Mina skolår
Jag började årskurs ett år 1994. Dagen innan skolans start var jag väldigt
nervös men samtidigt kändes det mycket spännande. Det pirrade i magen och
på kvällen kunde jag inte sova. Jag kände ju inte så många av mina
klass|kamrater. Bara några få personer och mina två grannar som jag visste
att jag skulle få gå i samma klass som.
På morgonen när skolan började cyklade jag till skolan ihop med mina två
grannar. Vi hade inte så lång väg, bara nån kilometer. sannolikt saknas
sida
det var dags för den första rasten.
Alla pojkarna gick till fotbollsplanen och spelade fotboll. De flesta
flickorna åkte rutchbana eller hoppade kråka, men jag gungade på en gunga.
När klockan ringde in så fick vi rita våra egna hus och familjer på färgade
papper. Jag ritade mitt blåa hus på ett vitt papper. När vi hade ritat
klart våra teckningar så satte fröken upp dem på väggen med häftstift.
Sedan var det dags för lunch. Vi gick två och två i ett led igenom skolan
till matsalen. Vi gick igenom
sannolikt att sida saknas
och mina skolkamrater var snälla. Jag längtade till nästa skoldag. Den
dagen minns jag väldigt tydligt och jag tycker att tiden har gått väldigt
fort sedan dess.
Uppsatsämne: Mina skolår
Mina skolår
Jag har blandade minnen ifrån min skolgång. Vissa scener, både bra och
dåliga, har etsat sig fast på näthinnan. Det är ändå de positiva minnena
som har övertaget. Visserligen har jag inte alltid haft det så lätt med
kompisar, men några har jag alltid haft bakom mig.
Under de första sju åren av min skol|gång hände det inte så mycket med
klassen i sig. Någon flyttade, någon annan började i stället, men de flesta
i klassen var de samma. Min årskull var den första att gå i ”småskolan”, en
introduktion till det stora som väntade. Det var i stort sett samma sak som
dagis, fast färre vuxna i förhållande till antalet barn. Personalen fick
man lära känna på våren innan, och en förälder var med första dagen.
Flytten upp till den ”riktiga” skolan var väldigt odramatisk. Klassen var
densamma, och fröken hade vi fått träffa flera gånger. Vi hade fortfarande
samma skolgård, spelade fotboll vid samma mål (ett vindskydd vid en
sandlåda) med samma lag (Limpan och Matte mot ”rabb”).
Det var mest där, under vindskyddet, som vi höll till under rasterna de
första åren. På hösten var vi ibland bakom skolan och plockade kastanjer,
men där var det för det mesta de ”stora” treorna som regerade. Men efter
två år var det vi som var de ”stora treorna”, och vår klass regerade under
kastanjeträden.
I årskurs 4 bytte vi skolhus igen, fortfarande samma skolgård, fast en
annan del av den. Vår klassföreståndare hade vi träffat under några
engelska lektioner i lågstadiet, så henne kände vi. Men hon var sjukskriven
på halvtid, så vi fick en mängd andra ämneslärare. Vi hade som mest nio
fasta lärare. Lägg då till en massa vikarier för både matte- och
klassläraren, så vi fick en massa olika lärare, vissa lärde vi aldrig känna
alls.
Men hela mellanstadietiden handlade självklart inte bara om lärarbyten.
Både på rasterna och efter skolan höll vi till antingen i
klätterställningen – där vi lekte kull, bollkull och burken-, på ”nigger”-
rutorna eller på fotbollsplanen. Vi hade riktigt kul då. I sexan hade
klassen svetsats samman, alla kunde acceptera alla, även om alla inte gick
ihop till 100%.
När klassen var på sin ”topp”, visste vi att vi snart skulle splittras, när
vi skulle börja högstadiet. Alla fick välja tre killar och tre tjejer och
man var garanterad en av samma kön. Jag hade dubbel otur. Mina två översta
kom i samma klass, men inte i min. Det gjorde i stället mitt tredjeval, som
jag slängt dit i brist på annat.
