2. Att byta skola
2 veckor kvar på sommar lovet livet är som en dans på rosor, 15åriga Klara
börjar längta tillbaka till skolan o/ eleven använder ett tecken för
”och” som ser ut ”o/” hennes kompisar, 7:an hade varit toppen, inte för
att kompisarna varit så många, hon hade alltid haft svårt för att få
kompisar, de hade hennes föräldrar sagt till henne, medans hennes ett år
äldre syster alltid haft dem i överflöd. Men, men de kompisar hon hade
kunde hon lita på o/ då kunde allt få vara få.
De var bland de första dagarna i Augusti när hennes mamma kom hem med ett
leende på läpparna, jag o/ min syster stod inne i köket. Hon bad oss att
sätta os ner. Vilket var tur att iallafall jag gjorde. Hon sa att hon hade
blivit erbjuden ett jobb i Vaxholm.
Mitt hjärta hoppade upp i halsgropen. Jag frågade om hon skulle flyta o/
hon sa ja, o/ att hon ville ha oss med sig, de kändes som om käkarna skulle
gå ur led. Då säger hon
– Ja eller vill ny flyta o/ bo hos er pappa.
Jag hatar när hon säger så där hon vet att vi älskar våran pappa men att vi
aldrig skulle låta hene flyta ensam. Ja de var ju bara till att flyta med
henne, allt var redan fixat lägenheten, skolan, flyt bilar allt skulle vara
klart till terminen började, vilket det också var. 2 dagar innan var
lägenheten möblerad in till minsta lilla nål. Nu började jag känna smärtan
i magen, jag kände mig ensam när jag började sjuan hade jag ju ändå mina
barndoms vänner med mig nu, nu hade jag ingen.
Det blev Tisdag kväll, skolan började i morgon. Vi hade ett litet familje
råd vi tre, mamma frågade hur vi kände oss, men jag vågade inte svara hon
hade ju jobbat så hårt för att det här skulle fungera. Hon sa att alla var
nervösa första gången, hon var också nervös, jag nickade o/ försökte bara
glömma morgon dagen, men den kom den också.
Klockan var halv åtta mamma skjusade oss till skolan, jag var så nervös, de
andra hade ju känt varandra minst ett år, tänkte jag.
Nu bakom kullen låg den, skolan var jätte stor jämnfört med våran back
skola.
Klockan var 7.55 alla sprang runt som några yra höns, jag togs med av
strömen o/ drev runt tills jag till slut hittade mitt klassrum. Klockan var
nästan 5 över nu, sen till första lektionen, bra början, tänkte jag.
Klassrummet var packat med elever, läraren tittade upp från sina papper
– Åh, där är du ju, du hittade hit, sa han, kom fram hit, sa han o/ pekade
fram mot karteden.
Jag svalde
– Ja, hallå, sa han, det är är eran nya klasskompis Klara Hallin.
Alla tittade, alla tittade på mig där jag stod nästan ensam, de blev tyst.
Sedan sa han
– Du kan sätta dig där bak hos Lars o/ pekade på en tom bänk långt bak.
Med dallriga ben smög jag bak o/ satte mig vid bänken. Lars tittade på mig
men sa inget. Det blev tyst o/ lektionen satte igång, lektion efter lektion
tills dagen sakta gick mot sitt slut. Många hade faktiskt kommit fram o/
pratat med mig, de flesta var pojkar, men även två tjejer jag tyckte
faktiskt att de två var mysiga, medan de andra tjejerna satt o/ spekulerade
bakom ryggen på mig, sådana är vi, vi tjejer.
Dagen var slut o/ jag gick hemåt, jag gick o/ la mig ganska tidigt efter
att ha lyssnat på min mors roliga dag på jobbet.
Även nästa dag sa ingen av tjejerna någon|ting till mig de verkade som
redan dömt mig, jag kände mig anorlunda, jag kom ju från backen, hade annan
dialekt, andra sorters kläder annan smak var det därför de inte brydde sig,
inte ens de två tjejer jag trode kunde bli mina vänner pratade med mig de
vände bara ryggen till, även de kanske var rädd att vara annorlunda.
Dagarna gick de blev bara värre o/ värre den ända jag nu hade var min bänk
kompis Lars, han sa aldrig mycke men han fanns alltid där.
