MVG – Skrivbanken

Mina skolår

Texten är skriven på dator
De tre åren har snart gått. 3 år. jag viskar orden tyst för mig själv, det
låter overkligt. Tre år har jag haft lektioner i samma salar, haft samma
lärare och samma skåp.
Hur tråkigt det än låter så har jag knappt hunnit känna av det. Allting har
gått så himla fort. Jag minns första skoldagen. Den var så spännande, man
var så obekant med allt och alla. Åren har gått fort men ändå har dagarna
känts som evigheter.
Jag går till skolan, samma väg. Vägen det alltid varit och alltid kommer
att vara så länge jag går här. Det är kallt och jag fryser, jag tappar
känseln i fingrarna, kan inte röra mina läppar och mitt ny duschade hår
blir som istappar. Vägen känns lång, längre än vanligt.
Jag börjar småspringa, snart når jag skolan, värmen.

Ordet skola tar upp både lyckliga o jobbiga tankar. Mest jobbiga för min
del.
Alla andra i klassen tycks inte känna av detta, dem ser så lyckliga och
problemfria ut.
Jag går till skolan med ett tvång visst är det ett MÅSTE att gå i skolan,
men när man inte skött den som jag gjort, så är det inte roligt längre, jag
önskar att jag kunde göra allting ogjort.
Men det går ju inte, det är omöjligt. Jag tänker tillbaka på de jag gjort
eller rättare sagt inte gjort, och ångrar mig. Önskar jag kunde spola
tillbaka tiden och förändra allt, göra läxor, gå på lektioner. men det går
ju fortfarande inte. Jag vet att jag borde tänka framåt istället för bakåt,
att tänka bakåt får mej att falla längre ner mot marken.
Men bilder går inte att suddas ut.
Så som tankar inte går att sluta tänkas eller känslor att sluta känna.
Detta är något man påminns om och alltid kommer att påminnas om så länge
man går i skolan. Men ordet skola tar inte bara upp jobbiga,dåliga och
besvärliga minnen, utan också en del lyckliga, det har alltid hänt något
roligt på lektionerna, något som man kan tänka tillbaka på och skratta,
något som kommer följa mig livet ut. För visst har jag den underbaraste
klassen, dom är inte bara klasskamrater utan också underbara vänner som
alltid ställt upp, alltid funnits där för en och alltid hjälpt mig. Hur jag
än skött mig.

När jag tänker tillbaka till första året, sjuan. Så kan jag inte låta bli
att le, det var inte bara första skoldagen utan det var också då allting
började, smink, tuffa kläder och tufft beteende. Man ville bli en i
mängden. Betygen var då bra. Man kände ju ingen då och ville göra ett gott
intryck. Men tråkigt nog så förändras man, men måste gå igenom den jobbiga
perioden, många går igenom den men är det ett måste? För varför känns det
som om det bara är jag som gör det? Och hur länge ska den vara? Jag vet
inte hur den började bara när den började. Det var i andra året,åttan. Man
började smått skippa några lektioner. Sedan blev det värre och värre. Som
cigaretten, det börjar med några gånger i veckan, men slutar med att man
blir beroende.Jag antar att jag föll för grupptrycket, så som annat folk
gör för sprit och knark. Man är dum, man låter sig övertygas. ”Att missa en
lektion är väll inte så farligt.” Sedan ångrar man sig men gör ändå inget
åt saken. Men sprit, knark och cigaretter är väll ändå värre. eller? Skolan
är ju framtiden och går man inte till skolan..så blir det väll ingen
framtid? Så det kan med andra ord inte jämföras. Inte enligt mig, visst har
droger och alkohol den kraften att kunna döda en människa. Men att inte
sköta skolan och sedan börjar bry sig när det är försent då dör
inombords,sakta och långsamt. För man har låtit det gå för långt och inte
insett att saker man gjort varit fel förräns det varit försent.
Och sen kommer tredje året, nian. Då det är meningen att man ska kämpa,
kämpa och kämpa. Och fortfarande har man inget ork i kroppen, bara viljan,
men den tycks vara för svag.
För fortfarande har man inte ändrat på sig, men är den man varit sen man
började förstöra för sig själv. När och hur kommer det att sluta? I sagor
slutar det alltid lyckligt men hur blir det när man lever i en mardröm då?

Inskannad version

Mina skolår

texten är skriven på dator
Aldrig för hade jag varit så nervös, men samtidigt så förväntansfull som
när jag skulle börja i första klass, Maleskolan. Jag kommer ihåg hur jag
gick med mina föräldrar som nog var minst lika nervösa som jag, ned för den
steniga vägen en hyggligt varm augistidag. När far öppnade grinden till
skolan fick jag för första gången se mina allra första skolkamrater. Det
var en livlig stämningen bland alla föräldrar och barnen. De bjöds på
kaffe, bullar och saft och mycket annat som för det mesta dels föräldrarna
gottade i sig. Väl efter mina föräldrar hade hälsat på mina nya fröknar
sprang jag bort till lekplatsen där alla andra förstaklassare lekte. Där
efter gick allt så fort. Innan jag ens visste av det, så gick jag på
mellanstadiet. Visst kände man sig en aning äldre, men fortfarande var man
ett barn. Maleskolan hade jag lämnat bakom mig, med en massa roliga minnen.
Nu var det Hedbergsskolan som gällde med Pog, fotboll och kompisar. På
lektionerna var det aldrig en tyst stund. Alltid fanns det någon som kom på
något nytt ståhej. Men jag fann min fridplats. Från vårat klassrum, från
min bänk, från min stol hade jag nog den finaste utsikten en fjärdeklassare
kan ha, ja, jag kände mig som en kung, med en utsikt över fotbollsplanen
och idrottshallen och alla träden, den branta, gräsiga backen, som var
vackrast när det hade regnat lite lätt på kvällen innan. Då var det ett
rent nöje att gå till skolan, bara för att få sitta på en sådan plats. Men
då kom dagen då läraren hade bestämt sig för att flytta runt alla eleverna,
eleverna som protesterade medan andra jublade. Själv grät jag nästan.

