Eftergymnasial utbildning – Sida 4

Inskannad version

Mina skolår
Jag tror att varje sexåring som ska börja skolan känner en viss oro,
spänning och förväntan. Men vissa har lätt och ta för sig och visa
framan|da och vissa inte. Jag var den där lilla försiktiga, blyga flickan
som endast vågade ta för sig bland kompisar och familj, men annars stod
gömd bakom pappa, som var min stora ”hjälte”. Han som visste allt och som
kunde hjälpa mig i alla situationer. Nu hade jag inte honom mer, jag fick
klara mig själv. Ingen att gömma mig bakom.
Detta var ett stort steg för min självständighet. Jag fick börja
anförtro mig till lärare och kompisar, det var svårt till en början men jag
lärde mig tillslut. Allt eftersom tiden gick skaffade jag mer och mer
kompisar, både killar och tjejer. Skolan var trotts allt inte så dum.
Samtidigt som jag fick träffa kompisar och leka fick jag lära.
Min mamma hade varit sjuk länge, men så kom den dagen då hon fick flytta
till himmelen. Jag minns att jag var rädd för att gå till skolan, vad
skulle dom säga. Skulle de tuffa killarna reta mig för att jag inte hade
nån mamma. Jag ville inte vara annorl|unda. Det tog ca 2-3 veckor innan jag
var tillbaka i skolan igen. Jag hade fått brev ifrån några utav kompisarna
under den tiden jag var hemma. En skrev att hon var ledsen för det som hänt
och att alla i klassen väntade på mig. Det var skönt att höra, men jag var
ändå rädd för alla frågor de skulle ställa.

Efter en tid märkte jag att det inte var som jag trott. Visst var dom
nyfikna och sugna på att fråga, men nästan ingen vågade. Mina fröknar sa
till mig, så fort jag kom tillbaka.
-Känner du dig ledsen eller vill prata med någon så finns vi här. Detta sa
de upprepade gånger till mig. Jag pratade aldrig med dem, men det kändes
skönt att veta att de fanns där. Lärare som brydde sig.
Det sista året i mellanstadiet minns jag att jag utvecklades mycket.
Jag hade fått fler ”nära” vänner och klassens sammanhållning var hade
blivit mycket bättre, killarna hade mognat. Jag var nu en av dem som hördes
och syntes mest. Mina kompisar och jag övade danser på rasterna som vi
sedan visade upp. Jag minns att vi sista terminen gjorde en riktig ”show”.
Vi gjorde en uppvisning av ”Miss World” och visade upp för nästan hela
skolan. Detta stärkte mitt självförtroende väldigt. Jag vågade ta för mig
ännu mer och hade hittat ett stort intresse för dans och musik. Detta
tycker jag att skolan till stor del ligger bakom. De lät oss dansa på
rasterna och göra det vi tyckte var roligt.
Detta gjorde att jag sedan fortsätte med mitt stora intresse när vi
började högstadiet. Jag valde DDM, (drama, dans, musik) som mitt tillval.
Jag fick träning i att lita på andra, stå upp inför folk, vara mig själv
mm. Jag tycker skolan har hjälpt mig till stor del att utveckla mina
drömmar och inse vad jag verkligen vill.
Idag kan jag se tillbaka på mina skolår och vara nöjd.
Allt jag har gått igenom i skolan, både motgångar och framgångar, har gjort
att jag är den jag är idag. Från att vara en blyg liten flicka, som var
rädd för allt och alla, har jag blivit en tjej som kan stå upp för vad jag
tycker, vet vad jag vill och dessutom ordförande i skolans elevråd.
Nu när vi ska börja gymnasiet känner jag bara stor glädje och förväntan.
Jag vet vad jag vill och tänker inte vara den som sitter gömd bakom någon.

