Betyg på uppsatsen: G

Inskannad version

Mina skolår!
Första gången som det var meningen att jag skulle byta skola var i fyran.
Andra elever från Möllegården skulle börja på min skola, eftersom de bara
hade årskurserna 1-4. De skulle börja i min klass och i klass 4A. Jag gick
i 4B. Jag, Lovisa och några killar skulle då byta skola enligt rektorn,
eftersom annars hade vi blivit för många i klassen. Men jag och Lovisa
ville inte byta skola eftersom vi hade småsyskon och kusiner som skulle
börja på skolan och vi hade alla våra kompisar där. Så jag och Lovisa
började skriva brev där vi berättade allt detta till rektorn. När hon hade
läst breven gick hon med på att låta oss gå kvar.
Innan eleverna från Möllegården började på vår skola höll vi alltid ihop.
Om någon ramlade och slog sig så var hela klassen där och tröstade en. Men
efter det att ”möllegården” hade börjat på våran skolan tog allt det slut.
Folk började bråka och mobba andra.
De tre som blev utsatta för mest mobbing var Nigel, jag och Linda. Vi blev
utsatta för mobbing från andra terminen i fyran till slutet på sexan. De
som mobbade oss värst var: Lovisa, min föredetta bästis, Marie, Ebba, Lukas
och Natalie, som låtsades vara min och Lindas kompis. Natalie brukade vara
med oss på fritiden och snacka skit om den andra, få oss att vara ovänner
med varandra och i skolan brukade hon mobba oss och sen säga att hon inte
menade det. I sexan började jag och Linda ta avstånd från Natalie och Linda
och jag blev bästisar.
En ny kille började i vår klass i sexan och jag och Linda blev presenterade
som ”nördarna”. Det var Lukas som presenterade oss och han sa: ”… och där
borta står nördarna! ”

När vi började i sjuan fick vi byta skola eftersom Karlstorp, min gamla
skola, bara har årskurserna 1-6. Jag hamnade i 7E och Linda hamnade i 7F.
Vi brukade då träffas på fritiden och prata om allt. I åttan bytade hon och
en tjej som heter Livia till vår klass. Linda och jag började då träffas
både i skolan och efter skolan. Vissa som hade mobbat oss innan är nu
jättebra kompisar med oss och vissa snackar vi inte med.
Jag tror att börja i sjuan och på en ny skola var det bästa som kunde hända
oss. Vi fick många nya kompisar och vårt självförtroende har stärkts
väldigt mycket.

