Inskannad version

Mina nio skolår
Skolklockan ringde. Alla barnen samlades utanför sina klassrum. Det var den
dagen då jag skulle börja skolan. Jag skulle börja i en Montessori klass på
Lundshovsskolan. Tidigare hade jag gått på en Montessori|förskola i
närheten.
Vi samlades utanför klassrummet kl. 9. Lärarinnan hälsade oss välkomna och
bad oss att stiga in. Det var få barn text verkar saknas skolor och vi
fick nya klasskompis|ar. Rasterna verkade bli kortare och kortare och
lektionerna längre och längre. Sporadiskt kom vi i|från skolan för att det
var friluftsdag eller dylikt.
Så gick jag äntligen i sexan. Störst och äldst på skolan. Skolan tyckte man
var jätte tråkig. Lärarna blev värre och värre och det enda man tyckte var
roligt var att spela basket på rasterna.
Men så gick tiden och det var inte långt till avslutning. Vi fick kortare
skoldagar och det kändes inte långt till text verkar saknas Tiden gick
sakta men säkert. Man fick vänta ända till 8 innan man fick betyg.
I sjuan gick det tungt i skolan, men i åttan lossnade det och det gick allt
lättare. Betygen blev ”normala”.
Nu går man i nian och ska snart välja vilken linje man ska fortsätta på.
Störst i skolan igen och tiden bara rinner iväg.

Inskannad version

Mina nio skolår

Jag kommer inte ihåg min första skoldag, och inte heller mycket från hela
lågstadiet.
Jag gick på Helmstensskolan här i Tynköping, och som fröken hade jag Siri
Brodin. Jag tror jag tyckte att hon var ganska bra.
Jag tyckte det var ganska roligt att börja i skolan. Dagarna var ju inte så
långa, och man hade nästan inga läxor. Jag fick lära mig att läsa, för det
kunde jag inte när jag började skolan.
När jag skulle börja på mellanstadiet skulle klassen delas. Jag gick i h-
klassen, men jag och några andra hamnade i i-klassen och vi blev klass 4d.
Vi fick en ny fröken som hette Tea Hogdal. Skoldagarna blev längre och vi
fick lite mer läxor.
Det ämne jag tyckte sämst om, och som jag fortfarande tycker sämst om, var
gymnastik. På lågstadiet var gymnastiksalen och matsalen samma sal. På
mellanstadiet hade vi en särskid gymnastiksal. Badet var nästan det värsta
jag visste. Jag var inte så bra på att simma, men i början av sexan tog jag
simborgarmärket.
Jag var ofta sjuk under mellanstadietiden. Det blev jag med regelbundna
mellanrum. Läkarna undrade vad det var, men ingen kunde förklara det. Det
var först efter det att Magnus och jag med föräldrar hade åkt till
Lenzberg. Jag var sjuk på resan, och i Lenzberg fick jag öroninflammation.
Ett par dagar innan hade vi badat.
Det var då vi kom på att det alltid var efter badet jag blev sjuk. Jag är
allergiker och läkarna kom fram till att jag inte tålde kloret. Sedan dess
har jag sluppit badet, och jag har bara varit sjuk ett par gånger under de
senaste åren.
Jag var ganska bra i matte, men inte så bra i engelska.
På rasterna var man tvungen att vara ute, precis som på lågstadiet. Det var
bara om det regnade jättemycket som man kunde få stanna inne.
När vi hade oä i sexan, fick vi ett tag klippa i resebroschyrer om vissa
platser. Sedan fick vi skriva fakta om bilderna och platserna.
Tea var med i naturskydds|föreningen och fältisarna, och en dag skulle vi
åka till ett ställe och röja.
Det var en massa buskar och små träd som var nersågade. Vi skulle samla
ihop dem och elda upp. Vi hade två eldar och tävlade om vem som kunde få
den största.
Sedan blev det dags att börja på högstadiet. Jag tyckte det skulle bli både
roligt och tråkigt, fast mestadels roligt.
Vi fick välja vad vi skulle ha som tillval. Jag valde tyska. Jag valde
också särskild matte och särskild engelska, och det har jag haft alla tre
åren.
Vi fick en del nya ämnen, som till exempel kemi och fysik.
Bra var också att man inte behövde gå ut på rasterna, och att man fick åka
hem om man så ville.
Det jobbigaste var alla läxorna och alla proven. En del veckor gick ganska
bra, men en del var mycket jobbiga.
Vi fick vara samma klass som på mellanstadiet, och det tyckte jag var bra.
Vi fick också en massa nya lärare. Vi har olika lärare i nästan varje
ämne.
Vid jullovet i åttan skulle jag få mitt livs första betyg. Det var ganska
nervöst, men det var ändå roligt att få betyg.
I åttan fick vi prya. Jag pryade på ICA och gatu|kontoret. Vi fick prya en
vecka på varje ställe. Det var ganska roligt.
Nu går jag i nian och har just kommit tillbaka från X, där jag och Tim har
pryat i två veckor.
Den här veckan har varit jobbig med både Barnkunskaps|prov, det här
standardprovet och senare idag ett engelskaprov.
I eftermiddag ska vi åka skridskor i ishallen.
Men efter denna veckan är det bara två veckor kvar, tills vi har en veckas
lov. Alltid något att vara glad åt! Men innan dess har vi prov i både tyska
och so. Det bästa med skolan är ju ändå loven, särskilt sommarloven. Fast
visst är det både bra och nödvändigt att gå i skolan.

