Att byta skola – Sida 2

ARG, eller LYCKLIG?

En stor flyttbil svängde in några meter utanför vår uppfart. Två gubbar
hoppade ur bilen och smällde igen dörrarna kraftigt. Jag satt och tittade
ut genom vardagsrumfönstret. Jag var så arg, jag svär, jag skulle lätt
kunnat slå sönder fönstret i ett slag. Mamma och pappa fattade förstås
ingenting. Men vad är det dom inte fattar? Ska jag behöva gå runt med en
stor skylt i pannan som säger ”Jag vill inte flytta!”. Vi har flyttat tre
gånger på ett år. Ett år! Pappa har fått befodringar som på rullande band.
Så vi har fått flyttat från Göteborg till Udde|valla, från Uddevalla till
Borlänge, från Borlänge till Karlstad, och nu från Karl|stad till
Eskilstuna. Eskilstuna? Undra vad dom har att erbjuda. Men jag hatar att
flytta! Okej, om man flyttar någon gång ibland. Men nu är det så att vi har
flyttat tre gånger på ett år. Jag kan nästan slå vad om att det är
världsrekord och det som är allra värst med alltihop är att byta skola och
klass. Nästan alla gånger innan, har jag varit så blyg och nervös. Alla
måste ha sett mig som ett tomt, alldeles vitt papper, personligheten, så
gott som bortblåst. Jag fryser inombords. Visst, jag har fått bra kompisar
efter, men det tar ju ett tag. Och så vill inte jag ha det. Jag vill inte
att det ska flera månader för mig att få en kompis.

Plötsligt smällde ytterdörren igen och mamma kom in, stampandes med
fötterna. Hon kikade in i vardagsrummet och sade:
– Kom nu Jenny, allt är klart nu, ta på dig jacka och skor så åker vi.
”Så åker vi”? Helst inte. När jag reste kände jag hugget i magen. Jag gick
sakta och motvilligt bort mot hallen. Varje steg sade ”vill inte”. Jag tog
på mig jacka och skor. Huset såg så fint ut nu, väldigt ironiskt. Sedan
gick jag ut och satte mig i bilen. Mamma och pappa bara stod och log. Det
var tortyr. När alla hade satt sig i bilen så bar det iväg mot
Eskils|tuna.

Senare på kvällen kom vi fram dit. Jag var så fruktansvärt trött. Vi bar ut
allting ur flyttbilen och ur vår egna bil. När vi kom in så spärrade jag
upp ögonen stort. Huset var så fint, jag kunde knappt tro det. Mamma
ställde sig framför mig.
– Vad tycks? sade hon med ett stort leende.
Jag kunde först inte hitta rätt ord.
– Det är, är. jag menar.
Mamma började le lite ansträngt.
– Det är fint, mamma! sade jag bestämt.
Mamma kramade om mig hårt.
Efter en stunds tevetittande med familjen, så bestämde jag mig för att gå
till sängs. Jag sade ”go’ natt” till alla, och hann inte gå mer än två, tre
steg innan mamma sade.
– Du vet att du ska till skolan imorgon va?
Jag blev helt stillastående, jag visste att dom där horribla orden skulle
komma, men inte såhär tidigt.
– Va? sade jag, helt lugn och sansad, men ändå helt förvirrad.
– Ja, jag väcker dig kvart i sju imorgon.
Jag tog några steg närmare mamma.
– Redan imorgon, men jag trodde att jag skulle börja i övermorgon, sade jag
tyst.
– Men en dag mer eller mindre? Jag har fixat en plats åt dig på en jättefin
skola. Pappa kommer att skjutsa dig.
Jag var för trött för att argumentera, jag bara gick helt ljudlöst mot mitt
rum och gick och la mig.
När jag låg i sängen, blev jag så nervös. Jag hade ju inte haft någon tid
att förbereda mig på. Och en dag skiljer visst mamma! Jag låg och grubblade
nästan hela natten lång.

Morgonen sken genom mitt fönster. Jag gäspade stort. Jag hade inte fått
någon sömn. Efter en stund kom mamma in och sade att klockan var kvart i
sju. Jag gled upp ur sängen och in i badrummet för att ta en dusch. När jag
hade duschat klart åt jag en snabb frukost och därefter satte jag mig
framför teven. 10 minuter kvar tills vi skulle åka. Jag kände hur hjärtat
bultade snabbare och snabbare, och innan jag visste ordet av det, så hade
det gått tio minuter. Pappa tutade med bilen utanför huset, och jag gick
bort mot min jacka, satte på mig den och gick ut. Solen sken fortfarande.
Jag hoppade in i bilen, och pappa körde iväg. När vi kom fram såg jag en
stor skola, med många barn. Pappa önskade mig ”lycka till” innan jag steg
ut ur bilen. Efter att jag smällt igen dörren, så körde pappa iväg. Jag
gick med relativt snabba steg mot huvudentrén, och gick in. Det kändes
verkligen som om jag inte kunde tänka klart. Plötsligt märkte jag att
klockan var kvart över åtta. Fem minuter för|senad! Jag sprang och kollade
på alla dörrar som fanns. Och efter ett tag hittade jag rätt dörr. Jag
knackade på och gick försiktigt in. På mindre än en sekund hade alla
ansikten vridits mot mig. En lärare log vänligt mot mig.
– Hej, är det du som är Jenny Ratoli?
Läraren skakade hand med mig. jag var helt tyst.
– Jaha, vill du berätta lite om dig själv?
Det var nästan en kvävande känsla jag fick när han sade så. Jag tog flera
djupa andetag. Klassen undrade nog vad jag höll på med.
– Ehm. Jag heter Je-nny Ratoli, och.
Klassen kollade på varandra, sådär överlägset. Jag höll nog på att spy.
Läraren tittade på mig och sade:
– Ta det bara lugnt Jenny..
Jag blundade och tänkte för mig själv. Sedan sade jag:
– Okej, såhär är det, jag är så nervös, och kan knappt prata just nu. Så om
det är okej, så kan ni fråga saker i stället, ja, sade jag med en
skakigröst.
Jag andades tungt, men så räckte några upp händerna. Vilken känsla jag
fick. Jag blev så glad, till den milda|ste grad.
Efter den första lektionen, så kom en tjej fram till mig. Hon sade att hon
tyckte jag var väldigt modig och att jag hanterade situationen bra. Och jag
blev så varm inombords. Jag kände att jag gjort någonting bra! Den känslan
glömmer jag aldrig!

