Jag kommer bara ihåg lite av det första skolåret. Jag kommer ihåg att jag
hade längtat jätte mycket efter att börja första klass. Det var en varm
morgon och jag var jätte nervös för att få träffa min nya fröken Kerstin
Karlsson, men klassen var inget att oroa sig för, dom hade gått med på
förskola också så jag visste redan hur alla var. Första året var det lungt
och skönt men när vi började andra klass så fick vi en ny elev. Hon var
fruktansvärd jobbig och betedde sig inte normalt. Hon sprang omkring på
borden och skrek och slängde omkring allt som hon fick tag i. Hon har varit
riktig jobbig hela tiden och hon är lika jobbig än idag. I tredje klass
kommer jag faktist inte ihåg nått. Men i fjärde klass fick två nya lärare
Lasse och Pelle. Dom var mycket snälla mot en om man själv var snäll mot
dom. Men det fanns vissa som inte var mot dom och dom hade det inte så kul
mellan årkurs fyra till sex. I sjuan fick vi en ny lärare som hette Sofia
och var från Växjö så hon pratade lite roligt tyckte vi. I sjuan hade vi
mycket prov och läxor så man kunde inte vara med kompisarna lika mycket som
förr men åttan blev värre än sjuan. I åttan fick vi nya lärare igen Anette
och Magnus. Men efter några månader så sjukskrev Anette sig och hon har
inte kommit tillbaka än. Men Magnus har klarat av oss ändå eftersom han är
en bra lärare och mycket sjusst som kompis. Det roligaste året har varit i
nian när vi åkte t.ex. till sälen, Folketspark. Det känns tråkigt att lämna
alla vänner och lärare men ändå rolig eftersom man träffar nya ju. Men jag
kommer alltid att minnas vår klass och dom snygga brudarna.
Etnicitet: Själv invandrat
Att byta skola
Eleven markerar varje nytt stycke genom att både byta rad och att göra
ett indrag När jag gick på slutet av tvåan och vi bodde i Mölndal,
Göteborg, fick min pappa veta att han fått ett jobb i Norge. Och min familj
ville flytta, naturligtvis. Jag ville också flytta till min hemland, men
jag vil|le inte lämna alla mina kompisar.
Jag kom till skolan i Norge och gick som sagt på slutet av tvåan. Första
dagen var jättespännande, men jag visste att mina föräldrar var där med
mig. Jag stog i korridoren och väntade på läraren. Helt plötsligt kom det
massa elever. Troligen mi|na blivande klasskamrater. Alla tittade på mig
som om jag hade gjort något fel. Äntligen kom läraren och visade mig
klassrummet och min plats. Jag skulle sitta bredvid två killar, som jag
inte kände. Sen började läraren prata, på svenska naturligtvis, jag var ju
i en språkbadklass, som skulle betyda att jag skulle ha de flesta ämnen på
svenska.
På rasten skulle mina klasskamrater visa mig skolan. Nästan alla tävlade om
vem skulle visa mig skolan. Jag valde de mest snällaste flickorna. Och från
den dagen har jag haft de mest finaste och ärligaste människorna som mina
vän|ner. Men jag visste att dagen jag skulle flytta tillbaka till Sverige
skulle komma nån dag.
Sex år senare kom min mardröm. Då fick jag veta att min pappa hade fått ett
bättre jobb, i Finland. Jag kunde inte röra mig när jag hörde det. Allt jag
tänkte var att jag skulle förlora alla mina vänner. Nästan varje kväll grät
jag bara. Tur att jag hade vårterminen i Norge kvar. Jag skulle vara så
mycket som möj|ligt med mina vänner. När flyttet närma|de sig skulle mina
vänner ha en fest för mig. Vi övernattade hos mig. Vi hade köpt allt
möjligt. Vi skulle äta godis och chips och dricka coca cola. När klockan
var tio på kvällen skulle vi börja titta en skräckfilm, som vi hade hyrat.
