MVG – Sida 5 – Skrivbanken

Att byta skola
– När börjar du?
Jaha, samma trevliga stämma väcker en med samma fras som vanligt.
– Som alltid.
Allt hade alltid varit ”som vanligt”. Nej, inte alltid, för fem månader
sedan var sommarlovet slut och det var dags att byta skola och börja
gymnasiet. Jag hade fruktat den dagen länge nu, ända sedan åttan faktiskt.
Jag ville verkligen inte byta ut min underbara klass. Min förra skola låg
nära, tog bara tio minuter att gå, men min nya skola ligger mer än fem
kilometer bort. Det innebär att jag måste åka en halvtimme med tunnelbana
varje dag. Tänk, på en månad har jag spenderat ca tio timmar bara på den
gröna linjen. På ett går blir det väl grovt avrundat ca nittiofem timmar.
Det kallar jag deprimerande. Allt är dock inte negativt med den nya skolan,
förutom den långa resvägen, unkna klassrum, stinkande toaletter och
sönderbankande skåp, har jag för första gången hittat en vän. En riktig
vän. Hennes namn är Elida, ett vackert namn tycker jag. Det bästa med Elida
är att hon alltid säger vad hon tycker och tänker. Hon är ärlig och den
första som märker när något är fel. Det är skönt med en sådan kompis. I min
förra skola trodde jag att jag hade allt, bra lärare, fina klassrum, en
massa vänner och ingen mobbning som förekom. En massa vänner ja, genom
Elidas vänskap har jag insett att de bara var ytliga vänner, sådana som var
med en för att man var populär, men jag trivdes med det då så jag ska inte
klaga. Elida och jag är vad man kan kalla ”out siders”. Utstötta. Vi är
inte mobbade eller så, men folk släpper inte in oss i gemenskapen heller.
Jag kan kanske förstå skälet. Elida är både gothare och satanist vilket hon
inte döljer.
– Hur kan du vara satanist? Hur kan du dyrka djävulen?
– Uttala dig inte om sådant du icke vet.
Ovanstående är ett exempel på en ofta före|kommande konversation mellan
Elida och resten av skolan. Jag frågade henne en gång varför hon är
svartklädd, sminkar sig som hon gör och varför hon är satanist. Hon hade
leende svarat att hennes svartmålning hörde ihop med gothmusiken medan
hennes kläder bara gav henne självförtroende. Sedan gick det några dagar
och så kom jag på att hon inte förklarat det här med satanism. I min förra
skola fanns det några satanister drog jag till minnes. De höll på att dyrka
uppochner|vända kors. Det var så mycket flum i min skola. Som populär fick
jag veta allt direkt, men nu när jag inte var det i min nya skola fick jag
det i alla fall. Fast inte på något trevligt sätt direkt. De populära är
sällan omtyckta har jag förstått nu. De har bara makt och därför fjäskar
männi|skor och ställer sig in.
Några dagar in på månad två såg jag en vacker tjej, hon var verkligen
snygg, ändå blev hon mobbad. För vad? Jo, för sina glasögon. I min förra
skola skulle någon hjälpt till. Någon hade gått fram, tröstat och skällt ut
mobbarna. På min nya skola fanns inte någon.
Jag frågade Elida om det här med satanister, och hon svarade lika klokt som
vanligt:
– Tror du jag håller på med att dyrka djävulen och offrar framför
uppochnervända kors? Tror du att jag skär mig med kniv? Det jag sa är i
alla fall vad extrem satanister gör. De som håller på med satanism för att
vara ”coola”. Det räcker inte med att du ser och hör, du måste tänka också.
Jag tror på att gud och djävulen inte alls existerar, att det är själen som
är centrum. Något annat tror jag inte på.
Det var så hon sa. Hon är smart, det är hon, ändå har hon inte så bra
poäng, i alla fall om man jämför med mina. Trots det vet jag att hon kommer
att lyckas i livet för hon tror på sig själv. Min förra skola var liten med
få elever, och vi var faktiskt utestängda från världen kändes det som. Den
jag går i nu är en skola med ett tusental elevr, men så har vi också
flextider och lokaler i andra skolor. Här har vi nästan ingen
sammanhållning och det är grupperat. Lärarna är i alla fall minst lika bra
som de i min andra skola. Maten är också mycket bättre.
Elida och jag har som alla vänner någon gång blivit ovänner. Den gången
hände det i ljushallen. Hon stod och grälade med en mörkhyad. Jag gick fram
och väste henne i örat att hon skulle bli klassad som rasist, vilket var
sant. Jag trodde till och med inom mig att hon var det. Jag hade så fel.
Elida blev rasande och jag var tvungen att gå bakåt. Hennes ord ringde i
mina öron:
– Vad snackar du om? Får jag inte prata, argumentera och bråka med en
mörkhyad för att jag är vit? Detta är en personlig sak mellan mig och
Istvan, det har inget att göra med hans hudfärg! De som ser mig som rasist
för att jag har en mörkhyad vän, är hundra gånger mer rasist än vad jag är!

Naturligtvis hade hon rätt. Hur hade jag någonsin kunnat tvivla? Genom den
incidenten började jag tänka anor lunda. I min gamla skola fanns inga
svarta eller invandrare. Det fanns bara ”renblodiga svenskar” som mina
lärare var stolta över att kalla det. Nu förstod jag att sådana människor
inte var något att hurra för. Alla som bor i Sverige är svenskar, så är det
bara. Jag önskar alla i min gamla skola fått insyn hur verkliga Sverige såg
ut, inte hur lärarna tyckte det skulle vara.
– Riiiiing!
Hoppsan, där gick väckarklockan igång och talar om att om jag inte går upp
nu kommer jag komma försent till skolan. På med kläderna, nu och äta
frukost. Man borde servera frukost i skolan. Det ska jag introducera för
elevrådet. Elevrådet fungerar i alla fall i min nya skola. I förra var det
rektorn som beslutade allt, men skolregeln kräver att elever också ska
kunna påverka, så rektorn valde ut några som ändå tyckte som han. Sådant
kallar jag diktatur. Elida och jag blev vänner efter händelsen i
ljus|hallen. Hon är en sådan person som inte tar bråk som avslutad vänskap,
utan hon är som vanligt dagen efter. Om man själv inte är en liknande
perosn själv är det svårt att förstå hennes beteende. Som mina gamla
kompisar. Blev det bråk var man ovänner minst tre veckor. Är man som Elida
och jag vet man att den andre menar förlåt genom att man kan vara som
vanligt dagen efter. Jag tror jag börjar bli kär i henne. Hon är så snygg
och inteligent.
Ja, ja, om jag tyckte min förra skola var bättre eller inte, så har det
ingen betydelse. Jag kan ändå inte gå om en massa klasser hela tiden bara
för att vara där, utan nu får jag helt enkelt ”gilla läget” som Elida
ständigt säger. Jag tycker om min nya skola så det är inga problem. Elida,
snart får jag se henne och prata, skratta och flumma med henne. Det är just
nu bara en halvtimme på linjen som skiljer oss åt.
Mycket bra och levande skrivet. Några små fel.

