Betyg på uppsatsen: VG

Mina nio skolår
Jag sitter i aulan och försöker och jag menar verkligen försöker tänka
ut hur jag har haft det i de nio åren som jag gått i skolan. Det ända jag
kommer på är glada minnen.
Första skoldagen kommer jag ihåg som om allt sammans ägt rum igår.
På morgonen hade jag vaknat mycket tidigt och klätt på mig min fina
klänning och stått framför spegeln tills mamma ha|de sagt att det var dags
att gå till skolan. Jag hade tagit mammas hand och staplat brevid henne.
Men när jag kom till skolgården och såg flickorna och pojkarna som gick i
sexan blev jag rädd och kramade hårt mammas hand och gick med nedböjt huvud
och med en rädsla i blicken till klassrummet.
Den ändå som inte kunde svenska i den nya klassen var jag, den som
kallades för förrädare var jag, den som blev utsatt för lärarens hotande
blickar var jag, den som kände sig att hon inte passade in här var jag:
varför utsattes jag för allt detta?
Varför fick jag gråta mig till sömn varje dag? Svaren på dessa frågor fick
jag aldrig.
I fyran hade jag lärt mig ganska bra svenska fastän jag pratade turkiska
hemma. Nu tyckte jag bättre om mina nya lärare, men vi hade börjat få många
läxor och jag njöt av det, hur dumt det än låter. Vi hade börjat läsa
engelska och jag tyckte att det var jätte lätt. Man behövde bara lära in
sig glosorna, så kunde man allt.
När vi slutade sexan grät vi som små
text saknas
57 låg ditåt eller tvärtom. Den veckan hade vi haft tufft. Men den andra
veckan var tuffare med massor av läxor, nya ämnen och nya lärare. Engelskan
hade börjat bli svårare och man var tvungen att tänka själv och att ta vara
på sig själv. Jag hade blivit förvirrad och undrade hur de andra klarade av
allt det här.
Nu var det dags att börja åttan och det var dags för betyg och det var
ännu värre. Man blev ju nervös av det, men det blev jag också van vid.
Jag tycker att det är så synd att hela klassen kommer att splittras när
vi ska välja i nian. Man får ju nya klass|kamrater i gymnasiet.
Eftersom jag endast pratar turkiska hemma
text saknas

Mina nio Skolår
Att börja ettan var en stor dag.
Jag och en kompis var klara och stod och hoppade och väntade på våra mammor
mer än en timme tidigare än nödvändigt. Jag kom inte ihåg så mycket av den
första dagen mer än att det var väldigt högtidligt. När vi kom hem gick jag
och min kompis ut på gården och bara väntade på nästa dag.
Nu när man efter nio år verkligen känner alla i klassen, känns det
oläsligt klassen och att det var först i oläsligt ord som vi blev den
klass vi är nu, eftersom en av treorna splittrades då och halva slogs ihop
med vår klass.
För att återgå till det första skol|året så är det många som verkligen har
mognat ifrån riktiga vild|djur till nästan normala människor. Allra mest
jag själv. Jag vet inte vad det var som egentligen gick fel, men efter
några dagar kunde jag knappast vistas i samma rum som vår fröken utan att
jag bråkade eller klagade på henne och jag blev ganska snabbt tjejjen som
jämt var i slagsmål med killarna. Jag var en riktigt vidrig ledartyp som
exploderade om jag inte fick min vilja igenom. Dom flesta gjorde nog som
jag sa bara för att dom var rädda. Konstigt nog så höll jag bara på ett år
med det. Sedan kom jag väldigt bra överens med min fröken och fick ofta
läsa böcker högt inför klassen. Jag blev sedan bästa kompis med den tjejj i
klassen som jag tror hade varit mest rädd för mej. När vi sedan slutade
trean grät hela klassen floder för att vi inte skulle få ha vår fröken
något mer år.
Jag tror att vi alla i klassen var väldigt spända och nervösa inför att
börja i fyran. För det första så skulle vi få några andra till klassen och
för det andra skulle vi få en manlig lärare. Vi hade hört att han skulle
vara väldigt sträng och vi som vara vana vid en lågstadiefröken som stod
och gullade och lallade med allt och alla fick verkligen en chock. Vår nya
lärare var verkligen tvärtom. Han tog inte hänsyn till någon. Det han gick
igen på lektionerna var det bara att lära sej!
Men han hade också en väldig portion med humor inblandat på hans lektioner
så jag tycker att han var väldigt bra. Skolresan vi gjorde i sexan tror jag
inte någon har glömt. Vi cyklade i spöregn ut till Gråbo och kämpade med
tälten i regnet. Men vi hade väldigt roligt hela tiden. Senare på kvällen
lättade det upp och vi tände en brasa och grillade korv.
Jag tror att det var väldigt bra att ha en sådan lärare som vi hade i sexan
för när vi sedan började sjuan var vi van med nästan mer läxor och mer
prov. En del ämnen, specielt Geo|grafi och engelska var nästan en repetion
på sexan.
