba
efter skolan gymnasitet tror jag kommer bli Mycket kul. Det är ju bra att
skolan för annars får man ingen utbilding. I ettan var det spenarde att
börja och i sjuan för då borjade jag i högstadiet så det var väl kul. Snip
snap snut så var terminen slut!!!

Att byta skola!
I tisdags fick jag reda på att jag och min familj måste flytta till
Italien, min pappa hade fått jobb där på IKEA. Jag blev först glad, men
efter några minuter blev jag ledsen.
”Vad ska jag göra med mina kompisar” tänkte jag.
”Jag kan ju inte ta dom med mig precis”.
– Mamma, jag vill inte flytta! skrek jag.
– Inte jag heller, men vi måste, för pappas skull! sa mamma.
– Men mina kompisar då?
– Du skaffar dig nya snart, brev finns alltid!

Efter några dagar var det dags.
Säga ”hej då” till alla kompisarna, och killarna förstås, speciellt till
Olle.
Olle och jag har varit tillsammans i två hela år, sedan jag var 14 år. Vi
är jätte kära hur ska jag kunna lämna honom?
Jag har inte ens talat om för honom att jag ska flytta men idag måste jag,
vi åker i morgon bitti.

Klockan är åtta och jag är på väg till skolan. Jag möter Ida på vägen och
har följe med henne sista biten innan vi kommer till skolan, sen svänger
jag av till högstadiet och hon till Gymnasiet. Jag hade berättat för henne
om flytten och hon blev jätte ledsen hon sa att hon ville följa med, men
jag tog det på skämt.

Jag ställde mig utanför skolam och tände en ciggarett, då plötsligt kom det
någon bakom mig och höll mig för ögonen.
– Gissa vem?
– OLLE!!! skrek jag högt.
jag tappade ciggaretten i snön.
– F*N!! det var min sista! sa jag
– Jag har ett helt packe så det är lungt. Här.
– Tack! sa jag ledset.
– Vad är det med dig? frågade Olle.
– Jag ska flytta och jag vill inte, inte flytta ifrån dig.
– Varför ska du det? frågade Olle undrande.
– Pappa har fått ett jobb i Italien! sa jag.
– ITALIEN? skrek Olle.
– Ja, så jag måste flytta här i från och jag vill inte det, inte från dig
och skolan och mina goa kompisar, men jag har väl inget val.
– När åker du då? snyftade han.
– Imorgon bitti! sa jag.
– Jaha, men hur blir det imellan oss då da? undrade han.
– Är det inte bäst att bara vara kompisar tills jag kommer tillbaka hit
till Sverige? om jag gör det, sa jag tyst!
– Jo men…
Nu ringde klockan in till lektion.
Jag grät hela dagen och hela natten innan vi skulle åka.
Hur ska det bli med skola och kompisar nere i Italien och språket?
När jag tängte på det storbölade jag.
Men jag får ge det en chans.

Morgonen därpå:

– Italien nästa! skrek mamma i hallen.
– Jag är klar! sa jag
– Ja med! skrek pappa
– Då kör vi!

Efter tre timmars bilfärd sa jag:
– Mamma?
– Ja vad är det gumman? frågade mamma tyst
– När är vi framme?
– Om en halvtimme kommer vi till Milano.

När vi kom fram ställde jag mig utanför huset som vi skulle bo i.
Jag höll på att tappa hakan, så fint som det var, och stort, det trodde jag
aldrig.

– Vilken skola ska jag gå i? frågade jag försiktigt.
– Milanoskolan, den ligger bara 100 meter ifrån huset, man kan se den
härifrån, därnere är den! hon pekade ner mot staden.
Jag gick ner och kollade på den.
Plötsligt kom det fram en tjej till mig och började prata Italienska med
mig. Och jag fattade ingenting av det hon sa.
– I’m from Sweden! förklarade jag.
– Okey where are you going in school? frågade flickan som hette Ariel.
– Hear in this school! school! sa jag.
– Allright, me to. I’m going in 9th grade! förklarade Ariel.
– Oh me to, I hope were going in the same class, sa jag.