KLASSBYTET – BRA ELLER DÅLIGT?
Där satt han nu, tittade ut genom fönstret in i höstregnet och försökte
minnas hur 30-talets depression hade påverkat Sveriges eko|nomi. Det hände
ofta nuförtiden att han missade fatalt på vissa relativt simpla frågor på
proven.
– Det kanske stämmer, det som mina föräldrar säger, tänkte pojken. Henke
och Arre kanske har dåligt inflytande på mig. Näe, jag skiter väl i vad de
där gamla säger, de kommer inte ihåg hur det var när man är ung. Hmm…
just det, depre|ssionen var det, ja hmm…
Pojkens namn var Wilmer, fast alla för|utom hans föräldrar kallade
honom ”Fresco” – det var något Henke hade kommit på, han sa att det betydde
kaxig på Spanska. Wilmer var en ganska kort femtonåring, han hade blågrå
ögon, brunt, kortklippt hår och en vanlig kläd|stil.
Wilmer hade inte haft några riktiga vänner i förra klassen, 9A, visst han
var ju med i ”gänget” när de var i skolan, men han hade aldrig följt med
någon av klasskamraterna hem. De andra hade hittat på saker efter
skoldagarna medans han gick hem själv, de andra träffade varandra på
helgerna, gick på bio, spelade biljard och sånt där, medans han satt hemma
och hade tråkigt.
Det var i början av nian som Wilmer insett att han måste få vara med om
lite roligare saker i sitt liv, han stog inte ut längre! Så han hade gått
till rektorn och sagt:
– Jag trivs inte i 9A, jag känner mig utstött, jag har inga vänner. Snälla,
kan jag få byta klass, vilken klass som helst går bra!
Han hoppades på 9B, där kände han några sedan tidigare, men han vågade inte
säga något, det var ju trotsallt rektorn han pratade med.
– Vi får se vad jag kan ordna, så här kan du ju inte ha det eller hur? Jag
hör av mig under kommande veckor. Nu måste jag på ett möte, det var det
enda han hade svarat. Inte ett knysst om att han skulle försöka reda ut det
på något annat sätt.
– Juste! tänkte Wilmer, mumlade något till svar och gick iväg.
När beskedet kom två veckor senare – efter prat med föräldrar och liknande
– blev Wilmer nästan lamslagen av skräck, han skulle få byta – till 9D.
– Åhh, varför är jag så feg? Jag skulle ha sagt 9B, eller vadsomhelst
förutom 9D, tänkte han.
9D var värstingklassen, det var klassen med flest ”IG-barn” och
”tuffingar”. I 9D fanns tre – utifrån sett – riktigt farliga killar: Henke,
en lång pojke som rökte, han hade rakat huvud, alltid keps och säckiga
kläder. Arre, han hade en snus under läppen var han än gick och han bar
alltid ryggsäck – Wilmer hade sett en sprayburk falla ur den en gång.
Ehmet, han var från Syrien eller något liknande, den killen ”brände” jämt
runt på sin moppe med olika tjejer som satt bakom och åkte med.
Många rykten gick runt i skolan om de här tre; alla galna saker de gjort:
t.ex. sades det att de slagit sönder rektorns bil och snott bilradion, att
de hade pangat alla matsalens fönster eller att de åkt fast av polisen
efter det att de hade försökt stjäla en TV från ett varuhus. De här
ryktena var bara några av många som cirkulerade i skolan.
Skolan, den låg i en av Göteborgs för|orter, det var inte direkt en
fin skola, ofta var fönstren sönderslagna och väggar nerklottrade, bänkar,
bord och stolar var fulla av gamla inristning|ar och klotter. Det fanns
ingen skolgård – om man inte räknade den lilla asfalts|plätten som ledde
ner till vägen – men det behövdes antagligen inte, det gick bara sjuor till
nior där ändå.
– Men, vafan, sade Wilmer tyst för sig själv. Han hade hoppat över frågon
om 30-talet och läste nu nästa: vilket år utbröt storstrejken i Sverige?
Han kunde inte den här heller.
Wilmer tänkte på hur det hade varit innan han bytte klass, han hade
kunnat varenda fråga lätt som en plätt, det var bara att rabbla upp
informationen som han hade pluggat in innan.
– Förut hade jag all tid i världen att lägga plugg på, tänkte Wilmer, jag
hade ju inget annat att göra. Jag var alltid bäst i klassen, folk sa till
mig att: ”du har ju iallafall en bra framtid säkrad”. Det kanske var bättre
så, ett tråkigt liv nu, men en bra framtid sedan?
Nej, man hör ju hur det låter, det här livet är ju verkligen kul, eller?
Jo, nu har jag vänner som tar med mig på fester och jag träffar tjejer, sen
om det medför att jag har dåliga betyg då är det det ändå.
Jag kan plugga senare – när jag har tröttnat på att festa och sånt där.
Ehh..? Storstrejk..? Helvette!
Jag kan inte få IG på det här också.
– Det är dags att lämna in nu, sade den brutala läraren.

(Att byta skola)