Jag hade trott att det skulle vara mycket jobbigare än det var att börja
sjuan.
Men jag måste medge att man tyckte att allt var väldigt stort och
spännande.
Sjuan, åttan och nian har gått väldigt snabbt och varit väldigt lika
varandra. Skillnaden mellan sjuan och åttan var i stort sett bara betygen
och skillnaden mellan åttan och nian är väl bara det att man nu är så
fruktansvärt skoltrött och orkar inte bry sej om något. Man tar en dag i
sänder och tänker: Jag kommer igen på gymnasiet.

Mina nio skolår
Jag har nästan alltid tyckt att skolan varit speciell. Något som man ska
minnas tillbaka på med gott samvete. Visserligen kanske det har känts
hopplöst ibland, men hela ens liv hänger på de här åren.
När jag började i första klass, var jag först väldigt rädd. varför skulle
jag inte kunna få vara hemma med mamma som min lillebror? Jag tyckte att
det var väldigt orättvist, även om jag hade gått på lekis före.
Jag hade fått nya kläder och nu trampade jag sakta, tungt och ängsligt in
genom grind|hålet på skolgården. Jag höll hårt i min mammas hand.
Skulle jag verkligen gå i den här skolan i så många år? Jag skulle ju hinna
bli gråhårig!
De flesta barnen lekte ”med” osäker p.g.a. otydlig kopia med gungorna,
eller spelade fotboll. Men vi små ettor stod bara tryckta mot våra mammor.
Och så ringde det in. Fröken ”ropade” osäker p.g.a. otydlig kopia
ropade upp våra namn, och vi lärde oss snabbt att respektera henne. Fröken
var ju så klok.
Och så gick åren och nu skulle jag upp i mellanstadiet. Oj! Då skulle man
ju bli stor! Och då skulle de andra barnen… de mindre barnen, se upp till
oss större. Nu hade ju vi klarat av lågstadiet. Det var väl ingen match!
När även sexan var avklarad blev det ett mycket jobbigt sommar|lov för mig.
Jag gruvade mig väldigt mycket inför det sjunde året. Alla kompisar hade ju
hört att lärarna var så grymma…
Det var på skakande ben, jag gick in genom porten. Sådär! Nu var man på
aspnäs-skolan. Jag kände mig väldigt liten. Och väldigt blyg. Men det
kändes spännande. Nu skulle vi in på upprop. Det var jag rätt nervös över.
Men det var helt okej! Nu var då ett problem löst, och nu kom nästa: Hur
skulle jag lära mig hitta rätt till salarna?
Under hela min tid både här och på silnäs har jag aldrig träffat på någon
sån där grym, omtalad lärare. Tack och lov… men jag tror inte att det
finns så många heller!
Jag har haft en väldigt härlig skol|tid. Det har varit mycket roligt, och
framför allt har jag lärt mig en hel del, och så har jag träffat många
underbara kompisar. Och det är jag mycket tacksam för!
Slut.

Mina nio skolår
Jag började i skolan i Lövesta, eftersom vi bodde där förut. Skolan hette
Melaskolan, och var en ganska stor skola. Vi bodde en bit ifrån den, så
våra föräldrar körde oftast mig, och mina kompisar oläsligt Min fröken
hette Birgitta. Jag beundrade henne väldigt mycket. Första skoldagen var
jag väldigt nervös. Både min mamma, och de andras föräldrar var med. Vi
barn fick sätta oss i varsin bänk med vårat namn på.
Sedan var det upprop. Jag var väldigt rädd för att svara något fel när
fröken ropade upp mitt namn.
I ettan var det en skam att säga fel, eller ännu värre, få en tillsägelse.
Jag minns ännu hur jag skämdes, när jag vände mig om för att säga något
viktigt till min kamrat bakom och fröken sa till mig med sträng röst. Vi
var en väldigt stor klass, och det fanns fyra till med samma namn som jag,
så förväxlingar uppstod ganska ofta.
Jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan, så jag och en annan
flicka fick ha lite överkurs i matte och svenska. Hon var duktigare än jag
och hade oftast bättre på för|hören. Jag trivdes bra i min klass, men
skolan var stor, opersonlig och kanske lite skrämmande. Vi flyttade till
Viköping sommaren innan jag skulle börja tvåan. Skolan där jag skulle
börja, var mycket mindre än den jag gått i förut. Den första skoldagen där
var jag nervös. Mamma följde mig till skolan. Sedan kom en flicka ur den
blivande klassen och presenterade sig, och visade mig runt.
Sedan var det upprop. Alla tittade väldigt nyfiket på mig.
Därefter var det val av elev|rådsrepresentanter. Jag blev vald, fastän de
andra knappt känt mig i en timme! Jag tyckte att de var jättesnälla.
Även i tvåan och trean fick jag och en till läsa överkurs i svenska. Vi
läste oftast ur en bok som handlade om en ugglefamilj.
