Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 8

Min syn på skolan

Till skolminister Tomas Östros

Jag har blivit ombedd att skriva ett brev till dig angående den nuvarande
uppläggningen av skolan och hur jag senare i livet vill se hur det
utvecklas.

Jag tycker att skolans värld är relativt orättvis! Kanske det är
ömsesidigt? Lärarna behandlar eleverna orättvist och eleverna behandlar
lärarna orättvist. Det är i alla fall så jag ser det! Under mina 9 skolår
har jag sett många bra lärare och även många dåliga. Men jag har bara hört
om dåliga lärare!
Det tycker jag är tråkigt att höra, för det finns även så många bra lärare
man kan prata om! Så att de också får lite kredit. Skolan har också regler.
Vissa bra och vissa mindre bra. Jag kan ge exempel på några bra:
Att man inte får äta godis/dricka läsk på lektionerna. Det kan man väl lika
gärna göra före eller efter lektionen? Och sen så ska man faktiskt
koncentrera sig på lektionerna! Inte på godiset, utan på lektionen!
Min egna drömskola för framtiden ser ut som så att det är inte alltför
stora skolor med för många elever i varje klass. På så sätt kan eleverna få
bättre hjälp och då bildas också starkare band mellan elever och lärare.
Det ska också finnas relativt nya och nyligt uppdaterade läromedel så att
eleverna får rätt information för just det året eller året innan!
Rekryterade och kunniga lärare är också förstås väldigt viktiga inom
skolans värld! Lärarna ska då förstås också vara tålmodiga och snälla, men
ska också kunna säga ifrån.
Skolan får gärna erbjuda eleverna att åka på fler kulturella evenemang. Det
lär ju även eleverna av! Det är roligt samtidigt som att eleverna tar in
och lär sig t.e.x. teater eller ett uppträdande med sång e.d. Skolmiljön är
ju såklart också avgörande för ett barns skolgång! Man blir gladare och
piggare och mer alert av en bra skolmiljö!
Det är även viktigt att eleverna lär känna varandra och jobba ihop som par
eller grupper. Mest är det viktigt att tjejer ock killar lär sig att jobba
till sammans och samarbeta, eftersom att det kommer man göra livet ut.

Kära ministern! Jag hoppas att du tycker att mina förslag och åsikter kring
skolan är rimliga! Denna information är väldigt relevant för framtidens
skolungdomar!
Tack för att jag fick möjligheten att uttrycka mina känslor kring skolan!

Med vänliga hälsningar!

Inskannad version

Mina skolår!
Jag sitter hemma i köket och äter kvällsmat. Jag är orolig, för imorgon ska
jag för första gången börja skolan! ”för första gången” är överstruken,
oklart om det är eleven eller lärarens rättning.

Jag kan inte sova utan ligger och funderar över hur det kan vara på en
förskola. Är lärarna trevliga? Vilka ska bli mina kompisar? Hur är hela
klassen? Vika av mina tidigare kompisar ska gå i samma klass? Det finns
mycket att fundera på.

På morgonen nästa dag har jag en stor klump i magen. Jag vill bara ligga
kvar i sängen och sova. Jag vill inte till skolan. Men jag ångrar mig, det
kan ju vara roligt att träffa sina kompisar som man ska gå i samma klass
med enda tills vi går ut nian.

Jag stiger upp ur sängen och tar på mig mina kläder som mamma har tagit
fram till mig. Dom ligger snyggt och prydligt vikta på min fotölj. Jag går
ut i köket där mamma står och gör en macka till mig.
– Godmorgon stumpan! säger hon.
– Godmorgon!
– Är du nervös?
– Ja, jag vill inte gå till skolan idag.
– Men det måste du göra. Se så, här. Ta din macka och ett glas mjölk och ät
nu!
Jag gjorde som hon sa.
När jag var färdig så skjusade hon ner mig till skolan. Hon följde med in.
Hon var där hela dagen.
Jag var glad för det. Det fanns ju inga jag kännde där.

När klockan blev 8:30 började vi. Alla skulle sätta sig i en ring på golvet
och säga sina namn. Jag fick börja, sen var det en tjej som hette Hanna,
sen var det en som hette Emma, Karin, Zevjan (hon var ifrån Turkiet), Vedad
(var ifrån Bosnien), sedan fortsatte vi hela ringen ut. sedan fick vi rast
på en timme. Alla hade roligt utom jag, som satt i ett hörn och tittade på
när alla lekte. Plötsligt stod det en pojke framför mig och frågade om vi
skulle leka. Han hette Jon.
Vi satt på golvet och lekte med bilar, det var kul. Sen kom det en tjej och
frågade om hon fick vara med. Det fick hon. Vi lekte med bilarna hela
rasten.