Inskannad version

Jag började ju i skolan som alla gör vid 7års åldern. Då började jag i
ettan. Det var pirrigt men sammtidigt riligt.
Jag gick i Brokils skola. Den var ganska bra. Som jag kommer ihåg så gick
första klass ganska bra. Snart var det dags för att börja i tvåan. Det var
inte alls lika pirigt som att börja i ettan. För att man hade ju gått ett
hellt år i skolan. Så då var man liksom van.
Att gå i tvåan var ganska kul men på sett och vis så var det ganska svårt.
Men om man bara kämpar på så går allt. Men det trodde jag inte på. Jag
kämpade inte, nästan ingenting alls. Jag fattade tydlig|en inte att man
måste kämpa. Jag var nära att få gå om tvåan, men jag bätrade mig till
sist, och klarade skolan. Så jag fick börja i trean. Å trean gick bra. Jag
fick bra på prov och läxförhör som jag kommer ihåg. Så trean gick bra rakt
igenom.
Sen var det dags för fyran. Å det var det värsta skolåret. För jag bråkade
på raster och på lektionerna. Jag bråkade mycket med tre killar som hette
Mikael Emerik, Pelle Jonnson och en som hette Anders Owembe. Vi fick sitta
inne på raster och fick hemringningar hela tiden. För att vi bråkade hela
tiden. Men jag hade ett och annat prov också som gick bra. Det var ett
Geog|rafi prov som jag bara hade ett fel på. Det var bra. Så var det dags
med femman. Ojj vad tiden går, tänkte jag. Så jag började i femman och det
gick väll bra. Tyckte jag. Så var det dags med sexan det sista året i
Brokils skola. Å det gick bra tyckte jag, men lite mer konsentrerad tycker
jag ja kunnat varit. Så jag gick ur mellanstadiet och började i hägstadiet.
Det tyckte jag var pirrigt.
Jag började i en skola i Linköping som hette Högabergskolan. Det var ganska
pirrigt. Men min storebror och min kusin John gick i den skolan så det var
ju bra. Men jag fick gå i speciall klass i sjuan. Det var inget roligt.
Så jag gick i den hela sjuan och halva åttan. Men effter julovet i åttan så
fick jag gå i normal klass igen.
Då gick det bättre. För då fick jag bätre lärare. Men betygen var inte så
bra i åttan. Men har bätrat mig tills nian, som jag går i nu. Så bara man
kämpar på så går allt.
/ Fredrik 9E

Inskannad version

Skolan
Jag började mina första 2 år av grundskolan på ”Klingesta”. Den skolan har
inte samma läroplan som på Löve kan man säga.
I mitten av andra klass flyttade jag till Haveboskolan.

Den första lektion som jag hade så måste jag börja med skrivstil och
engelska…… och jag som knappt kunde läsa men fröken insisterade på det
så ja inte skulle komma efter.

I Mellanstadiet var det jag och Henrik som var bråkigast i klassen, men det
gick bra ändå.

Inskannad version

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag började ettan. Jag tror att både mamma och pappa
var med, iallafall fick föräldrarna stå längst bak. Vi skulle få Agneta
Falk som lärare, en äldre dam från Karevik.

Man skulle säga vad man hette, bodde och telefonnr. Jag var nervös fast jag
kände de flesta sedan dagis.
Vi var bara där i några timmar sedan åkte vi hem.

Skolarbetet var enkelt, jag kunde läsa, räkna och skriva innan jag började
skolan, så det var inga problem där. Jag kunde tillochmed lite engelska.

Sedan flyter åren ihop, jag kommer ihåg vissa händelser, men jag har ingen
aning om det var i ettan eller fyran det hände.

Sedan ett par månader av femman gått, började jag på Duveskolan. Jag kände
bara en person på hela skolan, Lisa Larsson som också bytt från Igelunda
samtidigt som jag.

Dagen innan jag skulle börja, hälsade jag och mamma på min nya lärare,
Solveig Strand. Hon visade ett klassfoto för mig och berättade vad alla
hette. Medans vi satt och pratade i klassrummet, så kom det en tjej in, hon
hade långt blondt hår, blå cykelhjälm, rosa tröja och blåa joggingbyxor.
Men det konstigaste var att hon hade en låtsastatuering av någon sorts
blomma på kinden. Jag hade sett Anna Nilsson.
Några timmar senare ringde det på dörren. Där stod Anna, jag blev väldigt
förvånad. Hur kunde hon veta vart jag bodde?

Dagen efter, då jag skulle börja skolan var jag väldigt nervös. Jag cyklade
till skolan, kom till klassrummet och gick in genom dörren, det kändes som
om jag var ett djur på zoo. Alla tittade på mig, Lisa var redan där. Sedan
såg jag Anna som pekade på en stol bredvid sig. När jag satte mig och
började prata med henne kände jag mig bättre. Jag var med Anna efter skolan
nästan varenda dag och även på helgerna. Fast varannan helg var jag hos min
pappa i Forsberga, som ligger 24 km från Kvarnbo.

Jag har alltid haft det lätt för mig i skolan. De som satt bredvid mig
använde mig som ordlista, frågade vad det och det ordet betydde. Vissa
tillochmed skrev av mig.
Trots att jag är relativt duktig i skolan, har jag aldrig gillat att gå i
skolan. Jag vill lära mig på mina villkor, på mitt sätt. Jag är hellre
hemma och läser romaner, än sitter och tragglar i skolan med läroböcker.

Börja på högstadiet var också en omställning. Tillochmed här fast det nyss
hänt, flyter åren ihop. Hela min skoltid är en suddig period av mitt liv.
Men fortfarande är jag andras ”ordlista”.

Nu, när man snart ska börja gymnasiet, så är det mycket press, betygen ska
förbättras, saker man ska göra klart och prov, det känns som vi har prov
varje vecka. Som om det inte skulle räcka med de vanliga proven så ska vi
också ha dessa nationella prov. Många är nervösa över dem, men inte jag,
jag har aldrig varit nervös inför ett prov. Bara det muntliga känns lite
obehagligt, för jag tycker inte om att prata inför folk.