Då sa mina vänner att de hade en present för mig. Jag öppnade paketet och
fick se en fint lakan. Alla mina vänner hade ritat och skrivit på lakanen.
Den var den fi|naste presenten jag aldrig fått.
När sommaren var nästan flyttade vi till Haparanda. Vi hade köpt ett hus i
Seskarö, som skulle bli mitt ny hem. Vi fick alla våra grejer dit till vårt
hus och jag skulle sedan på kvällen sova i en främmade plats. Nästa dag kom
det fem tjejer, som fråga|de om jag ville komma ut. Jag tyckte att de var
helt okej och gick med dem. Men när de började prata visste jag att det här
skulle bli svårt. Språket var helt annorlun|da än vad jag tidigare hade
hört. Jag tänkte att: ”hoppas jag skulle bli van vid det”. Två veckor
senare när jag kom till skolan var jag helt förskräckt. Jag kände ingen
från min blivande klass. Eleverna kom och samma sak som på tvåan hände,
fast nu var jag på nian och mycket äldre. Men på insidan av mig bodde
fort|farande ett litet barn. Då kom lärarna. Jag satt på en bänk och
väntade. Nu skulle lärarna presentera mig åt klassen. Som tur behövde jag
inte prata mycket. Men alla tittade på mig i alla fall. Det här skulle bli
ett mardröm för mig. Vad jag än gjorde ingen skulle väcka mig från det. Mot
slutet på dagen lärde jag känna några från min klass. En av dem bodde också
helt nära mig så jag kunde gå med henne. Senare har jag lärt känna mera
människor och nu har jag vänner. Men fortfarande saknar jag mina vänner i
Norge jätte mycket.
Något positivt kan jag hitta. Man lär känna nya människor och man skapar
nya minnen med dem. Och man kan ju alltid gå tillbaka i minnen och tänka de
bra minnen, som jag skapat med mina vänner i Norge.
Snart ska jag gå till gymnasiet och då måste jag byta skola igen.
Slut!
VG
Min syn på skolan
Hej
Jag har gått i skolan i snart nio år och jag har fått vara med om både
negativa och positiva upplevelser.
Det som jag tycker behöver mest förbättring i skolan är maten. Under hela
min skoltid är det det som jag aldrig har varit riktigt nöjd med. Även om
det har gjorts förbättringar genom åren med grönsaksbord, fil och
vegetarisk rätt som tillval.
För mig är det matens kvalitet som borde bli bättre. Den är smaklös och jag
njuter inte direkt av maten. När jag sätter mig till bords, äter jag endast
för att jag har vanan och är hungrig. Men jag är ytterst sällan mätt när
jag lämnar matsalen. När man har ätit dåligt mitt på dagen blir man trött
och hängig och orkar inte med eftermiddagen.
Veckorna innan jullovet hade klassen till uppdrag att göra egna
dokumentär|filmer. De kunde handla om saker som man ville förändra eller
förbättra. Jag och mina kamrater ville förbättra skolmaten, så vi gjorde en
dokumentär om det.
Vi gjorde intervjuer med elever, rektorn, skolintendenten och husmor.
Större delen av eleverna tyckte att maten inte var tillräcklig.
”Maten smakar skit” uttryckte sig en elev och flera höll med.
Jag tycker att maten är ljummen och ibland kall. Att äta varm mat är för
mig en självklarhet och det skulle vara en enorm förbättring.
Det sker mycket vandalismen på skolan och det gör en stor påverkan på
skolmiljön. Jag tycker att man borde skärpa reglerna och informera elever
bättre om nedklottring och nedskräpning, så att de förstår att mycket
pengar från skolans budget går åt till vandalismen.
Jag har även upplevt orättvisor mellan matte, no klasserna och de övriga
klasserna i högstadiet på skolan. De prioriteras på olika sätt.
De får till större delen bättre lärare och de får sitta på den ”övre” delen
av matsalen och varje termin tilldelas almenackor till dem medans vi andra
får pappershäften, som vi ska planera i under en hel termin.
