Elevens starka sidor
– Kunskapsmässigt:
Säker läsare
Skriver väl
– Socialt:
Mån om andra människor
Tar ansvar
Sidor eleven kan utveckla
– Kunskapsutveckling:
Multiplikation
Stavning
-Social utveckling:
Starkare tal
Målsättning på kort sikt:
Multiplikation 1-5 tabell
Målsättning på lång sikt
2:ans mål
– social utveckling
Tabellbok
Mer talträning (i ringen)
Föräldrar:
Öva tabeller
Träna stavning
Elev:
Fortsätta läsa böcker
Träna tabeller
Göra läxan i god tid
Mina skolår
Jag började årskurs ett år 1994. Dagen innan skolans start var jag väldigt
nervös men samtidigt kändes det mycket spännande. Det pirrade i magen och
på kvällen kunde jag inte sova. Jag kände ju inte så många av mina
klass|kamrater. Bara några få personer och mina två grannar som jag visste
att jag skulle få gå i samma klass som.
På morgonen när skolan började cyklade jag till skolan ihop med mina två
grannar. Vi hade inte så lång väg, bara nån kilometer. sannolikt saknas
sida
det var dags för den första rasten.
Alla pojkarna gick till fotbollsplanen och spelade fotboll. De flesta
flickorna åkte rutchbana eller hoppade kråka, men jag gungade på en gunga.
När klockan ringde in så fick vi rita våra egna hus och familjer på färgade
papper. Jag ritade mitt blåa hus på ett vitt papper. När vi hade ritat
klart våra teckningar så satte fröken upp dem på väggen med häftstift.
Sedan var det dags för lunch. Vi gick två och två i ett led igenom skolan
till matsalen. Vi gick igenom
sannolikt att sida saknas
och mina skolkamrater var snälla. Jag längtade till nästa skoldag. Den
dagen minns jag väldigt tydligt och jag tycker att tiden har gått väldigt
fort sedan dess.
MIN SYN PÅ SKOLAN
Skolministern:
Var hälsad frände!
Det var ett mycket bra beslut att låta skolan utredas av oss elever. På
vårt eget sätt, på tiden 2h och 50 min. Det är därför du är min frände,
trots att jag aldrig träffat dig, eller någonsin delat en åsikt med dig.
Här är ett brev från mig till dig:
Jag började skolan när jag var sju år (det gjorde troligtvis du
också). Skolan var ganska kul, tyckte jag (precis som du, förhoppningsvis).
Vi ritade, lekte, lärde oss ramsan ”aj baj pink shit”, och ”the muffin
man”. Min fröken vägrade ge oss läxor, även fast vi protesterade. Hon sa
att hon hade fått lära sig att vi skulle ha läxor först i 2:an.
Vi elever tycte systemet var dåligt. Vi elever tycker fortfarande att
systemet är dålig. Lärare som hatar oss, elever som trackar oss. De stolar
som vi sitter på just nu är inte sköna. De är hårda och jag spänner mig när
jag sitter på dem! Jag har ett motto:
Det är svårt att vinna, men svårare att förlora.
Vet du varför jag skriver så? Jo, det är för att jag menar vartenda
ord jag har skrivit, menar vartenda ord jag kommer att skriva, men det
känns meningslöst att skriva. Jag skulle kunna skriva mer om lärare som
hatar oss, mer om hur fel du har i politiken eller om när man ska få sina
första betyg.
Men det är här är bara ett test, gjort på order från regering och
riksdag, för att kolla om jag skriver kolla eller se om jag är så dum att
jag börjar en mening med ordet men. Det finns regler som jag ska följa.
Följer jag dem? Har jag lärt mig någonting? Har farbror staten lyckats med
sin uppfostran av den goda samhällsmedborgaren, den borgerliga
syndikalisten Ylva?
Ske jag avslöja en sak? Jag skriver inte mitt bästa just nu. Just nu
är jag arg. Arg för att jag inte fick välja det ämne jag själv vill skriva
om i den genre som passar mig bäst! Det är bra att det görs tester så att
betygen blir någor|lunda rättvisa, men sam|tidigt känns det så fel att när
jag verkligen ska visa upp vad jag går för får jag inte göra det på mitt
sätt, med det ämne som ligger mig närmast och i den genre jag kan bäst!
Över till vesentligheterna: Det största misstaget som finns är att
staten ska kontrollera hur bra lärarna är. Låt eleverna göra det helt eller
delvis. Staten kan kontrollera hur mycket kunskap en person har, men staten
kan inte kontr|ollera hur bra personen är som lärare. Det är fel att tro
att en examen garanterar bre lärare.
En bra lärare är en person som lär en annan person något så att kunskapen
fastnar i nyss nämda persons huvud i minst 10år. Det garanterar inte
nödvändigtvis en examen. Faktum är att det är dem lärarna som inte satt sin
fot på lärarhögskolan som brukar vara dem bättre, men det ska erkännas:
både kalkonerna och stjärnor|na bland lärare har gått lärarhögskolan. Inte
bara kalkonerna.