Och då så gick man i sjätte klass i Hedberg. Man var störst utav de minst
och man kunde nästa smaka makten i munnen. Det enda problemet var att man
nästan var som en hyena. Man skrattar tills lejonen kommer.
Högstadieeleverna. På rasterna fick vi lov att springa upp i
högstadieelevernas kafeteria och köpa godis. Jag var beroende utav klubbor,
helst köpte jag de som färgade av sig på tungan. Hur som helst, en rast när
jag precis hade köpt klubbor kom en nia förbi. Han frågade om han kunde få
en utav mina klubbor. Jag frågade vad jag skulle få utav han. Med ett
leende på läpparna svarade han: -skydd. Givetvis så gav jag honom tre
klubbor. Då var man en hyena som hade blivit adopterad utav lejonen, aldrig
vetande när de skulle bli hungriga. Med då kom tiden då mina föräldrar
beslutar sig för att skilja sig. Mor bestämde sig att flytta till Ekudden,
och far till Åsen. På så sätt skulle jag senare möta min nuvarande klass i
Sjöaskolan. Men fortfarande en termin kvar med min gamla klass i Hedberg.
Den terminen var nog den bästa jag upplevt i mitt liv än så länge.
Sent in på terminen så var det inte så mycket läxor och man kunde bara ta
det lugnt.
En sådan stämning kommer jag nog aldrig mer att få vara med om. Det går
heller inte att beskriva. Det är något som inte kan skrivas ner på blad
eller tryckas ner på ett tangentbord. Det finns inget ord som kan beskriva
en sådan stämning.

Då lade jag mig helst ner på den gräsiga kullen, kände mig lite grann som
tjuren Ferdinand, medan det andra alternativet, fotboll, inte tilltalade
mig så mycket just då. Inte heller de andra fotbollsnördarna valde att
sparka boll. Skolavslutningen och det efterlängtade sommarlovet närmade sig
med hast. Nu finns det inget skolarbete kvar, utan nu skulle lådorna
rensas, bänkarna tvättas och flyttas till en annan sal. Självklart var det
vi elever som skulle flytta och göra allt jobb. Skolavslutningen var nu
framme i vårat klassrum. Jag och mina klasskamrater hade samlat ihop pengar
till en stor bukett till våran lärare och hans hjälpassistent.
Hjälpassistenten hade gråten i ögat och halsen när hon tog emot buketten
som jag fick äran att ge. Alla sade adjö och önskade en trevlig sommar.
Sommaren det året var skapligt och jag hade inte tråkigt. Men en vecka
innan jag skulle börja i högstadiet, sjunde klass i Sjöaskolan, fick jag
fjärilar i magen. Jag hade inte tänkt på det innan så hemskt mycket men nu
när det var dags att köpa lite nya kläder för första skoldagen så slog det
mig. En helt ny, okänd skola, en helt ny okänd klass, nya okända lärare.
Då kom dagen då jag och min bror var tvungna att möta en helt ny värld.
Gelépudding var mer fast än vad mina ben var den dagen. Hjärtat bankade
vilt innan jag ens sett skolan. Jag hade tagit skolvägen bakom
idrottshallen och gick upp för trapporna bredvid fönsterna till
uppehållarn. Jag såg alla människor som är precis lika nervösa som mig men
ändå så verkar de så avslappnade, så lugna. Medan jag kollade på allihopa
undrade jag ”vilka utav dessa kommer att vara mina klasskamrater de
närmaste tre åren?”
Under hela min låg och mellanstudie tid hade jag aldrig varit ensam, hade
alltid haft en kompis vid min sida. Aldrig hade jag känt mig så ensam som
jag gjorde nu.

Jag fick veta att jag skulle ner i matsalen tillsammans med alla andra
sjunde klassare.
Där höll rektorn och vicerektorn tal men jag lyssnade inte utan spionerade
fortfarande på alla elever. Jag hade fått veta att jag skulle börja i 7A
och gå till en sal där jag äntligen skulle få träffa mina klasskamrater. Om
jag hade fått välja så hade jag nog valt att gå hem.
Då träffade jag en som frågade: – Ska du börja i 7A?
Nervöst kunde jag bara svara med ett simpelt: – Aa.
Tillsammans gick vi in i salen där vi skulle ta klassfoto. Där fick jag se
alla elever i 7A. Det var en präktig klass med en massa nya ansikten. Jag
talade inte direkt med någon, utan satt där under min nervositet och undrar
hur detta ska gå till. De första veckorna kände jag mig ganska ensam, men
sakta, sakta gled jag in i den nya världen jag har klivit in i.
Innan jag ens hann uppfatta det så hade jag en massa nya kompisar, inte
bara i min klass utan i hela skolan. Jag hann inte heller uppfattat
allvaret i att göra läxorna, eller att komma i tid i högstadiet, vilket
gjorde det ganska så jobbigt i åttan då jag var tvungen att ta igen allt.
Jag tror att en del lärare fick en ganska dålig bild utav mig då jag inte
skötte mig som man borde i sjuan. Men i åttan då man börjar med betygen
började jag tänka på gymnasiet. Om jag skulle komma in eller inte, med de
ganska halvtaskiga betyg jag hade. Under min tid som jag gick i sjunde
klass lekte jag bara, tog ingenting på allvar. Jag tycker att det är ett
under att jag står vart jag står idag så som jag slarvat i sjunde klass. Nu
medan jag sitter och skriver detta tänker jag på hur det kommer bli när jag
börjar gymnasiet. Kommer det att bli samma sak som att börja sjuan igen?
Eller kommer jag hantera det på ett bättre sätt? Jag har inte direkt något
stort präktigt minne från hela högstadiet, åtminstone inga trevliga. Jag
kan nöja mig med att jag har fått en massa nya kompisar.

Inskannad version

Ingen vill väl vara med någon i flanellskjorta? Kanske för att barn är
grymma? Kanske för att jag aldrig gillat att bli styrd av någon annan?
Kanske för att jag alltid haft så svårt att anpassa mig efter regler jag
inte själv satt upp?
Det finns en mängd tänkbara anledningar till varför jag aldrig trivts
särskilt bra i skolan. Förmodligen är det därför mina minnen fran tidiga
skolår präglas av olyckor, mobbning, tårar och ensamhet.
Som till exempel den gången Mimmi Pigg-klänning|tjejerna lekte djurpark på
fritids och jag, lite förläget, undrade om jag kunde vara med.
”Eller?..kanske..?” och svaret som kommer efter att de tittat runt på
varandra, himlat med ögonen och sedan nickat i samförstånd ”Ehh..Vi leker
djurpark och det finns bara en roll kvar, du får vara silverfisk!” Hur jag
med gråten i halsen stängde dörren igen och försökte göra mig osynlig. Att
jag inte förstod varför jag inte fick vara med på riktigt, de hade ju varit
mina vänner. Senare förstod jag väl ett och annat, ingen ville vara med en
blyg stackare i flanellskjorta som flackade med blicken jämt och ständigt.
Större delen av mellanstadiet var även det en plåga, jag var ostimulerad,
hämndlysten och ledsen. ”Tjejgrupper”, skolpsykologen och klassbyte var,
och är fortfarande, mellanstadietiden för mig. Min högstadietid har varit
relativt okomplicerad. Invasionen av nya elever i sjuan bidrog visserligen
till en del förvirring, snobb-snobbismen bredde ut sig, vilket kändes
ganska obekant, de flesta av mina tidigare klasskamrater bodde ju i
Frilundens ghetto eller uppe på Åsen i fula servicehus|liknande byggnader.
Men helt plötsligt bodde alla på den så exklusiva Vallavägen. Det var lite
konstigt.