Skolledningen påstår att vi andra då sparar pengar till klassresor men det
litar jag ytterst lite på.
Vår klass har hittills endast fått åka till Karlshamn, men den resan
betalade vi själva för.
Jag tycker att skolans lärare är bra men den första tiden på högstadiet
hade vi en rad vikarier i engelska. Jag kände att jag tapp|ade mycket av
den engelska grammatiken och man tog inte engelskalektionerna på allvar.
Vikarierna var ofta inkompotenta och en av dem kom bakfull till lektionen.
Skolan borde se upp med vissa vikarier som de anställer. Det är en tid som
jag aldrig kommer att få tillbaka.
Men det finns förtjänster på skolan. Jag trivs med mina kamrater och
lärare, vilket är viktigt för att man ska må bra. Jag har inte märkt av
särskilt mycket mobbing på skolan och jag tycker att det är bra att det
finns en kurator på skolan för de som behöver prata med någon.
Det är en bra läroplan och jag uppskattar verkligen att vi elever får
själva vara med om och bestämma planeringen av terminen. Eget ansvar är
viktigt inför framtiden och det tycker jag att vi får.
Att vi har betyg är för mig viktigt för då känner jag att jag har ett mål
som jag strävar efter under terminerna. Men man borde tilldelas betyg
tidigare i skolåren så att man blir förberedd och tränar sig inför
framtiden.
I grunden trivs jag bra i skolan, men det finns förbättringar och dessa som
jag har nämnt skulle göra min- och andras tid bättre på skolan.
Tack på förhand
Lära för livet!
I vårt häfte finns en artikel ”Extra idrott på schemat ger
bättre betyg”. Jag har läst den med stort intresse. Den handlar om en skola
i Stokholm. Förfataren skriver att eleverna på den skolan har de högsta
betygen i Stokholm. Varför? Jo, de arbetar med speciell modell där kan man
välja mer idrott men också ett ämne som man behöver hjälp med.
Efter att ha läst den här artikeln vill jag dela med mig av mina
egna erfarenheter och åsikter.
Jag tycker att den här artikeln var toppen. Mitt bästa ämne i
skolan är idrott. Det är viktigt att förstå att vi alla behöver röra oss
för att må bra. Sport ger dig inte bara bra betyg det ger dig mer.
Jag shjälv var i en sport-klass där vi tränade handboll och jag
måste säga att det var min bästa tid i livet. Jag träffade trevliga
mäniskor med samma intresse som jag. Vi är fortfarande bästa vänner.
Det är jätteroligt att spela match. Ofta vinner vi men ibland förlorar vi,
men det viktigaste är att ha roligt och varit tillsammans.
Visst finns det sporter som är farliga för hälsan t. ex boxning,
men jag tycker att sportar man lagom är det bra för kropp och själ. Det
gäller alla sporter.
Det är min sista termin i grundskolan och jag har bott bara en
kort tid i Sverige så jag måste arbeta mer än de andra. I framtiden vill
jag bli farmaceut så man behöver plugga mycket och det gör jag.
I min uppfatning mina fina betyg beror på att jag trännar
handboll två gånger i veckan. När jag är i gymnastikhallen glömmer jag mina
problem. Det är så shönt att ta det lungn och bara spela.
Det är många possitiva saker med att träna. Jag brukar bli
frisk, glad och bara väntar på nästa handbolls träning.
Barnen tycker om att titta på TV eller spela på datorn. De mår
inte bra och orkar ingenting
Idag har många, barn och vuxna, problem med övervikt och med
hälsa. Orsaken är att de vill inte röra sig.
Det är viktigt att förstå att vi alla behöver röra oss för att må bra.
Slutligen vill jag säga att det är bra att ha möjlighet att göra
i skolan vad man tycker om.
I min uppfatning det är lättare och roligare att gå till skolan, när det
finns ämnen som intresserar dig.
Shjälv tror jag att det kommer att bli mer och mer skolor som
vill ge dig bättre möjligheter att utveckla dina intressen, att läsa och
träna samtidigt.
