Elevens motivation: 4

Inskannad version

Mina skolår
19XX började jag i 1:an, fast jag kände ingen i min klass förutom min bästa
kompis som jag gått med på dagis, han hette Fredrik. Första dagen i skolan
skulle vi bestäma vem vi skulle sitta jämte, jag och Fredrik fick sitta
brevid varandra efter som vi kände varandra så bra..
Men jag och Fredrik var rätt så stökiga under lektions tid. och när vi
skulle sjunga ”nu är det slut för idag” så höll vi på att larva oss hela
tiden..
Till slut så tröttnade läraren som vi hade och hon hette Inga, hon var
tvungen att flytta på oss, jag fick sätta mig jämte en kille som hette
Tommy och Fredrik fick sitta jämte en tjej som hette Josefin.. Det hände
inte mycket mer under skolår ett..

Skolår 2
Efter ett långt sommarlov så kom jag tillbaka till skolan, resten av
klassen hade börjat tre dagar innan mig för jag fick lite längre lov
eftersom jag var utomlands.
I tvåan så fick också vara med en fritidslärare varje tisdag för att göra
kul grejer tex. rita, spela brännboll, baka och massa annat.
Vi blev uppdelade i två grupper i den första gruppen var B klassen och dom
fick ha en fritidslärare som hette Pia, vi fick ha en som hette Susanna.
Klassen lärde att börja känna varandra bättre många blev jätte bra
kompisar, själv blev jag kompis med Anders, Kevin, August och Isak.. På
rasterna brukade vi spela fotboll på skolans baksida men när 1:orna hade
fotbollsplanen så spelade vi mot dom om vem som skulle få planen.. Vi vann
många gånger men när dom vann så blev vi rätt kinkiga..

Skolår 3
Händer inget

Skolår 4
4:an var en stor skillnad från lågstadiet b.l.a att man fick ha på sig skor
i klass|rummet och att vi fick nya elever Kilhems|skolan..
Jag blev bästa kompis med en kille som kom från Kilhemsskolan han hette
Linus.

Skolår 5
På höstterminen hände inget, efter jullovet så fick vi två nya elever, en
tjej som hette Ella och hon skulle börja i min klass, och en kille som
hette Rebin som skulle gå i B.
Jag och Rebin kom från samma land så därför kände vi varandra.
Alla i B trodde att Rebin hette Rabbi, så det var kul att se hur förvånad
han blev när alla kallade han för det.

Skolår 7
Efter en lång sommar skulle man tillbaks till skolan. första dagen skulle
alla nya 7:or samlas i mat|salen för att höra rektorns tal.
I 7:an fick man många elever från Yrvikskolan som man blev helt bra kompis
med, och åkte upp till yrvik varje dag..

Skolår 8
Skolår 8:a var den längsta terminen av dom alla för inget hände förutom att
niorna myllade en lärare..

Skolår 9
På sommarlovet kände jag på mig att 9:an skulle bli den roligaste terminen
på hela grundsskolan. Redan efter sommaren så blev man beundrad av massa
7:or för alla typ visste vem jag va..
Under höstterminen hade vi inte mycket läxor och prov, som vi hade i 8:an,
utan det var rätt lungt och man kunde vara med sina kompisar.. I 9:an
glider man bort från yriksborna, så det blir mer stadsbor för sig och
yrvikare för sig. Vårterminen var lika kul som hösten.
Men det hände inte så mycket mer än att vi hade nationelt prov i onsdags,
och nu sitter jag här på ett annat nat.prov och skriver denna krönika..

Gå ut grundskolan
Ibland tänker man att man inte vill lämna grundskolan, för alla ska ju till
andra skolor så man kanske inte får träffa dom mer. Men det är bara en
tanke, nu vill man börja gymnasiet för då får man jobba med det man vill
bli i framtiden

Inskannad version

1. Mina skolår!
Jag minns mina skolår som något positivt, glädjande och ibland som något
negativt och tråkigt. Jag minns dagen så jag började i första klass på Isak
Bolinskolan. Jag och min bästa kompis kom i samma klass. Vi var nervösa och
upprymda på vägen till skolan. Vi hade båda var sin blommig klänning på
oss. Vi kände oss så vuxna och stora. När vi kom in på skolgården var där
massor av andra barn.
Jag som var ganska blyg, gick bredvid min mamma hela tiden. Vi hittade inte
vårt klassrum, men efter en runda på skolgården så hittade vi till sist.
Vårt klassrum låg i den stora byggnaden på skolgården. När vi gick in i
klassrummet tittade alla andra elever på oss, precis som om vi var
utomjordingar. Vår fröken, som hette Britt-Marie, tittade på oss med ett
leende och sa; ”Vad heter dessa små söta flickor då?”
Min kompis, Marlene, svarade; ”Marlene och Stefanie och vi är bästisar!”
Hon var inte så blyg som jag, så hon gick och satte sig på en stol mitt i
klassrummet. Efter en stund gick jag och satte mig bredvid henne. Vi hade
upprop och fick ut schema och välkomst-lappar. Sedan fick vi gå hem. Jag
minns dagen då jag började ettan som om det var igår.

