Betyg på uppsatsen: VG

Mina skolår

När jag minns tillbaka på hur det kändes att börja ettan, så var det med
förväntning jag gjorde det. Vilken skola det blev spelade ingen roll för
mig då. Det blev Måleskolan, det var där som min långa färd började. För
mig kändes skolan rolig och speciell, efter loven längtade jag tillbaka.
När vi hade gymnastik fick vi åka buss till Lingebäcksskolan. Det kändes så
spännande, att få vara på ”de stora barnens skola”. Ettan, tvåan och trean
svischade förbi mig. Jag älskade min klass och min fröken. Det kändes som
om allt bara flöt på. Då kanske jag inte uppskattade det så mycket som jag
vet att jag hade gjort idag. Den här tiden minns jag tydligt, och det är
bara bra minnen jag har. Jag kommer ihåg hur underbara rasterna var.
Naturen var så nära, och våran roliga busklabyrint. Då var alla tvungna att
gå ut på rasterna, även om det regnade. Vi hade mycket kul då.

När det blev dags att byta skola var det svåraste att skiljas från min
underbara fröken. Klassen skulle nämligen vara den samma i fyran som jag
hade haft föregående år. Skolan jag kom till blev Lingebäcksskolan. – ”Nu
äntligen fick jag gå där!”, kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag minns
faktiskt inte så mycket från början av det första året där. För mig kändes
skolan modern, och den var mycket större än min förra skola. På något sätt
kändes den lite mera opersonlig också. Jag trivdes i alla fall jätte bra.
På rasterna spelade jag ofta basket ihop med killarna. Jag minns våra
promenader till Ateljé Klossen med fasa. När vi väl kom fram var vi tvungna
att måla av en utav tavlorna där. Trots allt, så trivdes jag som fisken i
vattnet på denna skola.

Inför bytet upp till Sevboskolan fick jag välja fyra tjejer och fyra killar
var som jag helst ville gå med. Alla väntade spänt på resultatet som dröjde
några månader. Tillslut kom dom. Jag fick gå med en av de jag hade valt,
som tur var så var det min bästa kompis. I slutet av femman fick vi åka på
besöksdag till Sevboskolan. Då verkade det omöjligt för mig att förstå hur
någon överhuvudtaget hittade fram till sitt klassrum. För mig var skolan en
enda stor labyrint, fast med en cool matsal. Det var fullt av högljudda
elever överallt. Då, på ”dagen-inför” var det första gången jag träffade
mina nya klasskompisar. Jag hade inga större förhoppningar, de nya barnen
jag skulle gå med var ju från Lillegropsskolan. Barn från Lillegropsskolan
såg konstiga ut och var dumma och jobbiga. Det visste alla från
Lingebäcksskolan. Klassen kändes lite konstig, onaturlig, liksom ”hop-
plockad”, vilket den ju i och för sig var. Nu funkar den jättebra.

Första dagen i sexan irrade jag mycket riktigt bort mig. Som tur var hade
jag min syster och hennes kompisar till hjälp med att hitta. Jag lärde mig
ganska snart hur skolan fungerade. Om någon tappar ett glas eller en bricka
i matsalen applåderar alla, vilket var alla sexors skräck. Det har inte
hänt mig hitils. Jag älskar Sevboskolan nu, och alla lärare, eller ja, dom
flesta i alla fall. Det är så skönt att gå i nian och vara ”störst, bäst
och vackrast”. Nu på Sevbo känns det som att jag hela tiden kommer närmare
och närmare . målet? Eller vad det nu är som kommer efter att jag har
slutat skolan. När jag slutar här kommer det nog att bli mycket tårar. Det
är här på Sevboskolan som jag utvecklat flest relationer, både till lärare
och elever. Förut har jag nästan aldrig umgåtts över klasserna men nu går
de flesta av mina bästa kompisar i andra klasser här på skolan.
Det är märkligt men jag kan fort|farande känna ett visst band och trygghet
till personerna från min ”ursprungsklass” även fast vi kanske inte har
pratat med varandra på flera år. Det är något visst mellan oss, vi, vi som
gick på Måleskolan ihop.

Att byta skola
En ny skola, ett nytt levnadssätt. Ofta är man nervös och osäker när man
kommer till en ny skola. Utan kompisar och den trygghet man hade på sin
förra skola. Man börjar på höstadiet och man blir igen genom att börja i
sjuan. Precis så var det för Kim.

Kim skulle börja i sjuan. I mellanstadiet var han den längsta och
kraftigaste eleven på skolan. Han hade ett järngrepp om alla elever på
skolan. Och som ledare över sitt ”gäng” så hade han en stor makt över alla.
T.o.m. vissa lärare var lite osäkra när Kim var i klassrummet. Kim har inte
alltid varit störst. När han gick på dagis och dom två första åren på
lågstadiet blev han retad och utfryst av dom andra skolkamraterna. Och så i
trean var det så allvarligt att han var tvungen att byta skola. Till den
nya skolan hade Kim inga förvänt|ningar. Här var han ännu mer utsatt, men
när sommarlovet var slut och han kom till sin nya skola såg han att han var
en stor grabb. Han var lika stor som femteklassarna. Och ett år senare var
han störst på skolan och kunde börja sin hämnd. Men nu var det dags att
byta skola igen.