Att byta skola
Jag saknade min pappa otroligt mycket den där fredagskvällen. Jag satt där
i mörkret, med TV:ns sken lysande mot mig och tittade förbryllat på Björne
som stod och flina, väntade förhoppningsfullt att de tecknade figurerna
skulle komma upp. För jag hade lärt mig, att ifall jag hade annat roligt
att tänka på och skrattade åt något så var det svårare att tänka på pappa.
Han skulle komma imorgon, det visste jag, och jag hade redan börjat fundera
på vad vi skulle hitta på.
Kanske skulle vi gå ner till hamnen och titta på de gigantiska
fraktfartygen som kom från fjärran länder för att lämna sina varor, eller
rentav gå ner till parken och köra min lilla radiostyrda båt. Plötsligt
blev TV:n svart och jag väcktes ur mina tankar
Va?! sade jag tyst till mig själv med min pipiga röst
Va? ekade det i huset, va?
Jag vaknade med solen skinandes i ögonen, reste mig långsamt upp i soffan
och tittade mig omkring. Rummet badade i solljus och i köket stod pappa och
mamma och log mot mig.
– Hej pojken min hörde jag mamma säga samtidigt som pappa började krama om
mig, och i det ordet ”ögonblicket” är överstruket visste jag att jag
aldrig mer ville låta pappa lämna oss.
Nere i sandlådan kunde allting hända ifall man hade tillräckligt med
fantasi. Min bästa kompis och jag lekte med våra minibilar i sanden och
körde runt med dem. Vi hörde en balkongsdörr öppnas högt upp i en av
lägenheterna och vi visste precis vad det betydde.
– Kim, vi ska äta nu!!!
Min kompis Kim reste sig upp, plockade upp sina minibilar och sprang iväg
mot porten som ledde in till de långa trapporna. Han skuttade där över
gräset och jag började känna att jag faktiskt avundades honom. Han hade sin
pappa hos sig hela tiden.
Långsamt började jag resa på mig. Det var ingen ide att vara kvar här och
jag började dra mig hemåt.
När jag steg in i hallen och försökte sparka av mig skorna hörde jag hur
mamma och pappa diskuterade febrilt. Pappas röst lät hoppfull, men min
mammas, med en liten utländsk brytning lät lite tveksam.
Jag steg in i det stora köket och såg att det skulle bli spaghetti med
köttfärssås. Jag blev gladare i sinnet med tanke på att det skulle bli god
mat, men jag undrade fortfarande vad mina föräldrar diskuterade om.
– Varför skulle vi inte!? hörde jag min pappa säga
– Men tänk på lilla Martin, det måste ju vara svårt att byta skola när man
är så liten, det vet du ju själv!
Plötsligt blev det tyst, de hade uppenbarligen hört mig där jag stod vid
dörren tyst som en mus och intresserat lyssnat till deras diskussion.
– Hej, sade de båda i mun på varandra.
– Redan här?, sade pappa glatt.
På kvällen, när jag lagt mig och kurat ihop mig under duntäcket med
sänglampan tänd kom pappa in i rummet Med sin ständigt muntra, men lite
trötta röst berättade han att vi skulle flytta till Göteborg.
Redan efter sommarlovet.
Mitt första riktiga sommarlov någonsin.
Göteborg, tänkte jag. en stad större än malmö. Hur skulle det gå? Jag
skulle ju gå vilse i folkvimlet och aldrig mer hitta tillbaka till
tryggheten.
Jag kände paniken växa inom mig. Lämna Malmö!? aldrig!
Ett par veckor senare, dagen då min första skolavslutning utspelade sig,
kom att bli en av de värsta.
Vi hade stått ute i solskenet och inandat den ljuva sommaren med fåglarna
kvittrandes runt omkring oss och sjungit sommar visor Vi hade blivit en
aningen solbrända på våra fräkninga ansikten den dagen, men det brydde vi
oss inte om, för man kände glädjen från alla de andra hundratals barn som
också de inväntade sommarlovet, och man kunde inte hindra sig från att visa
ett litet blygt leende på sina små läppar.