Jag gick på IsakBolin tills jag slutade trean. Jag minns mina år där, som
de ”bästa” skolåren. På mellanstadiet gick jag på Trollslätteskolan i
fyran. Min mamma trivdes inte där, så vi flyttade till Fladie. Där började
jag på Vitebergsskolan, i klass 4B. Jag lärde känna två tjejer, som jag
blev bra kompis med. De hette Johanna och Monika. Vi hade kul ihop, men vi
var inte kompisar hela tiden. Jag gick på Viteberg ända tills jag började
sjuan. Jag gillade Viteberg. Vi hade alltid kul och jag ville alltid gå
till skolan.
Sen började allvaret. Vi skulle börja sjuan. Det var då vi skulle ha mycket
prov och verkligen behöva plugga. De flesta var oroliga över vilken klass
de skulle hamna, med vilka kompisar de skulle gå och vilka lärare de skulle
få. Till sist löste allt sig och alla blev ganska nöjda med sina klasser.
Jag bytte klass efter någon månad, för att Johanna gick i en annan klass.
Sedan dess har jag gått i samma klass och jag har varit nöjd med klassen.
Mina år på Fladievång har varit långa, tråkiga och jobbiga, men ändå roliga
och lärorika. Jag har alltid tyckt om skolan och klarat mig bra. Nu hoppas
jag bara på det bästa.

Inskannad version

Mina skolår

Första dagen i skolan var en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag skulle
börja i klass 1 d på Stensjögården. Skolan hade skickat hem en klasslista,
men jag visste inte vilka hälften på listan var.
Mamma tvingades att följa med mig och vi blev varmt välkomna av min
lärarinna, Maj Ekeroth. Klassen såg ganska okej ut och jag hade mina
närmaste vänner från förskolan med mig. Efter två år med klassen flyttade
vi och jag skulle börja på en ny skola, Parkskolan.
Där var klassen bra. Jag fick snabbt nya vänner och vande mig vid
deras miljö. Min nya lärare, Lise, såg fort att jag var en elev som brydde
mig om skolan och var snabblärd. Jag tyckte mycket om henne, även om jag
bara hade henne under ett år. Hon var snäll, rar och gjorde alltid något
roligt utav tiden. Spela piano kunde hon mycket bra och det tog jag som ett
plus.
Nästa termin när klassen skulle börja fyran fick vi två nya lärare,
Sara Lennartsson och Annesofi Söderberg. De var trevliga, men jag tyckte
bäst om Sara, hon var bestämd och rättvis medan Annesofi mest surade. Vi
hade ett trevligt år tillsammans och när vi slutade fyran då vi skulle
börja femman efter sommarlovet berättade Annesofi att hon hade fått jobb på
en annan skola och vi skulle åter igen få en ny lärare.
Han hette Steve Hensch, engelsman och ganska ung, undervisade oss i
engelska och SO-ämnena. Honom trivdes vi mycket bättre med och vi hade ett
bra år tillsammans.
Det värsta med klassen på Park var att killarna ofta tafsade och
höllt på. Jag minns riktigt en dag.
Det var fredag. Vi skulle in efter middags|rasten och alla killarna
samlades runt mig, de började hålla på så mycket att jag blev sur och
ledsen. Jag sprang iväg till toaletterna, innan jag hann låsa dörren var en
av killarna med mig inne på toaletten. Jag bad honom gå ut men han kunde
inte sa han, eftersom de andra höllt dörren utanför. När de äntligen
öppnade var jag så upprörd att jag sprang ner till toaletterna en våning
under och låste in mig där istället.
Efter ungefär en kvart kom två av mina tjejkompisar i klassen och bad
mig öppna dörren. Jag ville inte, kunde bara inte sluta gråta och tycker
inte om att visa mig då. Slutligen öppnade jag och vi gick upp till vårt
klassrum. Lärarna hade fått reda på vad som hade hänt. Sara skällde ut
killarna som hade gjort allt, Steve satt i ett annat rum och väntade på
mig. Jag gick och satte mig hos honom, han ville veta exakt vad som hade
hänt detaljerat. Det var svårt att berätta, allt hade gått så fort och det
kändes så hemskt.
Sara kom också sen. Hon berättade att de hade fått utskällning,
vilken jag hörde och om de gjorde något igen skulle föräldrarna kontaktas.
Det var en lättnad, vi pratade inte om händelsen igen.
Inför nästa läsår, som var sexan flyttades klassen automatiskt till
Lundegård. Jag och några till från klassen valde att byta skola eftersom vi
inte ville gå där, skolan hade inte bästa ryktet precis.
Jag skulle nu gå mina sista grundskoleår på Carl Fredriksskolan.
Inför sexan skulle man välja ett B-språk, tyska eller franska, om man nu
ville. Jag valde tyska.
Eftersom jag red då, vilket jag tyvärr har slutat med nu så hade jag
min bästa vän från ridskolan i min nya klass. Under vårterminen träffade
jag en kille på skolan, han var min pojkvän senare under ungefär fyra
månader. Kanske var det det bästa som hänt i skolan?
När vi skulle börja sjuan skulle ala klasserna splittras och bli
indelade på nytt. Det var kanske bra, men ändå inte. Jag hamnade i klass 7
E, inte precis en klass man ville gå i, där var ett antal elever som var
helt av banan liksom.
Precis innan jullovet i sjuan fick jag reda på att jag skulle bli
korsettbehandlad. Min rygg var inte som den skulle, jag hade scolios. Detta
tog jag hårt. Jag ville inte ha någon korsett, det vill nog ingen, men
iallafall. Den var av hårdplast och gjorde ont. Jag kunde inte använda de
kläder som jag ville, var tvungen att använda slappa byxor och stora tröjor
för att dölja min sak. Trivdes inte alls, speciellt inte i skolan. Kunde
inte vara mig själv och såg konstig ut. Slutet blev att jag slutade använda
den som jag skulle.
Nu går jag i nian, det är min sista termin här på Carl Fredrikskolan.
Det känns bra, men ändå inte. Kommer sakna alla de som verkligen har betytt
något.
Jag har sökt till Samhällsprogrammet med inriktningen
samhällsvetenskap på Silversjö här i Trelleborg. Har varit där på
studiebesök och hälsat på. De har och håller på att bygga om. Där är och
kommer att bli mycket fint. Trivdes jättebra där och jag tycker att det ska
bli skönt i en annan miljö. Jag ska fortsätta att läsa tyska, vilket jag
tycker bra om och hoppas på att komma i en klass jag kommer att trivas med.
Min älskade vän, själsfrände och allt har sökt till en annan linje och hon
är helt klart den jag kommer att sakna mest.
Tänker positivt, jag har bytt skola, klass och lärare ganska mycket
och då har det gått bra. Det kommer det att göra nu också.