Onormal

Snön låg som ett tjockt glittrande duntäcke över landskapet. Jag tog av mig
min ena vante och drog med fingertopparna genom den nyfallna pudersnön. Så
skrev jag mitt namn, ”Lisa”. Lite främmande stog jag och tänkte på det, med
hande fortfarande nerstucken i snön. Plötsligt väcktes jag ur mina tankar
av gälla hundskall och Vanja kom skuttande mot mig med glatt viftande
svans. Innan jag visste ordet av låg jag på rygg med den stora dräglande
hunden över mig. Hon slickade mig i ansiktet. Jag pussade henne på nosen
och kravlade mig upp. Så började vi gå hemmåt. I morgon skulle jullovet
vara slut, och jag skulle tillbaka till skolan. Mitt hjärta sjönk och jag
fick den där känslan av att vilja kräkas. Vanja tittade upp på mig med sina
blida ögon och strök sitt huvud mot mitt ben. Mamma tyckte att jag var
barnslig när jag sa att jag ville flytta tillbaka.
– Du har ju bara gått här en termin, ge dem bara lite tid, brukade hon
säga, var lite mer, ja lite mer normal?
Men jag var inte normal. Jag hade aldrig varit och skulle heller aldrig
bli. I min gamla skola var det så anorlunda, visst jag var inte som andra
men där blev jag accepterad så som jag var. Nu var det bara Vanja som
förstog mig. Hon skulle aldrig skratta åt mig. Inte titta på mig med dom
där snett granskande blickarna som vandrar över kroppen.
Jag hade aldrig gått på discon, aldrig haft någon pojkvän. Jag hade aldrig
lystnat på backstreet boys, eller gråtit till Titanic. Istället för att
fläta håret på skolavslutngar färgade jag det svart och tuperade det. Jag
började röka när jag gick i 6:an och när jag fyllde 13 söp jag mig full i
ett garage. Kanske var jag inte normal. Snart skulle vi välja
gymnasieprogram. Vad skulle jag välja? Freak-linjen? Jag passade inte in
någon stans. Hade aldrig gjort.
ny sida
Nu såg jag vårt hus. Ett rött hus med vita knutar. Så orginellt. En kråka
satt uppe i en trädtopp och kraxade. Vanja skällde lite på den och började
sedan skutta runt trädet. Jag gick in, mamma höll på med maten. Vi skulle
äta falukorv och makaroner.
Jag sov dåligt den natten.
Jag var i en tunnel. Långt framför mig fanns öppningen. Ansikten dök upp
framför mig. Hånflinande ansikten. Skratt ekade fram och tillbaka runt mig.
De dog aldrig ut. Jag började springa men jag kom ingenstans. Mina rop på
hjälp dog ut i små viskningar. Så ramlade jag och runt mig slöts ett
mörker. En hand grep efter min strupe och jag vaknade med ett ryck.
Kallsvettig och förvirrad satte jag mig upp. Digitalklockan med de röda
lysande siffrorna stog på 05:47. Om en timme ungefär skulle den ringa. Jag
kände inte alls för att sova mer. I stället gick jag och ner i badrummet.
Jag tittade in i spegeln. Där stog en liten flicka. Hon hade fräknar och
hon log. Bredvid henne stog hennes pappa. De höll varandra i handen. Jag
skönk ner på golvet och slöt ansiktet i händerna. Jag saknade honom
verkligen. Min pappa. Han hade alltid förstått mig. Många gånger hade jag
gråtit ut i hans famn. En stund satt jag där, vet inte hur länge. Sedan
fyllde jag badkaret med hett rykande vatten och steg i. Så låg den där
framför mig. Rakbladet trängde in i min handled. Det gjorde inte ens ont.
Blodet strömmande fram och färgade badvattnet rött. Jag tittade på det. Ett
sorts lugn spreds inom mig och jag slöt mina ögon.
– Nu kommer jag pappa, viskade jag och slöt ögonen.
Förlåt mamma. Förlåt att jag lämnade dig. Men det gick inte längre. Jag
kunde inte mer.
Allt det som kallas livslust hade för länge sedan flytt.
Allt jag kan säga är förlåt…

Mina skolår :

När jag tänker tillbaka på min skolgång så är det med en skräckblandad
förtjusning. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men ändå känns
det som om jag måste le. Mina skolår har nog trots alla mörka stunder varit
bra.

På kvällen, efter första skoldagen i ettan, när jag låg i sängen för att
somna minns jag att jag tänkte:
– Herre Gud, nu är jag verkligen stor! Tänk, jag har gått en dag i ettan.
Men när jag ser etta-klassare idag, så är de ju väldigt små.

Under hela lågstadiet var jag väldigt blyg. Av någon anledning hade jag
ändå aldrig svårt att få kompisar, de drogs till mig på nåt vis. Så ensam
har jag aldrig varit.

Annika hette läraren som vi hade hela lågstadiet. Hon ville att alla skulle
kalla henne för fröken, men alla sa Annika åt henne ändå.
Varje år tvingade hon oss att måla majbrasor med kladdkrita efter första
maj. Det var något som jag avskydde, för mina eldar blev misslyckade varje
år. Men det värsta var att hon satt upp dem på väggen i klassrummet så att
alla kunde se dem och jämföra de bra och dåliga majbrasorna.

Jag har ett minne från en lektion i tredje klass. Läraren gick igenom
någonting på svarta tavlan -som under alla år har varit grön- jag tror det
var någonting om jordbruk. Jag minns att jag tittade ut på skolgården genom
fönstret och tänkte att när jag slutade låg-|stadiet och började i fyran på
mellanstadiet med en ny lärare så skulle all gemenskap och allt trivsamt
vara slut. Då skulle det bara handla om pluggande. Så blev det inte.

Dagen innan jag skulle börja fyran så tänkte jag att jag skulle bli en ny
människa. Jag skulle bli gladare och våga mer. Det lyckades redan första
dagen. Första intrycket jag fick av mellanstadiets värld var de höga
bänkarna och de höga stolarna. Man kände sig som Nils Karlssons pyssling
när man gick omkring i det klassrummet bland de skyhöga bänkarna. Läraren
-Ove- var en lång man med vitt hår, glasögon och stickad tröja. Jag älskade
honom som en mor-|far från första stund.

Efter första terminen på mellanstadiet slutade Ove p.g.a. klassrumsluften
som han var allergisk emot. På väg hem från skolan sista dagen innan
jullovet grät jag för att jag var så ledsen. Efter jul började virrvarret
av lärare bryta ut. Vikarie efter vikarie avlöste varandra och det verkade
aldrig komma någon fast lärare. Tillslut kom Therese, hon var en nyutbildad
lärare med brunt långt hår. Hon var hela klassens bästa vän ända tills i
slutet av femte klass. Då var hon tvungen att flytta tillbaka till
Stockholm, därifrån hon kom. Så när jag började sexan fick vi en ny lärare.
Det var då helvetet tog fart.

Under hela sjätte klass mådde jag dåligt. Egentligen vet jag inte vad som
hände, men helt plötsligt var klassen förfärlig att ha att göra med.
Skolans lärare avskydde oss, skolans andra elever var rädda för oss och jag
tror nog att vi hatade varandra också.

När vi sedan började på högstadiet så var det som en befrielse. Allt kändes
så underbart och lugnt i jämförelse med i sexan. Att klassen splittrades
upp var bara bra.

Jag kommer ihåg hur nervös jag var första skoldagen i sjuan. Man kände
nästan ingen och skolan kändes så stor att jag aldrig trodde att jag skulle
kunna lära mig var alla salarna låg.

Nu har jag gått på högstadiet i snart tre år och då slutar grundskolan. Den
har utsatt mig för mycket och gett mig många olika intryck. Det jag minns
mest är alla männi-|skor jag har haft omkring mig. Alla syslöjdslärare
förtjänar ett eget kapitel. Alla har varit äldre kvinnor med kort hår och
bestämda regler för hur allt ska skötas. Aldrig kommer jag att kunna glömma
deras stränga order:
– Nej, du får inte klippa mitt i tyget!
– Du får inte glömma sömsmån!
– Man måste komma ihåg att nåla kanterna!