En del ”riktiga” lärare stannar kvar i läraryrket bara för att dem
inte kan något annat. Det är synd. Sådana lärare har en förmåga att halvt
tvinga sina elever att lära sig saker, istället för att inspirera sina
elever till att vilja lära sig.
Framförallt i årskurserna 3 och 4 är det viktigt att läraren
inspirerar till inlärning, eftersom att det är då man slutar älska skolan.
Det gäller att få en positiv bild av skolan. Så jag och alla andra orkar
rabbla franskaverb och tyska glosor.
Varför satsas det så lite på Grynet i vårt land? Nu när vi har turen
att ha Grynet i vårt land. Du vet vem jag pratar om?
Grynet är den där kaxiga 14åringen på TV. Som har rosa tyllkjolar,
tiara och äter grädde stup i kvarten. Det är dock inte för grädden hon
borde satsas på (även fast det är bra att hon får bantningsgalningar att
sluta banta). Nej det är för hennes mottos skull.
TÄNK SJÄLV!
Har du något motto?
Hej då / Ylva J
Mina skolår
När jag precis hade fyllt sju år skulle jag borja ettan. Jag minns när jag
fick ett brev hem i brevlådan.
I brevet stod det i vilken klass jag skulle börja i, och vilken lärare jag
skulle få. Jag skulle börja i klass 1a och min lärare hette Karina
Ekström.
Första dagen vi började följde mina föräldrar med till skola. Det gjorde
även dom andras föräldrar. Vi var ungefär 26 elever, nästan alla kände jag
från dagis och 6-årsgruppen.
Karina började popa upp oss efter klasslistan, jag stod först. Vi skulle
berätta vad vi hette och var vi bodde och telefonnummret. Jag minns att jag
tyckte att det var hemskt pirrigt, men det gick bra.
Första dagen hade vi bara upprop så vi skulle veta varandras namn. Sedan
var dagen slut.
Jag minns att jag tyckte att det var roligt att börja ettan. Jag längtade
bara tills nästa skoldag. Den första veckan fick vi en bok som hette
”Delfinboken”. Den fick vi för att vi skulle lära oss alfabetet.
Dagarna gick fort det första året i skolan. Jag var jätte nöjd med både
klassen och läraren.
Jag tyckte att skolan var precis lika rolig i tvåan men i trean började det
bli lite tråkigt.
I trean började vi med engelska, och jag minns hur tråkigt jag tyckte det
var. Vår engelska lärare hette Barbro eller Bengt om jag minns rätt. Jag
minns i alla fall det första ordet engelska läraren lärde mig, det var hus
(house).
I slutet av trean kom våra nya lärare, som vi skulle få i fyran och hälsade
på. Det var Barbro och Bengt. Jag minns att jag inte tyckte om dom redan
första gången jag träffade dom.
I trean kom det även en ny kille till klassen. Det var Emanuel. Redan
första dagen han kom blev jag kär i honom. Vi satt till och med bredvid
varandra i klass|rummet. Efter ungefär en vecka blev vi tillsammans. Men
det varade kanske i en vecka.
Sedan när vi började fyran fick vi två nya lärare, Barbro och Bengt. I
början var det väl helt okej med lärare och klassen. Men sedan började
dagarna bli långa och tråkiga.
Men i femman började det jobbiga.
Jag minns att läraren sa att vi skulle ha nationellaprov. Bara för att vi
skulle ha nationellaprov ville jag inte gå i femman. Men det gick som på
räls när vi väl hade gjort det…
Men alldeles mot slutet av femman började våra lärare sjukskriva sig. Så vi
hade vikarier hit och dit. Vi hade en vikarie som hette Frithiof och en
annan som hette Anders med flera.
Jag vet inte om det var i femman eller sexan ,en av våra lärare började
spela in oss på band bara för att vi var pratiga. Dom som hade skrivit upp
det i en speciell bok vi hade fick samtal.
I sexan fick vi nya lärare, Anne och Frithiof. Men Frithiof var inte kvar
så länge så vi fick tillbaka Barbro.
Att gå i sexan var väl helt okej förutom att vi fick nya lärare jämt och
ständigt.
Till sjuan hade jag valt tre personer, Natalie, Daniel och Nickan. Jag fick
gå i samma klass som Daniel och Natalie.
Första dagen vi började sjuan var inte jag i skolan. För då hade jag precis
kommit hem från Spanien.
Men den andra dagen var jag där. Jag fick sitta bredvid John och Richard.
Jag vet att jag tyckte det var jätte pirrigt den dagen.
I sjuan borjade det bli jobbigt för mig. Det började hända saker med min
bror. Då var jag inte så jätte mycket i skolan för jag mådde så dåligt. Men
sedan blev det bra och det rullade på.
I åttan skulle vi få våra första betyg. Det känndes jobbigt. Men även det
gick bra.
Nu i nian kan jag fortfarande tänka på hur det känndes när jag gick första
året i skolan. Under alla dom här åren i skolan har ettan till trean och
sjuan till nian varit bäst.
Min syn på skolan
Hej!
Jag vill inleda detta brev med att berätta om en händelse som ägde rum
ganska nyligen. Skälet att jag tar upp detta är att det för mig var en
slags vändpunkt, något som fick mig att reflektera över hur skolan
fungerar, och framförallt hur jag skulle önska att den fungerade.