Hemma kunde jag inte säga någonting, de hade båda skaffats sig vänner o/
trivdes jag kunde väll inte svika dom.
På skolan började jag få lappar, stick hem vi vill inte ha dig här, stog
det.
Varje dag blev en pest, nästan en månad hade gått nu, när jag sakta gick
hemåt hemma stog redan mamma o/ väntade de syntes att hon hade gråttigt,
självklart frågade jag hur de var o/ hon sa till min lycka att hon fått
sparken o/ att vi måste flyta hem.
Nästa vecka hade vi packat våra saker o/ var på väg hem igen, jag har
aldrig varit så lycklig.
Uppsatsämne: Att byta skola
Mina Skolår
När jag skulle börja ettan tänkte jag att jag ville bli pansionär, för jag
ville inte börja i skolan. Män när jag börja i skolan i ettan var i Angred
så tyckte jag att det var rätt så roligt för jag hade så skysta lärare. När
man har det så blir det roligare i skolan. Det var roligt i skolan innan
jag skulle flytta till Hisingen. Då började jag i en skola som hette
Lerbacka skolan och den var helt värdelös, jag bråkade så mycket med
lärarna så jag gjorde inte så mycket. Jag gick där till 4-6:an, och de var
inte så roligt. Men de var roligt endå för jag träffa så många nya kompisar
och de e bra att ha många kompisar. Sen börja jag i Talleredskolan och då
blev det anurlunda jag börja sköta mig lite mera och de känndäs skönt men
den skolan var inte bra så min mamma sa att jag skulle bytta skola så jag
bytte till en skola som heter lugnet och de går lite bätre nu men, snart
börjar jag på bergagymnasiet så jag hoppas på att de blir bättre.
Att byta skola
Vi hade suttit i bilen i snart tre timmar.
Mamma satt och nynnade på en gammal Tomas Ledin låt, medans min lillebror
lekte ivrigt med vindrutetorkarna.
Var det inte typiskt?
Morsan hade åter igen hittat en ny liten stad där vi skulle slå oss till
ro. Eller slå oss till ro var nog inte det rätta ordet. Strax skulle vi
säckert packa upp alla lådor igen för att åter finna lyckan.
Bilen svängde in till kanten av vägen i närheten av en korvkiosk. Nu var
det entligen dags för lunch.
Redan nästa dag gick vi till den nya skolan där jag skulle börja.
Jag kände en växande klump i halsen.
Skolbyggnaden var ett gammalt tegelhus med stora vita fönster. Mammas hand
vilade tungt på min axel. Hon ville vell visa att hon var där för mig, men
jag ville helst bara springa därifrån.
Bort från allt elände och hem igen till Vaxholm. Tillbaka till alla
kompisar i Råby.
Allt det där hade varit så bra, helt perfekt.
Jag hade haft många kompisar i och utanför min klass, men nu var allt det
borta. Borta med vinden (som man säger.
”Filip, Filip, Filip,” recktorn satt och smakade på bokstäverna i
mitt namn. Han såg inte direkt trevlig ut, snarare tvärt om där han satt
nedsjunken i sin stol.
Mamma därimot satt bara där och log. Hon såg inte hur fel allting var.
Märkte hon inte att jag inte ville börja i en ny klass och lägga det gamla
bakom mig? Vad kunde jag göra? De hade redan valt ut en klass åt mig och
satt nu och diskuterade mina betyg.
Värken i magen kom tillbaka. Snart var det dags. Dags att visas up som en
ny skyltdocka i en affär. Dörren öppnades sakta. Ett nytt rum visades up
med stora röda lampor hängandes i taket.
60 nya ögon tittade nyfiket på mig.
De betraktade mig från topp till tå.
En stöddig brunhårig grabb längst bak i klassrummet suckade högt.
Jag ville bara försvinna, sjunka genom marken, bara sluta existera.
Jag fick en plats näst längst fram brevid en söt liten tjej med hästsvans.
Hon tittade nyfiket på mig med sina stora blå ögon. Hon såg snäll ut.
Facktiskt såg de flesta i klassen trevliga ut. Det kanske inte var så
hämskt endå att börja i den här klassen.
Killen längst bak i klassrummet skulle jag kanske få problem med, men med
tiden skulle jag nog lära känna de flesta.