Jag börjar förstå det där att hur nervös man blir så löser det sig i
slutändan, alltid. Ärlighet kommer man absolut längst med.

Att byta skola/Att byta klass

Eleven använder inte sitt egna namn, men jag har anonymiserat även
textens berättarnamn
– Hallon! Hallon kom ska du få se något roligt, ropar mamma.
Hon suckar. Hallon. Vilket namn. Vem döper sitt barn till Hallon? Typiskt
hennes föräldrar att komma på något sådant. Inte för att hon bryr sig nu
längre, nu trivs ganska bra med det. Men genom hela sin dagis- och skoltid
har hon fått reaktioner på sitt namn. Hon glömmer aldrig sin första
skoldag, då de blev uppropade.
– Nämen här har vi något alldeles udda. En liten flicka som heter Hallon.
Har du ätit mycket hallonsylt i ditt liv? hade hennes lärarinna sagt och
alla de andra barnen hade skrattat.
Det va ju inte ens roligt. Hon blev stämplad som udda redan efter sin
första skoldag. Och hon är ju udda och det trivs hon med. Hon var ungefär
som alla andra barn upp till årskurs 5. Då kom hennes tonårsrevolt, kanske
lite tidigare än alla andras. Låg- och mellanstadieskolan hon gick på i
Göteborg var en oerhört tråkig och vanlig skola, med ett undantag. Maria.
Maria var en punkare som levde i sin egen värld och var helt annorlunda
från andra. Hallon såg upp till henne och hon bestämde sig för att också
vara udda och inte vara som alla andra. Hon upptäckte affärer som UFF och
Myrorna där de hade udda, gamla kläder. Nitar och svart smink blev dagliga
saker för henne. I sexan gjorde hon nog det värsta av allt. Hennes blonda,
långa, vackra hår förändrades totalt. Hon gick till en frisörsalong där hon
gjorde dreadlocks. Det vackra flickhåret blev korvar med inslag av blåa och
svarta slingor. Hon frågade så klart inte sina föräldrar om lov. Det som är
gjort är gjort, det levde hon alltid efter. Det gör hon fortfarande. Och
hon minns allt så tydligt. Punkar-Maria saknar hon, fast de aldrig sagt ett
ord till varandra:
– Hallon kan du vara så snäll att komma när jag ropar på dig? säger mamma.
Hon vaknar upp ur sitt drömmande. Solen sticker i ögonen när hon tittar
bort mot mamma som står på andra sidan trädgården. Hon går dit och ser
efter vad hon vill.
– Vi har Hallon buskar här, det är ju lite komiskt, säger mamma och ler.
– Hallon tittar konstigt på henne och går därifrån in i den vitmålade
villan på 200 m2. Av alla ställen i världen, eller iallafall Sverige, var
de tvuga att välja denna håla? 30 mil från hennes älskade Göteborg.
Stor|staden där allt händer och där hon faktiskt trivdes så bra. Hela
hennes 15-åriga liv har hon bott i storstaden. Där hade hon sina flummiga,
älskvärda kompisar. De hon hade lärt känna när de i årskurs 6 fick byta
till en högstadie skola istället. Från barn till vuxen. Hon var ju såklart
lite rädd, det va väl alla? Tur nog hittade hon Adrian, Marja, Albin, Kajsa
och Daniel. De var alla som en person. De var dem Hallon levde för.
– I morgon är det ny skola som gäller, säger pappa till Hallon när han
tittar på henne där hon sitter på golvet i sitt rum och ritar. Hon är
duktig på att teckna.
– Men det är väl ingenting som min dotter inte skulle klara, säger han och
ler sådär som han alltid gör. Hallon vet att hennes pappa fortfarande har
drömmar om att hon ska bli som honom – Bli läkare och tjäna massa. Både han
och hon vet att det inte kommer bli så.
– Hur känns det nu när vi flyttat hit till Bromölla? Det är en väldigt bra
skola du kommer få gå i.
Vad tror han egentligen? De har flyttat från civilisationen till ödemarken
för att han har fått ett nytt läkarjobb, de har lämnat allt känns det som.
Alla hennes vänner, allt hon älskar finns i Göteborg och han frågar hur det
känns?
I stället för att säga hur jävligt allt känns och hur arg hon är och hur
mycket hon hatar dem för att de flyttat rycker hon på axlarna.
– Jag vet inte, säger hon lite nonchalant.
– Det kommer gå bra, säger pappa och lämnar henne rum.
Klockan ringer. Fy fan vad den ljuder högt. Hallon reser sig ur sängen och
tar sig till sin toalett. Egen toalett. Alltid något bra, tänker hon när
hon synar sitt ansikte efter finnar och pormaskar i spegeln och borstar
sina vita tänder. Som vanligt hittar hon ingenting att anmärka på. Hon har
vacker hy och är väldigt söt. Det skvätter i vasken när hon spottar ut
tandkräms|resterna. Hon sköljer bort det och går in på sitt rum för att klä
på sig och en vit, tajt tröja med ett WE tryck på. Utan på tröjan tar hon
på en långärmad zipkofta med ett tryck på ryggen som säger ”Royal Punk”.
Hon slänger ner mobilen, nycklarna, plånboken, block och penna och ett foto
på sina kompisar i sin svarta, säckiga ryggsäck och går ner för trappan.
Mamma och pappa har redan gått till jobbet, klockan är ju redan 830. Hon
dricker ett glas juice och går sedan ut i hallen, Uppe på hatthyllan ligger
hennes svarta palestinasjal som hon tar ner och sveper runt halsen. Visst
är det varmt ute även om det är en mulen augustidag, men hon går ingenstans
utan sin sjal. Den har hon fått av Adrian och den värdesätter hon högt.
Adrian och hon var bästa vänner. På fötterna drar hon på sig ett par blåa
Allstar tygskor som hon aldrig knyter. Hon tar väskan och går ut och
stänger dörren. Nycklarna gräver hon fram ur väskan och låser.
Som vanligt går hon. Vart hon än ska så går hon. Oftast iallafall. Det är
inte särskilt långt till skolan. Bromöllaskolan som hon ska ägna sitt sista
grundskoleår i. Hon fruktar den. Snobbar, snobbar och åter snobbar är det
enda hon skådat sedan de kom hit. Och pension|ärer. Alla verkar så
fruktansvärt Arroganta och det enda som de verkar bry sig om är vem som har
mest pengar och vem som har råd att köpa en massa dyra kläder. Hon får
konstiga blickar av folk hon passerar men som vanligt bryr hon sig inte.
Det börjar komma små klungor med andra ungdomar som går att samma håll som
Hallon själv. Och nära är hon nu. Det som ska bli hennes vistelse plats fem
dagar i veckan i ett helt skol|år. Dit hon ska gå varje dag och möta andra
som hon förmodligen kommer hata mer än att de har flyttat. Dit där. Till
klass 9F i Bromöllaskolan och hålan Bromölla.
När hon väl gått in i den ljusa tegelbyggnaden ser allt fräscht och
annorlunda ut. Hon känner sig inte precis hemma. Elever går fram och
tillbaka i den långa korridoren rakt framför henne som leder till
elevcaféet och rasthallen. Skolan började för en vecka sedan så alla är på
plats igen där de hör hemma. Hon har ingen aning om vart hon ska gå. Allt
hon vet är att hon ska till sal 12 där hennes klass har sin sal där de
samlas vid klassråd osv. Folk har börjat märka att där är en ny elev
omkring dem och att hon är totalt annorlunda. Hon liknar inte en enda där
inne. Det skulle hon inte vilja heller. Som vanligt ignorerar hon de
konstiga blickarna och bestämmer sig för att fråga efter klassrummet. Hon
går fram till en brunhårig tjej i hennes ålder, lika snobbigt klädd som
alla andra är hon självklart också.
– Ursäkta, jag undrar bara om du vet var sal 12 ligger någonstans?
Hon vet att tjejen hör, men hon får inget svar.
– Hallå? säger hon och tittar på henne.
Ingen reaktion.
Då blir Hallon irriterad och skriker så alla omkring också reagerar.
– Hallå!
– Ja vad är det? säger tjejen och vänder sig mot Hallon.
– Jag undrar om du vet var sal 12 ligger, säger Hallon lite lugnare nu.
– Ja det är väl klart att jag vet, säger hon nonchalant.
– Skulle du kunna offra några sekunder och berätta det för mig då? säger
Hallon lite kaxigt för nu är hon trött på den jävla snobben.
Tjejen stönar och himlar med ögonen.
– Längst ner i denna korridoren innan du kommer till rasthallen ligger ett
klassrum på vänster sida med en tolva på dörren, säger hon som om det var
det jobbigaste hon gjort i hela sitt liv. Hallon bestämmer sig för att
jävlas med henne lite. Hon bugar och niger och säger med ett leende på
läpparna:
– Oh tack så mycket ers majestät.
Nu tittar tjejen och hennes kompisar ännu mer underligt och surt på Hallon
medans hon glider i väg genom korridoren.
Alla har försvunnit in i olika klassrum och det är alldeles tyst och stilla
i korridoren. Hallon står utanför sal 12 och tittar på den röda dörren med
de två blåa siffrorna. Hon tar ett djupt andetag. Hon är inte orolig för
vad de ska tycka om henne, men alla känner väl nervositet någon gång tänker
hon och andas ut. Förmodligen kommer de alla vara som den nonchalanta
tjejen tidigare i dag och hon kommer bli en ensamvarg. Tre gånger knackar
hon på dörren innan hon öppnar dörren och går in.
Stirrande ögon attackerar henne sekunden hon går in i klassrummet. Hon kan
knappt urskilja vems blickar som är värst. Hennes nya klasskamraters eller
lärarinnans. Tystnaden blir några sekunder långvarig innan hon själv
bestämmer sig för att bryta den.
– Ja, det är jag som är Hallon. Jag skulle börja här idag. Detta är väl 9F
eller har jag gått fel?
Alla stirrar och är tysta.
– Jo det stämmer, du har kommit rätt, säger hennes lärarinna chockat. Du.
ja du kan sätta dig i bänken bredvid Morgan. Hon kollar ut över sin nya
klass och stirrar tillbaka. Då slutar de stirra och försöker låtsas som
ingenting. De lyckas väldigt dåligt. Det är inte speciellt svårt för henne
att lista ut vem Morgan är, det finns nämligen bara en ledig bänk i salen.
Den är längst bak i mittraden. Hallon börjar gå mellan bänkraderna ner till
den tomma bänken bredvid Morgan. Små kommentarer och fniss hörs lite
överallt i salen. Hon vill inte sätta sig bredvid Morgan egentligen, hon
orkar inte med dumma kommentarer efter den otrevliga tjejen hon pratade med
i korridoren. Väskan tar hon av som hängt på höger axel hela tiden och
lägger den på golvet. Stolen är lika ljus och fräsch som allt annat och hon
sätter sig ner. Morgan tittar på henne länge. Tillslut tittar hon tillbaka
i hopp om att han ska sluta glo. I stället ler han i mot henne. Hon blir
förvirrad.
– Morgan heter jag, viskar han i hennes öra. Jag måste säga att du lär är
det vackraste jag skådat.
Hennes hjärta dunkar fort. Det var inte en reaktion hon förväntat sig. Hon
tittar på honom förvånat. Han tittar tillbaka och ler det finaste leendet
hon sett. Hon försöker stå emot men det går inte. Hon ler åt honom och
känner sig glad. Tack Gud för Morgan!