Sedan skulle vi ha bild. Jag, Jon och en tjej som hette Hanna satt vid
samma bord. Jag ritade en bild där vi tre satt och lekte med bilarna. Jon
ritade hans hus, det blev fint. Det sprang två hundar utanför huset och
lekte. Hanna ritade sin kannin som var svart och vit. Det var trots allt
roligt i skolan. Jag längtade redan tills nästa dag när jag satt i bilen på
vägen hem. Så var det dag ut och dag in.

Sen när vi skulle börja ettan var det likadant. Vi började räkna matte, och
lite andra sådana saker som vi inte gjort tidigare.

Åren gick och jag skulle börja på mellanstadiet. Den dagen glömmer jag
aldrig, alla var nervösa över att börja fyran. Vi fick en ny lärare som
hette Gurli, hon var snäll, alla i klassen tyckte om henne. Hon var rättså
gammal, omkring 50 år. Ibland bjöd hon på godis! Det var nog därför alla
gillade henne…

När man väl kom upp till högstadiet trodde de flesta att de var tuffa och
gick omkring och kastade sina nycklar upp i luften och tog dem igen. Jag
och mina kompisar tyckte att det var så barnsligt, gå runt där och göra
”konster” med nycklarna.

I sjuan blev det mycket läxor, fast man visste att det skulle bli fler i
åttan.
Man har ju hört alla säga att i sjuan är det ”Hej! här är högstadiet”. I
åttan är det bara att sitta hemma och plugga. Och i nian så var det
repetion av allt i sjuan och åttan. Det var som dom sagt.

Vi har ju inte lika många prov nu som i åttan, men vi har ju Nationella
proven istället. Det kan man ju knappt öva på. Så det är inte lika jobbigt
nu som då.

När man skulle börja nian så träffade jag min pojkvän, som heter Patrik. Vi
träffades nästan varenda dag. Det blev jobbigt att ha både han och läxorna
i huvudet, men det gick bra. Han förstår ju mig och brukar förhöra mig på
läxorna.
Till sommarlovet tar han studenten och jag går ut nian. Så vi tänkte åka
iväg någonstans, men vi har inte bestämt var vi ska åka.

Nu efter nian har jag sökt in på Omvårdnadsprogramet som förstaval, som
andraval barn och fritid. Jag har inte bestämt mig riktigt än, men vi får
se vad det blir. Det blir ju omval sen om man ångrar sig.

Det ska bli roligt att byta skola, för man träffar nya kompisar, och det
ska bli gott och slippa sin gammla klass…

