4 – Skrivbanken

Inskannad version

Mina skolår
Jag har blandade minnen ifrån min skolgång. Vissa scener, både bra och
dåliga, har etsat sig fast på näthinnan. Det är ändå de positiva minnena
som har övertaget. Visserligen har jag inte alltid haft det så lätt med
kompisar, men några har jag alltid haft bakom mig.

Under de första sju åren av min skol|gång hände det inte så mycket med
klassen i sig. Någon flyttade, någon annan började i stället, men de flesta
i klassen var de samma. Min årskull var den första att gå i ”småskolan”, en
introduktion till det stora som väntade. Det var i stort sett samma sak som
dagis, fast färre vuxna i förhållande till antalet barn. Personalen fick
man lära känna på våren innan, och en förälder var med första dagen.

Flytten upp till den ”riktiga” skolan var väldigt odramatisk. Klassen var
densamma, och fröken hade vi fått träffa flera gånger. Vi hade fortfarande
samma skolgård, spelade fotboll vid samma mål (ett vindskydd vid en
sandlåda) med samma lag (Limpan och Matte mot ”rabb”).
Det var mest där, under vindskyddet, som vi höll till under rasterna de
första åren. På hösten var vi ibland bakom skolan och plockade kastanjer,
men där var det för det mesta de ”stora” treorna som regerade. Men efter
två år var det vi som var de ”stora treorna”, och vår klass regerade under
kastanjeträden.

I årskurs 4 bytte vi skolhus igen, fortfarande samma skolgård, fast en
annan del av den. Vår klassföreståndare hade vi träffat under några
engelska lektioner i lågstadiet, så henne kände vi. Men hon var sjukskriven
på halvtid, så vi fick en mängd andra ämneslärare. Vi hade som mest nio
fasta lärare. Lägg då till en massa vikarier för både matte- och
klassläraren, så vi fick en massa olika lärare, vissa lärde vi aldrig känna
alls.
Men hela mellanstadietiden handlade självklart inte bara om lärarbyten.
Både på rasterna och efter skolan höll vi till antingen i
klätterställningen – där vi lekte kull, bollkull och burken-, på ”nigger”-
rutorna eller på fotbollsplanen. Vi hade riktigt kul då. I sexan hade
klassen svetsats samman, alla kunde acceptera alla, även om alla inte gick
ihop till 100%.

När klassen var på sin ”topp”, visste vi att vi snart skulle splittras, när
vi skulle börja högstadiet. Alla fick välja tre killar och tre tjejer och
man var garanterad en av samma kön. Jag hade dubbel otur. Mina två översta
kom i samma klass, men inte i min. Det gjorde i stället mitt tredjeval, som
jag slängt dit i brist på annat.
Första träffen med nya klassen var ändå positiv. Vi presenterade varandra i
biblioteket, en tradition för blivande sjuor, och jag minns fortfarande var
jag satt. Sedan fick vi vara med på en lektion, allt kändes bra.
Stämningen var ändå inte den bästa under den första delen av sjuan. Flera
riktiga bråk gjorde stämningen ganska tryckt ett tag. Men under våren
tinade både naturen och klassen upp.
Åttan och nian flöt på ganska snabbt, jag har konstigt nog inga större
minnen från åren, och nu sitter jag här och ska snart välja till gymnasiet.
Det känns nästan lite vemodigt att sluta grundskolan, när man tänker på hur
lång tid jag har ägnat den. Men gymnasiet känns ändå rätt lugnt, under nian
har man mer och mer kommit in i betyg-långa-prov-och-uppsatser-stuket på
utbildningen. Min skolgång har hållit på länge, det ska bli kul att avverka
de tre sista åren i gymnasiet