Dagen före var Kim lite orolig. Han tänkte att han kanske inte var den
största Kim längre utan blivit en liten plutt. Dagen kom och Kim gick mot
sin nya skola. Det knöt sig i magen på honom. Han hade fått reda på att
endast en från hans gamla klass hade kommit till samma skola. En tjej,
Miranda. Kim hade inte umgåtts med tjejerna i den gamla klassen särskilt
mycket. Till Miranda hade han bara sagt hej till enstaka gånger, han var
lite blyg för henne.

Han gick in i aulan på skolan och där satt ett hundratals elever. Han satte
sig ner där det var så tomt på folk som möjligt. Kim tittade sig omkring.
Han såg nått som glädje honom. Han var nästan störst. Om han ställde sig
upp kunde han se över dom flesta. Han var nöjd.
”Den här skolan är bra”, sa han till sig själv. Han satt och njöt och
sträckte på sig så folk kunde se att han var störst, bäst och vackrast.
”Hej!” sades plötsligt en tjejs röst.
Han titta sig om och såg Miranda. Han sjönk ihop och Miranda satte sig
intill honom.
”Nervöst första dan eller hur?” sa hon med en liten glad ton på rösten.
”MMM”, svarade Kim buttert.
Miranda sa sedan inget mer under samlingen.

När deras nye rektor hälsat dom välkommna och dom hade fått reda på vilka
klasser dom skulle tillhöra, 7D för Kims del, gick dom till ett klassrum
där dom skulle möta sin nya klassföreståndare. Kim och Miranda hade kommit
i samma klass. En klass på 25 elever, elva pojkar, fjorton flickor. Kim såg
att alla killar var mindre än honom, ett huvud minst. När läraren kom in i
klassrummet var det alldeles knäpptyst. En stor, robust magister steg in i
klassrummet. Kim hade bara sett större män på tv förut.

Den första dagen tog slut. Kim var inte orolig längre. Han var inte mindre,
han var större än dom flesta. Han kände sig inte ett dugg rädd när han gick
till skolan nästa dag. Han tittade nedåt på sina nya skor och såg inget
framåt. Smack! Han hade gått in i nått. Men det var inte nått det var
någon.
”Nä, men hej tjejen!” sa någon.
Kim titta upp och såg till sin fasa Kennt.

Kennt var den som hade retat Kim mest på lågstadiet. Redan då var Kennt
stor, men nu såg han ut som en nia
”Vilket sammanträffande att se dig här, tjejen!” sa han nästan skrikande.
Tjejen. Det var det som Kim blev kallad. Bara för att Kim kunde vara ett
tjej|namn. Kim reste sig snabbt upp och såg att Kennt var ett huvud längre.
Han samlade sig, ignorerade Kennt och gick där ifrån. Han hittade fort till
klassrummet där han skulle vara. Nästan alla ämnen skulle vara där inne.
Första lektionen matte. Lektionerna flöt på och Kim såg inte Kennt mer den
dan.

Kim gick hem med en ny kamrat, Miranda. Dom hade börjat prata på rasterna
och Kim upptäckte att det inte var så farligt med tjejer ändå. Kim tyckte
det var skönt med en som man kunde prata med. Dom andra i klassen hade han
inte fått kontakt med än. Han visste nu också att han var långt ifrån
störst på skolan. Alla åttor och nior som inte var där igår var betydligt
större än Kim. Kim hade glömt Kennt, hans huvud var fullt av andra saker.

Den tredje dagen i skolan kom. Kim gick dit med ganska lätta steg. Kennt
hade han uppfattat som en dröm. När han kom in på skolans område såg han
ett gäng mitt på skolgården. Alla titta på honom. Helt plötsligt sprang dom
imot honom. Kim hann inte ens tänka innan dom var runt honom.
”Hallå, tjejen!” hördes en välbekant röst.
Kennt steg in i ringen. Nästan alla i ringen var större än honom. Kennt
gick runt Kim och sa det mest otänkbara saker och påhittade. Alla i ringen
skrattade och pekade på Kim. Han försökte ta sig ut men alla knuffade
tillbaka honom mot Kennt. Kennt bara malde på med onda ord om Kim. Men så
var Kennt tvungen att nysa och då tog Kim sin chans. Han gick på den minsta
kom ur ringen. Han sprang allt vad han hade. Men Kim är inte så van att
springa ifrån folk. Det är oftast folk som springer ifrån honom. Han sprang
rund ett hörn. Där stod hans klassföre|ståndare.
”Hjälp!” skrek Kim samtidigt som Kennt kom fram bakom hörnet.
Magistern tog ett fast tag runt armen på Kennt och gick iväg. Kim var
räddad för den här gången. Han var inte störst, han var inte minst men han
var utsatt igen.

