Betyg på uppsatsen: G

Mina skolår!

Min första lärare var bäst, BrittMarie hette hon. Hon pyntade klassrummet
med nallar och leksaker. Jag kommer ihåg första dagen i ettan, som om den
var i går. Jag klev in i klassrummet. Jag såg mej omkring och tänkte. ”Här
vill jag vara, här kommer jag att trivas. Jag vill aldrig här ifrån”. Men
sen kom den dagen och man blev stor skulle upp till trean. Skulle byta
byggnad och lärare. Läran hette Ann-Louise. Hon var också bra. Men ingen
som Britt-Marie. Ann-Louise var bra på piano och var rolig, skrattade och
hade kul med oss!
Men så en dag när jag gick i femte klass, kom jag till skolan och Ann-
Louise var inte där.
Det kom in en annan lärare som stod tyst i många minuter sedan sa hon:
– Nu är jag här, jag ska vara eran vikarie! Ann-Louise ligger på sjukhus.
Alla blev förskräckta.
Det gick 2 veckor och hon hade fortfarande inte kommit tillbaka. Efter 4
veckor så hade Ann-Louise gått bort. I cancer, Bröstcancer. Skulle aldrig
få se henne mer. Jag kommer ihåg henne så bra. Känns som det var igår! Men
tiden gick vidare och nu på högstadiet är allting bra och fridfullt.
Från sjunde klass när vi splittrades och blev en ny klass så är de bra.
Berätta minnen och intryck Har många bra kompisar och så. Men de händer
nån gång ibland att jag tänker på henne.
För jag hade henne i 2 år. Och nu är hon helt borta!

Min syn på skolan

Hej Sveriges skolminister!

Jag vill börja med att säga att få gå i skolan i Sverige är ett stort
privilegium. Ett bra fungerande skolsystem som är kostnads|fritt för alla
elever ska Sverige vara stolta för. Men jag som snart har gått ut
grundskolan har många tankar och ideér som kan förbättra för den kommande
generationens skolelever. Dom jag valt att ta upp i detta brev är
förbättringar av skolsystemet och lärares kompetens.

Grundskolans första år har fungerat bra tycker jag. Det är inte främst att
sitta framför skolböckerna och studera utan att lära sig fungera bland
andra i en skolklass och framförallt ha roligt!
Men sen när man kommer upp i mellanstadiet och senare Högstadiet så har jag
delade meningar hur min syn på skolan ska vara.
Jag som gått med stökiga elever och i allmänt bråkiga klasser har märkt att
lärarnas kunskaper och kompetens ofta inte räcker till.
Det är inte lika lätt för alla att gå i skolan och för dem som inte hänger
med lika bra är det viktigt att lärarna inte låter dom hamna på efterkälken
och tar tag i situationen. Stödundervisning ska finnas i skolan helst från
mellanstadiet och upp. Dagarna blir långa och trista rätt ofta också. Man
sitter långa stunder framför böckerna och man blir lätt trött på det. En
bra stimulans skulle då vara att lägga in extra idrott på schemat så får
man ner stillasittandet i skolan. Men de största förändringarna jag vill se
är att alla lärare ska vara högskoleutbildad så det inte blir som jag har
det nu och har haft Vikarier, icke utbildade lärare som jag fått stått ut
med många år under långa perioder. Lektions timmar som då mest har varit
lek men när man arbetat med böckerna så har jag sällan hjälp om jag inte
förstår. Det är många timmar som gått till spillo, timmar som säkert kommer
att visa sig vara viktiga för min kommande skolgång.
Högre krav måste ställas och det kommer att kosta mer men dom pengar vi
inte satsar på skolan kommer samhället förlora på i framtiden, då
arbetslösheten kommer att öka när fler och fler hoppar av skolan och
utbildning krävs. Så mitt råd är att satsa pengar och det är illa kvickt!