I tvåan hade årskursen två klasser. I trean slogs vi ihop. Vi fick därmed
ha två fröknar. Det var jättespännande att vara en så stor klass. Det ämne
som jag tyckte var roligast då var OÄ. Ibland fick vi gå ut i skogen. En
gång så odlade vi ärtor. En annan gång hade vi mjölmaskar i små burkar i
bänken. Några tjejer vågade inte hålla i sina, men jag tyckte att mina var
jättesöta, och hade dom gärna i handen! Det skulle jag aldrig göra idag.
Jag minns inte om jag verkligen gillade mina fröknar. Men jag hade i
allafall en väldig respekt för dem, men de var ofta orättvisa och hade
gullebarn. Särskilt den fröken som innan sammanslag|ningen hade haft den
andra klassen, var ofta partisk till deras fördel.

I fyran bytte vi stadie, klassrum och fröken. Och som jag tyckte om den
fröken! Hon var, och är, den bästa lärare jag någonsin haft. Vi fick också
några nya ämnen. Vi fick en rolig magister som undervisade i musik och
matte. Fyran var rolig. Man kände sig större och skolan var liksom lite mer
på allvar. Arbetstakten på mellanstadiet passade mig bättre.
Femman var ungefär som fyran. I sexan fick vi ha en vimsig gammal tant
några dagar i veckan. Åh, så vi tyckte illa om henne ibland. Vi ansåg att
hon var ganska senil. Hon trodde exempelvis att julafton var den 23! (Detta
var oerhört chockerande för oss, eftersom vi naturligtvis hade god reda på
detta)! Det var på mellanstadiet som motsättningar mellan klass kamraterna
började. Vi bråkade bla om en kille som jag var ihop med, men som flera
andra gillade. Jag och en kompis bråkade jämt med två andra tjejer. Ofta
grät vi och pratade med vår lärare.
Femman och sexan var en jobbig tid, med många ovänner och taskiga tjejer
som intrigerade och skvallrade på alla håll. Halva sexan var väldigt seg
och tråkig. Den lilla skolan och lärarna var utslitna, och man längtade
iväg till högstadiet. Efter ett tårögt farväl till Labanskolan följde ett
långt sommarlov innan det stora äventyret YMRINGE började.
Våra nya klass föreståndare, för det hette inte fröken längre, verkade
snälla.
Det var en stor skillnad mellan det lugna mellanstadiet och det hektiska
högstadiet. Man hade en lärare för varje ämne, och flera ämnen var nya. Man
fick ett skåp istället för en bänk, och därur fick man hämta böcker till
varje lektion. Man fick byta klassrum mellan varje lektion, och den första
veckan gick vi ofta fel.
Vad jag kände mig stor när jag börjat sjuan! Och vad små sjuorna ser ut
idag! Skolan blev med ens väldigt allvarlig, framförallt i åttan då man
fick betyg.
Men det är mycket roligare på högstadiet än vad det var på mellanstadiet,
även om själva ämnena är jobbigare. Det finns tex mycket mer folk, så man
slipper gå och nöta på sina klass kompisar jämt och ständigt.
Jag trivs jätte bra här på Ymringe. Undrar vad det blir av mig i
framtiden.
Efter nian blir det nog Samhälls|vetenskaplig linje på gymnasiet. Men sedan
har jag ingen aning om vad jag vill, eller kan, göra!

Mina nio skolår

Jag stog på skolgården och tittade nervöst på den stora ingången. Fröken
skulle hämta oss där så att vi inte skulle gå till fel klassrum. Det stod
många andra ettor samlade där. Några kände jag igen sen dagiset men de
flesta hade jag åldrig sett förut.
Jag gick dit och började prata med dem. Efter ett tag kom fröken och sa att
alla otydligt i 1 a tydligt skulle följa efter henne. Hon hette
Solveig och jag tyckte att hon såg väldigt snäll ut. Vi kom in i ett ganska
litet klassrum där bänkarna stod formade i en ring.
När vi hade satt oss började fröken med att presentera sig och välkomna oss
till skolan. Sedan började uppropet, hon sa vårt namn och vi svarade med
ett ynkligt litet ja. När uppropet var klart började hon berätta lite om
skolan och hur vi skulle uppföra oss där. Inget spring i koridorerna os.v.
Efter det började hon dela ut en massa stenciler som vi inte kunde läsa.
Det var det sista hon gjorde på vår första skoldag.

Första skolåret var nästan som att fort|farande gå på dagis. Det var någon
form av lek med i nästan allt vi gjorde.
Tex när vi skulle lära oss bokstäverna så skulle vi först forma dem i lera
och sedan skulle vi rita en teckning där bokstäverna fanns med. I matten
lärde vi oss ramsor och på gymnastiken lekte vi bara.
Först fick vi nästan inga läxor alls, vi tjatade på fröken för att få mer
läxor och det första man gjorde när man kom hem från skolan var läxorna.