Inskannad version

Mina skolår
Under låg och mellanstadiet har jag gått på Tunbergaskolan i Rävlinge.
Jag minns väl min första dag i skolan,
jag var ivrig att lära mig något nytt och samtidigt kändes det lite pirrigt
i kroppen att jag inte skulle göra bort mig för de andra eleverna. Under
den tiden var varje dag i skolan en ”bra dag”. Jag kom hem till min mamma
och jag brukade berätta vad jag fått lära mig och vad jag hade varit med
om. Det gick ganska bra för mig i skolan och jag hängde med på alla
undervisningar. Jag fick många nya vänner och en av dem var Isak Levin som
fortfarande går i min klass än i dag. Mina lärare hette Maj och Elsa under
lågstadiet. De var väldigt duktiga och erfarna lärare. Varje gång jag hade
svårigheter inom någonting så var dom till hjälp, det behövde inte bara
vara problem i matte eller något annat ämne som man hade svårt med. Det
kunde någon gång vara att jag var osams med någon annan och då var dom
alltid där till hjälp. Bland pojkarna i min ålder handlade det ofta om makt
under rasterna, endel ville vara något mer än de andra och brukade komma
och reta en för att på något sätt dölja sitt eget dåliga som fanns inom en
själv.
Detta märktes tydligt under åk 2-3 då sådana som hade halkat av i
undervisningen lite grand, sådana mådde dåligt och började pukla på andra
som då var flitiga.
Men det kan hända att jag tar fel när det gäller mig. jag menar att det
kanske var pågrund av min kristendom som jag blev retad. Som tur var så var
jag inte svag varken i mitt inre (känslor) eller yttre (muskler). Så det
var en stor fördel annars hade jag säkert varit mobbad. Men senare under
mellanstadiet blev jag trots allt mobbad av några elever på skolan. Den
mobbingen varade ungefär ett år och det började då gå trögt för mig i
skolan eftersom jag inte längre trivdes i den miljön jag vistades i. Det
hela började ungefär med att jag blev retad för att jag var norsk och var
inte som alla de andra i skolan. Jag tog faktiskt åt mig en hel del av
deras komplimanger och visade det med att jag ibland försvarade mig med
ord. Hade jag inte visat att jag inte tog åt mig så mycket av deras
rappakalja så hade jag säkert klarat mig undan från allt det där, men det
är lätt att säga så nu. Ibland tänkte jag att jag skulle gå till mina
lärare och berätta hur det stog till, men då hade jag också en tanke av att
då kommer situationen att förvärras och då kommer dom att fortsätta reta
mig ännu mer för att jag gått och skvallrat inför lärarna. Det gick en
liten tid och det var någon gång i 4:an då jag tänkte att jag går och ger
alla stryk så att allt skulle ta slut någon gång. Men det blev inte så
mycket av dom tankarna. Min mor såg att jag inte mådde så bra och undrade
vad som hade hänt med mig. Först ville jag inte svara på hennes fråga men
sedan kände jag att det var lika bra att säga som det var.
Det hela slutade med att det blev en liten utredning i klassen och nästan
allting ordnades upp. Jag fortsatte då som vanligt att jobba i skolan och
allting verkade mycket lättare. Senare under 5:an började jag att träna
fotboll och det gick väldigt bra för mig i fotbollen men jag lade av med
den efter ett år. Men inte helt, vi spelade nästan alltid fotboll på
rasterna och det var roligt.
Jag mindes särskilt en lärare på skolan när jag gick i 6:an det var en
slöjdvikarie han hade vi hela 6:an ut eftersom Hasse Palm (riktiga läraren)
skulle vara lärare i några mer ämnen på Häverudsskolan. Den vikarien han
kunde nästan ingenting, han bara stod där i salen och såg på. Han var inget
vidare till lärare.
I 4-6:an var jag mycket med Peter Aronsson och vi brukade fara till
Undvallabacken och åka slalom men en gång när vi var där bröt jag benet och
det var en av orsakerna som jag slutade med fotbollen. ja även slalomen,
jag började åka snowboard istället och det gör jag än idag.
I 7:an började jag Häverudsskolan men lite osäker jag hade lite funderingar
på att gå på Tingbackaskolan innan jag började eftersom jag hade haft många
vänner där som jag kännt sedan tidigare.
I 8:an fick jag åter Hasse Palm som slöjdlärare och jag var väldigt nöjd
att få samma lärare tillbaka. Jag tycker att min tid i grundsskolan har
gått väldigt bra trots att det har hänt en del otrevliga saker. Jag hoppas
också att det fortsätt bra också nu under åk 9.

Inskannad version

Min syn på skolan!!
Klockan ringde! Jag satte mig yrvaken upp i sängen och försökte nå min
väckarklo|cka, den som jag fick i 15 års pressent av min lilla sysster. Det
kan ju också för|klara varför den ser ut som en sjöljung|fru.
Sakta men säckert vaggade jag mig ur min varma, sköna helt underbara säng.

Jag gick sakta till duschen och satte på vattnet. I början var det iskallt
men under tiden jag kissade han det bli varmt och skönt och jag klev in i
duschen. Efteråt tog jag på mig min kläder och åt lite frukost. På
morgon|en kan jag inte äta mer än en liten macka.
Sedan tog jag på mig min jacka.
Klockan var nu 7.50 och jag började kl 8 så det var dags att börja springa.