Det hela började med att jag, som representant för klass 9F, blev kallad
till ett möte med undervisningsrådet, vilket fungerar som en del av skolans
elevråd. Denna dag hade vi i rådet besök av elevorganisationen. De hade
kommit för att bjuda in oss till en så kallad nätverksträff, vilket innebär
att representanter från elevråden i alla Linköpings högstadiskolor träffas
och försöker hitta former för ett framtida sammarbete när det gäller
diverse övergripande skolfrågor. Jag fann detta mycket intressant och var
inte sen att anmäla mig.
Jag infann mig veckan därpå prick klockan nio i vuxenskolans lokaler, där
mötet skulle ta plats. Morgonen rullade på bra. Jag blev placerad i en
liten grupp av människor, med vilka jag skulle byta erfarenheter och
diskutera elevinflytande. Det hela var mycket givande och samtalet flöt på
förvånansvärt bra. Vi var alla ense om att i fortsättningen ha regelbundna
”nätverksträffar”.
Efter lunch däremot övergick min belåtenhet i förfäran när alla som var
närvarande tillsammans skulle komma fram till konkreta saker, så som hur
ofta dessa möten skulle äga rum, vad vi skulle döpa ”nätverket” till, och
hur de kommande mötena skulle se ut. I stället för att försöka hitta bra
lösningar började folk angripa Fritunaskolan och Ceciliaskolan för att det
ansåg att vår skolmat var bättre än deras. Förgäves försökte jag och ett
fåtal till övertala majoriteten att i stället för att klaga tillsammans
försöka hitta en lösning. När matdiskussionen äntligen var över fick jag i
den återstående halvtimmen lyssna på ett intensivt tjatter om vad
”nätverket” skulle heta. Visst behöver vi ha ett namn, men själv är jag
inte beredd att ägna trettio minuter åt en sådan sak. För mig är det helt
enkelt en prioriteringsfråga.
När jag väl var på väg ut ur mötessalen kände jag en djup trötthet blandad
med en uppgivenhet jag aldrig tidigare erfarit, känslan övergick småningom
i frustration över folks brist på engagemang och framförallt den högst
märkliga prioriteringen som präglar dagens skola.
Skolans uppgift, enligt mig, är trots allt att ge eleverna kunskap. Kunskap
att bära med sig ut i livet. Inte bara elevrådet, utan även skolans
personal och framförallt de politiker, som har det yttersta ansvaret för
skolan, borde fokusera mer på hur själva undervisningen ska se ut, och inte
på vilken färg matsalsväggarna ska ha, till exempel.
I dag går var fjärde niondeklassare ut med ofullständiga betyg. I stället
för att försöka lösa detta, enligt mig, väldigt stora problem, föreslår
skolministern att man ska komma in på gymnasiet utan de ytterst små krav
som i dag finns. Jag skulle i detta brev vilja ta vara på chansen att fråga
hur skolministern tänker i detta avseende? Vad får skolministern att tro
att det ökar elevernas kunskap i något hänseende överhuvudtaget?
En annan sak som förvånar mig är det stora medlidande som politikerna tycks
ha fått för de ”stackars” ungdomarna. Ni verkar tro att en kravlös
skolmiljö gynnar oss. Dessvärre håller jag inte med. Krav är nyttigt.
Visserligen till en gräns. Som allt annat.
En annan sak som jag tror är enormt viktig för skolans utveckling är att
höja statusen på läraryrket. Förbättra villkoren för lärare helt enkelt. En
bra början vore att försöka få upp lärarlönerna. Med tanke på att
läraryrket kräver både hög kunskap och ett stort ansvar, är lärarna
otroligt underbetalda. Jag har själv fått erfara vikten av en duktig
lärare. Så jag vet vad jag talar om.
Min slutsats är att vi alla måste omvärdera skolan, och än gång för alla
tänka över dess syfte. Det hoppas jag även att skolministern gör.
Tack på förhand för att du tog dig tid att läsa mitt brev!
/
Hälsningar
Mina skolår!
Att börja skolan var nog den första stora förändringen i mitt liv. Allt var
nytt och skrämmande, och alla hemska berättelser, som jag hade fått höra
från mina båda storasyskon gjorde inte det hela bättre. Första skoldagen
följde såklart mamma med till skolan. Det var en varm och solig augustidag.
Jag minns allting som om det vore igår, lukten av kritor och papper, de
färgglada teckningarna, och allas spända ansikten. Vår fröken, Sigrid var
förstås jättesnäll och efter bara en liten stund tror jag att vi alla kände
oss bättre till mods.