Inskannad version

Mina skolår

Allt förändrades i åttan. Det var då jag började plugga. Jag hade precis
börjat åttan, och hade mycket press på mig. Det var mitt första skolbetyg,
och jag ville inte göra mina föräldrar besvikna.
Jag kommer ihåg sexan och sjuan jag gjorde aldrig mina läxor och gick
sällan till lektio|ner. Men nu var jag tvungen att ändra på det.
Jag började plugga hårt, och gick alltid till mina lektioner. Det började
kännas riktigt bra. Jag gjorde mina läxor och var mycket aktiv på mina
svenska lektioner. Det var första gången som jag kände att jag kunde klara
skolan. Och jag imponerade på många lärare, och snart började de att tro på
mig. Jag var väldigt lycklig och nöjd.
Så småningom började jag att älska skolan, mina läxor, lektionerna och
proven. Allting blev mycket lättare och jag ville aldrig sluta åttan. Åttan
var mitt livs höjdpunkt, för varje dag det gick, blev jag bättre i varje
ämne. Jag tog vara på mina möjligheter, och ville inte slösa min skoltid
till allt annat. Jag hade några vänner som inte brydde sig om skolan.
Och jag är väldigt glad att jag började plugga itid. Vem vet vad jag hade
för mig idag. det är min lyckliga och största minne från åttan.

Inskannad version

Mina skolår
Äntligen! Sista året i grundskolan.
Så tänker nog de flesta i årskurs nio just nu. Många tycker att det är
väldigt skönt att snart sluta, slippa outhärdliga människor. Själv tycker
jag att det ska bli rena himmelriket att komma till en ny skola med nya
människor. Börja om på nytt. Inte för att jag är missnöjd med den jag har
varit i dessa år, absolut inte. Men att kunna vara lite mystisk, få lära
känna nya människor och att dem får lära känna mig. Det längtar jag till.
Hur har nu mina nio skolår varit? Jo, de har varit fantastiska! Jag har
alltid tyckt om att gå i skolan, träffa människor. Jag är väldigt social
och jag älskar människor. Jag har alltid haft bra lärare som jag har tyckt
om. En del har varit strängare än andra, men de har alltid varit rättvisa.
Under mina nio skolår har jag också lärt mig väldigt mycket. Lärt mig hur
människor fungerar, lärt mig vilka kompisar som man skulle släppt för länge
sedan.
Det första skolåret minns jag mycket väl. Jag var rätt feg då. Jag var t.ex
livrädd för sexorna, de var så stora och skräckin|jagade. Nästan som
monster. Något som jag också minns väldigt väl var hur man gjorde när man
inte orkade äta upp potatisen i matsalen. Då tryckte man ihop potatisen på
tallriken med hjälp av servetter. När man sedan skulle gå och ställa
tallriken och slänga maten hoppades man innerligt att ingen skulle märka
det.
Hela lågstadiet var en period där man lekte väldigt mycket och lärde känna
sina klasskamrater.
Däremot var fyran, början på mellanstadiet, en ganska stor förändring. Det
började många nya i klassen och skolattityden förändrades. Inte på grund av
de nya klasskamraterna, utan på grund av att man helt plötsligt skulle vara
mer kaxig. Inte mycket lek, nej nu skulle man bli som de vuxna. Många
provade att röka i femman, sexan. Man började tröttna på sina
klasskamrater. Många som varit ens kompisar lämnade en helt plötsligt, för
nya, äldre kompisar.
I sexan gjorde man många viktiga val inför högstadiet. Man skulle välja
vilket språk man ville läsa, man skulle skriva elever på en lista som man
ville komma i samma klass med. Sommarlovet mellan sexan och sjuan var en
nervpirrig period. Man tänkte på hur ens nya klasskompisar skulle vara, hur
den nya skolan skulle vara. Hur man skulle hitta i den nya skolan. Sjuan
var ungefär som en testperiod. Man lärde känna sin nya klass, sin nya skola
och sina nya lärare. Man fick inga betyg utan lärarna kollade mest av vad
man kunde. En stor förändring skedde i sjuan, man började bli vuxen. Mer
ansvar, mer läxor och mer prov. På hösten i åttan fick man sina första
betyg. Det var väldigt spännande. I åttan fortsatte vuxenutvecklingen. Ännu
mer ansvar, läxor och prov. Nu kände man i stort sett även sin klass. Efter
åttan kommer nian som alla vet. Nian, ja här börjar det fulla allvaret. Här
kommer det prov i stora lass. Ett skepp kommer lastat med en massa prov.
Det var verkligen mycket pluggande på höstterminen i nian. Mycket stod på
spel, det var de betygen som man skulle söka in preliminärt till gymnasiet
på. Gymnasiet. Det ordet har man tänkt på mycket. Man har besökt ett
flertal skolor, haft föräldrarmöten och fått tonvis med gymnasieinformation
och häften hem i brevlådan. Man blir en aning förvirrad kan jag gott säga.
Men som sagt, jag ser framåt. Citatet ”Jag bryr mig om framtiden, jag skall
tillbringa resten av mitt liv där” är väldigt bra. Slutligen vill jag säga
att åren i grundskolan har varit många lärorika år för mig och det är jag
väldigt tacksam för. Hoppas att du är det med.