Andra året i skolan tyckte jag var lika kul som det första. Lektionerna var
inte särskillt allvarliga nu heller men vi fick lite mer läxor och vi lekte
inte lika mycket Ibland fick vi t.om läxförhör, men de var så lätta att de
flesta hade alla rätt Fortfarande gjorde jag läxorna så fort jag fick dem.
På gymnastiken började vi göra uppvisningar för våra föräldrar Vi dansade
och gjorde kullerbyttor och sånt. Jag tyckte inte alls att det var kul, men
när vi sedan kom i tidningen så började jag tycka att det var roligt.
Veckan innan skolavslutningen gjorde vi nästan ingenting. Vi satt och
ritade sommarbilder eller gjorde midsommarstänger på nästan alla
lektionerna.
Min första skolavslutning kommer jag inte ihåg men den andra tyckte jag var
under|bar. Solen sken och vädret var helt perfekt. Alla låg och
mellanstadie eleverna gick i en lång rad till kyrkan.
När vi hade satt oss ner började prästen berätta något från bibeln, och
sedan skulle jag och några andra gå fram och sjunga. När vi var klara kom
mellanstadie kören fram och sjöng några visor. Efter det började rektorn
prata och sen var det slut.
När det var några veckor kvar av sommar|lovet längtade jag nästan tillbaka
till skolan.
När vi började trean så kunde vi läsa ordentligt så nu började på allvar.
På OÄ lektionerna började vi läsa historia och geografi. Vi fick mer läxor
och även några prov.
I slutet av terminen skulle vi få omdömen så jag gjorde fortfarande alla
läxorna ordentligt. Jag fick bra resultat på alla proven, så jag såg fram
emot kvartsam|talet.
Efter halva terminen fick jag reda på att jag skulle flytta till Almstad.
Jag hade aldrig hört talas om det stället förut men jag fick reda på att
det var långt från Broborg.
När jag hade fått reda på att jag skulle flytta så struntade jag i läxorna.
Jag tyckte inte att det gjorde något eftersom jag ändå skulle flytta.
Jag flyttade precis efter påsklovet och när jag kom till Almstad hade de
inte haft påsklov än.
Det var ingen i min nya skola som visste om att jag skulle börja där, men
till slut fick jag börja i 3a. Det var bara 13 elever i den klassen och jag
tyckte att det var väldigt lite. I min förra klass hade vi varit 27
stycken.
Första dagen i min nya klass hade vi ett läxförhör. Jag fick vara med även
fast jag inte hade haft läxan. När vi sedan fick tillbaka det var det bara
jag och en till som hade alla rätt. Då var jag väldigt stolt.
Det var lätt att komma in i den nya klassen för de gjorde så mycket
tillsamm|ans. Bla gjorde de en pjäs om några troll som hittade en skatt i
ett slott. Jag spelade troll. Kläderna gjorde jag av en gammal pyjamas som
jag klippte sönder. I håret hade vi satt gamla löv och ansiktet var målat
med brun vattenfärg. Vi spelade den här pjäsen på avlutningen inför hela
skolan.
I min paralellklass gick det en tjej som var från Ungern. Eftersom jag
också kan prata ungerska så blev vi bästisar.
Lågstadiet gick väldigt fort, för att det var kul.
Det blev ingen stor förändring när jag började i mellanstadiet. Engelskan
hade vi ju börjat lite med redan i trean så det var ju inte heller något
nytt.
På gymnastiken fick vi för första gången en riktig gymnastiklärare så nu
började vi träna mer bollspel och friidrott. Nu när vi fick mera läxor
började jag tycka att det var lite tråkigt. Inget nytt utan samma sak varje
dag. Visserligen hade vi ju friluftsdagar men det var inte många.
Det roligaste i både fyran femman och sexan var mjölkstafetten och AM Alm
olympiaden.
Vi tränade i veckor inför mjölkstafetten. Det var en stafett med 7
sträckor, minst tre av löparna skulle vara flickor.
Första gången jag var med så tappade jag pinnen så vi kom bara sexa. Det
var ju inte så kul./ I femman och sexan gick det bättre då kom vi fyra.
Efteråt hade vi en klassfest för att fira placeringen. AM Alm olympiaden
var vi bara med i en gång. Alla i klassen var med i alla grenarna ändå gick
det ganska dåligt för klassen. Precis innan 60 m starten så skulle jag
hoppa över ett staket, då skar jag mig i baken på en rostig spik. Jag fick
skynda mig hem och byta kläder för byxorna blev ganska blodiga. Jag hann
precis tillbaka till kulstötningen. Där gick det jättebra. Jag kom trea och
fick klassens och skolans enda medalj.
Mellanstadiet var ganska jobbigt så jag tyckte att det gick väldigt sakta.
I slutet av sexan pratade vi mycket om hur det skulle bli i sjuan. Vi hade
hört mycket om alla läxor och för att inte tala om alla prov. Samtidigt
skulle det ju bli kul på högstadiet det fanns ju många snygga killar där.