Till hösten börjar jag på gymnasiet. Det blir spännande och förhoppningsvis
roligt också. Samtidigt så kommer man ju närmare den människa som man ska
vara i framtiden. Under alla dessa skolår har man ju förändrats och
utvecklats. Det har alla andra omkring också gjort.
En klassåterförening om femton eller tjugo år vore intressant. Då skulle
man få veta vad det blivit av alla.

Så när jag tänker tillbaka på min skolgång så måste det vara med
skräckblandad förtjusning.

Marianne Molin
9:13

9 feb.2003

Att byta skola/att byta klass

Jag låg i min säng. Tittade på klockan och försökte lägga mig tillrätta.
Jag slöt ögonen, försökte somna, men det var så mycket ljud i mitt rum; min
surrande fläkt som trots sitt envisa snurrande inte lyckades ge mina tankar
den svalka som krävdes för att jag skulle kunna somna.
Med tankarna kom minnena som seglade i mitt huvud och förde med sig både
ljud och dofter. Utanför fönstret lekte sommarens sista bris och över
himmelen stod solen i brand. I skogsgläntan vid slutet av vägen svajade dem
sista blommorna och jag tänkte att det var som om dem ville säga adjö. Och
jag visste att det var både åt sommaren och mitt gamla jag dem tog farväl.
Mina ögon sökte sig uppåt längs väggen och fastnade på ett inramat
fotografi. Det är ett kort från examensdagen i sexan, vi sex flickor som
står där och ler i vackra klänningar och med blomsterkransar på huvudet. I
tankarna gör jag en ny bild, ett nytt klassfotografi med nya människor. För
några sekunder ser jag bilden tydligt framför mig, men så glider den undan
och ersätts med bilden på oss sex tjejer.
Detta har varit mitt sista år som en del av dem, när morgondagen anländer
och följande tre år kommer jag att bli del av en ny klass i en ny
gemenskap, och hur den framtiden kommer att gestalta sig har jag ingen
aning om. Oron och nervositeten har lekt och fladdrat i min mage som en
fjäril hela sommaren, men nu. Nu är allting så nära inpå. 7 D. Högstadiet.
Jag smakar på orden, låter deras innebörd smälta på tungan.
Så blundar jag och tänker tillbaka på åren som har gått. Dagis som blev
till lekis, år som lades till år när lekis övergick till första och andra
klass. Jag fick en fröken, en snäll gammal dam med tigeröronhängen och
glasögon. Jag fick en bänk, och böcker att skriva och räkna i. Alfabetet
och multiplikationstabellen som jag lärde mig att rabbla och tiderna som
jag lärde mig att passa genom att kuta över skolgården när det ringde in.
Sedan, när jag började trean, då var jag stor. Någon som de små barnen såg
upp till, någon som kunde och visste allt. Men även treans år tog slut, och
dagen innan jag skulle börja fyran grät jag mig till sömns. Jag ville
fortsätta gå i gula huset, ha kvar min fröken och mina böcker.
ny sida
Jag visste inte då vad jag skulle få ta del av under mina tre år på
mellanstadiet. Likt en film ser jag det spelas upp på min näthinna och jag
vandrar bakåt i minnenas korridor, förflyttar mig till en helt annan plats
i en helt annan tid.
files index.php license.txt paper_data.txt populate_skrivbanken.sh readme.html wp-activate.php wp-admin wp-blog-header.php wp-comments-post.php wp-config-sample.php wp-config.php wp-content wp-cron.php wp-includes wp-links-opml.php wp-load.php wp-login.php wp-mail.php wp-settings.php wp-signup.php wp-trackback.php xmlrpc.php
Jag korsade skolgården med Annelie vid min sida. Ingen av oss hade sagt
något på vägen hit, och hela morgonen tycktes andas av förändring. Det låg
något i luften som gjorde oss både extra högtidliga och än mer nervösa.
Runt omkring oss var det fullt av folk, de nya ettorna som tryckte vid sina
föräldrar, och de lite äldre eleverna som redan hade åter upptagit lekar
som King och bollruta.
Jag och Annelie stod utanför allt det där, det var som om vi levde i en
egen bubbla av liv. Vi stannade framför den stora tegelbyggnaden och jag
drog nervöst i min kjol och rättade till hårspännet. Så mötte jag Annelies
blick och förstod att hon hade samma tumult av känslor inom mig som jag
hade. På en given signal lade vi våra händer på porthandtaget och öppnade
dörren. Från bägge klassrummen där innanför rådde skratt och prat och
försiktigt kikade vi in genom dörren som var märkt med 4-6C.
I klassrummet stod bänkar utplacerade i grupper om sex och längs med väggen
stod fyra flickor. Jag såg på dem en kort stund och gav var och en av dem
en värderande blick, innan jag log blygt. Flickorna besvarade mitt leende
och jag ställde mig bredvid en av dem närmast dörren. Även Annelie ställde
sig där, och tillsammans betraktade vi sex nykomlingar det skådespel som
utspelade sig i resterande delen av klassrummet; någon som mimade till
musiken från en stereo, två stycken som dansade över golvet och en kille
som satt i sin bänk helt oberört av allt oväsende djupt försjunken i en
bok.
Avlägset allt detta ringde en klocka, och några minuter senare trädde en
kvinna in i klassrummet. Genast hon kom in blev en vinande storm till kav
lugn då musiken tystnade och eleverna tog plats i sina bänkar.
Det var bara vi sex som stod kvar, fortfarande tryckta mot väggen.
– Välkomna tillbaka, allihop, sade kvinnan och tittade ut över klassrummet.
Så riktade hon blicken mot oss och log. Särskilt välkomna får vi också säga
till våra nya fyror, fortsatte hon och pekade på den sista gruppen av
bänkar.
– Jag heter Elise, och var så goda att sitt, flickor, avslutade hon och log
igen. På led förflyttade vi oss från väggen och sjönk ned vid våra nya
bänkar. Under minuterna som följde fick jag reda på att den mörkhåriga
hette Fredrika, den lite knubbiga Anna, den ljushåriga hette Hanna, att den
långa hette Tuva.
Vi presenterade oss för varandra, berättade om våra familjer, och jag fick
veta att Fredrika var adopterad och att Tuva hade en sköldpadda vid namn
Stjärna.
ny sida
Under den första timmen i fyran tog vi våra första stapplande steg på en
vänskap ingen hade kunnat förutse.
Om jag hade spått in i framtiden, skulle jag sett, hur vi sex bara en vecka
senare gick arm i arm över skolgården, pratande och skrattande som om vi
alltid känt varandra. Jag hade sett oss uppträda som Spice Girls på
klassens timme och hur vi på lektionen skrek av skratt till Hannas skämt.
Jag hade sett våra stormiga bråk där vi var dödsfiender. Bråk, som ändå
alltid slutade i tårar och kramar medan ord som förlåt haglade. Jag och
Hanna som retade vår gympalärare, och alla raster som vi sex delade i
grupprummet där vi pratade och spelade kort.
Sådan var vår tid där termin lades till termin. Fyror till femmor. Dagar
till veckor, till månader och till ytterliggare terminer. Femmor som
började sexan. Det gick så snabbt, och plötsligt är vi framme vid
examensdagen.
Blomsterkransar kring hjässan, sånger som sjungs och rosor som delas ut i
klassrummen. Filmen börjar bli suddig i kanterna, och det sista jag ser är
vi sex, Anna, Hanna, Fredrika, Tuva, Annelie och jag stående framme vid
katedern med Elise i mitten och just så ser vi ut som den familj vi
verkligen var.
*
Klockan väcker mig med sitt gälla pipande och jag känner fjärilen som
vaknar till liv inom mig redan innan jag har slagit upp ögonen. Jag sparkar
av mig täcket, reser mig upp ur sängen och går fram till fönstret.
Solens första strålar silar in genom träden och precis som igår svajar
gläntans blommor i vinden. Men idag säger dem inte adjö, utan godmorgon.
Godmorgon till ett nytt liv.
En timme senare cyklar jag ned längs gatan.
ny sida
Jag släpper cykelstyret, lutar mig bakåt och låter vinden leka med mitt
hår. Trots allt känner jag mig fri, trots fjärilens fasta vingslag inom
mig.
I backen möter jag Hanna, Emelie och Elin. Ingen av oss säger något och
hela morgonen tycks andas av förändring, det ligger något i luften som gör
oss både högtidliga och nervösa. Efter en kvarts cykelfärd ser vi skolan
torna upp sig över trädtopparna, och efter ytterliggare fem minuter har vi
parkerat cyklarna och på skakiga ben korsar vi skolgården. Det är fullt av
folk och rörelse, men av dem är vi ingen del, utan vi lever våra liv i en
egen värld byggd av både oro och förväntan. Vi går dem sista metrarna fram
till väggen och plakatet som talar om att här skall 7 D samlas. 7 D. Jag
smakar åter på ordet, låter det smälta på tungan.
Högstadiet.
Ett nytt liv.