Saras stora dag
Sara Eleven använder ett annat namn än sitt egna, men givet har även det
namnet anonymiserats står utanför en stor byggnad, hon är jätte nervös,
men ändå är hon full av förväntan över hur de nya klasskamraterna ska
vara.
Det här är Saras första dag på högstadiet som hon gått och väntat på hela
sommaren.
Eleven markerar nytt stycke både genom ny rad och indrag, men är ej
konsekvent Den tiden på mellanstadiet hatar jag inte, men jag skulle
aldrig vilja vara där igen. Under den tiden så var jag inte speciellt
lycklig men jag var inte speciellt ledsen i heller. Men det var ändå
jobbigt att gå till skolan varje dag under nästan hela mellanstadiet, men
jag gjorde det ändå. Jag lätt dem inte vinna över mig; jag var starkare än
dem, tänker hon.
Men nu är jag glad över att den tiden bara är ett minne blått och jag
hoppas att aldrig mer kommer att behöva gå igenom samma sak igen.
Nu hör Sara klockan ringa, hon måste gå in, hon går sakta mot den stora
dörren.
Innan Sara kommer fram till dörren så ser hon någon som kommer fram sidan
om henne; det är en tjej i hennes egen ålder som ser ut att vara jätte
stöddig. Sara ser på tjejen, när tjejen märker detta så fräser hon vad glor
du på, Sara säger ingenting hon bra vänder bort sin blick från tjejen och
går in i byggnaden. När hon gör det så tänker hon: jag hoppas inte jag
hamnar i samma klass som henne för hon better sig precis som dem i hennes
gammla klass, och hon vill verkligen inte behöva gå igenom samma sak en
gång till.
När Sara har kommit in genom dörren så ser hon massa lärare som håller upp
olika papper med olika klassnamn. Det är en man som håller upp ett papper
där det står 7A med stor text, det är i den klassen som Sara ska börja i.
Det där är alltså en av mina nya lärare, tänker hon. Runt honom så står det
en massa elever, Sara känner inte igen någon av dessa (tjejen från dörren
står inte där), det beror nog mest på att Sara hade valt att gå på
högstadiet i en annan stadsdel än när hon hon gick på mellanstadiet.
Sara går fram mot klassen.
När hon nästan hade kommit ända fram till klassen så ser läraren på henne
och frågar om hon var Sara, hon gav en nick som svar.
Han sa då: välkommen, vi har väntat på dig, alla andra är redan här. Sedan
vände han sig om och sa med hög röst till hela klassen att följa följa
efter honom, och det gjorde de.
Sara kom sist in i klassrummet, hon tittad runt för att se om det fanns
någonstans för henne och sitta, och det fanns det, så hon satte sig där.
Det var bredvid en tjej. Tjejen såg ganska blyg ut precis som Sara var. Men
hon hälsade ändå och presenterade sig själv, hon hette Sandra, nästan som
mitt namn, tänkte Sara. Sandra log bara åt Sara.
I detta ögonblick förstod Sara att hon hade fått en vän som hon skulle
trivas bra med.
Och även om de andra i klassen skulle bette sig likadant som dem i hennes
gammla klass så skulle det ändå bli bättre nu, hon skulle må mycket bättre
tänkte Sara, för nu hade hon fått sin allra första bästa vän.