Min klass brukade kallas för skolans skräck i mellanstadiet så nu när vi
kom till högstadiet trodde lärarna att vi var en bråkig klass. Varje ny
lärare vi fick började lektionerna med att säga att vi skulle skärpa oss
och att vi inte längre var barn o.s.v. I själva verket var vi inte en
särskillt bråkig klass.
Vi fick inte särskillt mycket läxor och prov i sjuan, men desto mer i
åttan. Eftersom vi snart skulle få betyg så gjorde man alla läxorna
ordentligt.
På rasterna fanns det mycket att göra. Vi brukar ha schack turneringar
eller så brukar vi spela kort. Vi som hade träslöjd fick göra olika spel
och sätta upp dem på väggarna, men spelen blev snabbt förstörda. Man kunde
inte heller ha blommor i korridorerna för de blev nedsparkade.
I mitten av åttan fick jag reda på att jag skulle flytta igen. Denna gången
till Ämtravik.
På avslutningsdagen hade klassen en avskedsfest för mig. Jag visste inte om
det först och blev väldigt förvånad när dem efter kyrkan satte en huva på
mitt huvud och föste in mig i en bil. Vi åkte hem till en av mina
klasskamrater och det var en väldigt rolig fest. De hade ordnat ett litet
disco. Festen varade nästan till kl 1 och innan den var slut fick jag en
guldring av klassen.
Att komma till en ny skola nu var inte alls som på lågstadiet. Då blev man
kompisar nästan första dagen, men nu tog det lite längre tid. När jag nu
kom till skolan första dagen så var det många som sneglade ått mitt håll.
Det enda jag frågade någon var om detta var 9h.
Eftersom jag inte hittade så bra i skolan första veckan så hängde jag på
några av tjejerna. Ganska snart fick jag kompisar, särskillt från 9 k
eftersom de bor i närheten av mig.
I vissa ämnen så hade dem lärt sig mer än jag. Särskillt i biologi och
kemi, men annars var det inte så svårt att byta skola.
Hittils har nian inte varit lika jobbig som åttan. Det är mindre prov nu.
Jag tycker att mina nio första skolår har varit ganska bra.

Mina nio skolår
Jag minns att sommaren innan jag började i första klass, så fick jag en
klasslista på posten. Jag, min mamma och en annan kompis gick igenom alla
namnen tillsammans, för att se vilka vi kände och inte kände. Vi skulle bli
en liten klass på bara 15 st, och det enda namnet som var okänt på listan
var Ulrika Merdich. Alla vi andra bodde på samma område förutom hon och
Martin Mbayde. Men Martin var ofta där och lekte med Oskar Rind, så man
kände ju till honom ändå.
Jag var väldigt nyfiken på att börja skolan. Särskilt nyfiken var jag på
Ulrika.
Första dagen var suddig text, går ej att tyda en eller två timmar. Jag
började vid tolv- eller ett-tiden. På förmiddagen så gick jag och mamma
nere på parkeringen. Där mötte vi Magnus Vogel och hans mamma. Magnus hade
redan varit i skolan, och han sa att det hade varit kul.
Med spänd förväntan gick jag till skolan med Kristina Rundgren och Ida-
Sofia Persson. Våra mammor följde oss dit. Jag vet att vi var in|delade i
grupper med fem i varje. I min grupp var det jag, Ida-Sofia, Kristina,
Oskar och Martin M. Det jag minns ifrån själva lektionen var att vi satt på
en madrass, också läste fröken för oss. Jag tyckte att det var väldigt
kul.
Den första tiden hade vi alltid rast ensamma bara för att sexorna inte
skulle skrämma oss. På rasterna lekte vi ”killarna-jagar-tjejerna” eller
”tjejerna-jagar-killarna”. De som blev tagna blev satta i ”fängelse” i
trappan som ledde ner till källaren.
Andra saker som jag kommer ihåg var att alla inte kunde läsa när vi började
i skolan. Det tyckte jag var väldigt konstigt då, men jag inser ju nu att
det inte var det. En annan gång satt Tobias Svensson och åt plommon vid sin
bänk mitt på lektionen. Det sa fröken att han inte fick. I slutet av ettan
flyttade en flicka som hette Martina Wennerström. Hennes sista dag låg jag
hemma och var sjuk. Alla som var i skolan den dagen fick ställa upp sig i
kö för att krama henne. Det tyckte killarna var jättehemskt, för då fick
dem ju ”tjejbaciller.”
Resten av ettan och i början av tvåan var vi en ynkligt liten klass på 14
st. Men då kom det en ny tjej till klassen och vi blev åter 15 st. Den nya
tjejen hette Marika. Hon hade två småbröder; Sixten och Finn. Marika kom
ifrån Östra skolan. Jag och hon blev ganska bra kompisar så småningom, och
vi var tillsammans mycket.