Första träffen med nya klassen var ändå positiv. Vi presenterade varandra i
biblioteket, en tradition för blivande sjuor, och jag minns fortfarande var
jag satt. Sedan fick vi vara med på en lektion, allt kändes bra.
Stämningen var ändå inte den bästa under den första delen av sjuan. Flera
riktiga bråk gjorde stämningen ganska tryckt ett tag. Men under våren
tinade både naturen och klassen upp.
Åttan och nian flöt på ganska snabbt, jag har konstigt nog inga större
minnen från åren, och nu sitter jag här och ska snart välja till gymnasiet.
Det känns nästan lite vemodigt att sluta grundskolan, när man tänker på hur
lång tid jag har ägnat den. Men gymnasiet känns ändå rätt lugnt, under nian
har man mer och mer kommit in i betyg-långa-prov-och-uppsatser-stuket på
utbildningen. Min skolgång har hållit på länge, det ska bli kul att avverka
de tre sista åren i gymnasiet
Mina skolår
Under mina tre första år i grundskolan, alltså klass ett, två och tre. Då
var hela klassen som en familj. Alla trivdes ihop lekte tillsammans, hela
klassen spela boll med varrandra det var underbart. När jag tänker tillbaka
till de tiderna gör jag det med ro, glädje och ett leénde. Det var som en
familj som trivdes bländande med varrandra.
Sedan kom det man inte vill tänka på, då man hade så himmla skoj. Nämligen
skolbytet. Jag och två andra av mina vänner från de tre första åren av
grundskolan skulle byta. Anledningen var det rostiga svenska språket som
användes i vår första skola. Eftersom nästan var enda elev var från
utländsk härkomst så förstod man att en vidare fortsättning i skolan med
majoritet av personer från invandrar ursprung skulle givit en svag svenska.
Jag och mina två kamrater såg fram emot att skolan var stor. Hur som helst
kom vi till en helt ny klass, där alla var svenskar som talade suveränt med
en fantastisk accent. Det dröjde evigheter innan vi smälte in i den nya
främmande klassen. Och vi smälte inte in i rätt riktning. Det var
sannerligen hatisk stämning i tre hela år av tjaffs, bråk, slagsmål och
oerhörda fientligheter. Knytnävarna kunde inte hållas i styr. Det var slag
och sparkar varje dag där till och med lärarna vad med i slagsmålen. Det
var otroliga händelser som inte går att beskriva med ord. Då och då var det
till och med så att lärarna deltog med trakkaseringar. En av mina vänner
delade ut en spark till en av lärarna så att poliserna var i skolan. Det
var extrema ord som lärarna fick mot sig. Det var tre personer mot resten
av klassen och så var det varje dag i tre år. De flesta av slagsmålen var i
fotbolls|planen då alla hade intresse att lira fotboll. Blodet från
ansiktet bara rann ner för en av mina vänner i bollplanen och spåren av den
röda färgen rann ner klart och tydligt. Det var hemskt att se sånt. Vissa
stunder var det så att jag drabbade samman med en annan varje dag i en hel
månad. Det var riktiga mobbning|stämningar i den skola vi kom till. En
specialllärare fick komma in men mycket hjälp blev det inte. Enda gångerna
jag och mina två kompisar kom överäns med klassen var då vi slogs ihop och
gick till angrepp mot grannskolan. Vi hade våra slöjd lektioner där och
varje gång vi var där urartade det i bråk. Då jag och mina två kompisar
sedan barnsbent kom till skolan var det inte för att bry sig om något i
klassen för det kändes kränkande otyd pga kop gjorde narr av oss och
hånskrattade tillsammans med de andra eleverna. Utan, vi gick dit för att
spela fotboll och slåss. Det var vissa stunder då det var jakt runt skolan
för att få tag i en person och läxa upp honom. Allt handlade om rasism då
eleverna själva skrek ut ”vi är rasister mot er”! Det var som om vi kom
till en helt ny värld, från en trivsam och trevlig skola till ett helvete.
