Mina Skolår
Nu så går jag i nian. Det som jag alldrig trott att jag skulle göra. Jag
kommer fortfarande ihåg sommarlovet till fyran. då jag skulle byta skola
för första gången i mitt liv.
Jag var inte så glad för vi var två klasser i Javaskolan som skulle börja
fyran. Ena klassen hammnade i en skola bara någon kilometer från där jag
bodde, och den andra ända borta i Vallsten. Vet inte hur det gick till, men
jag tror att lärarna bara satte sig ner och lottade vilka som skulle gå
var. Men tur i oturen så fick jag gå i Vallsten skolan med min bästa kompis
Jonas. Vi var med varandra sju dagar i veckan.
En dag i tvåan så kom det en ny elev till vår klass. Han förändrade nog
hela stämmningen i klassen. Alla började vara med honom för han var den
starkaste i klassen och han fick alltid som han ville.
Men värst var nog fyran, femman och sexan för vi fick alldrig någon riktig
lärare. Jag tror att vi hade ungefär fem lärare under den tiden. En av dom
var inte ens någon lärare utan en vikarie under en hel termin. Jag kan inte
komma ihåg att vi lärde oss så mycket under den tiden, på grund av att det
var så rörigt.
I sexan så bestämmde sig jag och mamma för att jag skulle nog inte
fortsätta att gå i den klass som jag hade gått i ända sedan ettan.
Jag vet inte hur jag kände mig när vi kom fram till det, men jag blev nog
inte så ledsen.
Någon månad innan jag skulle bestämma mig för högstadie skola så åkte mamma
och jag runt och letade efter en bra skola.
Vi kollade på många skolor och så gick vi på en visning av bjerke skolan.
Den verkade bra så jag sökte på den som första handsval, fast jag visste
inte om jag skulle komma in för att dom lottade vilka sökande som skulle få
komma in.
Men en kväll så ringde Kevin Lindgrens pappa hem till mig och säger att
Kevin och Gustav kom in på lottningen. Kevin är en kompis som jag har känt
ända sedan ettan och han hade sökt med mig.
Första dagen i sjuan så var det lite ”nervigt”, för jag kände ju ingen
(förutom Kevin) och så var det så många klass rum att hålla reda på, fast
det löste sig efter ett tag.
I sjuan så funkade det ganska bra med lärare förutom i NO. Där hade vi en
lärare som inte kom på våra lektioner och vi lärde oss absolut inget.
Förutom att det är bra att gå till tandläkaren två gånger i veckan.
I åttan så gick nog allt bra med lärare och skolan, bara det att dom skulle
börja renovera skolan och jag skulle få mina första betyg. Det känns
konstigt att skriva det här när jag snart ska få mina sista högstadie
betyg.
I nian så har det verkligen varigt struligt med lärare. Vi är inne på vår
tredje NO-lärare, och vi har fått en ny SO- och musik lärare, men dom
verkar bra så jag oroar mig inte.
Det är väl det jag har att säga ja eller skriva om min skolgång. Jag kan
nog sammanfatta med att säga att jag har lärt mig mer än vad jag tror fast
jag inte märker det.
Föräldrars utbildning: Eftergymnasial utbildning
Mina skolår:
Enda tills man kom upp i fyran eller femman så var skolan en dans på rosor,
iallafall för mig. Man brydde sig inte så mycket om hur man såg ut och
speciellt inte hur andra såg ut. Alla lekte med alla alltid så var det
bara.
Jag var bara sex år när jag började skolan, alltså ett år yngre än alla
andra. Den första veckan i skolan var kanske inte en dans på rosor
iallafall. Jag inbillade mig att de andra barnen skulle tycka illa om mig
för att jag var ett år yngre, men det var självklart att ingen brydde sig
om det.
Jag och mina kompisar bytade tjej att vara kär i varje dag nästan. Jag
minns att jag en gång satt med två kompisar runt en brunn på skolgården och
spelade kula och jag pekade på en tjej som gick förbi och sade:
– Den tjejen skall jag vara kär i länge!
Så enkelt var det att bli störtkär.
En dag i fyran gick jag över skolgården ensam en dag. Jag var på väg mot
stora ingången till skolan, jag hade varit och hämtat min tröja som jag
glömt vid rutschkanan. Jag gick förbi tre killar som gick i min
paralellklass, jag sade inte hej eftersom jag inte kände dem så pass väl.
Precis innan jag kom igenom porten till skolan så skrek en av de tre
killarna som stog en bit därifrån:
– Jävla tjejtjusare!
Jag visste knappt vad ordet tjejtjusare betydde men jag förstod att det var
något elakt. Jag tog det inte särskilt allvarligt eftersom ingen människa
hade någonsin sagt något dumt till mig. Den dagen förstod jag att allt är
inte som det alltid har varit. Jag började titta mig om och såg att folk
hade börjat bilda gäng i klassen, gäng som bråkade med varanndra.
Jag har alltid varit en sådan människa som är kompis med alla. Det skulle
vara omöjligt för mig att välja sida.