I trean så började jag, Kristina, Marika och Petter Kämping att spela block
flöjt. Men Petter slutade ganska snart. Vi andra tre spelade ibland upp på
julfester och avslutningar och sådant. Det måste ha låtit förfärligt. Vi
fnissade och spelade om vartannat. Jag minns särskilt examensdagen i
femman. Vi stod utomhus och spelade och det blåste så förskräckligt att man
bara väntade sig att skolhusen skulle lyfta ifrån marken och flyga iväg
över kohagen vilket ögonblick som helst. Där stod vi helt oskyddade på en
scen och spelade på våra flöjter. Jag var vid tillfället iförd en tunn
rundskuren, minst sagt vid kjol. Jag var fullkomligt övertygad om att
kjolen skulle blåsa över huvudet så att jag inte såg någon|ting, men så att
andra såg en hel del.
– Vad gör jag då? tänkte jag panikslaget. Jag kan ju inte släppa flöjten.
Precis som jag stod där och tänkte på detta hemska så blåste plötsligt min
och Kristinas bok igen. Kristina började febrilt att bläddra i boken. Själv
stod jag stum utan att göra något, med an Marika fortsatte att spela som om
ingenting hade hänt. Lättnaden var stor när ”skådespelet” var över.
När vi började fyran var allting som vanligt förutom att vi fick ny lärare
och att vi bytte klassrum tillbaka till det vi hade i ettan. Vi tyckte då
att vi hade tur som fick en så bra lärare, och vi var fortfarande den där
mönsterklassen som alla tyckte om och som ”hade så bra sammanhållning och
alltid var så duktiga”
I femman kom Hedvig till skolan, och all|ting var fortfarande bra. Lite
senare kom även Sebastian hit. Sebastian var nog ganska annor|lunda i
jämförelse med oss. Jag tror det var så att vi hade stannat i utvecklingen
på något sätt. Vi var fortfarande de söta små ettorna som alltid var tysta
och gjorde läxorna. Det blev annorlunda när Sebastian kom. Han bodde granne
med Erik som gick i parallellklassen, så till slut började vi umgås med den
andra klassen och dem var inga mönsterbarn som vi och vi tyckte väl att dem
var häftiga och så. Därför blev det en slags revolution inom vår klass. Vi
började säga emot fröken och sådant där. Särskillt killarna. Vår fröken
ansåg att det var Sebastians fel, men det var det inte. Jag tror det var
tur att det skedde så, annars hade det nog blivit en väldig förändring när
vi kom till sjuan.
Resten av mellanstadiet förflöt utan några större konflikter, och även om
man var lite trött på Remåsensskola så hade vi trots allt gått där i sex år
tillsammans. Nu skulle det vara så mycket nytt folk överallt. Jag såg
ganska negativt på hög|stadiet och ville helst inte gå där. Men efter ett
tag så började jag trivas allde|les förträffligt bra. Visserligen känns det
ganska vemodigt när alla får nya kompisar som de kanske sätter högre värde
på än sina gamla. Men det är väl tur det för bara för att man håller på att
bli vuxen så innebär ju inte det att man ska sluta utvecklas.
Jag tycker väldigt mycket om alla i min klass, särskillt de som jag gick
med innan vi började sjuan. Även om man haft småkon|flikter med allihop då
och då så kommer jag att sakna dem väldigt var och en när vi en dag
splittras. Jag hoppas innerligt att vi kommer att ha klassfester någorlunda
regelbundet i framtiden
När man frågar någon vuxen så kommer dem inte alltid ihåg namnen på alla
sina klasskamrater. Jag tycker det är konstigt. Nu känns det som om jag
aldrig kommer att glömma någon av dem. Dem är på något sätt en del av min
barndom, som jag tror var och är den bästa perioden i mitt liv någonsin.

Mina nio skolår
Jag gick bredvid min mamma hela vägen till skolan, det känndes tryggt. När
vi kom fram till skolgården så såg jag att alla de andra barnen också hade
sin mamma eller pappa med sig. Snart fylldes hela skolgården med barn och
föräldrar. Jag blev fylld av förväntan när det ringde in, nu skulle jag få
träffa min allra första fröken.
När vi stod ute i korridoren och väntade på fröken så förstod jag att
föräldrarna inte skulle följa med in, då blev jag lite rädd. Men det gick
snabbt över för nu öppnades dörrarna till klassrummet och där stod vår nya
fröken Camilla. Hon var ganska lång, längre än mamma i allafall. Hon hade
mörkt hår och mörka ögon men hon såg snäll ut. När vi kom in i klassrummet
så fick vi var sin bänk, vi fick prova ut dem efter vår kroppslängd. Jag
fick en bänk som passade mig perfekt.
Vi fick vars en låda med kritor och vars ett papper, vi skulle göra en
namnskylt att sätta längst fram på bänken så att fröken kunde se vad vi
hette. När vi gjort det så var faktiskt min första skoldag slut, men
skoltiden fortsatte. Vi fick lära oss alfabetet bokstav för bokstav, men vi
började inte med A och gick till Ö utan vi tog dem i oordning, varför vet
jag inte men det måste nog ha varit ett system i det hela.