Jag tittade ut genom fönstret där solen sken över skolgården. Livet här
skulle kanske inte bli lika bra som i Råby, men vem vet? Kanske mina
lyckligaste år blir här bland de blonda Skåningarna.
Att byta skola.
Det började så här.
Jag började skolan när jag var sju år, jag var mycket närvös den dagen. För
jag kommer mycket väl ihåg den.
Båda mina föreldrar följde med mig när jag skulle gå till skolan för första
dagen i mitt liv. Det var många barn som stod där och väntade på skolgården
den dagen. Sedan så kom tre stycken lärare ut och sa,
– Hej och välkomma hit.
Sedan så ropade dom upp
en sida saknas
år och man började fyran, och det var på stora sidan av skolan.
Då så fick jag ännu en ny lärare och hon hette Karin Svensson.
Henne hade jag till jag slutade sexan.
En dag i femman när jag kom hem från skolan så sa min mamma att hon hade
träffat en ny kille.
Min mamma och pappa skilde sig när jag gick i tvåan. Jaha tänkte jag och
undrade vad det var för kille hon hade träffat.
Det gjorde jag.
Sedan så blev det sommarlov och vi flyttade, det känndes tungt mycket
tungt, att flytta i från alla kompisar.
Men jag sa till dom att vi fick fara och hälsa på varandra.
Men nu när jag går i nian så har jag bara en kompis kvar som jag håller
kontakten och det är synd.
Det blev för stort avstånd så man tappade dom nästan på en gång.
Själv så om jag tänker efter så är det ganska bra om alla flyttar, för då
binder man nya kontakter.
Men man vänjer sig efter ett tag.
Men nu om jag tänker tillbaka så är jag glad över att mamma träffat en ny
kille. För att hon och pappa bråkade hela tiden på slutet.
Ja så triffs jag faktist här, där jag bor nu.
Man har ju träffat killar och kompisar som man nog inte hade träffat om vi
inte hade flyttat. Snart så är det dags att byta skola igen då. Men då
byter man för att börja gymnasiumet.
Det är ju nästan ett måste att byta då.
Det kommer att bli roligare än vad jag tror att det kommer att bli, eller
jag hoppas i alla fall det. Då får man ju ännu fler nya kompisar än vad jag
har eller jag hoppas det i alla fall.
Men man vill ju ändå ha kvar dom som man har nu.
Det var så det blev när jag bytte skola.
ATT BYTA SKOLA!!!
Jag kom till den här klassen i årskurs sju. Det var väldigt skönt att få
byta både klass o skola o att få slippa sina gamla klasskamrater.
Den här klassen har hjälpt mig mycket. Fast dom flesta inte är
medvetna om det. Dom har lärt mig att säga ifrån o så har dom gjort mig en
hel del tuffare. Jag kan göra det mesta nu och jag vågar mer.
I min gamla skola var allt förskräckligt. Jag hade bara tre kompisar
där. Dom var också mobbade. Jag vet inte varför Lisa var mobbad. Hon gick
ju i årskurs åtta då, förmodligen så vart hon mobbad för sitt utseende. Men
Lina och Zakarias vart nog mobbade på grund av mig.
Varför jag vart mobbad var nog för att jag hamnade i samma klass som
Albin O. Vi har aldrig kommit överens, trots att vi känt till varandra sen
i årskurs tre. Han bråkade då ofta med mig. Men i sexan var han värst, för
det var då vi hamnade i samma klass för första gången.
Och så fanns det elever fr akallaskolan som jag aldrig kommit överens
med, och så hamnade jag i samma klass som dem… typiskt va? Dom enda och
nya eleverna var Lina, Zakarias o två elever till. Dom andra var elever som
hatade mig, och hatar mig fortfarande.
Det värsta var att jag inte kunde göra något åt det. Jag gick o
klagade hos lärare, till och med rektorn. Men dom gjorde inget åt det. Och
jag vågade inte kaxa emot Albin eller dom andra. För då hade jag nog råkat
riktigt illa ut. Så jag slutade bry mig. Jag struntade i alla dumma saker
han sa till mig. Jag tog det bara lugnt och lotsades som om han inte
existerade.
Han tröttnade då på mig och gav sig istället på Lina och Zakarias.
Zakarias var mycket känslig o började lätt gråta, men Lina var starkare.