Efter ett stort bråk mellan två gäng fick jag ett telefonsamtal på kvällen
av en som heter Cornelia. Hon sade att jag var tvungen att välja sida,
alltså vilket gäng jag skulle vara med i. Jag berättade för henne precis
som det var, att jag inte kunde välja sida. Vi pratade i över en timme utan
att komma fram till något.
Nu har livet nått en vändpunkt. Nu börjar folk delas upp i grupper, de som
anses vara tuffa och snygga i en grupp och de som anses vara fula eller
annorlunda i en grupp. Motvilligt blev jag placerad i den förstnämnda
gruppen. Efter en kort tid hade man börjat vänja sig vid grupperingarna.
Jag vill inte påstå att jag var ett änglabarn som aldrig sa något dumt till
någon för det gjorde jag.
Grupperingarna har funnits med ända tills nu. Först nu i nian börjar folk
bli vuxna och förstå hur löjligt det är att bråka med folk utan anledning
eller bara för att de råkar se mindre bra ut än vad de själva gör.
Om man ser sig om idag så ser man att barn börjar vara taskiga mot varandra
redan i tvåan eller trean. De får inte vara barn särkskilt länge. De får
inte uppleva den ofattbara känslan av att inte ha några bekymmer alls så
länge som vi fick uppleva den, och inte minst hur länge våra föräldrar fick
uppleva den.
Då kan man tänka på hur nästa generation barn kommer att ha det.
Jag har haft turen att hamna rätt under hela min skoltid. Jag har sett hur
andra har hamnat och kan därför säga att jag har hamnat rätt. Jag har haft
bra lärare enda från första klass tills nu.
Det är i skolan man lär sig alla bra och alla dåliga sidor med livet. Man
kan inte välja att inte lära sig de dåliga sidorna eftersom de finns alltid
där.
Jag har alltid varit just en ”tjejtjusare”. Själv ser jag inte det som
något negativt men det har det varit vissa som har gjort. Av någon
anledning har jag just därför blivit kallad homosexuell av vissa killar.
Men det var inget att ta åt sig av eftersom det var populärt en tid att
kalla heterosex|uella killar för bögar.
Man måste säga att skolan har varit en otroligt lärorik plats där man har
fått lära sig meningen med livet.
Saker som händer utanför skolan som till exempel dödsfall har en stor
inverkan på livet alltså också skolan. Därför måste lärare respektera
elevernas privatliv. Även på den punkten har mina lärare lyckats.
Hej Skolministern! Polhemskolan, Malmö
Jag heter Malin Hartau och går i klass 9 på Polhemkolan i Malmö. Jag tycker
att det är ett väldigt bra förslag av dig/er att förändra grundskolan. Lika
bra tycker jag det är att du frågar oss som har gått i den i nio år. Nästan
alla har väldigt många vettiga synpunkter. Jag själv har gått på tre
väldigt olika skolor i dessa nio år.
I ettan till trean i en bland-klass (en 1-3:a). I fyran bytte jag och alla
mina kompisar från samma årskurs och klass till en helt nybyggd montessori
skola, men fortfarande kommunal. Där gick vi först i en 3-5:a och sedan i
en 4-5:a.
Efter det, när det var dags att börja sexan delades vi upp i olika klasser
och kom på helt vanliga högstadieskolor i en helt vanlig klass.
Så har min grundskoletid sett ut och efter den tiden har jag ganska mycket
åsikter om vad man kan förbättra, men också vad man bör behålla och jobba
vidare på.
Jag börjar på vad som är och har varit sämst: betygsystemet!
Det är helt galet att det bara finns tre nivåer på godkänt.
Betyget G – godkänt är alldeles för stort och det finns ingen chans för
lärarna att göra det någorlunda rättvist. Jag har aldrig hört någon säga
att det är bra, varken lärare eller elever. Det tycker jag är det första ni
ska ändra på!
Nu när jag har sagt (skrivit) det kan jag berätta om något jag tycker
skolan har lyckats bra med. Det är datorerna och biblioteket.
Visst vill man kanske ha de nyaste och modernaste datorerna, eller många
fler men jag tycker det är bra som vi har det och det blir bara bättre och
bättre.
Biblioteket på vår skola är också bra. Där finns alltid nya böcker som
passar alla. Det finns tidningar i fall man bara vill ha något att bläddra
i en rast och det är oftast en snäll människa som är där och kan hjälpa om
man letar efter något speciellt.
Som jag tror att alla vet är skolmiljön ganska stel och tråkig på
högstadiet. Jag tycker att man nästan varje rast saknar något ställe att
sitta på, tyvärr brukar det bli det smutsiga golvet som blir sittplats, och
får man en sittplats är bänkarna hårda och obekväma. Många hade nog
uppskattat lite fler och skönare bänkar, soffor, fåtöljer eller stolar både
inomhus och utomhus.
Av vad jag minns så behövs nog inte detta lika mycket i låg- och
mellanstadiet. Men det är klart att det behövs där också.
Det finns en annan sak som också skulle göra skolan lite mer ”hemtrevlig”
och det är mindre klasser. Jag upplever att för många av mina klasskamrater
blir osynliga i en klass på ca 30 elever. Lärarna märker dem inte så ofta.
