Betyg på uppsatsen: G

Hej skolministern.

Texten är skriven på dator – Jag går nu sista året i den här skolan
,jag tycker att det har varit en jätte trevligt och har varit ett jätte
roligt år, men det finns saker som inte varit så lätta. Det var kämpigt in
i det sista med alla internatstionella proven.

– Det bästa aktiviteterna jag har haft i en skolan är nog ,
– Bränndbollstunering och fotbollsturneringarna.
– Det är skönt att ni lärarna och skolledningen tar tag i detta och gör
något i skolan kul för det tycker vi som elever är mycket roligt.
– Det finns så mycket att berätta om, vad som är bra.
– Jag tycker i alla fall att ni ska fortsätta med dom sakerna, för att det
blir väldigt tråkigt att sitta inne i skolan och arbeta så mycket.

Det ända jag blev lite sur på, när jag började i 9:an,var på grund av att
dom nya 6:na
Fick skåpen vi hade längtat efter, men det kunde vi inte påverka så att vi
fick skåpen innan dom började i skolan.
– Det jag tycker att ni ska ändra på ,när en klass eller flera klasser
försöker att få tag i något nytt, så måste dom få äga sakerna först som dom
har längtat efter.
– Jag tycker att på vintern så skulle det behövas lite mera värme i
skolsalarna, men det är inte så ofta att de finns det i alla salar.
Skulle man inte kunna göra så här att, när det är sommar så stänger man av
vissa element i korridoren, så att man sparar energi.
Eller om stänger av dom helt när det är varmt ut .
Det tycker jag att man kan gör när det behövs värme i skolan.
På tal om värme, tänk om det börjar brinna, då ska man ju springa ut och
ställa sig vid klassens stolpe i ett fint rad.
Men tänka om man får en sån panik, så att man inte vet vad man gör, vad ska
man gör då?
Jag tycker att man ska flytta den här stolpen någonstans utan för skolan.
Man skulle faktiskt kunna ha den vid stor fotbollsplanen!
Men det finns nackdelar fördelar till det.
Fördelen: Är att det blir lättare att hålla ordning alla, för att det är
så pass stor plats på fotbollsplanen.
Nackdel: är det blir längre att springa till stolpen, det blir en ända röra
när alla ska spring samtidigt, men det finns en sak som stor rätt dumt till
på skolgården , det är den lilla fotbollsplanen som är vid cyklarna.
Den skulle man kunna flytta bakom badhuset på gräsmattan, för att då har
man en större yta att röra sig vid om det skulle brinna.

Mina skolår

Alla minns säkert hur det var att börja skolan. Nya kompisar, en massa
böcker och en lärare som hälsade alla välkomna. Själv var jag en ganska
osäker och blyg tjej som kom till en stor men ändå mysig och fin skola. Att
då få komma till ett klassrum med en ny lärare och en massa barn som man
inte kände gjorde det inte mycket bättre. Då var man ju sju år gammal, men
tänk alla de barn som nu förtiden får börja skolan vid sex års ålder och
åldrarna de bara sjunker och sjunker. jag är säkert inte den ända som var
osäker den allra första dagen. Jag fick ju komma till Kantskolan, en
väldigt bra skola att vara på de första tre åren, en sådan skola skulle
alla fått börja i. Vi lärde oss verkligen mycket och ändå hade vi roligt
tillsammans. Jag tror aldrig det fanns någon som fick gå ensam på rasterna
eller på något sätt var mobbad. Då tänker jag på de barn i storstäderna som
kommer till stora skolor med barn från åk 1-6, det har jag aldrig fått
känna på, att komma till en skola med barn ända upp till åk 6.
En annan stor händelse i livet var när man gick i feman och då fick reda på
de andra tre kompisarna i sin klass som man skulle få fortsätta sina fyra
år med bakom bänken, det minns man fortfarande i dag hur det pirade i magen
av att få börja den då ”stora” skolan, där man visste att man blev tvungen
att lämna sin fina ”gamla” klass som alltid hade hållt i hop i fem år, man
minns hur rädd man var att komma till en stor skola och med en ny klass och
en massa ny lärare, det var som att känslan upprepade sig fem år senare.
Den dagen minns säkert alla som går eller har gått på Lebo, när man möttes
av en orkest, som stod där helt plötsligt och spelade något för mig ett par
okända låtar. Sedan kom rektorn fram och sa något
man knappt hörde av allt
små prat runt omkring. Man minns hur man tittade upp på de stora niorna som
stod där på skolgården, tuffa, stora och helt ointresserade av vad rektorn
sa. Nu kan man knappt sätta sig in i hur fort tiden har gått här på Lebo
och att man nu har blivit en sådan där nia, som ska vissa sig tuff och stor
och som de allra flesta sexorna tittar upp på. Nu känns det både tråkigt
och ledsamt att man snart ska bli tvungen att få sluta sina skolår i skolan
och splittras från sin klass som i sexan var helt okänd för en, men som man
nu kommit mycket nära och upplevt både roliga och en del tråkiga händelser
ihop med.
Denna upplevelse har säkert de allra flesta människor här i Sverige varit
med om, någon gång i sitt liv. Nu är det framtiden som väntar med sina
öppna armar och den där pirriga känslan i magen, som kommer tillbaka av att
nu snart få börja gymnasiet, i alla fall för de allra flesta ungdomar här i
Svalsta och i resten av Sverige.
Det är ju faktiskt framtiden som står på spel, även om det är svårt att
förstå det just nu när man sitter här vid bänken. Men tids nog när man
sitter på sitt ålderdomshem och tänker tillbaka på sitt långa liv, märker
man nog hur viktig tiden i skolan var.