Inskannad version

Mina skolår

När man går i nionde klass och vet att man snart ska börja gymnasiet så
tittar man ibland tillbaka i tiden då man var liten och näst intill
bekymmerlös. Man till och med önskar att man fick leva om den tiden nån
gång.
Att börja ettan var mycket nervöst men när man är så liten så är det lätt
att få vänner. Det är klart att vissa har blivit mobbade ända sen förste
klass men jag lyckades att inte bli det, vilket jag är tacksam för. Jag
lärde känna några personer så bra att vi fortfarande håller ihop. Fast man
hade ju så klart också vänner från det dagis man gått på innan man började.
Till sist blev mina dagiskompisaroch mina nya förste klass kompisar ett
gäng som också fortfarande håller kontakten.
I alla fall, så under ettan, tvåan och trean bildades dom olika ”gängen” i
klassen. Jag var än en gång lyckligt lottad och kom med i det ”tuffa”
gänget. Det var så klart lärarna som började kalla oss det tuffa gänget
eftersom att det inte fanns många i klassen som vågade säga emot oss. Dom
var givetvis inte rädda för att bli slagna men dom visste att det fanns
vissa bland dom ”tuffa” som kunde snacka så mycket, så att personernas
eller personens, självförtroende sjönk så lågt som det gick.
Det var ungefär så här mina lågstadie och mellanstadieår såg ut. Fast det
finns ju även skillnader om hur mycket tid skolan tar mellan högstadiet och
mellanstadiet. T.ex. på mellanstadiet kunde vi bara ta på oss våra
rullskridskor när vi ville och gå ut och spela bandy på skolgården. Där
hade vi ändå roligt fast att vi gick i skolan. Men på högstadiet är det
nästan alltid bara lektioner på förmiddagen, sedan lunch och sedan
lektioner igen innan man slutar för dagen. Även när man började högstadiet
så bildades olika gäng som man var med på rasterna och så. Om det går en
dag när ens polare är sjuka så kan dagen kännas som en evighet. Därför är
det bra med att ha sina kompisar i skolan. För även om det är riktigt
tråkigt så blir det i alla fall roligare med kompisarnas närvarande. För
att ta ett exempel så, när vi åkte på klassresa i sjuan och bodde på ett
vandrarhem med fyra sängar i varje rum, hade jag tyckt att där var
skittråkigt utan mina låg – och mellanstadiepolare. Men när dom var med så
gjorde vi det bästa av situationen och det blev en rätt så lyckad resa.
När man tittar tillbaka så här på allt som har hänt, både roliga och
tråkiga händelser, så blir jag mest rädd för att börja gymnasiet. För tänk
om man förlorar och tappar kontakten med alla sina barndomsvänner. Och jag
tror att det är stor chans till att det kommer att hända. Eftersom att på
gymnasiet gäller det att hänga med hela tiden och inte komma efter.
Speciellt om man ska gå en sådan krävande linje som jag tänker göra. Men
inte bara därför utan även för att dom tre gymnasieåren är bland dom
viktigaste i ens liv. Man är nog också lite rädd för att dom flesta
människor man frågar om gymnasier, säger att det är ett stort kliv mellan
högstadie och gymnasie. Att man får en chock när man får se planeringen om
allt som man ska göra under terminen.
Det är dessa saker som jag anser är lite skrämmande när jag tänker in i
framtiden. Men man får väl ta dag för dag och bara kämpa på så fixar det
sig förhoppningsvis. Men man kanske får nya kompisar, vem vet, eller så kan
det börja lika dåligt på gymnasiet som det gjorde för vissa redan i ettan.

Inskannad version

Mina skolår

Den absolut mest nervösa dagen i mitt liv är den dagen då jag började
skolan. Mamma följde med mig och jag höll henne i handen nästan hela tiden.
När vi kom in i vårt klassrum så satt jag mig ner bakom en bänk och tittade
runt. Efter det så hördes en röst som sa: Hej och välkomna till min klass.
Det var Majvor, min fröken. Hon stod där framme i cirka en kvart och
förklarade vad vi skulle göra dessa tre åren vi hade framför oss. När hon
hade pratat klart så skulle vi gå en liten runda för att titta var dom
olika grejerna fanns. Vi tittade på bibloteket som var väldigt litet, vi
tittade på mat|salen som bara bestod av en serveringsdisk för vi skulle äta
inne i våra klassrum. Efter denna ”trevliga” rundtur så gick vi tillbaks
till klassrummet, pratade lite till och sen gick vi hem. Min första skoldag
av 9 år i grundskolan var slut. Dagen därpå gick jag till skolan själv och
Majvor gav oss böcker som vi skulle ha i våra bänkar. Alla hade hittat en
plats och efter bokutlämningen så gjorde alla var sin namnlapp som skulle
stå på bänken hela tiden. Vi fick gå ut och ta lite rast när vi gjort våra
namnskyltar och då träffade jag Viktor P och Henrik F. Vi blev kompisar
direkt. En liten stund senare ringde klockan in. Vi fick ta upp våra
matteböcker och börja räkna, Majvor hjälpte oss när vi räckte upp handen.
Tiden gick och vi lärde oss mer och mer. Efter en tid så bildades det gäng
i klassen både bland kilar//na och tjejerna. Jag ville inte gå med i något
gäng och därför så blev jag mobbad från 1:an – 4:an och lite i 5:an. Den
enda Majvor gjorde åt saken var att säga till mig att ”är man med i leken
får man leken tåla”. Detta gjorde att jag mådde sämre och sämre och många
dagar gick jag hem. Men jag klara mig och 3 år hade snart passerat. Min
första lärare i mellanstadiet hette Niklas och han var en mycket bra lärare
men han bodde i Landskrona och i slutet av 4:an så hittade han ett jobb där
som han av personliga skäl tog. Under tiden som rektorn letade efter en ny
lärare till oss så hade vi en massa vikarier som t.ex. Annemarie eller
”Annsan fosil” som vi kallade henne. Efter Annsan så kom Leni, en lärarinna
som snabbt försvann p.g.a magsår. Rektorn började jaga en ny lärare och vi
fick fler vikarier. Efter ett par veckor så kom det en ny lärare, han hette
Paolo Mourinho och han är den absolut bästa läraren jag någonsin haft. Han
fick ordning på klassen och han hjälpte alla allt vad han kunde. Han är för
den delen enhetschef på Videsjö nu för tiden. Vi fick veckoplaneringar som
vi skulle följa. Vi åkte på en klassresa till Göteborg i slutet av 6:an och
vi gick på Liseberg m.m. När vi slutade 6:an så fick vi var sin bok och en
glass av Paolo och vi tackade honom för den här tiden med en enorm blomkorg
som innehöll blommor, vin o.s.v. Sommaren gick snabbt och innan jag visste
ordet av så började jag 7:an. Mina mentorer som dom kallas hette Leif Järhl
och Kristina ”Kikki” Dal. Det var lite ovant här i början för man hade
lektionerna i olika salar och man hade verkstadstid, musik m.m. Efter ett
par veckor så hade jag lärt mig systemet med salar, verkstadstid, mentorer
o.s.v. Jag går nu i 9:an och jag slutar snart grundskolan vilket ska bli
skönt men samtidigt lite tråkigt. Det jag tänker på först när jag tänker på
min skolgång är alltså helt klart lärarna/lärarinnorna. Dom bra och dom
dåliga, dom snälla och dom elaka.