I en klass med några färre elever, fem hade säkert räckt, hade både läraren
lagt märke till dem oftare och de hade kanske själva också vågat synas lite
mer.
Detta behövs snarast i alla årskurser.
Jag har bara sett en liten del av skolan och endast i Malmö, men ändå har
jag sett mycket.
När jag började ettan i 1-3b fick jag två faddrar, en som gick i tvåan och
en som gick i trean. Det var väldigt bra för man kände sig trygg med dem,
de hjälpte mig och de tog faktiskt stort ansvar för mig. Det var också
väldigt bra för mig att känna en av de stora treorna.
När jag sedan började tvåan och fick mitt fadderbarn kände jag ett väldigt
stort ansvar. Jag tror att det är en bra erfarenhet. Att alla
lågstadieklasser sammarbetar behövs!
Det finns mycket att säga men jag berättar bara mina åsikter som kommer upp
i mitt huvud och känns viktigast just nu.
Detta är ännu en av dem:
Vikarier!
Under hela årskurs sju hade vi nio olika vikarier i franska. Vi räknade
dem. Ingen av dem kan ha varit utbildade lärare. Vi lärde oss ingen franska
i hela sjuan!
Hur kan det gå till så?
Det var också i den perioden folk började skolka.
Lägligt? Nej!
Jag är inte så insatt i detta med vikarier man av mina erfarenheter vet jag
att skolan måste bli bättre på det!
Här kommer saker skolan ska ha beröm för: vårt schema, idrottslektioner,
vissa frilufts|dagar, lärarna som är bra i största allmänhet, projekt,
antimobbning. m.m.
Detta har ni lyckats ganska bra med! Tyvärr finns det mycket mer som är
dåligt än bra och det skulle aldrig få plats här.
Jag har skrivit om det jag upplever som sämst och bäst.
Eftersom ni kommer få in så mycket förslag och synpunkter hoppas jag att
2000-talets skola blir perfekt.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
Malin Hartau
Kära Thomas Östros
Skolan kan förbättras på många olika sätt, det gäller bara att börja på
rätt ställe. Jag kan ge dig minst hundra olika förslag på en bättre skola
men vet inte var jag ska börja.
Jag kan börja med att informera dig om att varje dag blir jättemånga
skolelever mobbade. Men det borde du som skolminister redan veta? Så varför
gör man ingenting åt det? Om rektor, lärare och elever tillsammans hjälps
åt borde detta leda till en bättre skola där eleverna känner sig trygga.
Lärare och rektorer behöver utbildas. Ingen människa kan veta hur det är
att bli mobbad om dom alldrig har varit med om det. Många tror att det
hjälper att säga till en gång men oftast så gör det inte det.
Vissa tycks även inte vilja erkänna att det finns mobbing.
En skola står för att det finns mobbing kan heller inte göra något åt det.
Medans en skola som erkänner att det finns mobbing, kan lättare göra något
åt det.
Skolan är något man ska längta efter inte frukta. I skolan lär vi oss allt
vi bör kunna sen när vi går ut skolan. Ändå är det många som hatar skolan.
Vi går i skolan i nio år om man inte räknar med sexårs och gymnasiet. Under
den tiden utvecklas vi. Vi växer så det knakar. Då behöver vi god, nyttig
och näringsrik mat. Skolans mat är långt ifrån god, nyttig och näringsrik.
Jag är långt ifrån den enda som inte gillar skolmaten. Många går hungriga
varje dag. Det är absolut inte bra när vi växer, inte heller när vi Ska
lära oss saker. Om man inte äter så orkar man inte lyssna och detta orsakar
dåliga betyg. Varför får vi då så dålig mat?
Många klagar och alla får samma svar: ”Det finns inga pengar”
Vart tar då alla pengarna vägen? Vi är det land som betalar mest skatt i
Världen. Ändå är varken skolan eller statens sjukhus bra.
Till skolan går vi varje morgon kvart över åtta många är trötta men sen
till lunch kvicknar vi till och behöver energirik mat och vad får vi?
Någon slags barnmat god nog att Serveras till grisar.
Man äter inget och hela eftermiddagen är man trött och man lär sig
ingenting. Sluta slösa pengar på onödiga saker (Gudrun Schyman) och ge oss
godare mat! Lärarlönen bör också höjas. Det är vår framtid Vi pratar om, Vi
behöver fler utbildade lärare Ska mer än tjugotvå elever samsass på en
lärare?
Lärarna har också rätt att vara lediga och sjuka. Då behöver vi utbildade
vikarier. En vikarie utan kunskap om det vi håller på med är helt
värdelöst! Vår framtid står på spel. Hur ska vi lyckas lära oss utan
lärare?
Det är inte många som gillar skolan och man behöver det om man skall kunna
få bra betyg.