Såhär i nian känns det ändå som om jag kommit någonstans på vägen.
Jag har fler vänner utanför skolan som uppskattar mig, trots en hel del
brister. Kanske beror det på att de är äldre och mognare än vad jag är och
därför kan bortse från saker och ting. Jag tror inte att man kan leva så
mycket roligare och intressantare som femton/sexton|åring än vad jag gör
just nu så jag känner mig nöjd.
Tyvärr har nog detta skapat ett ointresse för andra saker, jag vill leva
bara och inte tänka på så mycket annat.
Motivationen för skolan har skjunkit och jag önskar verkligen att den vore
högre. Kanske skulle den öka om jag fick arbeta med något som stimulerade
mig i skolan, lära in saker på olika sätt och så vidare.
Att sitta och träna inför ett prov är inget sätt jag lär mig något genom,
då jag är så otroligt rädd för att misslyckas att jag blir fullständigt
apatisk och inte kan göra något överhuvudtaget. Jag tror det handlar om att
ett bakslag kan få mig att stanna upp och börja glida tillbaka till en tid
där allt var jobbigt och jag bara grät. Kanske är jag rädd för att bli en
silverfisk igen?

Inskannad version

Mina Skolår
Det regnade nästan varje dag det där året, håret hängde i våta stripor som
piskade mig i ansiktet, gång på gång då jag knuffades åt sidan. Jag
tvingades blotta mina sinnen, ja, oftast mig själv & min förnekade realism,
men även det förstånd som länge kråmat sig i lerpölen & försökt hålla sig
vid ytan. Jag hängdes upp. Jag hängdes ut. Jag beordrades att stå trots att
jag föll. Dem sa åt mig att dölja såren & förneka tortyren. Jag skulle
skyla ärren bakom den frätande & bittra smaken av giftet jag dagligen
livnärdes på. Ibland spikades jag fast i en planka & hängdes naken upp så
att alla kunde se. Se & försöka förstå vad som var fel, för någonting var
det, eller hur? Jag frågade min lärare den frågan, hennes svar var
uppenbart, hon var bödeln själv. Hon såg till att hålla smärtan vid liv,
under det som för ett barn liknade en brutal avrättning. Fick verkligen
vuxna göra så? Jag lärde mig att sträcka mig efter dagens slut & förneka
smärtans tydliga existens Dagligen lekte min fantasi & förvillade mig allt
mer. Jag upplevde mig själv som en del av den verklighet som var menad att
vara sådär starkt tryckt mot min hud & smärta så Jag fanns till för att
befinna mig där, just då. Jag existerade & existerar än, för att vittna om
sarkasmens plågsama tortyr. Det var såhär jag upplevde det, det kan ingen
någonsin ta ifrån mig. Det här är min tokning av en historia som berättats
utifrån många olika versioner. Det här var jag, i mig själv, då.

Jag gick i feman. Jag var elva år. Vi fick en ny lärare. En annan klass på
skolan hade tidigare haft henne som vikarie, vilket hade resulterat i att
hela skolan hade fått reda på vilken mardröm det var. Hennes hårda finska
brytning gjorde hennes gälla stämma rå & vass som ett knivblad.

Hennes trick var väl dolda, men den rena förnedringen hennes dagliga
sarkastiska komentarer & agerande bidrog till är mer än nog för att känna
stark empati, vilja & engagemang för att de barn som idag utsätts för
liknande psykiska övergrepp, skall kunna befrias från sin svåra situation.

Varje dag gick jag till skolan med en ängslan som frågade mina avtrubbade
sinnen: ”Hur långt skall du låta det gå idag?” Anledningen till att jag
blev den finska lärarinnans lilla ”hackkyckling” är förståss för att jag
stod upp då de andra vek undan för att skydda sitt eget skinn. I mitt huvud
ifrågasatte jag hennes beteende & kom efter mycket överläggande & inre
konflikter fram till att det enda som var rätt att göra nu, var att agera.
Man kan inte bara sitta tyst & betrakta en situation som är på väg att
fullständigt klösa ögonen ur skallen på en. Jag gick till motattack.

Nu i efterhand ångrar jag inte att jag gjorde det, men under veckor &
månader av tortyr frågade jag ibland mig själv varför. En god sak min
styrka ledde till, var att mina kamrater, en efter en vågade stå emot mer &
mer, vilket ledde till att också många föräldrar fick upp ögonen för vad
som höll på att hända i skolan.

Nu hade dem inte bara sina barns blåslagna kroppar att vittna om. Utan även
barnens ord & berättelser om de upplevelser dem genomgått.

Ett tag var vi alla tysta av skräcken, nu hade det gått för långt… In i
det sista försökte ”hon” förneka in skyldighet till den mångsidiga miss
handeln hon utsatt oss för. Hon försökte även använda mig som sköld för att
stöta bort anklagelserna genom att utpeka mig som lögnaren, vars hot skrämt
klasskamraterna & fått dem att agera som dem gjorde.

Bara dagarna innan hon slutade gav hon sig på ett ordentligt försök att
förnedra mig inför den nya läraren, genom att snabbt överrösta mig & ta
över min presentation & med ”mild” stämma presentera mig som klassens lilla
fina prinsessa, som alltid trodde hon kunde allt & visste bäst, vilket hon
naturligtvis inte gjorde…”

Tortyren var inte riktigt påtaglig alla ganger. Hon var en mästare på att
med dolda trick träffa rätt & sänka.

Jag kommer alltid bära med mig det tunga minnena av mitt Skolår fem, då jag
upplevde & utsattes för förnedring & sarkasm, av min egen lärare. Jag
trodde att lärare skulle finnas som förebilder… Jag kommer alltid att
undra & spekulera i varför ”hon” dunkade Erik upprepade ggr medvetslös in i
klädskåpen, varför hon tvingade Caroline att ligga fasthållen, gråtande på
golvet inför klassen under lunchen, varför hon påpekade våra utseenden &
tog strypgrepp på Vendela. Varför hon sa att Rasmus var tjock & berättade
för klassen vad han vägde, varför hon hånsamt sa till oss att vi alla kunde
sluta som mördare. Ja, jag undrar & kommer fortsätta att undra varför hon
ibland rusade ut från lektionerna & inte kom tillbaks för ens dagen därpå.
Jag kommer alltid att undra vad det var som format henne & förtryckt henne.
Jag frågar ibland mig själv, det jag borde frågat henne, varför, varför
blev det sådär?