Det ska bli skönt med miljöombyte, när man börjar gymnasiet, för jag är så
trött på den här skolan. Dessutom vill jag flytta hemifrån, så jag nästan
längtar tills när jag börjar gymnasiet. Men jag kommer att sakna alla mina
vänner och klasskamrater, och eftersom jag tänkte gå på en skola långt
härifrån, där ingen av mina vänner ska gå, kommer jag inte träffa dem så
ofta. De flesta andra kommer gå på samma skola; och bo kvar i Kvarnbo.
Varför var det en omställning, få konkreta exempel o beskrivningar.
Felfritt språk, meningskonstrukt. o ordval varierat innehåll, stycken,
vardagligt språk. G+

Inskannad version

Mina nio skolår
Jag kom in i klassrummet på darrande ben och höll pappa i handen. (Det var
inte särskilt många pappor där, mest mammor. Min mamma kunde inte följa
med, eftersom hon hade upprop med sin egen klass, som gick i sjuan och just
hade börjat högstadiet.) När jag någon gång fick följa med till mammas
skola, såg jag upp till eleverna som vuxna.)
Inne i klassrummet satt fröken bakom katedern och log. Hon var väldig och
hade blont burrigt hår och stora glasögon. Man väntade sig att hon, när hon
kom hem, skulle (hon) oklart om läraren eller eleven satt dit
parentesen
ställa sig vid spisen och göra bullar, den typen var hon.
Jag satte mig vid en bänk och pappa satte sig vid väggen. När jag tittade
mig omkring kände jag bara tre personer. De var Hanna L, Danne, och Tommy.
Hanna brukade jag vara med på dagis. Vi var nästan som bästisar där. Danne
och Tommy brukade leka med lego tillsammans på dagis.
Annars så var alla väldigt lika tyckte jag. Där var tex Patrik och
Christoffer som jag aldrig kunde hålla isär, enligt vad jag tyckte där var
de lika som bär. Båda var små, ljusa och hade blont hår. I och för sig hade
Patrik glasögon men det hjälpte inte, de var väldigt lika i alla fall.
Klassrummet var hemtrevligt. Det var ganska litet och målat i murriga
färger. På väggarna var olika bilder uppsatta, en bild för varje bokstav.
Där fanns växter i fönstren och långa gardiner, som räckte ända ner till
golvet.
I ett hörn fanns ett runt bord där vi kunde sitta och sticka eller virka.
Lisa, som vår fröken hette, ville att vi alla skulle kunna både sticka och
virka. Men eftersom jag är vänsterhänt och hon var högerhänt så gick det
inte så bra. Naturligtvis visste jag inget om allt det där då, när jag satt
med bankande hjärta i bänken, den första skoldagen i mitt liv.
– Hejsan allesamman. Jag heter Lisa. Välkomna till klass 1C.
Fröken hade rest sig upp och stod där längst fram i klassrummet och
pratade. Hon var stor och rund. Senare på lågstadiet fick vi ofta massera
hennes axlare eller sätta upp hennes hår. Hon var precis så som man tänker
sig en fröken.
När hon hade hållit upprop fick vi gå hem. Det kändes lite snopet att bara
gå hem sådär direkt. Vi fick en lapp med oss hem, på saker som vi skulle ta
med oss till skolan under den följande veckan.
När vi hade gått i skolan några veckor, började man komma in i rutinerna.
Man följde ett schema, om än inte så gravallvarligt som nu på högstadiet.
Det behövdes inte eftersom vi hade samma lärare i alla ämnen.
Det var korta dagar, man kunde börja kl 9.00 och sluta 10.40. Jag tror det
var ganska lagom, eftersom det var jobbigt att sitta still då, när man var
van vid att få springa och leka som man ville hela dagarna.
Under det första skolåret fick jag väldigt många nya intryck. Läsa kunde
jag redan på dagis, men det var ändå mycket nytt att lära. Många ämnen var
nya: matte, svenska och GYMPA. Gymnastik var ett helt nytt ämne. Det var
roligt men samtidigt lite obehagligt. Jag hade tex aldrig sprungit stafett,
och det var lätt att göra bort sig. Vår lärare var hård, och jag tror inte
hon förstod att man inte var så bra på allting.
År lades till år och erfarenhet lades till erfarenhet. I trean började vi
med engelska. Jag tyckte att det var ett omöjligt ämne, ett omöjligt språk.
Jag trodde att jag aldrig skulle förstå någonting. När jag kom hem i bland
kände jag mig gråtfärdig.
– Stamp! Vad betyder det? frågade Lisa och stampade med foten för att vi
lättare skulle komma ihåg.
– Frimärke! svarade klassen i korus. Jag vet inte om det var en så bra
metod, men nog kommer man ihåg ord som stamp, umbrella och dog. Ju äldre
man blev ju mer ifrågasatte man frökens auktoritet. Hon förhörde aldrig
läxor och var borta mycket.
När vi så skulle byta stadium och lärare var jag ganska så glad att slippa
henne.
Första dagen på mellanstadiet var pappa med, då också, av samma skäl som
förut. Konstigt att mamma alltid hade upprop samma tid och dag som jag. När
man nu började på mellanstadiet kände man sig stor, nästan vuxen.
Man var säkrare och kände till skolan bättre då än tre år tidigare.
Skolan jag gick i var relativt liten, bara låg- och mellanstadium och den
var väldigt ljus. Min nya lärare eller magister hette Ralf. När man ropade
på honom ropade man Ralf, till skillnad från när vi hade Lisa, då ropade
man alltid fröken, annars sa hon till en.
Nu fick man schema, ett riktigt schema. även om vi inte följde det så noga.
Det var man stolt över,
Dagarna var nu lite längre, men det gjorde ingenting. Atmosfären var
fortfarande hemtrevlig och mysig. Klassrummet var nu lite större, men nu
fanns det en soffgrupp där och serietidningår på det tillhörande bordet.
Soffgruppen hade Ralf tagit hemifrån, när han hade köpt en ny, och det var
ju snällt. Det fanns många olika spel i klassrummt redan den första dagen
vi kom, även om vår klass tillförde många som vi köpte för vår klass|kassa.
Vår lärare var sträng och höll oss i ett hårt grepp. Jag vet inte om det
var bra eller dåligt. När man började på högstadiet fick man nästan en
chock av hur slappt allting var. Man fyllde aldrig i någon lapp när vi hade
varit borta och varför, det som Ralf hade varit så noga med. Man hade flera
olika lärare och det blev inte samma koll på en, men man hade heller inte
samma kontakt med sina lärare som man hade på låg- och mellanstadiet. Nu
började vi med geo|grafi, bild, historia och religion, och på engelskan
började man läsa texter. Ingenting var särskilt svårt eller jobbigt, och
man hade inte heller särskilt mycket läxor. Ralf skrev upp på tavlan vad vi
hade för läxor till varje dag, och när dagen var slut gick vi alltid igenom
dem tillsammans, så att ingen skulle glömma bort dem
På rasterna satt vi mest inne i klassrummet och spelade spel eller kort.
Ett år, jag tror det var i femman, spelade vi kort jämt. Varje rast, varje
dag nästan hela året, utan att tröttna. Vi blev ex|perter på kortspel efter
ett tag.
När vi gick i sexan började vi samla pengar till en klassresa. Ralf var en
eldsjäl, och organiserad allting. Det var han som fixade lotterna vi sålde,
han tog hand om pengarna från brödet vi sålde och satte in det på banken
m.m.
Varje dag efter skolan gick vi runt i Ranbo, mest i Ranbo centrum och sålde
lotter. Det var roligt i början, men när man hade sålt i några veckor,
började man att tröttna. När lottperioden var slut började vi knacka dörr
hos folk och sälja bröd. Jespers, pappa
jobbade på ett bageri och därifrån fick vi nybakta kakor och bullar. Jag
köpte många kakor själv eftersom de var så goda. Billiga var de också.
Nackdelar fanns det förstås. Vi skulle sälja kakor till en tant i mitt hus.
Hon skrev villigt på lappen, och vi lovade, att vi skulle lämna kakorna
till henne dan´ därpå. När vi kom nästa dag, kände hon inte igen oklart
om ”oss” är lärarens eller elevens
oss eftersom hon var lite senil. Hur vi
än försökte få henne att förstå, att hon faktiskt hade skrivit på lappen,
så var det enda hon sa:
– Hur kunde ni veta vad jag heter? (Hon hade själv skrivit på lappen.)
Kakorna fick vi köpa själva. Vi skulle åka till Göteborg. Vi skulle bo på
hotell och gå på Liseberg.
Vi åkte på fredag morgon och kom hem måndag kväll. Resan var rolig och bra,
det enda som var lite orättvist var att vi som hade samlat ihop pengarna
till resan, vi fick dela rum tre och tre och alla i hela korridoren delade
på en toalett. (vi bodde i den orenoverade delen av hotellet) medan lärarna
och föräldrarna hade varsitt enkelrum med toalett och dusch i den
renoverade delen. Annars var resan bra helt igenom.
Det var den sista utflykten vi gjorde med Ralf. När man börjar på
högstadiet brukar ju klassen splittras, men så icke vår.
Ralf ville att vi skulle få fortsätta gå i samma klass som förut, varför
vet jag inte. I bland tycker jag att det är synd, det skulle ha varit
roligt att få träffa några nya klass|kompisar.
När jag började sjuan bytte jag skola. Då började vi i en mycket större
skola med både låg-, mellan- och högstadium.
Allting blev nytt: ny skola, nya lärare och ett helt annorlunda schema. Nu
äter man på en och samma tid varje dag, har rast samma tid varje dag osv.
Det är bra eftersom man då lättare kan hålla reda på tiderna.