Inskannad version

MINA SKOLÅR
Jag minns första dagen då jag skulle börja skolan som det var igår. Jag
hade en rosa, tunn och lite fluffig jacka på mig. På ryggen hade jag en
rosa liten ryggsäck med Mimmi på. Jag var så stolt över min nya ryggsäck
och lycklig att få börja skolan att jag fullkommligt lyste av lycka.
Dagen innan hade mamma flätat mitt blonda hår och jag hade sovit med
flätorna så att det på morgonen var lockigt.
Innan jag skulle gå till skolan skulle pappa fotografera mig utanför huset.
Det var en perfekt dag att fotograferas ute. Det var soligt och varmt och
det var min första skoldag. Det var väldigt speciellt för mig den här
första skoldagen. Även om jag hade det här stora lyckliga leendet på
läpparna hade jag en stor sten i magen som tycktes växa hela tiden ju
närmare Lyran jag kom.

När jag kom in i klassrummet och jag såg att jag nästan kännde alla började
stenen i magen att krympa. Under mina två första år gick jag i en ett-trea
som det kallades då. Det var en klass där man blandat åk 1-3 i en och samma
klass. Jag hittade snabbt nya kompisar. Bland mina nya kompisar fanns det
även de som var ett eller två år äldre än jag själv. Men jag kom bra
överens med dem också.

På rasterna brukade vi leka i ett busksnår ganska nära skolan. Vi gjorde
små boxar och bestämde vilka som skulle vara hästar och bo i boxarna och
sedan vilka som skulle vara skötare. Jag fick oftast vara häst. Men det
gjorde ingenting det var lika roligt som att vara skötare. Andra saker vi
gjorde på rasten var att bygga kojor i skogen som låg intill skolan.
Vi byggde jättefina kojor men de förstördes oftast eftersom de var så små
och klena. Men en dag gick jag, mamma och min lillebror Johannes en
promenad i skogen precis vid skolan. Jag kom då på att jag ville visa kojan
som jag och mina kompisar hade gjort. På vägen in i skogen hittade vi
pinnar och grangrenar som vi tog med till kojan och byggde upp den till en
jättefin och kraftig koja.
Nästa dag då mina kompisar fick se kojan jublade de av lycka. Jag var så
stolt över min mamma som hade hjälpt mig med att bygga en så bra koja.

I trean fick jag byta till en hel trea för att ett-trean skulle splittras.
Min nya klass var inte så bra för att jag hade kommit ifrån mina kompisar.
Jag hittade aldrig någon riktig kompis i min nya klass. För första gången
hade jag fått en manlig lärare som inte var så speciellt snäll. lasse som
han hette, var sträng och lång. Jag gick bara ett år i den klassen men
under hela året gick jag och var rädd för honom. Bara längden gjorde att
vem som helst skulle ha blivit rädd för honom.

Men i fyran fick jag byta klass igen men den här gången till en jättebra
klass. Jag gick i denna nya klass fram till sjuan.
Jag hade fått en jättesnäll lärare som hette Ulla. Klassen hade bra
gemenskap och alla kunde vara med alla. Vi hade så roliga och lärorika
läger och resor att jag aldrig kommer att glömma dem.
Vi gick på museer, Gröna Lund, åt på fina restauranger, hade läger på olika
ställen som varje gång var helt rätt plats att ha läger på.