Trevligt och originellt berättad med ett avancerat språk och god
disposition.

1. Mina skolår — ritad pil Mellanstadie och högstadie
Nu börjar något nytt. Det var min första tanke när jag skulle börja
högstadiet. Att få en ny start på mitt primitiva liv. Inte visste jag att
förändringen skulle bli så stor som den blev. Att komma från en skola där
alla känner alla och klassdiscona var höjdpunkten på året, till en skola
där man knappt känner någon och det händer nya saker varje helg förändrar
kanske mer än vad man tror. Nu när jag tänker tillbaks på mellanstadietiden
så kan jag inte undgå att känna en viss längtan. En längtan av att slippa
oroa sig och bry sig om omvärlden. Det största beky-|mret som man hade på
den tiden var väl vilken kompis man skulle umgås med på eftermiddagen.
Högstadietiden fick nya tankar att dyka upp i mitt huvud. Tankar som jag
aldrig trodde att jag skulle tänka. Mina tankar förändrades, jag
förändrades. Men vad förändrades jag till, till mig själv?

Vem är jag? En vanlig fråga som man ofta frågar sig men troligen aldrig
kommer att kunna svara på. ”Bara du är dig själv så går allt bra”, jag
citerar min mamma. Hur ska jag kunna vara mig själv om jag inte vet vem jag
är?
ny sida
När jag gick på mellanstadiet visste jag vem jag var. Jag visste vad jag
ville och inte ville. Jag behövde inte bry mig om framtiden, den tog hand
om sig själv. Ka-|nske är det det som gör att allt känns bättre när man är
liten. Att man känner att man vet så mycket. Man känner sig så säker i
rollen som sig själv.

På högstadiet blir allt annorlunda. Varför denna förändringen sker just på
högstad-|iet kan man fråga sig. Kanske har det med pubertet att göra.
Kanske har det med skolan och människorna att göra. Jag vet inte, ingen
vet. Kanske förvandlas jag till ett tredje jag på gymnasiet.

De starkaste minnena som jag har från mellanstadiet är framför allt hur
roligt jag hade. Allting gjorde man för att det var kul. Man hade inga
förpliktelser. Men jag minns också hur jag såg upp till eleverna på
högstadiet. Hur jag län-|gtade tills jag skulle få bli en av dem. Jag ville
bli vuxen.

Känslorna och minnena från högstadiet är blandade. Något som verkligen
märks på högstadiet är falskheten och spelen mellan människor. Man märker
verkligen hur folk genomgår någon slags mellanperiod där man ska låtsas
vara någon man vill vara. Under denna perioden kan man inte lita på någon.
Alla vill så gärna ”passa in” och skvallrar gärna bakom ryggen på en för
att få en chans att göra detta. Alla är så rädda för att bli utpekade för
att vara ”annorlunda”.

Denna perioden kommer man så småningom över. Jag gjorde i alla fall det.
Men i åttan kom för mig en ännu värre period. En period av depression. Allt
jag mins från åttan och halva nian är en dimma. En dimma där jag var ledsen
i princip hela tiden. Jag hade varken ork eller lust att göra någonting.
Jag förlorade många kompisar och min bästa kompis flyttade utomlands. Detta
händer tydligen fler än mig. Man hör ju på nyheter att ungdomar idag har
problem med stress och depress-|ioner. Men mitt i detta mörker så fanns det
ändå något som sade mig att allt skulle bli bättre, att det inte skulle
vara i evighet. Detta något hade rätt.

På jullovet i nian hände någonting. Det var som om en lampa tändes i mitt
lilla, mörka inre. Jag blev glad igen. Uppriktigt glad, inte det där falska
leendet som satte sig på mina läppar, utan hela jag blev glad. Varm, glad
och lycklig.

Även om det inte var en speciellt trevlig period så är jag på något sätt
glad att jag fick uppleva den. Jag skrev mycket under den tiden, dikter och
korta texter. Jag blev mer kulturellt intresserad. Detta öppnade en annan
sida av mig själv. Man kan säga att jag knöt starkare band i vänskapen med
mig själv.

Idag kan jag bryta ut i ett fniss ibland, bara sådär. Ett lyckofniss,
precis som på mellanstadiet. Men det är lyckofniss över olika saker. På
mellanstadiet kunde jag bara lyckofnissa åt något roligt. Idag lyckofnissar
jag över livet. Över hur bra jag har det och över hur mycket fint det
finns.