SLUT!

Inskannad version

457202

Mina skolår!!!

Jag kommer fortfarande väl ihåg den dagen jag började skolan. Jag var påväg
till skolan tillsammans med min mamma, detta var den dagen jag skulle börja
ettan. Ja mins att jag hade fjärilar i magen, och att jag hade på mig min
älsklings kläning, som var gul med råsa rosor på.
När jag och min mamma kom till skolan så fick jag släpa hennes hand, (från
min vilja) och gå och stäla mig i en ring med de andra barnen som skulle
börja ettan.
Det var som en stor knut i min mage.
När vi stog där i ringen så sjöng vi en sång, men jag kan inte minas vilken
sång vi sjöng.
Efter vi hade sjungit så fick alla nya etor gå i en tunel som var upbygd av
de som gick i tvåan och trean. Och så sjöng de : välkomen till skolan
Fanny, välkomen till skolan Fanny. Och så gjorde de med varje nybliven eta.

Och när alla hade gåt igenom tunelen så fick vi gå till våra föräldrar och
ta med dom in i klassrumet. Man fick leta reda på en bänk där det stog sit
namn på. Sedan fick man seta sig där, och mamma sat brevid på en stol.
De känndes så skönt och trykt att få ha mamma med sig.
Alla fick ficka, och efter det så var det dags att gå hem, men jag och
några kompisar från för lekte en stund på skolgården tills våra föräldrar
så att det var dags att gå hem.

Så var min första dag i skolan, och jag mins den väldigt väl. Det var en
spänande men pirig dag. Och en mycket viktig dag i mitt liv.

Lärarinan i tvåan!!

Jag kommer även väl ihåg den lärarinan jag hade i tvåan, hon hete Birgit
och var en mycket sträng lärare. hon hade varit lärare på skolan väldigt
länge, hon hade nog redan gåt i pansjon för flera år sedan. Hon var sådär
gamaldags i sätet. Hon hade ofta sånadär långa strumpor som gick upp över
knäna och en gammal rut/randig tjol. Och nån brun eller mörkgrön tröja. Och
så hade hon ofta en sjal på axlarna och hon hade pärmanentat hår och stora
runda glasögon och starkt röt lepstift.
Men hon var ända en mycket bra lärare.

Nu har jag snart gåt nio år i dena skola. Och jag måste säga att om man
tänker tillbaka på de nio åren så får jag nog säga att det för det mesta
har varit lyckat. Men jag tror att de tre sista åren har lyckats bäst det
är här det finns mycket kuniga lärare som man har fåt en bra kontakt med
och sammarbetar bra med.
Men sist men inte minst så är det ju alla kompisar man har fåt. alla de i
klasen och i min paralalklas. Jag tror inte att jag med ord kan förklara
vad dom har bityt för mig. Och det är inte bara några enstaka personer utom
alla i hela klasen. Och jag har fåt många väldigt bra kompisar för livet.
Men jag har dels fåt tre bra år att tänka tillbaka på tillsammans med
lärare och elever och väner.