När det var dags att byta skola och klass igen började stenen i magen att
växa ännu en gång. Alla de kompisar jag fått på mellanstadiet skulle börja
på andra skolor så när jag kom till Lundsboskolan hade jag inte någon
riktig kompis.
Jag var nervös första dagen då jag skulle gå till denna främmande skola.
Jag tror inte att jag varit så nervös någon gång tidigare. Att börja på
Lundsbo betydde en stor förändring. Skolmiljön var en helt annan än den
varit på Lyran. På rasterna kunde man inte gå ut och leka på gården. Det
kom ingen och ringde i en klocka när man skulle gå in. Man fick ta sitt
ansvar och komma i tid och beté sig vuxnare. Jag var inte redo för det
ännu. Jag var fortfarande kvar i den åldern då man ville leka. Jag ville
inte växa upp utan kunna leka, bygga kojor mm.
Eftersom man inte kunde leka i skolan på samma sätt som man lekt på
mellanstadiet lekte jag hemma med mina kompisar där. Jag kom inte ifrån
detta lekande förens i åttan ungefär. Jag hade då mognat en hel del. Så kom
vi fram till nian. De tre åren i högstadiet hade gått så snabbt, precis som
tåget X2000 susar förbi när man står på stationen.

Om ett halvår ska jag börja på gymnasiet. När jag för ungefär att halvår
sedan fick reda på allt om gymnasiet kom det som ett slag i ansiktet. Jag
visste ju att jag skulle gå på ett gymnasium efter nian men, jag hade inte
tänkt på allt som jag fick reda på om gymnasiet. Att börja på gymnasiet,
betyder att jag ska byta skola, gå i en ny klass, få nya klasskompisar, nya
lärare, ny miljö, nya arbetsmetoder. Jag hade inte tänkt på allt detta.
Det är svårt att säga hur det kommer att bli på gymnasiet men en sak kan
jag säga, det kommer ännu en gång ske en förändring som kommer göra att
stenen i magen kommer att börja växa.
De bästa åren i skolan tycker jag har varit under lågstadiet. När man gick
från sexårsgruppen till skolan kände man att man blev äldre. Man hade
fortfarande leklusten i sig. Men när man kom så högt upp som till sjuan och
högstadiet tog det stopp. Man kunde inte hoppa runt och leka på skolgården.
Lågstadiet var bra för att man kunde leka och vara den man är. Ju äldre man
blev destå mer tänkte man på sitt utseende, på andras utseende och på
kläder mm. Åren på lågstadiet kommer jag alltid att minnas. De var de
viktigaste och lyckligaste åren hittils.

Inskannad version

MINA SKOLÅR!
Jag har snart gått i skolan i nio år. Och jag har bytt skola en gång bara,
och det var då jag skulle börja högstadiet.

När jag först började i ettan var jag jätte|nervös och rädd, jag kunde ju
inte prata flytande svenska. Och jag hade bara bott i Sverige i ungefär 2
år. Jag hade inte häller så många kompisar, jag kände mig lite utan|för
helt enkelt. Men efter några veckor i klassen så kändes allt bättre. Jag
hade redan fått många kompisar, och det var inte så jobbigt det där med
språket längre. Att vara invandrare och byta kultur och traditioner är inte
lätt. Speciellt om man är vuxen. Jag tror nog att det var därför jag lärde
mig språket rätt så fort, p.g.a att jag var liten.

Jag minns inte så mycket om mina skolår på lågstadiet, men jag kommer ihåg
mycket om mina skolår i mellanstadiet.

Trumman hette skolan jag gick på i låg- och mellanstadiet. Det var roligt
att gå där. Dom flesta lärarna var trevliga, snälla och glada för det
mesta. Mina lärare i lågstadiet hette Malin, Lena och Hans tror jag. Och
mina lärare i mellanstadiet var Lennart och Johanna. I 4:an och 5:an hade
vi Lennart i nästan alla ämnen, förutom i engelskan och ÖÄ:n. I 6:an hade
vi Johanna i nästan alla ämnen.

När jag gick i lågstadiet hade jag en bästis som hette Anna. Men hon bytte
skola när vi gick i 3:an Så jag blev tvungen att hitta en ny bästis, och
det gjorde jag. Melanie hette hon. Vi var ofta med varandra men efter ett
tag så växte vi ifrån varandra. Och vi hamnade i olika klasser när vi
skulle börja mellanstadiet. Då började jag att vara med en annan kompis som
hette Senja. Jag och Senja lärde ju känna varandra när vi gick på lekis.
Och vi hade gått i samma klass sen 1:an. Hon går fortfarande i min klass.

När jag började i 7:an förändrades allting. Man fick nya klasskamrater, nya
lärare, allt var nytt. Det kändes också jobbigt att börja på en ny skola.
Jag trodde inte att jag skulle trivas här, men det gjorde jag ändå. Snart
har jag gått på Vallsbo i 3 år. Och snart ska jag sluta här, och börja på
gymnasiet. Det känns konstigt och jag blir nervös varje gång jag tänker på
det. Men när jag tänker tillbaks på mina skolår så har det varit mycket
roligt, konstigt, jobbigt m.m.
Varje gång jag har bytt klass eller då jag bytte skola så har jag alltid
trott det värsta. Jag har alltid tänkt negativt, men nu inför gymnasiet så
har jag faktiskt börjat tänka posetivt. Visst är det nervöst och pirrigt
men det går nog över tror jag, det har ju gjort det förut så.