Men de eleverna kände nog samma sak när vi inträdde fram i klassen. I tre
år kände vi oss som främlingar och var bästa polare i sex år tills
skolavslutningen i sexan. Sen dess tog kontakten slut mellan oss och vålden
i skolan tog slut. Det var en tid då sparkar utlöstes mot lärarna, exremt
grova svordomar åter mot lärarna. Samtidigt var det en tid då blod i forser
rann ner från elevers ansikten, då slag och sparkar var en naturlig vana
varje dag och då gängbråk och rasism var som värst. Det var som att
föreställa sig ett fängelse då bovarna hade tagit över. För lärarna kunde
inte göra nåt när det inträffa. bråk mitt framför ögonen på dom. Och då de
försökte bryta var det risk att de själva får slag mot sig. Ny anställda
speciallärare kunde inte göra något åt trots mängder av utvecklingssamtal.
Psykologer som vi pratade med kunde inte få klassen på fötter. Det är
fruktansvärt då man tänker tillbaka.
Vilken skillnad det var att tänka tillbaka på dem tre första åren i
grundskolan och dem tre mittenåren. Otroliga upplevelser. När vår klass tog
farväl hände skolan, lärarna, de resterande klasserna och vi själva en stor
lättnad, nu kan de kommande eleverna gå runt fritt utan att känna oro.
Nu går jag sista året i grundskolan och när jag började här i sjuan utan
att va bekant till någon i klassen kändes konstigt. Jag hoppades att vålden
från föregående skolan inte skall tas hit. Och som tur var gjorde den inte.
Personerna i denna klass är väldigt konstiga och smått knasiga i min mening
och påminner inte ett dugg om eleverna i den förra skolan. Här i den nya
med de tre sista åren i grundskolan lärde jag känna nya kompisar och det är
tryggt här. Men ändå långt ifrånt lågstadiets tider där kände man alla och
alla prata med varrandra. Ännu idag finns det personer i denna klass som
jag inte känner ordentligt. Men dem jag känner, de känner jag mer än väl.
Att gå i skolan från ettan till sexan var annorlunda lätt. Det gick som
rinnande vatten. Men sedan i högstadiet blev det genast tuffare. En sak är
att när det går bra vill man fortsätta och studera på, då är det kul när
man kan, men då allt går snett suckar man och vill lägga av.
De tre mittenåren i grundskolan tycker jag var som en hård gripande
dramafilm. Lärarna kan man inte klaga på för en av lärarna fick sparkar mot
sig, de kände alla rädsla. Skolans rektor gjorde ett uselt jobb för att
ingripa. Rektorn brydde sig inte det minsta och det är fel då alla
uppenbart kan se att saker och ting inte stämmer. Våld, mobbing, slagsmål
och gängbråk i princip varje dag. Det ska inte behöva va så att elever inte
kop.
Den mest glädjefulla stunderna var hela lågstadiet och då vi kom överäns om
fotbollsplanen i mellanstadiet.
Nu i högstadiet får man lägga otyd. lekheterna och allt våld man vart
med om bakom sig för här gäller det att få goda resultat i skolan och
självklart att trivas och må bra med vännerna. Att va i en trygg och
trevlig, vänskaplig skola där man blir klok och lär sig saker, de vad
skolan handlar om. Jag tycker att mina nio skolår i grundskolan har vart
underbara i stort sett. Rent av sagt magiska i vissa stunder. Nio bländande
underbara skolår med många facinerande händelser är var jag vart med om.
Mina skolår
När jag började lågstadiet var jag rätt så nervös, inte för att det var ny
skola utan För att jag skulle träffa nya kompisar och lärare. Men jag var
också rädd för att jag skulle säga något dumt villket jag inte gjorde. Från
början var jag mest med mina gamla klasskamerater som jag kände från
förskolan. Efter några veckor började jag och mina klasskamerater prata med
våra nya klasskompisar. På rasterna brukade vi spela för det mesta fotboll
men sen började vi leka kurragöma, katten och råttan och m.m. När vi
började mellanstadiet fick vi några nya klasskamerater som inte alls var
blyga utan dom börja prata med oss. När jag började sexan var det sista
gången som jag och vissa av mina kompisar gick i samma klass för att sen
när vi började högstadiet splittrades vi. Nu i högstadiet finns det
fotvarande vissa av mina kompisar som går i samma klass fast för det mesta
går dom i dom andra klasserna. I högstadiet fick jag nya kompisar också
fast det är inte detsama och det kommer att känas konstigt när vi ska sluta
grundskolan och börja i gymnasiet, för att man har gått så länge i samma
skola med samma kompisar och sen när man ska börja gymnasiet så kommer man
att träffa nya kompisar fast det skulle ändå inte kännas det samma.