Jag kom in i skolan kl 8 prick och sprang in i mitt klassrum. Där framme
vid den vita tavlan stod det en helt främmande person.
Jag gick och satte mig i en bänk som var placerad långt fram i klassrumet.
Karln berättade att han var skolminister och han ville veta våran åsikt om
denna skola, så att den går göras bättre. Vi fick ett vitt papper där vi
skulle skriva de posetiva sakerna och de negativ sakern. Så jag satte igång
med en gång.
Min skola.
Jag trivs mycket bra på denna skola. Här kan jag vara mig själv.
Euförsej är det en gammal skola med ett dåligt ventelation. På sommaren när
man kommer in i klassrumet kan det vara varmt som i en bastu. PÅ vintern
när man kommer in kan det vara iskallt.
På väggarna är det mycket klotter. Det är inte så fint men jag tror det
skulle hjälpa med en klotterväg.
Skolkningen på våran skola är ganska vanligt. Folk går hem istället för att
gå på lektioner. De klagar på att de inte kan andas i denna skolan.
Annar så är maten mycket god och jag äter lunch varje dag. Det finns alltid
2 maträtter att välja på.
Jag som tycker om att idrotta tycker att det kan vara lite mer idrott på
vårat schema. Men lärarna säger att det inte finns tid och lärare till det.

Som i alla andra skolor finns det mobbing här. Inte i en så stor skalla men
det finns och det har vi försökt bekämpa i flera år. Det har minskat nu men
det finns lite kvar.
Jag fick höra av en kommpis som går på en annan skola att de hade haft drog
och nikotin information.
Det har aldrig varit någon på våran skola som har pratat om detta. Det
tycker jag är lite dåligt. Det har det!
Det finns en grej som jag tycker om med denna skola. Det är att det finns
så många fritidsaktiviteter. Varannan kväll kan man vara nere vid gården.
Ibland fixar skolan ishockey billjeter och fotb-|ollsbilljeter, ibland så
åker vi och badar. Detta är en vanlig skola som jag trivs mycket bra i,
hoppas alla andra gör det också.
Lärarna här är helt underbara, var tvungen att skriva detta. / Isak

Inskannad version

Mina skolår
Lärare, nationella prov, snus och musik

Jaha. Nu sitter jag alltså här, sal 10 på Stenhagaskolan i Gilspång.
Nationellt prov var ordet. Nationellt prov som ska genomföras på 2 timmar
och 45 minuter.
Vi har fått papper om hur detta ska genomföras. 4 uppgifter att välja
mellan. Jag har valt uppgift nummer 1, att skriva en krönika om mina
skolår. En ganska lätt uppgift tänkte jag. Men nu, några minuter in på
lektionen, inser jag att det kanske inte alls var en så lätt uppgift. Var
ska jag börja? I ettan eller kanske i sjuan? Jag börjar nog någonstans i
mitten. Varför inte i femman? När jag sist satt med ett sånt här nationellt
prov i handen. Fast det jag mest kommer ihåg från den tiden var att det
handlade om matte, matematik. Inte som i det här fallet, svenska. Och då, i
femman, tog jag det mest som en lek. ”Nu ska vi ha ett Nationellt prov små
barn. Det här provet gör alla som går i femman. Jobba nu ordentligt!”
Frökens uppmaningar om att jobba ordentligt. De hade man hört många gånger
förut, varför skulle de betyda något alldeles särskilt nu?
Det är nog inte bara jag som lagt märke till de här orden. De tre ”magiska”
orden. Alla lärare och fröknar säger de jämt. Men jag funderade (och
funderar) nog ganska mycket på just de orden ”Jobba nu ordentligt”. Det
kanske är en mening som alla blivande lärare måste lära sig säga. De kanske
sitter och tränar på dem, ”Jobba nu ordentligt, jobba nu ordentigt..” Eller
kanske inte, men man vet ju som aldrig. Lärar yrket är nog inget av mina
drömyrken direkt.
Tänk att behöva stå där framför en klass, skrikandes ”JOBBA NU ORDNTLIGT!!”
och ingen lyssnar. Att få rätta alla dessa prov och läxförhör, och hela
tiden längta till sommarlovet. Fast lärarna är nog lite som oss elever. Vi
längtar ju också till sommarlovet. Och även fast det är lärarnas uppgift
att just lära oss saker, så lär nog vi elever dem ganska mycket också.
Livet lär oss nya saker varje dag! Oj, det där lät nästan som en prästs
ord.
Så, vad var den här uppgiften om? Att skriva om mina intryck från
skolåren.. Intrycken är många, och än så länge har jag väl lyckats ganska
bra i alla fall?!
Nu kanske jag kan berätta om lite intryck från den här skolan, ”Stenis”.