MVH Karl Jörgen Jakobsson

MINA SKOLÅR
Mina tre första skolår.
Jag började i skolan redan som sexåring, alltså jag började i
sexårs|gruppen. Vi var den första kullen i Säffle, och jag kommer i håg att
jag kände mig stolt. Mina systrar hade alla tre börjat i skolan när dom var
sju, men jag fick börja när jag var sex.
Jag började i en montisoriklass med arton stycken andra barn. Jag hade tur
och kände två stycken från dagis, Kasper och Johan. Tillsammans med Andrea
bildade vi hemliga klubben och släppte inte direkt in några andra i den.
Det var först när vår lärare tog oss åt sidan och sa bestämt att alla i
klassen måste få vara med i vår klubb, annars var vi okamratliga.
Så hemliga klubben löstes upp, för vi ville ju inte ha några inkräktare.
Synd för vi hade just kommit på ett hemligt språk. I vår klass fanns en
kille som hette Ruben. Han hade gått om ett år och var därför ett år äldre.
Första terminen såg vi upp till honom, han var ju ett år äldre än oss!
Sen började jag tycka allt mer illa om honom. Han skulle jämt retas med
mig, knuffa mig och när vi lekte pussjaga sprang han jämt efter mig. Vår
mesiga lärare försökte prata med honom och hans mamma, men det hjälpte
inte.
Hon sa att jag fick försöka stå ut.
Efter ett tag började det bli värre. Ruben frågade chans på mig, varje
morgon utanför cykelstället, och jag sa nej varje dag.
En dag när jag var lite sen, stod han som vanligt och väntade på mig. Det
var inga andra barn ute, för vi hade just börjat.
Så sa han som vanligt, Sofie får jag chans på dig? Jag svarade som alltid :
nej, jag är ihop med Johan. Då svartnade det till i hans ögon och jag fick
ett hårt slag över ansiktet. Det gjorde ont och jag började gråta. Jag
sprang in och berättade för läraren, som genast skällde ut Ruben. Den dagen
hade vi skolfoto, och på mitt kort i ettan står jag rödgråten och med
svullen kind. Jag trodde förstås att Ruben skulle sluta plåga mig, men där
hade jag fel. Han fortsatte som vanligt att fråga chans på mig varje
morgon, jag fortsatte att svara nej, och han fortsatte att slå mig.
Skillnaden nu, var att jag inte berättade för någon, att Ruben gav mig en
örfil varje morgon.
Jag vågade helt enkelt inte.
Min lärare frågade ibland hur det gick med Ruben, och jag sa självklart att
det inte var några problem. Ruben retade dom andra tjejerna i klassen med,
men det varändå mig han hade hakat upp sig på. Även om det var mig han var
på jämt, var det ändå bara jag som kunde lugna honom.
För han hade ett hetsigt och aggressivt temprament. Så det var jag som fick
sitta bredvid honom i klassrummet och det var jag som fick sitta i hans
grupp i matsalen.
Allt det här kunde jag stå ut med, det var tillochmed inte särskilt svårt,
för jag blev lite särbehandlad av lärarna. Duktiga Sofie som tar hand om
och lugnar Ruben.
Men allt har ett stopp och ett slut, och en dag i slutet av tvåan fick jag
och alla andra nog.
Det regnade ute och hela klassen satt i kapprummet på rasten och bråkade,
lekte och skrek. Ruben kom plötsligt fram till mig och frågade om vi skulle
gå ut och leka.
Jag svarade att det regnade och att jag absolut inte hade lust.
Han sa ingenting och jag tittade upp mot honom för att se hur han hade
reagerat. Han var helt röd i ansiktet och hans huvud såg helt uppsvullet
ut. Jag trodde han skulle explodera. Det såg så roligt ut att jag och Lina
började skratta.
Det skulle vi inte ha gjort för i nästa sekund tryckte han upp mig mot
väggen och skakade mig.
Ruben var inte någon liten och klen kille, tvärtemot var han lång och
stark. Mina ben dinglade en bra mit över marken. Han fortsatte skaka mig,
och mitt huvud ramlade fram och tillbaka.
Det gjorde fruktansvärt ont i nacken och huvudet, och jag började gråta.
Alla stod som förundrade och bevittnade händelsen. Efter kanske en minut
började klassen reagera, och försökte få honom att släppa ner mig. Inget
hjälpte och vi skrek och ropade, men ingen lärare eller vuxen kom. Efter en
liten stund som verkade som en evighet, kunde Andrea äntligen knacka i smyg
på de låsta klassrumsdörrarna.
Ruben hade järnkoll över hela kapprummet. Till slut kom en lärare ut och
släpade i väg Ruben.
Då hade jag blåmärken på axlarna och spott i ansiktet.
Ingen fick någonsin höra om den händelsen.
En vecka senare slutade Ruben i våran klass och började i ”lilla gruppen”.
Han fortsatte att reta mig och dom andra tjejerna på rasterna men för
övrigt fick vi vara ifred. Bara en gång till hände en otrevlig sak. Som
hämnd på mig, för att jag hade fått lärarna att placera honom i ”lilla
gruppen” stal han min nya munktröja en rast och grävde ner den bakom
klätterställningen.
När Ruben hade slutat i vår klass berättade vår lärare att han hade en
liten hjärnskada som han hade fått när han föddes.
Hon berättade att det hette damp, men det sa inte oss något. Ingen hade
hört om det förut.
Om vi hade vetat redan från början hade vi kanske förstått honom på ett
bättre sätt, vi tyckte han bara var en dum och hemsk plåga.
Vår lärare berättade antagligen inte för oss om hans hjärnskada för att
bespara honom en massa onödigt lidande.
Ruben slutade i vår klass i trean.
Det blev inte detsamma utan honom. Vi fungerade kanske bättre som klass men
han hade något i sin personlighet som gjorde att alla ändå saknade honom,
kanske varje klass behöver en bråkstake?