Inskannad version

Bäste skolminister,

Jag sitter just nu i skolan och försöker skriva ett nationellt prov i
Svenska. Jag kan välja mellan fyra lika tråkiga ämnen som inte säger mig
någonting.
Just nu sitter hela Sveriges nionde|klassare och svettas och försöker
komma på vad de ska skriva. En del av dem har ingen aning om vad som är
skillnaden på en krönika och en novell, en del av dem sitter och oroar sig
för vilket betyg de ska få. Andra kanske ser orden hoppa framför sig och
sitter och kämpar för att ens förstå uppgiften.
Vad gör du själv just NU? Det är ju ganska tidigt, du kanske ligger och
sover? Det hade jag gärna gjort själv, men vi har ju som bekant skolplikt i
Sverige.
På Pappret jag har framför mig står det att ”skolministern vill förändra
skolan”. I helvete heller!, tänkte jag först. Men jag känner ju inte dig
och det är möjligt att du faktiskt vill förändra skolan men jag undrar om
du är rätt person för jobbet.
Minns du någonting från din skoltid? Vet du något om hur det är att gå i
skolan idag? Vet du någon|ting om att ha dyslexi och behöva kämpa som en
gnu för att hänga med? Vet du någonting om att vara mobbad och inte våga gå
till skolan? Har du någon aning om hur det känns att få en
gymnasievalsblankett som det står ”ej behörig” på? Har du någonsin blivit
upptryckt mot en vägg och taffsad på av dina skolkamrater?
Skolan suger, skolministern! Vad tänker du göra åt det? Vad tänker du
göra för alla de som inte kommer att få god|känt på detta prov? (Mig, till
exempel? Jag har säker ”svävat iväg från ämnet” eller något).
Om jag får försöka mig på en gissning så kommer du inte göra ett skit – De
eleverna får väl gå på Ängagymnasiet ett par år och försöka få svenskbetyg
bäst de vill.
Jag har vänner som antagligen inte kommer att få betyg i ett eller flera
kärn|ämnen. En del av dem käkar hellre gift än går på Ängagymnasiet, varför
är det så?
För att detta inte bara ska bli en massa gnäll utan lite konstruktiv
kritik också så kommer några ”förslag på tänkbara förbättringar”:
Inför flextid! Jag vet inte hur dt är med dig själv men själ kan jag vara
ganska morgontrött och hade gärna gjort det här provet en timma senare.
Avskaffa betygen! Jag (och många med mig) vill slippa att hela tiden få
saker vi gör bedömda och betygsatta, Hur mycket säger egentligen betygen om
ens kunskaper? En av de intelligentaste människor jag känner har IG i alla
ämnen utom tre. Min mamma gick ut med etta i matte, idag undervisar hon
ibland i det. Kan vi inte få skriftliga omdömen i stället?
Ändra hela skolsystemet! (Det här tycker du säkert var ett förslag på en
otänkbar förändring istället men jag tror att det är vad som behövs). Jag
citerar än en gång det underbara provpappret med ”vi lär inte för skolan
utan för livet” Du får ursäkta mig skolministern men jag tycker inte det
känns som om jag efter snart nio år i skolan har de ”färdigheter och
kunskaper” som behövs för att klara mig ute i livet. Varför kan jag inte få
hoppa av skolan och göra någonting annat i ett år? Jag har för mig att det
behövs folk inom vården. kan inte ungdomar få göra praktik på ett
ålderdomshem eller liknande? Det blir ju två flugor i en smäll,
skolministern!
Jag vill ut i Världen, jag vill känna att jag gör något för samhället,
att jag behövs! Visst, det är säkert jätteviktigt att kunna ta ut
satsdelarna i en mening och att veta om magnesium är ett grundämne eller
inte (det är det va?). Men jag tror nog man skulle kunna lära sig en hel
del utanför skolan också.
Innan du avfärdar detta som patetiskt gnäll så vill jag bara tala om att
jag har hyfsade betyg, jag är inte mobbad, de flesta av mina lärare är
jätteschyssta, jag har kanske inte någon anledning att gnälla egentligen.
Vad gnäller jag då för? För att jag trots att jag inte har några direkta
problem är väldigt less på skolan. Då kan jag ju föreställa mig hur det är
för de som faktiskt har dyslexi, eller är mobbade eller fortfarande inte
lyckats skriva en enda rad på detta prov. Kan Du tänka dig hur det är för
dem? Jag hoppas det och jag hoppas att det är sant att du vill förändra
skolan. Förändra den rejält och från grunden i så fall. För som det är nu
så längtar jag tillbaka till dagis, fast jag alltid avskydde att göra
pärlplattor.
Med vänliga hälsningar

Inskannad version

Mina skolår
Jag började skolan när jag var 7 år gammal.
Jag tyckte att det var lite spännande att börja i första klass.

Men jag blev ganska snart retad för lite allt möligt. För jag blev arg
ganska lätt så dom tyckte att det var roligt att reta mig.
Ibland så blev jag mobbad av flera stycken killar. På lektionerna så kund
jag bli lite efter för jag kunde inte jobba lika snabbt som det andra. Jag
tyckte att det var ganska jobbigt i skolan för att jag blev efter i
böckerna och för att jag blev retad. Men ibland tyckte jag att det var
roligt i skolan för vi spelade spel och lekt lite lekar på någon timme på
en lektion. Jag trivdes ganska bra i klassen när jag gick i ettan. Men när
jag började i tvåan så blev det jobbigare. För att nästan varje dag blev
jag kallad för tjockkind av nogra killar som hette Tommy, Ingmar, Arvid och
några andra killar som jag har glömmt namnen på. Det var på rasterna när
jag tillexempel spelade fotboll med mina kompisar. Så naturligtvis så
skulle mina fiender vara med. För att dom skulle kunna reta mig för
tjockkind. Då kunde jag inte koncentrera mig på fotbollen. För jag blev arg
och ledsen. Så jag gick där ifrån och sa till en rastvakt att dom killarna
hade retat mig för tjockkind, Läraren gick med mig och sa till killarna som
hade retat mig att lägga av med det. Killarna bad om ursäckt. Jag blev lite
gladare för att dom hade sagt förlåt. Jag blev med på fotbollen igen och
spelade tills rasten var slut.