När vi gick i tvåan så fick vi börja med en bok med bokstavsövningar den
hette Äppel. Det fanns efterföljare till den boken också de hette Päppel,
Piron och Paron. Vi brukade tävla om vem som hade kommit längst i boken men
det tyckte jag att det var ganska dumt, för om man var lite på efter kälken
så kände man sig så dålig.
När man bytte årskurs från 1:an till 2:an osv. så fick man byta klassrum
och våning. Vår skola hade tre våningar och varje årskurs var på en våning.
Ettorna på första våningen tvåorna på andra och treorna på tredje våningen.
Men när vi gick i trean så fick inte vi vara på tredje våningen för där
fanns bara två klassrum.
När vi skulle börja mellanstadiet så kände man redan alla klasskamraterna,
då var det bara fröken som var ny. Vi blev mötta på skolgården av en liten
tant i sextio års åldern som sa, att hon skulle bli vår klassföreståndare.
Jaha tänkte jag det kunde ha varit värre. Vi fick följa med henne in i
klassrummet. Vi fick sätta oss var vi ville, helst i en bänk som passade
oss för vi skulle ju inte få ont i ryggen.
Vi hade alltid en annan lärare på måndagar för vår klassföreståndare Gunvor
var alltid ledig på måndagarna. Gunvor var inte så bra på gymnastik och
musik därför hade vi det på mån|dagarna.
Ibland åkte vi på utflykt till Gunvors bondgård. Jag kommer ihåg en gång
när vi åkte dit så var det meningen att vi skulle studera ängsblommor, men
vi var mycket mera intresserade av hennes kor och hölasset. Alla eleverna
hoppade och lekte i höet, när vi hade som roligast så ropade Gunvor att vi
skulle komma och äta. Vi blev bjudna på mat inne i Gunvors hus alla 30. Det
var trångt men vi fick plats.
När vi gick på mellanstadiet så var det en kille i vår klass som började
uppföra sig lite underligt. Han spottade på alla och han retade alla med en
massa konstiga saker som han hade hittat på själv. Vi började stöta bort
honom för att han höll på på det viset. Han blev snart förflyttad till en
annan skola.
Vi fick en mycket bättre sammanhållning i klassen när han hade flyttat, jag
vet inte om berodde på det eller om det var något annat men bättre
sammanhållning blev det i alla fall.
I slutet av sexan så fick vi besök av den som skulle bli vår
klassföreståndare på högstadiet. Den dagen var Gunvor ledig så vi skulle
vara själva med henne. Det kändes så spännande för efter sommar|lovet så
skulle vi börja på högstadiet och detta besök var ju en försmak på det. Hon
var ganska lång och hon hade mörkt krylligt hår. Hennes namn började på G
precis som alla våra andra klass|föreståndare, hon hette Grety. Efter den
dagen längtade man ännu mer än förut till högstadiet.
Sen efter någon vecka så fick vi komma upp och hälsa på uppe på högstadiet.
Vi fick vara där en hel dag med våra faddrar. Det tyckte jag var jättekul.
När vi slutade sexan det året så var det tradition att sexorna virade in
sin lärares bil i toalettpapper. Det gjorde även vi. Men vår
klassföreståndare hade gömt sin bil, hon trodde att hon skulle slippa men
det gjorde hon inte. Vi virade in den totalt den var i vanliga fall blå men
nu var den helt vit. Jag vet inte hur hon reagerade, för vi hade redan
slutat sexan när hon skulle åka hem.
Efter det långa sommarlovet så började vi då äntligen högstadiet. Det var
ganska pirrigt första dagen men man visste att nu var det här man hörde
hemma. Man fick mera prov på högstadiet men det var ju naturligt, för
lärarna skulle sätta omdöme på oss.
Vi bytte från 3-4 lärare på mellanstadiet till 10-11 lärare på högstadiet
men det tycker jag bara att det är positivt. I åttan fick vi våra första
betyg och det var ganska spännande, alla blev ju förstås inte så där
jätteglada men betyg är nödvändigt.
Jag tycker att högstadie tiden har varit rolig men det har varit ganska
jobbigt med alla proven.
Nu ska jag snart få mitt tredje betyg och med det så ska jag söka in till
gymnasiet, så det gäller att det blir bra.
Nu när man går i nian så längtar man bara till gymnasiet precis som när man
gick i sexan och längtade till högstadiet.