Men ibland så sprack det hos henne med.
Så Lina slutade vara med mig, Zacke o Lisa. Istället försökte hon få
kontakten med den tuffa gruppen. Dom vart snabbt vänner, men tröttnade på
henne efter någon månad. Desiréen berättade för mig att dom tröttnade på
hennes malliga o skrytande beteende. Så hon kom tillbaka till oss, eftersom
hon visste att vi aldrig skulle dumpa henne.
Zakarias var fortfarande lika känslig, så jag började stötta honom.
Jag sa åt honom, att om han inte vill bli mobbad så måste han kämpa. Han
fick absolut inte börja gråta, för då skulle det bara bli värre.
Jag började vara mer o mer med honom, jag gick till och med till skolan när
jag var sjuk. Jag stannade i skolan bara för att stötta honom. Och han
visste det.
Det tog några månader innan han slutade gråta. Han vart tuffare o
Albin tröttnade på honom. Lina hade också slutat bry sig, så Albin slutade
mobba henne med. Och nu när han inte hade någon att mobba så tog han till
med en ny taktik.
Han började sparka sönder mitt lås, han klottrade på mitt skåp o
trampade på mina saker.
Men han lyckads inte knäcka mig, så han vart värre. Vintrarna vart
värst. För då kastade han o hans kompisar snöbollar m isklumpar eller
kottar inuti. Jag kom ofta hem m röda märken, bulor o blåmärken i ansiktet.
Mamma vart orolig, o likaså pappa. Men dagarna gick och han vart värre. När
snön smält kastade han sand o grus i mina ögon och på mitt ansikte.
Jag mådde då mycket dåligt och vi hade möten m Rektorn o Albins
föreldrar. Men rektorn försvarade mig inte, han tyckte att jag var
problemet, och det vart aldrig någon förändring. Albin började ge sig på
Zakarias o Lina igen.
Jag fick dåligt självförtroende o mådde väldigt dåligt. Tillslut så
fick jag lov att byta skola.
Och jag hamnade i den här. Jag vart riktigt förvånad på hur lugn och
trevlig den här klassen var. O redan första dan var jag mitt gamla, glada
jag.
Jag trivs fortfarande, trots att jag vet att det finns folk i den här
skolan som inte är så förtjusta i mig. Men jag är nöjd så länge som jag
inte blir mobbad.
Att byta skola/att byta klass
Jag var bara 13 år. Jag och min familj bodde i en liten lägenhet på
Kungsholmen i Stockholm. Min familj bestod av en mamma vid nam Johanne, en
lille bror vid namn Emanuel och sedan jag, Simon Andersson. En ganska
vanlig familj i mina ögon. Förutom en sak. Vi hade ingen pappa. Det brukar
jag ofta tänka på. Men Emanuel är den som blir mest berörd av det. Han
undrar ofta när pappa kommer hem. Han är bara fem år och tror att han är
och jobbar i Kina. Men Emanuel behövde inte veta mer, inte just då.
Min familj hade under en lång tid funderat på att flytta. Det
föreslogs att vi skulle flytta till Råby. En liten ort mellan Nyköping och
Flen. Jag var väldigt nervös. Jag var en av de man tyckte var konstig. Jag
är fortfarande inte säker på varför, jag tyckte att jag var som alla andra.
Men ändå var det mig de gav sig på. I slutet av första terminen i sjuan
åkte jag och hälsade på min nuvarande klass.
Skolan var fin. Tyckte jag i alla fall.
Eleverna verkade jätte trevliga, men man fick ju räkna med lite blickar.
Efter en timmes nervös väntan kom Samir. Det var han som skulle visa
mig runt.
Han visade skolan och vi pratade och hade jätte kul. Sedan mötte jag
klassen. De tog emot mig mycket bra. Sedan hamnade jag här. längst bak i
sal 14.
– Simme… Simme!
– Ehh. Va?
– Det är rast nu.
Att byta skola/Att byta klass
Jag gick ner i köket för att äta middag, vid matbordet satt redan mamma,
pappa och min storebror.
Pappa sa att han hade något viktigt att berätta och jag satte mig ner för
att höra.
– Jag har fått ett nytt arbete och vi måste flytta.
Jag ville inte flytta, jag trivdes här. Jag hade vänner i skolan.