Inskannad version

Mina skolår
Under mina tre första år i grundskolan, alltså klass ett, två och tre. Då
var hela klassen som en familj. Alla trivdes ihop lekte tillsammans, hela
klassen spela boll med varrandra det var underbart. När jag tänker tillbaka
till de tiderna gör jag det med ro, glädje och ett leénde. Det var som en
familj som trivdes bländande med varrandra.
Sedan kom det man inte vill tänka på, då man hade så himmla skoj. Nämligen
skolbytet. Jag och två andra av mina vänner från de tre första åren av
grundskolan skulle byta. Anledningen var det rostiga svenska språket som
användes i vår första skola. Eftersom nästan var enda elev var från
utländsk härkomst så förstod man att en vidare fortsättning i skolan med
majoritet av personer från invandrar ursprung skulle givit en svag svenska.
Jag och mina två kamrater såg fram emot att skolan var stor. Hur som helst
kom vi till en helt ny klass, där alla var svenskar som talade suveränt med
en fantastisk accent. Det dröjde evigheter innan vi smälte in i den nya
främmande klassen. Och vi smälte inte in i rätt riktning. Det var
sannerligen hatisk stämning i tre hela år av tjaffs, bråk, slagsmål och
oerhörda fientligheter. Knytnävarna kunde inte hållas i styr. Det var slag
och sparkar varje dag där till och med lärarna vad med i slagsmålen. Det
var otroliga händelser som inte går att beskriva med ord. Då och då var det
till och med så att lärarna deltog med trakkaseringar. En av mina vänner
delade ut en spark till en av lärarna så att poliserna var i skolan. Det
var extrema ord som lärarna fick mot sig. Det var tre personer mot resten
av klassen och så var det varje dag i tre år. De flesta av slagsmålen var i
fotbolls|planen då alla hade intresse att lira fotboll. Blodet från
ansiktet bara rann ner för en av mina vänner i bollplanen och spåren av den
röda färgen rann ner klart och tydligt. Det var hemskt att se sånt. Vissa
stunder var det så att jag drabbade samman med en annan varje dag i en hel
månad. Det var riktiga mobbning|stämningar i den skola vi kom till. En
specialllärare fick komma in men mycket hjälp blev det inte. Enda gångerna
jag och mina två kompisar kom överäns med klassen var då vi slogs ihop och
gick till angrepp mot grannskolan. Vi hade våra slöjd lektioner där och
varje gång vi var där urartade det i bråk. Då jag och mina två kompisar
sedan barnsbent kom till skolan var det inte för att bry sig om något i
klassen för det kändes kränkande otyd pga kop gjorde narr av oss och
hånskrattade tillsammans med de andra eleverna. Utan, vi gick dit för att
spela fotboll och slåss. Det var vissa stunder då det var jakt runt skolan
för att få tag i en person och läxa upp honom. Allt handlade om rasism då
eleverna själva skrek ut ”vi är rasister mot er”! Det var som om vi kom
till en helt ny värld, från en trivsam och trevlig skola till ett helvete.
Men de eleverna kände nog samma sak när vi inträdde fram i klassen. I tre
år kände vi oss som främlingar och var bästa polare i sex år tills
skolavslutningen i sexan. Sen dess tog kontakten slut mellan oss och vålden
i skolan tog slut. Det var en tid då sparkar utlöstes mot lärarna, exremt
grova svordomar åter mot lärarna. Samtidigt var det en tid då blod i forser
rann ner från elevers ansikten, då slag och sparkar var en naturlig vana
varje dag och då gängbråk och rasism var som värst. Det var som att
föreställa sig ett fängelse då bovarna hade tagit över. För lärarna kunde
inte göra nåt när det inträffa. bråk mitt framför ögonen på dom. Och då de
försökte bryta var det risk att de själva får slag mot sig. Ny anställda
speciallärare kunde inte göra något åt trots mängder av utvecklingssamtal.
Psykologer som vi pratade med kunde inte få klassen på fötter. Det är
fruktansvärt då man tänker tillbaka.
Vilken skillnad det var att tänka tillbaka på dem tre första åren i
grundskolan och dem tre mittenåren. Otroliga upplevelser. När vår klass tog
farväl hände skolan, lärarna, de resterande klasserna och vi själva en stor
lättnad, nu kan de kommande eleverna gå runt fritt utan att känna oro.
Nu går jag sista året i grundskolan och när jag började här i sjuan utan
att va bekant till någon i klassen kändes konstigt. Jag hoppades att vålden
från föregående skolan inte skall tas hit. Och som tur var gjorde den inte.
Personerna i denna klass är väldigt konstiga och smått knasiga i min mening
och påminner inte ett dugg om eleverna i den förra skolan. Här i den nya
med de tre sista åren i grundskolan lärde jag känna nya kompisar och det är
tryggt här. Men ändå långt ifrånt lågstadiets tider där kände man alla och
alla prata med varrandra. Ännu idag finns det personer i denna klass som
jag inte känner ordentligt. Men dem jag känner, de känner jag mer än väl.
Att gå i skolan från ettan till sexan var annorlunda lätt. Det gick som
rinnande vatten. Men sedan i högstadiet blev det genast tuffare. En sak är
att när det går bra vill man fortsätta och studera på, då är det kul när
man kan, men då allt går snett suckar man och vill lägga av.
De tre mittenåren i grundskolan tycker jag var som en hård gripande
dramafilm. Lärarna kan man inte klaga på för en av lärarna fick sparkar mot
sig, de kände alla rädsla. Skolans rektor gjorde ett uselt jobb för att
ingripa. Rektorn brydde sig inte det minsta och det är fel då alla
uppenbart kan se att saker och ting inte stämmer. Våld, mobbing, slagsmål
och gängbråk i princip varje dag. Det ska inte behöva va så att elever inte
kop.
Den mest glädjefulla stunderna var hela lågstadiet och då vi kom överäns om
fotbollsplanen i mellanstadiet.
Nu i högstadiet får man lägga otyd. lekheterna och allt våld man vart
med om bakom sig för här gäller det att få goda resultat i skolan och
självklart att trivas och må bra med vännerna. Att va i en trygg och
trevlig, vänskaplig skola där man blir klok och lär sig saker, de vad
skolan handlar om. Jag tycker att mina nio skolår i grundskolan har vart
underbara i stort sett. Rent av sagt magiska i vissa stunder. Nio bländande
underbara skolår med många facinerande händelser är var jag vart med om.