Innan vi ens hade börjat här, i sexan fick vi höra av andra att sjuorna
skulle få ”smaka toastolen” den första dagen. Men skulle bli doppad i
toaletten. Vi var skit rädda första skoldagen. Ingen sjua vågade nog gå på
toaletten under den första veckan. Hellre kissade man på sig, än gick på
toa.
Men sen släppte det och vi vågade gå. Niorna var inte så farliga som de såg
ut. Hemskt stora, ja. Men ungefär lika farliga som min Sprite flaska.
Jusste, det är med läsk är också ett starkt intryck. På Stenhagaskolan får
man nämligen äta godis och dricka läsk i korridorerna. Och kiosken ligger
alldeles bredvid. Mini-Ica eller Ica-Bosse, kalla den vad du vill.
Dit går man ganska ofta. Och varje gång möts man av orden ”Cha, vad ska du
ha nu då? Är det äcklig mat igen?” Och alltid köper man samma sak. 3
choklad bitar för 10 kr. Sen bjuder man alla kompisar, så man nästan inte
får något kvar själv. Och har man inga pengar så lånar man av någon. Efter
en vecka har man kommit upp till ganska höga skulder. Men vad gör man inte
för lite godis?
Ett tredje intryck är snuset.
Nu, efter snart tre år, har jag vant mig för jag ser det inte lika mycket
längre. Men förut, i sjuan, var snuset överallt. Inte bara under läppen på
de ”coola killarna” utan även på väggarna, i taket, på väggarna, under bord
på TV:n, ja överallt. Många gjorde sin ”snusdebut” redan i sjuan. Jag har
aldrig gjort min.
Där gick vi alltså. Vi små sjuor, bland alla stora åttor och nior. Rädda
var vi. Rädda för att få smaka toalett, rädda för att åka fast för snatteri
på Mini-Ica även fast vi inte gjort något, rädda att bli träffade av
nerramlande snus från taket. Men det var som en spännande rädsla, en nästan
rolig rädsla. Tidigt lärde vi oss vilka man passade sig för. Vilka som var
snälla och vilka som inte var det.
Under hela min högstadieperiod har musik spelats. Eftersom vi hade turen
att få våra skåp i TV rummet hörde vi och hör vi jämt på musik.
MTV står på, på högsta volym, alltid. Man måste nästan skrika när man går
förbi. Men nu, under nationella proven, är den avständ. Det hänger en lapp
på den, med orden ”TV:n stängd pga nationellt prov i årskurs nio”.
Det är nästan alldeles tyst i korridoren, hela klass rummet är tyst.
Vi är en klass med rykte att vara skrikiga och bråkiga, men nu är det lugnt
och tyst.
Men i mina hörlurar spelar National teatern ”Vi är barn av vår tid”.Och det
är väl just vad vi är, barn av vår tid.
Jag dricker nu de sista klunkarna av min Sprite och avslutar med Bob hunds
sköna ord.
Nu är det revulotion på gång!

Inskannad version

Min syn på skolan

Till skolminister Tomas Östros

Jag har blivit ombedd att skriva ett brev till dig angående den nuvarande
uppläggningen av skolan och hur jag senare i livet vill se hur det
utvecklas.

Jag tycker att skolans värld är relativt orättvis! Kanske det är
ömsesidigt? Lärarna behandlar eleverna orättvist och eleverna behandlar
lärarna orättvist. Det är i alla fall så jag ser det! Under mina 9 skolår
har jag sett många bra lärare och även många dåliga. Men jag har bara hört
om dåliga lärare!
Det tycker jag är tråkigt att höra, för det finns även så många bra lärare
man kan prata om! Så att de också får lite kredit. Skolan har också regler.
Vissa bra och vissa mindre bra. Jag kan ge exempel på några bra:
Att man inte får äta godis/dricka läsk på lektionerna. Det kan man väl lika
gärna göra före eller efter lektionen? Och sen så ska man faktiskt
koncentrera sig på lektionerna! Inte på godiset, utan på lektionen!
Min egna drömskola för framtiden ser ut som så att det är inte alltför
stora skolor med för många elever i varje klass. På så sätt kan eleverna få
bättre hjälp och då bildas också starkare band mellan elever och lärare.
Det ska också finnas relativt nya och nyligt uppdaterade läromedel så att
eleverna får rätt information för just det året eller året innan!
Rekryterade och kunniga lärare är också förstås väldigt viktiga inom
skolans värld! Lärarna ska då förstås också vara tålmodiga och snälla, men
ska också kunna säga ifrån.
Skolan får gärna erbjuda eleverna att åka på fler kulturella evenemang. Det
lär ju även eleverna av! Det är roligt samtidigt som att eleverna tar in
och lär sig t.e.x. teater eller ett uppträdande med sång e.d. Skolmiljön är
ju såklart också avgörande för ett barns skolgång! Man blir gladare och
piggare och mer alert av en bra skolmiljö!
Det är även viktigt att eleverna lär känna varandra och jobba ihop som par
eller grupper. Mest är det viktigt att tjejer ock killar lär sig att jobba
till sammans och samarbeta, eftersom att det kommer man göra livet ut.