Jag gick hemåt.
– Mamma, jag träffade en tjej som hette Ariel hon var supersnäll, jag ska
gå i samma klass som henne.
– Vad bra! sa mamma.

Efter två veckor i skolan ringde Olle till min mobil, han sa att han
saknade mig och att han ville komma och hälsa på i sommar.
Och det gjorde han.
Han var här i 2 månader med mig.
Vi badade och solade.
Vi gick ut och åt och var på disco.

Vi blev tillsammans igen och jag flyttade hem igen.

Jag och mamma köpte ett litet hus i min förra stad i Sverige. Men jag
trivdes bra i Italien och skulle inte ha emot om vi skulle flytta dit igen
när jag blev äldre.
Men jag har lärt mig en sak, att man inte ska ha förutfattade meningar om
saker man inte vet något om.

8 år senare.
Jag och Olle flyttar till Italien och bildar familj. Vi flyttade in i det
hus jag bodde i när jag var 16 år.

SLUT

Mina skolår
När jag började skolan var året 1994 och jag hade ännu inte fyllt 7 år.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod där utanför dörren med en stor
skylt på som visade att det var genom denna dörr som vi skulle gå igenom,
vi som skulle börja i klass 1C.
Det var alltså i denna klass jag skulle tillbringa mina 3 första skolår,
och inte bara dom första utan kanske också dom viktigaste.
När klockan ringde in oss för första gången vack osäker om vack är rätt
ord jag till, det var alltså nu allvaret började.
Vi var 18 st i klassen, 9 flickor och 9 pojkar och vår klassföreståndare
hette Tomas.
Vi i 1C var den enda klassen på hela skolan som hade en magister,
igentligen hade jag velat ha den där snälla, rara fröken Lena i stället,
men nu i efterhand är jag glad att jag fick Tomas. Han blev ju den som
visade mej vad skolan var för något och hur roligt det verkligen är.
Det första vi fick göra i ettan var att hämta sin namnlapp som hängde
framme på svarta tavlan och tejpa fast den på bänken vi satte oss på.
Bänken skulle även kläs med papper på insidan, och självklart blev det ett
med hästar på som matchade böckernas omslagspapper.
Vi sjöng väldigt mycket i lågstadiet. Tomas va en hejare på gitarr och
varje gång jag hör någon av dom där låtarna så tänker jag på våra
musiklektioner när vi satt uppflugna på bänkarna och sjöng ”I natt jag
drömde”.
De tre första åren var händelserika och det blev ju inte direkt sämre av
att gå i en klass där alla lekte med alla och där jag knöt vänskapsband som
fortfarande nu, nästan 10 år senare är starka.
I slutet av skolår 3 minns jag hur vi, jag och mina bästa vänner sa till
Tomas att om vi hade fått så hade vi börjat om i ettan igen och gått om 3
år, bara för att vi hade haft så roligt!
Men när vi väl hade bytt skola och börjat 4:an var det inte så hemskt som
jag hade trott. Fram till 6:an skulle jag växa ytterligare och mer och mer
formas till den jag är idag. Det som jag kommer ihåg som pinsamt från
mellanstadiet var uppropet i 4:an.
Pappa var med och han var en av dom som hade mobiltelefon då. Och vad tror