Mina Skolår

Förutom kundskap har skolan gett mig två viktiga saker Socialkompe|tens och
att jag inte är dum utan bara har ett vanligt fel som kallas dyselexi.
Under mina tidiga år i grundskolan var jag väldigt blyg, protesterade
aldrig var i allmänhet nästan folkskygg. Det förde med sig att man inte
fick några kompisar och var alltid ensam. Men skolan tvingade fram mig att
börja prata med folk, umgås och säga nej till saker jag inte ville göra.
På vilket sätt? Berätta om något minne
Det har hjälpt mig mycket för dom som känner mig vet att jag är en väldigt
socialperson som pratar dygnet runt.
Vem kunde tro att den lilla blyga flickan som blev livrädd bara vid tilltal
nu har vuxit upp till någon som älskar att ha muntliga föredrag och vara
allmänt social.
Det kommer jag nog ha stor nytta av i framtiden vid jobbintervjuer m.m.
Men det är inte det största skolan hjälpt mig med. Det största är att jag
inte är dum utan bara har dyselexi.
Men det var inte förren i slutet av 6an dom insåg det. Vilka är ”dom”?
Före det lät det bara:
– Hon slarvar bara.
Men jag själv som visste att jag gjorde det bästa jag kunde intalade mig
själv att jag bara var dum.
Dum, dum, dum dom orden gick runt i min skalle. Här blev det livfullt
Hur dum var man inte när man läste som en snigel och gick i 5an? Men det
dom inte visste var att orden bara hoppade för mig och det inverkade även
på andra ämnen, tex Matten. Jag kunde läsa alla matteproblem som hade
siffror men så fort det blev ett lästal så gissade jag bara.
Men jag skyller inte på skolan för att dom inte märkte nått. Jag gömmde det
väl. I lågstadiet så låtsades jag bara läsa, vände bara bladen. Men när jag
kom upp i mellan stadiet slutade det att funka för då kom det hemska att
skriva recension och som alla vet är det en fördel att ha läst boken för
att kunna skriva vad den handlar om, så jag började prata istället.
Eftersom destå mer man pratade destå mindre kunnde man läsa. Det var inte
förren i slutet av 6an när vi fick byta lärare p.g.a mamma ledighet dom kom
på det, jag hade Dyselexi. Jag fick gå och få extra hjälp vissa lektioner
och fick lära mig att jag inte var dum. Nu idag sitter jag och tänker på
hur mitt liv hade varit idag om dom inte hade upptäckt det. Min chansnig är
att jag hade skolkat från alla lektioner eftersom jag skulle vara för dum
för att kunna gå på lektionerna.
För att samanfatta det enkelt har skolan nog räddat min framtid och jag har
lärt mig att man alltid ska berätta sina problem folk kan faktiskt hjälpa
till.