Klar röd tråd. Inledning – Avslutning passar ihop. Jämför skolorna och
utsattheten. Bra språk (-imp-ändelser). Bra upplägg och indelning i
stycken. Betyg: VG+

Jag hade det så bra i min skola. Jag hade dom bästa kompisarna man kan
tänka sig. Dom ställde alltid upp för mig, när det gällde skolan och min
familj. Varje rast, varje minut så var skolan en lek för mig. Vi spelade
alltid Nigger eller Poliemon, på rasterna. Exakt när skolklockan ringde ut
så sprang alla (killar) och satte på sig skorna. Efter det så sprang alla
vi till Lilla skolgården som den hette. Lilla skolgården var en plats med
en stor röd klätterställning, flera Nigger rutor. Nigger var ett spel där
man antingen skulle vinna eller försvinna. Spelet har 4 st rutor där en var
kung, kungen var den bästa och sen drottningen. Sen kom knekt och slav.
Slav var det sämsta och han började alltid som det och det var därför alla
sprang, alla ville börja som kung. Om man tog ut kungen så åkte han ut och
fick ställa sig i ledet och vänta på sin tur. Alla som inte spelade Nigger
eller fotboll, var det Poliemon man spelade. Jag spelade båda men mest
Poliemon. Det var en mycket god tid där man inte behövde anstränga sig i
skolan och man bara lekte. På lektionerna var det däremot allvarligt. Jag
och min bästa kompis Jasper, vi satt alltid längst bak i klassrummet.
Killarn längst bak och tjejerna framme vid katedern. Det blev ju mycket små
snak men vi störde inte lektionerna. Efter skolan gick jag hem till min
kompis Niclas. Jag var dagisbarn där och vi bara lekte och lekte. Jag hade
alltid med mig mina gubbar, (action force) som dom hette. Det var små plats
figurer som vi lekte med.

När jag började i sexan så blev det stora och jobbig förändringar. Mest
hemma men också i skolan. En av mina största förändringar var när jag fick
min hemma nyckel. Jag kände mig fri och jag kunde gå hem när jag ville.

Efter några veckor in i terminen så kände jag mig mycket äldre och tog mer
ansvar. När det bara var några veckor kvar på den sista terminen så kom
bara mer och mer sorg fram. Det blev dystert och tråkigt i klassen.
Sammanhållningen blev sämre. Jag började märka på alla att det snart var
slut, till och med på vår lärare som vi haft i 4 år. Hon blev också ledsen
och dyster dom sista dagarna. Hon har alltid sagt att hon älskad oss och
att vi var henne favorit klass och kommer alltid att var det sa hon
alltid.

Det värsta minnet från mellanstadiet var när jag inte klarade
multiplikations|tabbel provet. Jag klarade det på fjärde försöket. Det var
en jätte stor lycka för mig.
Nu började vi närma oss slutet av sexan. Alla kände varandra så bra och
alla var nästan bästa kompisar. Föräldrarna bestämde att vi skulle åka på
klassresa till barnens ö. Vi hade jätte kul dom tre dagarna. Det var dom
roligaste dagarna i dom sex åren i Vinga skolan.

Från början kände jag bara sorgen i tårna men dagarna gick och till slut
satt det i huvudet. Sorgen var i hela min kropp. Det var väldigt tråkigt
för det drabbade hemmet och skolan. Vi elever som redan började sakna
varandra, fast det var en vecka kvar till sommarlovet. Vi bestämde oss för
att ha det roligaste discot för våran klass.

Skriver av från elevens kladd härifrån Det började klockan 7 på
kvällen. Discot var hoss en kille i min klass som både ett kvarter ifrån
mig. Jag var där innan och hjälpte till med högtalare och godis. Kvällen
började ta slut och vi hade haft dans tävlingar och jag hade blivit kär i
en tjej som hette Terese. Sista dansen, gick jag fram till henne och
frågade om jag fick dansa med henne. Det var den bästa låten som man kunde
dansa tryckare till, Maria Carey. Hennes röst var så under bar och den var
så bra, perfekt som sista dansen. Jag var så kär i henne och dom två
minuterna kändes som evighet i mitt hjärta. Det bara bulltade mer och mer.
När låten precis hade tagit slut så kyste jag henne och vi stod typ ? en
minut och bara kramade varandra. Doften från hennes hår och parfym gick in
i mitt hjärta och skapade sorg. När den första rigningen på dörren kom så
tåramade Osäker på vad det står, ”tåramade” alla varandra och jag tog
Tereses händer och tryckte henne mot mig och vi kramades så hårt och jag
har alldrig varit så kär i hela mitt liv. Sorgen regnad ner över allas
själar och tiden var inne.
Dagen efter var det skol avslutning. Det var inte kul alla bara stod stilla
och väntade till tiden var över. Vi sjöng som vanligt på skolgården och sen
gick vi till vårat klassrum. Vår lärrarina Alice höll ett tal som gjorde
att några elever och föräldrar började släppa tårar från ögonen. Vi och
föräldrarna gav henne den största blomman men kan tänka sig för alla dom
goda åren hon har varit vår lärare.

Min första dag i Kång Gymnasiet. Jag har alldrig varit så nervös i hela
mitt liv. Första steget in i skolan kändes som om man kommit till helvetet.
Jag kände ingen och jag blev rädd för alla stora niorna. Som tur var såg en
lärare mig och tog mig till min klass. Första blicken av min klass var att
jag var kortast. Det har jag lidit med och jag trode jag skulle få göra det
i tre hela år. Men bara efter några minuter började jag prata och lära
känna mina nya kompisar. Morgan och Anders visade störst intresse att prata
och vi blev kompisar efter en stund.
Jag började känna alla och vi blev jätte bra kompisar efter några
lektioner.

Jag kände att jag var tvungen att mycket mer ansvar nu än förut. här bet
gäller skolan Osäker på vad det står ”här bet gäller skolan” . Man är
mycket mer självständig nu än förut.

Åren gick och nu sitter jag här på nationella provet i 9:an.