Man kan säga att jag blev retad från ettan till sexan.

När det hade ringt in så skulle fröcken läsa en bok för oss. Vi hade några
lektioner i veckan som fröcken läst för oss i en bok. Jag tyckte det var
roligt när hon läste för oss. För jag tyckte att boken var spännande och
rolig.

När vi skulle räckna så fick jag och några andra kompisar gå in till en
lärare som hjälpte oss som behövde lite mer hjälp. Hon hette Ingegerd. Jag
tyckte det var ganska jobbigt att räckna i vår mattebok. För jag hade det
svårt att lära mig talen.

När vi skulle läsa i en bok så fick jag också gå in till Ingegerd. Jag
tyckte det var jobbigt att läsa högt för jag hade det svårt att nöta in
orden jag läste. Jag läste inte lika snabbt som de andra gjorde. När jag
läste så gick det inte så bra för fröcken fick nästan hjälpa mig med varje
ord som jag läste. Jag stakade mig fram med nästan varje ord jag läste.

När jag började fyran så var det den värsta tiden för då började det en ny
kille i min klass. Han gick med ide gänget som hade mobbat mig. Han blev
boss i det gänget. Han retade mig hela tiden. Från fyran, feman, sexan och
lite i sjuan.

När jag kom till högstadiet så blev det mycket bättre för att jag började i
en liten grupp som behövde extra hjälp. Men jag hade otur när vi skulle ha
täslöjd. För vi fick ha det med min fiendes klass. Han retade mig
naturligtvis på träslöjde. Och jag blev jettearg på honom. För att han
retade mig. Jag sa till läraren och han sa till honom. Men när jag började
åttan så skulle han flytta.
När han hade flyttat så blev det bra. Jag tivdes i åttan och jag tivs i min
klass nu i nian också. Jag har en bra lärare som lär ut oss mycket bättre
än vad de andra lärarna hade gjort på Kullbergskola. Jag tycker det är lite
jobbigt i nian med alla nationela prov. Men annars så tycker jag att det är
skönt att gå sista året på grundskolan. Jag tycker det ska bli roligt att
börja gymnasiet.
Slut

Inskannad version

Mina skolår
Jag kände mig väldigt nervös och ängslig första gången jag for till skolan.
Visserligen kände jag nästan alla i min klass redan innan. Jag spelade
fotboll med en tredjedel av klassen och hade gått på dagis med de flesta.
Det var nog inte det jag var rädd för utan mer om jag skulle klara av
skolan. Jag märkte redan efter förta dagen att det inte skulle bli några
som helst problem. Ettan gick som en dans medans tvåan och trean också
gjorde det. Eftersom våran klass var en sportig klass, spelade vi fotboll
eller nigger på de flesta rasterna och vi vann dessutom Råbro cup i trean.
Det är en innebandy cup

Dagarna innan jag skulle börja mellanstadiet var jag inte nervös, jag kände
alla i min klass och var inte rädd att skolan skulle bli tuff. Jag hade
rätt, den var inte så jobbig. Jag behärskade alla ämnen och mitt favorit
ämne var idrott. Vi fick se Big Muzzy på engelskan och göra uppgifter
efteråt och prata om avsnittet vi såg.

På rasterna under mellanstadiet spelade vi nästan bara nigger på varenda
än. Det var mycket bråk och munnhuggningar när vi spelade för att alla var
oersig osäker om ”oersig” är rätt ord om bollen var inne eller ute.
Vi fick då gå till Margareta och Marit en gång i veckan för att reda ut
allt. Det fanns bara 8 rutor så att alla kunde inte vara med. När varenda
lextion var slut rusade alla ut för att få en niggeruta, men också för att
få en bra. Nigger var den klart mest populära leken på sommaren i vår
klass, ända tills vi gick ut mellanstadiet.

I femman skulle nationella proven gå av stapeln. För mig gick det inte
speciellt bra. Jag klarade mattens prov bäst. Jag kommer ihåg att jag
började få lite problem i Engelskan under årskurs 5, men inte några stora
problem.