Mina skol år
Jag kommer mycket väl ihåg hur det var. Tillsammans med mamma gick jag mot
skolan.
Man kunde se skolan från mitt fönster i mitt rum. Fast jag hade gått förbi
och lekt på skolgården förut så kändes det som om jag hade fjärilar i
magen.
Mamma sa att det var normailt, men det lungnade inte precis ner mig. Hon
gjorde inte saken bättre när hon berättade när hon första gången skulle gå
till skolan. Hennes berättelse gjorde mig darrig i hela kroppen. Hon
berättade att hon hade snubblat in i klassrummet på tröskeln. Mamma ropade
från hallen
– Det är dax att gå nu Kristoffer!
Jag vart darrig i hela kroppen, det kändes som om jag skulle spy. Jag
ryckte på axlarna när jag kollade in i spegeln och sa tyst för mig själv
– Det här klarar du, det går nog över snart precis som första dagen på
lekis.
Jag kände mig genast mycket tryggare, men endå var jag rädd. Jag gick jag
ut i hallen, där stog mamma med med min blåa jacka uppslagen och ville att
jag skulle ta på mig den. Jag satte på mig jackan och dom försmå skitiga
skorna, och gick ut genom ytterdörren.
Nu vart det värre jag kände hur klumpen i halsen som nästan försvunnit när
jag talade till mej själv i spegeln växte. Den växte ytterligare när vi var
ute på gatan utanför vårat hus. Jag tänkte
När vi går runt husknuten så kommer jag att se skolan. Jag rös, jag rös
även av tanken på att snubbla in i klassrummet. Dessa tankar tänkte jag
medans jag gick med mamma i handen mot skolan. Nu var vi bara 50 meter från
den stora skolgården. Där fanns gungställningar, sandlådor, klätter
ställningar och två röda gunghästar. Från skolgården gick det en 30 meter
lång grusväg till skolans huvudingång. Dörrarna till ingången var stora och
bruna med glas över halva. Plåt satt det längst ner på den stora dörren,
som var alldeles buklig efter alla sparkar den hade fått på sig. Nu stog
jag och mamma där framför den stora bruna skoldörren, och bara kände hur
klumpen i halsen bara växte och växte. Mamma öppnade dörren, jag gick först
in mamma efter. Vi kom in i en sal där det var ett stort bord i mitten med
8 blåa stolar runt, det var stora krukväxter i hörnen av salen. Långt bort
var det en grå trappa, en grå trappa som vi gick uppför. När vi kommit
uppför den kom vi till en lång grå korridor vars väggar var täkta av dörrar
och fönster. I taket lös det vita lysrör, lysröret längst bort blinkade och
smattrade. Det var folk tomt och jag började ana att vi kommit försent. Jag
och mamma gick mot dörren där det stog ”Välkommen till klass 1b’s
klassrum”.
Det var en röd dörr inte lika utsliten som dom andra dörrarna. Klumpen i
halsen var så stor nu så jag knappt kunde andas. Jag öppnade den röda
dörren, och där inne satt det ungefär 20 barn vid sina bänkar, deras
föräldrar stog längst bak i klassrummet. Fröken sa med ett leende på
läpparna
– Välkommen du kan sätta dig där.
och pekade på en tom bänk ganska långt fram. Jag släppte mammas hand och
gick och satte mig vid den tomma bänken. Genast kändes det som om all
nervositet var som bort blåst. Jag kände mig trygg, trygg och säker.
Precis så kändes det första gången jag gick till skolan. Nu när jag tänker
tillbaka på det skrattar jag nästan lite åt mig själv. Jag tror många med
mig har känt precis likadant.