Att byta skola/Att byta klass
Nej, jag vill inte flytta!, skrek jag till mina föräldrar och smällde igen
dörren till mitt rum. Jag satte i en skiva i cd-spelaren och höjde till
max. Jag ville inte lyssna på dem.
Mina föräldrar hade precis berättat för mig att vi skulle flytta. Att jag
skulle få börja på en ny skola i en ny klass. Jag trivdes bra här, jag hade
allt jag kunde önska mig. Det kom som en chock för mig att få höra. Jag
ville inte byta skola, jag ville inte börja i en ny klass och jag ville
inte skaffa mig nya vänner. Jag upprepade orden inom mig flera gånger om.
Min pappa hade berättat att han fått jobb som arkitekt, han hade alltid
ritat hus men den här chansen ville han inte missa. Mamma ville också
flytta härifrån och min lillasyster var bara tre år så hon förstod inte
riktigt vad det handlade om. Jag fick försöka tänka i andra banor nu. Det
blir bra, det kommer att ordna sig.

Ny dag. Ny skola. Jag var nervös över att träffa min nya klass. För första
gången skulle jag stå längst fram i det nya klassrummet och bli iaktagen av
en massa nya ansikten. Det var dagg i gräset och jag darrade lite av kylan
innan jag gick in i den nya skolan. Nu darrade jag inte längre av kylan,
utan av nervositet. Jag tog några steg in i rummet där klass 9b satt. Det
stod välkommen
– Här är vår nya elev
– Hej, sade jag tyst. Jag tror inte att någon hörde vad jag sade men de
snälla ansiktena log mot mig.

Saknas möjligen en sida här En bit bort från huset låg en liten sjö. Vi
hade fortfarande inte fått ordning på alla möbler i huset fast vi flyttade
in ganska tidigt på sommarlovet. Det stod stora kartonger på golven och det
var lite rörigt överallt.
Jag gick ned till sjön för att kolla temperaturen i vattnet. Förra gången
jag kollade var det bara nitton ºC, Jag hoppades att det kanske hade stigit
ngt. Jag lade termometern i vattnet. Ja, 22ºC! utbrast jag.
Då plötsligt såg jag 2 killar komma cyklades. Jag kände igen en utav dem,
det var Jonas!
De stannade mitt framför mig.
– Hej, sade Jonas och log lika gulligt som i klassrummet förut idag.
De hade hängt varsin handduk runt halsen. Jag förstod att de skulle bada så
jag sa:
– Så ni ska bada?!, jag kollade precis temperaturen. Det var 22ºC.
– Vi vet, svarade den andra killen och pekade på en stor skylt 10 meter
bort. På den stod det ”Vattentemp. 22ºC”
Jag kände hur mina kinder blev varma, jag var säkert jätteröd i ansiktet.
Jag skrattade och sade:
– Oj då! Den skylten missa jag visst.
Jag valde att gå hemåt nu för att inte göra bort mig ännu mer.
Nästa dag i skolan var inte alls lika nervös som gårdagen. Jag längtade
efter att få se Jonas fina ögon. Jag slog mig ned på stolen bredvid hans.
Det låg en lapp på min bänk, jag vecklade upp den och det stod ”vill du
hänga med å bada med mig, Ante å Karin sen efter skolan?”
Jag svarade och skrev
”Ja visst men vilka är Ante och Karin?”
Han pekade på ett par som satt längst ned i klassrummet. Det satt en tjej
bredvid också. jag antog att det var Karin.
Efter skolan skyndade jag mig ut på skolgården. Då knackade någon mig på
ryggen. Det var Jonas. Han sa att vi skulle träffas nere vid stranden vid
4.
– Okej, sade jag och gick hemåt.
tiden gick fort och snart var jag påväg ned mot stranden. Där stod de, alla
tre. Jonas hoppade i vattnet först genom att göra en kanonkula från en
klippa. Det stänkte upp lite vatten på mig. Jag dök i och Jonas såg på mig,
hans ögon var lika blå som himmelen. Jag kände att detta var början på
något nytt. Någonting bra som jag hoppades skulle vara för evigt.