När vi gått in i det svala klassrummet och bokstavligen räddats från solens
varma strålar lyssnade alla tålmodigt på frökens avskedstal.
Då, när jag minst anade det, drog hon upp att jag aldrig skulle komma
tillbaka till klassen.
Hela världen störtade samman. Jag hade undvikit att tänka på det, just det,
att jag aldrig skulle få återse mina klass kamrater. Att aldrig få återse
min bästa kompis. Att aldrig få återse den skrikande vaktmästaren. Att
aldrig få återse den snälla fröken. Allt det gjorde att jag brast ut i gråt
och ingenting kunde få det att bli bättre.
Hela sommarlovet gick jag runt och tänkte på det. På båtresan tänkte jag på
det, under alla tidslösa bilresor vi gjorde tänkte jag på det.
Det kunde inte gå en sekund utan att jag tänkte på det.
Hur skulle det bli?
Huset vi flyttade till var stort.
Mina föräldrar hade redan packat upp det mesta men det fanns fortfarande
lite kvar.
Att packa upp saker fick mig att tänka lite mindre på den nya skolan, men
för varje dag som gick växte min nervositet och jag blev alltmer orolig.
Jag hörde väckar Klockan ringa inne i föräldrarnas rum. Det hände
fortfarande att jag vaknade i sängen utan att veta var jag befann mig, men
det hände mer sällan. Det hade hunnit bli ganska ljust inne i rummet och
jag stirrade med trötta ögon på tavlan som min kusin målat åt mig. Den
föreställde ingenting, det var bara en svart målning med svarta streck kors
och tvärs. Rätt fin var den tyckt jag.
Plötsligt hoppar hjärtat upp i halsgropen!
Hjälp! Det är första gången jag skall till den nya skolan.
Mamma öppnar dörren till mitt rum, men märker att jag redan är vaken.
– Du ska äta frukost nu, säger hon glatt. Det är ju skola idag.
Jag sätter mig trött vid matbordet och tvingar i mig flingorna med mjölk,
jag slutar äta. Känner mig inte hungrig.
9.45 visar klockan i köket.
Mamma och pappa har tagit ledigt idag för att följa mig till skolan.
Jag tar på mig de nya, men redan smutsiga skorna och kliver ut i
solljuset.
Det är en varm, härlig dag, men det märker jag inte. Jag är orolig för vad
som kommer att hända.
– Det är inte så farligt, hör jag pappa säga, fröken är ju också ny, hon är
säkert lika nervös som du. alla är ju nervösa någon gång!
Sedan börjar jag skymta skolan, en byggnad i orangefärgat tegel. Inte så
skrämmande som jag först trott. Bäckaskolan läser jag hackigt på en skylt.
Det finns visst några grupper med barn på skolgården. De står i grupper,
pratar, viskar, pekar nyfiket på mig och viskar åter igen.
När jag går förbi en grupp blir det tyst. Jag känner mig obehaglig.
2A står det på ett fönster med klotter på.
– Här är det säger pappa
Vi stiger in i den svala korridoren där det står ännu fler barn i min
ålder.
Skolklockan ringer precis in och barnen som stått ute springer in.
Jag ramlar omkull i trängseln. En flicka trampar mig på handen och jag
rycker åt mig den.
Aj! säger jag
Flickan tittar på mig med oskyldiga ögon, även dem oroliga.
– Förlåt säger hon.
Dörren till klassrummet öppnas och alla knuffar sig in.
Jag stannar upp litet och slås av en tanke som gör mig panik slagen.
Var ska jag egentligen sitta?
Några pojkar ser mig och vinkar glatt.
De verkar snälla.
Jag börjar gå fram mot dem men ramlar omkull då ett krokben fälls ut.
Fniss från de omkringliggande borden.
Jag ville verkligen springa därifrån, jag har aldrig önskat något så
mycket. Men det var omöjligt.