Mina nio skolår
Jaha, nu var man alltså sju år och skulle börja i skolan. Äntligen!! Vad
jag hade längtat och tänkt på denna skola. Så satt man där i bänken i ett
nytt klassrum, en ny fröken stod framför och den nya bänken glänste. Det
var fröken som tog till orda först och hälsade oss alla välkomna och
hoppades att vi skulle trivas. Den nya fröken hette Mia och verkade väldigt
snäll och rar. Alla var vi väl lite nervösa och fundersamma hur det skulle
bli. Vi fick nya fina böcker med massor av siffror och bokstäver i. Finast
tyckte jag den gula ABC-boken var. I den fanns en rolig gubbe, som hette
Basken och han skulle lära oss att läsa och förstå alla bokstäver. Vi fick
också penna och ”suddigum”. Oj, vad allt var fint och nytt. Så gick den
första tiden och vi fick lära oss A, R och S och att 3+3=6. Jag kunde bara
några siffror och bokstäver innan, så att få forska i den här nya världen
var en härlig upplevelse.
En annan rolig sak var alla nya och nygamla kompisar.
Linda, Anna, Camilla och allt vad de hette. Och visst fanns det saker att
göra på rasterna. Gungor, klätterställningar och rutschkanor. Ett av de
starkaste minnena jag har är, när vi skulle skriva uppsats första gången.
Min berättelse handlade om en kantarellfamilj i en skogsbacke. När jag
läser den upptäcker jag vilken fantasi som fanns, när man var sådär 7 och ½
år. Annat som var roligt var att få måla med vattenfärgen. Tänk vad kul det
var att blanda gult, rött och blått i en härlig blandning på det alldeles
vita pappret. Alltefter tiden gick fick vi lära oss både det ena och det
andra i den ”nya världen”.
Min stora lycka var när vi hade matematik. Det var det roligaste ämnet både
då och nu. Så flöt den roliga och lekfulla lågstadietiden framåt och vi
växte och blev allt större. I trean fick vi vårt första matteprov. Hu, vad
det var läskigt. Jag kommer ihåg än att det var 12 uppgifter och jag hade
11 rätt. Plötsligt efter ett sommarlov hade vi blivit ett år större och vi
skulle börja i mellanstadiet. Få en ny lärare och ett nytt klassrum igen.
Vad alla saknade Lina och hennes roliga timmar. Vi fick Bengt och han var
den mest slarviga och glömska(ste) person jag träffat. Han var den raka
motsatsen till Lina. På lågstadiet hade vi ofta läxor, men hos Bengt fick
vi en läxa varje vecka. Varje vecka hade vi också engelska ord. Vi fick
åtta ord att lära oss och på torsdagen hade vi läxförhör på dem. Men som
sagt var Bengt ganska glömsk av sig och många gånger glömde han dem. Nu på
mellanstadiet blev det lite hårdare med prov. Vi hade matteprov väldigt
ofta och det var pest och pina för många. Vi var en väldigt duktig klass
och hade ofta engelska från högstadiet och matte ifrån gymnasiet. Men alla
var inte så bra och de hade nog en hemskt jobbig tid. Det värsta var när vi
hade haft matteprov, då skulle vi fylla i en lista på vilka tal vi hade
haft rätt eller fel på. Den här listan skickades runt hela klassen och alla
kunde se vad du hade haft fel på. Bengt hade väldigt mycket tävlingar
mellan alla och det gällde hela tiden att vara bäst. Det var jobbigt många
gånger. Nu låter det kanske som att allt bara var botten, men så var icke
fallet. Vi hade en hel del kul också. Tex hade vi en tid ett pingisbord
inne i klassrummet och alla spelade pingis på rasterna. Det var roligt
liksom att vi ofta fick åka på olika saker.
En klasskassa hade vi också och den använde vi flitigt. Men i sexan hade vi
ungefär 55 000 kr i alla fall och för det åkte vi på en klassresa till
Danmark. Hela mellanstadiet hade vi brevväxlat med en klass i Danmark och
nu åkte vi och hälsade på dem i Tåstrup.
Så gick det en sommar igen och vi blev små 7:or och fick börja i
högstadiet. Man var minst igen och allt var nytt. Klasserna hade splittrats
och sammanslagits i tre nya klasser. A, B och C. Jag hamnade i B. Vi fick
nya ämnen också. B.la teknik, som var hemskt trist. Något som var kul var
att vi fick välja slöjd vi inte gillade. Klassen jag hamnade i var bra och
jag blev genast kompis med b.la Maria, Anne-Sophie och Susanna. Det var
faktiskt roligare nu med lite nya ansikten, både lärare och klasskamrater.
Något som var trist var att vi måste vimsa runt till olika klassrum. Det
var lite svårt att hitta i början, men man lärde sig snabbt var vi hade
fysik och SO. Jag kände att det var nu det gällde att plugga och lägga
manken till. Ibland är det lite pressande att ha tre prov och dessutom sju-
åtta läxor varje vecka, men det går för det mesta. Då i 7:an var ju 9:orna
så stora och det var bra skönt när de var ute på prao. Vad allt var lungt
då!
Men i stort sett var mycket lika som mellanstadiet. I 8:an var man inte
minst längre och det var skönt. Ja, det mesta rullade i samma hjulspår och
nu i 9:an ska vi tänka vad vi vill bli och vad vi vill gå för linje.
De här åren har gått fort och minnena är ganska många. Både roliga och
tråkiga.