Inskannad version

Mina skolår
Alltid när man har börjat en ny klass får man frågan ”åh vad stor du har
blivit, hur känns de att börja en ny klass då” När det gällde ettan kunde
man ju svara ”jätterolig” för de va det ju verkligen, sjun kunde man säga.
”bra, men långa dagar” för de var det verkligen, bussen kom inte hem förän
halv fem.

Första dagen i skolan var den mest spännande dagen i mitt liv, mamma och
jag gick in i klass|rummet som skulle bli vårat de närmaste året. På
väggarna sat de teckningar som de föra ettorna hade gjort, alltså de som
går i tvåan nu, alltså våra förebilder. Fröken som hete Cicci lutade sig
mot katedern och slog ihop händerna och log.
-Välkomen! skrattade hon och log för hon var så glad att se nya ansikten.
Hon ropade upp våra namn från ett papper som låg på en bänk.
-Veronika Johansson.
-ja, pep en röst från en flicka som var otroligt söt med kort blont hår och
mörka ögon.
-Magnus Pettersson
-jap, sa Magnus, Magnus och jag hade varit vänner sedan dagis vi brukade
härska i kuddrummet.
-Christian Pärsson
-Jaja, sa en spänstig kille och log mot oss tjejer, han var jätte//söt, en
riktig tjejtjusare tänkte jag.
-Stina Pettersson
-aaa, sa jag med darrande röst, nu var mitt namn sagt och det kändes bra.
-Jeanette Nilsson
-Ja, sa en lång tjej med pottfrisyr och bret leende
-Fredrik Jonnsson.
-umm, sa en kille och ryckte på huvudet för att få bort luggen ur ansiktet.
-Holger Matsson.
-op, sa en väldigt gullig kille, jag kännde igen honom han kommer från Bela
och han brukade pussas med Maja i ringen på lekis.

De här minns jag såväl, jag kände att de här skulle bli mina vänner för
livet, de var de här personerna jag skulle utvecklas med, och vi skulle
hålla ihop. I sexan när vi åkte på klassresa till Gotland med vår jättebra
lärare Pernilla. Hade vi otroligt kul och var sammansvetsade till en grupp
som kunde göra varje stund till något roligt.

Hösten 2000 började vi sjuan, och våran klass skulle delas. Därför som det
bara var tre tjejer i våran klass skulle någon få bli ensam tjej från
Surahammar. Jag och Veronivka var bästa kompisar så Pernilla valde Jeanette
och det kändes inte alls bra med sig fick hon Magnus och Fredrik. Men efter
några månader i sjuan känndes de OK. Vi hade nya vänner.

Nu går vi sista terminen i 9:an och 9b är en jättebra klass där alla håller
ihop, de känns som vi är bättre på det än 9A.

Nu håller vi på att spara till en klassresa och nästan alla vill komma iväg
någonstans. Vi tänkte på Göteborg. Jag hoppas verkligen att vi kommer iväg
någonstans och att resan blir lika kul som klassresan till Gotland i sexan.

Jag hade mina vänner från ettan och de hade varit vad jag ville de skulle
vara. Vi får se hur de bli i höst när vi ska dela på oss igen….

Det kom och gick folk i vår klass också. I femman kom en tjej från
Lindköping hon hete Nina Gowajdo hon var en tjej som gjorde det surt för
våran klass ibland. I femman kom också Samuel Hansson han var en busig
kille och kunde charma tjejerna efter ett år flyttade han till Island, och
Nina flyttade till Gunnebo. Islutet på sexan kom stockholmaren Jens in och
han finns ju ännu kvar…

Man lär sig, Man växe, Man utvecklas oerhört mycket under skolåren man lär
sig lika mycket om livet som om gångertabellen, Jag glömde aldrig de
speciela lärarna, kärlekarna, pinsama stunder och nervösa prov. Mitt i
helvetet finns det glädje och gemenskap, tur att vi har varann, tack!