Inskannad version

Mina skolår
När jag började lågstadiet var jag rätt så nervös, inte för att det var ny
skola utan För att jag skulle träffa nya kompisar och lärare. Men jag var
också rädd för att jag skulle säga något dumt villket jag inte gjorde. Från
början var jag mest med mina gamla klasskamerater som jag kände från
förskolan. Efter några veckor började jag och mina klasskamerater prata med
våra nya klasskompisar. På rasterna brukade vi spela för det mesta fotboll
men sen började vi leka kurragöma, katten och råttan och m.m. När vi
började mellanstadiet fick vi några nya klasskamerater som inte alls var
blyga utan dom börja prata med oss. När jag började sexan var det sista
gången som jag och vissa av mina kompisar gick i samma klass för att sen
när vi började högstadiet splittrades vi. Nu i högstadiet finns det
fotvarande vissa av mina kompisar som går i samma klass fast för det mesta
går dom i dom andra klasserna. I högstadiet fick jag nya kompisar också
fast det är inte detsama och det kommer att känas konstigt när vi ska sluta
grundskolan och börja i gymnasiet, för att man har gått så länge i samma
skola med samma kompisar och sen när man ska börja gymnasiet så kommer man
att träffa nya kompisar fast det skulle ändå inte kännas det samma.

Inskannad version

Mina skolår!
Att börja skolan var nog den första stora förändringen i mitt liv. Allt var
nytt och skrämmande, och alla hemska berättelser, som jag hade fått höra
från mina båda storasyskon gjorde inte det hela bättre. Första skoldagen
följde såklart mamma med till skolan. Det var en varm och solig augustidag.
Jag minns allting som om det vore igår, lukten av kritor och papper, de
färgglada teckningarna, och allas spända ansikten. Vår fröken, Sigrid var
förstås jättesnäll och efter bara en liten stund tror jag att vi alla kände
oss bättre till mods.
Den dagen behövde vi inte göra så mycket, bara presentera oss för varandra
och liknande saker. När jag tänker närmare på saken behövde vi aldrig göra
så mycket, allt var mest lek. Men det var nog ändå det som gjorde att vi
lärde oss så mycket. Jag kommer ihåg hur roligt det var att få läxor, och
hur besviken jag blev då vi inte fick några (som saker och ting kan
förändras!) Mitt starkaste minne från lågstadie|tiden är nog hur rädd man
var när man skulle gå genom högstadiet till matsalen. Alla elever där var
så stora och överlägsna, nästan som om de skulle kunna krossa oss som små
kryp hur lätt som helst. När jag ser på lågstadie|elever idag, går det upp
för mig hur liten och vilsen jag måste ha sett ut, nästan som en liten
bortkommen mus bara. I samband med att vi började mellanstadiet började
allvaret. I alla fall för min del. Redan då började jag förstå hur viktigt
det var att göra bra ifrån sig. Såhär i efterhand låter det dumt, men jag
började oroa mig för mina slut-betyg redan då, totalt övertygad om att
minsta lilla misstag skulle vara ödesdigert för min framtid. Jag har ingen
aning om var alla de där tankarna och konstiga idéerna kom ifrån, men de
var nog ganska bra då jag redan då lärde mig att fokusera på det som är
viktigast just nu, skolan. Jag pluggade visserligen mycket, men behövde
aldrig anstränga på riktigt. Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi hade
fått historieläxa, jag tror det var om drottning Kristina, och jag glömde
boken i skolan. Jag blev så rädd att mamma och pappa skulle bli arga och
besvikna att jag inte sa något om det. Jag var så nervös att jag inte kunde
sova på hela natten, och nästa dag hade jag ont i magen. När jag gick in
till so lektionen trodde jag att jag skulle spy, så rädd ja g var för att
misslyckas. Jag gjorde provet och kunde konsigt nog svara på alla frågor,
från det jag kom ihåg från lektionen. Några dagar senare fick vi tillbaka
det och jag hade alla rätt (sex av sex möjliga). Jag blev så lättad att jag
gråtande berättade allt för mamma och pappa, som bara skrattade åt mig. Man
kan tro att jag skulle slappna av efter det och inte plugga så mycket då
jag klarade mig bra ändå, men i stället gjorde jag tvärtom och började
studera ännu mer. Mellanstadietiden var nog den roligaste tiden i skolan,
det var bra balans mellan skola och fritid och man hade mycket tid för sina
kompisar. I slutet av femman blev det dags för de första nationella proven.
Jag hade hört att de var avgörande för om man skulle få gå vidare upp i
sjätte klass, och var livrädd för att bli kvar|lämnad och få gå i samma
klass som min lillasyster. Egentligen tycker jag det är fel att man ska
behöva ta de där testerna, men samtidigt vet jag att de är nödvändiga. Men
åter till ämnet; jag klarade testerna och fick börja i högstadiet, precis
som alla andra. Vi fick nya klassföreståndare, Ingrid Kjellman och Annika
Nis. Jag gillade båda direkt, men kom nog lättast överrens med med Ingrid.
Mina favorit ämnen blev snart no-ämnena och svenska. I biologi och kemi var
allt så nytt och spännande, ”vem kunde tro att vatten var kväve och syre”?
Vi fick utföra expriment och jag var alltid lika spänd för att något skulle
gå fel och vi skulle spränga hela skolan i luften. Tiden gick snabbt och
ibland kändes det som om det hade varit sommar när jag satt mig för att
studera och vinter när jag slutade. Jag kommer ihåg hur jag läste till alla
prov och ibland somnade framför läxorna så trött jag var. Men med tiden
lärde jag mig att lägga upp arbetet bättre och priotera det som var
viktigast. Även om principen var samma som i låg- och mellanstadiet, så var
man tvungen att ta mycket mer ansvar själv, något som man fick lära snabbt
om man skulle klara sig. Det är inte bara om skolämnen man lär sig om de
sista grundskoleåren utan även om livet. Man fick lära sig klara av helt
nya situationer, möten med olika människor och konfrontationer med det man
är rädd för. Något som jag kommer ihåg in i minsta detalj är mitt första
riktiga termins|betyg. Spänningen när man fick det i handen, rädslan och
nyfikenheten för vad det skulle innehålla, det timmlånga velandet mellan om
jag skulle öppna det eller inte och slutligen glädjen över de ämnen som jag
hade lyckats över mina förvänt|ningar i och den molande besvikelsen för det
som jag trodde jag skulle lyckas bättre i.
En speciell händelse, som jag kommer ihåg mest för att min lillasyster
snart ska göra det, är när vi skulle dissekera grishjärtan. Vi fick upp en
stor kladdig röd och lilla klump på brickan som jag och min bästis först
bara stirrade på med upp|spärrade ögon och öppen mun. Men efter en stund
tog vi oss samman och tog itu med det hela. Först kändes det lite äckligt
och konstigt, men efter en stund glömde vi bort vad det egentligen var och
då blev det riktigt intressant.
När skolan slutade på sommaren i åttan var jag otroligt glad. Det kändes
som om jag inte skulle ha klarat av en enda dag till. Men sommarlovet gick
snabbt och snart började nian. Vår ena klassföreståndare, Annika slutade,
så vi fick en ny lärare, Karina B Ohlson. Först blev jag lite besviken för
att Annika bara ”övergav” oss sådär nu när det var sista året. Men efter en
tid gick det över och jag accepterade det och tyckte att saker och ting
hade ordnat sig ganska bra trots allt.
Höstterminen blev jäktig med både skolarbete och besök på olika
gymnasieskolor. Jag var överlycklig när det blev dags för jullov, men hann
knappt slappna av från det var dags för skolan igen. Nu såhär sista
terminen kanske man undrar om jag inte ångrar att jag har lagt ner så
otroligt mycket tid på skolan. Det gör jag faktiskt inte. Visst var det
kanske lite larvigt att börja oroa sig för mina betyg redan i fjärde klass
men det har trots allt hjälpt mig att koncentrera på det som verkligen
betyder något, för det är ju det allt det här egentligen handlar om, min
framtid.