Nu går vi i årskurs nio, vi har redan gått klart grundskolan och vi kan
inte förvänta oss en förändring nu. För det är försent. Men jag hoppas att
du Thoms Östros kan ge nästa generation det du inte gav oss, en lycklig
skoltid
Mvh
Min syn på skolan
Tänk dig att du ska börja ettan. Du har sett alla de stora eleverna på
skolgården när du smygit i busken vid förskolestaketet. Där finns vännskap
och glädje, tänker du.
Det är bara några månader tills du också ska börja där, ändå vrider det sig
i magen efter allt hemskt du hört från de stora. Att de ropar fula ord
efter dig när du går i korridoren, att de puttar ner dig i sanden när du
leker med dina kompisar på skolgården.
Det finns otroligt många sexåringar som är rädda att börja ettan. Jag var
en av dem. Vi som är äldre måste berätta och visa att det inte är så. Att
alla stora är inte dumma, annars kommer småttingarna tro det.
Sen när de blir äldst i skolan kommer de att uppföra sig som några av de
stora gjorde mot dem. Det kommer aldrig bli något slut.
Det finns mobbare som kan slita en person i stycken, fast innombords.
Fin tanke, men formuleringen blev inte så bra Min kompis Fia var mobbad,
därför vågade inte jag riktigt vara med henne. Det var som att jag skulle
bli smittad av henne och också bli mobbad.
Hon slutade i vår skola i trean.
När jag blev lite äldre fick jag reda på att hon hade gått hos en psykolog.
Vi behöver helt änkelt fler änglar och kamratstödjare i skolorna som kan
skydda de som behöver en.
När du börjar fyran är nästan allt också nytt. Du får nya lärare, annat
klassrum och andra klasskamrater. Det enda som är vant för dig är miljön.
Det är inte alltid så lätt att vara ny på ett ställe, så är det hela livet,
därför kan det kännas tryggare om man får känna på hur det är några gånger
innan.
Jag som går i nian vet ju hur det har varit för mig och några andras
synpunkter. Det här är några synpunkter jag vill framföra el. dyl.
Vi vill att lärarna och eleverna ska umgås lite mera. T.ex testa på olika
sporter, bada, leka o.s.v.
Det kan kännas tryggare för både lärarna och eleverna.
Skolan är inte så lätt som den verkar. På ytan ser den jätte bra ut, men
när man kommer lite längre in i den är inte allt så bra. Lärarna sitter och
pratar i lärarrummet, då får alla lärare en och samma uppfattning om en
elev som kanske egentligen är duktig och ambitiös i andra ämnen.
Eleverna är inte heller så bra, de går och pratar om lärarna och jämför de
med andra. Varför inte bara lära känna varandra lite mer så att det blir
mer öppet och avspänt?
Det är självklart att alla inte kan tycka om alla, men man kan ge det en
chans.
Vår skola gjorde en resa med alla nior till Polen, den var väldigt
uppskattad. Då följde några lärare med, men de var mer som kompisar och
umgänge för oss. Nu när vi har kommit hem känns det att det är bättre
stämning mellan alla oss.
Jag hoppas att du förstår mina åsikter. Jag tycker det var kul att få
skriva mina tankar och känslor som har varit under min skolgång.
Hoppas du kommer med nya fräscha förslag
M.V.H
Kära Skolminister!
Vi är klass 9F och går på Sjöhagen. Vi på Sjöhagen har lite synpunkter om
vår skola.
Skolan är uppdelad i olika korridorer A-, B-, C- och No-korridoren.
Sedan har vi en rasthall och en Cafeteria. Gympasalen, matsalen och
slöjdsalen har egna byggnader! Våra korridorer är väldigt olika varandra.
Vi i C-korridoren har det bra. Vi har bänkar att sitta på i korridoren,
rena och fina toaletter och våra salar är stora och ljusa, vilket gör att
vi koncentrerar oss bättre.
Medans dom i A-, B- och No-korr|idoren inte alls har det lika bra. Deras
korridor är trång, eleverna har inga bänkar att sitta på, utan dom får sitt
på golvet, deras toaletter är små, smutsiga och mör|ka och låsen är osäkra.
Salarna är trånga, mörka och man ser inte alltid tavlan eller katedern, det
är svårare att koncentrera sig.
Sedan har vi maten och vad kan man säga om den, jo vart är den? Det vi
får i skolan kallas inte mat. Vi vet att maten inte får kosta mer än ca
sjukr och femtio öre. Det är svårt att koncentrera sig och man får ofta ont
i huvudet utan mat, man får inte mycket för 7,50 kr, men måste potatisen
var över kockt eller köttet rått i mitten?
Sedan har lärarna egna regler över skolan som vi elever inte varit med på.
Det står faktiskt i lagen att vi elever ska vara med och bestämma på
skolan.
Skolan räknas faktiskt som en arbets||plats, så varför har läraren inte
samma krav som vi?
Vi har en gång i veckan AE-tid. Då får vi arbeta med valfritt arbete i två
timmar och femtiofem minuter. Vi pratar även med våran handledare en stund
också.
Detta ger oss en chans att komma ikapp med sånt vi ligger efter i, eller
ligga stadigt i varje ämne. Detta är väldigt bra och vi tycker att elever
på andra skolor borde få detta.