Mina skolår
Att börja lågstadiet var jättespännande och kul. Man skulle få träffa alla
sina gamla kompisar igen. Vi hade alla nämligen gått tillsammans i
småskolan. Och nu skulle vi gå tillsammans ända tills fyran. Det tyckte vi
var jättekul!
Vi fick inte byta klass efter trean, eller blandas, som man säger.
Skolledningen sa att de tyckte det var onödigt att blandas. Så nu skulle
man gå i samma klass i tre år till! Jag var trött på min klasskamrater men
ville ändå inte byta klass. Det fanns en sorts trygghet med klassen. Vi
hade känt varandra hela livet kändes det som. Efter en tid hade man
tröttnat på klassen, och vi blev gradvis stökigare. Lärare efter lärare
slutade. Inga nya lärare anställdes. Skolan hade inte råd. Så vi hade
vikarier under hela sexan. Vi skrämde bort vikarierna och en vikarie som
hört om oss, vågade inte ens komma till skolan!
Undervisningen var dålig. Ingen brydde sig om att plugga när vi ändå hade
vikarie. Vi fick göra vad vi ville på lektionerna, för vikarierna kunde
inte stå upp mot oss.
Äntligen skulle vi få byta klass! Vi skulle börja sjuan. Vad jag hade
längtat! Jag började i en ny klass med nästan inga gamla kompisar. Man blev
chockad av allt nytt. Man undrade hur detta skulle gå. Det gick inte bra
för mig i skolan. Jag låg efter i de flesta ämnen. Jag som alltid varit
duktig i matematik hade nu fått ig! Detta berodde på bristen av kunskap
från mellanstadiet. Tänk på alla de mattelektioner vi kunde lärt oss något
på. Men vi hade håltimmar eller så fick vi göra vad vi ville på
lektionerna. Hur ska det gå att kunna få en bra utbildning om man inte får
undervisning? Vi behöver fast anställda lärare. Men lönen är urusel så de
söker sig vidare till mer välbetalda jobb. Vikarier har ingen djupare
utbildning inom specifika ämnen som lärare oftast har. Hur ska framtiden se
ut om vi inte kan någonting?! Vi måste ha en bra utbildning för att världen
ska kunna leva vidare! Jag har fått kämpa hårt för att långsamt stiga uppåt
i betyg. I åttan lyckades jag komma upp i godkänt i matten. Och nu ligger
jag på väl godkänt! Det har varit tufft. Undervisningen i skolan påverkar
ens liv så mycket, och man behöver en bra undervisning för att kunna bli
något. Så därför måste regeringen satsa mer pengar på skolan. Och då ska de
inte gå till nya gardiner och stolar, utan till undervisningen! Det är det
som betyder något. Inga nya gardiner alltså! Lärarna måste få högre lön,
annars kommer det snart vara slut på lärare. Ingen vill utbilda sig och ha
ett underbetalt arbete!
Och att inte få blanda klasserna regelbundet är helt fel!
Barn behöver byta bekantskapskrets för att utvecklas. Man behöver nya
erfarenheter så man kan utvecklas som person. Skolan förlorade bara på att
inte blanda klasserna. Det blev stökigare, lärare slutade och vikarierna
ville inte undervisa oss. Så regeringen, om ni vill att det ska finnas
någon framtid som utvecklas, satsa mer pengar på skolan!

Från motgång till framgång

Eleven börjar sin text med ett indrag och gör det texten igenom vid
radbyte Sista året på Näsbo skola! Jag frågar tyst mig själv; vad har jag
lärt mig här?
Jag ville gärna svara mig själv;
– En handfull onödiga mattetal, hur man stressar ut sig, en massa skit som
jag inte kommer ha användning för. o.s.v.
Hjärnan arbetar och söker efter minnen som bevisar och bekräftar att
instinkten som säger att det inte alls stämmer är rätt.
Minnet uppenbarar sig innanför mina ögonlock och jag försöker finna
meningen.
Ett färskt minne från föregående terminen;

Jag sitter i mediateket. Är s.k ”borta”. Tankarna skär sönder mitt hjärta;
Familjen gnäller jämt, pojkvännen är försvunnen, och nästan det jobbigaste;
Min bästa vän har svikit mig.
Tankarna skapar den stund och och det ögonblick då man bara vill försvinna
bort, skita i andra och bara tycka synd om sig själv. Man känner sig ju
övergiven och ensam, så varför inte skita i skolan och tillkommande
plikter?!
Vad tror ni jag gjorde då?
– Nej, jag springer inte därifrån. Nej jag låter inte någon hjälpa mig.
JA(!), jag tar mig i kragen och tar itu med mina problem själv, tar mig
igenom dem. Och kommer ut som en ny människa. Starkare än nånsin. För i
bakhuvudet och i hjärtat säger alltid någonting; Jag vill må bra, jag vill
få en fin framtid, jag vill vara lycklig, jag vill inte att det här ska
knäcka mig.
Efteråt finner jag balansen och hittar in på rätt spår igen, efter att ha
sprungit för snabbt och fel.
Dylika upplevelser har gjort mig stark och jag tror att det är en
förberedelse för det vuxna livet. Att inte plötsligt tappa greppet då man
råkar ut för en eller flera motgångar.

Så vad var det egentligen som jag ville få fram? Jo, att inte tappa greppet
i motgångar. Det är inte värt det. Och försöka vända motgångar till
framgångar. Det är nog det bästa jag har lärt mig här.