Jag tror att det är vanligt att som barn uppleva situationer som de jag
genomgick som delar i ett spel. Man kan bestraffas utan anledning, genom
att hamna på fel ruta. Ibland tvingas man stå över ett kast & ibland
utsätts man för prövningar. Det ingår i spelet. Det står i reglerna, förr
eller senare når man mål, Ibland är vägen dit svår. Jag antar att mitt
logiska tänkande räddade mig ur många svåra situationer som jag annars
skulle hamnat i. jag är glad att jag lyckades, iaf utåt sett behålla mitt
lugn, då paniken steg i takt med att klassrummet vattenfylldes.

Inskannad version

Mina skolår

Trygghet Gemenskap

Dessa tre grundstenar är vad min berättelse grundar sig på.

Först ska jag sätta er in i bilden: Jag har gått i samma klass i fem
år. Under åren har den tunnats ut, men nytt, friskt blod, har aldrig
tillåtits blandas in.
Runt varandra har vi byggt en gemenskap, stark, ty den kom att bli vår enda
trygghet. Vår klass A, A – vi har alltid varit A, kom till sin början i
sexårsverksamheten, ty det var sagt så att en stark gemenskap redan så
tidigt som möjligt var något mycket positivt. Allt var så perfekt uttänkt.
De lärare vi haft, som alla var kvinnor, var de lärare som blev vårt första
substitut för våra mödrar. Det var inte mer än naturligt att det var dessa
som skulle över|lämna oss till skolan. Skolan ja. Att börja ettan var
paradiset. En gång i veckan tog våra lärare med oss till vårt blivande
klassrum, där vår blivande klassföreståndarinna väntade. En fantastisk
sådan. Första ”lektionen” ängnades åt presentationer samt instruktionen att
till nästa tillfälle vi skulle ses, ta med oss kuddar hemifrån. Det var vår
frökens, vi skulle kalla henne så, åsikt att kuddar re|presenterade
trygghet från hemmet. Nästa gång tog vi mycket riktigt med var sin kudde,
och vi instruerades att placera dem i en ring. Vi satte oss ned, och
talade. Vi fick bekanta oss med klassrummet, inreda bänkar, men mötet
avslutades alltid med att klassen satte sig ned i cirkeln.
När vi väl skulle börja första årskursen, kände vi redan till allting så
pass väl att vi kunde börja undervisningen direkt, med engelska sånger och
räkning. Personlighet uppmuntrades och bokpapper samt tecknings timmar,
representerade detta.
Det hela lyckades: Skolan blev ett nöje. Allting var frid och fröjd, men
allting har också en baksida.
En så älskvärd fröken, blev älskad även på annat håll, och detta ledde till
nyheten – Hon var med barn. Till en början var detta endast ett glädje
moment i vår tillvaro. Sedan kom det till vår kännedom att hon skulle
försvinna, överge oss, för barnet! Förlusten av vår stora trygghet, ledde
till starkare sammanhållning i klassen. Klass A. Budskapet om vår nya
lärare, fäste vi inte allt för stor vikt vid. Vi var övertygade om att det
bara fanns bra lärare. Vi hade fel. Den lärarinna vi fick var en
pensionerad sådan, som återtagits i tjänst, då hon hade stor erfarenhet;
och bodde i området.
Vi var alla nyfikna på hur hon skulle lägga upp undervisningen, men behövde
inte vänta länge. Metoden var belöning – bestraffning, med betoning på det
senare. Några var nyfikna på hennes tolerans nivå, och testade gränserna.
Hennes erfarenhet sade henne att det bästa sättet att få stopp på detta,
var att skilja bråkmakarna från varandra.
De skärmar på hjul som tidigare tjänat som anslagstavla samt bestyr i
diverse lekar, tjänade nu syfte som rumsavdelare. Dessa skulle hindra
elementen till problem från att ta kontakt. Ack så fel man kan ha. Murar
byggs för att rivas, och det som sker bakom en, anas inte av någon på andra
sidan. Papperskriget var ett faktum. Nya bestraffnings metoder. –
Motåtgärder. Nu blev bestraffningsmetoderna servar vi skulle smasha på.
Gemenskapen stärktes av att vi ställdes emot lärarinnan. Sedan drabbades
jag av en lunginflammation. Denna ledde till drygt en termins frånvaro.
Dock låg jag vid återvändandet, fortfarande först i räkne|boken, vilket
tyder på vad som hänt under tiden. Själv hade jag dock glidit ifrån
gemenskapen under den tid jag varit borta, och jag sällade mig till den
mindre grupp av elever som föredrog lugnet framför öppet uppror.

När lågstadiet var avklarat, fick vi en ny lärarinna i fyran. Vid detta
lärar|byte var det precis som det första, fast tvärt om. Nu tänkte vi att
vi omöjligt kunde få en bra lärare, då våra förhoppningar redan grusats en
gång. Med dessa negativa ögon mötte vi nästa ”utmanare” som vi börjat se
lärare som. Vad som bör nämnas är att vi i trean ständigt bytte lärare
mellan diverse vikarier, då vår föreståndarinna återgått till pensionen.
Denna konstanta växling förorsakade otrygghet och vidare separation från
gruppen å mina vägnar. Om vår nästa lärare finns inte mycket att säga vad
det gäller påverkan av gruppen. Gruppkonstellationerna stärktes, och jag
kan nu i efterhand säga att individbetoningen av mig var ytterst positiv
för mitt framtida skol|arbete. Under hårda läxor (Det behövdes med tanke på
lektionerna), fick jag en bred kunskaps bas.

Efter tre år i mellanstadiet bestämdes att situationen inte kunde låtas
fortgå längre. Mest p.g.a. klass rivaliteten antar jag. A och B hade blivit
oerhört patriotiska. Tvister om något så trivialt som delade bandy-mål,
kunde utlösa fullskaliga slagsmål. Genom åren hade vi i A:s antal
decimerats kraftigt. Från dryga trettio, var vi nu endast elva. Många hade
bytt klass till B, ännu fler bytt skola. Situationen var ohållbar, men den
var det enda vi hade. De ingrodda relationer vi hade till varandra hade
präglat en grupp som utgjorde lärar|kårens skräck. Vi slog ifrån oss allt
och alla. Lösningen blev en klass uppblandning. Varifrån man skulle få folk
var inget problem. B överskred nu fyrtio. För att slå hål på
sammansättningarna satte man sig i skol|ledningen ned och kontemplerade
samt samrådde med de två klassföreståndarna.