På skolan har vi skolvärdinnor, dom hjälper oss om vi t. Ex glömt nyckeln
till skåpet eller om man behöver ringa. Våran skolsyster är inte alltid
här, vilket inte är så bra.
I rasthallen hänger det tavlor med alla klasses schemor, och matsedlar m.m.
Det är väldigt bra tycker alla på skolan. Vi på Sjöhagen har även friends,
det är två ur varje klass som är med i friends, dom ser till så att ingen
mobbing tillkommer i klassen. Detta tycker vi också att alla skolor i
Sverige bör ha.
Detta är vad vi på Sjöhagskolan tycker ska ändras:
1. Vitt och ljust i alla klassrum och många blommor i fönstren.
2 Ny stolar och bänkar till alla klassrum.
3. Ny renovera alla toaletter.
3. 1-2 bänkar i varje korridor
4 Whiteboards istället för svarta tavlan.
5 Bättre mat i skolan
6 Att både elever och lärare får bestämma.
Det var allt från
Mina skolår
Jag har nu gått 9 grundskoleår här i Vilhelmina. Med många minnen från
olika lärare. Både från björnbacken och sörholm, utflykter mm. Nu täncker
jag berätta lite om de fina åren och de spännande bytet av skola.
När jag börja ettan hade liksom när jag börja förskolan sagt att mina
föräldrar inte behövde följa med till skolan. Jag mins vissa som grät när
föräldrarna for trots att dom varit där ca: 3 hela dagar. Då kändes man
själv lite stolt. Första åren ha man ju inte så många dåliga minnen ifrån
jag mindes att vi hade klassrumet i slutet av skolan vi va tvungen att gå
genom hela skolan för att komma till Vinden. Vi va altid tvungen att ställa
si i led fröken gick först, redan i så unga år visade sig vissa vilja
sticka ut lite ur gruppen och visa sig ”tuffa” genom att knaka på olika
dörrar mm. På Vinden som va en fritidsgår lekte vi med pussel, spel,
fotboll, data spel, pingis alt kunde man göra där från undevisning i ämnen
ha jag inge minnen av i hela lågstadiet. Rasterna var också mycket roliga
det var i den årskurs då man inte viste att tiominuters raster existerade.
Vi hade ett bollplank där vi lekte mycket. Men de man mindes bäst va
isbanan en backe som blev till genom att alla satt på rumpan och åkte
nerför tills den var alldelens isblank. Mitt i bana stack en stubbe upp
rent ut sakt livsfarligt. I backe lekte vi tills sportlovet ungefär då hade
fröken bestält en traktor som körde sönder den varje år. Vi spelade också
mycket fotboll som kanske lade grunden till de två eller tre statskuppen
pokaler vi fick. På vinter när det va snö på planen byggde vi borgar av snö
och hade snöbollskrig eller så körde vi ruggby. I lågstadiet hade vi en
lärare som hette Karin. Hon va mycket bra ända tills vi skulle börja fyran.
Då tyckte man ju att man blivit stor och Karin lite barnslig. Men nu i
efterhand tror jag att det är bra att lågstadielärare är lite barnslig.
Barn ska få vara barn tills de blivit vuxna och det är man inte i låg och
mellanstadiet. Bytet av lärare i mellan trean och fyran va något stor själv
har jag ju haft stora problem med förändringar av alla desslag. Så det blev
några långa nätter innan man skulle börja fyran. Det här med svårigheten
för förändringar lider jag inte lika mycket av idag. Detta slapp eftersom
när syskonen flytta. Det hjälpte mig att ta lite lättare på livet över
huvud taget.
I fyran fick vi en lärare som hette Marita och en parallklass som kom från
östermalm. Det blev många nya att lära känna.
Jag mindes att antalet läxor blev mer och det va inte bara att skriva in
svar i läroböckerna. Vi kom snabbt i kontakt med andra klassen som innehöll
trevliga personer. Bad börja vi med mest lek och plask men det va skit
skoj. Man hade många duster med sur Sören som fortfarande min ens namn.
Gymnastiken blev nu mycket tjafsig pojkar som stak ut förr va nästan helt
vilda läraren den stackarn fick skika ut dessa nästan varje gympa lektion.
tittar man på dom idag pratar vi inte om några toppbetyg. På onsdagar en
termin fick vi göra ett arbet med va vi ville. Bilintresset som redan då
koka i det som fins i skaen. Fick mig och en anna kille att göra en film
som skulle likna trafikmagasinet. Vi cyklade till bilafärer och klädde oss
i kavaj berättade om bilar och spela in på band. Detta arbete mindes jag
väl. För det är inte likt mig att komma på sådana finuliga saker som blir
lyckade! Under dessa år växte det fram lite att jag hade vissa stav
svårigheter. Så jag gick hos en som hade ett rum på skolan. Fullt med små
saker där jag lekte med ordpusel och sånt. Hon hade ett jobb som inte va så
mycket. Jag tror hon sluta när vi börja sjuan.