Kära ministern! Jag hoppas att du tycker att mina förslag och åsikter kring
skolan är rimliga! Denna information är väldigt relevant för framtidens
skolungdomar!
Tack för att jag fick möjligheten att uttrycka mina känslor kring skolan!

Med vänliga hälsningar!

Inskannad version

Bäste skolminister,

Jag sitter just nu i skolan och försöker skriva ett nationellt prov i
Svenska. Jag kan välja mellan fyra lika tråkiga ämnen som inte säger mig
någonting.
Just nu sitter hela Sveriges nionde|klassare och svettas och försöker
komma på vad de ska skriva. En del av dem har ingen aning om vad som är
skillnaden på en krönika och en novell, en del av dem sitter och oroar sig
för vilket betyg de ska få. Andra kanske ser orden hoppa framför sig och
sitter och kämpar för att ens förstå uppgiften.
Vad gör du själv just NU? Det är ju ganska tidigt, du kanske ligger och
sover? Det hade jag gärna gjort själv, men vi har ju som bekant skolplikt i
Sverige.
På Pappret jag har framför mig står det att ”skolministern vill förändra
skolan”. I helvete heller!, tänkte jag först. Men jag känner ju inte dig
och det är möjligt att du faktiskt vill förändra skolan men jag undrar om
du är rätt person för jobbet.
Minns du någonting från din skoltid? Vet du något om hur det är att gå i
skolan idag? Vet du någon|ting om att ha dyslexi och behöva kämpa som en
gnu för att hänga med? Vet du någonting om att vara mobbad och inte våga gå
till skolan? Har du någon aning om hur det känns att få en
gymnasievalsblankett som det står ”ej behörig” på? Har du någonsin blivit
upptryckt mot en vägg och taffsad på av dina skolkamrater?
Skolan suger, skolministern! Vad tänker du göra åt det? Vad tänker du
göra för alla de som inte kommer att få god|känt på detta prov? (Mig, till
exempel? Jag har säker ”svävat iväg från ämnet” eller något).
Om jag får försöka mig på en gissning så kommer du inte göra ett skit – De
eleverna får väl gå på Ängagymnasiet ett par år och försöka få svenskbetyg
bäst de vill.
Jag har vänner som antagligen inte kommer att få betyg i ett eller flera
kärn|ämnen. En del av dem käkar hellre gift än går på Ängagymnasiet, varför
är det så?
För att detta inte bara ska bli en massa gnäll utan lite konstruktiv
kritik också så kommer några ”förslag på tänkbara förbättringar”:
Inför flextid! Jag vet inte hur dt är med dig själv men själ kan jag vara
ganska morgontrött och hade gärna gjort det här provet en timma senare.
Avskaffa betygen! Jag (och många med mig) vill slippa att hela tiden få
saker vi gör bedömda och betygsatta, Hur mycket säger egentligen betygen om
ens kunskaper? En av de intelligentaste människor jag känner har IG i alla
ämnen utom tre. Min mamma gick ut med etta i matte, idag undervisar hon
ibland i det. Kan vi inte få skriftliga omdömen i stället?
Ändra hela skolsystemet! (Det här tycker du säkert var ett förslag på en
otänkbar förändring istället men jag tror att det är vad som behövs). Jag
citerar än en gång det underbara provpappret med ”vi lär inte för skolan
utan för livet” Du får ursäkta mig skolministern men jag tycker inte det
känns som om jag efter snart nio år i skolan har de ”färdigheter och
kunskaper” som behövs för att klara mig ute i livet. Varför kan jag inte få
hoppa av skolan och göra någonting annat i ett år? Jag har för mig att det
behövs folk inom vården. kan inte ungdomar få göra praktik på ett
ålderdomshem eller liknande? Det blir ju två flugor i en smäll,
skolministern!
Jag vill ut i Världen, jag vill känna att jag gör något för samhället,
att jag behövs! Visst, det är säkert jätteviktigt att kunna ta ut
satsdelarna i en mening och att veta om magnesium är ett grundämne eller
inte (det är det va?). Men jag tror nog man skulle kunna lära sig en hel
del utanför skolan också.
Innan du avfärdar detta som patetiskt gnäll så vill jag bara tala om att
jag har hyfsade betyg, jag är inte mobbad, de flesta av mina lärare är
jätteschyssta, jag har kanske inte någon anledning att gnälla egentligen.
Vad gnäller jag då för? För att jag trots att jag inte har några direkta
problem är väldigt less på skolan. Då kan jag ju föreställa mig hur det är
för de som faktiskt har dyslexi, eller är mobbade eller fortfarande inte
lyckats skriva en enda rad på detta prov. Kan Du tänka dig hur det är för
dem? Jag hoppas det och jag hoppas att det är sant att du vill förändra
skolan. Förändra den rejält och från grunden i så fall. För som det är nu
så längtar jag tillbaka till dagis, fast jag alltid avskydde att göra
pärlplattor.
Med vänliga hälsningar