Den dagen behövde vi inte göra så mycket, bara presentera oss för varandra
och liknande saker. När jag tänker närmare på saken behövde vi aldrig göra
så mycket, allt var mest lek. Men det var nog ändå det som gjorde att vi
lärde oss så mycket. Jag kommer ihåg hur roligt det var att få läxor, och
hur besviken jag blev då vi inte fick några (som saker och ting kan
förändras!) Mitt starkaste minne från lågstadie|tiden är nog hur rädd man
var när man skulle gå genom högstadiet till matsalen. Alla elever där var
så stora och överlägsna, nästan som om de skulle kunna krossa oss som små
kryp hur lätt som helst. När jag ser på lågstadie|elever idag, går det upp
för mig hur liten och vilsen jag måste ha sett ut, nästan som en liten
bortkommen mus bara. I samband med att vi började mellanstadiet började
allvaret. I alla fall för min del. Redan då började jag förstå hur viktigt
det var att göra bra ifrån sig. Såhär i efterhand låter det dumt, men jag
började oroa mig för mina slut-betyg redan då, totalt övertygad om att
minsta lilla misstag skulle vara ödesdigert för min framtid. Jag har ingen
aning om var alla de där tankarna och konstiga idéerna kom ifrån, men de
var nog ganska bra då jag redan då lärde mig att fokusera på det som är
viktigast just nu, skolan. Jag pluggade visserligen mycket, men behövde
aldrig anstränga på riktigt. Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi hade
fått historieläxa, jag tror det var om drottning Kristina, och jag glömde
boken i skolan. Jag blev så rädd att mamma och pappa skulle bli arga och
besvikna att jag inte sa något om det. Jag var så nervös att jag inte kunde
sova på hela natten, och nästa dag hade jag ont i magen. När jag gick in
till so lektionen trodde jag att jag skulle spy, så rädd ja g var för att
misslyckas. Jag gjorde provet och kunde konsigt nog svara på alla frågor,
från det jag kom ihåg från lektionen. Några dagar senare fick vi tillbaka
det och jag hade alla rätt (sex av sex möjliga). Jag blev så lättad att jag
gråtande berättade allt för mamma och pappa, som bara skrattade åt mig. Man
kan tro att jag skulle slappna av efter det och inte plugga så mycket då
jag klarade mig bra ändå, men i stället gjorde jag tvärtom och började
studera ännu mer. Mellanstadietiden var nog den roligaste tiden i skolan,
det var bra balans mellan skola och fritid och man hade mycket tid för sina
kompisar. I slutet av femman blev det dags för de första nationella proven.
Jag hade hört att de var avgörande för om man skulle få gå vidare upp i
sjätte klass, och var livrädd för att bli kvar|lämnad och få gå i samma
klass som min lillasyster. Egentligen tycker jag det är fel att man ska
behöva ta de där testerna, men samtidigt vet jag att de är nödvändiga. Men
åter till ämnet; jag klarade testerna och fick börja i högstadiet, precis
som alla andra. Vi fick nya klassföreståndare, Ingrid Kjellman och Annika
Nis. Jag gillade båda direkt, men kom nog lättast överrens med med Ingrid.
Mina favorit ämnen blev snart no-ämnena och svenska. I biologi och kemi var
allt så nytt och spännande, ”vem kunde tro att vatten var kväve och syre”?
Vi fick utföra expriment och jag var alltid lika spänd för att något skulle
gå fel och vi skulle spränga hela skolan i luften. Tiden gick snabbt och
ibland kändes det som om det hade varit sommar när jag satt mig för att
studera och vinter när jag slutade. Jag kommer ihåg hur jag läste till alla
prov och ibland somnade framför läxorna så trött jag var. Men med tiden
lärde jag mig att lägga upp arbetet bättre och priotera det som var
viktigast. Även om principen var samma som i låg- och mellanstadiet, så var
man tvungen att ta mycket mer ansvar själv, något som man fick lära snabbt
om man skulle klara sig. Det är inte bara om skolämnen man lär sig om de
sista grundskoleåren utan även om livet. Man fick lära sig klara av helt
nya situationer, möten med olika människor och konfrontationer med det man
är rädd för. Något som jag kommer ihåg in i minsta detalj är mitt första
riktiga termins|betyg. Spänningen när man fick det i handen, rädslan och
nyfikenheten för vad det skulle innehålla, det timmlånga velandet mellan om
jag skulle öppna det eller inte och slutligen glädjen över de ämnen som jag
hade lyckats över mina förvänt|ningar i och den molande besvikelsen för det
som jag trodde jag skulle lyckas bättre i.
En speciell händelse, som jag kommer ihåg mest för att min lillasyster
snart ska göra det, är när vi skulle dissekera grishjärtan. Vi fick upp en
stor kladdig röd och lilla klump på brickan som jag och min bästis först
bara stirrade på med upp|spärrade ögon och öppen mun. Men efter en stund
tog vi oss samman och tog itu med det hela. Först kändes det lite äckligt
och konstigt, men efter en stund glömde vi bort vad det egentligen var och
då blev det riktigt intressant.
När skolan slutade på sommaren i åttan var jag otroligt glad. Det kändes
som om jag inte skulle ha klarat av en enda dag till. Men sommarlovet gick
snabbt och snart började nian. Vår ena klassföreståndare, Annika slutade,
så vi fick en ny lärare, Karina B Ohlson. Först blev jag lite besviken för
att Annika bara ”övergav” oss sådär nu när det var sista året. Men efter en
tid gick det över och jag accepterade det och tyckte att saker och ting
hade ordnat sig ganska bra trots allt.