I mellanstadiet började vi med slöjd i syslöjd hade vi en lärar med
speciell personlighe. Nu när jag tänker efter värkar alla sy lärare ha det
vad man hört av lidberga kompisar bla. Karin som hon också hette. Hade koll
på allt som rördes. Hon inledde lektion med att harkla hum hum (med ett h
som skrollade från salivet i halsen). Sedan pruttade hon ut handkräm från
en flaska som alltid stod på katedern, burken va ofta så tom att det lät
som sista snutten på en ketchup flaska. Träslöjden va däremot mindre
intresant där bytte vi lärare stup i kvarten. När jag börja sjuan var jag
mindre ivrig än när jag börja fyran jag hade förståt att livet så gott som
går ut på förändringar. I sjuan va allt lätt man kände ju många från
fotbollen och ishockyn. Men det blev många nya lärare. Det är ändast från
sjuan jag börja förknippa skolan med bara arbete men sjuan va ju som
repetion av vad man kunde. Det enda jag mindes från första dagarna va någon
lek där vi inte fick stöta marken med två lärare som heter Måna och Leif
tror jag det var. Hur vi lärde känna handledarna har jag egentligen ingen
aning om. Det man kan säga om högstadiet är att alla ämnen är som kurser du
läser fem till sex vecker. Sen avslutas alt med prov, prov, prov och prov.
I nian ser det ut likadant men många ämnen släpps man fri sedan avslutas
det med att man ska ha gjort något ett s.k. slutarbete. Här är jag idag
sitter med en av skillnaderna nationella prov där lärarna ska se vad vi
egntligen lärt oss. När man nu tittar tillbaka på åren förstår man hur
fruktansvärt snabt man utvecklats från isbacken på sörholm till datorerna
på björnbacken. När man tittar på lärarna så handlar det inte om
dagisledare. Utan lärare utbildad i vissa områden. För satt man med kanske
(max) 10 glosor som man skulle lära sig på en vecka man titta på dom varje
dag för att lära sig dom. Nu kan man få 30 glosor (i Tysk) från torsdag
till fredag och man tittar på dom en gång och kan dom. Men en sak jag inte
gillar med denna utväckling är att man bara arbetar. För mig skulle man få
förlänga skolan en timme. Bara man fick in mer aktivitets dagar. Eller la
upp ex timmarna på ett annat sätt än att bara tragla igenom böckerna. Det
känns ganska enformigt med ett liv där man mästadels pluggar och går i
skolan. För att riktigt hänga med med bra betyg hinner man inte så mycket
mer. Det är ju klart att man hinner med lite kompisar. Personligen tror jag
att betygen skulle sjunka drastiskt om jag la mer tid åt kompisar. Och hade
vi betydligt mer seriösa fotbolls tränare skulle man nog ta mer avstånd
från fotbollen också. Men det som bestämmer det mesta är uppfostran.
Mina skolår
När jag var sju år började jag skolan. Det var på Trelägeskolan på
Johanstorp. Jag hade en lärare som heter Maj-Lis. Hon var väldigt bra
eftersom att hon lät oss jobba väldigt självständigt. Det var så att i
början av veckan fick vi skriva in vad vi ville ha gjort under veckan. När
vi sen hade uppnått det målet fick vi syssla med t.ex mattespel. som hon
hade tillvärkat. Hon satt natutvis med när vi planerade så att vi inte tog
för lite saker att göra. Jag gick i en 1-3:a. Det betyder att man går 1:or,
2:or samt 3:or i samma klass. Det tyckte jag var väldigt bra, det gjorde så
att gränserna mellan åldersgrupperna splittrades och man var mer med de
äldre. Jag har fortfarande kvar min bästa vän, Niklas från den tiden på
Johanstorp. Han är ett år äldre än mig och jag tror inte att vi hade vart
vänner om vi inte gått i en 1-3:a. Vi träffades när vi löste ”grubblor”,
ett slags problemkort som man ska lösa.
När jag började trean så flyttade min familj och jag från staden till
Huluträsk, en by 1,5 mil utanför Umeå. Jag skulle gå på ljusnandedalens
skola. Jag och min pappa for dit på ”studiebesök” på höstterminen. Redan då
hade jag skaffat nya vänner. Jag hade många som jag var med dagligen på
Johanstorp. Men när jag flyttade ut på landet blev det svårare att vara med
kompisar i stan, jag behövde skjuss. I stan hade jag dessutom min kusin,
Emma, som bodde tvärs över gatan och vi var väldigt mycket med varandra.
I Huluträsk fanns ändå fyra styken i samma ålder som mig. Två killar: Ulf
och Oskar samt två tjejer: Stina och maria. Jag var bara med killarna. Jag
hade inte så mycket gemensamt med någon av dem. Men eftersom att vi bodde i
samma by så var det ganska självklart att vi skulle vara med varandra. Jag
säger inte att vi inte hade kul för det. Det fanns ett intresse som vi
delade. Även om Oskar gillade hockey bäst så spelade även han fotboll. Jag
hade tidigare spelat i IFK Johanstorp som var något av ett ”bottenlag” men
jag minns hur lyckliga vi var efter sista matchen för sesongen. Vi hade
lyckats vinna! för första gången fick vi åka hem, glada och stolta. Det var
en skön känsla När jag började på ”Ljusnande” var det solklart att jag
skulle börja i stämningsgården. Det var en fruktad motståndare sätt från
andras ögon, ja de var riktigt bra. Där spelade även Oskar och Ulf. Vi har
en plan i Huluträsk och där var vi ofta på sommrarna och spelade.