Reser mig upp, finns inget annat att göra. Tittar mig omkring.
Fröken ler snällt mot mig och vinkar litet.
Jag sätter mig vid bordet med de snälla pojkarna och tittar osäkert på
pappa som ställt sig vid fönstrena som alla andra föräldrar.
Uppropet börjar och liksom den första skoldagen i mitt liv såg alla nervösa
ut.
Det här skulle nog gå bra.
Det verkade redan som om pojkarna skulle bli mina vänner, för en lång tid
framöver.
Mina skolår
Nu, när jag sitter här och reflekterar tillbaka på mina skolår, märker jag
att grundskolan har gått väldigt fort fram.
Om jag minns rätt, började jag skolan för nio år sedan.
Jag kommer ihåg min allra första dag i lågstadiet. En liten hjärtängslig
pojke, som jag var vid den åldern. Hade hela grundskolan framför mig.
Kompisar? absolut! det dröjde inte länge, förrän jag fick kompisar i stora
skaror.
Trot eller ej, men en av de kompisarna går nu i min skola. Ca. fyra mil
från min gamla skola.
Hur som helst, allting kändes tryggt, när jag väl fick kompisar.
Månaderna gick. Liksom åren, och jag började mellanstadiet.
I mellanstadiet började skolan på allvar. Då var det slut på den del av
skolan, som var rolig.
Istället började den hårda och jobbiga skolan. Och jobbigt är det än idag.
I dagens läge går jag i högstadiet. Mer förhärdad än någonsin, men ändå
roligt på något vänster. Jag vet inte vad som är roligt, kanske det att jag
snart ska gå ut nian, och börja gymnasiet.
Men innan jag går in på mina framtids planer. Vill jag berätta om mina tre
år i högstadiet.
De här tre senaste åren, har varit väldigt bra, men med allt gott medföljer
även något ont. I detta fall, tonvis med läxor, långa skoldagar, tidiga
morgnar, jaa, med andra ord kan man uttrycka dessa år, som allmänt
besvärliga. Men vad vet jag? kanske ligger det någonting bakom ”det allmänt
besvärliga”.
Jobbigt eller ej. Jag har upplevt mycket positivt också.
Jag börjar med årskurs sju.
Det året fick jag reda på att jag skulle få en lilla syster. Min lilla
syster har hjälpt mig under högstadiet.
På vilket sätt? jo, när det har varit som mest jobbigt med läxor och andra
negativa saker. Inte för att jag påstår att läxor är något negativt, men
dem tar ändå upp ens fritid.
Då hjälper min lilla syster mig, genom att bara finnas där.
Årskurs åtta och nio har i princip varit likadana, med undantag för läxor
samt nationella prov.
Men å andra sidan alltid ett år närmare gymnasiet och mitt drömyrke.
Mina planer för gymnasiet ser lovande ut. Det beror främst på att jag vet
vad jag vill jobba som när jag blir äldre. Jag har tänkt att bli polis,
d.v.s. jag har sökt in på samhällsvetenskapliga programet. Vad ska jag säga
om gymnasiet? Jag vet bara att gymnasiet är en treårig ”hållplats” på väg
till polishögskolan. Mer kan jag inte säga i nu läget.
Jag har tyvärr inget mer att tillägga.
Ni får veta mer om mitt framtida yrke i nästa nationella prov, som jag gör
i gymnasiet.
Att byta skola
Det var en varm sommar dag i Norge, en bit utanför Halden.
Jag hade just vaknat. Jag klev ut ur sängen och tittade ut genom fönstret.
Jag tittade på den stora mörka sjön som solen speglades i. Jag gick ut i
det varma sommar vädret. Man kunde höra fåglarnas sång, och det luktade
blommor i luften. Mamma ropade:
– Maax idag är det din första skoldag, du har väl inte glömt det.
– Det hade jag helt glömt. Hjälp! tänkte jag.
– Men det är väl inte måndag idag heller
– Jo det är det kom in och ät nu sen måste vi åka.