Detta kom att bli slutet för klass A. Vi, även jag, opponerade oss kraftigt
emot förslaget, och det skulle varit omöjligt att splittra klassen, om det
inte varit för vår första lärarinna. Hon kom tillbaka. Och visade upp
barnet. Vi var så slagna med häpnad att vi inte kunde säga så mycket. Det
gav oss distans. Vi kunde se tillbaka på åren. Vi såg att nya klasser
kanske inte skulle vara så dumt.

Inskannad version

Mina skolår
Jag tror att varje sexåring som ska börja skolan känner en viss oro,
spänning och förväntan. Men vissa har lätt och ta för sig och visa
framan|da och vissa inte. Jag var den där lilla försiktiga, blyga flickan
som endast vågade ta för sig bland kompisar och familj, men annars stod
gömd bakom pappa, som var min stora ”hjälte”. Han som visste allt och som
kunde hjälpa mig i alla situationer. Nu hade jag inte honom mer, jag fick
klara mig själv. Ingen att gömma mig bakom.
Detta var ett stort steg för min självständighet. Jag fick börja
anförtro mig till lärare och kompisar, det var svårt till en början men jag
lärde mig tillslut. Allt eftersom tiden gick skaffade jag mer och mer
kompisar, både killar och tjejer. Skolan var trotts allt inte så dum.
Samtidigt som jag fick träffa kompisar och leka fick jag lära.
Min mamma hade varit sjuk länge, men så kom den dagen då hon fick flytta
till himmelen. Jag minns att jag var rädd för att gå till skolan, vad
skulle dom säga. Skulle de tuffa killarna reta mig för att jag inte hade
nån mamma. Jag ville inte vara annorl|unda. Det tog ca 2-3 veckor innan jag
var tillbaka i skolan igen. Jag hade fått brev ifrån några utav kompisarna
under den tiden jag var hemma. En skrev att hon var ledsen för det som hänt
och att alla i klassen väntade på mig. Det var skönt att höra, men jag var
ändå rädd för alla frågor de skulle ställa.

Efter en tid märkte jag att det inte var som jag trott. Visst var dom
nyfikna och sugna på att fråga, men nästan ingen vågade. Mina fröknar sa
till mig, så fort jag kom tillbaka.
-Känner du dig ledsen eller vill prata med någon så finns vi här. Detta sa
de upprepade gånger till mig. Jag pratade aldrig med dem, men det kändes
skönt att veta att de fanns där. Lärare som brydde sig.
Det sista året i mellanstadiet minns jag att jag utvecklades mycket.
Jag hade fått fler ”nära” vänner och klassens sammanhållning var hade
blivit mycket bättre, killarna hade mognat. Jag var nu en av dem som hördes
och syntes mest. Mina kompisar och jag övade danser på rasterna som vi
sedan visade upp. Jag minns att vi sista terminen gjorde en riktig ”show”.
Vi gjorde en uppvisning av ”Miss World” och visade upp för nästan hela
skolan. Detta stärkte mitt självförtroende väldigt. Jag vågade ta för mig
ännu mer och hade hittat ett stort intresse för dans och musik. Detta
tycker jag att skolan till stor del ligger bakom. De lät oss dansa på
rasterna och göra det vi tyckte var roligt.
Detta gjorde att jag sedan fortsätte med mitt stora intresse när vi
började högstadiet. Jag valde DDM, (drama, dans, musik) som mitt tillval.
Jag fick träning i att lita på andra, stå upp inför folk, vara mig själv
mm. Jag tycker skolan har hjälpt mig till stor del att utveckla mina
drömmar och inse vad jag verkligen vill.
Idag kan jag se tillbaka på mina skolår och vara nöjd.
Allt jag har gått igenom i skolan, både motgångar och framgångar, har gjort
att jag är den jag är idag. Från att vara en blyg liten flicka, som var
rädd för allt och alla, har jag blivit en tjej som kan stå upp för vad jag
tycker, vet vad jag vill och dessutom ordförande i skolans elevråd.
Nu när vi ska börja gymnasiet känner jag bara stor glädje och förväntan.
Jag vet vad jag vill och tänker inte vara den som sitter gömd bakom någon.

Inskannad version

Mina nio år i skolan
Den 19 Augusti började jag 1:an. Jag hade väldiga problem med vad jag
skulle ha på mig, men tillslut bestämde jag mig för min röd-och vit randiga
klänning. Mamma satte upp mitt hår i två toffsar. sedan gick vi. Efter
halva vägen mötte vi två av mina dagiskompisar, som också skulle börja
skolan. Vi gjorde sällskap resten av vägen till den ”hemska” skolan. När vi
kom fram gick vi upp till salen och där välkommnade läraren oss. Vi fick
alla välja varsin bänk och sedan började uppropet. Det var väldigt
spännande. Efter uppropet fick vi reda på vad vi skulle ha med oss nästa
dag tex klister, sax, penn|skrin m.m.

Klockan 1000 på tisdagen stog vi alla (utan föräldrar den här gången) utan
för klass|rummet. Alla tittade nyfiket på varandra. Jag och Hanna stog och
jämförde våra ryggsäckar. Vi kom fram till att hennes var finare, efter|som
den var blå. Så till slut kom Solveig och öppnade dörren och sa:
– Godmorgon.
– Godmorgon, ekade vi i kör.
Inne i klassrummet satte vi oss där vi hade suttit på uppropet, sedan fick
vi varsin skriv|bok. Solveig sa att vi skulle skriva namn och klass på den,
så det gjorde vi. Sedan sa hon:
– Nu öppnar ni boken och så på första sidan skriver ni ett A. Är det någon
som vet hur ett A ser ut?
Ingen vågade räcka upp handen, så Solveig skrev ett stort A och ett lite a
på tavlan. Alla Skrev sedan ett stort och ett litet A. Sedan fick vi vasin
veckotidning som vi skulle klippa ut stora och små A:n ur och klistra in i
våra skrivböcker.
När vi hade klippt klart, så la vi ner våra skrivböcker i bänken och
Solveig började dela ut en mattebok som hette ”Apan”. I den räknade vi
några tal. Sedan fick vi gå och äta lunch.

I det stora hela var ettan jätte rolig. och alla i klassen var jätte
snälla, och jag fick en bästis. Varje rast satt vi i en koja i buskarna och
pratade hemligheter.