På mitt studiebesök på ”ljusnande” hade jag berättat att jag gillade att
spela kula. För att jag skulle känna mig hemma skickade min nya lärare,
Karolina, en påse med stenkulor och ett personligt brev. Det tycker jag var
fint gjort eftersom att jag inte kände mig lika nervös då.
Så klart var jag nervös första dagen men jag hade väldigt lätt för att
skaffa vänner. Karolinas sätt att undervisa var lite annars än Maj-Lis. Hos
Karolina var det mycket lekar och sånger. Hon hade bland annat små klossar
som man fick leka med. Smarta som jag och min kompis Anton var så kom vi på
en sak som hette kloss-matte. Med hjälp av den kunde vi leka med klossarna
på matte|lektionerna. Varken jag eller han visste igentligen vad det gav
eller hur det gick till. Men det gjorde ju inget, vi fick ju leka!
När jag började 4:an splittrades våra tre klasser och blev två. Jag fick en
väldigt bra klass när jag ser på den såhär i efterhand. Vi fick tre nya
lärare. Två manliga och en kvinnlig. De var ganska sura alla tre och jag
var inget av deras ”gull-barn” direkt. Jag och Johan, en av lärarna, hade
en lite ”speciell” relation. Vi passade värkligen inte ihop. Till exempel
fick han mig att börja gråta på ett ”utväcklingssamtal” genom att bara dra
upp dåliga saker som jag gjort. Sen när han insåg sitt misstag började han
att berömma men då lät det bara fjantigt och inställsamt. Men sammantaget
så var min tid på ”ljusnandeskolan” bra. Till skillnad från nu, hade man
alltid något att göra. På rasterna på sommaren kunde man spela kula och
leka lekar och så klart spela fotboll. På vintern kunde man bygga
fästningar, ha snöbollskrig och eftersom att fotbollsplanen ständigt var
upptrampad så kunde man även spela fotboll. Jag som är en väldigt aktiv
person tycker om att röra på mig. Men det kan vara rätt skönt att bara
”hänga” ibland.
Det som var lite speciellt med mina mellanstadielärare var att man skrev en
planering i början av veckan och en utvärdering i slutet. Det var enligt
min mig de tråkigaste lektionerna men utvärderingarna kan säkert vara
roliga att ha i framtiden. Jag har alltid haft svårt med läsningen och
speciellt med stavningen. Det var bland annat det som Johan klagade så
mycket på. I femman började jag att vara med mina nuvarande vänner: Koffe,
Simon, Isak och senare också fredde. De är/var väldigt roliga och shysta
och jag är glad över att få vara med dem.
När vi började sexan fick vi byta skola till nuvarande, Gläntanskolan. Vi
tog med oss våra lärare så det var inte en sån stor omställning. Nya
lokaler och så klart några hämska nior. Det är otroligt hur en del sexor
fortfarande tror att att de ska bli toalettdränkta och upptejpade på träd
trotts att det inte hänt på massor av år. Så klart trodde vi också det men
det har då inte hänt någon än. På sommaren till åttan samt en bit in på
åttan flyttade samtliga jämnåldriga ut från Huluträsk. Det blev väldigt
tomt men jag har vant mig så småningom. Jag har två till kompisar i
”bochön” Fredde i Byn och Teresa i åbyn. Annars var högstadiet en lugn och
trevlig period. Proven har gått bra och jag har fina betyg. Men
höjdpunkterna har nog varit PRAO:erna. Jag har varit på Elikam, MQ samt på
Team Sportia.
När ungefär halva åttan hade gått så började jag spela fotboll i Bräcke.
Det är ett elitsatsande pojklag. Vi har just kvalat in till
pojkallsvenskan. Vi tränar 4ggr i veckan på vintern och 5ggr på sommaren.
Trotts att det är mycket träningar är det väldigt skojigt. Vi är väldigt
seriösa och målinriktade men samtidigt har vi roligt och kan skratta åt
misstag.
Jag har valt att gå Naturvetenskapsprogrammet på gymnasiet. Med mina 265
poäng räknar jag med att komma in. Det finns många möjligheter efter Natur
och det är bra för jag vet inte vad jag vill bli.
Mina skolår
Det var måndagmorgon och pappa kom in och väckte mig. Idag skulle jag börja
ettan. Jag satt i köket och åt frukost medans solen strålade in genom
köksfönstret. När klockan var kvart över sju gick jag och pappa till min
dagmamma Carita som bode på samma gata. När pappa skulle gå fick jag sitta
i Caritas knä. När klockan närmade sig åtta skjutsade Carita mig och några
andra dagbarn till skolan. Carita följde till mitt klassrum.