Mina skolår
När jag går igenom korridoren den här sista terminen i 9:an, så funderar
jag ofta på vilka personer som har betytt mycket för mig. Vilka som har
gjort att jag har utvecklats mig till den jag är idag. De första personerna
jag kommer att tänka på är mina föräldrar och mina syskon. Men efter ett
tag kommer jag fram till att det inte är de som har påverkat mig och lärt
mig om livet. Utan det är min klass, mina kompisar och mina lärare. De har
alltså varit skolan, som jag har gått till varje dag, som har påverkat mig
mest. Det som har gjort mig till den jag är, är mycket. Jag har blivit
påverkad av många insidenter och intryck genom skolåren. Men den första
insidenten som går igenom mitt huvud, är när jag skulle byta klass, från
sexan till sjuan. Jag gick i sexan och jag kände mig ganska trygg och säker
där jag var. Jag hade gått i samma klass i sju år och alla kände alla. Men
en dag så fick jag hem en lapp i brevlådan. På lappen stod det med fet
stil, VAL INFÖR SJUAN! Jag skulle placera in mina bästa kompisar på en
lista och ranka de från 1-6. Jag kännde direk hur illamåendet bubblade inom
mig. Jag hade kännt mig säker och omtyckt i sju år men när vi skulle
placera våra kompisar då veck jag mig. Skulle dom jag valde komma i samma
klass som jag? Och skulle någon välja mig? Frågorna ploppade upp i mitt
huvud som äpplen på ett äppelträd. Dagarna gick och blev så småning om till
veckor och mitt gamla spraliga ”jag” hade försvunnit. När listorna kom satt
jag närvöst på stolen i klassrumet. Händerna skakade av rädsla. Frågorna
började åter ploppa upp. Hade jag verkligen några trogna vänner? Eller
kommer jag vara själv till min nya klass? Tillslut kom resultatet som jag
väntat i veckor på. Jag hade fått mina två bästa vänner i min klass (Anna
och Emilia). Jag sukade av lättnad och la upp ett osäkert lende. Jag
tittade bort mot Anna och Emilia och log. De log tillbaka och jag kännde
mig genast tryggare.
Den här händelsen har lärt mig mycket. Jag lärde mig att jag alltid ska
lita på mina instingter och mitt hjärta, var jag än är. Nu efteråt när jag
tittar tillbaka undrar jag vad som skulle ha hänt om jag hade kommit till
en klass utan vänner? Och vilka värderingar jag då haft idag?

Betyg: G

Mina skolår.