Höstterminen blev jäktig med både skolarbete och besök på olika
gymnasieskolor. Jag var överlycklig när det blev dags för jullov, men hann
knappt slappna av från det var dags för skolan igen. Nu såhär sista
terminen kanske man undrar om jag inte ångrar att jag har lagt ner så
otroligt mycket tid på skolan. Det gör jag faktiskt inte. Visst var det
kanske lite larvigt att börja oroa sig för mina betyg redan i fjärde klass
men det har trots allt hjälpt mig att koncentrera på det som verkligen
betyder något, för det är ju det allt det här egentligen handlar om, min
framtid.
Mina skolår
Nu när jag ser tillbaka och minns så har det varit både kul och tråkigt.
Jag kommer ihåg så nervös jag var första skoldagen. I och för sig så kände
jag en del av klasskamraterna sedan dagis, men ändå, jag skulle ju börja i
skolan. Jag hade äldre kompisar som berättat allt som hände under dagarna,
både de roliga sakerna och de tråkiga. Jag brukade få vara med min ena
kompis när hon gjorde sin matteläxa. Det var spännande och jag blev väldigt
glad när jag klarade 3+5.
Den första skoldagen var rolig.
Vi hade Sigrids, (läraren) gamla elever som guider. De var stora i mina
ögon, gick i 4:an och allt.
Vi fick presentera oss inför läraren och de andra barnen, som kom ifrån det
andra dagiset. Alla var snälla men det fanns en pojke, som var störig. Han
pratade hela tiden. Han har numera mognat och är helt okej
Efter en tid när man kommit in i skolsystemet, fått läxor och nya vänner
var varje dag annorlunda. Vi fick lära oss nya saker, börja lära oss
bokstäver och att läsa. Vissa dagar var det kul och andra inte. Jag kommer
ihåg att jag en dag blev riktigt förbannad för att jag inte förstod något
på matten. Redan då hade jag ett hett temperament.
Jag lekte mest med en flicka, som heter Jonna. Vi spelade blockflöjt en dag
i veckan. Det var något som skolan fixat. Vi hade roligt på
blockflöjtstimmarna, läraren, som hette Rosita, var så himla stressad, hon
pratade så fort att man ibland inte hörde vad hon sa. Vi brukade skoja med
henne och frågade ska du hinna med tåget eller?
I 3:an skulle man göra en skåneresa.
Jag blev väldigt besviken när Sigrid sa att vi inte skulle övernatta. Jag
hade ställt in mig på det eftersom min kompis berättat om när hennes klass
övernattade.
Vi reste i en buss runt nästan hela skåne. Det roligaste var Ales stenar
och otyd. kop. Glimmingehus.
Någon gång under 1-3:an var vi också på Tosselilla sommarland. i Tomelilla.
Vi hade jätteroligt, badade, lekte, trampade trampebåt och åt glass.
När vi skulle börja 4:an fick vi en ny lärare.
Sofia var jättesnäll och jag gillade henne mycket. Lektionerna blev lite
svårare och matten var hemsk.
Vi fick en högstadielärare i NO:n. Han var rolig. Det enda vi pratade om
var honom, hans hund och hans sommarstuga. Det var kul eftersom han hade
många roliga historier. Vi fick som uppdrag att samla maskar till veckan
därpå. Det var bara Hanna och en till som gjorde det. Läraren lovade de
vars en glass.
När jag var på sommarsemester sommaren mellan 4:an och 5:an träffade jag
läraren, Sofia i Thailand. Det var roligt, man åker runt jordklotet och
träffar sin lärare där. I 5:an var klassen ganska störig och bullrig.
Lärarna kom på ett sätt att få oss lugna. Vi hade en tårta av papper på
väggen, tårtan hade 8 tårtbitar.
Om klassen skött sig under en lektion fick vi en stjärna, en tårtbit var
värd 5 stjärnor. När tårtan var fylld skulle vi få en belöning. Vi försökte
sköta oss och om vi inte fick en stjärna efte en lektion blev vi sura.
Sista terminen i 5:an åkte vi på klassresa tillsammans med
paralellklassen.
Vi hyrde stugor i Hästveda och åkte dit på en måndag och kom hem på
onsdagen där på. Vi hade jättekul med pyjamaspartyn, dragkamper, skogslekar
och bad.
Jag kommer ihåg att killarna smög in till oss tjejer på kvällarna när vi
skulle sova. När lärarna hörde att någon var i tjejernas sovrum kom de in.
Killarna gömde sig under våra sängar.
5:an var nog den roligaste årskursen.
Vi skulle börja i 6:an. Det var en del föra|ndringar. Nya lärare och att vi
skulle vara i högstadiet och få skåp.
Jag kände mig stor, även om vi var små gemfört med 9:orna. Jag märkte att
de äldre barnen tyckte att vi var små.
Lika små som jag just nu tycker att 6:orna och 7:orna är. De nya lärarna,
Ingrid och Annika var snälla. Jag minns att redan i 6:an gav Annika oss
stora prov.
Genom åren hade vi nästan ett tiotal idrottslärare. Det var kanske därför
jag aldrig gillade idrott. Men i 7:an fick vi Bengt. Idrotten började bli
kul och jag fasade inte längre för de dagar vi hade idrott. Nu är idrott
mitt favorit ämne.