Mina skolår
När jag var liten var jag en blyg liten pojke. Att börja skolan var för mig
lite läskigt och nervöst. Jag hade många vänner så det var inte det som
oroade mig. Att träffa så mycket nytt folk och att allt inte längre var en
lek var det som oroade mig. Dagen då skolan började kom och mamma följde
mig till skolan för upprop. Jag satte mig vid en bänk brevid en kompis och
såg mig omkring. Min nya klass värkade ganska bra. Dom flästa kände jag
igen från dagis och många kände jag sen tidigare. Dagarna gick och jag
började lära känna min klass. Jag visste nu vilka jag ville vara med och
vilka jag skulle passa mig för.
Vid skolan fanns det en liten skog som jag och mina kompisar lekte i. Vi
byggde kojor, hinderbanor och lekte burken.
Jag minns att matte var en riktig plåga för mig, jag tyckte inte alls om
våran stränga matte lärare. En dag hade hon genomgång. Efter genomgången
skrev hon upp ett tal på tavlan och pekade på mig och ville att jag skulle
svara. Jag öppnade munnen och gedde ett svar som visade sig vara fel. Jag
kunde höra hur hela klassen skrattade jag skämdes och kände att jag bara
ville gå upp i rök och försvinna. Det här var inte ända gången detta skulle
hända, senare hände det ganska ofta. Jag fick en idé, att varje gång det
var genom gång skulle jag räcka upp handen och fråga efter toa nyckeln. Men
i stället för att gå på toaletten så stod jag utanför klassrummet och
väntade på att genom gången skulle ta slut. Idéen funkade ända tills den
dan då våran lärare kom på mig. Jag tyckte inte om skolan alls på rasterna
levde man men på lektionerna kände man sig bara helt död.
En rast kom jag och en kompis på en ny lek, vi satt på gungorna och gungade
tills vi fick riktigt hög fart och när vi hade som högst fart så slungade
vi av oss skorna så att dom singlade långt ut över skolgården och sen
kollade vi vem som hade kommit längst. Den här leken vart känd, tillslut
ville hela klassen vara med på den nya leken. Jag satte mig på en gunga
bredvid en kompis och skulle visa ett riktigt bra kast. Jag tog hög hög
fart tog kraft och slungade iväg skon i en våldsam fart som träffade en
liten unge rakt i huvudet. Jag såg min kompis sko singla iväg långt ut över
gården medans den lilla ungen låg och skrek. För första gången fick jag en
rejäl utskällning, med hemringning och hela köret.
När jag började mellanstadiet vart allt bättre, det vart bättre lärare,
roligare lektioner och min matte gick plötsligt ganska bra. Mellanstadiet
flöt på ganska bra utan några speciella händelser. Efter mellanstadiet hade
jag nog provat på alla sporter som finns men ingenting verkade passa, men
under sommarlovet mellan sexan och sjuan såg jag en kille på en skateboard.
När jag såg honom hoppa och flippa med sin bräda tänkte jag att det där
måste jag testa. Jag började åka och detta som visade sig vara riktigt
svårt men samtidigt kul som fan. Jag tränade och tränade och nu är jag
faktiskt riktigt bra på det. Under den här perioden började jag även åka
snowboard. Högstadiet var spännande med mycket prov. Plötsligt hade man
inte lika mycket fritid längre. Skolan kändes nu mycket viktigare. Man var
ute mer på kvällarna och hittade nya intressen som brudar och sånt.
Skateboarden är mycket viktigare för mig nu än förut, även musik har blivit
ett stort intresse, det som förut var ointressant men nu så viktigt. Nu
sitter jag här vid nationella proven i slutet av nian. Jag ska snart börja
gymnasiet det känns konstigt.