du hände?? Jo, självklart så börjar den där manicken ringa mitt under
uppropet. Fröken Kerstin spände blicken på föräldrarna och jag, jag ville
helst sjunka genom jordens yta.
Men den stora skillnaden mellan låg- och mellanstadiet var nog framför allt
kompisarna.
Alla var inte längre kompis med alla och det fanns personer som man bara
önskade kunde försvinna, två av dessa flyttade lyckligtvis.
Det var också nu i mellanstadiet som jag skulle att komma bli den där tysta
som inte sa mer än nödvändigt. I lågstadiet hade jag väl inte varit direkt
pratsam, men jag tyckte aldrig då att det var pinsamt att ställa sig upp
inför klassen och redovisa som jag gjorde nu.
Jag tror nu i efterhand att det beror på dom där tuffa från dom andra
klasserna på lågstadiet, dom som inte hade blivit tillsagda när dom hade
gjort fel, och dom med grymt självförtroende som gjorde att jag kände mig
mindre och mitt självförtroende sjönk.
Men så hände det något, jag tror att det var i 5:an så skulle det vara en
talangjakt i skolan. Jag och mina 3 bästa vänner bestämde oss för att vara
med.
Vi skulle sjunga en låt som vi hade skrivit texten på själva, men melodin
hade vi lånat.
Det blev väl ingen hit direkt men mitt självförtroende fick en knuff i rätt
riktning!
Inte långt efteråt spelade jag teater med kompisarna för föräldrarna och
sjöng i skolkören på avslutningen.
I slutet av 6:an var det då dags att ta ytterligare ett kliv framåt och
börja vänja sig vid tanken att börja högstadiet.
När dagen väl kom, den där dagen i Maj, när vi skulle träffa våra nya
klassföreståndare och vår nya klass var jag skitnervös.
Hur i hela friden skulle jag fixa detta? Jag var ju fortfarande den där
lilla flickan som stod utanför dörren som det stod 1C på och som skrämt
hoppade till när klockan ringde!
Men första året gick bra. Jag blev stolt när jag fick böcker som det stog
”För grundskolans senare del” i pytteliten text på baksidan av böckerna.
Det var ju ändå ett bevis på att jag hade klarat 6 av 9 år i grundskolan
med glans!
Men ännu en gång fick mitt självförtroende sig en törn. Jag blev återigen
den där tysta som satt i ett hörn på lektionerna och sa ingenting, varför
skulle det alltid bli såhär? Jo. jag vet varför, jag hade för dåligt
självförtroende.
Nu är det bara några månader kvar här på Bunkehed. 3 år har bara
försvunnit, runnit som sand mellan fingrarna, men vad kul vi har haft!
Ta historia och religionslektionerna till exempel! I 6:an kunde jag aldrig
drömma om att jag faktiskt skulle längta till måndag morgon och genomgång
av första världskriget eller vad det nu var.
Eller att jag skulle rabbla världens oceaner under en operation, det måste
ju betyda att man har haft roligt, eller?
Nu är snart denna tiden förbi och visst har det varit tufft, men det är
inte det jobbiga man kommer ihåg, utan allt roligt man har haft tillsammans
med kamrater och lärare!
Och jag kommer för alltid att minnas allt roligt från min skoltid!