Nu fick man en ny lärare i nästan varje ämne. Man fick också många nya
ämnen tex kemi, fysik och biologi. Allting blev i ett slag så väldigt
annorlunda.
Nu har vi ett klassrum för varje ämne, de är kala och ganska tråkiga. Alla
klasser har var sitt hemklassrum där man samlas och har tex klassråd, men
man får ändå inte samma känsla av att det här är mitt klassrum och här
fixar vi till det, som man hade på låg- och mellan|stadiet.
Där gjorde alla samma saker, ”då” kan vara utsuddat då alla läste samma
böcker osv.
Nu är klassen uppdelad i många olika grupper, en del av klassen har
särskild matte, andra har allmän. En del har tyska medan andra har franska.
Egentligen har vi alltid varit indelade i olika grupper, ända sedan ettan
faktiskt, även om det märks mycket mer nu.
I ettan var vi indelade i ”äpplen” och ”päron”. Alla som bodde ungefär på
samma ställe gick i samma grupp Jag gick i ”äpplegruppen”. Om man jämför
alla tre stadierna så tycker jag att alla har varit både bra och dåliga.
Man har fått nya erfarenheter av dem alla.
När jag tänker tillbaka så tycker jag att tiden har gått otroligt snabbt,
snart har jag gått ut grundskolan Då har jag gått i skolan i 3/5 (se vad
jag kan!) av mitt liv. Men om jag nu tänker framåt är det nästan ingenting,
eftersom jag ska börja på gymnasiet (åh, vilken fasa, jag oroar mig
verkligen.) nästa år och gå där i tre år och sedan antagligen läsa vid
universitet, man får alltså räkna med att man har ca 6-7 år kvar av
skoltiden!

Inskannad version

Mina nio skolår
Åk 1. 19XX
Första skoldagen är nog den mest nervösa dagen i livet. Fast det kan ju
inte jag veta ännu.