Nu springer snart jag och resten av årskurs 9 ut från denna skola och dess
lokaler. Från minnen, från upplevelser, från erfarenheter. Till nya
kunskaper, till livet där vi ska använda allt vi lärt oss.
Skolan är en stor del till att du är just du. Om du inte tycker om skolan
så gillar du inte att leva. För skolan lär dig hur det är att leva. Skolan
är nämligen en del av livet. För alla.

Mina skolår

Allt började när jag var sju år gammal. En solig dag skulle mamma och jag
gå upp till skolan, Evedalsskolan, som låg mitt bland skogen. Redan då
kände jag nervositeten från topp till tå. Men jag hade efterallt mammas
trygghet nära mig och det kändes allra bäst.
Nu skulle jag äntligen träffa mina klasskamrater, lärarna och skolan som
jag skulle tillbringa hela sex år med. En massa tankar for runt i huvudet
på mig:
– Hur kommer mina klasskamrater vara?
Lärarna, skulle de vara snälla eller stränga så fort man gjorde något
dumt?
Så, så många tankar…
Snart hade en månad gått och man hade lärt känna sina klasskamrater och
lärare. Ute på rasterna lekte, vi olika sorters lekar, den mest älskade var
”Kung” och alla var tillsammans, ingen kände sig utanför. Så småningom fick
man allt mer vänner och plötsligt kände man alla. Lärarna var helt
underbara, speciellt Pia och Alice. Jag kommer alldrig att glömma min
första svenska lektion som vi hade alla tillsammans. Då hade vi fått vår
första läsbok, där jag fick lära mig att läsa. Nu när man tänker på det så
är det och kommer alltid att vara en speciell bok för mig.
Efter ett tag så fick vi lära oss att sjunga en fin ramsa. Ramsan, ”Nu ska
vi gå hem” som vi alla fick sjunga efter att skolans dag var slut. Den var
så himla fin. Tiden gick så fort, den rusade iväg bara sådär. Nu var det
mellanstadiet som gällde.
Vi skulle få nya lärare, vissa av klasskamraterna skulle byta skola och nya
elever skulle börja i vår klass istället. Det kändes lite tråkigt att byta
lärare men det tråkigaste var nog när en av mina bästa vänner, Kajsa P.
skulle byta skola.
Så, efter en tid kom de nya eleverna. Man ville veta så mycket om dem:
– Vilka var det?
Varifrån kom de?
Varför hade de bytt skola och just till den här skolan?
Så nyfikna som vi var på dem var de nog också på oss. Men så småningom fick
vi svar på våra frågor och lärde känna dem bättre. Man fick en helt annan
bild av dem nu än vad man hade i början.
På rasterna brukade vi alla tillsammans åka pulka och leka snöbollskrig vid
’branta backen’ som låg vid närheten av skolan. Men när sommaren kom så
sprang vi upp till skogen, byggde stora kojor och krigade om våra
landområden, som om vi var Anglosaxier, Normandier, och befann oss i de
skottska högländerna. Så roligt vi hade det, alla tillsammans. Åren bara
flöt förbi som vinden..
Nu gick vi i klass 6A, det allra sista året, som man ver|kligen skulle ta
vara på. Klasskamraterna, lärarna, minnena och alla stunderna vi haft
tillsammans. Det var också nu som man skulle välja högstadieskola.
– Vilken skola skulle man välja, Stugebo eller Åtorp?
Vilka vänner skulle man vilja gå i samma klass med?
Man hade ett ganska stort beslut att fatta, men som till slut gick bra.
Avslutningen närmade sig och nu skulle man ta farväl av sina kära
klasskamrater, lärare och sin underbara skola. Vad det kändes tungt i
hjärtat. Sommarlovet var här som tur var, så man hade annat att tänka på.
Man skulle njuta av varje minut av sommaren för sen var det åter skolan som
gällde.
Stod vid min balkong en dag och då såg jag min skola som en målande tavla,
av de vackra, färgstarka höstlöven. Det gav många tankar: minnena, lärarna
stunderna med sina klasskamrater, man ville bara springa upp till skolan.
Men då kom det, man skulle ta en ny väg och börja om på en annan skola. Det
var Stugebo, som gällde nu och de tre åren där.
Jag hade blivit allt mognare nu än vad jag var och jag kun|de skilja på vad
som var rätt och fel om olika saker och ting. Fick våra första betyg som
jag förståss var alldeles stolt över. När skolan var slut för dagen, så
sjung vi inte längre den fina ramsan, ’Nu ska vi gå hem’ utan vi kramades
och pussades och sa farväl till varandra.

Mina skolår
”AH börja skolan ska väl inte vara så svårt.”
Det var ord jag sa fem år sedan.
Idag efter att har gått i grundskolan i snart nio år känner jag att jag
inte direkt kan säga samma sak. De tre sista åren har varit de jobbigaste
och mest krävande åren i mitt liv. Så här långt. Men samtidigt tror jag att
jag har lärt mig en hel massa saker om mig själv. Att jag faktiskt säger
emot om någon är dum mot mig eller att jag har ganska lätt att prata inför
större samlingar.
Jag minns första dan när jag skulle börja mellanstadiet. Mamma hade gjort
flätor i mitt hår med rosetter längst ner och jag var uppklädd i rosa
cykelbyxor och en orange t-shirt.
Allt var så roligt tills jag hoppade ner för en bänk och stukade foten. Jag
sa inget till min nya lärare för jag vågade inte. När jag sedan kom hem la
jag mig på grässmattan och började gråta. Mina tankar var att jag hatade
skolan och att jag aldrig mer skulle gå tillbaka dit. Det var skolans fel.