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag skulle börja 1:an på Fältdalsskolan. Skolan var
precis nyrenoverad så det var ganska fin. Men jag gilla inte den skolan.
Det var regler på allt. Man fick inte göra någonting nästan. Vi hade en
brändbollsturnering varje år på skolan som jag aldrig lyckades vinna. Vi
hade faktist en dator på skolan. Men lärarna visste inte hur den funka. Så
den bara stod där och samla dam. Vi hade också en utedag varanan vecka då
vi var i skogen och herja. Man kom inte hem en ända gång och var ren. Och
varenda gång det var skolavslutning för sommarlovet så var det lika tråkiga
sånger och dans fattar inte hur morsan och Farsan orka kolla på dom. Sen
var det dags att flytta till baggestadsskolan från 4-6. När jag börja där
så fyllde skolan 30år den skolan var mycket bättre. vi hade mera datorer
och bättre lärare. Fast lärarna visste inte hur man använde datorerna men
det visste Ja Ja bl. a. När jag börja 6:an så blev Jag och några till typ
lite halv värstingar som nu typ. vi hade mycket roligare på baggestad. Det
var ständigt en sport kamp mellan våran parallelklass i tex pings, fotboll,
Handboll och brändboll vi van ungifär 50% I Sexan så körde vi en brändbolls
match mot lärarna. Jag var med i laget. Vi vann mot dom. Sen var det flytt
till den beryktade Nydalsskolan och klassen 7C som senare blir 8C och 9C.
Det är den bästa klassen jag någonsin haft. I 7:an så var vi väldigt
stökiga precis som nu i 7:an så åkte vi till kisa och hade något läger det
var pra. Såv inte en blund på hela natten. Vi hade Martin som
träslöjds|lärare i 7:an men han sluta. tror det var för att vi var så
jobbiga men vet inte säkert. vi har haft gansk många dåliga lärare som tex
Laila och några till. Men den värsta av dom alla var ju Rosita. Jag tror
inte att någon gilla henne ingen i våran klass ialla fall Det blev inte
mycket gjort på hennes så kallade lextioner. Men nu har vi Mats Karlsson i
Engelska och han är skitbra. Snart så är det slut på högstadiet och vi får
se hur det går det blir nog bra om jag jobbar på.

1. Mina skolår

Jag minns så väl när jag skulle börja skolan. Det var så nervöst, men
spännande. Jag ville att mamma skulle följa med, men det kunde hon inte.
– Marina, du måste ju lära dig att gå dit själv, sa min mamma.
Varför jag ville att min mamma skulle följa med var för att jag var rädd,
för dom som var ”större.” Dom kunde ju slå mig, säga fula ord, eller vad
som helst.
Men när jag väl kom till skolan så var det ingen som sa nåt eller gjorde
nåt. Vissa elever stirrade på mig: ett nytt ansikte i skolan var väl roligt
att kolla på. Men jag brydde mig knappt.

När jag sedan hade gått alla år på lågstadiet var det dags för mig att
börja på mellanstadiet. Då var det inte nervöst, jag längtade mest bara
dit, eftersom en lärare hade varit så grym och elak mot mig under
lågstadieperioden. Det gör fort|farande ont i mitt hjärta när jag tänker på
hur mycket jag led, utan att jag sa något till någon. Jag började i fyran,
med en ny lärare. Ungefär halva klassen var mina gamla klasskamrater, de
andra var personer jag aldrig hade sett tidigare. Klassen var väldigt
livlig, jag förstår inte hur vår lärare kunde klara av oss.
Vi fick en lärare, en kvinnlig, som inte var som andra lärare. Hon tyckte
om alla eleverna i klassen lika mycket, det fanns ingen ”favorit” i hennes
ögon. Hon var glad och livlig, och pratade mycket. Men i femman berättade
hon att hon skulle flytta till Strömstad. Vissa elever började gråta, men
inte jag. Jag hade lärt mig ända sen jag gick på låg|stadiet att dölja mina
känslor, att inte visa vad jag kände.
När jag sedan började i sexan, var jag väldigt ombytlig med kompisar. Jag
umgicks med alla möjliga människor. Till sist var jag mycket med en tjej i
min klass som heter Elin, och med en annan tjej i parallellklassen som
heter Anna. Vi var oskiljaktiga. Jag fasade för dagen då alla klasserna
skulle splittras, men som tur var kom vi i samma klass, alla tre!

Skolan jag skulle börja i efter sexan tyckte jag var läskig och stor. Alla
osäker på om alla är rätt ord människor var så ”stora” och så
”farliga.”
Min bror, som var två år äldre än jag, gick på samma skola. Alltid om någon
var dum fanns han där för mig. Det var hans axel jag grät mot om någon hade
varit elak. Folk tyckte vi var lustiga som stod och kramade om varandra men
det fick dom tycka, han var ändå den mest underbara bror man kunde ha.