Det känns skönt att sluta högstadiet snart. Jag känner att jag har växt upp
så mycket nu, snart är man vuxen och ska bygga upp sin egen framtid. Skolan
är något viktigt, jag tror nog att jag är den jag är p.g.a skolan, men
också p.g.a vart jag kommer ifrån och där jag har växt upp och viktigast av
allt så tror jag att min familj och kultur har mycket med det att göra.
Jag kan inte uttrycka och beskriva mina tankar, känslor och minnen på ett
bra sätt, så att ni förstår hur mina skolår har sett ut eller varit. Men
jag kan säga det att jag har spenderat snart nio långa år av mitt liv på
att gå i skolan, men det är något som jag aldrig kommer att ångra.

Inskannad version

Mina skolår
Jag minns den dag då jag skulle börja skolan. Mina föräldrar följde med och
jag tyckte det var tryggt. Men när dem senare var tvugna att gå brände
tårarna bakom ögonlocken, och jag blev med ens mycket otrygg istället. Men
jag lyckades ta mig igenom dagen och fick dessutom en bra kompis. Jag
gissar på att det var vi två som blev över eftersom de andra i klassen
kände varandra och det gjorde inte hon och jag.
De två första åren i skolan var mycket enkla, tyckte jag iallafall. Jag och
min kompis var nästan duktigast (om inte det..) i klassen och jag var
stolt, likaså mina föräldrar.
Men när jag började i andra klass svek jag min kompis och lämnade henne.
Men jag lämnade henne inte helt ensam för att tidigare under året hade det
tillkommit en ny tjej som vi hade börjat att vara med.
Så nu gick jag över till en ny tjej som jag tyckte var mycket häftigare,
lite tuffare. Så nu var jag inte längre en av de ”töntiga” och fick
istället fler kompisar i klassen.
Vi fick en ny lärare, som alla till slut hatade, även vissa föräldrar. Men
detta påverkade inte mina studier utan jag fortsatte med att vara duktig i
skolan.
Åren flöt på och allting gick bra för mig. Även om jag inte tyckte om att
gå som 3:a i en 3-4:a, eftersom de att år äldre klasskamraterna inte hade
någon som helst respekt för oss 3:or. Men sedan när det var vi som istället
blev 4:or var det en helt annan sak. Och nu började man även intressera sig
för killarna i klassen. Det frågades chans hit och dit och alla var ihop
med alla. Men i 4:an vet man inte riktigt vad riktig kärlek är för något.
Så de 3 killar som jag var ”ihop” med var jag egentligen inte ens kära i,
utan man skulle bara ha en pojk|vän eftersom man då fick man högre status
bland de andra i klassen.
Kalasen man gick på förändrades och nu skulle man istället ha disco. Och de
som inte hade någon pojkvän fick sitta i ett hörn och låtsas ha kul medans
paren dansade tryckare efter tryckare.
”Sanning eller konsekvens” presenterades för mig. Även om jag inte ville
vara med så tvingade jag mig till att vara med eftersom alla de andra
”tuffingarna” var med. Jag är glad nu att jag inte behöver vara med om det
igen.
På skolan bildades olika gäng, oftast tjejer som hade börjat intressera sig
för modet och använde mascara och var omtyckta av killarna. Allt detta
skedde i femman. Jag hade också börjat sminka mig, något som min kompis
tyckte var fult. Nu började jag inse hur olika vi var, och hur mycket
hellre jag ville vara med de ”tuffa” tjejerna i klassen. Så en rast tog jag
chansen. Jag gick ifrån henne utan att säga ett ord. Vi sa inte ens ett ord
till varandra förrän i slutet av sjätteklass, alltså över ett år.
Det blev väldigt jobbigt för mig. Mina föräldrar fick ingenting veta förrän
det var dags för utvecklings|samtal. De pratade om att vi skulle bli vänner
igen, men jag stretade emot.
Efter den jobbiga tiden blev det ganska lugnt igen och hon skaffade sig en
ny bästis.
Jag och mina nya vänner hade det jättekul. Även om jag ibland kände mig
lite utanför, speciellt när de pratade med de ”tuffa” tjejerna i sexan.
Läraren som vi hade haft sedan i tvåan var utbytt och vi hade nu en
jättebra lärare som alla tyckte om.
Jag var fortfarande duktig i skolan och pluggade ut läroböckerna snabbt.
Även om jag var duktig och tyckte det var kul så var det en sak som jag
verkligen avskydde och gruvade mig inför, nämli|gen redovisningarna. Jag
hatade när alla tittade på mig och min röda färg i ansiktet blev allt
starkare. Jag kände mig svimfärdig och min mun torkade ut så det blev svårt
att prata. Jag fick för mig att alla i klassrummet flinade i smyg åt mig,
så som det antagligen inte var.
Men det var i alla fall en skön och lättnad känsla efteråt när man var klar
och fick sätta sig igen. 5:an Gick snabbt slut och vi fick reda på att vi
inte skulle få ha vårat sista år på skolan, utan att vi skulle få ha vårat
sista år på ett högstadium. Jag blev en aning orolig för allt som skulle
hända. Man hade ju hört talas om toadoppningar och saker i samma stil. Så
först var jag emot det. Vi skulle även få nya klasskompisar eftersom 3
klasser skulle bli två.
På den nya skolan hade vi en egen ingång som alla i sexan använde eftersom
ingen ville vara i vägen för de stora 7:orna, 8:orna och 9:orna. Jag och
mina kompisar hade blivit ännu bättre kompisar på sommarlovet, och
antagligen tuffat till våran attityd en aningen. Det var häftigt att skita
i skolan, speciellt läxor. Jag halkade efter och var inte lika duktig i
skolan som innan. Vår nya lärare var toppen och et är på grund av henne som
jag inte gick helt förlorad. Jag hade tur som inte skolkade, för det hade
jag nog gjort ifall dem hade gjort det.
Men sedan hände något. Jag började lyssna på annan musik och fick ett nytt
intresse. Mina kompisar retade mig lite, men jag brydde mig inte. Jag hade
hittat mig själv.
Jag fortsatte att umgås med samma kompisar, och när vi började 7:an blev
det fler kompisar i vårat gäng. Nu kände jag mig ännu mer utanför och
bollades runt bland allihopa.
På grund av att jag var så slarvig i sexan så kom jag efter i sjuan. Proven
gick inte alls bra. Det var efter ett utvecklingssamtal som jag bestämde
mig för att satsa på skolan, och satte upp mål på att bli duktig i 8:an.
När 8:an började lämnade jag gänget. Jag började umgås med några andra i
klassen som jag fortfarande är med idag. Mina provresultat blev allt bättre
och jag började tycka om skolan igen.
Idag har jag ännu bättre resultat. Men det är ju nu det gäller eftersom jag
går sista året och börjar snart gymnasiet och det är viktigt med
slut|poängen.
Jag är en aning nervös för att byta skola. Tänk om jag inte får några nya
vänner? Jag kanske blir helt själv?