Mina skolår
Jag började ettan på Tenstaskolan. Jag kommer ihåg den uppropningen. Jag
var helt fylld och nästan sprickklar för att få börja skolan. Det pirrade i
magen för alla nya kompisar man skulle få. Ettan, Tvåan och Trean gick bra
i skolan.
När jag gick i trean så gick jag i fyran och när jag gick i fyran så gick
jag i femman. Alltså, Jag hoppade upp ett år i två år. Men i femman började
det gå utför, mina föräldrar skjilde sig och flyttade ifrån varandra.
Pappa flyttade till Karlagatan och mamma till Örnev. Pappa bodde ju på
Karlagatan så jag bytte skola till Rödboskolan. Det gick väldigt bra i
femman där ända tills mamma fick ohyra i lägenheten och därför flyttade hon
till pappa tills hon hittade nåt nytt. Efter 6 månader hittade hon en
lägenhet på Tunnelv.
Vi flyttade inlagom till sommaren. Nu började jag sexan. första läsåret
gick bra men andra vet jag inte vad som hände jag tappade lusten helt och
allt gick utför igen. för det var ju så att på Tensta så hade jag ju alltid
mina kompisar nära. nu va det ju inte så längre. Det var jag ofta mycket
ledsen över. Men nu var det ju så att jag skulle börja högstadiet här på
Abrahamsbergsskolan och det var ju en liten knuff i ryggen.
Första månaden i 7an så gick det bra har jag för mig men sen brakade
helvetet löst! jag gick inte upp till skolan, kom aldrig i tid. Det var då
jag fick gå till Ada kändes väldigt bra att Ada fanns där och förstod vad
jag gick igenom.
Men ändå kunde jag inte skärpa mig. Jag höll på sådär hela 7an och 8an utan
att se vad jag gjorde. Nu i 9an så första läsåret så gick det väldigt bra!
Sen fick jag reda på att min farfar har parkinsons och då var jag väldigt
ledsen. Men det gick över det också som tur är. Efter 1 månad fick jag reda
på att min mormor fått Cancer och var döende.
Min mormor är död nu och det är väldigt jobbigt. Min mamma är ledsen hela
tiden och jag mår inte heller så bra. Jag har mina ups and downs fast
kanske lite mer än alla andra! Just nu är jag inne i en svacka men den
försöker jag ta mig ur just nu. Måste ju få bra betyg så man kommer in på
Gymnasiet. Så det är det jag strävar efter, även fast mitt liv är ett
helvete ibland!

Att byta skola.

Allting kom som en chock. Plötsligt skulle vi flytta till stora Örebro.
Allt var jättehemskt men ändå lite spännande. Jag bodde i Hovsby och gick
på Nubbeskolan i årskurs 7. Det var en synnerligen bråkig skola. Men jag
trivdes jättebra ändå. Men nu skulle jag behöva flytta från min gamla skola
och alla underbara kompisar där. Bara för att mamma har fåt nåt förbannat
jobb på ABB i Örebro. Men det fans inget jag kunde göra åt saken.

Vi flyttade till Johannesberg i Örebro och jag började på
Johannesbergsskolan efter påsklovet. Jag mins första dagen som igår. Det
var en väldigt lugn och fin skola gemfört med i Hovsby. Jag fick gå med en
lärare till klass rummet där vi skulle samlas. Jag kommer ihåg hur nervös
jag var och det blev inte bättre av att det var ca: 40 ögon som glodde som
besatta på mig när jag klev in i klassrummet. Jag gick längst bak i salen
och satte mig. Allt kändes jättehemskt. Men rätt var de var blev det rast
och alla började prata och ställa en massa frågor om var jag kom ifrån och
varför jag flyttat till Örebro m.m. Och jag kände mig som en i klassen
redan då.

Under visningen var mycket bättre på Johannesbergsskolan. På Nubbeskolan
fick jag en bråkstämpel så att alla lärare viste att de bara va att skicka
ut mig om det blev bråkigt i klassen så blev det lugnt sen. Så är det inte
på Johannesberg här kan man prata med lärarna och dom förstår mig, och tro
det eller ej jag förstår dom med.

Jag hade nog fått bättre betyg om jag hade gått kvar på Nubbeskolan om jag
hade gått på alla lektioner men å andra sidan har jag nog lärt mig mer på
Johannesberg.

Men det fanns ett ämne som var roligare på Nubbeskolan och det var idrotten
för jag hade min favorit lärare där.

Nu i efter hand när jag tänker på mitt skolbyte var det nog bra för min
utveckling och mina studier.

MINA SKOLÅR
Jag heter Isak och mina skolår har varit underbara.