I tvåan fick vi arbeta mer fritt med läse|böcker och sådant. På svenskan så
skrev vi berättelser som vi sedan spelade upp i en liten teater som vi hade
gjort av en kartong. Figurerna fick vi rita själva och klistra fast på
klossar som satt fast på blomm|pinnar. Sedan var det bara spela upp pjäsen
för resten av klassen. I tvåan dök ett nytt ämne upp på schemat, skrivstil.
Skrivstil hade vi i klassrummet bredvid med en annan lärare. Vi fick stora
böcker att skriva i och det var väldigt svårt att få till alla bokstäverna
som såg ut som krumelurer. Läraren hade tålamod, så till|slut skrev hela
klassen ganska läsligt. Jag tyckte skolan var rolig, utom matte
lektion|erna. Vi hade börjat med en specialbok som bara bestod av romerska
siffror. Jag fattade ingenting av den, så ett tag fick jag gå till en
special lärare för att jag skulle förstå, och det hjälpte. I slutet av
tvåan låg jag först i matteboken ”med de krångliga siffrorna”.

Trean flöt förbi ganska obemärkt. Det var bara några få riktigt stora
”saker” som hände. Till att börja med fick vi en ny pojke i klassen, Pelle.
Han skulle gå om 3:an eftersom han inte kunde läsa ordentligt. Han smällte
lätt in i klassen. Under hösten började vi öva in en cabaré, som vi skulle
visa upp för föräldrarna i slutet av termi|nen. I samma veva blev Pontus
borta allt mer. Han hade Leukemi (Blodcancer) och den blev värre. Han fick
cellgifter och tappade håret, men var alltid lika glad. Dagen efter vi hade
spelat upp våran cabaré, så ringde snabbtelefonen i klassrummet. Det var
från expeditionen och de sa att Solveig hade telefon. Vi fick klara oss
själva några min|uter, sedan kom Solveig tillbaka. Hon sa åt oss att vi
skulle sätta oss och vara tysta, sedan sa hon allvarligt att Pontus hade
dött. Han hade dött kvällen innan, när vi hade cabarén. Jag kunde inte
jobba mer, jag kunde inte göra någonting, jag bara satt. Jag hade bott på
samma gård som Pontus i 5 år och våra mammor kände varandra väl, så vi hade
umgåtts ganska mycket. Hela klassen gick på begravningen, och jag grät som
en dåre.

På våren fick jag börja gå hos Vera. Hon var talpedagog och skulle lära mig
att säga s eftersom jag läspade. Det tog ett tag, men sedan kunde jag säga
s lika bra som någon annan. Tillslut kom det efterlängtade sommarlovet.

När vi började 4:an så var det ny skola, ny lärare och nya elever. Vi
började 4:an i Helle|bergsskolan. Där fanns det även Montessori klasser. Vi
fick sal 7 på övervåningen och våran nya lärare hette också Solveig. Hon
verkade snäll, tyckte jag. Vi hade fått två nya i klassen, Pernilla som var
ganska liten till växten också Petter som var motsatsen. 4:an var ganska
kul, man kände sig ganska stor och det blev fler grupparbeten. Det tyckte
jag var kul. I slutet av 4:an åkte vi på en ”klassresa”. Vi hade varit på
klassresa i 3:an. Då var vi på Högbygård. Det var en scoutstuga som låg
mitt i en tjurhage. Men nu i 4:an var vi på Oskars land, som låg i närheten
av Birka. Det var bara för att vi hade läst om Ansgar som kristnade
Vikingarna som vi fick åka till Oskars land, för det var ju bara att ta
båten till Birka och Ansgarskors på berget. Det spöregnade hela tiden, så
vi fick gå i spöregn och motvind upp till korset.

I 5:an började det en till kille i våran klass, Jonas. Han hade gula jeans
med hål på knät, så jag och Charlotta började kalla honom för kycklingen.
Solveig klagade på hans långa lugg. Men han vägrade klippa sig. Skolan gick
bra, men Solveig var inte så sträng, så våran klass blev snart känd som
skolans pratigaste. Vi hade musik och det var ganska kul, ibland
troligtvis har läraren rättat till punkt och stort I fick vi sjunga och
när vi inte gjorde det så fick massa tråkiga stenciler om olika
instrument.

I 6:an började åter en ny elev i våran klass. Den här gången var det en
tjej som hette Mimmi. Vi var några som kände henne sedan innan, så hon kom
lätt in i kla|ssen.
I sexan var vi mer pratiga än någonsin. Vår lärare gick ut och grät i
lärarrummet i genomsnitt 2 ggr i veckan. Hon kom inte upp förrän någon av
oss kom ner och bad henne snällt om att komma upp igen. Undervisningen gick
väll lite si och så, eftersom hon gick i från lektionerna titt som tätt.
På klassresa åkte vi till Ramstad, det var bara dit pengarna räckte. Vi
gick på slottet och på ett stort badhus. Där fanns det vattenruschkannor
och bubbelpoler. Det fanns också en bassäng med vågmaskin.

Så skulle man börja 7:an, högstadiet. Där började man minsann inte med
upprop, utan med kvartsamtal. Det hela var mycket intressant. Nya lärare,
skåp, byta klassrum. I sjuan fick vi en ny tjej och en ny kille. Det gick
bra med killen, men med tjejen gick det sämre. Hon var utstött hela 7:an o
8:an men är nu med i ”gänget”. 7:an innebar mer prov, läxor o.s.v. så det
hela kom som en chock, eftersom Solveig inte hade för brett oss på 7:an med
mycket läxor. Jag började läsa tyska. det var kul, men vi hade en hemsk
lärare som hade ”gullebarn”, och det gjorde oss alla ganska irriterade.
osäkert om eleven egentligen skrivit irreterade I 8:an så var det frid och
fröjd. Under|visningen var som den varit i sjuan. På höst-terminen fick vi
första betyget och det var till min stora glädje inte allt för dåligt. Vi
fick göra första standardproven, i engelska. Då var man jättenervös.