Inskannad version

Mina skolår
Nu när jag ser tillbaka och minns så har det varit både kul och tråkigt.
Jag kommer ihåg så nervös jag var första skoldagen. I och för sig så kände
jag en del av klasskamraterna sedan dagis, men ändå, jag skulle ju börja i
skolan. Jag hade äldre kompisar som berättat allt som hände under dagarna,
både de roliga sakerna och de tråkiga. Jag brukade få vara med min ena
kompis när hon gjorde sin matteläxa. Det var spännande och jag blev väldigt
glad när jag klarade 3+5.
Den första skoldagen var rolig.
Vi hade Sigrids, (läraren) gamla elever som guider. De var stora i mina
ögon, gick i 4:an och allt.
Vi fick presentera oss inför läraren och de andra barnen, som kom ifrån det
andra dagiset. Alla var snälla men det fanns en pojke, som var störig. Han
pratade hela tiden. Han har numera mognat och är helt okej
Efter en tid när man kommit in i skolsystemet, fått läxor och nya vänner
var varje dag annorlunda. Vi fick lära oss nya saker, börja lära oss
bokstäver och att läsa. Vissa dagar var det kul och andra inte. Jag kommer
ihåg att jag en dag blev riktigt förbannad för att jag inte förstod något
på matten. Redan då hade jag ett hett temperament.

Jag lekte mest med en flicka, som heter Jonna. Vi spelade blockflöjt en dag
i veckan. Det var något som skolan fixat. Vi hade roligt på
blockflöjtstimmarna, läraren, som hette Rosita, var så himla stressad, hon
pratade så fort att man ibland inte hörde vad hon sa. Vi brukade skoja med
henne och frågade ska du hinna med tåget eller?