Även om jag inte har min framtid planerad så kan jag bara ta det lugnt
medans framtiden vilar tryggt i mina händer.

Att byta skola
Tiden var inne. Jag satt på tunnelbanan på väg mot Odenplan. Klockan var
sju och linje nitton for fram över de snöiga spåren. Jag satt och tänkte
för mig själv och försökte klura ut varför jag inte ville gå kvar i min
gamla skola. Var det för att jag inte hade några vänner? Nej, det trodde
jag inte. Jag hade faktiskt en kompis, Kaspar på Vetevägen sjuttiotre. Han
var en trevlig kille med lite underligt utseende som jag brukade vara med
efter att skolklockan hade ringt. Och på rasterna förstås. Nej, det var
inte därför. Det kanske var för att lärarna inte var bra. När jag tänkte på
det kunde jag inte komma på en enda lärare som jag verkligen gillade. Inte
ens matematikläraren som alltid var snäll mot mig kunde jag påstå att jag
gillade eftersom han behandlade alla andra elever orättvist. Eller var han
kanske orättvis mot mig? För snäll mot mig och pedagogiskt perfekt när det
gällde resten av klassen.
Nej, det var nog för att korridorerna var övertäckta med klotter och på
golven låg det högar med gamla tuggumin och snuspåsar, sådana som man har
under överläppen. Klassrummet var inte helle det trevligaste jag sätt,
möjligtvis det trevligaste i skolan, med gardiner som luktade som om de
blivit doppade i en tunna med fransk senap. Och längst bak i klassrummet
låg de stökiga elevernas böcker i drivor. Men när jag tänkte på det så var
faktiskt både klassrummen och korridorerna relativt rymliga och bra
möblerade. Så det var kanske inte enbart därför.

Efter en stunds funderande komo jag fram till att det måste vara en
kombination av allting; ont om kompisar, dåliga lärare och otrevlig
skolmiljö.

– Nu får vi hoppas att den nya skolan är bättre, muttrade jag tyst för mig
själv.
Salarna hade åtminstone sett bättre ut när jag tittade på dem för två
veckor sedan. Och min nya klassföreståndare verkade också trevlig, men det
kanske bara var jag som inbillade mig i hopp om en bättre än min förra. Nu
återstod det bara att träffa mina nya klasskamrater och hoppas att de
skulle bli just det, mina kamrater.

– Nästa Odenplan, uppfattade jag trots mina dagdrömmar. Jag ställde mig och
med hjälp av de fasta stolparna tog jag mig till dörrarna.

När jag klev ut från tåget kunde jag se hur skolan tornade upp sig mot den
klarblå himmeln. Den såg nästan ut att vara hemtrevlig, i alla fall på
håll.

Jag stod framför dörren till sal F113 och väntade. Men vad väntade jag på?
Det visste jag nog inte själv ens. Kanske ville jag komma lite för sent så
att jag verkade cool inför de andra eleverna. Eller skulle de bara tycka
att jag var dum då?

– Nu går jag in, sa jag. Till vem jag sa det vet jag inte, antagligen till
mig själv för att visa att jag bestämt mig. Långsamt rörde sig mina fötter
mot den stängda dörren. Min svettiga hand tryckte ner handtaget och jag
klev in.

– Välkommen hit! skrek ett tjugotal röster. Jag bara stod där och stammade.
Något sånt här hade jag aldrig fått i min förra klass, där hade man snarare
blivit äggad. En rödhårig flicka kom fram till mig med ett välfyllt bullfat
och sa:
– Varsågod, det är nybakade bullar. Med kanel i.
– T-t-tack, var det enda jag fick fram medan jag långsamt sträckte fram en
darrande hand och tog en bulle. Mmm, bullen smakade utsökt, helt perfekt.
– Den var g-god, pep jag.
– Vad bra att du gillade den, sa flickan.
Hon lät så obesvärad och till min förvåning upptäckte jag att min
nervositet hade försvunnit.

Det var den bästa skoldagen i mitt liv. Efter den kom det många bra, men
ingen slår den. Nu när jag går ut nian här och ska börja i gymnasiet så är
det denna dag som ockuperar min tankevärld. Jag hoppas att det blir lika
bra under mina kommande år på gymnasiet. Mina sista ord här blir att om man
inte trivs ska man byta skola, det kan bli bättre och även sämre. Men om
man inte trivs så är det värt ett försök.

/Mårten Ahlin

Mina skolår
Sista terminen i årskurs 9, och jag tänker på min skoltid. Nio år, nästan
tio, i samma skola.
Det är så mycket som jar hänt med den lilla flickan i blommiga cykelbyxor
som hade en alldeles för stor ryggsäck.

Till skillnad från andra hade ja det lätt i lågstadiet, behövde inte plugga
nämnvärt och hade inga koncentrationssvårigheter. Men på något sätt gjorde
jag mig osamns med mina vänner hela tiden.
Jag tror den största grunden till det var att jag var envis och ville att
allt skulle vara på mitt sätt, samtidigt som jag försökte passa in.
Men jag passade aldrig in, och det gjorde jag inte senare heller.

Mellanstadiet var en plåga för alla som vistades runt mig, då jag kom in i
puberteten. Många elever o lärare blev drabbade av detta, men jag fortsatte
min bärsärkargång.
Jag minns en vikarie vi hade i en termin, som jag var hemsk mot, men inte
bara jag, utan hela klassen.
Han hade otur som fick oss när han precis blivit lärare.
Jag undrar om han fortsatte inom det yrket eller gav upp sina planer.
De första åren i mellanstadiet var ganska okej, sett ur en social
synvinkel.
Men i sexan, då skulle man vara stor. Jag försökte verkligen passa in, att
ha likadana kläder som alla andra. Men ändå dög jag inte. Till sist orkade
jag inte försöka, utan klädde mig som jag kände.

I högstadiet kom räddningen i form av en ny klass. Jag hade lugnat ner mig
ordentligt och skaffade nu nya vänner, som hade intressen liknande mina.
Längre fram började jag också intressera mig för politik och idag är detta
ett av mina största intressen. Mina 3 år i högstadiet har varit fyllda av
demonstrationer, konserter, föreläsningar o vänner.
För första gången passade jag in och jag upptäckte nya sidor hos mig själv.

Nu, sista terminen i nian är jag skoltrött o förväntansfull på gymnasiet på
samma gång.
Undrar hur framtiden ser ut och vad som händer med mig och mina älskade
vänner.
Det enda jag kan göra nu är att försöka fixa en stabil grund att stå på
senare i livet.
Den lilla flickan som stod på tunna ben hade en för stor ryggsäck med för
lite innehåll. Nu har hon växt och ryggsäcken passar. Men ibland känns den
för tung.