Jag hade fått en ny ryggsäck. En blå konken. I ettan hade så gott som alla
konken-ryggsäckar. En del kallade dem för fjällrävenryggsäck, men sa man
konken, förstod alla vad man menade. En dag, långt innan skolan började,
hade det kommit en tant till dagis, och frågat om jag och min enda
jämnåriga kompis Samuel ville gå i samma klass. Det ville vi, och hon sa
att det nog skulle gå att ordna. Men det blev inte så. Jag skulle få en
fröken som hette Petra Melin. Samuel fick en som hette Ida. Samuel var lika
lång som jag, och jag trodde att jag var normallång fram till första
skoldagen, då jag upptäckte att jag var ett huvud längre än alla andra. Det
fanns en flicka till, som var nästan lika lång som jag. Jag var också
tjockare än alla andra. På dagis spelade inte sådant någon roll och det
trodde inte jag nu heller. Men där hade jag fel. Att jag var stor och tjock
skulle jag få höra vid varenda litet bråk det närmaste 5-6 åren. Men det
visste jag inte då.
Nu åter till den första skoldagen.
Jag kunde se skolan från mitt fönster hemma. Den var stor och gul. Den
dagen såg den ännu gulare ut i solskenet. Det var ju början av Augusti, så
det var fortfarande varmt. När vi kom fram till klassrummet, mamma och jag,
var en del av klassen redan där. Jag skulle sitta bredvid en pojke som
hette Oskar. På andra sidan hade jag Signild som var ett år yngre. Hon hade
fått börja ett år tidigare, och henne kände jag redan från dagis. Fröken,
som var en stor tant med lila klänning, hade stått och hälsat alla
välkommna vid dörren. Hon hade nu gått och ställt sig bakom ett skrivbord
(som jag senare fick lära mig hette kateder) längst fram. Hon log och
hälsade än en gång alla välkomna. Hon ropade upp alla, men när hon kom till
en pojke som hette Mauritz, var det ingen som svarade. Några av hans
kompisar sa, att han nog var i Grekland. Han började senare på terminen i
min klass som hette 1b.

I årskurs ett, två och tre fick vi lära oss alfabetet, läsa (men det kunde
jag redan) och skriva. I trean fick vi börja lära oss engelska. Men då
lärde man sig ingenting. Vi fick lära oss att säga: cat, dog, stamp, mouse,
yes och no. Det var senare på mellanstadiet som man lärde sig något. I åk
fyra fick vi en ny lärare som hette Mikael. De flesta var nog lite rädda
för honom, för man hade bara sett honom när han skällde ut elever som hade
gjort något dumt. När vi hade Petra, hade vi aldrig gått efter schemat. Det
var hon som valde vad vi skulle ha för ämne. Nu när vi fick Mikael, skulle
vi gå efter schema, stå upp i bänken och säga ”Godmorgon” eller ”Goddag”
efter varje rast. Det var mycket som förändrades då. Vi fick ett nytt
klassrum på andra våningen i stora delen av skolan. Förut hade vi haft
klassrum i den lilla delen av skolan. Där fanns det bara två klassrum, ett
uppehålls|rum, bibliotek och på andra våningen var det fritids. Jag hade nu
fått flera kompisar, men mest var jag med Signild och Jennifer som jag gick
på samma fritids som. Vi tre höll jämt ihop. Tjejerna i klassen var
indelade i små grupper. Stina, Karolina, Midia och Linn var en grupp. Alva
och Miriam var en och sedan var det vi tre. När vi nu började i fyran
slutade Miriam, och Alva började vara med Jennifer istället. Jag kände mig
nu lite sviken av Jennifer, som jag hade lekt mest med. Signild hade så
många andra kompisar, men nu var det vi som lekte mest. Det är nog lättare
att vara kille i vissa fall, för killar kan alltid vara i en stor grupp.
Där får alla vara med. Jag, Signild, Jennifer och Alva bildade nu en grupp.
I trean hade det börjat en flicka som hette Kajsa. Hon var alltid utanför.
Vi försökte få henne att vara med oss, men hon vågade nog inte. Hon blev
ofta mobbad av killarna i klassen. Hon brukade vara mest med oss de få
gånger hon vågade vara med. I sexan åkte vi på klassresa till Göteborg. Vi
hade samlat ihop ca 30 000 på ett år. Vi hade jättekul hela klassen. Vi
bodde på hotell och en dag åkte vi över till Danmark. Vi fick bo i den
orenoverde delen av hotellet. Nu hade Alva bytt kompis och var med Signild.
Så det var jag, Jennifer och Kajsa som delade rum. Alva och Signild ville
inte sova med Kajsa. Det tyckte vi var taskigt, så hon fick sova med oss.
Vår lärare och två pappor som var med fick sova i den nyrenoverade delen.
De fick egna rum med toalett, dusch och TV. Det tyckte klassen var
orättvist. Det var ju vi som hade samlat ihop pengarna. De tyckte att dom
var värda det som hade uppoffrat sig att följa med.

När vi började högstadiet skedde de verkliga förändringarna. Min
mellanstadie lärare hade skrämt upp oss med att det var bråk varenda dag,
och att dom sålde knark på skolgården. Så var det inte alls. Det var inte
alls speciellt bråkigt där. Man fick köpa godis i skolan, något som varit
strängt förbjudet på låg- och mellanstadiet.
Man fick börja i en ny skola som låg mycket längre bort. Jag hade valt
fraska som till|valsämne. Det skulle bli spännande att få lära sig ett helt
nytt språk. Signild hade valt tyska, precis som Alva. Alva som nu hade bytt
kompis igen, var med Linn som också hade valt tyska. Men Signild blev nog
inte ledsen över det. Hon har så många andra kompisar. I sjuan började
också sju stycken nya elever i vår klass. Tre av dem kom från Laghusskolan
och de andra kom från en montesori klass i Lundatorp. Innan vi började
sjuan ville man att klasserna skulle splittras och bilda 3 st sjuor, men
våran klassföreståndare ville inte det, så det blev inte så. Han bestämde
det utan att fråga oss. Jag tycker, att, det hade varit kul med nya
klasskompisar. Det hade ju förberett oss inför gymnasiet. Första dagen i
sjuan var det kvartsamtal. Det kändes urlöjlig att gå där med mamma. Alla
stirrade och undrade väl, om man inte vågade gå dit själv. Jag hörde en
kille fråga en annan, varför alla sjuor hade föräldrarna med sig.
Jag fick två klassföreståndare. Den ena hette My Lagerblad och var liten
och hade glasögon. Den andra hette Sture Holmer. Sture Holmer skulle jag ha
i särskild matte och kemi. My skulle jag ha i svenska och särskild
engelska. Sjuan gick ganska fort, men det var nog den roligaste årskursen
att gå i. Det var så många nya ämnen. På låg- och mellan|stadiet hade man
haft samma klassrum hela tiden och en egen bänk att lägga böckerna i. Nu
fick man ett skåp som man skulle sätta ett hänglås i. Året innan hade de
haft vanliga lås i skåpen, så det här med hänglås var nytt för alla.
Den här skolan var mycket större än Ribbing|sta skola som jag hade gått i
innan. ”Gympasalen” låg i en separat byggnad och var mycket större än
gymnastiksalen i Ribbingsta. Jag har alltid avskytt gymnastik. Det beror
nog på att vi hade en hemsk gymnastiklärarinna på lågstadiet. Man fick inte
gå på toaletten när man ville. En gång frågade Alva om hon fick gå på
toaletten. När hon inte fick, blev hon tvungen att sätta sig på golvet, där
hon kissade på sig. Hon hjälpte bara dem som redan var duktiga i gymnastik.
På mellanstadiet var nog alla lättade när vi fick vår klassföreståndare i
gympa.