I åttan fanns inte min bror kvar på skolan, jag saknade honom så mycket. Nu
skulle han aldrig kunna försvara mig, så blyg och snäll som jag var så
tordes jag aldrig säga ifrån om någon var dum mot mig.
Men jag förändrades helt och hållet. Jag tänkte att ”nej, jag orkar inte ha
det såhär mer! Han kommer ju sluta efter ett år när jag bör|jat, hur skulle
jag klara mig?”

Det var efter det jag förändrades. Den osäkra, blyga Katarina blev istället
en självsäker och pratsam person.
Jag fick fler vänner, eftersom jag pratade så mycket. Jag bjöd på mig själv
och folk tyckte att jag hade förändrats mycket.

En dag när jag gick i åttan bestämde jag mig för att berätta för mina
föräldrar om vad läraren gjorde mot mig när jag gick i lågstad|iet. Dom
satt i vardagsrummet när jag tän|kte berätta, och när jag väl gjorde det
satt min mamma och grät. Dom hade alltid sett på mig att jag verkade så
rädd att gå till skolan, men dom trodde aldrig att det var för att en
lärare tvingat mig att äta mat som jag inte ville ha. Ibland kunde hon
try|cka ner gaffeln så långt ner i halsen på mig att jag var tvungen att
springa till toaletten och spy upp det. Sedan satt jag där på toa|locket
och grät, innan jag gick tillbaka till klassrummet.

Idag går jag i nian, mår väldigt bra och är rätt duktig i skolan, men jag
går hos doktorn och skolsyster ofta för dom tycker att min aptit är väldigt
dålig. Jag kommer aldrig berätta för dom om att det antagligen beror på
läraren i lågstadiet. Ibland kan jag skylla på henne, att det är därför jag
är så smal och äter så dåligt, för att det är HENNES fel! Det kanske är fel
av mig?

Mitt råd är att våga säga ifrån. När jag var liten hade jag lärt mig att
alla vuxna och alla lärare hade rätt jämt, men så är det absolut inte. Jag
önskar att jag hade vetat det för sju år sedan.
Tack för ordet. Jag hoppas att det jag hade att säga, gick hem hos någon.

Att byta skola och klass

Sista veckan

Om en vecka börjar jag 7:an på helt ny och främmande skola.

Jag kan inte fatta att jag redan ska börja högstadiet. Det värsta är att
den nya skolan är så stor. På mellanstadiet var vi tre klasser men nu helt
plötsligt blir vi 12 klasser. 4 sjuor, 4 åttor och 4 nior. Det mest
skrämmande är niorna, de är så stora.
På min förra skola var vi, som sagt, tre klasser. En fyra, en femma och en
sexa. Jag bor på landet så vi var bara mellan 7 och 15 elever i klasserna.

Det förekom ingen mobbning eller utfrysning. Det är så klart man blev osams
men man gick inte runt och pratade bakom ryggen på den personen då.
Alla elever var indelade i speciella grupper som jobbade för trivseln på
skolan. I grupperna fanns det både fyror, femmor och sexor. Det vill jag
inte ha nu. Jag skulle ju inte våga, prata med niorna!
Jag tyckte verkligen om skolan förut men jag tror inte att jag kommer att
tycka om den nu, det här året.