Inskannad version

Mina nio skolår

Min första dag i skolan minns jag som om det var igår. Att börja ettan var
någonting man hade längtat efter sen man var riktigt liten. Men trodde att
man hade blivit stor, då man fick en egen bänk och egna böcker. Den
morgonen då jag skulle börja skolan var pirrig visserligen var mamma med,
men ändå Hela natten innan, hade jag legat och skruvat mig. Jag hade somnat
och vaknat om vart annat. Då, när det äntligen var morgon, var jag inte
trött. Min nervositet gjorde mig pigg som en tupp. Min mamma hade satt upp
håret med två rosa snoddar, och när jag, min mamma och lilla syster kom
gående på skolgården kändes det som om det stod:
Jag ska börja ettan, i pannan. Efter den dagen – det första uppropet var
man inte något nervös längre. Man tyckte att man hade världens bästa och
snällaste fröken. Sedan gick terminerna fort. Jag lärde mig skriva, läsa,
räkna och mycket mer. Sedan kom 3:ans sista termin Den sista terminen med
min fröken och mina kompisar. Förutom att man skulle få en annan fröken i
4:an, skulle vårann klass splittras. Föräldrarna till mina tre bästa
kompisar passade då på att flytta och dom tog naturligtvis med mina
kompisar. En flyttade till X-land, en till X-stad och en till X-köping Det
var ett sorgligt slut på 3:ans termin, som annars hade varit rolig Men 4:an
blev positiv. Jag kände redan alla i den nya klassen och flöt snart in.
Snart märkte jag att dom var mycket ordentligare, duktigare och betydligt
tystare än vad vi hade varit. När jag tänkte tillbaka på t.ex Kalle
Rosenberg och på hur han bet en fröken i magen och på mig som Henrik
fällde, så jag fick hjärnskakning och så vidare. Så förstod jag snart
varför just vi hade splittras. Vi var helt enkelt vilda. Jag gick med den
nya klassen också i 5:an, 6:an och jag går med dom än idag. Jag tycker att
det är en toppen klass och det har jag alltid tyckt. Helst då i 5:an och
6:an Man gjorde så mycket gemensamt och det gjorde att man kom närmare
varandra. Det var t.ex många grupparbeten och så fanns det förstås roliga
timmen Dom timmarna kommer jag aldrig att glömma. Alla ville vara med och
göra danser, spela pjäser med mera. Varje vecka fick en grupp hitta på
något till roliga timmen. Gruppen bestod oftast av både tjejer och killar.
Gruppen fick vara inne i klassrummet varje rast och öva, och det var det
som var bäst Annars fick man ju bara vara inne om det ös|regnade. Men ändå
tyckte jag den skol tiden var bäst.
För när vi började 7:an gjorde vi inte så mycket tillsammans, och jag kunde
inte förstå att man tyckte att vi var pratiga och stökiga. Men visst fanns
det positiva saker med 7:an också. Man fick vara inne, äta godis, det fanns
cornflakes om man inte ville ha vanlig mat och det som var bäst var
hål|timmarna. I 7:an hade vi många håltimmar men i 8:an… Vilken värdelös
del av livet Ursäkta uttrycket men 8:an var inte rolig. Vårat schema var
värdelöst. Fullknökat med lektioner överallt och på torsdagar hade vi först
ingen lunch. Men jag har ju överlevt och det kommer jag säkert att göra i
9:an också. Samtidigt som jag vill gå ut ur 9:an så vill jag ändå inte. Jag
har fått för mig att när man väl har gått ut ur 9:an, så går tiden dubbelt
så fort och jag vill inte bli kärring än. Och egentligen så är skolan inte
så farlig. Om det inte fanns så många läxor så skulle det ju inte vara så
farligt att gå i skolan. Men varje dag så sitter en bild av läxor och prov
i bakhuvudet. Man vill inte att skoldan ska ta slut, för då måste man hem
för att plugga och det vill man ju inte. Men som alla andra dagar så tar
skoldagen slut. Man trampar hem, oftast i regn. När man kommer hem dyblöt,
så orkar i alla fall inte jag att göra läxorna. Utan i mitt fall då, kastar
jag min väska i hallen och går sedan för att sätta på musik Efter det
brukar jag äta, se på TV.n och göra allt möjligt och hela tiden skjuter jag
läxorna framför mig. Jag orkar helt enkelt inte börja med så många läxor
som man har i dagens läge. Men trots läxor, dåligt schema med mera tycker
jag att 9:an är kul. Helst nu när vi är så många 9:or. Så jag hoppas att
9:an blir ett roligt år – trots alla lärare som förpestar tillvaron.