Eleven har skrivit texten på dator För snart nio år sedan var jag på
väg till Bryggelie och min första skoldag. Jag kommer ihåg den fortfarande.
Jag hade en liten rutig skjorta på mig och vattenkammad mittbena som farfar
gjort på mig. Jag visste redan vilka som skulle gå i min klass, för vi hade
gått på dagis och sex års tillsammans allihop. Så när jag kom dit så
började jag prata med Andreas och Mackan och Pelle och Jens. Vi pratade om
vad som skulle hända och hur spännande och kul allting var. Vår fröken
hette Anita. Hon var den bästa fröken i världen tyckte jag, för hon var
verkligen snäll mot oss. Så kom vi att ropas upp, och bli indelade i olika
grupper. Det fanns gula, röda, blåa och gröna gruppen. Jag och Andreas
hamnade tillsammans i den blåa gruppen, Jens kom i den gula gruppen
tillsammans med Pelle, och Mackan hamnade i den gröna gruppen. Sen fick vi
faddrar också, dom var ett år äldre än oss och dom skulle ta hand om oss
under våran tid på skolan. Jag kommer ihåg också när vi fick våran första
matematik läxa, vi skulle väl göra fem tal eller något sånt, men sen nästa
dag när jag kom till skolan så hade Andreas redan gjort ut hela boken som
var på 40-50 sidor. Det har jag alltid förundrats över. Ganska snabbt blev
vi också indelade i grupper som vi umgicks med. Det var jag och Andreas och
Mackan i en grupp, Jens och Putte i en annan, men Pelle vet jag inte. Han
umgicks med oss ibland men inte så ofta. Hur som helst så var ju Mackan
rätt så liten så Jens och Putte gav sig på honom nästan varje rast, så då
blev jag sur på dom och gav igen. Det var alltid så, Mackan fick spö av
dom, och dom fick spö av mig. Och på fotbollen var det alltid jag och
Andreas ”mot rubb”, och vi vann alltid för vi var bäst. Första dagen i
tvåan var det något som var fel med mig. För det första hade jag inga
mockasiner, som man var tvungen att ha där och då sa min fröken Anita
”första dagen i tvåan och du har inga mockasiner, skäms!”. Så det gjorde
mig ledsen och sedan fick jag en oerhörd längtan efter min mamma. Jag blev
alldeles förtvivlad så jag rymde från skolan och sprang hem. Men det var
ingen hemma, dom hade alla åkt till jobbet och skolan. Då blev jag ännu mer
ledsen, så jag satte mig på ängen som var utanför mitt hus och grät. Men
rätt som det var kom en tant förbicyklande och hon stannade och undrade vad
det var som var felet. Jag berättade och hon erbjöd mig att följa med hem
till henne och ringa min mamma. Så jag följde med henne och allt gick bra
som tur var. Efter den dagen fick jag en mobil telefon, så jag kunde ringa
mamma själv om något liknande skulle hända igen. Jag tyckte det var kul att
gå i skolan på den tiden. Allt var liksom så nytt och spännande, man lärde
sig läsa, skriva och engelska hade vi redan från ettan. Det var en bra
skola Bryggelie, för det var mer som ett fritids där, vi hade teve spel,
datorer, leksaker, spel, lego, bandy hall, och framför allt det som gjorde
Bryggelie så speciellt, dom lagade sin egen mat! Det var den godaste maten
som fanns tyckte jag. Och eftersom vi var så få elever (vi var den andra
årskullen som gick där) så kunde man få det bra för alla elever
individuellt. Och juste vi alla hade kulor och hockey bilder kom jag på.
Anderas hade mest hockey bilder och finast, men jag hade mest och finast
kulor. En hel ryggsäck full hade jag som jag ”ärvt” av min bror. Och till
det hörde ju att jag var bäst på att spela kula också. Till exempel en
kille hade en dålig kula och jag hade en bra kula när vi spelade mot
varandra. Men trots att min var många gånger bättre så var det jag som var
tvungen att ha 5 träff på han, och han hade en träff på mig. Sen kommer jag
ihåg att jag och Jens, trots att vi slogs nästan varje dag, smög ofta in
tillsammans till lärarrummet och köket för att norpa kakor och tårta och
bakelser. Vi var riktiga smådjävlar och vi busade hela tiden. En sak vi
gjorde var att på natten smög vi upp på taket på skolan med hjälp av en
stege som målaren hade glömt kvar. Skolan höll nämligen på att målas om. Så
vi gick upp på taket och tog den vita målarfärgs burken och började måla
med varsin pensel för alla fönster och ner på vissa väggar. Sen fick vi
nog, så vi lyfte hela burken och kastade på en vägg så den blev helt vit
nästan. Sen sprang vi därifrån med målarfärg på händerna. Det var roliga
tider, för det hände inte så mycket även om man blev upptäckt när man
busade. Hur som helst, tiden gick och när vi slutade fyran så var det dags
för Anita att sluta som våran lärare. Vi fick en ny lärare som hette Maria-
Sara. Maria-Sara var mycket yngre än Anita, hon var kanske 25-30 år. Hon
var snäll hon också men vi var lite skeptiska mot henne i början för vi
saknade ju Anita, men efter ett tag så hade nog vi alla glömt Anita för
Maria-Sara var rolig och snäll. Allting var mer som lek i Bryggelie, även i
femman. Så jag gillade att gå till skolan, där var inget dåligt utan det
var ett kul ställe att träffa kompisarna på, och, kanske lite omedvetet
ibland, lära sig saker. Och nu när vi gick i femman så hade den klassen
över oss gått till Genhus, och den under oss också så det var vi femmor,
3orna, 2orna och 1orna. Men sen kom ju också tiden för oss att ta farväl av
Bryggelie och alla roliga stunder och all den goda maten. Vi fick börja i
Genhus allihop, eller ja, vi var ju inte så många i våran klass, bara sex
stycken, jag, Sofia, Mackan, Andreas, Jens och Pelle. I Genarp blev vi
blandade med dem frön Ljusdal skolan och någon enstaka elev från Blåbygd
skolan. Så nu blev vi en stor klass på kanske 25 elever eller vad vi var.
Vi var inte heller kompisar med dom från Ljusdal, förutom några som spelat
fotboll med oss. Och så var jag kompis med Pelle T för vi bodde grannar och
lekte mycket när vi var mindre. Så naturligtvis blev det konflikter mellan
oss från Bryggelie och dom från Ljusdal. Men efter några månader så kom vi
rätt bra överens allihop. Genarp hade ett annorlunda sätt att arbeta på än
var vi var vana vid, så det blev massa nytt för oss. Det var liksom mera
plugga och mindre lek här på Genarp än vad det var på Bryggelie. Men det
var nog bra, för nu vaknade vi till och förstod att nu måste vi jobba och
anstränga oss. Vi fick mycket mera läxor och det var hårdare jobb på
lektionerna som krävdes. Nästan alla lydde fröken Birgit till punkt och
pricka. Vi fick uppleva ämnena som vi som vi aldrig gjort förut, förr var
det mera lek inblandat i lektionerna, men nu var det bara arbeta hela tiden
och det var en helt ny sida av skolan vi fick se. Därför tror jag att vi
alla längtade tillbaka till Bryggelie, fast det fanns en viss disciplin och
ordning här som gjorde att vi ville stanna och lära oss mer. Det fanns en
massa nya övningar inom ämnena som vi aldrig förr prövat på, därför var det
nytt och spännande, och nyfikna som vi var ville vi upptäcka allt så det
var en annan positiv sak med att byta klass och skola. Man fick också nya
kompisar och det var en positiv sak. Innan första terminen i Genarp började
så åkte vi på klass resa. Det var en smart sak också för det gjorde att vi
blev lite kompisar med varandra i alla fall. Det var en kul upplevelse och
det förde oss närmare varandra. Tiden gick och vi började sjuan. Nu var vi
verkligen som en klass och inte som uppdelade och ovänner. Nu var det vi
mot lärarna. Vi var rent ut sagt förjävliga. Vi skolkade från lektioner,
uppträdde dåligt mot alla, gjorde aldrig läxorna, jobbade inte på
lektionerna, och om någon lärare började ett tjafs med någon elev så fick
han eller hon med hela klassen att göra. Vi hade nog den bästa
sammanhållningen i våran klass då på höst terminen i sjuan. Haha jag kommer
ihåg att våra föräldrar fick komma till skolan och vara med oss på våra
lektioner, två stycken om dagen, varje dag så var det under några veckors
tid. Dom tiderna var hur roliga som helst för man kunde göra lite hur man
ville, men dom var inte så bra för oss. Vi var i trots ålderns högsta
blomningsfas. En tjej från våran klass bytte skola bara för att vi var så
stökiga och bråkiga. Lärarna försökte verkligen med nästan alla medel att
få det att fungera i våran klass. Tillslut satte man in han som förändrade
allt, Dahlen. Dahlen var stor som ett hus, kraftig och sträng. Han
tolererade inte det vi höll på med och det visade han. På samma sätt visade
vi att vi inte tänkte bli uppläxade av honom. Han skrev och gormade och
domderade på våra lektioner med det gjorde inte saken bättre, vi blev bara
mer taggade på att föra oväsen och jävlas med alla. Men till sist tog
Dahlens tålamod slut och han exploderade under varje lektion som vi
uppförde oss illa på. Han var verkligen boss över våran klass nu och han
hade oss i ett järngrepp. Tillslut lydde vi hans mista vink och vi blev en
lugn klass lagom till början av åttan. Höst terminen på åttan var nog den
bästa terminen i våran klass historia. Jag tror nästan alla hade relativt
bra betyg om man jämför med vad vi skulle ha haft om vi fortsatt som i
början av sjuan. Sen i åttan vann vi Helges kupp, fotbollskuppen på skolan,
så vi fick tårta och det blev vi verkligen glada över. Sen har väl våran
klass rullat på stabilt ända sens dess. Nu är det ju sista terminen i nian,
sista terminen i grundskolan. Sen kommer gymnasiet. Om jag fick välja
skulle jag vilja att alla gick typ fem år till i grundskolan och sen börjar
jobba direkt. Men så är det inte. Nu måste jag gå i gymnasiet. Byta klass
och skola ännu en gång. Så vem vet kanske kommer det en fortsättning på den
här berättelsen när jag gått ut gymnasiet och högskolan? Det är mycket
möjligt. Just nu känns det som om ingenting är som det ska. Den bästa tiden
av min skolgång var nog från ettan till femman och från sexan till nu.
Allting har varit bra på sitt sätt. Mjuk start med mycket lek och spel, för
att sen fortsätta till en mer arbetsbaserad vardags miljö. Och nu går jag
vidare ännu ett snäpp, in till en ännu mer arbetsinriktad skolgång i tre år
till. Mycket mera plugga och mycket mera arbeta på lektionerna. Vi får se
hur det går, förhoppningsvis går det bra. Men man ska inte tänka på det för
mycket, man ska ta en sak i sänder. Just nu är det fredag, nu ska man ha
kul och inte bekymra sig. Hopps du tyckte det var en bra uppsats det här
för nu har jag inget mer att skriva förutom trevlig helg..