Inskannad version

Mina skolår
Jag började skolan när jag var 7 år gammal.
Jag tyckte att det var lite spännande att börja i första klass.

Men jag blev ganska snart retad för lite allt möligt. För jag blev arg
ganska lätt så dom tyckte att det var roligt att reta mig.
Ibland så blev jag mobbad av flera stycken killar. På lektionerna så kund
jag bli lite efter för jag kunde inte jobba lika snabbt som det andra. Jag
tyckte att det var ganska jobbigt i skolan för att jag blev efter i
böckerna och för att jag blev retad. Men ibland tyckte jag att det var
roligt i skolan för vi spelade spel och lekt lite lekar på någon timme på
en lektion. Jag trivdes ganska bra i klassen när jag gick i ettan. Men när
jag började i tvåan så blev det jobbigare. För att nästan varje dag blev
jag kallad för tjockkind av nogra killar som hette Tommy, Ingmar, Arvid och
några andra killar som jag har glömmt namnen på. Det var på rasterna när
jag tillexempel spelade fotboll med mina kompisar. Så naturligtvis så
skulle mina fiender vara med. För att dom skulle kunna reta mig för
tjockkind. Då kunde jag inte koncentrera mig på fotbollen. För jag blev arg
och ledsen. Så jag gick där ifrån och sa till en rastvakt att dom killarna
hade retat mig för tjockkind, Läraren gick med mig och sa till killarna som
hade retat mig att lägga av med det. Killarna bad om ursäckt. Jag blev lite
gladare för att dom hade sagt förlåt. Jag blev med på fotbollen igen och
spelade tills rasten var slut.

Man kan säga att jag blev retad från ettan till sexan.

När det hade ringt in så skulle fröcken läsa en bok för oss. Vi hade några
lektioner i veckan som fröcken läst för oss i en bok. Jag tyckte det var
roligt när hon läste för oss. För jag tyckte att boken var spännande och
rolig.

När vi skulle räckna så fick jag och några andra kompisar gå in till en
lärare som hjälpte oss som behövde lite mer hjälp. Hon hette Ingegerd. Jag
tyckte det var ganska jobbigt att räckna i vår mattebok. För jag hade det
svårt att lära mig talen.

När vi skulle läsa i en bok så fick jag också gå in till Ingegerd. Jag
tyckte det var jobbigt att läsa högt för jag hade det svårt att nöta in
orden jag läste. Jag läste inte lika snabbt som de andra gjorde. När jag
läste så gick det inte så bra för fröcken fick nästan hjälpa mig med varje
ord som jag läste. Jag stakade mig fram med nästan varje ord jag läste.

När jag började fyran så var det den värsta tiden för då började det en ny
kille i min klass. Han gick med ide gänget som hade mobbat mig. Han blev
boss i det gänget. Han retade mig hela tiden. Från fyran, feman, sexan och
lite i sjuan.

När jag kom till högstadiet så blev det mycket bättre för att jag började i
en liten grupp som behövde extra hjälp. Men jag hade otur när vi skulle ha
täslöjd. För vi fick ha det med min fiendes klass. Han retade mig
naturligtvis på träslöjde. Och jag blev jettearg på honom. För att han
retade mig. Jag sa till läraren och han sa till honom. Men när jag började
åttan så skulle han flytta.
När han hade flyttat så blev det bra. Jag tivdes i åttan och jag tivs i min
klass nu i nian också. Jag har en bra lärare som lär ut oss mycket bättre
än vad de andra lärarna hade gjort på Kullbergskola. Jag tycker det är lite
jobbigt i nian med alla nationela prov. Men annars så tycker jag att det är
skönt att gå sista året på grundskolan. Jag tycker det ska bli roligt att
börja gymnasiet.
Slut