Inskannad version

Mina skolår

Allt förändrades i åttan. Det var då jag började plugga. Jag hade precis
börjat åttan, och hade mycket press på mig. Det var mitt första skolbetyg,
och jag ville inte göra mina föräldrar besvikna.
Jag kommer ihåg sexan och sjuan jag gjorde aldrig mina läxor och gick
sällan till lektio|ner. Men nu var jag tvungen att ändra på det.
Jag började plugga hårt, och gick alltid till mina lektioner. Det började
kännas riktigt bra. Jag gjorde mina läxor och var mycket aktiv på mina
svenska lektioner. Det var första gången som jag kände att jag kunde klara
skolan. Och jag imponerade på många lärare, och snart började de att tro på
mig. Jag var väldigt lycklig och nöjd.
Så småningom började jag att älska skolan, mina läxor, lektionerna och
proven. Allting blev mycket lättare och jag ville aldrig sluta åttan. Åttan
var mitt livs höjdpunkt, för varje dag det gick, blev jag bättre i varje
ämne. Jag tog vara på mina möjligheter, och ville inte slösa min skoltid
till allt annat. Jag hade några vänner som inte brydde sig om skolan.
Och jag är väldigt glad att jag började plugga itid. Vem vet vad jag hade
för mig idag. det är min lyckliga och största minne från åttan.

Inskannad version

När jag skulle börja ettan var jag glad, för det var något stort och man
kände sig stor.
Redan första dagen i ettan fick vi läxa vi skulle rita vad vi ville. Det
var jätte roligt med läxor på den tide i ettan, med den synen på läxor har
jag absolut inte kvar.
Läraren vi hade i låg stadiet tyckt jag om i början men ju länngre tiden
gick destu mer och mer började jag tycka mindre om henne. Hon blev väldigt
iriterad på små sake och när hon blev sur på någon så drog hon och slet i
en.
Sen när jag kom upp till mellanstadiet där har jag nog haf det bästa och
lärt mig mäst. Min lärare jag hade där var Lennart Jansson den absolut
bästa läraren jag någonsin har haft han hade allt. Han kunde skämta, han
lärde ut som ingen annan lärare kan som jag någonsin har haft. Alla anndra
klasserna tyckte han var sträng och arg men det var han inte, bara man
gjorde som man skulle så sa han ingenting. Det ända negativa med honom var
hans gympa uppvärmning som var alldeles för långa man fick alldrig tid att
göra någonting nästan.
Klassen jag hade i ettan till sexan trivdes jag bra i alla var vän
med alla alla pratade med alla så det kändes lite tråkigt att vis skulle
splitras till hög|stadiet. Det var tungt att lämna min lärare han var nog
den jag saknade mest för jag kommer ju att träffa klasskompisarna och gå i
samma klass som dom jag valde.
Först var jag inte så glad för att börja i högstadiet för man blir minst
igen nya lärare ny klass, men själv klart väldigt spännande också. Så
började högstadiet blev väldigt nöjd med klassen trivs jätte bra.
Vi fick två stycken jätte bra klassföreståndare som vi inte fick ha kvar
och sedan dess har vi hållt på och bytt hela tiden. Men dom två vi har nu
är också väldigt bra.
Jag har nog haft roligast i högstadiet men bäst i mellan. Mycket är klassen
som är rolig och bra. som jag har fått masor med nya kompisar ifrån.
Jag tror det kommer kännas väldigt tråkigta att lämna klassen och
Granhöjdsskolan men samtidigt ska det bli väldigt kul också att börja på en
speciel inriktning på en ny skola.
Skolan är rolig om man bara vill.