I vissa fall är det streck dragna mellan den raden som är innan ny rad
och den nya raden och det är svårt att veta om det är läraren eller eleven
som har korrigerat styckeindelningen i efterhand

Eleven har genremedvetande. Uppsatsen skildrar ett skolbyte i
novellform. Språk och formalia är OK, men några tempusbyten och
satsradningar stör läsningen. Jag saknar däremot ett resonemang kring
själva förändringen som skolbyte medför. G

Mina skolår

Allt började när jag var sju år gammal. En solig dag skulle mamma och jag
gå upp till skolan, Evedalsskolan, som låg mitt bland skogen. Redan då
kände jag nervositeten från topp till tå. Men jag hade efterallt mammas
trygghet nära mig och det kändes allra bäst.
Nu skulle jag äntligen träffa mina klasskamrater, lärarna och skolan som
jag skulle tillbringa hela sex år med. En massa tankar for runt i huvudet
på mig:
– Hur kommer mina klasskamrater vara?
Lärarna, skulle de vara snälla eller stränga så fort man gjorde något
dumt?
Så, så många tankar…
Snart hade en månad gått och man hade lärt känna sina klasskamrater och
lärare. Ute på rasterna lekte, vi olika sorters lekar, den mest älskade var
”Kung” och alla var tillsammans, ingen kände sig utanför. Så småningom fick
man allt mer vänner och plötsligt kände man alla. Lärarna var helt
underbara, speciellt Pia och Alice. Jag kommer alldrig att glömma min
första svenska lektion som vi hade alla tillsammans. Då hade vi fått vår
första läsbok, där jag fick lära mig att läsa. Nu när man tänker på det så
är det och kommer alltid att vara en speciell bok för mig.
Efter ett tag så fick vi lära oss att sjunga en fin ramsa. Ramsan, ”Nu ska
vi gå hem” som vi alla fick sjunga efter att skolans dag var slut. Den var
så himla fin. Tiden gick så fort, den rusade iväg bara sådär. Nu var det
mellanstadiet som gällde.
Vi skulle få nya lärare, vissa av klasskamraterna skulle byta skola och nya
elever skulle börja i vår klass istället. Det kändes lite tråkigt att byta
lärare men det tråkigaste var nog när en av mina bästa vänner, Kajsa P.
skulle byta skola.
Så, efter en tid kom de nya eleverna. Man ville veta så mycket om dem:
– Vilka var det?
Varifrån kom de?
Varför hade de bytt skola och just till den här skolan?
Så nyfikna som vi var på dem var de nog också på oss. Men så småningom fick
vi svar på våra frågor och lärde känna dem bättre. Man fick en helt annan
bild av dem nu än vad man hade i början.
På rasterna brukade vi alla tillsammans åka pulka och leka snöbollskrig vid
’branta backen’ som låg vid närheten av skolan. Men när sommaren kom så
sprang vi upp till skogen, byggde stora kojor och krigade om våra
landområden, som om vi var Anglosaxier, Normandier, och befann oss i de
skottska högländerna. Så roligt vi hade det, alla tillsammans. Åren bara
flöt förbi som vinden..
Nu gick vi i klass 6A, det allra sista året, som man ver|kligen skulle ta
vara på. Klasskamraterna, lärarna, minnena och alla stunderna vi haft
tillsammans. Det var också nu som man skulle välja högstadieskola.
– Vilken skola skulle man välja, Stugebo eller Åtorp?
Vilka vänner skulle man vilja gå i samma klass med?
Man hade ett ganska stort beslut att fatta, men som till slut gick bra.
Avslutningen närmade sig och nu skulle man ta farväl av sina kära
klasskamrater, lärare och sin underbara skola. Vad det kändes tungt i
hjärtat. Sommarlovet var här som tur var, så man hade annat att tänka på.
Man skulle njuta av varje minut av sommaren för sen var det åter skolan som
gällde.
Stod vid min balkong en dag och då såg jag min skola som en målande tavla,
av de vackra, färgstarka höstlöven. Det gav många tankar: minnena, lärarna
stunderna med sina klasskamrater, man ville bara springa upp till skolan.
Men då kom det, man skulle ta en ny väg och börja om på en annan skola. Det
var Stugebo, som gällde nu och de tre åren där.
Jag hade blivit allt mognare nu än vad jag var och jag kun|de skilja på vad
som var rätt och fel om olika saker och ting. Fick våra första betyg som
jag förståss var alldeles stolt över. När skolan var slut för dagen, så
sjung vi inte längre den fina ramsan, ’Nu ska vi gå hem’ utan vi kramades
och pussades och sa farväl till varandra.