I 3:an skulle man göra en skåneresa.
Jag blev väldigt besviken när Sigrid sa att vi inte skulle övernatta. Jag
hade ställt in mig på det eftersom min kompis berättat om när hennes klass
övernattade.
Vi reste i en buss runt nästan hela skåne. Det roligaste var Ales stenar
och otyd. kop. Glimmingehus.
Någon gång under 1-3:an var vi också på Tosselilla sommarland. i Tomelilla.
Vi hade jätteroligt, badade, lekte, trampade trampebåt och åt glass.

När vi skulle börja 4:an fick vi en ny lärare.
Sofia var jättesnäll och jag gillade henne mycket. Lektionerna blev lite
svårare och matten var hemsk.
Vi fick en högstadielärare i NO:n. Han var rolig. Det enda vi pratade om
var honom, hans hund och hans sommarstuga. Det var kul eftersom han hade
många roliga historier. Vi fick som uppdrag att samla maskar till veckan
därpå. Det var bara Hanna och en till som gjorde det. Läraren lovade de
vars en glass.

När jag var på sommarsemester sommaren mellan 4:an och 5:an träffade jag
läraren, Sofia i Thailand. Det var roligt, man åker runt jordklotet och
träffar sin lärare där. I 5:an var klassen ganska störig och bullrig.
Lärarna kom på ett sätt att få oss lugna. Vi hade en tårta av papper på
väggen, tårtan hade 8 tårtbitar.
Om klassen skött sig under en lektion fick vi en stjärna, en tårtbit var
värd 5 stjärnor. När tårtan var fylld skulle vi få en belöning. Vi försökte
sköta oss och om vi inte fick en stjärna efte en lektion blev vi sura.

Sista terminen i 5:an åkte vi på klassresa tillsammans med
paralellklassen.
Vi hyrde stugor i Hästveda och åkte dit på en måndag och kom hem på
onsdagen där på. Vi hade jättekul med pyjamaspartyn, dragkamper, skogslekar
och bad.
Jag kommer ihåg att killarna smög in till oss tjejer på kvällarna när vi
skulle sova. När lärarna hörde att någon var i tjejernas sovrum kom de in.
Killarna gömde sig under våra sängar.
5:an var nog den roligaste årskursen.

Vi skulle börja i 6:an. Det var en del föra|ndringar. Nya lärare och att vi
skulle vara i högstadiet och få skåp.
Jag kände mig stor, även om vi var små gemfört med 9:orna. Jag märkte att
de äldre barnen tyckte att vi var små.
Lika små som jag just nu tycker att 6:orna och 7:orna är. De nya lärarna,
Ingrid och Annika var snälla. Jag minns att redan i 6:an gav Annika oss
stora prov.
Genom åren hade vi nästan ett tiotal idrottslärare. Det var kanske därför
jag aldrig gillade idrott. Men i 7:an fick vi Bengt. Idrotten började bli
kul och jag fasade inte längre för de dagar vi hade idrott. Nu är idrott
mitt favorit ämne.
I 8:an blev allt mycket tuffare. Jag satt hemma dränkt i läxor, prov och
arbeten. Jag intalade mig själv att 9:an skulle bli lungnare, men ack vad
fel jag hade. På sommarlovet mellan 8:an och 9:an fick jag reda på att
Annika skulle sluta. Besviken och lite arg blev jag. Jag gillade henne och
var på väg mot de högre betygen i hennes ämnen. Hur kunde hon lämna oss
sista året?
men nu efter så gjorde det inget.
Vi fick en minst lika bra lärare och jag kan inte klaga.
Första terminen i 9:an var hemsk.
Mycket prov och arbeten. Det kändes som att det enda jag gjorde på
veckodagarna var att plugga och träna. Hann inte med att vara med
kompisarna lika mycket. Jullovet var skönt men för kort.
Denna terminen den sista har varit jobbigare än någon annan årskurs.
Nu är det inte många månader kvar utav grundskolan. Man har mycket att se
fram imot. Jag kommer att vara jättenervös till hösten när jag ska börja på
gymnasiet. Men det jag är mest nervös och rädd inför är att om jag inte
kommer in på den linjen jag vill gå, samhäll-journalistik. Jag kan inte
tänka mig att gå någon annan linje.
Jag kommer att sakna Lindebergsskolan, men mest alla kompisar. Vi har gått
i samma klass i nu snart 9 år. Det är en lång tid. Jag har sett hur alla
har förändrats, till både gott och ont. Jag ser fram imot vårbalen. Att
träffas och ha kul när det inte är långt kvar tillsammans.
Nu när jag ser tillbaka på allt så har det varit de roligaste 9 åren i mitt
liv. Jag har fått kompisar, kunskap och intryck för livet.
Den elfte juni kommer nog bli en sorglig dag, en del tårar kommer nog att
falla. Men det är den dag som öppnar möjligheter, vi kommer ett steg
närmare vuxenlivet och är inte små barn som behöver passar upp längre…

Inskannad version

Mina skolår

Texten är skriven på dator
De tre åren har snart gått. 3 år. jag viskar orden tyst för mig själv, det
låter overkligt. Tre år har jag haft lektioner i samma salar, haft samma
lärare och samma skåp.
Hur tråkigt det än låter så har jag knappt hunnit känna av det. Allting har
gått så himla fort. Jag minns första skoldagen. Den var så spännande, man
var så obekant med allt och alla. Åren har gått fort men ändå har dagarna
känts som evigheter.
Jag går till skolan, samma väg. Vägen det alltid varit och alltid kommer
att vara så länge jag går här. Det är kallt och jag fryser, jag tappar
känseln i fingrarna, kan inte röra mina läppar och mitt ny duschade hår
blir som istappar. Vägen känns lång, längre än vanligt.
Jag börjar småspringa, snart når jag skolan, värmen.