Min syn på skolan

Hej,

Jag skulle vilja börja med att den svenska skolan är bra! Det finns inga
större fel. Vi har bra lärara, hyfsade böcker och vi får mat. Men om man
nöjer sig blir saker inte bättre. Därför skriver jag mer än gärna några
synpunkter till dig:

– MER FLEXTID:
den här frågan har man pratat om länge. Ska man ha det eller inte?

Jag tycker att varje skola ska kunna införa flextid. Man kan börja med att
t.ex. börja lite olika tider på morgnarna så att de som är pigga på
morgonen kommer vid 8 och slute ungefär vid 3.
De lite tröttare elever kan börja vid 9 och sluta ca. 4.
Om man har detta system är det bra om man har bestämda tider som eleverna
kan börja vid och inte någon ”drop in” system.
Sedan är det nästan möjligt att ha det varje dag pga lärarbrist. Systemet
skulle radbyte skulle ställa höga krav på lärare som t.ex. 2 timmars
pass, långa arbetsdagar osv.
I sin tur blir kanske undervisningen lugnare så att lärarna inte bränna ut
sig lika ofta.

MINDRE KLASSER:

Dagens klasser har ungefär 20-25 elever (i alla fall på min skola). Detta
innebär att en lärare har 25 st ”frågetecken” att ta hand och undervisa de.
Det låter väldigt jobbigt och krävande. Om man istället hade klasser på 10-
15 elever skulle det vara mycket större arbetsro i skolan.
Nackdelen är att det skulle behövas ungefär dubbelt så många lärare. Lärare
är redan idag en ”bristavara” så detta förslag är inte genomförbart den
närmaste tiden.

ARGUMENTERA MER:

Eleverna måste kunna säga vad de tycker och säga det tydligt. Därför borde
man argumentera om olika historiska händelser t.ex. 1:a och 2:a
världskriget och dagens händelser t.ex. konflikten i Irak. Det skulle göra
att man samtidigt blev mer allmänutbildad. Man kan variera genom att ”leka”
olika partier. Då får man en inblick av hur dagens politik fungerar.
Genom att argumentera lär man sig också att kommunicera med andra människor
på ett effektivt sätt som man har nytta av i framtiden. Det måste du som en
framstående politiker hålla med om. här har eleven ritat en glad gubbe,
en sån här smiley: 🙂 fast roterad 90 grader medsols.

SKOLMATEN:

Om man tänker på att Sverige har världens högsta skatt så måste skolmaten
bli bättre! Dagens skolmat tycker jag är alldeles för dålig. Ursäkta
ordvalet men det kan ibland smaka ”skit”.
Jag förstår att ni har många saker att lägga pengar på men maten borde vara
en av de viktigare. Om man får äcklig mat vill man inte äta den och då blir
man naturligtvis jättehungrig.
Som du säkert förstår är det inte lätt att koncentrera sig i 4 timmar till
utan mat.

Ett bra sätt är att man gör en enkät i skolan och frågar eleverna vad de
tycker om för mat. Ibland kan man få mat som man aldrig hört talas om och
det smakar inte bra bara för att de har försökt göra det lite ”exotiskt”.
Det är bra att det finns cafeteria i skolan!

MER IDROTT:
Idag har vi (min skola) bara 2 st 50 minuters gympa lektioner varje vecka
och det är alldeles för lite. Vissa elever idrottar inte på sin fritid och
därför borde skolan hjälpa de genom att få de att röra på sig. Skolan borde
också utbilda i räddningstjänst som t.ex. första hjälpen mm. Det kan man
göra på idrottslektionerna.
Man skulle kunna lära ut självförsvar till de som vill. Det skulle få de
att må bättre och också arbeta bättre på lektionstid.

Sedan är det viktigt att veta vad man ska äta och dricka när man idrottar
annars mår man inte bra efteråt. Den delen tycker jag skolan har missat.

Avslutning:

Som jag sa förut tycker jag att skolan är ”okej” men man får inte nöja sig
med det. Man ska alltid försöka att bli bättre och förbättra saker runt
omkring sig.
I dagens skola saknas framförallt valmöjligheter, att kunna välja när man
ska börja, vad man ska läsa om extra mycket osv. Hoppas mina synpunkter
kommer hjälpa dig med att göra den svenska skolan lite bättre.

MVH Patrik Ristala

Mina skolår

Vad har skolan egentligen betytt för mig? Ser jag tillbaka på mina skolår,
har den med stor sannolikhet betytt mycket. Det har inte bara varit en
plats för lärande, det har även varit en gemensam träffpunkt för personer i
min egen ålder. Det är en plats där man känner sig välkommen och kan knyta
nya vänskapsband.
De senaste nio åren har varit fulla av nya intryck och förväntningar. Trots
det har skoldagarna inte alltid varit lätta att ta sig igenom.

MINA TRE BÄSTA ÅR

För ett tag sedan fick jag en fråga. En fråga som kan ha många olika svar.
Den löd;
– Vem har varit din bästa lärare?
Jag blev relativt förvånad över hur lätt det var att svara. Jag har haft
många olika lärare, varav de flesta har varit bra, men av någon anledning
svarade jag att min första lärare, i klass ett till tre var min bästa.
Det är nog inte så svårt att förstå. Det var tillsammans med henne jag för
första gången fick träffa mina klasskamrater. Tjugo personer som jag skulle
lära känna väl. Det var också hon som skulle ge mig grunden till allt jag
kan. Jag mins en mycket spännande dag ettan, en av de allra första. Det var
en sådan där dag som man inte ville missa för något i världen. – Hela
klassen skulle gå på skattjakt.
Att det var vår lärare själv som gömt skatt|kistan i det ihåliga trädet
förstod antagligen alla. Det var dock inget man fäste sig vid, en skatt är
alltid en skatt.
Jag mins att det var jag som fann den svarta, något slitna, asken och fick
bära den in. Inne i det stora ljusa klassrummet, sittande i en ring, kom
det stora ögonblicket, asken skulle öppnas. Alla var förväntansfulla och
iakttog noggrant när locket fälldes upp. Asken skickades runt och alla fick
välja något som man tyckte extra mycket om.
När det blev min tur tog jag mig en titt, och plockade upp en brosch som
föreställde en fjäril. Det var en mycket vacker fjäril, i blänkande guld
med klarblå vingar.
Skatterna som vi valt visade sig vara mycket olika, allt från puttekulor
till silverhalsband. Vår lärare berättade för oss vad syftet med vår lilla
utflykt var. Hon sade att var och en av skatterna betecknade oss. Trots att
alla var olika passade alla ändå in, och ingen skulle känna sig utanför.
Själv tycker jag att det var mycket bra sagt, att på ett sådant bra sätt få
oss att förstå vikten av att hålla ihop.