Dagen jag skulle börja lågstadiet (1:an) var jag ganska nervös.

Jag vaknade ur sängen och gick ner för trapporna till undervåningen för att
äta frukost med mina andra syskon som heter Hugo, Jessica, Simon, Andrea
och Stella

Till frukost var det oboy med pannkakor.

Efter att jag åt min frukost så tog jag en dusch, min mamma hjälpte mig.

Efter att jag duschat så tog jag på mig finkläder som min mamma valt ut.

Till slut var det dags att gå till skolan, min mamma gick med mig till min
första skoldag.

När min första skoldag var slut så skaffade jag mig nya kompisar.

Desto fler skoldagar som gick desto fler kompisar skaffade jag mig, här är
några av mina vänner Emir, Zakarias, Johan, Johannes, Kristian, Filip och
Jimmie.
När jag började tvåan så skaffade jag mig två nya kompisar som heter Hakim
och Rafael som var bra på fotboll.

Varenda dag som gick så blev jag bättre på fotboll och varenda rast så
spelade jag (Isak) Emir, Hakim och Rafael fotboll oavsett vilket väder det
var.

I skolan så pluggade jag inte så mycket men när jag lärde känna Zakarias
Skoglund så fick han mig pluga mycket.

Om det inte vore för Zakarias så skulle jag inte få så himla bra betyg som
jag har nu.

När jag gick i tvåan så insåg min lärare Jessica Hägg att jag hade det
svårt med det svenska språket så jag fick börja på svenska två med en
lärare som heter Siv vilket är en jätte bra lärare.

Siv lärde mig prata ren svenska vilket jag är tacksam för.

En dag när jag var på en svenska två lektion så kom en vuxen man in i
klassrummet och frågade vem som var Isak.
Jag svarade:

– Det är jag som är Isak

– Jag har hört att du är en bra fotbollspelare och vill börja med
Tjärnlunds IK.

– Ja, det vill jag.

– Bra, då kan du komma och träna med oss på torsdag klockan 18:00.

– Okej.
Svarade jag och var hur glad som helst.

När jag började trean så gick allting som flytande vatten så jag behöver
inte berätta något om de två terminerna.

När jag och min klass skulle börja på mellanstadiet så började allting bli
lite svårare.

För det första så skulle jag till en ny svenska två lärare och göra ett
prov för att kolla om jag behöver gå på svenska 2 fast det behövde inte för
att jag hade nästan alla rätt på provet.
Lärarna på mellanstadiet sa hela tiden att jag hade utvecklats väldigt
mycket och på kvart samtalen så var det inget fel på mig, jag var den
eleven i min klass.

Jag är den typen som är snäll och som inte vill slå någon fast en vinterdag
när det var slaskigt ute kastade jag en snöboll på Johan och den träffade
hans jacka och helt plötsligt så gick han emot mig och brottade ner mig och
jag blev så jävla sur på Johan för att han blötte ner hela mig så jag
brottade ner Johan så han var i underläge och sa åt honom:

– En gång till du gör sådär kommer jag att ge dig en snyting, fattar du
det!

Och sen gav jag Johan en snyting.

När jag började femman så blev allt pluggande svårare.

Exempel matte, på varenda prov så fick jag underkänt hur hårt jag än
pluggade.
Det var femman det, nu ska jag berätta om sexan.

Jag ska inte berätta direkt om sexan utan att jag ska berätta om våran
klassresa som vi åkte på.

Vi skulle paddla till tre olika ställen på 3 dagar och 2 nätter vilket var
hur roligt som helst.

Första dagen så skulle vi paddla till en skog där vi skulle sova över en
natt och det var inte roligt för att det regnade i 2 dagar och det var
soligt den sista dagen vi skulle åka hem.

Jag tältade med Emir och Kalle och vi satt upp vårat tält på en backe och
allt skit regnade ner på vårat tält och andra dagen så övernattade vi på
ett mysko ställe.
Den tredje dagen så övernattade vi på Fjords badet och där regnade det
ingenting så vi var ute hela dagen tills klockan var tolv på natten och vår
lärare sa åt oss att lägga oss och det gjorde vi.

När vi vaknade så var det stekhett i vårat tält och jag kan tänka mig att
det var det i de andras tält också.