Mina skolår
Det var hösten -93, då jag skulle börja 1an. Det var en spännande dag alla
som var födda 87 skulle börja skolan. Jag kände bara en på skolan, det var
min grane, han och jag hade känt varandra ända sen jag var litten. Vi hade
lekt så länge jag kan minas. På morgonen när jag vaknade så hade mamma
redan gjort frukost, jag fick ätta gröt. När jag hade alltid på olika lag,
och det var alltid livan och spännande då, för så sa mamma, Nu måste vi
fara anars kommer vi försent. Och det ville man inte gjöra första dagen.
När jag kom fram till skolan var Mattias redan där,
han stod och prata med någon när jag kom närmre så sa Mattias, Hej, kom å
hälsa på Henrik, Jag gick fram och sa Hej jag heter Andreas, Jag såg på
honom att han var snäll. klockorna ringde och vi gick in.
Det var jätte många som satt där inne, vi gick in och satte oss längst ner
i klassrumet. det var alldeles tyst, frökn satt vid katedern, och när alla
hade satt sig så sa hon, -välkommen till Granbo skolan, Jag heter Marianne
och är eran lärare. ä jag märkte att var ond eller sträng. Men det gick bra
första skoldan.
Och det var så det började, Jag, Henrik och Mattias vi gick i sama klas
ända tills vi gick i 3 och skulle börja 4an, klassen skulle delas i två,
Jag och Henrik fick gå i sama men Mattias fick flytta till B. Men det gick
bra vi var med varandra på rasterna och på olika aktivitets dagar. Jag
tyckte att det var kul att gå i skolan i 4-6, hälst på gympan, Gympan var
mit favorit ämne. Henrik och jag hamnade altid på det lag som förlorade
blev alltid retade i omklädning rumet. När vi började sjuan så kom vi i
sama klass igen och då kom även en som hette Johan in i vårt gäng. Han blev
kallad lill-Johan för han var så himmla liten fast han växte ikapp men han
blev ändå kallad lill-Johan, han gilade det själv tror jag. Och en sak
komer jag aldrig glöma när vi gick i 7-8an det är att varje onsdag så gick
vi till ett ställe som hette Gunillas för varje onsdag så är det oftast
fisk och på Gunillas så köper man en macka som kostar 20kr och en drika 5
kr och det har vi gjort ända sedan vi börja 7an så nu i 9an så är vi
stamisar på Gunillas.
Jag har haft det bra i skolan och tycker att det var roligas när jag gick i
5-6an.
Mina skolår
När jag precis hade fyllt sju år skulle jag borja ettan. Jag minns när jag
fick ett brev hem i brevlådan.
I brevet stod det i vilken klass jag skulle börja i, och vilken lärare jag
skulle få. Jag skulle börja i klass 1a och min lärare hette Karina
Ekström.
Första dagen vi började följde mina föräldrar med till skola. Det gjorde
även dom andras föräldrar. Vi var ungefär 26 elever, nästan alla kände jag
från dagis och 6-årsgruppen.
Karina började popa upp oss efter klasslistan, jag stod först. Vi skulle
berätta vad vi hette och var vi bodde och telefonnummret. Jag minns att jag
tyckte att det var hemskt pirrigt, men det gick bra.
Första dagen hade vi bara upprop så vi skulle veta varandras namn. Sedan
var dagen slut.
Jag minns att jag tyckte att det var roligt att börja ettan. Jag längtade
bara tills nästa skoldag. Den första veckan fick vi en bok som hette
”Delfinboken”. Den fick vi för att vi skulle lära oss alfabetet.
Dagarna gick fort det första året i skolan. Jag var jätte nöjd med både
klassen och läraren.
Jag tyckte att skolan var precis lika rolig i tvåan men i trean började det
bli lite tråkigt.
I trean började vi med engelska, och jag minns hur tråkigt jag tyckte det
var. Vår engelska lärare hette Barbro eller Bengt om jag minns rätt. Jag
minns i alla fall det första ordet engelska läraren lärde mig, det var hus
(house).
I slutet av trean kom våra nya lärare, som vi skulle få i fyran och hälsade
på. Det var Barbro och Bengt. Jag minns att jag inte tyckte om dom redan
första gången jag träffade dom.