Med detta jag har skrivit vill jag ha sagt att det är viktigt att ha bra
och rätt vänner. Man ska trivas med dem. Om jag hade fortsatt med att vara
med det gänget hade jag idag skolkat, rökt och varit dålig i alla ämnen,
även om jag inte velat det. För det är ju så coolt, eller hur? HA! Endast
döda fiskar flyter med strömmen.

Inskannad version

Mina skolår
Jag tror att varje sexåring som ska börja skolan känner en viss oro,
spänning och förväntan. Men vissa har lätt och ta för sig och visa
framan|da och vissa inte. Jag var den där lilla försiktiga, blyga flickan
som endast vågade ta för sig bland kompisar och familj, men annars stod
gömd bakom pappa, som var min stora ”hjälte”. Han som visste allt och som
kunde hjälpa mig i alla situationer. Nu hade jag inte honom mer, jag fick
klara mig själv. Ingen att gömma mig bakom.
Detta var ett stort steg för min självständighet. Jag fick börja
anförtro mig till lärare och kompisar, det var svårt till en början men jag
lärde mig tillslut. Allt eftersom tiden gick skaffade jag mer och mer
kompisar, både killar och tjejer. Skolan var trotts allt inte så dum.
Samtidigt som jag fick träffa kompisar och leka fick jag lära.
Min mamma hade varit sjuk länge, men så kom den dagen då hon fick flytta
till himmelen. Jag minns att jag var rädd för att gå till skolan, vad
skulle dom säga. Skulle de tuffa killarna reta mig för att jag inte hade
nån mamma. Jag ville inte vara annorl|unda. Det tog ca 2-3 veckor innan jag
var tillbaka i skolan igen. Jag hade fått brev ifrån några utav kompisarna
under den tiden jag var hemma. En skrev att hon var ledsen för det som hänt
och att alla i klassen väntade på mig. Det var skönt att höra, men jag var
ändå rädd för alla frågor de skulle ställa.

Efter en tid märkte jag att det inte var som jag trott. Visst var dom
nyfikna och sugna på att fråga, men nästan ingen vågade. Mina fröknar sa
till mig, så fort jag kom tillbaka.
-Känner du dig ledsen eller vill prata med någon så finns vi här. Detta sa
de upprepade gånger till mig. Jag pratade aldrig med dem, men det kändes
skönt att veta att de fanns där. Lärare som brydde sig.
Det sista året i mellanstadiet minns jag att jag utvecklades mycket.
Jag hade fått fler ”nära” vänner och klassens sammanhållning var hade
blivit mycket bättre, killarna hade mognat. Jag var nu en av dem som hördes
och syntes mest. Mina kompisar och jag övade danser på rasterna som vi
sedan visade upp. Jag minns att vi sista terminen gjorde en riktig ”show”.
Vi gjorde en uppvisning av ”Miss World” och visade upp för nästan hela
skolan. Detta stärkte mitt självförtroende väldigt. Jag vågade ta för mig
ännu mer och hade hittat ett stort intresse för dans och musik. Detta
tycker jag att skolan till stor del ligger bakom. De lät oss dansa på
rasterna och göra det vi tyckte var roligt.
Detta gjorde att jag sedan fortsätte med mitt stora intresse när vi
började högstadiet. Jag valde DDM, (drama, dans, musik) som mitt tillval.
Jag fick träning i att lita på andra, stå upp inför folk, vara mig själv
mm. Jag tycker skolan har hjälpt mig till stor del att utveckla mina
drömmar och inse vad jag verkligen vill.
Idag kan jag se tillbaka på mina skolår och vara nöjd.
Allt jag har gått igenom i skolan, både motgångar och framgångar, har gjort
att jag är den jag är idag. Från att vara en blyg liten flicka, som var
rädd för allt och alla, har jag blivit en tjej som kan stå upp för vad jag
tycker, vet vad jag vill och dessutom ordförande i skolans elevråd.
Nu när vi ska börja gymnasiet känner jag bara stor glädje och förväntan.
Jag vet vad jag vill och tänker inte vara den som sitter gömd bakom någon.