Inskannad version

1. Mina skolår

Jag minns fortfarande min första dag i skolan.
Min mamma och pappa var med, eftersom att det var lite pirrigt.
När vi blev in släppta i klassrummet och vi hade ”suttit” oss ner på våra
nya platser, så presenterade våran fröken sig som Britt-Marie.
Hon verkade jätte snäll, så jag började att känna mig lugn nästan på en
gång Jag satt ner brevid två kompisar från dagis.
Våran första uppgift var att måla någonting som vi hade varit med om på
sommarlovet. Jag målade en bild på min familj på en bad|strand.
Pappa och Mamma låg och solade, jag och min lille bror lekte med våran hund
i vattnet. (på bilden alltså).
Sedan innan våran förstaskoldag var slut så fick vi barn en rosa keps var.
Så att alla andra elever på skolan skulle se att det var vi som var dom nya
”ettorna”, när vi var ute och lekte på rasterna.

Sedan var det dags att få en ny lärare igen, i åk. 4.
Då fick vi en lärare som hette Östen. Han var också jätte trevlig, så jag
kände mig än en gång lugn.
Men då när man börja fyran, så var man ju ”stor”, så då fick inte mamma och
pappa följa med.

Det var faktiskt mycket roligare lektioner i fyran, femman och sexan. för
att Östen var så påhittig.
Som en gång i sexan…Då fick vi såga isär ett älghuvud (eftersom Östen var
älg jägare). Det var nog det äckligaste jag har gjort. ”ussch!”

Och nu sitter man här, och har precis valt hur sin framtid ska se ut,
gymnasievalen.
Det känns lite konstigt, trots allt så går vi bara i nian, och har ändå
valt, till stor del, hur våra liv ska se ut i framtiden. Jag tycker att man
är för liten för den sortens val…

Det känns också lite konstigt att bli minst på skolan än en gång…
Jag kommer nog att sakna att gå på högstadiet, men det vet man ju aldrig
heller…Det kanske blir kul på gymnastiet. Vi får väl se hur det blir.

Inskannad version

Mina skolår
När jag skulle börja mina skolår i förskolan var jag nervös. Hade inte
någon kompis som var lika gammal som jag och alltså kände jag inte någon i
klassen.

Första dagen frågade My, Klara och Sanna om jag ville vara med dem och
leka. Sedan dess är två av dem fortfarande några av mina allra bästa
vänner.

Minnena från förskolan är inte så många som jag önskar att det var. De jag
har är i alla fall mest positiva.

Ett minne är när Niklas och Erik satt och ritade. När Erik visade Niklas
sin teckning ramlar Niklas, som satt och vägde på stolen, bakåt och
skrattar. Undrar vad Erik ritat för något.

Ett negativt minne var när alla skulle vara utklädda vid påsk som
påskkärringar eller liknande.
På bussen till skolan åkte de som bodde i Gulmåra. När de ur klassen inte
var utklädda medan jag var det blev jag ledsen och orolig för att de skulle
mig. Minns precis hur jag kände mig.

På bussen satt jag bredvid Emma och hon hjälpte mig att ta av mig
påskkärrings-kläderna och stoppa ner dem i väskan. Det var en mörkrosa
väska med Mimmie Pigg på. Älskade den väskan.

När vi hade kommit fram till skolan berättade jag vad som hänt för My,
Klara och Sanna. De frågade om inte fröken hade ringt och sagt, att vi inte
skulle vara utklädda.
Eftersom hon inte gjort det, blev jag arg och ledsen.

Det visade sig att det var fler som inte fått veta att vi inte skulle klä
ut oss. Tyckte synd om dem, jag hade åtminstone fått av mig kläderna.

Börja lågstadiet var nervöst och spännande; Gå i en ny klass och samma
skola som min stora syster och Emma var något stort.
Emma har jag alltid sett upp till och tyckt att hon är en underbar kompis.

I lågstadiet lekte vi alltid ”tjejerna mot killarna” eller ”killarna mot
tjejerna”. Vad leken hette berodde på vilka det var som jagade. Det var en
lek som gick ut på att fånga alla tjejer eller killar. Om man blev tagen
skulle man sitta på en bänk tills det kom någon och nuddade en. Då blev man
fri och fick springa runt och akta sig för de andra.

Detta var en lite farlig lek och det hände nog ganska ofta att någon
ramlade och skrapade upp knäna mot asfalten.

Under de tre åren på Stjärnskolan bytte vi lärare några gånger. Vår första
fröken blev allergisk mot något i skolan och kunde inte vara kvar. Det var
synd, för att hon var en snäll och bra fröken.