I trean kom det även en ny kille till klassen. Det var Emanuel. Redan
första dagen han kom blev jag kär i honom. Vi satt till och med bredvid
varandra i klass|rummet. Efter ungefär en vecka blev vi tillsammans. Men
det varade kanske i en vecka.
Sedan när vi började fyran fick vi två nya lärare, Barbro och Bengt. I
början var det väl helt okej med lärare och klassen. Men sedan började
dagarna bli långa och tråkiga.
Men i femman började det jobbiga.
Jag minns att läraren sa att vi skulle ha nationellaprov. Bara för att vi
skulle ha nationellaprov ville jag inte gå i femman. Men det gick som på
räls när vi väl hade gjort det…
Men alldeles mot slutet av femman började våra lärare sjukskriva sig. Så vi
hade vikarier hit och dit. Vi hade en vikarie som hette Frithiof och en
annan som hette Anders med flera.
Jag vet inte om det var i femman eller sexan ,en av våra lärare började
spela in oss på band bara för att vi var pratiga. Dom som hade skrivit upp
det i en speciell bok vi hade fick samtal.
I sexan fick vi nya lärare, Anne och Frithiof. Men Frithiof var inte kvar
så länge så vi fick tillbaka Barbro.
Att gå i sexan var väl helt okej förutom att vi fick nya lärare jämt och
ständigt.
Till sjuan hade jag valt tre personer, Natalie, Daniel och Nickan. Jag fick
gå i samma klass som Daniel och Natalie.
Första dagen vi började sjuan var inte jag i skolan. För då hade jag precis
kommit hem från Spanien.
Men den andra dagen var jag där. Jag fick sitta bredvid John och Richard.
Jag vet att jag tyckte det var jätte pirrigt den dagen.
I sjuan borjade det bli jobbigt för mig. Det började hända saker med min
bror. Då var jag inte så jätte mycket i skolan för jag mådde så dåligt. Men
sedan blev det bra och det rullade på.
I åttan skulle vi få våra första betyg. Det känndes jobbigt. Men även det
gick bra.
Nu i nian kan jag fortfarande tänka på hur det känndes när jag gick första
året i skolan. Under alla dom här åren i skolan har ettan till trean och
sjuan till nian varit bäst.
Mina nio skolår
Det var med fjärilar i magen jag gick till skolan första gången. Jag höll
mamma hårt i handen när vi gick över den asfalterade fotbollsplanen emot
den skola där jag skulle gå i nio år. Jag kommer ihåg att mamma sa att här
kommer du att lära dig saker som du kommer att ha nytta av livet ut.
Vi gick uppför de långa trapporna till en korridor, där jag mötte mina
blivande klasskompisar.
Många av dem hade jag gått ihop med i lekis, så de kände jag bra, men det
var även nya ansikten att studera.
När alla satt sig började fröken med att hälsa oss välkomna. När fröken sen
så småningom bara ville prata med föräldrarna så fick vi rita. Jag kommer
ihåg att jag ritade ett stort träd som stod på en blomstrande äng. I sinom
stund var man plötsligt hemma igen efter sin första skoldag.
Lågstadiet gick fort.
Man gjorde mycket roliga saker och allt var nytt det fanns så mycket att se
och lära.
Första läxan var som en dröm som blivit sann. När klockan var halv tolv och
skoldagen led mot sitt slut lade man försiktigt ner läxan i väskan. Vi fick
lära oss alfabetet, att skriva bokstäver, stora som små, och att så
småningom börja bilda ord.
Läsa, det kunde jag redan i lekis, kanske inte så bra i början, man det
tränade jag upp undan för undan. Åren gick fort och snart var det dags att
skiljas från fröken, för nu skulle jag börja mellanstadiet. Mellanstadiet,
nu började man bli stor. Tänk vad lågstadie|eleverna var små det året så
små som då hade de aldrig varit förut.
I mellanstadiet fick vi en magister, hjälp en magister. Det visade sig att
han var jätte|snäll. I mellan stadiet blev det mer allvar, men det var bara
kul man tyckte att man blev behandlad mer som vuxen, man hade större krav
på sig.