Inskannad version

Mina skolår

För nio år sedan då lekte livet. Det var då vi alla 16-åringar skulle börja
skolan, första klass.
Alla var spända och förväntansfulla. Att börja i skolan var en stor sak.
Från att gå till sexårs|gruppen till första klass var ett stort steg.

Första dagen var det upprop. Alla i klassen var så söta och små. Flickorna
hade fina klänningar på sig och även pojkarna var finklädda. Våran nya
fröken hette Liselotte, en trevlig fröken.
Efter uppropet sjöng vi och hade det roligt. Man riktigt längtade till
nästa skoldag.

Klassen kände jag redan innan. Eftersom vi hade gått i samma sexårsgrupp.
Skolan som vi började i hette Bursjöskolan. Det är nog den sötaste skola
jag vet, lagom stor och bra. Den ligger i ett så fint område också. Bakom
skolan är det en skog, där man hade sina äventyr på rasterna, gjorde kojor
osv. Några tiotal meter bort ligger en damm, Backa dammen. Fast ibland fick
man inte gå dit. Det kunde vara farligt på vintern när det låg is på den
lilla sjön.
På sommaren brukade jag gå dit med min mormor eller mamma för att mata
änderna. Det tyckte jag var kul. Lite längre bort ifrån staden ligger det
två vattentorn. Där var det lite farligt, dit vågade bara de ”tuffaste” gå.
Jag trodde det fanns fyllegubbar där, därför vågade jag inte gå dit.

I tre år gick jag i Bursjöskolan, tre underbara år. Vi hade många bra
lärare, Liselotte som var allas vår sjungande gosefröken. Med henne hade vi
alltid roligt och mysigt.
Det första året arbetade vi inte så mycket. Vilket både är bra och dåligt.
Nuförtiden känns det som att barnen börjar plugga matte vid femårsåldern.
Det tycker jag är hemskt, man ska ju vara barn så länge det går. Leka och
njuta av sin barndom.
Fasst visst arbetade vi också, läste och skrivde.

Jag har nu för mig att det var andra året som vi fick en ny lärare. Även
detta var en kvinnlig lärare, men vi fick två nya lärare då. En som hette
Ulla-Britta och en som hette Charlotta. Två härliga människor. De var nog
bland de bästa lärarna vi någonsin haft, tycker jag.
I vårat klassrum fanns det två blåa soffor. Jag minns att Ulla-Britta läste
Tsatziki för oss på morgonen. Alla satt tätt samlade i sofforna, och
lyssnade noga på när hon läste högt. Det var så skönt, stora och härliga
soffor. Från den boken fick man många skratt. Kan erkänna att jag längtar
mycket tillbaka till den gamla tiden. Det var bättre förr, så som ens
föräldrar och morföräldrar brukar säga.

När man hade gått klart sina tre år i Bursjöskolan, bar det av till
Grindsjöskolan. Där jag går nu. När vi var nere där för att ha slöjd tyckte
jag att alla var så stora här. Vi var ju bara små barn och de var
jättestora!
Nu är det vi som är jättestora, känns lite konstigt.

Även här fick vi bra lärare. Våran lärare som vi hade i fyran och femman
hette Lotta Landgren. En liten sträng dam, men som var en väldans bra
fröken. Det är hon som har ”läxat” upp klassen. Hon lärde oss en massa nya
saker. Av henne har man fått kunskap! I mellanstadiet och nu i högstadiet
har det varit lite struligt. Vi har haft en massa olika lärare, bra och
dåliga. En hade vi bara i en termin, vilket jag tycker är dåligt.
Annars har det varit bra här. Tiden har gått väldigt snabbt.

Nu går vi i nian, och snart skall klassen skiljas åt. Fast kanske inte
alla. Jag Stina och Jeanette har sökt till
Odenslundagymnasit/Samhäll|vetenskapliga programmet. Kanske börjar vi i
samma klass.
Det ska bli spännande att börja i gymnasiet. Få chansen att lära känna nya
människor. Få se lite nya ansikten, än dem som man har sett nästan varenda
dag i nio år. Det känns som om att man har tröttnat lite på klassen.

Dagen då vi slutar kommer det bli lite sorgligt. Att skiljas efter så många
år, men men sådant är livet. Synd att man inte har lärt känna alla i
klassen som man kanske skulle vilja göra.

Något som jag ser fram emot är när vi skall ha klassträffar. När vi är
omkring trettio år, det skall bli himla kul!

Jag är nöjd med min skoltid, men än är den inte slut!