Nu efter snart sex år kom jag visst igenom den krisen och det har blivit
många fler på vägen. Kriser som de senaste åren har för mig varit att ta
mig igenom veckan. Att varje lektion vara uppmärksam, glad och alltid göra
sitt bästa. Man kan inte varje timme, varje dag, varje vecka vara på sitt
bästa humör, det går bara inte.
Första året i högstadiet var ärligt talat roligt, Nya människor, nya
ansikten, ny miljö att vara i. Det var också en tryggande känsla att man
hade några av sina vänner med sig från mellan|stadiet, även om jag inte
alls umgås med dem idag. Jag har träffat nya vänner som betyder allt för
mig.
Vänner som jag kommer förmodligen ha kvar i hela mitt liv. Högstadiet är
inte bara att gå i skolan, Man går igenom så mycket personliga saker.
Ibland säger man tänk om man ändå inte gick i skolan, Men vad skulle man
göra då, Även om du inte pluggar vidare efter grundskolan så har du ändå
fått en grund i livet. En grund att stå på. Man får lära sig hur man själv
fungerar i olika situationer.
Hur världen fungerar. Vilka olika människor med olika religioner det finns
överallt. Jag har lärt mig mer än vad jag trodde jag skulle veta vid det
här laget och tänk vad mycket jag borde ha lärt mig när jag inte har många
år kvar att leva.
Jag skulle vilja berätta för min syster vad som väntar henne men det går
inte. För allt som jag har upplevt kanske hon inte får uppleva och om hon
gör det blir det på hennes sätt.
Nu kan jag förstå när hon kommer hem och svär och slänger sig framför tv:n
för hon är för trött för att göra läxor. Jag kan förstå vad hon går igenom
och då kan jag hålla mig undan. Tänk om allt som min familj har fått gå
igenom för mig. Alla mina dåliga dagar men också de dagar jag haft för
mycket energi som jag inte vetat vad jag ska göra av och då tagit ut det på
dem.
Det är bara några månader kvar i grundskolan och sedan kommer en lång och
härlig sommar innan gym|nasiet börjar. Jag längtar så himla mycket att
komma närmare vuxenlivet.
Att få ta mera ansvar, träffa nya människor och en ny miljö.
Det ska bli så skönt att få lämna grundskolan, lämna allt bakom sig.
Att få vända blad och se något nytt.
Jag kommer säker som jag har gjort så här långt utvecklas mer. Vem vet, de
åsikter jag har idag kanske har helt förändras om några år. Det finns tid
och möjlighet för det. Tid att förän|dras som person och individ.
Lärare har nog haft större inverkan på en än vad man tror. Jag tror att
lärare inte bara ska under|visa utan också leda oss ut i verklig|heten. Den
stora, hemska, vackra och intressanta verklighet.
Den som vi alla möter någon gång.

Mina skolår
Första gången jag träffade mina klasskamrater var i Kristofferskyrkan.
Uppropet i kyrkan var en tradition på Gårdsskolan. Att gå i ettan var inte
så jobbigt, mest bara kul. Man fick nya kompisar nya vänner till ett
billigt pris. Priset var att man var tvungen att gå i skolan. Tvåan var
ganska likt ettan. Bara att man gick några timmar extra. I tvåan började
jag gå på skolans fritis.

När jag började i trean, kände jag hur stor jag var.
Det var ju trots allt bara ett år kvar tills man fick börja i
mellanstadiet. I fyran bytte 12 klass kamrater till Axelska skolan. Fast
förlusten av klasskamrater var man glad åt ändå.
För min bror gick ju inte längre på skolan och sen hade alla fyror fått ett
fadderbarn var att ta hand om. läxorna började även komma i lite större
utsträckning.

I femman bytte vi från en tegelbyggnad till en tre gånger så stor skola. I
den ”riktiga” Gårds skolan var upprustad för 20 miljoner kronor.
Det året var det mest hektiska året som elevråds representant. Det var
mycket som skulle införskaffas som fattades. Skolstarten i 6an kände man
makten över alla mindre barn. Man kunde gå och ta basketplanen av några som
spelade. Det små fördelar hela tiden.
I skolan jobbade vi mycket i projekt och grupp arbeten. Det var lagom
stressigt då. Vi åkte på en lyckad klassresa till en camping i Avesta. Vi
hade ganska bra samman hållning, för man hade inte lika många kompisar på
andra skolor. Första dagen på Abra träffades vi i ljushallen. Jag kände
inte så många. I klassen kände jag Gårdarna och jag visste vem Moström och
Kristoffer var för de åkte skate bord som jag också gjorde då. Årskurs 7
gick fortast. Man han inte stanna och reflektera innan året var slut. När
man började åttan var man lite skraj för man hade hört hur jobbigt det var.
Jag tyckte de var lite underligt för jag kände ingen stress.
Helt ovetande vad som skulle hända i nian.
I år har de varit det mest hektiska och jobbiga året. Mer läxor,
alvarligare prov, större arbeten mindre tid och massor av prat om
gymnasievalet. Vart man vänder sig är de prat om gymnasiet. Det var en kort
resumé av min skoltid