Jag nickade. Efter maten gick jag upp på mitt rum.
Jag gick in på internet och såg att jag fått ett gästboksinlägg på
Lunarstorm.
Hej Linus! Hoppas du mår bra. Skulle vilja träffa dig snart igen. Puss
//kramnettan
Linus visste inte vad han skulle skriva till svar. Han ville inte träffa
henne igen, hon var jobbig och hon var jättekär i honom. Han var inte kär i
henne. Det knackade på dörren och mamma kom in, Linus stängde av datorn.
– Jag vet att blir svårt för dig att flytta och byta skola.
Hon kramade mig och jag tryckte ansiktet mot hennes axel. För att vara en
kille på 14 år var jag kanske barnslig men just då brydde jag mig inte.
Dagen för flytten kom och jag satt i bilen och såg hur pappa låste dörren
till det stora vita huset. Huset som jag bott i hela mitt liv.
Vi åkte iväg och lämnade Sveg bakom oss. I bilen satt jag och tänkte på vad
som hänt igår. Då hade de ätit glass i skolan och han hade fått fina kort.
När de kom fram till Södertälje åkte de till det nya huset. Det var fult
och brunt inuti luktade det konstigt och det var tapeter från 70-talet.
Nästa dag följde mamma med mig till skolan. Den var grå och större än min
förra skola. Det luktade konstigt i korridoren och det var kladdat
överallt.
Mamma rynkade ogillande på näsan.
– Så det ser ut här.
– Ja, det är nog en gammal skola.
Vi möttes av en äldre dam, som först visade oss runt innan hon presenterade
mig för klassen. Alla tystnade när vi kom in i klassrummet och jag kände
allas blickar på mig, jag ville bara försvinna.
Senare på dagen hade mamma gått hem och jag satt på en bänk vid klassens
skåp. Ingen hade nästan pratat med mig och några tjejer stod och tittade på
mig. Du heter Linus va?
Det kom fram en kort liten kille med glasögon och utåtstående tänder.
– Ja.
Nu började fler prata med mig och jag fick några vänner.
När jag kom hem tänkte jag på dagen och tyckte inte att den varit så hemsk.
En sak som jag märkte ju fler dagar jag var iskolan var att ingen ville
vara med David. Jag tyckte synd om honom och började umgås med honom fast
jag riskerade att själv bli utanför.
David och jag var mycket på en fritidsgård där jag fick fler vänner.
Skolan var okej fast jag längtade tillbaka till min gammla ibland.
En dag när jag kom till skolan satt det en tjej på bänken vid mitt skåp.
– Är du den nya killen?
– Ja, jag heter Linus vad heter du?
– Lina.
Jag och Lina blev bra kompisar hon gick i min paralellklass.
Att byta skola var inte så farligt fast jag först inte ville.
Nu är jag och Lina ihop och hon är den första tjejen jag kysst.
Jag är inte glad att vi flyttade, men hade vi inte gjort det hade jag
aldrig träffat Lina och det är jag glad för.
Slut!
Att byta skola/Att byta klass
Jag vaknar av en underlig känsla. Den är både pirrig och nervös. Jag vänder
mig om och tittar på klockan. Den är fem. Det är länge kvar tills jag ska
gå upp. Jag lutar mig bakåt och huvudet dunstar mjukt ner på kudden. Jag
rullar fram och tillbaka men det går verkligen inte att somna om.
Tankarna går till min nya klass. Jag försöker att föreställa mig hur det
ska bli idag men det är inte lätt. Vad ska jag berätta om mig. Att jag
heter Mia och jag har två syskon. En storasyster som heter Malin och en
lillebror som heter Ola.
Tänk om ingen kommer att gilla mig.
– Mia, gumman, har du vaknat än?
– Ja
– Jag tänkte att jag skulle gå ner och laga frukost. Är det något speciellt
du önskar?
– Nej
Jag sätter mig upp i sängen. Ska jag ha kjol eller byxor? Kortärmat eller
lång|ärmat?
Efter en tids dividerande med mig själv inne i huvudet, har jag bestämt
mig. Jag har bestämt för ta byxor och en långärmad jumper.
Långsamt går jag mot garderoben som är till höger om skrivbordet. Då får
jag en skymt av mig själv i spegeln. Mina mörka ögon ser pigga ut och mitt
lång bruna hår står åt alla håll.