I åttan var det mer press för då fick man ju betyg. Jag fick 3,4 i snitt
och var rätt nöjd. Vårterminen i åttan höjde jag i betygen och fick 3,9. Nu
i nian blir det nog svårare att behålla betygen, för nu är det fler som har
börjat kämpa. Man vill ju komma in på en bra linje. Jag tycker att det är
svårt att veta när man är 15 år, vilken linje man ska välja. Det valet är
ju för resten av livet.

Inskannad version

Mina skolår
Under låg och mellanstadiet har jag gått på Tunbergaskolan i Rävlinge.
Jag minns väl min första dag i skolan,
jag var ivrig att lära mig något nytt och samtidigt kändes det lite pirrigt
i kroppen att jag inte skulle göra bort mig för de andra eleverna. Under
den tiden var varje dag i skolan en ”bra dag”. Jag kom hem till min mamma
och jag brukade berätta vad jag fått lära mig och vad jag hade varit med
om. Det gick ganska bra för mig i skolan och jag hängde med på alla
undervisningar. Jag fick många nya vänner och en av dem var Isak Levin som
fortfarande går i min klass än i dag. Mina lärare hette Maj och Elsa under
lågstadiet. De var väldigt duktiga och erfarna lärare. Varje gång jag hade
svårigheter inom någonting så var dom till hjälp, det behövde inte bara
vara problem i matte eller något annat ämne som man hade svårt med. Det
kunde någon gång vara att jag var osams med någon annan och då var dom
alltid där till hjälp. Bland pojkarna i min ålder handlade det ofta om makt
under rasterna, endel ville vara något mer än de andra och brukade komma
och reta en för att på något sätt dölja sitt eget dåliga som fanns inom en
själv.
Detta märktes tydligt under åk 2-3 då sådana som hade halkat av i
undervisningen lite grand, sådana mådde dåligt och började pukla på andra
som då var flitiga.
Men det kan hända att jag tar fel när det gäller mig. jag menar att det
kanske var pågrund av min kristendom som jag blev retad. Som tur var så var
jag inte svag varken i mitt inre (känslor) eller yttre (muskler). Så det
var en stor fördel annars hade jag säkert varit mobbad. Men senare under
mellanstadiet blev jag trots allt mobbad av några elever på skolan. Den
mobbingen varade ungefär ett år och det började då gå trögt för mig i
skolan eftersom jag inte längre trivdes i den miljön jag vistades i. Det
hela började ungefär med att jag blev retad för att jag var norsk och var
inte som alla de andra i skolan. Jag tog faktiskt åt mig en hel del av
deras komplimanger och visade det med att jag ibland försvarade mig med
ord. Hade jag inte visat att jag inte tog åt mig så mycket av deras
rappakalja så hade jag säkert klarat mig undan från allt det där, men det
är lätt att säga så nu. Ibland tänkte jag att jag skulle gå till mina
lärare och berätta hur det stog till, men då hade jag också en tanke av att
då kommer situationen att förvärras och då kommer dom att fortsätta reta
mig ännu mer för att jag gått och skvallrat inför lärarna. Det gick en
liten tid och det var någon gång i 4:an då jag tänkte att jag går och ger
alla stryk så att allt skulle ta slut någon gång. Men det blev inte så
mycket av dom tankarna. Min mor såg att jag inte mådde så bra och undrade
vad som hade hänt med mig. Först ville jag inte svara på hennes fråga men
sedan kände jag att det var lika bra att säga som det var.
Det hela slutade med att det blev en liten utredning i klassen och nästan
allting ordnades upp. Jag fortsatte då som vanligt att jobba i skolan och
allting verkade mycket lättare. Senare under 5:an började jag att träna
fotboll och det gick väldigt bra för mig i fotbollen men jag lade av med
den efter ett år. Men inte helt, vi spelade nästan alltid fotboll på
rasterna och det var roligt.
Jag mindes särskilt en lärare på skolan när jag gick i 6:an det var en
slöjdvikarie han hade vi hela 6:an ut eftersom Hasse Palm (riktiga läraren)
skulle vara lärare i några mer ämnen på Häverudsskolan. Den vikarien han
kunde nästan ingenting, han bara stod där i salen och såg på. Han var inget
vidare till lärare.
I 4-6:an var jag mycket med Peter Aronsson och vi brukade fara till
Undvallabacken och åka slalom men en gång när vi var där bröt jag benet och
det var en av orsakerna som jag slutade med fotbollen. ja även slalomen,
jag började åka snowboard istället och det gör jag än idag.
I 7:an började jag Häverudsskolan men lite osäker jag hade lite funderingar
på att gå på Tingbackaskolan innan jag började eftersom jag hade haft många
vänner där som jag kännt sedan tidigare.
I 8:an fick jag åter Hasse Palm som slöjdlärare och jag var väldigt nöjd
att få samma lärare tillbaka. Jag tycker att min tid i grundsskolan har
gått väldigt bra trots att det har hänt en del otrevliga saker. Jag hoppas
också att det fortsätt bra också nu under åk 9.