Sedan hade vi några olika ersättare tills vi i trean, tror jag att det var,
fick Susanne. Hon är en av de bästa lärarna jag haft.

I lågstadiet blev jag kär för första gången. Det var i tvåan eller trean
som jag blev kär i Sebastian Englund. Men jag vågade aldrig säga eller visa
det.

Mellanstadiet och fyran var jag väldigt nervös och orolig inför. Skulle
inte gå i samma klass som mina bästa kompisar My, Klara och Sanna. Det
kändes hemskt.
Det var okej när vi väl börjat och jag fick nya kompisar, som till exempel
Ellinor.

Vår lärare hette Maud Lilja och hon var väldigt bra. Hon såg alltid till
att det var arbetsro och var det någon som gjorde något dumt fick den en
riktig utskällning.

Hon har flyttat nu och det tycker jag är synd. Hade gärna gått och hälsat
på henne ibland.
I femman började vi, Mikaela, My, Ellinor och jag, att umgås med Louise.
Det var då vi lärde känna varandra.

I sexan började jag läsa tyska. Det gjorde många och det blev två
tyskagrupper. Louise och jag hamnade i samma grupp och lärde känna varandra
ännu bättre.

Vi i sexan skulle åka på skolresa till Göteborg tillsammans och för att få
ihop pengar sålde vi till exempel polkagrisar och ordnade discon. Dem
oklart om det ska stå ”Dem” eller ”De” hade vi på Dykaren eller i
Redarskolans cafeteria. Det var häftigt tyckte vi då.

I nästan hela sexan var jag tillsammans med Sebastian. Vi var båda så blyga
för varandra, att vi nästan inte vågade säga något till den andra. På
discona dansade vi tryckare. Det var mysigt.

Börja högstadiet skulle bli spännande och roligt. Att gå i samma klass som
mina bästa kompisar var precis vad jag ville.

I sjuan kändes allt spännande och jag var ofta nervös när jag skulle till
skolan. Det kändes jobbigt för att jag visste att det var inget att oroa
sig för egentligen.

I åttan kändes det bättre och jag lärde känna kompisarna i klassen bättre,
speciellt Magnus och Ivan.

När jag nu går i nian längtar jag på helgerna till skolan för att träffa
kompisarna och tycker att det är tråkigt att vi snart kommer att skiljas
åt. Kommer att sakna dem så himla mycket och jag är nästan säker på att jag
kommer att gråta floder vid skolavslutningen. Blir nästan tårögd när jag
tänker på det.

Nu när jag har skrivit det här märker jag att det mesta handlar om vänner
och inte själva skolan. Det är mina underbara vänner och lärare som gett
mig fina minnen från skoltiden.

Skolan handlar inte bara om att lära sig saker utan också att skaffa sig
vänner för livet.

Skulle vilja tacka alla vänner och lärare under mina år i grundskolan och
berätta att ni betyder väldigt mycket för mig. Tack för allt!
Du har skrivit en trevlig uppsats men det är viktigt att Du ser på mina
noteringar! Hoppa inte över subjekt i satserna!

Inskannad version

Mina skolår

Tiden har gått väldigt fort nyss gick man i lekis och nu går man i nian. Av
lekis kommer jag ihåg att jag var otroligt nervös den första dagen, och att
jag redan då hade börjat gruva mig för mellan stadiet.

Då det gå några år och jag lärt känna mina kompisar började det att gå
mycket bättre i skolan. Men redan då började jag att gruva mig för
högstadiet. De som gick där såg ut att vara Stora och farliga. Men med
tiden blev det bättre och bättre. När jag gick i sexan hade jag blivit
mycket starkare inom mig och tyckte at det inte var speciellt att böra
högstadiet.

Högstadiet har också gått fort. Jag har lärt mig hur man ska plugga. I
sjuan var jag på gränsen på godkänt och nu har jag välgodkänt och upp mot
mycket välgodkänt. Jag har också lärt mig att välja rätt kompisar. Än så
länge har högstadiet varit den roligaste skolan. Vi har haft olika lärar.
roligare idrotts lektioner. mer turneringar och frilufts dagar.

Nu har vi just valt till gymnasiet och det känns väldigt roligt. jag känner
mig säker att jag kommit in på det jag sökt, det ska bli roligt att träffa
nya kompisar. Det är inte heller så länge tills jag får börja jobba och ta
körkortet.. Jag har sommar jobbat i två sommrar, snart en tredje. Jag ser
fram emot att börja jobb. efter tolv år i skola är man nog ganska less. jag
har nyss tagit skoter körkortet. jag har ocksa börjat övnings köra med bil.