Mitt rum är halvstort. Väggarna är blå som himlen och jag har två fönster
som är mot havet. Jag tittar ut och längtar tillbaka till sommarens varma,
sköna och lata dagar som jag tillbringade där. Men nu är ett långt och
skönt sommarlov ett minne blott.
– Frukosten är klar!
– Jag kommer!
Trappan tar jag med fem kliv. Jag är full av energi.
Mamma har lagat havregrynsgröt. Jag tar en rejäl portion och en smörgås med
ost och gurka. Jag tar god tid på att äta frukost. Jag passar på att prata
med Ola. Han ska börja på dagis idag. Han är den gulligaste ungen jag vet.
Han gör mig aldrig arg eller ledsen. Han bara muntrar upp mig om jag är
ledsen.
– Vad ska du göra på dagis idag?
– Leka och lita till dig.
– Lita, du menar väl rita
– Ja
– Vad ska du rita?
– En lomma och massor av lur
– En blomma och massor av djur
Nu måste Mia gå till skola.
Hejdå, Ola!
– Mia! En puss
– Okej
– Hejdå, Mia
Jag tar min mörkblåa cykel och cyklar iväg. Det är 1,5 km till
busshållsplatsen. Bussen kommer kvart i åtta.
Där vi bodde förut hade jag nära till skolan. Det var 10 minuters gångväg.
Men nu är det längre.
I skolan
Var är sal 83? Där borta är sal 71. Då är nog inte 83 långt härifrån. Den
här skolan är mycket större än min förra. Jag kommer aldrig att lära mig
var alla salar ligger. I min förra skola hade vi ett klass|rum som vi var i
hela tiden. Jag irrar runt i några minuter men jag finner inte sal 83
någonstans.
Där borta är en lärare. Jag får fråga honom
– Ursäkta mig, jag undrar om du vet var sal 83 ligger?
– Ja, om du går rakt fram och svänger till höger där borta så finner du
83:an.
– Är du ny här?
– Ja, vi flyttade hit i juni.
– Du får ha det så bra och lycka till med skolan
– Tack
– Vi kanske ses någon mer gång.
– Ja, det gör vi nog
Jag går som han visade mig och där är äntligen sal 83.
Alla som sitter här är nog mina nya klass|kamrater. De verkar lugna och
trevliga. Det här kommer nog att bli bra.
Mina nya klassföreståndare heter Klas och Gunvor.
– Välkomna till ett nytt läsår. Hoppas att ni haft ett skönt sommarlov.
Särskilt välkommen ska Mia vara. Hon ska börja i klassen.
Vi får be henne komma fram och presentera sig.
– Mitt namn är alltså Mia. Jag bor tillsammans med min mamma, pappa och
mina två syskon. Min bror heter ola och han är 2 år. Han är jättegullig.
Min syster heter Malin och hon går första året på gymnasiet. Vi har en
golden retriver som heter Fido. Det är världens snällaste hund. Jag gillar
att sporta. Jag spela fotboll och åker längdskidor. Det här var lite om mig
själv. Ni verkar vara en trevlig klass och jag tror säkert att jag kommer
att trivas här.
– Tack Mia. Nu får ni tala om vad ni heter för Mia. Vi börjar med dig. Mitt
namn är Lasse. Jag heter ..
20 minuter senare.
– Nu hoppas vi att du fått veta lite om dina nya klasskamrater.
Nu tar vi en liten rast och vi börjar klockan tio med vanliga lektioner.
Som ni säkert har sett har ni svenska med Gunvor först idag.
– Vi ses klockan tio i sal 78
Dagen flöt på bra och jag har fått massor av nya kompisar.
Jag tycker att den här skolan är mycket bättre än den förra. Den här skolan
är välvårdad. Inget klotter på väggarna och inget skräp på golvet. I
fönstren finns det gardiner och levande blommor. Blommorna sköter eleverna
om. Man känner sig lugn och harmonisk. Hela skolan är lugn.
Min förra skola är raka motsatsen till den här.
Den här skolan är jättebra. Den passar mig utmärkt.