Inskannad version

Mina nio år i skolan
Den 19 Augusti började jag 1:an. Jag hade väldiga problem med vad jag
skulle ha på mig, men tillslut bestämde jag mig för min röd-och vit randiga
klänning. Mamma satte upp mitt hår i två toffsar. sedan gick vi. Efter
halva vägen mötte vi två av mina dagiskompisar, som också skulle börja
skolan. Vi gjorde sällskap resten av vägen till den ”hemska” skolan. När vi
kom fram gick vi upp till salen och där välkommnade läraren oss. Vi fick
alla välja varsin bänk och sedan började uppropet. Det var väldigt
spännande. Efter uppropet fick vi reda på vad vi skulle ha med oss nästa
dag tex klister, sax, penn|skrin m.m.

Klockan 1000 på tisdagen stog vi alla (utan föräldrar den här gången) utan
för klass|rummet. Alla tittade nyfiket på varandra. Jag och Hanna stog och
jämförde våra ryggsäckar. Vi kom fram till att hennes var finare, efter|som
den var blå. Så till slut kom Solveig och öppnade dörren och sa:
– Godmorgon.
– Godmorgon, ekade vi i kör.
Inne i klassrummet satte vi oss där vi hade suttit på uppropet, sedan fick
vi varsin skriv|bok. Solveig sa att vi skulle skriva namn och klass på den,
så det gjorde vi. Sedan sa hon:
– Nu öppnar ni boken och så på första sidan skriver ni ett A. Är det någon
som vet hur ett A ser ut?
Ingen vågade räcka upp handen, så Solveig skrev ett stort A och ett lite a
på tavlan. Alla Skrev sedan ett stort och ett litet A. Sedan fick vi vasin
veckotidning som vi skulle klippa ut stora och små A:n ur och klistra in i
våra skrivböcker.
När vi hade klippt klart, så la vi ner våra skrivböcker i bänken och
Solveig började dela ut en mattebok som hette ”Apan”. I den räknade vi
några tal. Sedan fick vi gå och äta lunch.

I det stora hela var ettan jätte rolig. och alla i klassen var jätte
snälla, och jag fick en bästis. Varje rast satt vi i en koja i buskarna och
pratade hemligheter.

I tvåan fick vi arbeta mer fritt med läse|böcker och sådant. På svenskan så
skrev vi berättelser som vi sedan spelade upp i en liten teater som vi hade
gjort av en kartong. Figurerna fick vi rita själva och klistra fast på
klossar som satt fast på blomm|pinnar. Sedan var det bara spela upp pjäsen
för resten av klassen. I tvåan dök ett nytt ämne upp på schemat, skrivstil.
Skrivstil hade vi i klassrummet bredvid med en annan lärare. Vi fick stora
böcker att skriva i och det var väldigt svårt att få till alla bokstäverna
som såg ut som krumelurer. Läraren hade tålamod, så till|slut skrev hela
klassen ganska läsligt. Jag tyckte skolan var rolig, utom matte
lektion|erna. Vi hade börjat med en specialbok som bara bestod av romerska
siffror. Jag fattade ingenting av den, så ett tag fick jag gå till en
special lärare för att jag skulle förstå, och det hjälpte. I slutet av
tvåan låg jag först i matteboken ”med de krångliga siffrorna”.

Trean flöt förbi ganska obemärkt. Det var bara några få riktigt stora
”saker” som hände. Till att börja med fick vi en ny pojke i klassen, Pelle.
Han skulle gå om 3:an eftersom han inte kunde läsa ordentligt. Han smällte
lätt in i klassen. Under hösten började vi öva in en cabaré, som vi skulle
visa upp för föräldrarna i slutet av termi|nen. I samma veva blev Pontus
borta allt mer. Han hade Leukemi (Blodcancer) och den blev värre. Han fick
cellgifter och tappade håret, men var alltid lika glad. Dagen efter vi hade
spelat upp våran cabaré, så ringde snabbtelefonen i klassrummet. Det var
från expeditionen och de sa att Solveig hade telefon. Vi fick klara oss
själva några min|uter, sedan kom Solveig tillbaka. Hon sa åt oss att vi
skulle sätta oss och vara tysta, sedan sa hon allvarligt att Pontus hade
dött. Han hade dött kvällen innan, när vi hade cabarén. Jag kunde inte
jobba mer, jag kunde inte göra någonting, jag bara satt. Jag hade bott på
samma gård som Pontus i 5 år och våra mammor kände varandra väl, så vi hade
umgåtts ganska mycket. Hela klassen gick på begravningen, och jag grät som
en dåre.

På våren fick jag börja gå hos Vera. Hon var talpedagog och skulle lära mig
att säga s eftersom jag läspade. Det tog ett tag, men sedan kunde jag säga
s lika bra som någon annan. Tillslut kom det efterlängtade sommarlovet.

När vi började 4:an så var det ny skola, ny lärare och nya elever. Vi
började 4:an i Helle|bergsskolan. Där fanns det även Montessori klasser. Vi
fick sal 7 på övervåningen och våran nya lärare hette också Solveig. Hon
verkade snäll, tyckte jag. Vi hade fått två nya i klassen, Pernilla som var
ganska liten till växten också Petter som var motsatsen. 4:an var ganska
kul, man kände sig ganska stor och det blev fler grupparbeten. Det tyckte
jag var kul. I slutet av 4:an åkte vi på en ”klassresa”. Vi hade varit på
klassresa i 3:an. Då var vi på Högbygård. Det var en scoutstuga som låg
mitt i en tjurhage. Men nu i 4:an var vi på Oskars land, som låg i närheten
av Birka. Det var bara för att vi hade läst om Ansgar som kristnade
Vikingarna som vi fick åka till Oskars land, för det var ju bara att ta
båten till Birka och Ansgarskors på berget. Det spöregnade hela tiden, så
vi fick gå i spöregn och motvind upp till korset.