Det började pirra i magen, det kändes som om jag hade tusen fjärillar inom
mig. Jag skulle börja första klass, jag var stor nu. Så kändes det i alla
fall. Jag skyndade mig in i köket och käkade snabbt.
Jag kunde inte tänka på något annat.
Mamma väntade i bilen. Jag hörde hur hon skrek.
– Skynda dig nu Max skynda!
Jag tog med mig min nya ryggsäck och sprang ut till bilen.
Då plötsligt var vi framme. Vi klev ur bilen, då var det dags för upprop.
När uppropet var klart, öppnades dörrarna och alla började springa. Jag och
en kille som heter Ole krockade med varandra. Jag fick en bula en jättestor
bula. Tre år gick, inget speciellt hände lite bråk och tjafs i skolan.
Plötsligt en dag när jag kommer hem säger Mamma:
– Jag har fått ett jättebra jobb i Sverige och jag och Pappa har bestämt
att vi ska flytta dit.
Jag trodde hon skämtade med mig men hon var så seriös.
– Aldrig i livet! glöm det.
Jag sprang inn i mitt rum och började kasta, sparka och ta sönder saker.
Jag hade ju allt i Norge, vänner, släckt, till och med flick vän. fem
månader senare satt jag på en svensk skolbänk med ett litet utrymme under
bänken för att ha böcker och sånt i.
Det var väldigt svårt att smälta in i klassen, kommer från Norge och allt
det där, kunde ingen svenska. ingenting. Men alla svenska barnen var
väldigt snälla mot mig.
Lärarna var oxå väldigt duktiga.
Jag fick svenska vänner med än gång. Efter några månader hade jag en ny
svensk flickvänn. Men om jag ska jämföra Norge och Sverige så fick jag
till|baka allt jag förlorat i Norge.
Jag säger så här
– Borta bra hemma bäst!!!
Hoppas att du kan åka tillbaka till Norge igen någon gång. Det är väl
skönt att ha två länder att bo i.
Att byta skola/Att byta klass
Det första jag tänkte på när vi skulle flytta var: hur ska jag klara mig
utan mina kompisar? Men min mormor sa alltid till mig, du kommer få nya
vänner när du börjar skolan. Den skolan som jag gick i hette Syrenskolan
det var från åk 1-6, jag hade gått där sen i ettan och nu ska jag byta när
jag ska börja femman jag var jätteledssen över detta för att jag hadde alla
mina vänner där. Det var en liten skola där alla kännde alla. Jag trivdes
väldigt bra både med eleverna och lärarna. Jag visste inte hur det skulle
bli när jag flyttade till Helsingborg, jag hadde massa negativa tankar,
t.e.x. tänk om dom inte gillar mig, om dom är taskiga o.s.v.
Den dagen kom då vi skulle flytta till Helsingborg och jag var
jätteledssen, mina kompisar kom och sa hejdå till mig. Jag och min
lillasyster grät hela vägen till Helsingborg.
Men efter ett tag började jag trivas i Sofieberg jag fick nya kompisar
tillochmed innan jag började skolan, på sommar lovet.
Jag skulle börja eskilsminne skolan och jag var jättenervös. Jag gick dit
med mamma och min lillasyster. Först skulle alla samlas på skolgården och
sjunger eftersom det var första dagen efter sommarlovet. Jag var jätte
ervös hela tiden medans min lillasyster var jätte|glad. Efter en stund
samlades alla i klassrummet. Tjeje och killar kom fram och hälsa jag blev
jätte glad för första dagen hadde jag fått jätt många nya vänner.
Jag fick presentera mig inför klassen berätta vart jag kom ifrån osv.
Jag gick i eskilsminneskolan i ett år för sen skulle jag börja sexan i
Sofieberg men jag var inte orolig inför detta för att jag visste att jag
hadde mina vänner med mig.
Nu går jag i 9:an fortfarande i Sofiebergsskolan. Jag har gått här sen i
sexan och jag tycker att Sofiebergsskolan är den bästa skolan jag har gått
i hittills.