På kvällen så köpte en föräldrel en grillad kyckling till var och en och en
dricka till var och en.

Det var våran klassresa.
När jag skulle börja sjuan så var jag jätte nervös men min tid i sjuan gick
hur bra som helst.

Alla andra i min klass växer fast det gjorde inte jag.

När jag började åttan så fick jag ganska höga betyg vilket var jobbigt och
hålla de betygen.

I högstadiet så är det hur tråkigt som helst.
Det är inte lika roligt som mellanstadiet.
När jag började nian så fick nästan alla mina kompisar väspor och jag är
glad för deras skull för jag får provköra deras väspor ibland.

Men det enda jag är rädd för i nian är nationella proven vilket jag hatar
och göra.
längre har jag inte kommit med ”mina skolår” så här slutar min berättelse.

Av: Isak Alejandro 9D2

Mina skolår

Året 1994 tog jag det stora klivet från dagiset till Bergsdalsskolan.
Första dagen var en väldigt stor dag i mitt liv, jag var mycket nervös. Jag
fick börja i 1b och hade Eva Lundgren som klassföreståndare. Hon var ganska
elak, mycket sarkastisk och ofta ironisk, ingen vidare ambisiös
lågstadielärare.
På lågstadiet var de flesta barnen otroligt sociala och större delen av
klassen var ofta tillsammans men jag och 3st andra flickor bildade vårt
eget gäng. Vi ansåg att de var lugnast så. Eva hittade snabbt sina mönster
elever och utgick sitt lärande av dessa.
Vi reste iväg på klassresa i 3an till en plats som hette fiskboda. Där
delades man upp i olika grupper, vissa stekte fisk, vissa bakade bröd och
vi lagade te.
Färdvägen dit var med bil, det var olika föräldrar som erbjöd skjuts.
Precis innan sommarlovet splittrades klass 3a vilket betydde nya
klasskamrater för vår del.
När det var dags att börja 4:an var många väldigt nervösa men ändå
exaletade til allt nytt som väntade.
Att få nya lärare kändes ändå som en slags befrielse.
Dels att slippa Evas sarkasm och även möta nya lärare.
Våra nya lärare hette Marie Skogsberg och Karin Steen Lindgren.
Karin var en väldigt bestämd kvinna medan Marie var en väldigt svag person.
Hon var väldigt intresserad av schack och av bibeln, hon smittade verkligen
av sig.
Hon fick nästan hela klassen att ställa upp i en ganska stor tävling som
kallas schackfrågan.
I 4:an var även första tillfället att delta i skolans melodifestival,
vilket var en väldigt spännande tävling i alla nykomna fyrors ögon.
Jag, Elisabet, Jannika och Johanna var klassens bidrag, med artisterna
Sisters of Sweden. Vi var väldigt upprymda och jätte nervösa inför
uppträdandet, men vi vann inte. I 5:an var klassens bidrag Smurfarna. Den
gången ställde Susanna, Maria O, Elisabet E och Kristin upp.
Inte heller de kammade hem någon vinst. De var sminkade helt blåa i
ansiktena och lilla Maria var den ultimata Lill Smurfen. När vi kom upp i
åk 6 hade vi mognat och deltog som artisten Britney Spears. Det var dock
sista året som man fick ställa upp med ett bidrag i melodifestivalen, det
var ju dags för högstadiet året som följde.
Sexorna ansåg att detta var en smula ledsamt men det är inte så mycket
annat än att acceptera.
Det fanns även en känd basket tävling som kallades LT-cupen.
Där hade flickorna i vår klass stor framgång medan pojkarna hade det mycket
tuffare.
Vi vann aldrig själva cupen, men hade stor framgång i vår skola. I 5:an
ställde vi upp i bibelfemman, en tävling som Frälsningsarmen organiserade.
Vi var 2 lag från vår klass, mitt lag vann. I mitten av åk 6 hade vi
lyckats knäcka Marie så att hon sjukskrev sig. Vi fick nya vikarier varje
vecka, den värsta var Markus.
I slutet av 6:an åkte vi på klassresa till Saltön, vilket slutade i
katastrof. I 7:an förändrades jag mycket som person. Jag vart mer social
och sökte efter nya vänner.
Hade velat berätta mycket mer fast tiden var knapp.
Hann verkligen inte med allt jag velat.