Vi fick nya ämnen, ett tex var engelska. Det var spännande med ett
främmande språk, det var ungefär som att börja lågstadiet igen på engelska
lektionerna.
Vi fick lära oss alfabetet igen och att skriva ord och att läsa. Nu började
läxorna att komma sakta men säkert fick man ta hem bok efter bok.
Snart tyckte man att man inte hade gjort så mycket annat än gått i skolan.
Trots att man tyckte att skolan var botten gick mellanstadiet fort, det
tycker man i alla fall nu när man blickar tillbaka på det. Jag kommer ihåg
den där dagen när vi som vanligt lektion och det knackade på dörren och
kuratorn kom in. Hon skulle informera om högstadiet. Det var mycket då som
skulle göras, man skulle välja ämnen, fylla i papper. Men värst var ändå
att klassen skulle splittras.
Vi fick var sitt papper som vi skulle skriva den kompisens namn som vi
ville hamna i samma klass som. Det blev mycket prat om vem som skulle
skriva vem. Till slut var allt bestämt och högstadiet väntade. Det var tid
att ännu en gång ta farväl av läraren men den här gången också av klassen.
Högstadiet nästa.
Hur skulle man kunna hitta överallt, allt var så rörigt.
Vi hade fått nya ämnen, nya lärare, nya klasskompisar, skåp i stället för
bänkar och massor av salar överallt.
Nu hade man fått ännu större ansvar, nu var det inga som tjatade om att ta
hem läxor det fick man komma ihåg själv. Men snart var man även inne i
rutinerna som var. Sjuan gick fort och åttan gick till vinterlovet, då var
det dax för betyg. Mitt första betyg.
Nu skulle man försöka få bra betyg, att plugga och plugga.
Nu går jag i nian och ska snart välja linje till gymnasiet. Tänk vad tiden
går fort.
Den tiden som man utvecklas mest på är högstadiet i alla fall tycker jag
det. Man får arbeta mera fritt och större ansvar och man kan inte skylla på
andra. Nu när snart nian är slut kommer man att sakna högstadiet. Alla
trappor som man svurit över, läxorna och proven sist men främst alla
kompisar. Fast man har klagat mycket kommer nog många tårar att rinna när
det är tid att ta farväl och tacka för den här tiden.
Mina nio skolår
Detta var en rolig rubrik. Att få berätta om sina år i skolan. Att börja
skolan var något stort. I alla fall för mig.
Jag kommer precis ihåg hur det var. Till och med när jag började
för|skolan. Man träffade genast nya kamrater och allt var roligt. När det
sedan blev sommar och man hade slutat förskolan så började jag tänka lite
grann på hur det skulle bli på lågstadiet. Då var jag inte så nervös, men
när hösten närmade sig blev jag pirrigare i magen. Vad var det man
egentligen var nervös för? Jo, man var ju inte så stor och nu skulle man
börja ettan och få träffa sin lärare, träffa nya vänner osv. På Radö skola
fanns årskurserna 1-6 och 6:orna var man väl mest rädd för. De var ju
störst.
Jag minns den dag då jag och mina föräldrar åkte upp till skolan och jag
skulle träffa min fröken som man sa. Hon hette Elsy-Marie och var snäll.
Hon visade var jag hade min bänk och jag fick egna kritor, penna och suddi.
Dagen efter hade jag fjärilar i magen för då började skolan.
Allt var så nytt och spännande. Jag kommer ihåg en rolig sak. När vi gick
till matsalen så skulle vi gå lugnt och sansat i ett bestämt led. Hmm,
annat emot vad vi gör nu. Lågstadiet gick väl ganska fort. Man fick lära
sig många nya saker som alfabetet, läsa, skriva osv.
Jag tror det var på lågstadiet första gången som polisen kom ut och visade
hur man skulle bete sig i trafiken osv cykelregler och hur man går över ett
övergångsställe.
Efter lågstadiet kom en ny period som också var lite pirrig. Mellanstadiet.
Nu var man lite större. Två nya ämnen kom till, engelska och slöjd.