Ordet skola tar upp både lyckliga o jobbiga tankar. Mest jobbiga för min
del.
Alla andra i klassen tycks inte känna av detta, dem ser så lyckliga och
problemfria ut.
Jag går till skolan med ett tvång visst är det ett MÅSTE att gå i skolan,
men när man inte skött den som jag gjort, så är det inte roligt längre, jag
önskar att jag kunde göra allting ogjort.
Men det går ju inte, det är omöjligt. Jag tänker tillbaka på de jag gjort
eller rättare sagt inte gjort, och ångrar mig. Önskar jag kunde spola
tillbaka tiden och förändra allt, göra läxor, gå på lektioner. men det går
ju fortfarande inte. Jag vet att jag borde tänka framåt istället för bakåt,
att tänka bakåt får mej att falla längre ner mot marken.
Men bilder går inte att suddas ut.
Så som tankar inte går att sluta tänkas eller känslor att sluta känna.
Detta är något man påminns om och alltid kommer att påminnas om så länge
man går i skolan. Men ordet skola tar inte bara upp jobbiga,dåliga och
besvärliga minnen, utan också en del lyckliga, det har alltid hänt något
roligt på lektionerna, något som man kan tänka tillbaka på och skratta,
något som kommer följa mig livet ut. För visst har jag den underbaraste
klassen, dom är inte bara klasskamrater utan också underbara vänner som
alltid ställt upp, alltid funnits där för en och alltid hjälpt mig. Hur jag
än skött mig.

När jag tänker tillbaka till första året, sjuan. Så kan jag inte låta bli
att le, det var inte bara första skoldagen utan det var också då allting
började, smink, tuffa kläder och tufft beteende. Man ville bli en i
mängden. Betygen var då bra. Man kände ju ingen då och ville göra ett gott
intryck. Men tråkigt nog så förändras man, men måste gå igenom den jobbiga
perioden, många går igenom den men är det ett måste? För varför känns det
som om det bara är jag som gör det? Och hur länge ska den vara? Jag vet
inte hur den började bara när den började. Det var i andra året,åttan. Man
började smått skippa några lektioner. Sedan blev det värre och värre. Som
cigaretten, det börjar med några gånger i veckan, men slutar med att man
blir beroende.Jag antar att jag föll för grupptrycket, så som annat folk
gör för sprit och knark. Man är dum, man låter sig övertygas. ”Att missa en
lektion är väll inte så farligt.” Sedan ångrar man sig men gör ändå inget
åt saken. Men sprit, knark och cigaretter är väll ändå värre. eller? Skolan
är ju framtiden och går man inte till skolan..så blir det väll ingen
framtid? Så det kan med andra ord inte jämföras. Inte enligt mig, visst har
droger och alkohol den kraften att kunna döda en människa. Men att inte
sköta skolan och sedan börjar bry sig när det är försent då dör
inombords,sakta och långsamt. För man har låtit det gå för långt och inte
insett att saker man gjort varit fel förräns det varit försent.
Och sen kommer tredje året, nian. Då det är meningen att man ska kämpa,
kämpa och kämpa. Och fortfarande har man inget ork i kroppen, bara viljan,
men den tycks vara för svag.
För fortfarande har man inte ändrat på sig, men är den man varit sen man
började förstöra för sig själv. När och hur kommer det att sluta? I sagor
slutar det alltid lyckligt men hur blir det när man lever i en mardröm då?

Inskannad version

Jag vet inte så mycket trots 9 år i skolan. Jag tycker maten e bra, ta bort
blod pudding och Gästabudssoppa. Gärna mer sådan mat som ungdomar gillar
typ spaghetti tacos och korv o mos. Gärna musik i korridoren. Varmare i
klassrummen. Ha inga ”tykna” lärare. Paviljongen är bra och tiderna där är
bra. De som går i 8:an behöver ett bättre system för går man i 8:an så
suger skolan hårt. Tag bort alla 7:or i korridoren som ställer sig – i
vägen hela tiden. Det som e bra med skolan är att om man har tråkigt hemma
så är det hyfsat i skolan. De som vill vara med i gympan kan ju vara det.
Om man gillar slöjd så kan man ju ha det lite oftare. Om ni har kaffebröd i
lärarummet, kan ni väl ha det här också. Rektorn tycker jag e bra. Ämnet
musik kan ni ta bort, den skall man lyssna på. Köp fler böcker som handlar
om WW2 det tycker jag om att läsa.