MINA Skolår!

Jag började i skolan 1994 och det kändes bra det kommer jag ihåg för att
det skulle bli kul med skolan tänkte jag. Dem första åren i skolan var lite
halv sega för nu när man tänker tillbaka så var det extremt trögt för man
gjorde bara samma saker, man skulle lära sig alfabetet i ettan och tvåan
sen så alla månader och sånt liknande.
När man väl höll på med allt så var det kul, man fick nya kompisar och det
var spännande. Jag kände aldrig att det var tråkigt i skolan för på nått
konstigt sätt var det kul.
Jag kommer fort farande ihåg känslan när man gick ut på rast och spelade
bandy eller fotboll.
När vi gick i trean så var vi en väldigt samlade i klassen för alla kände
alla men när man va liten så tänkte man inte på sånt. I tvåan så började
det en ny kille, Ahmed heter han

Ahmed var en schysst kille han var väll som alla skulle ha varit om dem
började i våran klass i tvåan.
Han var snäll mot alla, det var bättre än att bråkade. När jag gick i trean
så började det fem stycken nya i vår klass.
Två utav dem är mina ”bästa kompisar” nu.
Det hände inte så mycket när dem började förutom att det var mer elever i
klassen. Sen började man i fyran då blev det lite svårare för då började
man tycka det blev tråkigt så då var alla dagar jätte långa och man
längtade hem.
Tiden gick sakta men säkert. Det blev svårare med tiden liksom.
Det var tråkigast i slutet på varje hösttermin för då kom hög stadiet och
mulade sönder en med snö varje rast. Men det är smällar man får ta helt
enkelt

När vi gick i sexan så hade vi vår andra klassresa. Vår första behöver man
inte nämna igentligen för den var till fiskeboda och det var den tråkigaste
klass resan jag hade vart på.
Tillbaka till vår andra klassresa.
Vi skulle åka till Salt ön. Vi skulle planera allt iklassen, man skulle bo
i stugor, fyra i varje stuga.
Jag skulle bo med leif, Jonas och Ola.
Man fick femhundra kronor att handla mat för, vår grupp handlade mat för
trehundra kronor unge fär sen köpte vi läsk och godis för tvåhundra medans
alla andra köpte mat för femhundra. Sen åkte vi och det var en tråkig
bilväg till bryggan där vi skulle ta båten. Vi åkte en båt till Salt ön det
var en liten båt, en liten trä båt.
Alla hade sett fram emot den här klassresan.

När alla var framme så fick vi välja vår stuga.
Det var ganska fula stugor. Direkt när vi kom in i våra stugor började vi
packa upp vi rensade våra väskor snabbt så vi kunde ta det lugnt resten av
dagen. På kvällen så skulle vi laga middag, vi skulle laga makaroner och
köttbullar. Det gick inte så bra för vi hade ut ett kilo makaroner på
golvet men som tur var så hamnade några i kastrullen. Dagen efter så
började vi med att äta frukost. Sen så gick vi ut och spelade fotboll och
allt va frid och fröjd.
Vår grupp hade planerat en liten fest på kvällen men det var några i
klassen som förstörde det, men jag nämner inga namn. Som middag så skulle
vi äta pannkakor.
Vi hade köpt en pannkaks mix så man bara behövde tillsätta vatten Det
skulle bli hundra stycken.
Det började dåligt för vi fick slänga typ tio stycken. Sen blev alla så
tjocka och så, så vi fick till slut tre var. Den natten som kom sov vi
inte mycket. Dagen efter så skulle vi åka hem det skulle bli kul. Sen så
gick dagarna och innan man visste ordet av det så skulle man börja hög
stadiet.
Vi började i sju:a. Vi i klassen fick på ökt av tre nya tjejer dem va
riktigt trevliga. Tiden gick faktiskt snabbt och nu sitter man här i ett
klassrum, det är sista terminen och man gör nationella provet i svenska det
tänkte man inte riktigt på när man va en liten kille och gick i ettan. Det
var allt jag hade och berätta.