Jodå, den var bra. Och lång….. Du är duktig på att skriva, men det
finns en del att gnälla på här, tyvärr. Styckeindelningen har Du glömt bort
och stavningen brister ibland, framförallt skriver du isär ord. Annars helt
OK. Betyg: G

Lars, Från fjant till poppis!

– Kom hit Lars! Ropade mamma.
Lars kom springande nerför trappan in i köket där hans mamma stod och
diskade.
– Ja, vad är det mor? svarade Lars försiktigt.
Han hade hört på mammas rost att den både var irriterad och trött.
– Du får gå med sopporna, sedan skura golven och efter allt det hänga upp
tvätten.
Han svarade ja med ett suckande. I Lars Bertilssons värld fanns ingen
glädje. Dom hade nyss flyttat till den lilla staden Ottenby på Öland. Hans
far var försäljare och i hela hans liv har han flyttat 8 gånger. Lars är 13
år och går i sjunde klass. Det var inte så lätt att börja i en ny klass.
Även om han borde vara van vid det nu så var han alltid rädd och spänd.
Hans pappa var sällan hemma och därför var det alltid speciell stämning vid
middagen då pappa alltid kom hem.
När Lars var färdig med alla sysslor ropade hans mamma:
– Lars! Gå och lägg dig med detsamma.
Lars gick och tvättade sig utan ett ord. När han stod där på toaletten och
stirrade på sig själv i spegeln tänkte han på hur det skulle bli i den nya
skolan imorgon. Kommer killarna vara schyssta eller kommer dom behandla mig
som luft. Eftersom han har varit i så många skolor så hade han erfarenhet
av att börja i en ny skola. Hur skulle tjejerna reager. Han visste att han
inte var snygg. Han visste även att han var blyg och tyst. Han hade aldrig
haft en bästa kompis.
Han spottade ut tandkrämen i munnen och sköljde sedan av tandborsten. Han
gick direkt och lade sig. Hans rum var inte större än toaletten. Han sov i
en ombyggd garderob, men det var något som han gillade med det. Där kunde
han vara ensam som han tyckte om att vara. Tänka på saker och ting.
Det fanns en klump i magen på Lars. Han var spänd och nervös över morgon
dagen. Han lade sig på sidan för att somna. Det gjorde han även.
På morgonen vaknade han av att mamma höll på i köket. Han tog på sig
kläderna som mamma lagt upp åt honom så gick han ner och åt av mammas
avskyvärda gröt. Han slevade i sig den fort för att inte hinna känna
smaken. Hans mamma var igentligen inte hans riktiga mamma. Lars mamma dog
när han föddes och hans far gifte om sig med den kvinnan som nu var hans
elaka styv mor.
Han såg på henne och visste att hon aldrig hade tyckt om honom. Han visste
inte varför och han vågade aldrig prata med farsan om det eftersom han
aldrig var hemma.
– Gå nu Lars! Så du inte blir sen som vanligt! Ropade styvmorsan strängt.
– När han kom ut på gatan var det fullt av barn och elever som kom gående.
Skolbussen hade redan gått så han fick följa alla andra eleverna för att
hitta rätt.
När han gått en bit så såg han den stora skolan. Han tänkte att det måste
vara en stor och fin skola med stränga regler som hemma. Men klumpen i
magen hade bara blivit värre. Oron spred sig i kroppen och tankarna på den
nya klassen var av rädsla och panik. Panik om att stå framför klassen och
presentera sig. Alla blickar, alla fniss och alla viskningar.
Han gick in genom den stora porten, han hade ett papper där det stod vilken
sal, tid, lärare och annan fakta.
Det stod sal M. Han kom in i en lång och bred koridor med skåp längs lång
sidorna. Det var tomt. Inga elever syntes till någonstans. Han gick längs
koridoren och längst bort mellan skåpen såg han en dörr. Det stod sal M på
den. Han knackad försiktigt på med en basketboll i magen och hjärtat i
halsgropen. En lärare öppnade och frågade.
– Lars Bertilsson?
– Ja! Det är jag. sa Lars mumlande.
Bakom läraren satt hela denna klass som han skulle gå i en månad, kanske
två.
När läraren visade in honom till katedern så såg han alla. Det var inga
fnissningar eller viskande. Blickarna var inte heller hårda och farliga som
i alla andra klasser han börjat i. Han kände direkt det kändes bra.
– Det här är då Lars Bertilsson och ska gå med oss här på Blomdalsskolan.
Man hörde några fnissningar från några tjejer i ena hörnet när fröken sa
mitt namn. Lars blev röd om kinderna och sa.
– Hej! Jag heter Lars, kallas ibland för Lars knas. sa han försiktigt.
Alla började skratta och allt bara släppte. Nervosi|teten och rädslan. Även
blygheten och tystnaden han hade haft innan.
Lars stod där framför alla och skrattade med klassen.
Sedan där efter för ändrades hela hans liv. Han blev fort en i klassen, han
fick många nya vänner. Även en del tjejer efter sig. Hans liv blev
annorlunda både i skolan och hemma. Inte bara det att farsan fick fast jobb
så dom kunde bo kvar i Ottenby. Även att farsan fick mer och mer tid att
umgås med Lars. Lars liv hade förändrats mycke, genom bara några ord.