Engelskan tyckte jag var rolig redan i 4:an slöjd var också kul.
Jag kommer ihåg att i syslöjden gjorde jag en ryggsäck, en slags kasse och
en minifilt. I träslöjden gjorde jag en anslagstavla.
En ny rolig grej var att ibland efter skolan följde en grupp elever med
vaktmästaren ner i källaren och sköt luftgevär. Det var skoj.
I 5:an åkte vi på lägerskola till Kållandsö. Det var jätteroligt!
Nu började jag 6:an och nu var vi störst på skolan. Vad jag såg fram emot
nu var att börja högstadiet! Men på något sätt ville jag stanna kvar här
också. Det hade varit bra här i Radö. Den bästa läraren jag hade var Elsy-
Marie.
I 4:an, 5:an, 6:an lärde jag mig mycket. Vi hade många läxor och det hölls
strängt. Men det tackar jag min lärare för att hon gjorde. Det insåg jag
när jag kom till högstadiet. Vill man lära sig något och göra bra resultat,
så får man faktiskt lov att hänga med på lektionerna och göra läxorna. Det
går inte att sitta och sova. Det ångrar man bara sen.
Några av de sista dagarna i 6:an kommer jag ihåg att vi skulle göra en
cykelutflykt med hemligt mål. Men jag misstänkte redan när vi åkte att vi
skulle hem till fröken. Mycket riktigt. Där grillade vi korv och fikade, så
lekte vi några lekar. Det var kul!
Skolavslutningen i 6:an kommer jag alltid att minnas. Vi hade köpt ett fint
smycke till vår lärarinna. Alla var glada, men innerst inne tror jag att
alla var lite deppade över att lämna den här skolan.
Att börja sjuan var nog det pirrigaste hittills. Nu gällde det verkligen.
Jag minns första dagen på Dalgången. Först upprop i aulan och sedan fick vi
träffa vår klassföreståndare i ett klassrum. Man hade hört ett rykte man
var lite skraj över: toalettdoppning.
Men jag var inte rädd för det för det, därför att jag visste att jag inte
skulle bli det.
Nu var det nya lärare, ämnen och kompisar igen. Men det var jättekul. Efter
några veckor var det inte så nervöst längre. Alla lärare jag fick var
superbra. Så jag hade tur. 8:an var mer krävande och nu skulle man få betyg
också.
I 8:an var vi också ute på prao. Jag var på BB och på en fabrik. Det var
verkligen kul! Det var nervöst med betyget. Men jag blev glad för jag fick
ett bra betyg. Nu när jag har börjat 9:an så börjar jag fundera lite grann
över hur det kommer att bli att sluta här och börja på de la Garda. Jag
kommer sakna alla mina bra och snälla lärare och mina kompisar. Dalgången
är en jättemysig skola på alla vis. Nu kommer snart valet också, men jag
tror att jag har bestämt mig för vad jag ska välja! Tänk att tiden går så
fort.
SLUT
Mina nio skolår
På lågstadiet var det lugnt, inte så många lärare.
Istället hade man en klassföreståndare och en gymnastik lärare.
Men det är lätt att gå på lågstadiet om man jämnför med mellan- och
högstadiet tex proven dom är inte så svåra som mellanstadiets prov.
Men det blir svårare för varje år man går i skolan för varje gång man byter
klass tex mellan 1-2 blir det alltmer svårare tex som en försvårad stege.
På mellanstadiet blir allting svårare tex man får gå längre i skolan om
dagarna svårare undvisning, mer läxor och svårare skrivningar.
Men annars är det ganska likt om man jämnför med lågstadiet.
Det känns skönt att börja i sjuan på högstadiet.
Men man är minst igen och man är rädd för att råka illa ut för niorna. Men
man bryr sig inte om dom utan i stället är man med sina kompisar i sin egen
klass. Man känner sig stolt över att ha börjat på högstadiet det går man
och skryter med, och att man är superbra.
Men det är dom inte för att bli superbra så skall man läsa vidare efter
nian då är man perfekt men sjuan, åttan och nian är bara en vanlig
grundskola som dom andra två skoler man har gått på bara för att komma upp
till stadium 7.