av Niko Landgren

Mina skolår
När jag började i ettan 94 så var jag en självsäker liten kille på 7år. Jag
kommer ihåg första gången jag satte min fot i vårat blivande, blommluktande
klassrum. Vi fick ta ett bokmärke ur en korg och sen sätta oss vid ett
likadant som låg på en bänk. När alla som skulle gå i klassen var samlade
med sina mammor och pappor så fick alla klart för sig att man inte fick
reta lilla flintskalliga Samuel. Sen gick dagarna på och jag blev bästa
kompis med busungen Kristoffer och Olle, Morsan kände Kristoffers farsa så
det var lätt att ta kontakt med honom. Jag var mest med Olle, varje’ dag på
fritids så spelade vi bandy, Kristoffer var jag med ungefär en gång per
vecka efter skolan. Det märktes i klssen att jag var självsäker, snabb blev
jag klassens ledare och klassens pluggis.
På lektionerna låg jag alltid först i alla böckerna och på rasterna hittade
jag alltid på något kul att göra. Jag hade väldigt höga krav på mig själv
igenom hela lågstadiet och en bit upp i mellanstadiet. Jag kunde inte
tillåta mig själv att inte vara bäst på allt. Varför det var så vet jag
inte, jag var nog lite rädd för fröken nu när jag blickar tillbaka. Ibland
började jag grina när jag inte fattade något, eller hade några fel. Jag var
en perfektionist på lektionerna men på rasterna var jag inte lika snäll och
beskedlig. Vi mobbades ofta Kristoffer jag och Olle. Våra offer var Enar en
liten kille som hade en alkoholiserad farsa, om något luktade illa så var
det han som hade släppt sig, Efter skolan fick han ibland spö bakom
toaletten i korridoren. Jag var rädd för att få skäll så jag stod istället
och sa vad dom skulle göra, T.ex sparka på honom. En hemsk sak var att inte
lärarna gjorde någonting.
Jag minns när Enar låg och grät i korridoren när en lärare gick förbi. Hon
undrade vad som hade hänt och vi svarade att han hade ramlat, Hon köpte det
och gick vidare. På lektionerna hände det heller ingenting även fast alla
satt och skrek och hånade Enar och Gabriella. Gabriella tjejen från
spanien, som Kristoffer sprang ikapp efter skolan och slog i magen. Eller
pös hennes cyckel och kastade in den i taggbuskarna.
Lärarna märkte aldrig den här mobbingen även fast den utspelade sig framför
ögonen på dom. Såhär höll det på fram till trean ungefär. Då började
Moström i våran klass. Innan vi hade sett honom för första gången så
frågade vi oss om vi skulle mobba honom. Olle och Kristoffer sa JA! men jag
sa ner vi kollar om han är schysst först. I skolan satt han tyst hela
första dagen, men på fritids så kom han till mig Olle och mig och pratade
om vanliga spelkort med nakna tjejer på.
Vi tyckte att han var häftig och han fick vara med oss och leka.
Vi märkte på en gång att han var en stjärna på allt, Han kastade längst av
alla och var bäst på att hoppa hopprep och han blev snabbt populär.
En annan grej som hjälpte till mycket var att han ljög mycket. Han sa till
alla att han var miljonär och att hans mamma hade en Ferrarri.
Alla ville såklart vara med miljonären och Moström och jag blev bra vänner.
Vi tävlade alltid på rasterna men han slog mig i det mesta förutom i att
plugga, även om han försökte.
Men Moström var störd av att alla jämt ville vara med mig tror jag, så han
började snacka massor med skit bakom min rygg. Han vände Kristoffer och
några till emot mig Och det blev som två läger jag och Olle mot Kristoffet
och Moström. Det var inget jätte allvarligt jag brukade forfarande vara med
Kristoffer utanför skolan men i skolan var vi fiender. Moström retades
alltid och jag sa till lärarna. Dom sa att jag skulle ge tillbaks. Jag
samlade ihop alla i klassen och vi gick tillsammans fram till Moström och
retade honom.
Han började gråta jätte mycket och sprang iväg, alla hyllade mig. Han höll
sig lugn ett halvår sen flyttade Olle och Moström började gå på mig igen.
Men nu var jag ensam.
Jag var smått utfryst halva fyran femman och sexan. Det var värst från
halva fyran till halva femman då hade jag bara Olle som min enda vän.
Men från halva femman till halva sexan började jag vara med Kristoffer
igen. Vi umgicks i stort sett varje dag i ett och ett halvt år.
Jag började busa på lektionern och insåg att skolan inte var allt längre.
Moström började se mig som ett hot och började försöka mobba eleven har
skjutit in ”mobba” mig, han lyckades halvt. Men han fick inte med sig nån
ingen stod heller på min sida. Inte ens Kristoffer. Han sa att allt jag
gjorde var fel och jag kunde inte försvara mig. Jag gjorde trixen på
skateboarden fel, hade köpt fula skate skor m.m. Men min relation med
Moström var mystisk.
I vissa perioder i sexan så var vi nästan bästa vänner i andra mobbade han
mig. Ibland gick vi hem till han efter skolan och åt glass och pratade om
tjejer sen gick vi ut och skatade och hade as trevligt. När vi senare fick
välja vilka vi ville gå på högstadiet med så bestämde jag Moström och
Kristoffer att vi ville gå med varandra. OK sa jag och skrev enbart
Kristoffer på lappen. Jag ville absolut inte gå 3 år till i skolan med
Moström. Men det blev så ändå. Men jag kan inte säga att jag blev besvärad
av honom i sjuan. Han skaffade nya kompisar och nya mobboffer och jag lika
så. Men jag gjorde ett misstag.
Jag såg ner på alla och små mobbade alla som senare skulle komma att bli
mina polare. Det har gjort att jag inte är så när vän med någon i min klass
annan än Kristoffer. Jag umgås och har kul med alla i klassen i skolan men
på fritiden umgås jag inte så ofta med nån. I sjuan var det nära att jag
tappade kontakten med Olle också. Vi hade inte hörts av på ett halvår när
han ringde mig. Efter det har vi träffats minst 2 gånger i månaden. En av
dom nya nära vännerna som jag fick i nya klassen var Antonio eller Ante.
Ante och jag var båda mycket förtjusta i dataspel och fick ett gemensamt
intresse. Vi satt bredvid varandra på nästan varje lektion genom hela
högstadiet. Och på rasterna åkte vi ganska ofta hem till honom och spelade
dator. I mitten av åttan så slutade Moström i våran klass, jag tyckte
varken det var skönt eller jobbigt. Jag brydde mig helt enkelt inte. I
åttan började våran klass bli riktigt skön. Jag tror knappt man kan få en
bättre klass. Sen så har det hållt i sig så hela nian också. Det kommer
kännas tugnt att lämna den här klassen och börja på gymnasiet.
Jag kommer sakna hur vi har skojat med alla lärare, hur vi har drivit med
allt och alla, det är sorgligt att det måste ta slut, Jag kommer sakna
lättjan i grundskolan. Genom åren har jag både mobbat och själv blivit
mobbad vilket har gett mig nyttiga insikter.
/Johan