Att byta skola och klass
Jag minns det nästan som igår, min tid på Främby skolan. Jag kan nästan
känna den kalla och rysande känslan när man andades in den kalla fuktiga
luften. Dör stod jag i ett led på den gråa, skrovliga sten trappan in till
det kalla stenhuset. Det var höst min första termin i ettan. Förut hade jag
ju bara gått i sexårsgruppen, det var inte riktig skola sa lärarna. Vi fick
gå in i klassrummet och sätta oss ner vid bord.
Man satte sig med de man kände från sexårsgruppen. Första året fick jag
lära känna mina klasskamrater. Jag såg upp till dem in trean, dem var stora
och farliga. Av tvåan minns jag inte så mycket.
Vi spelade bandy på gruset ute på skolgården och bollen rullade in under en
matbil som hade flaket nere. Johan sprang och strirrade på bollen så mycket
att han inte såg flaket. Han fick flakkanten på näsan och bröt till
näsbenet snett. Blodet bara rann och det var det äckligaste jag sett under
min tid i skolan. Några veckor senare råkade jag skjuta en setn på en ruta
så den gick sönder men ingen såg att det var jag och rutan blev bytt några
dagar senare. Våran lärare Ulla var mycket sträng och hade bra koll på oss.
Man fick inte prata och absolut inte busa.
Trean, nu var jag störst på skolan ingen att se upp till. Vi började läsa
Engelska och spelade fotboll på den nya fotbolls|planen. Jag blev avstängd
från gungorna en vecka för jag och Kasper (en kille i parallell|klassen)
hade hittat på en rolig lek där man gungade och kastade iväg sin sko så
långt man kunde. Denna lek blev förbjuden och det är anledningen varför jag
inte fick gunga på en hel vecka. Trean var ett år av väntan, snart skulle
det ske jag skulle inte längre kliva av bussen först. Snart skulle jag åka
hela vägen till Sävbyskolan.
Vi fick åka till Sävby skolan och kolla hur det skulle bli, vart vårat
klassrum låg och var man skulle äta o.s.v. Då visste jag inte att det
skulle bli de bästa skolåren i mitt liv. Så kom det, den sista
skol|avslutningen på Främby skolan. Där stod jag längst bak och sjöng
Ida’s’|sommarvisa. Då kände jag det snart skulle jag byta skola. Sommar
lovet tog slut och nu skulle jag åka till Sävby. Det blev ingen
klassdelning så där kände jag mig trygg, Eftersom de hade jag lärt känna på
Främbyskolan.
Någon ny hade börjat i vår klass men det märktes knappt. Vi var den
perfekta klassen, varje dag hade jag kul i klassen.
Fyran fick vi lärare som inte klarade av oss. Dem hade inte den rutinen som
Ulla hade. En lärare efter en annan byttes ut, vi var den stökigaste
klassen i hela mellanstadiet. På vintern började jag åka snowboard och
spela innebandy. Dessa sporter håller jag på med idag också.
Femman och sexan var ett stort kaos.
Vi hade fler vikarier än vad jag har fingrar. Vi jobbade aldrig på
lektionerna, förutom på SO-lektionerna där vi hade en sträng lärare. Bytet
från Främby till Sävby var spännande men det blev bättre än vad jag kunde
tro. Man tog bussen till skolan hade någon vikarie som inte visste vad vi
jobbade med så man stöka mest omkring. På rasterna var det lika som på
Främby, fotboll och bandy.
På matten sa lärarna att vi aldrig skulle klara oss i högstadiet eftersom
vi inte räknade nåt. En lärare sa att ni får inga betyg så ni behöver ju
inte jobba så mycket. Då jobba jag ingenting, det var dumt för jag behövde
kunnskaperna.
Inför Sjuan var det inte något skol-byte bara nya klasskamrater. Det var
också en stor skillnad att börja högstadiet. Nu blev man tvungen att jobba
mycket och göra alla läxor. Nya klassen blev rätt bra och jag fick gå i
samma klass som mina kompisar. Men den blev inte hälften så bra osm den jag
gick i. Där kände jag alla, visste allas intressen och jag var så trygg jag
någonsing kunde bli. Sjuan blev annorluna en ny miljö nu var man yngst
iegn, såg upp till dom äldre. Matten låg vi efter i vi kunde typ ingenting.
Mer läxor blev det men det gick rätt bra ändå.
Kommer nog inte ha så kul i skolan som jag hade i mellanstadiet.
Byta skola var inte så farligt mest kul att få träffa nya människor i
parallellklasserna.
Byta klass var sämre det var inte så bra i 6B men jag överlevde.

Att byta skola.

Allting kom som en chock. Plötsligt skulle vi flytta till stora Örebro.
Allt var jättehemskt men ändå lite spännande. Jag bodde i Hovsby och gick
på Nubbeskolan i årskurs 7. Det var en synnerligen bråkig skola. Men jag
trivdes jättebra ändå. Men nu skulle jag behöva flytta från min gamla skola
och alla underbara kompisar där. Bara för att mamma har fåt nåt förbannat
jobb på ABB i Örebro. Men det fans inget jag kunde göra åt saken.

Vi flyttade till Johannesberg i Örebro och jag började på
Johannesbergsskolan efter påsklovet. Jag mins första dagen som igår. Det
var en väldigt lugn och fin skola gemfört med i Hovsby. Jag fick gå med en
lärare till klass rummet där vi skulle samlas. Jag kommer ihåg hur nervös
jag var och det blev inte bättre av att det var ca: 40 ögon som glodde som
besatta på mig när jag klev in i klassrummet. Jag gick längst bak i salen
och satte mig. Allt kändes jättehemskt. Men rätt var de var blev det rast
och alla började prata och ställa en massa frågor om var jag kom ifrån och
varför jag flyttat till Örebro m.m. Och jag kände mig som en i klassen
redan då.