Inskannad version

Mina skolår
Jag minns den dagen när jag gick till skolan. Det var en fin sommar dag
solen sken och det var jätte varmt ute. Jag kommer ihåg att jag var så
stolt och glad. Jag gick där med min nya väska jag höll inte ens mina
föräldras händer längre för att jag tyckte att jag hade blivit vuxen nu så
det skulle vara pinsamt tyckte jag. När jag kom in på skolgården träffade
jag alla mina nya kompisar, fast visa skände jag redan från dagis. När vi
kom in i klassrument stod allas namn på bänkarna. Jag blev alldeles chockad
för att jag aldrig hade sett så många böcker innan. Vår lärare hette Maja
lisa hon var rätt snäll men hon var jätte tjock det är det ända jag minns
av henne. När vi började tvåan så fick vi flytta in i en ny byggnad den var
jätte fin, teglet var målat rött, stor var den också. Jag minns att allting
luktade så nytt bänkarna var mycket bättre. Och vi åt vi klassrumet. När vi
började i tredje klass så var vi äldst vi tyckte att vi var så kolla och
gryma så vi retade dem som gick i ettan och tvåan. Jag mins att vi var så
störiga så att inga vikarier ville ha oss för att vi kröp på golvet och på
bänkarna vi kastade penor och sudgumi på var andra matkrig hade vi också vi
kastade till och med på vikarien så hon vände sig och gick. När vi skulle
börja på Mellan stadiet fick vi börja på en ny skola. och vi fick en ny
lärare som hette Gunnar han var mycket snäl och rolig. Men det var rättså
svårt att byta skola minns jag för att vi kände ingen annan en bara
varandra som var från den gammla skolan. Åren gick och nu var vi så stora
att vi var äldst på mellanstadiet fast nu hade vi blivit så mogna så vi
kastade inte saker på varandra i stället så hade vi nu blivit den bästa
klassen på hella skolan alla lärare ville ha vår klass för att vi var så
bra. I slutet av sexan så hade vi en fotbolsturnering jag stod i mål jag
släppte bara in tre mål på hela turneringen och vi vann det året. Året inan
så blev vi tvåa. Och nu var det dags för sommar-lov. Vi skulle börja sjuan
det var ett stort steg i tre år hade vi gått och varit rädda för den stora
byggnaden med dem stora killarna som hade hår under armarna. Och stora var
de också nästan två gånger så stora som vi. Första dagen på högstadiet jag
skände mig så liten när vi gick i korridorerna den största skillnaden var
att vi hade fått jätte många lärare. Jag hade nu börjat i en ny klas med
elever från tre andra skolor. Jag hade hamnat med sex andra elever från min
gamla klass, det var rät skönt att käna några från inan man kände alla
sjuor på skolan. Jag var jätte nöjd med min klass 7D. Nu kände jag allvaret
med högstadiet vi fick bara prov hela tiden nästan varje vecka det var rätt
jobbigt i början men man vande sig. Och så gick det året nu var det dags
för åtan och nu hade vi fått riktig bra samanhållning i klassen. Förutom
det så kände jag ingen större skillnad kanske litte mer prov. Det som
gjorde mig gladast var att vår spansk lärare hade slutat för han var
riktigt dum i huvudet för att han gav oss bara läxor hela tiden och prov på
varje avssnit. Och nu närmade vintern och vi skulle få vårt första betyg.
Jag var inte så nöjd jag fick bara 5 vgn jag var litte besviken men det var
bara bra tror jag för att då fick jag mer motivation till skolan jag
började att göra mina läxor gjorde bättre prov resultat och jag höjde mig
till våren med 5 nya Vgn. Och så var det dags för 9 det var riktigt jobbigt
den första månaden det var jätte varmt ute det gick knappt att andas inne i
klassrumet. Och det var nu dags för vår andra prao tid det var jätte roligt
jag jobbade på en bygg firma i två veckor och jag har nu fått ett sommar
jobb där det ska bli jätte roligt och nu hade alla äntligen fått sina
mopeder vi åkte runt varje dag och vi satt och snackade med dem hella
tiden. Jag tycker att det ska bli jätte roligt och spännande att börja på
gymnasiet och träffa nya kompisar och börja på en ny skola i stan och det
ska bli spännade att se om man kan komma in på den skolan man valt i första
hand. Det ska bli jätte skönt att sluta grund-skolan. Fast jag tror att det
kommer att bli mycket jobbigare i gymnasiet än i grundskolan för att man
har större press på sig och det är indivuella arbeten. Men det ska nog gå
bra vi får låtta framtiden vissa sin sak.