I sexan gick det bra i alla ämnen förutom engelskan. Jag valde att gå i en
speciel grupp för att jag hade det svårt. Matten var mitt starkaste ämne
och idrott mitt roligaste. Vi regerade på ”teppan kullen” under vintern och
spelade som vanlig nigger på våren och hösten. I svenskan hade vi en bok
som hette lingva. Det var allas hatbok. När jag tänker tillbaka till den
tiden får jag rysningar i kroppen. Vi hade en vikarie som alltid sa att vi
skulle jobba i den och det var pest. Vikarien hette stefan och kallades för
”Steffe”. Han slog förövrigt sönder fyra pekpinnar för att vi var så
stökiga och olydiga.
Inför sjuan var jag nervös. Jag visste ingenting förutom vilka som skulle
gå i min klass. Det var 4 st från min förra klass. Jag hade inga problem i
sjuan, allt var lätt som en plätt. Vi hade inga betyg och inga svåra prov.
Jag lärde mig känna de flesta och jag blev dessutom mycket bättre på
engelska.

I åttan skulle vi få betyg i alla ämnen. Det kändes ganska spännande
eftersom jag aldrig har fått betyg. Det mästa gick bra och jag hade nio Vg
efter åttan Ett av mina vg’en var i engelska. Det hade jag aldrig kunnat
förutspått.

Nian har jag inte gått klart en, men hittilts tycker jag att det har gått
ganska bra. Jag höjde mig till vg i tre ämnen och sänkte mig i ett. Jag ser
fram i mot att börja på gymnasiet Det verkar spännande eftersom man får
träffa och lära känna fler människor och dessutom få mer idrott på schemat.
Jag har alltid älskat idrott och valde därför idrottsgymnasiet på
Tiljaskolan. Hoppas bara poängen räcker till.

Inskannad version

1. Mina skolår

Jag minns fortfarande min första dag i skolan.
Min mamma och pappa var med, eftersom att det var lite pirrigt.
När vi blev in släppta i klassrummet och vi hade ”suttit” oss ner på våra
nya platser, så presenterade våran fröken sig som Britt-Marie.
Hon verkade jätte snäll, så jag började att känna mig lugn nästan på en
gång Jag satt ner brevid två kompisar från dagis.
Våran första uppgift var att måla någonting som vi hade varit med om på
sommarlovet. Jag målade en bild på min familj på en bad|strand.
Pappa och Mamma låg och solade, jag och min lille bror lekte med våran hund
i vattnet. (på bilden alltså).
Sedan innan våran förstaskoldag var slut så fick vi barn en rosa keps var.
Så att alla andra elever på skolan skulle se att det var vi som var dom nya
”ettorna”, när vi var ute och lekte på rasterna.

Sedan var det dags att få en ny lärare igen, i åk. 4.
Då fick vi en lärare som hette Östen. Han var också jätte trevlig, så jag
kände mig än en gång lugn.
Men då när man börja fyran, så var man ju ”stor”, så då fick inte mamma och
pappa följa med.

Det var faktiskt mycket roligare lektioner i fyran, femman och sexan. för
att Östen var så påhittig.
Som en gång i sexan…Då fick vi såga isär ett älghuvud (eftersom Östen var
älg jägare). Det var nog det äckligaste jag har gjort. ”ussch!”

Och nu sitter man här, och har precis valt hur sin framtid ska se ut,
gymnasievalen.
Det känns lite konstigt, trots allt så går vi bara i nian, och har ändå
valt, till stor del, hur våra liv ska se ut i framtiden. Jag tycker att man
är för liten för den sortens val…

Det känns också lite konstigt att bli minst på skolan än en gång…
Jag kommer nog att sakna att gå på högstadiet, men det vet man ju aldrig
heller…Det kanske blir kul på gymnastiet. Vi får väl se hur det blir.

Inskannad version

Mina skolår

Tiden har gått väldigt fort nyss gick man i lekis och nu går man i nian. Av
lekis kommer jag ihåg att jag var otroligt nervös den första dagen, och att
jag redan då hade börjat gruva mig för mellan stadiet.