”Genom bara några ord”.

Bra novell, men lite för mycket av tyngdpunkten ligger på tiden före
bytet av skola och lite för lite på tiden efter. Lite för mycket småfel
(stavning och meningsbyggnad), annars ok! Betyg: G

Saras stora dag
Sara Eleven använder ett annat namn än sitt egna, men givet har även det
namnet anonymiserats står utanför en stor byggnad, hon är jätte nervös,
men ändå är hon full av förväntan över hur de nya klasskamraterna ska
vara.
Det här är Saras första dag på högstadiet som hon gått och väntat på hela
sommaren.
Eleven markerar nytt stycke både genom ny rad och indrag, men är ej
konsekvent Den tiden på mellanstadiet hatar jag inte, men jag skulle
aldrig vilja vara där igen. Under den tiden så var jag inte speciellt
lycklig men jag var inte speciellt ledsen i heller. Men det var ändå
jobbigt att gå till skolan varje dag under nästan hela mellanstadiet, men
jag gjorde det ändå. Jag lätt dem inte vinna över mig; jag var starkare än
dem, tänker hon.
Men nu är jag glad över att den tiden bara är ett minne blått och jag
hoppas att aldrig mer kommer att behöva gå igenom samma sak igen.
Nu hör Sara klockan ringa, hon måste gå in, hon går sakta mot den stora
dörren.
Innan Sara kommer fram till dörren så ser hon någon som kommer fram sidan
om henne; det är en tjej i hennes egen ålder som ser ut att vara jätte
stöddig. Sara ser på tjejen, när tjejen märker detta så fräser hon vad glor
du på, Sara säger ingenting hon bra vänder bort sin blick från tjejen och
går in i byggnaden. När hon gör det så tänker hon: jag hoppas inte jag
hamnar i samma klass som henne för hon better sig precis som dem i hennes
gammla klass, och hon vill verkligen inte behöva gå igenom samma sak en
gång till.
När Sara har kommit in genom dörren så ser hon massa lärare som håller upp
olika papper med olika klassnamn. Det är en man som håller upp ett papper
där det står 7A med stor text, det är i den klassen som Sara ska börja i.
Det där är alltså en av mina nya lärare, tänker hon. Runt honom så står det
en massa elever, Sara känner inte igen någon av dessa (tjejen från dörren
står inte där), det beror nog mest på att Sara hade valt att gå på
högstadiet i en annan stadsdel än när hon hon gick på mellanstadiet.
Sara går fram mot klassen.
När hon nästan hade kommit ända fram till klassen så ser läraren på henne
och frågar om hon var Sara, hon gav en nick som svar.
Han sa då: välkommen, vi har väntat på dig, alla andra är redan här. Sedan
vände han sig om och sa med hög röst till hela klassen att följa följa
efter honom, och det gjorde de.
Sara kom sist in i klassrummet, hon tittad runt för att se om det fanns
någonstans för henne och sitta, och det fanns det, så hon satte sig där.
Det var bredvid en tjej. Tjejen såg ganska blyg ut precis som Sara var. Men
hon hälsade ändå och presenterade sig själv, hon hette Sandra, nästan som
mitt namn, tänkte Sara. Sandra log bara åt Sara.
I detta ögonblick förstod Sara att hon hade fått en vän som hon skulle
trivas bra med.
Och även om de andra i klassen skulle bette sig likadant som dem i hennes
gammla klass så skulle det ändå bli bättre nu, hon skulle må mycket bättre
tänkte Sara, för nu hade hon fått sin allra första bästa vän.