Inskannad version

Jag har precis fyllt 7 År, och nu ska jag börja skolan. Det känns pirigt i
kroppen att börja en ny skola. Nästa dag är det dags mamma väcker mig
klockan 7 på morgonen. Jag äter frukost i vardags rumet och tittar på
tecknat. Jag tittar på klockan, och ser att dett är dags att gå jag stänger
Tv och går ut i hallen, och börjar ta på mig mina kläder. Mamma och jag går
titt skolan tillsammans. Jag känner mig så pirig när jag ser skolan där
bakom horisonten, nu är vi snart frame vid skolan tänkte jag. Mamma och jag
närmar oss min nya skola som hette larmedal skolan vi går i genom skol
gården in i ett stort gult hus upp för 2 trappor och i genom en lång
koridor, tills vi oläsligt till klass 1A. Mamma knackar på dörren
dörren öpnas och ut kommer en gammal tant som hälsar mig välkomen. Jag går
in i klassrumet och säger hejdå till mamma och ger henne en puss på kinden,
jag går in i den ny klasen allt e helt tyst utan min skolfröken som
redovisar på tavlan. två timar senare är det dags för mat, vi går till
matsalen och äter jag setter in till Patrik och Jesper och är knäppt tyst
för att jag inte vagar säga nåt. tills Jesper börjar prata med mig vi prata
om Turtles sköld padorna som var på tecknat i morse. Det va kul att börja
en ny skola med nya elever och attt sånt. det var inte som jag trodde, jag
trodde att ingen ville vara min kommpis men det var ju inte sant, alla va
kommpisar med varan och alla hadde kul tillsammans. Helt enkelt sagt så
trivdes jag. Jag hadde fått nya kommpisar att vara med och jag hadde lärare
som va snälla som inte krävde så mycket av mig som jag trudde. Fyra år
senare. Nu är det dags igen att börja skolan efter ett härligt lov. Jag
sover till klockan 8 på morgonen tills min väckar klocka ringer jag går upp
klär på mig och går ut i köket och gör mig lite frokost. Jag säger hejdå
till mamma och går till skolan. jag går i genom skolan upp för 3 trappor
och i genom en vit koridor tills jag kommer fram till 5A s klassrum. Jag
knackar på dören och Hasse öpnar dören och säger att jag e sen. Jag går in
och säger hej till alla mina vänner då sa Hasse att jag skulle vara tyst
och inte störa efter som jag va sen. Jag satt mig ner och tänkte att nu har
helvetet börjat. Jag satt mig ner och va tyst medans Hasse prata. Ja som ni
ser det har blett strängare sen jag gick i ettan. Det är mycket mer krav
och det är mycket mer bråk i skolan, dom klottrar på toaletterna och är
kaxiga mot lärarna, och svär som bara den. Men man får tyvär stå ut med
dett. Pontus som e ny i min klass e störigast av alla han bråkar med allt
och alla. Han kaxar med lärarna och svär till sina kommpisar Efter 3 timar
var det dags att äta. Vi går till den nyrenoverade matsalen det var äklig
mat, det vä ärtsoppa till lunch. Efter lunch var det rast, jag och mina
kommpisar spela fot boll tills vi såg ett slaxmål på skolan. Jag och Lukas
försökte stoppa slagsmålet, men vi fick ett slag i panan så det blev inget
stopp på slagsmålet Fyra år senare Flytar jag bort fran remnesta, jag
flytar ner mot Kalingsta och börjar en ny skola där som heter Kalingsta. Ja
då var det dags för skolan igen. Jag går upp klockan nio på morgonen. Jag
går ut och gör mig lite käk i köket. Efter att jag ätit klart, går jag och
borstar mina tänder. Ja går ut i hallen och klär på mig. Jag går ut genom
dörren redo för min nya skola. Nu är jag frame, oj vilken fin skola. Jag
går in i ett stort rött hus och upp för två trappor, och går genom en gul
koridor. Tills jag kommer till klass 9D. Jag knackar på dörren och ut
kommer min lärare Janne som såg ut som skater ”wannabe”. Jag gick in i min
nya stilsama klass. Om man jämför nian med ettan och feman så är det mycket
mer slags mål och klotter på hella skolan. och det är mycket mer gäng som
hotar folk och eleverna är mycket kaxigare mot både lärare och andra.
Förutom i min klass. Ja då har ni fåt veta lite om mina skolår.

Inskannad version

Mina skolår

Jag skall nu berätta om mina skolår som jag har upplevt:

De första dagarna i skolan kändes väldigt pinsamt. Jag vågade inte säga ett
knyst till lärarna eller eleverna, men det var några från skolan innan som
också hade börjat i samma klass som mig.

Tiden gick och man började vänja sig tillslut. Det enda negativa jag tänkte
på var att få vara minst på skolan. När man går i femman är man störst,
efter|som att det inte finns årsklasser som är större än femman.

Alla bara lekte och hade roligt och tog inte skolan på allvar, utan som
hyckleri. Det var ju klart att man tänkte på proven och läxorna, men inte
hur man skulle vara mot eleverna och lärarna.