När jag kommer hem får jag en blöt puss av Fido. Av Ola får jag en värmande
kram och en teckning precis som han har lovat mig. Detta är en perfekt
avslutning på en perfekt dag. Jag njuter verkligen av livet när det är bra
i skolan.
Att byta skola/Att byta klass
Jag ser alla Sveriges landskap passera. Det är varmt och fuktigt inne i
bilen. Lårerna riktigt klibbar sig mot sätet. Allas tålamod börjar ta slut
och det hjälper inte direkt, att Sofie skriker som en stucken gris. kan det
bli värre, jag ska lämna alla mina polare i Norrland för att flytta ner
till Småland. Vad är det för plats förresten? Helt platt med en massa
smålänningar som pratar konstigt. Mamma är naturligtvis tvungen att ta det
här jobbet också. Till min besvikelse så gillar även pappa idéén. Han
vänder sig nu om och ser på mig med beskymrade ögon.
– Seså gumman, nu ska du inte hänga läpp, det blir säkert jättebra i Älmö.
– Hm säkert.
– Gumman, du måste väl förstå att det här en stor chans för mig.
– Sluta kalla mig gumman och nej jag förstår mig slutet av meningen har
fallit bort i kopieringen
Surt börjar jag titta ut genom fönstret igen, Älmö’s hus börjar torna upp
sig framför mig. Vi är snart framme!
När mamma svänger av till ett villaområde, känner jag genast igen det från
i våras. Mina föräldrar hade redan då förälskat sig i vårt nya hem. Mammas
blåa ögon hade riktigt tindrat och pappa hade nickat gillande. Bilen
stannar, det blå huset med vita knutar står framför oss. Det blir ett
väldans travande mellan bilen och huset. Sofie somnar mitt i uppståndelsen
och solen börjar sakta gå ner.
Flera timmar senare, ligger jag i sängen i mitt nya rum. Rummet är ganska
litet med lila väggar och blommig bord. På golvet ligger alla väskor i enda
röra.
Funderingarna snurrar i huvudet på mig. Jag tänker framför allt på skolan,
alla nya människor. Jag, dess och Elisabeth hade ju planerat hela nian så
väl, och så kommer mamma med den här idéen. Nu måste jag skaffa nya
kompisar, tänk om jag inte får några.
Till slut så somnar jag av utmattelse.
Sommaren tar slut fortare än vad jag vill. Första skoldagen närmar sig med
storm|steg. Det är redan sista sagen på sommar|lovet. Solen skiner och
himlen är blå, jag ligger och njuter av den sista ledig|heten i en solstol.
När jag öppnar mina ögon, får jag se att nån står på andra sidan häcken och
glor på mig.
– Hej, jag trodde nästan att du hade svimmat där i stolen.
– Såg jag så död ut? Vem är du, förresten?
– Enar, din granne
– Jag heter Anna, vi är nyinflyttade.
– Det har jag nog förstått, vi hörs!
– Ja. Mer hinner jag inte säga förrän han är borta. Enar, vad snygg han var
med alldeles gyllenbrunt hår och nötbruna ögon, en riktig gud. Det pirrar i
magen resten av dagen.
Långa, okända korridorer möter mig följande dag. Pirret från igår har
ersatts mot ren nervösitet. Till råga på allt så försov jag mig så
korridorerna är tomma. Där måste dörren till min lektionsal vara. Jag
hinner inte öppna den förrän den öppnas av en glad, rödlätt tant.
– Det är du som är Anna förmodar jag.
– Ja, svarar jag med pipig röst.
Jag leds in i klassrummet. Det är dödstyst, alla stirrar nyfiket på mig.
Jag blir presenterad av läraren och placerad hos en tjej som heter Susanna.
Till min förvånelse sitter Enar i klassrummet, mitt framför näsan på mig.
Hela lektionen sitter jag bara och tittar på hans nacke.
Susanna visar sig vara en trevlig tjej och vi kommer redan bra överens.
På hemvägen utbrister hon: Tänk vilken tur att vi träffades.
Jag instämmer och tänker att Småland inte är så dumt trots allt.
Slut!
Ulrika 9f
Att byta skola/Att byta klass.