I vissa fall är det streck dragna mellan den raden som är innan ny rad
och den nya raden och det är svårt att veta om det är läraren eller eleven
som har korrigerat styckeindelningen i efterhand

Eleven har genremedvetande. Uppsatsen skildrar ett skolbyte i
novellform. Språk och formalia är OK, men några tempusbyten och
satsradningar stör läsningen. Jag saknar däremot ett resonemang kring
själva förändringen som skolbyte medför. G

Mina skolår

Jag tror att jag kommer ihåg hur det kändes första dagen som jag skulle
börja skolan. Det kändes nog ganska nervöst. Vår fröken Eva ringde in mig
och 14 till ettor som vi kallades. Det började med att vi fick presentera
oss för varandra och sjunga några sånger. Sen började det med att lära sig
skriva, läsa och räkna. Det var väll det man fick lära sig i ettan. Men det
man mest kommer ihåg är nog rasterna. Vi lekte burken, sparkade boll och
spelade landhockey. Speciellt landhockeyn den spelade vi på den stora
grusplanen på Smedby skola. Gruset flög överallt det var alltid en i vår
klass som varje rast fick en sten på ett olyckligt ställe. Tvåan var nog
lik ettan på många sätt det var nog mest lek och skratt. Trean kom lika
fort som tvåan. Där började vi med både eng|elska och Historia. Trean gick
och det blev sommarlov. Efter sommarlovet kom fyran det var då jag bytte
skola för första gången till Johannesdalsskolan Allt var större klasserna
och de som gick över oss. 5:or och 6:or. Vår klass var nog inte den bästa
vi pratade på lektionerna och slogs på rasterna. Vår gammla klass sattes
ihop med en annan klass från Johannesdals skolan. Det ty|ckte lärarna var
en bra idé eftersom att man fick nya kompisar trodde dom. Men det blev
alltid Smedby och Johannesdal. Det blev en delad klass med några tjejer i
mitten. 5:an kom och allt fortsatte med uppdelningen i klassen Våra lärare
Elena och Britt-Louise var ganska okej. Elena hade oss i matte och No
ämnena Britt-Louise hade oss i resten förutom gymnastik. Gymnastiken den
var riktigt kul kommer jag ihåg vi fick alltid spela fotboll och innebandy.
Vi var nog inte så schyssta mot Britt-Louise hon sjukskrev sig i en månad
och sedan slutade hon på Johannes|dals skolan och började på en annan
skola. Vi var väll för pratiga. I november blev det snökaos i Arboga och vi
kunde inte ta oss till skolan på en vecka. Så vi var hemma isället. Vi fick
en ny lärare istället för Britt-Louise. Leif Larsson han var mer
kompistypen som skulle leka med oss på rasterna och skoja med oss på
lektionerna den tekniken var väldigt dål|ig han fick ingen respekt som
lärare. Det var mer pratikt på hans lektioner än i matsalel. Maten var
ganska bra men om det var något äckligt gick man bara och köpte något
godare i affären. Affären låg bara ca 150 m från skolan. 6:an flög förbi
och sommar lovet också Vi började stensby man blev minst på en på en skola
för tredje gången. Högstadiet lät ganska skrämmande när man gick i 6:an man
var störst på en skola och skulle bli minst igen på en annan. Men det blev
inte så farligt. Vi fick den fina enheten på vår nya skola. Vår gammla
klass hade delat upp sig på 3. Jag fick många nya kompisar och alla tog
skolan på större alvar och det ganska tyst på lektionerna. Det kanske också
berodde på lärarna. 8:an kom och vi var en ganska stor klass 30 elever i
ett klass rum. Men det var lite pratigare nu än i 7:an tror jag. Vi hade
också våran klass resa i 8:an vi hade ju haft klass resor flera gånger
förut men inte någon som var lika kul som den här. Vi åkte till Höllviken
det var två dagar med övernattning. Vi paddlade kanot och smidde
järnkrokar. När vi skulle gå och lägga oss i militär tälten kom vi inte
till rätta fören kl. 01.00. 9:an hände det inte mycket på men det är ju
nästan en hel termin kvar på den så vi får väl se. Efter den där första
dagen i ettan så käns det inte som att det har gått 9 år.