Nu i 9:an så har det inte hunnit hända så mycket för det är bara september.
Man får fler läxor och prov och lärarna tjatar om att ”sånt får man räkna
med i 9:an”.
Efter 9:an blir det väll gymnasiet, sen att jag inte vill skilja mig från
klassen är en annan sak. Jag kommer avlida.
Om man ska sammanfatta alla skolåren så tycker jag att de har varit bra
allihopa.
Bra uppsats! Jag har lärt mig massor om hur du och de övriga eleverna i
X har haft det under er skoltid. Du har skildrat alla de tre stadierna på
ett intressant och personligt vis. Uppsatsen är väl disponerad med ett
stycke om varje skolår. Språkligt sett finns en del – smärre – fel.
Inledningen var också välskriven med ett roligt ögonblicksminne. Mycket
över medelprestation, dvs 5

Inskannad version

Mina nio skolår
Jag rodnade kraftigt när mitt namn ropades upp. Det var första dagen i
skolan, och kvinnan som sa mitt namn, var inte alls som jag hade föreställt
mig. T.o.m. namnet var fel. Hon hade förklarat att Klara, vår egentliga
fröken, inte kunde börja jobba än och att vi skulle ha henne, Hedvig,
istället.
– Jaa, stammade jag fram. Hedvig fortsatte uppropet och sedan fick vi gå
hem.
Mitt första skolår gick fort. Läsa, skriva och räkna kunde jag redan. Jag
fick många nya kamrater, och även om jag inte tyckte om Hedvig, kommer jag
nog alltid minnas henne som min första lärare.
I tvåan hände mycket. Jag fick min riktiga lärare, Klara. Hon hade tyvärr
ingen riktig personlighet, så minnena från den skoltiden är bleka. Men det
var först nu, i tvåan, som jag insåg att skolan var jättestor! Niorna var
fullvuxna i mina ögon, och treorna var elaka mot oss tvåor. Jag minns en
gång när vi hade gymnastik. Vi stod och väntade utanför omkläd|ningsrummen,
då några pojkar från femman gick förbi. En av dem frågade efter en puss av
mig. Jag blev blodröd i ansiktet och smällde till honom med gymnastik-
påsen. Naturligtvis tyckte han det var otroligt festligt och fortsatte i
samma stil, innan de gav sig iväg. Jag inser nu det roliga i situationen,
men då trodde jag att det var blodigt allvar.
I trean upptäckte jag mina problem med matematik. Man kan tro att jag
tyckte att det var för svårt, men det var snarare tvärtom. Alla tal var
precis likadana och de fanns sida upp och sida ner i boken. Jag tyckte det
var så tråkigt att jag inte gjorde någonting på lektionerna, utan var
tvungen att göra allt hemma. Nu är det ett av mina favorit-ämnen.
Sedan började jag i mellanstadiet. Vi fick börja med engelska, men vår nya
fröken, Astrid, lärde ut fel, redan första lektionen.
– ”An” betyder ett, och ”a” betyder en, påstod hon. Jag försökte
protestera, men fick veta att det var bäst att lära ut så i början. Sedan
fick vi lära oss det engelska alfabetet, som var precis likadant som det
svenska.
– Men fröken, Å, Ä och Ö? försökte jag, men det var samma sak där. Jag
förstod aldrig Astrids undervisningsmetoder. Vi fick OÄ också. Där hade vi
en lustig lärare som hette Rolf. Han lärde ut bra, men hans krystade skämt
hade jag kunnat klara mig utan.
Under mellanstadiet fick jag massor av nya vänner. Jag började förstå att
man faktiskt kunde ha killar som kompisar också. Tidigare hade jag sett dem
som fåniga biltokiga galningar. Jag hade varit kär i en av dem, men det
hade varit snabbt övergånget. Nu lekte jag på rasterna med dem också.
I sjuan blev det jobbigt. Det var stressigt och jag blev ovän med halva
klassen en period, men det gick över. Jag tyckte det var roligt med alla
olika lärare, för nu slapp man enformigheten med bara en lärare, speciellt
eftersom jag inte tyckt om någon tidigare fröken. Jag började tycka om
idrotten i skolan, och NO:n tyckte jag var jättekul. Niorna var hemskt
farliga, trots att det fanns vissa snyggingar i 9B. Jag undrar hur många
sjuors hjärtan som krossades när niorna gick vidare till gymnasiet. I
högstadiet fick jag vänner i de andra klasserna, inte bara i min egen.
När jag kom upp i åttan, började allas ängslan för betygen. Visserligen
hade vi fått omdöme i sjuan, men ett diffust sådant. Var ett plus en stark
3:a, 4:a eller kanske 5:a? Jag brydde mig inte så mycket. Det fick bli vad
det blev. Därför blev jag positivt överraskad när jag öppnade det bruna
kuvertet på avslutningsdagen. Efter det första betyget kändes det värre.
Skulle man sänka i något ämne? Andra gången var jag nöjd igen, trots att
jag sänkt i ett ämne. Men jag hade höjt i sex andra…
Nu går jag i nian och det känns skönt. Man är störst i skolan, och blir
behandlad lite vuxnare av lärarna. Snart ska vi söka in till gymnasiet och
9B kommer inte att finnas längre. Men jag kommer alltid att minnas mina nio
första skolår!
Klart över medel

Inskannad version

Mina nio skolår
Många ungdomar tycker nog att skolan är ointressant och tråkig.
Men om man tänker efter, vad skulle vi göra om det inte fanns någon skola.
Skulle man då lotta ut jobben?
Jag tycker att skolan är nödvändig, fast vissa ämnen skulle kanske rensas
bort. Man kunde ha kortare skoldagar, eller mer raster. Förslagen är
många.
Men jag tror att många, till sist, inser att skolan är bland det
viktig|aste här i livet.