Skolstarten

– Malin, vänta på mig!
Det var min bästa kompis Emma som ropade. Vi hade gått i samma klass sen
ettan och alltid varit bästisar men nu skulle hon gå i A och jag i C.
– Hej Emma!
– Är du nervös? frågade hon.
– Skämtar du? Jag svimmar snart!
– Jag kan trösta dig med att jag med gör det. svarade hon.
Vi var 7 personer som stod och väntade på bussen och jag var den enda som
skulle börja i C. Från början var det en kille som också skulle börja i C,
men han flyttade till Stockholm.
Bussen kom exakt kl. 0700 och bussresan tog 45 min. 45 minuters ren pina
när jag plågade mig själv med det ena skräckscenariot efter det andra.
När jag kollade på mig själv i chaufförens backspegel var jag helt kritvit
i ansiktet. Jag är en person som brukar oroa mig för det mesta men nu var
det nått fruktansvärt. Jag trodde att jag skulle spy så nervös var jag. Om
inte bussen hade stannat då och då för att hämta upp fler passagerare så
hade jag nog gjort det.
Jag hörde de andra prata och skratta som genom en dimma. Gud, vad avundsjuk
jag var på dem. De verkade inte vara ett dugg nervösa. Tänk om man hade
haft nerver av stål.
Från busstationen var det 5 minu|ters gångväg upp till skolan. Vi 7 från
Gemla gick tillsammans upp. Först då märkte jag att de andra tjejerna hade
sminkat sig och bytt kläder på bussen. Så det var därför de hade skrattat
så mycket. Jag frågade Anna varför de inte hade sagt något till mig och hon
svarade att de inte tänkt på det. Vi hade varit bästisar i 6 år och hon
hade inte tänkt på mig.
Senare när jag tänker tillbaka så var det vid det tillfället, just det
tillfället, som våran vänskap slutade.
Jag bara gick ifrån henne och gick fram till killarna som gick några steg
före. När vi kom fram till skolan så skulle vi samlas i Aulan. Vi hade
varit och kollat på skolan en gång i våras så vi visste var Aulan låg. När
vi kom in såg vi att vi skulle sitta klassvis så jag sa hej då till
killarna och gick och satte mig vid C-skylten. Det var så förnedrande!
Ingen satte sig brevid mig och ingen pratade med mig. Alla verkade känna
varandra från förut. Jag ville bara försvinna ut i tomma luften.
Prick klockan 0800 började rektorn prata men ska jag vara ärlig hörde jag
ingenting av vad han sa. Jag satt och tänkte på hur jag skulle stå ut i 3
år om jag inte hade några kompisar.
Efter rektorns tal, som hade varat i hela 15 minuter, skulle alla lärare
presentera sig. Man tycker att lärare borde vara lite smartare. Hur kan de
tro att vi ska komma ihåg vad de heter när vi knappt kommer ihåg vad vi
själva heter?
Sen kom uppropet. Det jag hade fruktat mest för. När rektorn sa ens namn
skulle man ställa sig upp och säga Ja högt och tydligt. Natten innan hade
jag haft en mardröm om att när de ropade mitt namn så satt jag fastklistrad
på stolen så de skrev upp mig för skolk.
Men när de ropade upp mig så kunde jag ställa mig upp och jag sa, högt och
tydligt, Ja.
När jag satte mig ner igen hörde jag skratt från A: s platser. Jag tittade
dit och såg att Emma var omringad av en massa tjejer. Jag minns att jag
tänkte på om våran högstadietid skulle bli så här. Jag utan kompisar och
hon med massor av kompisar, men jag orkade inte bry mig.
Efter uppropet skulle vi följa med våra klassföreståndare till respektive
klass|rådssalar.
Jag gick själv och när vi kom in i klassrummet satte jag mig längst bak vid
fönstret.
Precis när läraren skulle börja prata så kom en tjej och en kille inrusande
i rummet.
– Förlåt att vi är sena, flämtade killen.
– Vi missade bussen, sa tjejen.
– Jag antar att ni är Johan och Susanna Karlsson, sa läraren, som hette
Britt-Marie.
– Ja, det är vi.
– Gå och sätt er då.
Johan var den sötaste killen jag sett! men jag antog att han skulle sätta
sig vid killarna som satt i and|ra änden av klassrummet.
– Är det ledigt här? frågade Johan.
– Ehh. ja det är det, svarade jag.
– Då sätter jag mig framför er, sa Susanna.
Britt-Marie delade ut scheman och viktiga papper som vi skulle ta med hem
till våra föräldrar. Under hela tiden hon pratade kunde jag känna Johans
doft och var tvungen att anstränga mig så att jag inte satt och glodde.
Efter ca en halvtimme fick vi rast och jag, Johan och Susanna best|ämde oss
för att gå ut och sätta oss i solen. När vi kom ut var den första jag såg
Emma med hennes nya gäng. De kom fram och började prata med Johan så jag
och Susanna gick och satte oss under ett träd.
– Titta, där kommer Johan. sa Susanna.
Jag vände mig och såg honom komma springandes.
– Vad har du gjort Emma egentligen? frågade han.
– Inget. Vadå då? svarade jag.
– Hon gör ingen annat än att snacka skit om dig. Fast jag sa att det inte
var nån ide att göra det till mig. För jag gillar dig i alla fall. När han
sa det visste jag att det skulle bli 3 bra högstadieår och jag log stort
mot Susanna och Johan och sa:
– TACK!