Under visningen var mycket bättre på Johannesbergsskolan. På Nubbeskolan
fick jag en bråkstämpel så att alla lärare viste att de bara va att skicka
ut mig om det blev bråkigt i klassen så blev det lugnt sen. Så är det inte
på Johannesberg här kan man prata med lärarna och dom förstår mig, och tro
det eller ej jag förstår dom med.

Jag hade nog fått bättre betyg om jag hade gått kvar på Nubbeskolan om jag
hade gått på alla lektioner men å andra sidan har jag nog lärt mig mer på
Johannesberg.

Men det fanns ett ämne som var roligare på Nubbeskolan och det var idrotten
för jag hade min favorit lärare där.

Nu i efter hand när jag tänker på mitt skolbyte var det nog bra för min
utveckling och mina studier.

Att byta skola

Jag stod i dörröppningen. Det var första dagen i min nya skola. Jag skulle
börja fyran och hade precis flyttat ifrån mitt gamla område och var därför
tvungen att byta skola. Jag var ganska nervös. Jag kommer ihåg den pirrande
känslan i magen. Jag är nästan helt säker på att jag var röd i ansiktet,
det var så pinsamt på något sätt. Det värsta var när fröken skulle
presentera mig
– Det här är eran nya klasskompis Maria Svensson
Jag såg hur tjejerna satt och fnittrade och viskade samtidigt som de
tittade på mig. Det var ganska jobbigt.

Jag fick sätta mig brevid en kille som hette Jonas, Jonas Karlsson. Han var
ganska lång och hade knall blåa ögon och var ganska smal. Han var verkligen
fin. Det första han sa till mig när jag satt mig var:
– Har du någon kille?
– Nej, svarade jag generat.
– OK, då vet jag, sa han med ett leende på läpparna.

Den dagen gick jättesakta. Först hade vi syslöjd sen musik. Efter det var
det svenska, lunch och matematik. Jag tog sällskap hem med två tjejer som
jag hade pratat lite med i skolan. De hette Anna och Sara. Sara var smal,
blond och blåögd, Anna däremot var brunögd, mörkhårig och lite rund. Sara
följde med mig hem den dagen. Hon ville se mitt rum hade hon sagt. Sara var
jätte snäll, vi lekte hela den kvällen. Jag var med Sara och Anna nästan
varje dag efter det.

Jag trivdes verkligen i min nya klass. Det gick rykten om att Jonas var kär
i mig. Jag var lite kär i honom också, men det visste bara Anna och Sara
om.

Innan jag böt skola hade jag jättemycket kompisar. Jag var aldrig ensam.
Jag trivdes väl, men det var inte alltid så roligt. Det går inte att
förklara men det var något som var fel.

Min lärare var ganska konstig. Ganska mysko faktiskt. Hon skulle
tillexempel alltid vara helt klädd i rött eller helt klädd i grönt. Då
menar jag smycken, skor och nagellack också. Hon favoriserade elever också.
De elever hon tyckte om fick alltid en guld stjärna på sitt läx|förhör och
fick till exempel vara inne på rasterna, även om det inte regnade. Vi andra
var tvugna att vara ute även om Det var dåligt väder. Vi fick inga
guldstjärnor heller. Hon var nog ingen bra lärare. Min nya lärare däremot
favoriserade ingen, inte som man märkte iallafall. Det var bra. När man
jobbade i matsalen fick man vara inne på rasterna och ibland om det var
dåligt väder, men inte annars. Så om jag tänker efter så hade jag nog en
bättre lärare när jag böt skola. Min nya klass hade bättre sammanhållning
också. Ingen var mobbad och ingen mådde dåligt, men i min gamla klass var
det en tjej som var mobbad. Det var ganska jobbigt att se hur dåligt hon
mådde.

Det roligaste i skolan var nog när vi hade klassens timme. Andreas och
Jonas brukade alltid spela upp sketcher som de hittade på själva. Det var
alltid lika skoj. En gång var jag och en tjej som hette Helena med. Vi
sjöng Hit me baby, one more time, Britneys låt. Alla jublade och klappade
händerna efteråt. Det var verkligen kul.

För mig var det en bra sak att byta skola. Även fast jag var pirrig och
generad och gick vilse i den nya, stora skolan så var det början på något
bra. Jag trivdes verkligen. När jag började femman blev jag tillsammans med
Jonas. Men vi var tillsammans i smyg för att Sara var kär i honom. Inte för
att det har så mycket med mitt skolbyte att göra, men jag ville bara
informera lite. Hehe.