Slut
/Sandra
Min syn på skolan
Hej skolministern!
Min skola är en jätte bra skola fast på olika sätt. Bra lärare på olika
sätt och elever från olika länder.
Då ska ja ta upp det dåliga först i min skola för det är de vi vill ändra.
1. Klassrummen brukar vara lite smutsiga speciellt en sal, luktar svett
ändå om vi vädrar där. Och gardinerna e helt smutsiga.
2. Bamba maten är oftast go men ibland så finns det inte mat för dem som
inte äter griskött.
3. Lärarna på skolan, dem pratar inte mycket med varandra. Om elevens
frånvaro, förseningar och uppföranden.
4. Elever från andra skolor kommer hit och förstör glasrutor, hotar lärarna
och bråkar med resten av eleverna på skolan.
5. Skolans regler är helt ok för min del, men det finns lärare som gör
undantag för vissa elever när det gäller att ta av sig jackor, kepsar och
mössor. Det ska man inte göra, regler är regler och inga undantag ska
göras.
6. Klasserna är förstora, det finns 28 sittplatser i ett klassrum men
egentligen tycker jag att man ska ha mera klasser me mindre elever.
7. Arbetsmaterialet är inte alltid det bästa söndriga böcker får vi oftast.
För tillfället kommer jag inte på något dåligt mer. Det finns massor med
lösningar till att ändra det dåliga men allt kostar pengar och skolan har
inte råd.
Men sen finns det bra saker med på min skola.
1. Vi får ha på oss vad vi vill.
2. Vi får säga vad vi tycker.
3. Har bra omgivning i skolan av lärarna som man kan lita på.
4. Jätte bra skolsköterska.
5. Får göra det mesta på rasterna bara det är lagligt.
6. Om man inte lyckas med nått ha man mer chanser på denna skolan och göra
ett nytt bra resultat.
7. Vi har bra elevråd och kompisstödjare.
8. Vi har bra utrymme och har en bra sal där vi kan sitta och plugga.
Nu står det still i hjärnan igen. De var nog allt som sagt, bra lärare på
olika sätt, bra skola på olika sätt och elever från olika länder det kan
inte bli bättre.
Efter 9:an börjar jag en ny skola, på ett sätt är jag glad och på ett annat
sätt kommer ja sakna lärarna och den rollen man har just nu i skolan.
Min klass är inte världens bästa men den duger. Vi är ganska så bra
kompisar ändå om vi tjafsar ibland. Det finns några lite småstökiga
personer men visar man lite respekt så får man lika mycket tillbaka.
Det är en bra klass och jag kommer att sakna dem jättemycket.
Men jag får det minst lika bra på den den nya skolan som också kommer att
ha brister och förtjänster.
Men jag vill ha min skola som den är, allt kan inte vara bäst i livet vi
måste kämpa för allt vi har och det ska man göra i skolan med. Om allt är
bra då finns det inget roligt med skolan, det ska vara lite roligt med.
Men det ska inte vara stökigt och smutsigt, så länge man trivs så är allt
ok och det gör jag på Sofiebergsskolan.
Att byta skola
Att byta skola är det som om att man förlorat sinna vänner.
Man lämnar sinna kompisar lämnar sinna klass kammrater och lärare som man
trivs med. När man bytter skolan och få nya klass kammrater man kan inte
skoja med dom på samma sätt som dom gammla klasskammarater.
För att man känner ingen elever och lärare i den nya skolan. Man vet inte
hur lärare och eleverna är mot dig är dom snälla eller taskiga mot dig.
Man vet inte det från början man kommer sakna sinna gammla klass kammrater
tills du lära känna dom väl.
Efter ett tag kommer man glömma sina gammla klass kamrater man glömmer bara
dom som har varit taskiga inte dom som har varit snäll dom kommer man
aldrig att glömma.
det hännde med mig när jag byte skola jag glömmde bara dom som var taskiga
mot mig.
Det hännder alltid så när man byter skola.