Då det gå några år och jag lärt känna mina kompisar började det att gå
mycket bättre i skolan. Men redan då började jag att gruva mig för
högstadiet. De som gick där såg ut att vara Stora och farliga. Men med
tiden blev det bättre och bättre. När jag gick i sexan hade jag blivit
mycket starkare inom mig och tyckte at det inte var speciellt att böra
högstadiet.

Högstadiet har också gått fort. Jag har lärt mig hur man ska plugga. I
sjuan var jag på gränsen på godkänt och nu har jag välgodkänt och upp mot
mycket välgodkänt. Jag har också lärt mig att välja rätt kompisar. Än så
länge har högstadiet varit den roligaste skolan. Vi har haft olika lärar.
roligare idrotts lektioner. mer turneringar och frilufts dagar.

Nu har vi just valt till gymnasiet och det känns väldigt roligt. jag känner
mig säker att jag kommit in på det jag sökt, det ska bli roligt att träffa
nya kompisar. Det är inte heller så länge tills jag får börja jobba och ta
körkortet.. Jag har sommar jobbat i två sommrar, snart en tredje. Jag ser
fram emot att börja jobb. efter tolv år i skola är man nog ganska less. jag
har nyss tagit skoter körkortet. jag har ocksa börjat övnings köra med bil.

Inskannad version

Mina Skolår
Nu så går jag i nian. Det som jag alldrig trott att jag skulle göra. Jag
kommer fortfarande ihåg sommarlovet till fyran. då jag skulle byta skola
för första gången i mitt liv.
Jag var inte så glad för vi var två klasser i Javaskolan som skulle börja
fyran. Ena klassen hammnade i en skola bara någon kilometer från där jag
bodde, och den andra ända borta i Vallsten. Vet inte hur det gick till, men
jag tror att lärarna bara satte sig ner och lottade vilka som skulle gå
var. Men tur i oturen så fick jag gå i Vallsten skolan med min bästa kompis
Jonas. Vi var med varandra sju dagar i veckan.
En dag i tvåan så kom det en ny elev till vår klass. Han förändrade nog
hela stämmningen i klassen. Alla började vara med honom för han var den
starkaste i klassen och han fick alltid som han ville.
Men värst var nog fyran, femman och sexan för vi fick alldrig någon riktig
lärare. Jag tror att vi hade ungefär fem lärare under den tiden. En av dom
var inte ens någon lärare utan en vikarie under en hel termin. Jag kan inte
komma ihåg att vi lärde oss så mycket under den tiden, på grund av att det
var så rörigt.
I sexan så bestämmde sig jag och mamma för att jag skulle nog inte
fortsätta att gå i den klass som jag hade gått i ända sedan ettan.
Jag vet inte hur jag kände mig när vi kom fram till det, men jag blev nog
inte så ledsen.
Någon månad innan jag skulle bestämma mig för högstadie skola så åkte mamma
och jag runt och letade efter en bra skola.
Vi kollade på många skolor och så gick vi på en visning av bjerke skolan.
Den verkade bra så jag sökte på den som första handsval, fast jag visste
inte om jag skulle komma in för att dom lottade vilka sökande som skulle få
komma in.
Men en kväll så ringde Kevin Lindgrens pappa hem till mig och säger att
Kevin och Gustav kom in på lottningen. Kevin är en kompis som jag har känt
ända sedan ettan och han hade sökt med mig.
Första dagen i sjuan så var det lite ”nervigt”, för jag kände ju ingen
(förutom Kevin) och så var det så många klass rum att hålla reda på, fast
det löste sig efter ett tag.
I sjuan så funkade det ganska bra med lärare förutom i NO. Där hade vi en
lärare som inte kom på våra lektioner och vi lärde oss absolut inget.
Förutom att det är bra att gå till tandläkaren två gånger i veckan.
I åttan så gick nog allt bra med lärare och skolan, bara det att dom skulle
börja renovera skolan och jag skulle få mina första betyg. Det känns
konstigt att skriva det här när jag snart ska få mina sista högstadie
betyg.
I nian så har det verkligen varigt struligt med lärare. Vi är inne på vår
tredje NO-lärare, och vi har fått en ny SO- och musik lärare, men dom
verkar bra så jag oroar mig inte.
Det är väl det jag har att säga ja eller skriva om min skolgång. Jag kan
nog sammanfatta med att säga att jag har lärt mig mer än vad jag tror fast
jag inte märker det.