Mina första skolår minns jag egentligen inte så mycket av. På förskolan kom
man första dagen och kramade sin mamma hårt i handen.
Då var man nog mest nyfiken på alla nya lekkompisarna.
Sedan på lågstadiet hade man stor respekt för alla lärarna, och man tyckte
det var kul att göra sina läxor. Det jag minns var särskilt roligt, var att
man fick bänkar och riktig mat, innan hade man ju bara fått frukt.
Man blev generad när man fick gå förbi niornas klassrum, med en kompis i
handen. Nu hade man också speciella platser i matsalen.
Sedan på mellanstadiet blev man genast tuffare. Man började säga vad man
tyckte till lärarna. Och läxorna? Dom blev man mindre och mindre noga med.
Nu var det man själv som började bråka med dom små stackars ettorna på
lågstadiet.
Nu behövde man inte längre ha speciella platser i matsalen, utan fick sitta
som vi ville.
Det var på mellanstadiet som den första mobbningen började. Man skrek elaka
ord åt varandra, bråkade och slogs. I vår klass hade också två stora
tjejgrupper, som var hemskt avundsjuka på varandra. Detta gjorde ju
givetvis inte saken bättre. Vi bråkade mycket med varandra.
Det jag minns mest från mellan stadiet var nog att man började bli
intresserad av killarna som innan hade varit så barnsliga. De flesta får
nog sin första kille på mellanstadiet.
Man hade roligt på rasterna i mellanstadiet. Man pallade äpplen och åkte
till affären och köpte godis, fast det var förbjudet både att lämna skolan
och äta godis.
Sedan kommer man ju till de tre sista skolåren. De jobbigaste, men
för|modligen de roligaste. Nu började man äntligen mogna till lite.
Första skoldagen i sjuan var nervös, vill jag lova. Man kände sig liten och
dum. Men nu började man skärpa sig lite, satte igång och plugga. Nu var det
betyg som gällde!
Nu blev man slappare hålld man fick åka vart man ville på rasterna, utan
att fråga lärarna. Man fick äta godis på rasterna. Nu började man vara två
och två i skolan istället för gäng, som man var tidigare.
I åttan kände man sig lite större. Nu var man ju inte minst längre. Nu
började en del i klassen att röka och snusa.
Första terminen gick bra, men andra terminen började man bli skoltrött. Nu
var det killar och fester som gällde!
Men man började känna lärarna och få mer kontakt men dem nu, än innan, och
detta lättade upp stämningen lite på lektionerna.
Något som också lättade upp stäm|ningen var ju att det fanns många söta
killar att titta på…
Jag tycker nog att åttan var den var den jobbigaste årskursen.
I nian började man bli orolig. Ska mina betyg räcka? Man bestäm|de sig för
att börja läsa på läxorna ordentligt nu. Men det blir inte alltid som man
har tänkt sig. I bland lockade andra saker, mer än att sitta hemma och läsa
en hel kväll, och så fick man sitta uppe sent på kvällen.
Alla intressen som suttit kvar sedan barndomsåren, började sakta men säkert
avta. Nu var det jobbigt att cykla upp till stallet, som annars var så
roligt. Man började be småtjejerna i stallet:
– Snälla, kan inte du ta hand om min häst i dag? Vi har så mycket läxor…
Och oftast gjorde de som vi sade, dom tyckte ju bara det var kul. Fast i
själva verket när man kom hem, hade man ju inga läxor den dagen och var ute
och åkte moped eller träffade killen i stället.
Nu gällde det, som sagt, att hänga med ordentligt på lektionerna och inte
slarva med läxorna. Ständigt finns ju oron där. Kommer mina betyg att
räcka?
Men nu kan jag tyvärr inte komma med fler erfarenheter av sista året,
eftersom jag inte är klar med skolan än. Men jag hoppas att jag orkar hålla
ut till slutet och att slutet av nian kommer att bli lika intressant som
början har varit.

Inskannad version

MINA NIO SKOLÅR
Jag var sex år när jag för första gången gick till skolan. Jag var stolt,
jag var stor. På lekis kom en ny kull ”småungar” in. Men jag gick i ettan
jag.
Vad nu då? tänkte jag. Inga läxor? I skolan skulle man ha läxor. Jag var
gråtfärdig när jag kom hem. När man tänker tillbaka på det ler man. För en
gång skull förstår man sig inte själv. Jag gillade skolan. Kunskaperna sögs
in. Min fröken var snäll och hade humor. Det hjälpte mig en gång. Vi hade
lärt oss talet 10. När man lärde sig en ny siffra fick man skriva siffran
på en hel sida för att lära in den. Den här lektion|en hade vi
additionsövningar. Men eftersom vi hade lärt oss 10 tittade jag inte på
tavlan, utan skrev 10 på en hel sida. Fel, fel, fel, fel. Som sagt hade
fröken humor. Hon tittade upp från min bok med ett skratt.
– Du behöver inte rätta Pelle. Det var länge sedan jag såg ett roligare
fel, sa hon. Stolt fortsatte jag.

Lyckan blev inte långvarig. På vårterminen bytte jag skola. Den låg i det
mot dialekter intoleranta Färnboholm. Efter en vecka hade jag lärt mig ett
nytt ord och, observera, en ny riktig kamrat. Ordet var, som ni kanske
gissat, mobbning. Ett samlingsnamn för alla tänkbara trakasserier. Två
klasser, minus ett fåtal, var på mig. Fröken, som man hade lärt sig lita
på, förstod, eller snarare, ville inte förstå min situation. I skrivande
stund är det hemska minnen som smyger sig på. Obevekligt. Under ett och ett
halt års tid hatade jag eller vägrade att gå till skolan. Efter detta har
jag en oerhörd känsla av att vilja vara bättre än andra. Livet skulle
återvända.

Under 5 års tid skulle jag gå i min andra ”Färnboholmsklass”. Jag fick
tillbaka förtroendet för lärare när jag började mellanstadiet. Klassen, som
jag redan gått ett år med, var vänligt sinnad. I femman skulle vi på vår
första klassresa med övernattning. Diplomatisk som jag var blev jag invald
i skolresegruppen. Den bestod av, om jag minns rätt, elever, några
föraldrar samt magistern. Han var kort, flintskallig (sin ungdom till
trots), rolig, kunnig samt glasögonbärare. Det gav honom ett intelligent
uttryck. Resmålet utsågs till paddling med två övernattningar på en öde ö.
Den på papperet trevliga resan övergick snart i rinnande bläck. Ösregnet
gjorde resan till ett fiasko. Eller rättare sagt, när föräldrarna efter
resans slut fick syn på sina telningar blev det liv. Fem av klassens
trettio barn kom inte till skolan på flera dagar.

Efter sommarlovet började man känna av att högstadiet nalkad|es. Tempot
höjdes och jag fick mina, inte nu så efterlängtade läxor. Man kände sig
stor men ändå liten. Störst på mellanstadiet, snart minst på högstadiet.
Plötsligt började alla ämnen bli oerhört viktiga. Därför kändes det till
exempel oerhört bra när ”majjen”, som han kallades, på ett kvartsamtal sa:
Pelle har blivit bättre på engelska. Det jublade inom mig. Allt traggel
hade hjälpt. På mellanstadiet hade man som känt, fått engelska på halsen.
Jag hade under hela min mellanstadietid fått höra att andra ämnen är bra.
Men engelskan… Sexan gick på med informationsmöten hit och dit. Snart var
man där.

Högstadiet. Det stora skrämmande. Egna skåp och många lärare. Nytt språk
och många böcker. Lärare i all ära. Min matematik- och fysiklärare var en
gigant i sitt ädla skrå. Han var skolans genom tiderna, största magister.
Eftersom han var sträng var han fruktad av eleverna. Jag lyckades trots
katastrofala matteprov hålla mig på god fot med honom. I åttan hade jag
återigen bytt klass. Nu började betugen pumpa i huvudet. Jag darrar än vid
provutdelningar. Mitt första betyg vågade jag knappt öppna, än mindre det
andra. Men jag trivs ändå. Ingen har kunnat bota min nyfikenhet