I 5:an började det en till kille i våran klass, Jonas. Han hade gula jeans
med hål på knät, så jag och Charlotta började kalla honom för kycklingen.
Solveig klagade på hans långa lugg. Men han vägrade klippa sig. Skolan gick
bra, men Solveig var inte så sträng, så våran klass blev snart känd som
skolans pratigaste. Vi hade musik och det var ganska kul, ibland
troligtvis har läraren rättat till punkt och stort I
fick vi sjunga och
när vi inte gjorde det så fick massa tråkiga stenciler om olika
instrument.

I 6:an började åter en ny elev i våran klass. Den här gången var det en
tjej som hette Mimmi. Vi var några som kände henne sedan innan, så hon kom
lätt in i kla|ssen.
I sexan var vi mer pratiga än någonsin. Vår lärare gick ut och grät i
lärarrummet i genomsnitt 2 ggr i veckan. Hon kom inte upp förrän någon av
oss kom ner och bad henne snällt om att komma upp igen. Undervisningen gick
väll lite si och så, eftersom hon gick i från lektionerna titt som tätt.
På klassresa åkte vi till Ramstad, det var bara dit pengarna räckte. Vi
gick på slottet och på ett stort badhus. Där fanns det vattenruschkannor
och bubbelpoler. Det fanns också en bassäng med vågmaskin.

Så skulle man börja 7:an, högstadiet. Där började man minsann inte med
upprop, utan med kvartsamtal. Det hela var mycket intressant. Nya lärare,
skåp, byta klassrum. I sjuan fick vi en ny tjej och en ny kille. Det gick
bra med killen, men med tjejen gick det sämre. Hon var utstött hela 7:an o
8:an men är nu med i ”gänget”. 7:an innebar mer prov, läxor o.s.v. så det
hela kom som en chock, eftersom Solveig inte hade för brett oss på 7:an med
mycket läxor. Jag började läsa tyska. det var kul, men vi hade en hemsk
lärare som hade ”gullebarn”, och det gjorde oss alla ganska irriterade.
osäkert om eleven egentligen skrivit irreterade
I 8:an så var det frid och
fröjd. Under|visningen var som den varit i sjuan. På höst-terminen fick vi
första betyget och det var till min stora glädje inte allt för dåligt. Vi
fick göra första standardproven, i engelska. Då var man jättenervös.

Nu i 9:an så har det inte hunnit hända så mycket för det är bara september.
Man får fler läxor och prov och lärarna tjatar om att ”sånt får man räkna
med i 9:an”.
Efter 9:an blir det väll gymnasiet, sen att jag inte vill skilja mig från
klassen är en annan sak. Jag kommer avlida.
Om man ska sammanfatta alla skolåren så tycker jag att de har varit bra
allihopa.
Bra uppsats! Jag har lärt mig massor om hur du och de övriga eleverna i
X har haft det under er skoltid. Du har skildrat alla de tre stadierna på
ett intressant och personligt vis. Uppsatsen är väl disponerad med ett
stycke om varje skolår. Språkligt sett finns en del – smärre – fel.
Inledningen var också välskriven med ett roligt ögonblicksminne. Mycket
över medelprestation, dvs 5

Inskannad version

Mina nio skolår
Jag valde detta ämnet för att jag har så många roliga minnen från alla
stadier. Vi börjar med lågstadiet.
Jag minns väl första dagen i skolan. Min mamma följde med mig till
klass|rummet. Det var mycket spännande, men jag var också väldigt blyg. Min
riktiga bästis var Johannes Melander. Senare fick man fler och fler
kompisar. Mitt favorit ämne har alltid varit idrott. jag har alltid varit
mycket idrotts intresserad. Jag spelar mycket fotboll. De roligaste
minnerna jag har är nog när vi hade plast muggar vid maten. Under muggarna
stod det ett nummer, den som hade högst nummer vann. Angående skolmaten åt
jag ganska lite. Det berodde på att bland de första dagarna vi åt, tog jag
åt mig för mycket pytt i panna. Jag kände mig tvingad att äta upp. Sedan
dess åt jag ej mycket, men det gick över med åren. På rasterna spelade jag
fotboll. Det har jag gjort i alla år, utom högstadiet förstås. Jag minns
när vi fick en fotboll och en basketboll.
Nu går vi över till mellanstadiet. Dessa år gick väldigt fort. Vår lärare i
fyran och femman hette Stig Gröndal. Han var snäll, men kunde bli riktigt
arg. Jag minns när vi hade gympa var alltid dåtidens åttor före oss. En dag
när vi kom gick jag in först. Då fick jag ett spann med vatten över mig.
Det var Niklas Hansson som kastade det över mig. Mina kläder fick torka i
bastun och jag gick och hade gympa som vanligt.
I femman skaffade vår lärare Stig oss brevkompisar från England. Vi
skickade våra brev genom en dator som vi hade längst nere i klassrummet.
I sexan hände det inget speciellt utom att vi fick en ny lärare Gunmaj
Hevert. Vi slog oss också ihop med den andra klassen. Men en dag i sexan
skulle vi få komma upp till högstadiet och se hur det såg ut. Vi fick alla
var sin fadder, min fadder hette Kalle Rudin. Vi fick för första gången
mellanmål. Jag visste ej att man inte fick ta mer än en smörgås, jag tog
minst fyra.
Nu slutligen högstadiet. Det var roligt att träffa många nya lärare, nya
ämnen men framförallt en ny skola och nya regler. Man kände sig liksom mer
fri! I sjuan tog man skolan som en lek. I åttan kom allvaret. Man fick
kämpa hårt för att få bra betyg. På rasterna kunde man gå ner till källaren
och spela pingis eller kort. Det finns hela tiden sysselsättning. Nu i nian
har det riktiga allvaret börjat. Man måste ta i ordentligt för att få bra
betyg. Man måste få bra betyg om man vill komma in till den linjen man sökt
till. Själv tänker jag nog söka in till ekonomisk eller i andra hand handel
och kontor. Det har trots allt varit roliga år i skolan.