I 8:an blev allt mycket tuffare. Jag satt hemma dränkt i läxor, prov och
arbeten. Jag intalade mig själv att 9:an skulle bli lungnare, men ack vad
fel jag hade. På sommarlovet mellan 8:an och 9:an fick jag reda på att
Annika skulle sluta. Besviken och lite arg blev jag. Jag gillade henne och
var på väg mot de högre betygen i hennes ämnen. Hur kunde hon lämna oss
sista året?
men nu efter så gjorde det inget.
Vi fick en minst lika bra lärare och jag kan inte klaga.
Första terminen i 9:an var hemsk.
Mycket prov och arbeten. Det kändes som att det enda jag gjorde på
veckodagarna var att plugga och träna. Hann inte med att vara med
kompisarna lika mycket. Jullovet var skönt men för kort.
Denna terminen den sista har varit jobbigare än någon annan årskurs.
Nu är det inte många månader kvar utav grundskolan. Man har mycket att se
fram imot. Jag kommer att vara jättenervös till hösten när jag ska börja på
gymnasiet. Men det jag är mest nervös och rädd inför är att om jag inte
kommer in på den linjen jag vill gå, samhäll-journalistik. Jag kan inte
tänka mig att gå någon annan linje.
Jag kommer att sakna Lindebergsskolan, men mest alla kompisar. Vi har gått
i samma klass i nu snart 9 år. Det är en lång tid. Jag har sett hur alla
har förändrats, till både gott och ont. Jag ser fram imot vårbalen. Att
träffas och ha kul när det inte är långt kvar tillsammans.
Nu när jag ser tillbaka på allt så har det varit de roligaste 9 åren i mitt
liv. Jag har fått kompisar, kunskap och intryck för livet.
Den elfte juni kommer nog bli en sorglig dag, en del tårar kommer nog att
falla. Men det är den dag som öppnar möjligheter, vi kommer ett steg
närmare vuxenlivet och är inte små barn som behöver passar upp längre…
Mina skolår
1994 började något som jag inte visste vad det var utan jag visste bara att
man skulle lära sig läsa, skriva och räkna för det hade jag sätt på
barnporamen. Året innan var det någon som sa till mig. ”Nu slipper du vara
på dagis”. Det var då jag börja tänka jag bli stor, jag börjar skolan få
lära mig att skriva, läsa och räkna matte. Jag skulle kuna läsa kuna 1+5
kuna stava till glass (för när jag var mindre älskade jag glass.) jag trode
när man kom tillskolan så kunde man läsa, skriva och räkna. Det var liksom
inga problem. För ingen hade berättat vad kunskaper var eller alfabetet,
jag och min mamma hade ju sittit och tranlat och jag kunde det helt det var
bara det att jag viste inte riktigt hur det var med ÅÄÖ. Jag skrev gjärna
ÅÄÖ för jag tyckte det var så myckt änklarer att veta att den runda saben
skulle vara i mitten och dom som likande varandra, skulle vara på sidorna.
År 1995 var det året jag började tvåan. Det var då jag märkte en sak det
var en tjej som hete Sara som var ett år yngre än oss andra. Jag fatta
ingenting hon var ju lika bra som oss andra men jag fatta inte att hon
kunde vara ett år yngre hon ska ju vara med ettorna men hon var lika smart
som oss andra om inte smartare. Det var nog det som gjorde mig funder sam
hon var ett år yngre än oss andra hon var lika smart, fast hon var ett år
yngre. Jag förstod ingenting.
År 1996 var då vi fick en ny lärare vi blev i hop blandade med C vi kalade
den klassen för CP klassen och om kallade oss för dum klassen. Den nya
läraren hete Camilla och hon bröt på skånska det tyckte alla var roligt.
Tiger var ett av de ord hon inte kunde säga på uppslaitiska. År 1997-1998
var det året allt ledsamt hände. Plötsligt en dag så kom inte Camilla och
låste upp för oss utan det var vår gympa lärare hon sa: ”Camilla är sjuk i
dag och jag kommer ha er i dag” Jag tänkte vad roligt vår lärare är borta
och vi har en vikarie. Vi kan göra som vi vill. Som vanligt hade jag fel.