Att byta skola/byta klass/byta liv

– Vi ska separera.
I samma stund som pappa yttrade de orden förändrades mitt liv. Det var där
förändringen började. Fast det visste jag inte då.
Pappa flyttade ut. Nu var det bara jag, mamma och min ena syster
kvar i radhuset. Jag förstod att vi inte skulle kunna bo kvar så länge. Det
var för stort och för dyrt. Men jag hoppades i alla fall. Jag önskade för
jag trivdes bra. Fin gård, bra grannar, nära till skolan och affären.
Ett halvår efter att pappa flyttat ut satt jag och pratade med
min bästa kompis, Maria. Jag berättade att min mamma väldigt gärna ville
flytta till Örebro.
– Det vill min också! Tufft om vi skulle flytta tillsammans. Din familj och
min familj. I det ögonblicket verkade det inte så dumt att flytta. Jag och
min bästa kompis skulle bo i storstan. Gud, vad vi skulle ha kul.
Ja, man var ju lite trött på den lilla orten vi bodde i. Samma
personer vart man än gick. Vi skulle hitta en ny klass att göra hyss i. För
det var det vi gjorde. Jag erkänner att vi mobbade folk, gjorde saker vi
inte fick och ljög när lärarna frågade om det var vi.
När jag kom hem den dagen gick jag direkt fram till mamma.
– Jag flyttar om Maria flyttar.
Då vart mamma glad. Hon hade länge velat komma ifrån den lilla kommun
(eller håla, som hon kallade det) som vi bodde i. Hon började planera och
fixa. Hon tittade jämt i tidningarna efter lägenhetsannonser.
Efter någon månad eller så började jag inse vad jag sagt. Vi
skulle verkligen flytta. Jag skulle lämna allt, hela mitt liv.
Jag hade aldrig flyttat förut så jag hade kompisar från barndomen kvar, en
del stod mig väldigt nära. Jag var stadig och glad. Jag var nöjd med mitt
liv som bus. Nu skulle jag lämna allt. Jag skulle få bygga upp allt igen.
Börja om från noll.
– Nilla, kom ihåg att vi ska åka till Örebro ikväll. Mamma hade
hittat en annons på en lägenhet hon tyckte verka trevlig.
Vi skulle på vår första lägenhetsvisning. Vi skulle bo i lägenhet, trångt,
ingen gård. Fy, vad hemsk!
När jag skulle somna den kvällen grät jag. Tårarna forsade som
floder. Det var inte sista gången. Jag visste att det var verklighet nu.
Jag skulle byta stad, byta skola, byta liv. Jag var rädd för att
byta skola. Jag visste vad jag hade för roll på skolan. Jag visste hur alla
var och att de flesta hade respekt för mig. Jag var en av de coola. Jag
gjorde hyss och var rolig. Nu var jag rädd. Jag ville inte byta skola, jag
ville inte byta roll.
När jag var i skolan var jag lika tuff som alltid. Jag spelade
min roll. I skolan sa jag att flytten skulle bli kul. Jag skulle ju ifrån
hålan. Men när jag kom hem åkte masken av och tårarna föll.
Jag och Maria satt hemma hos henne när hon berättade att;
– Vi kanske inte kan flytta.
Hennes ord var som ett stenskott i pannan.
– Va?! Jag kan ju inte flytta själv.
– Vi har ett lån som krånglar till det. Vi får inte hyra av någon.
Det var det som hållt mig uppe. Att jag inte skulle flytta själv. Jag
skulle ha en liten del av med mig. Så att jag kunde starta om från ett och
inte från noll.
Vi valde en lägenhet. Eller ja, mamma valde en hon tyckte om.
Jag själv var knäpptyst när vi kollade på lägenheter. Det var en protest!
Även om jag tyckte att den var fin och bra så sa jag inget.
– Där! Mamma pekade på en stor rätt ful byggnad.
– Där ska du gå sen!

Del. 1
Att byta skola
Jag minns fortfarande ångesten och nyfikenheten över att byta skola. Skulle
man bli accepterad och komma in i gänget? Eller skulle man bli utstöt och
bli en nolla?
Det var dom tankarna man hade under hela sommarlovet men man hade ju sina
kompisar från gamla skolan så klart men man var ändå nervös. Jag var
speciellt eftersom det blev allt svårare och svårare att ta kontakt och bli
kompisar ju äldre man blir. Jag var tvungen att byta skola när man skulle
börja i sjuan. Men jag hade erfarenheter sen tidigare från trean till fyran
men det var inte lika svårt för då var man så liten och hade lätt för att
skaffa kompisar.
Jag gjorde allt vad jag kunde för att inte tänka på att man skulle byta
skola och försökte hålla mig sysselsatt så jag åkte upp till en släkting i
skaraborg och åkte och badade nästan varje dag och jag hjälpte mina
föräldrar med hushålls arbete men när lovet drog sig mot sitt slut så var
jag ändå jätte nervös och hade inget att göra än att sitta och vara nervös.
Också kom den dagen då Skolan började. På morgonen steg man motvilligt på
skolbussen men samtidigt som kroppen sa:
– Jag vill inte
Så sa den också:
– kom igen det blir roligt.
Så jag steg på bussen och hälsade på min gamla vanliga chaufför.
När jag steg av vid skolan ifrån bussen skyndade jag mig att leta upp mina
gamla klasskamrater som kom i en annan buss och sen när jag hade hittat dom
gick vi till det klassrum som vi hade fått reda på att vi skulle gå till.
Mina vänner Filip och Alex som jag hade känt sen i förskolan var nog lika
nervösa som jag bara att det inte syntes på dom lika mycket som det gjorde
på mig. När vi äntligen var alla samlade i klassrumet såg man alla dom
elever som man hade sett på det där klassmötet som vi hade haft i sexan men
jag kände igen långt ifrån alla men en del hade man lyckats att lägga på
minne. När man bara satt där i klassrumet och lyssnade på lärarinnan som
gjorde upprop kände jag hur nervositeten började bli värre och värre men
plötsligt hörde jag lärarinnans gälla röst som sa:
– Anders, Anders Enarsson
eleven har här uppgett ett annat namn i uppsatsen som sitt eget
det var mitt namn men min hjärna fattade inget så jag bara satt där som en
dum fåne och skämdes men efter några sekunder var det som om hjärnan
började fungera och då fick jag ur mig till slut:
– här. Alla tittade bara på mig och jag skämdes väldigt mycket.

Del. 2
Att byta skola
Efter en stund så kom lärarinnan till s och sa:
– Roger Kjellson
– här
Svarade en röst alldeles bakom mig och jag vände mig om och tittade, det
var en kille som jag hade gått i scouterna tillsammans med men ändå kände
jag honom inte så väl. Efter lektionen så gick vi ut ur klassrumet för rast
och då upptäckte jag att Roger gick framför mig och efter en stunds
övertalande så gick jag fram till honom och sa:
– hej, Jag heter Anders vi har gått i scouterna tillsammans
– Ja, dig kommer jag ihåg sa Roger och det var som om en klump hade lyfts
bort ifrån mitt hjärta.
Under resten av dagen gick jag och Roger och pratade om gamla minnen och
han presenterade mig för en ut av hans kompisar som hette Jeremias som
också gick i samma klass som mig och han var en sån person som kunde få en
att skratta när och var som helst och var en allmänt trevlig person som
hade samma intressen som jag med andra ord dataspel och Roger som jag lärde
känna allt mer var en sån som aldrig var dum mot en eller bråkade med en
med andra ord han var en Sann kompis.
Allt eftersom dagarna gick blev jag allt mindre och mindre nervös och efter
som jag hade Filip och Alex som också var jättebra kompisar och Roger och
Jeremias så blev det inte längre en pinna att vara i skolan och jag slutade
att vara nervös och istället mådde jag bra.