I ettan och tvåan gick vår klass i ennet D. Det inebar att vi gick i gula
paviljongen. Det är numera riven men låg precis vid infarten till skolan.
Skollokalen låg lite utanför resten av skolan, jag tror att det var bra.
Det fick oss att komma närmare varandra.

Vi hade dock otur, vår paviljong blev angripen av myror och mögel, vilket
ledde till att den revs. Det ledde i sin tur till att vi blev tvungna att
flytta upp till de andra. Det kändes lite sorgligt, men det visade sig att
det ändå skulle fungera bra.

Mina första år i skolan gick väldigt bra. Jag lärde mig att läsa och att
räkna, och tyckte att det var allmänt roligt att gå i skolan.
Men även dessa år, som alla andra hade ett slut.
Jag mins den sista dagen i trean, avslutningen. Det var en varm och solig
dag och vi gick i klänning eller kortbyxor allihopa.
Innan vi gick hem fick vi en kram och en ros samt ett diplom av vår lärare.
Jag var ledsen, ville inte ha en ny lärare, ville gå i trean för alltid.
Det var inte möjligt, det visste jag, men man kunde alltid önska.

EN TID MED FÖRÄNDRINGAR

På mellanstadiet hände mycket på en gång, byte av lärare blev allt
vanligare, och inget var längre sig likt.
Trots att situationen blev mer och mer otrygg, gjorde vi ändå vårt bästa.
Det var inte alldeles ovanligt att vi inte hade någon lärare på
lektionerna. De visste att vi skötte oss ändå. Visst gjorde vi det, till en
viss mån. Vi kunde sitta och läsa tyst själva, men inte hur länge som
helst. Kom det ingen lärare inom en timma var det inte så konstigt att vi
hittade på något annat.
Så får det egentligen inte gå till, visst vi förstod att även lärare kunde
bli sjuka, men man kan inte lämna en klass ensam en så lång stund. Inte
utan att ens tala om vad vi skulle göra, även om man vet att klassen sköter
sig och klararar sig på egen hand.

Bristen på lärare var ändå inte den enda förändringen. Kravet och pressen
på att vi skulle göra bra ifrån oss ökade även den. Ordet ”prov” var
plötsligt ett ord som alla viste var det var. Det var inte så att vi
började med ett fåtal och sedan ökade på. Jag kan med stor säkerhet säga
att vi hade fler prov och läxor i sexan än vad vi hade i sjuan.
Det blev mycket jobbigt och slitsamt i längden. Ändå tror jag att det var
bra att vi fick pröva på det också. Jag kan inte tala för alla, men själv
hade jag antagligen inte tagit lika mycket ansvar för prov och läxor som
jag gör nu om vi inte fått pröva på det innan.
Vi hade en lärare som var mycket förtjust i muntliga redovisningar. Trots
att det var det värsta jag visste, bet jag och de flesta andra ihop och
verkligen försökte. På grund av detta har jag nu inte lika dåligt
självförtroende och har inga problem med att tala inför en grupp. Något som
käns otroligt skönt.

KLASSRESA – EN FRÅGA OM PENGAR

På mellanstadiet började vi även fundera över vår kommande klassresa. Vi
blev plötsligt medvetna om att pengar inte växer på träd. Vi hade stora
planer för vår klassresa. Allt ifrån London till Mount Everest. Den senare
idén lades dock ned relativt snart.
Alla våra idéer fick oss ändå att börja spara pengar.
Vi anordnade bland annat discon. När vi gick i sexan var det oerhört
populärt att gå på disco, vilket ledde till att vi tjänade en slant på det.

Ett tag försökte vi oss också på att anordna operation dagsverke. Detta
gick mindre bra då det inte var någon större efterfrågan av hjälp från våra
föräldrar.

Vi kom aldrig till varken England eller Mound Everest, men stämningen i
bussen var ändå god när det bar av mot Skara Sommarland. Det visade sig att
det skulle bli väldigt roligt. Vi sov på en campingplats precis utanför
ingången. Vi badade, körde Go-cart, åkte bergochdalbana och prövade lyckan
vid lotterierna. I det stora hela tror jag att vi hade lika roligt där som
vi skulle haft i London.
I och med resan var även mellanstadiet slut för vår del och våra
förväntningar inför högstadiet vaknade till liv.

HÖGSTADIET – TRE HÅRDA MEN SPÄNNANDE ÅR

Högstadiet innebär att man får skåp. Det kan tyckas vara en liten detalj i
sammanhanget, men det känns som en ganska stor grej ändå. Högstadiet
innebär även mer ansvar. Du blir inte påmind om läxor och liknande lika
ofta.
För mig innebar det även att jag bytte kompisar. En av mina allra bästa
flyttade, och det var bara att ta nya tag. Det hela löste sig dock bara
bra, och nu har jag långt många fler kompisar än innan.
I sjuan var arbetssättet mycket likt det på mellanstadiet, det var ingen
stor förändring i det avseendet, det känndes skönt att få en liten
mjukstart innan allvaret och betygen börjar i åttan.
Årskurs sju flöt förbi ganska fort. Sommarlovet kom och första året av tre
var förbi.

I åttan och nian förändrades allt, både till det bättre och det sämre. Det
var spännande att få betyg, men det innebar även en hel del press som
ibland blev outhärdlig.

I både åttan och i nian var vi ute på prao. I åttan tillbringade jag min
tid på min pappas dåvarande arbete. ABB i Kungsbacka. Det var roligt, men
jag tror inte att det gav mig något. Det var inte alltid jag hade något att
göra, vilket gjorde dagarna långa.
I nian prakticerade jag på Ica i Sandsbro. Där gick det inte en minut utan
att jag hade något att göra. Däremot var arbetet både enformigt och
tråkigt. På grund av det tror jag inte att det är i en livsmedelsaffär man
kommer finna mig som vuxen.
Jag ska nog försöka satsa lite högre. Jag valde den samhällsvetenskapliga
linjen på gymnasiet, främst för att jag är intresserad av språk och so.
Just nu sparar jag och min klass för fullt till vår klassresa i maj. Vi har
bestämt os för att åka till Prag. Jag tror att det kommer bli mycket
roligt, och jag kan inte neka till att förväntningarna är höga.

EN OVISS FRAMTID

Vad jag ska ta mig för i framtiden är jag mycket osäker på, jag litar på
att det löser sig på bästa sätt ändå.
Oavsett hur det blir är jag nöjd med mina skolår och mina klasskamrater.
Jag kan nu efter nio år säga att jag inte skulle velat gå i någon annan
klass.