Nästa dag kom en anan lärare och sa samma sak. I två veckor hade vi olika
vikarier, tillslut kom äntligen vår Camilla. Under ”u:et” är upp- och
nedvänt den perioden så fattad jag att Camilla var den bästa läraren jag
någonsin hade haft. Sedan gick det några veckor och månader och inget hände
allt var bra det var liksom som det brukar. En dag var det som om något
hände inom mig Camilla var inte den glada tjej hon brukar vara när hon
låste upp. Vi gick in i klass rumet och då började hon prata om cancer, hon
sa vad det varförnågot. Sedan berättade hon om att hennes sambo Patrick
hade fått cancer i armen en gång och var tvungen att ta bort den. Okej
tänkte jag han kanske ska komma och hälsa på, och så sa hon detta så vi
inte skulle börja fråga om han kom. Jag hade fel igen. Hon fortsate prata
om att om man inte gör något åt detta i tid så sprider sig cancer och det
är då det är extra faligt. Änu en gå börja jag tänka att hon säger detta
bara för hon skall börja berätta om vilken tur hennes sambo hade att döm
han ta bort armen. Igen hade jag fel. Sedan sa hon att dom tog bor armen
försent att cancen har spridit sig i hans kropp och att Camilla skulle vara
borta ett tag. När vi gick i feman så hade Camilla bara hälsat på några få
tal gånger. Vårterminen i feman hände något som ingen var beräd på att få
veta vår nu-varande lärare skulle börja lektionen, det var efter mat
rasten. Hon sa att alla skulle vara lugna för det är något viktigt hon
måste berätta och så kom det från ingen stans Camillas sambo är död. Dog i
mårse. Jag blev chockad och bara satt på min stol jämfört med Jerer var jag
lugn han bara hopp från stolen och gav i från ett konstigt pustande. Alla
förstog att nu ser vi inte Camilla något mer dena termin. Det blev som en
stor deprition hade vält över klassen, så var det i en månad ungefär. Vi
fick skriva dikter till henne.
Jämfört med den andra feman så var vi den konstiga klassen som hade problem
och dom änglar som gjorde precise allt duktigt. Vi var ett hårdrocks band
galna och tokiga och dom som en orkester som spelade lugn och pryd musik.
År 1999 var ett år med nya upplevelser. Vi hade en förliten skola och dom
hade inte råd att bygga ut skolan. Sedan var det tänkt att dom skulle köpa
två lägenheter och slå ut väggarna så att det blev ett klassrum, men då
hade det blivit förlångt att gå till maten och gymnastiklektionerna och så
var det också fördyrt. Dom kom också på en ide att ha ett klassrum i fredas
fritidsgård och så blev det. År 1999 var det ett klassrum i fritids gården.
Det var inte bara vår klass utan den andra sexan. Vi var alltså femtio
elever i ett stort klass rum.
Det är väldigt många vuxna som har klagat över att det var så många i ett
och samma klassrum. Jag tycker att en sådan stor förändring var bra. Fast
det var inte bra för vi fick inte lära känna Eken (det var så den andra
sexan hete) så mycket, inget alls igentligen vi gymp aldrig till sammans.
Vi delade av klassrumet så att det var sex bord och Eken hade tre och
tallen tre. Dom satte oss inte till sammans med någon iden andra klassen.
Vi kunde ju ta och försöka men ingen vågade. Under det året vi var där hade
vi rätt kul. Dom placerade oss så åtta elever fick dela på ett bord. Mitt
bord hete mars.
Nu när jag sitter här år 2003 och tänker tillbaka längtar jag faktiskt
tillbaka. Jag ångrar faktiskt ingenting och det gör mig glad och stolt. Ett
år efter jag slutade Björktorpskolan så hade Camilla hunit flytta tillbaka
till Skåne och seda flyttat till Kaliforninen. De åren på låg- och
mellanstadiet har varit veldigt omtumlande och roligt.
Mina skolår
Texten är skriven på dator
De tre åren har snart gått. 3 år. jag viskar orden tyst för mig själv, det
låter overkligt. Tre år har jag haft lektioner i samma salar, haft samma
lärare och samma skåp.
Hur tråkigt det än låter så har jag knappt hunnit känna av det. Allting har
gått så himla fort. Jag minns första skoldagen. Den var så spännande, man
var så obekant med allt och alla. Åren har gått fort men ändå har dagarna
känts som evigheter.
Jag går till skolan, samma väg. Vägen det alltid varit och alltid kommer
att vara så länge jag går här. Det är kallt och jag fryser, jag tappar
känseln i fingrarna, kan inte röra mina läppar och mitt ny duschade hår
blir som istappar. Vägen känns lång, längre än vanligt.
Jag börjar småspringa, snart når jag skolan, värmen.
Ordet skola tar upp både lyckliga o jobbiga tankar. Mest jobbiga för min
del.
Alla andra i klassen tycks inte känna av detta, dem ser så lyckliga och
problemfria ut.
Jag går till skolan med ett tvång visst är det ett MÅSTE att gå i skolan,
men när man inte skött den som jag gjort, så är det inte roligt längre, jag
önskar att jag kunde göra allting ogjort.
Men det går ju inte, det är omöjligt. Jag tänker tillbaka på de jag gjort
eller rättare sagt inte gjort, och ångrar mig. Önskar jag kunde spola
tillbaka tiden och förändra allt, göra läxor, gå på lektioner. men det går
ju fortfarande inte. Jag vet att jag borde tänka framåt istället för bakåt,
att tänka bakåt får mej att falla längre ner mot marken.
Men bilder går inte att suddas ut.
Så som tankar inte går att sluta tänkas eller känslor att sluta känna.
Detta är något man påminns om och alltid kommer att påminnas om så länge
man går i skolan. Men ordet skola tar inte bara upp jobbiga,dåliga och
besvärliga minnen, utan också en del lyckliga, det har alltid hänt något
roligt på lektionerna, något som man kan tänka tillbaka på och skratta,
något som kommer följa mig livet ut. För visst har jag den underbaraste
klassen, dom är inte bara klasskamrater utan också underbara vänner som
alltid ställt upp, alltid funnits där för en och alltid hjälpt mig. Hur jag
än skött mig.