Det förekom bråk, men det varade inte länge förränn lärarna tog deras öron
och skickade dem upp till rektorn. Det går inte att beksriva hur roligt det
var att gå i mellanstadiet.

De sista två åren har varit otroligt stres|sande med att få bra betyg. Det
har också varit hårdare krav på eleverna. Man är tvungen att läsa på
läxorna och träna längre till proven än vad jag gjorde förut.

Nu går jag i nian och snart skall lämna Öknervägsskolan. Det känns både
sorgligt och roligt. Det sorgliga är att få lämna alla kamraterna som jag
har varit med under nästan fyra år. Den klass jag går i nu känns mer som en
familj man har känt jätte länge. Jag kommer aldrig att glömma de roliga
stunderna som jag har haft tillsammans med mina kompisar. Det roliga är att
få börja gymnasiet. Där träffar man på nya kom|pisar och börjar om från
första början igen.

Jag har aldrig varit så nöjd med något hela mitt liv och jag kommer inte
att glömma de här åren så länge jag lever.

Inskannad version

Mina skolår
Jag kommer ihåg när jag (Isak Ramberg) skulle börja skolan. Det var en kall
augustidag om jag kommeri håg rätt så var det en måndag jag hade precis
vaknat. jag var så glad, jag tänkte ja engtligen, får jag börja skolan. Jag
hade väntat länge på den här dagen. Såvardet dag att gå jag skyndade mig
att ta på mig jackan och skorna. Sedan gick det av. Vi åkte ner för gatan
jag börja känna en äcklig känsla som om det var en klump i magen. Jag
börjar att Tänka, Tänk om barnen är elaka mot mig. Jag bad min mamma att
stana bilen. Hon frågar huredetfatt min son?
– jo jag vill inte gå till skolan idag!!!
– varför inte det då?
– tänk om alla barnen är duma mot mig?
– Nej då dom kommerinte att vara
duma mot dig Okej!!
– Okej!!
så far det av. Mamma körde i i Gäst parkeringen och parkerade bilen så
hörde dom skol klockan ringa, då började dom å skynda sig in. lärare visade
väggen till klassrumet, alla var samlade läraren frågar
– Äralla samlade?
dom flesta nickar och visa roparja.
– Då säger lärare. Välkomna till Almstaskolan
– jag hetter Siv alm.
eleven börjar sedan med en ny berättelse, oklart vilken som är
finalversionen

Jag kommer ihåg när jag (Isak Ramberg) skulle börja skolan. Det var en kall
augusti dag om jag kommer ihåg rätt så var det en måndag. Jag hade precis
vaknat, jag var så glad, jag tänkte Ja entligen får jag börja skolan. Jag
hade väntat länge på den här dagen. Så vardet dags att gå, jag sknydade mig
och tog på mig min jacka och skor sedan gick vi. Ner förgatan gick vi Jag
höll mammas hand så hårt att jag nästan krossade den. Varför jag höll så
hårt var att jag fick ett par otäcka tankar om hur skolan var och hur alla
barnen skulle bete sig. Tänk om skolan är ligt ett fängelse där man
straffar dom barn som har gjort något dumt, Tänk om alla barnen skulle vara
elaka motmig, att ingen vill vara med mig. Det känndes som en stor klump
låg i magen det var den mest obehagligaste kännsla som jag någonsin hade
kännt. Jag rykte i mammas hand hon stande och böjde sig mot mig och frågar
vad det som har hänt? mamma jag vill inte börja skolan!!!!
– Varför inte det då?
– Tänk om alla barn är dum mot mig och tänk om skolan liknar ett
fängelse!!!
– Nej min son ingen kommer va dum mot dig och skolan liknar inte ett
fängelse det kan jag lova. Okej?
– Okej
Årskurs 6
det var roligaste året i mitt liv jag hade så många vänner nu varjag
alldrig ensam mer. men det blev ett också ett sorgsent år, Jag skulle
flytta till X-stad, nåt jag alldrig ville göra men pappa fick ett bättre
jobb han blev Vd för ett stort företag. Men jag kommer kontact med mina
vänner i hela mitt liv, jag håller på med det än. Den nya skolan jag skulle
börjai hette Kollehöjd skolan, jag var inte särskillt glad när jag började
jag skulle börjai 6C jag hade komiti mitte av terninen. Jag fick ganska
snabbt nya vänner dom hette Goran Hebevic och den andra Jonas Ferm. Det var
roligt att få nya vänner redan första dagen sedan dess har vi varit vänner
jag har haft det tur jag hade trot att mitt skol liv skulle bli ett h….
men ack så fel jag hade.
Årskus 7
Av en orsak hade mitt liv blivit rätt tråkigt jag viste alldrig varför men
det blev bara så, jag hade inte lust med nånting längre det gick nerot för
mig, kanske var jag olycklig? kanske fataddes nåt i mitt liv? Jag fann
alldrig något svar detta höll sig ända fram till hallva åttan. Det känndes
som blev uppdragen ur hålet. Det betendet kanske berode på att jag var
deprimerad, her.