Mina skolår

Första klass

Det började nån gång i Augusti 1994. Ulla vår lärarinna kallade fram oss en
i taget till katedern. Vi fick berätta lite om oss själva, var vi bodde,
vad vi hette och (så vidare.) Sen när alla hade presenterat sig så fick vi
en bänk lite kritor, pennor, sudd, böcker och lite annat smått och gott.

Efter rasten så kom vaktmästaren och ställde in bänkarna åt oss. Och sen
lekte vi lekar resten av dagen. Resten av veckan så blev vi ”presenterade”
för våra böcker och ämnen. Redan före vi började så förstod jag att
gymnastik/idrott skulle bli mitt favorit ämne. Terminen flöt på och vi blev
mer och mer hemmastadda med själva skolgången.

I början av September så var det som vanligt på våra raster, brottning och
det gick till så att, osäker på om det ska vara kommatecken eller punkt
Alla ställde sig i en ring med mig och Jonas Dahlén i mitten. Det blev ofta
jämna tillställningar där ute på gräset för jag var liten och relativt
smal. Jonte däremot var lite längre men också lite smalare. Den femtonde
September var jag extra laddad, efter att klassen hade sjungit ja må han
leva för mig. Den dagen vann jag alla matcherna och fick en massa fina
presenter, det är nog en av de bästa födelsedagarna hitills.

Tiden gick och sen kom höst låvet och då åkte jag och min familj till
Mormor i Kristianstad. Sen kom Jul låvet då åkte jag pulka och firade jul.
Julen har vi alltid firat hemma hos oss för vi har det största huset.
Vilket jag själv tycker är mycket skönt, inte behöver sätta sig i en kall
bil och åka hem, brrrrr. På nyåret så sköt vi raketer och åt god mat.

Sen kom Januari och allt var som vanligt nån läxa i veckan, nån som
skadades i snöbollskrig och några som fick kvarsittning. Nu hade
vaktmästaren spolat isen så nu åkte man skridskor också.

Fredag och dags för roliga timmen, det var inte många ettor som var med och
uppträdde men idag så var vi några som skulle vara med. Vi skulle göra
fångarna på fortet, jag var en av dvärgarna. Vi hade övat mycket själv hade
jag övat mycket på, den karakteristiska löpar stilen och det speciella
sättet att visa antalet nycklar laget hade. Det blev en succé och vi fick
mycket applåder, det var mycket kul och det pratades mycket om hur mycket
jag hade sprungit som dvärgen.
Vi var inne i maj och på rasterna spelade vi landhockey men det blev mer
och mer fotboll. Jag hade kommit till slutsatsen att mina starkaste ämnen
var idrott och matte.

Den sista veckan så var vi mest på utflykter eller lekte lekar. Men så kom
då den dagen som vi alla väntat på, avslutningsdagen. Vi gick till kyrkan
sjöng avslutnings psalmerna, rektorn höll tal sen fick vi åka hem. Jag var
glad, det hade varit kul att gå i skolan men sommar lovet slog allt.