När jag tänker tillbaka till första året, sjuan. Så kan jag inte låta bli
att le, det var inte bara första skoldagen utan det var också då allting
började, smink, tuffa kläder och tufft beteende. Man ville bli en i
mängden. Betygen var då bra. Man kände ju ingen då och ville göra ett gott
intryck. Men tråkigt nog så förändras man, men måste gå igenom den jobbiga
perioden, många går igenom den men är det ett måste? För varför känns det
som om det bara är jag som gör det? Och hur länge ska den vara? Jag vet
inte hur den började bara när den började. Det var i andra året,åttan. Man
började smått skippa några lektioner. Sedan blev det värre och värre. Som
cigaretten, det börjar med några gånger i veckan, men slutar med att man
blir beroende.Jag antar att jag föll för grupptrycket, så som annat folk
gör för sprit och knark. Man är dum, man låter sig övertygas. ”Att missa en
lektion är väll inte så farligt.” Sedan ångrar man sig men gör ändå inget
åt saken. Men sprit, knark och cigaretter är väll ändå värre. eller? Skolan
är ju framtiden och går man inte till skolan..så blir det väll ingen
framtid? Så det kan med andra ord inte jämföras. Inte enligt mig, visst har
droger och alkohol den kraften att kunna döda en människa. Men att inte
sköta skolan och sedan börjar bry sig när det är försent då dör
inombords,sakta och långsamt. För man har låtit det gå för långt och inte
insett att saker man gjort varit fel förräns det varit försent.
Och sen kommer tredje året, nian. Då det är meningen att man ska kämpa,
kämpa och kämpa. Och fortfarande har man inget ork i kroppen, bara viljan,
men den tycks vara för svag.
För fortfarande har man inte ändrat på sig, men är den man varit sen man
började förstöra för sig själv. När och hur kommer det att sluta? I sagor
slutar det alltid lyckligt men hur blir det när man lever i en mardröm då?
Ingen vill väl vara med någon i flanellskjorta? Kanske för att barn är
grymma? Kanske för att jag aldrig gillat att bli styrd av någon annan?
Kanske för att jag alltid haft så svårt att anpassa mig efter regler jag
inte själv satt upp?
Det finns en mängd tänkbara anledningar till varför jag aldrig trivts
särskilt bra i skolan. Förmodligen är det därför mina minnen fran tidiga
skolår präglas av olyckor, mobbning, tårar och ensamhet.
Som till exempel den gången Mimmi Pigg-klänning|tjejerna lekte djurpark på
fritids och jag, lite förläget, undrade om jag kunde vara med.
”Eller?..kanske..?” och svaret som kommer efter att de tittat runt på
varandra, himlat med ögonen och sedan nickat i samförstånd ”Ehh..Vi leker
djurpark och det finns bara en roll kvar, du får vara silverfisk!” Hur jag
med gråten i halsen stängde dörren igen och försökte göra mig osynlig. Att
jag inte förstod varför jag inte fick vara med på riktigt, de hade ju varit
mina vänner. Senare förstod jag väl ett och annat, ingen ville vara med en
blyg stackare i flanellskjorta som flackade med blicken jämt och ständigt.
Större delen av mellanstadiet var även det en plåga, jag var ostimulerad,
hämndlysten och ledsen. ”Tjejgrupper”, skolpsykologen och klassbyte var,
och är fortfarande, mellanstadietiden för mig. Min högstadietid har varit
relativt okomplicerad. Invasionen av nya elever i sjuan bidrog visserligen
till en del förvirring, snobb-snobbismen bredde ut sig, vilket kändes
ganska obekant, de flesta av mina tidigare klasskamrater bodde ju i
Frilundens ghetto eller uppe på Åsen i fula servicehus|liknande byggnader.
Men helt plötsligt bodde alla på den så exklusiva Vallavägen. Det var lite
konstigt.
Såhär i nian känns det ändå som om jag kommit någonstans på vägen.
Jag har fler vänner utanför skolan som uppskattar mig, trots en hel del
brister. Kanske beror det på att de är äldre och mognare än vad jag är och
därför kan bortse från saker och ting. Jag tror inte att man kan leva så
mycket roligare och intressantare som femton/sexton|åring än vad jag gör
just nu så jag känner mig nöjd.
Tyvärr har nog detta skapat ett ointresse för andra saker, jag vill leva
bara och inte tänka på så mycket annat.
Motivationen för skolan har skjunkit och jag önskar verkligen att den vore
högre. Kanske skulle den öka om jag fick arbeta med något som stimulerade
mig i skolan, lära in saker på olika sätt och så vidare.
Att sitta och träna inför ett prov är inget sätt jag lär mig något genom,
då jag är så otroligt rädd för att misslyckas att jag blir fullständigt
apatisk och inte kan göra något överhuvudtaget. Jag tror det handlar om att
ett bakslag kan få mig att stanna upp och börja glida tillbaka till en tid
där allt var jobbigt och jag bara grät. Kanske är jag rädd för att bli en
silverfisk igen?