Inskannad version

Mina Skolår

Jag minns att min mamma sa att jag skulle gå på lyrans Skola. Även om vi
bodde närmare en annan skola, jag vet inte varför det blev så kanske för
min syster gick där. Det var pirrigt att börja ettan. Men jag mins att det
var kul och att vi hade en lärare som hette Kjell Björk, han var jätte
snäll.
Kjell hade vi i ettan, tvåan och trean. Men vi hade också en hjälplärare
som hette Gunnar men som kallades för skäggmonstret. Han kallades det bara
för att han hade ett enormt skägg och han var så elak. Men när vi började
fyran så fick vi nya lärare men vi blev inte av med skäggmonstret. Det vart
tuffare och tuffare, jag mins en dag när vi skulle ha ett test i Matte. Så
hade jag bråttom på morgonen till skolan. Jag ville inte komma för sent
till testet så jag cyklade fort och det var vinter det var halt. När jag
kommer ner till centrum i en hög fart så hasar jag plötsligt omkull och for
rakt ner på en isfläck med ansiktet. Det kom en person som hjälpte mig upp
och frågade om jag var okej, jag bara grät.
– Då frågade hon vart jag bodde
– Jag pekade vart jag bodde
– Hon frågade om jag kunde leda cykeln hem
– Jag nickade på huvudet och gick hem.
Det sved i hela ansiktet, jag kände med handen att något var fel. Då märkte
jag att en bit av framtanden hade gått av och att jag blödde på läppen. Jag
grät inte på vägen hem men när jag kom hem så började jag gråta när Mamma
frågade vad som hade hänt. Jag sa att jag ramlat på cykeln och hon tvättade
såret. Ett tag efter så ringde hon tandläkaren som jag gick till senare och
fixade till tanden och det blev jätte fint.
Jag var snabbt uppe på cykeln igen och dagen efter så var jag i skolan och
gjorde Matte test. Jag berättade det och visade tanden för alla kompisar.
Men på rasten var allt som vanligt jag spelade kula, fotboll och basket. vi
brukade möta grannklassen på fotboll och det blev nästan alltid bråk, jag
vet inte varför med det bara blev det. Jag kommer ihåg när vi skulle äta då
fick vi ställa oss i led och gå till matsalen.
När jag gick femman så skulle vi på klassresa, vi åkte till Naturhistoriska
museumet och såg på Kosmonova. Men när vi satt och tittade på filmen gick
brandlarmet. Vi fick gå ut och efter ett tag fick vi pengarna tillbaks. Då
åkte vi till Vasamuseumet och tittade på Gustav Vasas skepp som en gång i
tiden hade liggat på botten. Vi fick till och med gå ombord på skeppet. Det
var kul men vi var tvungna att åka med bussen hem igen. Jag skulle gärna
vilja åka dit igen någon gång.
När jag började sexan så var man störst på Skolan. Vi fick spela pingis i
en källare, det var bara sexorna som fick det. Tiden gick fort och det var
dags att spela brännboll mot lärarna. Det är tradition att spela alla sexor
gör det varje år. Jag minns att det var vi som vann och vi blev jätte
glada. Veckan efter var det dags för skolavslutning det var pirrigt för att
man skulle byta skola men först var det ju sommarlov.
Nu var sommarlovet förbi och det var första dagen i Sjundeklass när vi satt
i klassrummet så tänkte jag vilka konstiga människor.
Tiden gick och jag hade hittat nya kompisar och människorna var inte
konstiga längre. Vi var nog den stökigaste klassen på hela skolan. Den
första skolavslutningen kom och vi skulle börja i åttan.
När jag kom till skolan igen var allt så kul, att träffa kompisar och att
umgås. Vi var fortfarande stökiga och lärarna orkade inte med oss så en del
hoppade av så vi fick nya lärare nästan hela tiden. Det var svårt lära sig
något då. Men det gick fort och vi skulle börja nian. Det var jätte kul för
man var ällst på skolan igen. Men jag tycker att det har blivit lugnare i
klassen kanske bara för allvaret börjar nu. Det är många prov och det är
jobbigt. Jag längtar tills jag börjar gymnasiet men jag är nervös för att
jag inte ska få godkänt i alla grundämnen. Om jag inte får det så vet jag
inte vart jag ska ta vägen. Men jag får se vad som händer.
Den här skoltiden som har gått på Lundsbo Skolan har varit den bästa och
roligaste sedan jag började ettan.