MINA SKOLÅR
Det är min första dag i skolan och jag känner mig både arg och lessen.
När jag passerar in genom skolans mörka och trista dörrar känns det som att
jag bara vill springa hem.
Jag kommer in i klassrummet där min klass 1b redan sitter ner vid varsin
bänk och tittar på mig med vakande ögon. Min fröken som heter Marja hälsar
mig mycket välkommen till den nya klassen.
Det pirrar i hela magen när jag sätter mig ner.
Idag ska vi ha upprop och skriva vårat namn på varsin bänk, som vi ska ha
de sex närmaste åren.
Jag vänder mig försiktigt om och ser att en flicka tittar på mig och vinkar
som att vi kände varandra.
Jag tror inte att jag har träffat henne förut men vinkar snällt tillbaka.
När vi har rast kommer hon fram till mig.
Och knappt hinner jag hälsa innan hon dragit tag i min arm och sprungit ut
med mig på skolgården.
Skolan kanske inte är så tråkig trots allt.
Jag pustar ut och känner hur solen värmer i mitt redan solbrända ansikte.
Skolan har börjat!
Vädret ser trist ut innifrån skolan och dess fönster, där jag sitter och
kollar ut. Det är vitt överallt på backen och jag fryser så fort jag
snuddar fönsterrutan.
Allting är så jobbigt här i skolan.
Ären har gått så snabbt, nästan lite för snabbt.
Om ett halvår ska man börja högstadiet och skaffa nya kompisar.
Det känner jag inte ett dugg för.
Eleverna snackar om vem de vill de vill gå i samma klass med.
Men jag årkar inte bry mig. Varför tänka på det nu och inte sen?
Halvåret gick snabbare än vad jag hade trott och till slut var det sissta
skolavslutningen för mellanstadiet.
Nästa avslutning skulle vara för högstadiet, i en ny skola, med nya elever.

Sommarlovet är slut.
Det är dags att ta det stora klivet och bli lite mer vuxen. Jag vågar inte
gå själv till skolan, så jag går med min kompis Ruben som jag ska gå i
samma klass med. Den här skolan är mycket större än våran gamla och man
känner verkligen den stora klumpen i halsen.
När vi väl sitter i vårat nya s.k hemklassrum så ska man berätta om sig
själv för dom andra och leka någon fånig namnlek.
Klassrummet ser annorlunda ut och så också eleverna. Där inne står det bord
i stället för bänkar och man får varsitt skåp att ha sina grejer i istället
för krokar. Man får också ha skor på sig vilket man inte fick ha på förra
skolan.
Under sjuan fick jag många fina kompisar, men också en hel del ovänner.
Tjejerna i åttan trodde de var så grymma och kunde hacka ner på vem som
helst. Ibland verkade det som att det bara var jag som var utsatt.
Jag kände mig så liten och svag.
Dom kallade mig för saker, och sa att jag hade herpes. Så hållde de på i
lite mer än ett år, innan jag sa ifrån. Jag kommer ihåg att jag var jätte
arg, för jag kallade dom för många saker.
Men hur som helst så hjälpte det.
Efter det kunde de säga något ibland, men jag var kaxig nog och stog imot.

I åttan var allt lite svårare, med betyg och passa tider. Det blev mycket
skolk och dåliga betyg.
Jag trodde att jag var häftig och började röka, men det försöker jag sluta
med.
Jag var mycket med mina kompisar i stort sett varje dag.
Sen kom då nian.
Strörst på skolan, måste föredra med gott exempel. Gör jag det?
Det vet jag faktiskt inte. Nian är ganska tuff och jag är glad att den
snart är över.