Jag minns fortfarande ångesten och nyfikenheten.

Bortsuddat

– Sista veckan på vårterminen i åttan! Skönt, säger Jonas till sin mamma
när dom sitter i trädgården och äter grillspett som Eva, Jonas mamma,
precis grillat.
– Jo, jag förstår att det ska bli skönt att byta klass, och framförallt
skola.

Jonas är 14 år, ska snart fylla 15, 15 juni. Då ska han få en helt ny moped
av sin mamma. Hans pappa lämnade Jonas och Eva när han fick reda på att
Jonas hade symtomer på någon form av dysleksi. Det var 5år sedan. Jonas och
hans mamma har klarat sig jättebra ändå, asså med pengar. Eva är högste
chef på riksbanken, så pengar var det inga problem med. Men skolan har
Jonas haft problem med dom senaste 5åren, när klasskamraterna fick reda på
hans dysleksi började de mobba och frysa ut honom. Lärarna, tillochmed
lärarna frös ut honom! En händelse som har satt sina spår i huvudet på
honom, är den dagen dom skulle ut och orientera i skogen. Dom skulle samlas
vid den stora fotbollsplanen en bit från skolan. Alla skulle cykla
tillsammans dit, till skogen. Jonas cyklade sist, helt ensam, resten av
klassen cyklade i ett stort gäng en bit längre fram. Väl framme i skogen
fick alla karta och kompass. Jonas sprang själv, det var varmt så efter en
timmes springande tog han av sig tjocktröjan och satt sig på en sten. Han
tittade på kartan, var var han? Han såg att klassens ”tuffingar” kom
springande, skulle han fråga om vägen tillbaka? Han gjorde det, förvånad
som han blev, svarade dom snällt. – Javisst, följ med oss! Men de visade
inte vägen tillbaka utan längre in i skogen. De sprang ifrån honom. Jonas
kände tårarna rinna nedför de svettiga, rödblossiga kinderna, han kunde
inte hålla in det längre, så länge hade han hållt inne alla de tårarna,
inte nu längre, går inte mer. Tröjan hade han glömt vid stenen där han hade
satt sig för att vila. Timmarna gick, det blev kallt och mörkt och skogen
blev allt läskigare. Jonas satt sig vid ett träd och somnade. Han vaknade
hemma i sin egen, varma, sköna säng. Han orkade inte fråga sin mamma om vad
som hade hänt, han bestämde sig för att låsas som att inget hade hänt. Så
nu är han där, sista veckan kvar i 8:an, på skolan. Han och hans mamma
skola lämna staden de bodde i nu och flytta till Stockholm, starta ett nytt
liv, nya känslor, nya kompisar, lämna allt det gamla. Sista veckan gick
ganska bra, ”kompisarna” i klassen hade bara slängt ur sig några dumma ord,
inget att bry sig om. Äntligen sista dagen i skolan, den 15 juni var det
skolavslutning och Jonas födelsedag.
När han lämnat skolan för sista gången, kom hem och där stod den, mopeden
han drömt om så länge. Ohh Gud vad den blänkte, den var svart och grå.
Jonas hade aldrig känt sådan lycka förut. Nu var det bara flytten kvar.
När de kom till Stockholm, de nya huset började deras liv om på nytt. Jonas
körde runt på sin moppe, skaffade nya kompisar. Så höll han på hela
sommar|Lovet. Då var det dags för skolan, första dagen. Han var så nervös,
han var rädd att allt skulle bli som förr. Men allt började bra, han fick
presentera sig, han fick stå framme vid tavlan, han såg hur flickornas ögon
skådade honom. Sen på rasten såg han hur alla samlades och började viska,
vad sa dom? var det något dumt? Men nä, det var det inte. Alla tjejerna var
redan kära i honom. Jonas hörde en tjej säga. – Fan va snygg han är, de
bruna fina håret, de vackra sammetsbruna ögonen, han kropp ska vi bara inte
snacka om! Och alla de andra höll tjejerna hade inget annat att säga mer
än: – Aaa, jag vet! Ett gäng killar från klassen kom fram till honom och
frågade om han ville hänga med ner till stranden på kvällen. Självklart
ville han det. På kvällen vid sjutiden knackade det på deras dörr, Jonas
öppnade och utanför stod säkert 15 mopeder, både tjejer och killar. Det var
tjejen som hade sagt att han var snygg som hade knackat på. – Ska du hänga
med, eller, snygging? sa hon. Och hon frågade om hon fick åka på honom. Hon
presenterade sig och slängde med sitt långa blonda hår, – Jessika sa hon De
stack ner till stranden, alla badade, drack läsk och spelade musik och hade
allmänt roligt. Jessika kom fram till Jonas och frågade om han ville följa
med en bit bort. Jonas kände genast rädsla, samma rädsla, samma känsla som
den dagen han blev lämnad i skogen, vågade han följa med?
Och Jessika tog honom i handen och gick en bit, bort från alla.
Jessika sa till Jonas att hon tyckte att han var skitsnygg, att han var
klassens snyggaste. Jonas fylldes med lycka, kärlek som han aldrig upplevt
innan. Hon böjde på huvudet och kysste hans röda läppar, han kysste
tillbaka. Den kvällen kommer vara den bästa i hela hans liv, han har börjat
ett nytt liv, med alla dessa underbara kompisarna, underbara Jessika. Detta
livet ville han leva och alla tankar om förra livet var bortsuddade, allt
var glömt. För att Jonas var kär, nu är det bara han och Jessika, ingen kan
förstöra detta.

Elin Att byta skola
skriven som novell: Bortsuddat
Bra inledning
Behärskar genren
Genomtänkt handling
15-årig pojke som blir mobbad eftersom han har dyslexi. Händelsen i skogen
bra beskriven; man kan se honom framför sig och förstå hur han känner sig.
Rädd att flytta men allt blir bra, överdrivet bra. Här ändrar berättelsen
karaktär och blir ”trivial”. Obs! En riksbankschef har säkert sin tjänst i
Stockholm.
Språkligt
Senare delen innehåller många schabloner. Direkt tal måste markeras med
talstreck. Meningsbyggnaden
Stavning: symptom, dyslexi
talspråk – skriftspråk