Det var slutet på vårterminen i 7:an, precis när man fått sin plats i
skolan som mamma och pappa berättade att de skulle skiljas. Jag kan ju inte
säga att det var oväntat efter alla bråk och tårar. Den sommaren flyttade
jag och mamma från den färgsprakande, livfulla staden Göteborg till en
liten tråkig stad i västra Skåne. Som tur var hade mamma fått jobb direkt
som lågstadielärare i en skola utanför stan, så till hösten skulle hon
börja jobba på Björklövsskolan.
Jag däremot hade blivigt helt knäckt av flytten, mest av att säga hej då
till min bästa vän i hela världen, Sandra. Det var väldigt smärtsamt för
mej att någonting inom mig gick sönder, jag kände mig alldeles trasig
inombords. Vårt nya hus låg vid en stor sjö och hade en lång sandstrand som
var privat, dvs det var bara vi och våra två grannar som fick bada där. En
ljummen kväll i slutet av Juli när vi var klara med huset behövde jag vara
för mig själv, så jag tog en promenad på stranden och satte mig ner i
sanden och tänkte på alla där hemma. Mest på Sandra och hur jag skulle
klara att börja i en ny skola utan vänner. Där vi bodde fanns det bara två
andra hus, i det ena bodde en gammalt pensionerat par, i det andra bodde en
ung bohemisk kvinna som brukade sitta på stranden och måla av soluppgångar.
Nästa dag när mamma och jag var i sta’n tittade jag efter blivande
klasskamrater, men det enda jag såg var småbarn som åt glass och
artonåringar som hånglade i parken.
Snart var det tjugonde augusti, dagen jag skulle börja 8b i Storsjöskolan.
Jag var så nervös kvällen innan att jag knappt kunde sova, på morgonen
skjutsade mamma mig till skolan en timme innan lektionerna började. Mamma
ville följa med in men tänk om de andra eleverna skulle se det? Då skulle
de kanske tro att jag var mammas lilla flicka som inte kunde göra någonting
själv! Jag gick ur bilen och sa hejdå till mamma och började gå mot den
stora skolan som var gjord av rött tegel. Mitt på skolgården fanns en stor
damm med en fontän och guldfiskar i, mestadels av väggarna var klädda av
murgröna. En stor bred stentrappa ledde fram till Entrén, när jag gick
uppför trapporna blev jag lite lugnare att skolan såg så hemtrevlig ut. När
rektor Eva Fredriksson ringde några dagar sedan sa hon att jag skulle gå
uppför trapporna till andra våningen där hennes kontor fanns. Man kunde
nästan tro att kontoret var en prinsessas sovrum med de rosa väggarna och
vita spetsgardiner, men bakom ett stort ljust skrivbord satt en blond smal
tjej i trettioårs åldern och väntade på mig. Hon verkade inte vara typen
som var rektor, de brukar vara tjocka och griniga, i alla fall de jag har
sett. Eva tog mig i hand och välkomnade mig till Storsjöskolan. Efter det
visade hon mig några salar, matsalen och uppehållsrummet, jag fick några
papper och blev visad klassrummet som jag skulle börja i. Det var en kvart
kvar tills skolan började så att korridorerna hade börjat fyllas med
sommarbruna elever som var glada att få börja igen. Alla utom niorna som
verkade tycka att de kunde fått haft två månader med sommarlov extra. Jag
smög in i klassrummet där det redan satt en kille med stora glasögon, jag
satte mig längst bak vid de stora fönstrena. När klockorna ringde in
började mitt hjärta slå i 240 minst, rummet började fyllas och våran lärare
som hette Bengt Olsson var kort och tjock och var minst 63 år gammal. När
alla hade tagit sina platser tyckte jag att alla tittade på mig och
viskade, hade jag fel frisyr? Fel kläder? Passade jag inte in kanske?
Bengt presenterade mig som ”Flickan längst bak med det blonda lockiga
håret” Hade jag SÅ lockigt hår? I slutet av dagen var jag också helt slut,
men jag var lycklig och lättad. klassen visade sig vara jättesnäll och alla
var jättetrevliga mot mig. Jag hade fått många nya vänner och en i min
klass var jättesöt, Peter hette han. Han spelade trummor i ett band som
hette ”The playboys” Det kunde inte bli mer perfekt, det kanske var en bra
idé att flytta ändå?
Efter en vecka i skolan hade jag fått en bästis, Fia. Hon var snäll som
guld och urgullig, den terminen blev den bästa i mitt liv!
SLUT