Att byta skola/klass
Ja nu är det väll ungefär 3 timmar sen mamma och pappa berättade om
flyttningen, vi skulle flytta från ängelholm till Göteborg. Min pappa som
är en mycket bra ortoped hade fått jobb på karolinska sjukhuset. Jag och
min lillebrorsa Jonas var emot beslutet, ja skulle ju förlora allting,
kompisarna, fotbollen allt. Men så den 17 augusti kom den gigantiska
flyttlastbilen, jag och jonas fick hålla tillbaka tårarna när vi lämnade
Björkvägen. Det kändes så jävla lång.
Men då när vi hade bott här i nästan två år känndes det faktiskt rätt bra,
men i börja då var det jobbigt. Jag skulle även få ett par kompisar som
skulle vara avgörande i min framtid här i göteborg.
När vi svängde in till Kaptensgatan i hisingen stod de tre killar ungefär
lika gammla som mig, vid porten där vi bodde. När vi hade börjat bara upp
hejade den ena grabben på mig lite nonchalant. När det inte var så mycket
kvar frågade den ena killen vi ville ha hjälp, dom fick varsin låda till
Jonas byrå.
Min första skoldag blev ganska dramatisk men ändå inte. På morgonen när
mamma väckte mig kändes det som jag precis hade somnat. När jag kom utanför
porten träffade jag killen som hjälpt oss att bära.
– Tjena, sa han.
– Hej, sa jag.
Jag sa att ja skulle börja Drottningskolan 7b han sa att han också gick i
den klassen. han berättade också om ”kexen” i parallelklassen när han
berättade om dom skrattade han lite, jag bara log tillbaka (men ja förstod
inte riktigt vad han menade med ”kexen”).
När det senare ringde in satt vi i korridoren och snackade med de andra
grabbarna som hjälpt oss bära.
Jag satte mig bredvid Niklas som han hette. När fröken Karlsson kom in blev
det knäpptyst man kunde höra en nål falla.
Hon hälsade oss hjärtligt välkommna till en ny termin.
– Petter Söderström, sa hon.
Nej tänkte jag, jag räckte upp handen.
Jag fick gå fram till katedern, nu såg ja helt plötsligt hur det var
uppdelat det var, ”Skatarna” (Niklas och dom), ”Punkarna”, ”Plugghästarna”,
dom snygga tjejerna, Hippiesarna
Fröken sa att jag skulle berätta lite om mig själv, började punkarna
skratta.
Jag blev lite generad, men det var ganska lungt.
På lunchrasten satt vi ute isolen och tittade på några nior som åkte
skateboard. När det började närma sig ”Matte” hörde vi skrik från
”moppeparkeringen” vi som nästan alla andra sprang dit.
Det var två gäng som stod och ”glodde” och kastade fula ord på varandra.
Det var ”nynazisterna” på våran skola och ”invandrarna” från Partille
berättade Niklas. På minde än två röda sekunder började dom slåss. Men som
tur va hade dom redan larmat polisen. När polisen kom blev det tumult på
skolgården. Men till slut tog det slut, poliserna blev för många.
Mina vänner, blev ”skatarna”, ”punkarna” i min klass kallade mig
”skåningen” dom hånade mig och sa att jag pratade så jävla fult. Men jag
brydde mig inte jag hade ju Niklas och dom. Dagarna gick och det rullade på
i mitt dagliga liv.
Jag hade både börjat i fotboll och innebandy
Ja det är väll lite som hänt, mitt första år i göteborg. Mitt andra kom och
blev ännu mer dramatiskt
Den 21 november 1979 inträffade en händelse som haft stor påverkan på mitt
liv
Det var när jag och min lillebrorsa Jonas skulle gå till skolan en vanlig
onsdag i novemberrusket
När vi kommit till övergångsstället vid ”Lasses Livs” gick Jonas rätt ut i
gatan utan att se sig för. Pang sa det bara sedan kommer jag inte ihåg så
mycket mer.
Jonas hade dött när han träffade marken.
Hela släckten sörjde, kompisarna sörjde ja tillochmed skolan söjde.
Min älskade bror Jonas hade gått ifrån mig.
Jag sörjer än idag fast det har gått 15 år sedan den hemska dagen.
Nu lever jag ett ganska normalt ”Svensson-liv” med 2 barn och hustru sedan
4 år.
Du hoppar en hel del mellan olika händelser och försöker berätta om för
mycket på en gång.
En del meningar är slarvigt gjorda. Du behöver ge dig tid till att läsa
igenom dem.