Att byta skola och klass
Jag minns det nästan som igår, min tid på Främby skolan. Jag kan nästan
känna den kalla och rysande känslan när man andades in den kalla fuktiga
luften. Dör stod jag i ett led på den gråa, skrovliga sten trappan in till
det kalla stenhuset. Det var höst min första termin i ettan. Förut hade jag
ju bara gått i sexårsgruppen, det var inte riktig skola sa lärarna. Vi fick
gå in i klassrummet och sätta oss ner vid bord.
Man satte sig med de man kände från sexårsgruppen. Första året fick jag
lära känna mina klasskamrater. Jag såg upp till dem in trean, dem var stora
och farliga. Av tvåan minns jag inte så mycket.
Vi spelade bandy på gruset ute på skolgården och bollen rullade in under en
matbil som hade flaket nere. Johan sprang och strirrade på bollen så mycket
att han inte såg flaket. Han fick flakkanten på näsan och bröt till
näsbenet snett. Blodet bara rann och det var det äckligaste jag sett under
min tid i skolan. Några veckor senare råkade jag skjuta en setn på en ruta
så den gick sönder men ingen såg att det var jag och rutan blev bytt några
dagar senare. Våran lärare Ulla var mycket sträng och hade bra koll på oss.
Man fick inte prata och absolut inte busa.
Trean, nu var jag störst på skolan ingen att se upp till. Vi började läsa
Engelska och spelade fotboll på den nya fotbolls|planen. Jag blev avstängd
från gungorna en vecka för jag och Kasper (en kille i parallell|klassen)
hade hittat på en rolig lek där man gungade och kastade iväg sin sko så
långt man kunde. Denna lek blev förbjuden och det är anledningen varför jag
inte fick gunga på en hel vecka. Trean var ett år av väntan, snart skulle
det ske jag skulle inte längre kliva av bussen först. Snart skulle jag åka
hela vägen till Sävbyskolan.
Vi fick åka till Sävby skolan och kolla hur det skulle bli, vart vårat
klassrum låg och var man skulle äta o.s.v. Då visste jag inte att det
skulle bli de bästa skolåren i mitt liv. Så kom det, den sista
skol|avslutningen på Främby skolan. Där stod jag längst bak och sjöng
Ida’s’|sommarvisa. Då kände jag det snart skulle jag byta skola. Sommar
lovet tog slut och nu skulle jag åka till Sävby. Det blev ingen
klassdelning så där kände jag mig trygg, Eftersom de hade jag lärt känna på
Främbyskolan.
Någon ny hade börjat i vår klass men det märktes knappt. Vi var den
perfekta klassen, varje dag hade jag kul i klassen.
Fyran fick vi lärare som inte klarade av oss. Dem hade inte den rutinen som
Ulla hade. En lärare efter en annan byttes ut, vi var den stökigaste
klassen i hela mellanstadiet. På vintern började jag åka snowboard och
spela innebandy. Dessa sporter håller jag på med idag också.
Femman och sexan var ett stort kaos.
Vi hade fler vikarier än vad jag har fingrar. Vi jobbade aldrig på
lektionerna, förutom på SO-lektionerna där vi hade en sträng lärare. Bytet
från Främby till Sävby var spännande men det blev bättre än vad jag kunde
tro. Man tog bussen till skolan hade någon vikarie som inte visste vad vi
jobbade med så man stöka mest omkring. På rasterna var det lika som på
Främby, fotboll och bandy.
På matten sa lärarna att vi aldrig skulle klara oss i högstadiet eftersom
vi inte räknade nåt. En lärare sa att ni får inga betyg så ni behöver ju
inte jobba så mycket. Då jobba jag ingenting, det var dumt för jag behövde
kunnskaperna.
Inför Sjuan var det inte något skol-byte bara nya klasskamrater. Det var
också en stor skillnad att börja högstadiet. Nu blev man tvungen att jobba
mycket och göra alla läxor. Nya klassen blev rätt bra och jag fick gå i
samma klass som mina kompisar. Men den blev inte hälften så bra osm den jag
gick i. Där kände jag alla, visste allas intressen och jag var så trygg jag
någonsing kunde bli. Sjuan blev annorluna en ny miljö nu var man yngst
iegn, såg upp till dom äldre. Matten låg vi efter i vi kunde typ ingenting.
Mer läxor blev det men det gick rätt bra ändå.
Kommer nog inte ha så kul i skolan som jag hade i mellanstadiet.
Byta skola var inte så farligt mest kul att få träffa nya människor i
parallellklasserna.
Byta klass var sämre det var inte så bra i 6B men jag överlevde.

Hej!
Jag heter Christian och går i nian och det är en del saker jag vill
framföra till skolmini|stern. Det första jag vill säga är att alla elever
borde ha egetarbete där eleverna själva får bestämma vad dom ska jobba med,
alla ämnen ska finnas som tillval.
Här på min skola hade vi något som hette elevensval och där bestämde man
vad man skulle göra. Man kunde bla välja idrott idrott är roliga än att
bara sitta och jobba hela dagen.
När jag ändå är inne på ämnet idrott så tycker jag att det ska vara mer
idrott på shemat.
Där ska eleverna också vara med och bestämma.
Nästa sak är skolmaten som måste förbättras för den varken ser eller är
god. Korven som exem|pel badar i fett så den äter man inte. Miljön måste
också fixas till i matsalen för det är hög ljudnivå. Det kan man fixa genom
att dela upp matsalen med en vägg. Eleverna kan vara med och välja mat. Man
borde även få mer mat.
På alla långa lektioner borde man få minst 5 min rast för det är jobbigt
att bara sitta och job|ba.
Eftersom datorn kommer att användas mer och mer så borde eleverna få mer
tid med datorer. Det finns massa datorer som vi aldrig får använda.
Det borde också vara mer fri läsning i skolan. Det bibliotek som finns på
skolan används aldrig.
Klasserna måste minskas så att det går att jobba för vi är Trettio i vår
klass Och det kan bli väldigt hög ljudvolym.
Jag tror det blir bättre resultat om det är mindre klasser.
Skolan borde också få mer pengar så eleverna slipper betala för varje
papper man vill kopiera.
Hoppas skolan blir bättre.
Hälsningar Christian.