När jag gick in i klassrummet hälsades jag välkommen av min blivande fröken
Maj. Hon var ganska lång och hon hade ljust krulligt hår. Hon var väldigt
glad och sprallig. De som hade kommit satt i en ring på golvet, jag kände
igen alla. Hela min klass hade gått tillsammans i förskolan. När alla hade
kommit hade vi upprop. Sedan lekte vi namnlekar och andra lekar. Sedan fick
vi sluta.
Under lågstadiet var jag väldigt blyg men jag tyckte det var kul att
gå till skolan. Jag blev ganska snabbt kompis med Natalie, Charlotta och
Susanna. Under förskolan hade jag varit mycket med Susanna så henne kände
jag mycket väl.
På rasterna spelade vi ofta fotboll, hoppade hopprep eller byggde
kojor i ”lillskogen”.
Maj var en mycket bra lärare, hon hade många små roliga hyss för sig.
Men när jag började fyran fick vi en annan lärare som hete Leif. Jag tyckte
det var tråkit att vi inte skulle ha Maj mer men våran nya lärare Leif var
också jättesnäll. Vi fick ofta sjunga med honom. En låt jag kom ihåg var
”Do you wanna dance”. Då fick jag spela trummor, Charlotta fick spela bas
och Natalie fick spela gitarr.
När vi gick ut femman lämnade vi Leif och Bobergaskolan. Efter ett
härligt sommarlov började vi på Gläntan. Där fick vi en lärare som hette
Beatrice. Hon var inte lika bra som Maj och Leif men hon var okej. Sexan
var ett roligt skolår. Vi hade börjat på en ny skola med massor av nya
människor.
Ännu ett år hade gått och våran klass skulle splittras. Men jag hade
tur och hamnade i samma klass som Charlotta, Natalie, Susanna och
Charlotte. Vi fick två nya klassföreståndare, Berit och Göran.
Årskurs åtta var det jobbigaste skolåret. Det var mycket läxor, många
prov och vi skulle få de första betygen. Man hade en stor press på sig hela
tiden. Jag minns att man ofta var stressad inför proven.
Nu när jag går i nian känns det bra att ha gjort bort åttan för jag
tycker den var jobbigast. Det känns underbart härligt att gå ut nian och få
börja gymnasiet och gå den linje man är intresserad av. Men jag kommer att
sakna alla kompisar på den här skolan.
Min syn på skolan
Hej Ministern. Jag är en kille som går på Broås Skolan i Piteå och jag ska
berätta hu min skola är.
När jag tittar mig runt i vårat klassrum så ser jag bänkar och stolar av
varierande kvalite. En del stolar och bänkar har säkert varit med i nog ett
par år. De är inte så speciellt fina.
Man får vara bra på att leta för att hitta en felfri stol och bänk. Rätt så
många av stolarna är klottrade på eller så vinglar de. Så man måste
koncentrera sig når man ska skriva. Väggarna är nog det enda man kan säga
som är relativt fräscht vet ej hur det stavas för de målades om ifjol.
Men trots det så har någon fjortis sjua lyckas klottra lite men ändå inte
så mycket men det är principen som räknas klottrar en klottrar alla. Det
var klassrummet vårat. Nu till hallen och skåpen utanför. Direkt man går ut
så ser man den ny städade hallen och skåpen (vi städade för ca 3 veckor
sedan).
Så det ser rätt så bra ut om man gämför hur det såg ut för ut. Det var på
gränsen till katastrof. Snus i taket, gurkor och tuggummi på golvet. Som
sagt det blev bättre.
Oasen
Det är en trevlig liten vrå där alla elever brukar träffas för att umgås
med varandra. Såfforna som vi fick ifjol är i ganska så bra skick en och
någon annan lagning får man ju räkna med. En av såfforna gick sönder redan
i fjol, det var någon titen idiot somskar sönder en dyna och vips på tio
röda tog elevrådet bort den såffan. Alla trodde vi skulle få tillbaka den
men så blev det inte. för ut där vi har såffan nu så var det bara två
bänkar, men då har vi ju vanliga bord och stolar att sitta på. väggarna i
Oasen är också nymålade, men då har någon skrapat bort färg på en utav
väggarna. Om man kollar upp i taket så kan man se en och någon annan gurka
men sissi och Ilåna gör sitt bästa när det gäller städningen.
Data Salen
Det är den ultimataste platsen att vara på om man nöter data som jag.
Själva data salen är i bra skick om man bortser från datorerna. Enligt mig
är de stenålder 233mhz smider inte direkt på Men vi har 1,7 Ghz
undanstoppade. Data lärarn vill inte ta fram dem. För han är rädd att de
ska bli förstörda. Han väntar att de ska bygga en ny datasal. För den vi
har nu är på ett urkasst ställe. Skolan har haft lite problem med
förstörelse i datasalen.
Förstörda tangentbord och ”borttappade” muskulor. Men de tror att den nya
data salen blir klar till sportlovet, själv är jag ganska så optimistisk.
Kontentan av det hela är att den här skolan är relativt bra. Alla skolor
har ju sina upp och ner gångar. Jag själv skulle nog rekommendera den här
skolan till andra personer att gå på.