Inskannad version

Mina skolår:
Enda tills man kom upp i fyran eller femman så var skolan en dans på rosor,
iallafall för mig. Man brydde sig inte så mycket om hur man såg ut och
speciellt inte hur andra såg ut. Alla lekte med alla alltid så var det
bara.

Jag var bara sex år när jag började skolan, alltså ett år yngre än alla
andra. Den första veckan i skolan var kanske inte en dans på rosor
iallafall. Jag inbillade mig att de andra barnen skulle tycka illa om mig
för att jag var ett år yngre, men det var självklart att ingen brydde sig
om det.

Jag och mina kompisar bytade tjej att vara kär i varje dag nästan. Jag
minns att jag en gång satt med två kompisar runt en brunn på skolgården och
spelade kula och jag pekade på en tjej som gick förbi och sade:
– Den tjejen skall jag vara kär i länge!
Så enkelt var det att bli störtkär.

En dag i fyran gick jag över skolgården ensam en dag. Jag var på väg mot
stora ingången till skolan, jag hade varit och hämtat min tröja som jag
glömt vid rutschkanan. Jag gick förbi tre killar som gick i min
paralellklass, jag sade inte hej eftersom jag inte kände dem så pass väl.
Precis innan jag kom igenom porten till skolan så skrek en av de tre
killarna som stog en bit därifrån:
– Jävla tjejtjusare!
Jag visste knappt vad ordet tjejtjusare betydde men jag förstod att det var
något elakt. Jag tog det inte särskilt allvarligt eftersom ingen människa
hade någonsin sagt något dumt till mig. Den dagen förstod jag att allt är
inte som det alltid har varit. Jag började titta mig om och såg att folk
hade börjat bilda gäng i klassen, gäng som bråkade med varanndra.
Jag har alltid varit en sådan människa som är kompis med alla. Det skulle
vara omöjligt för mig att välja sida.

Efter ett stort bråk mellan två gäng fick jag ett telefonsamtal på kvällen
av en som heter Cornelia. Hon sade att jag var tvungen att välja sida,
alltså vilket gäng jag skulle vara med i. Jag berättade för henne precis
som det var, att jag inte kunde välja sida. Vi pratade i över en timme utan
att komma fram till något.

Nu har livet nått en vändpunkt. Nu börjar folk delas upp i grupper, de som
anses vara tuffa och snygga i en grupp och de som anses vara fula eller
annorlunda i en grupp. Motvilligt blev jag placerad i den förstnämnda
gruppen. Efter en kort tid hade man börjat vänja sig vid grupperingarna.
Jag vill inte påstå att jag var ett änglabarn som aldrig sa något dumt till
någon för det gjorde jag.

Grupperingarna har funnits med ända tills nu. Först nu i nian börjar folk
bli vuxna och förstå hur löjligt det är att bråka med folk utan anledning
eller bara för att de råkar se mindre bra ut än vad de själva gör.

Om man ser sig om idag så ser man att barn börjar vara taskiga mot varandra
redan i tvåan eller trean. De får inte vara barn särkskilt länge. De får
inte uppleva den ofattbara känslan av att inte ha några bekymmer alls så
länge som vi fick uppleva den, och inte minst hur länge våra föräldrar fick
uppleva den.
Då kan man tänka på hur nästa generation barn kommer att ha det.

Jag har haft turen att hamna rätt under hela min skoltid. Jag har sett hur
andra har hamnat och kan därför säga att jag har hamnat rätt. Jag har haft
bra lärare enda från första klass tills nu.

Det är i skolan man lär sig alla bra och alla dåliga sidor med livet. Man
kan inte välja att inte lära sig de dåliga sidorna eftersom de finns alltid
där.

Jag har alltid varit just en ”tjejtjusare”. Själv ser jag inte det som
något negativt men det har det varit vissa som har gjort. Av någon
anledning har jag just därför blivit kallad homosexuell av vissa killar.
Men det var inget att ta åt sig av eftersom det var populärt en tid att
kalla heterosex|uella killar för bögar.

Man måste säga att skolan har varit en otroligt lärorik plats där man har
fått lära sig meningen med livet.

Saker som händer utanför skolan som till exempel dödsfall har en stor
inverkan på livet alltså också skolan. Därför måste lärare respektera
elevernas privatliv. Även på den punkten har mina lärare lyckats.

Inskannad version

Hej Skolministern! Polhemskolan, Malmö
Jag heter Malin Hartau och går i klass 9 på Polhemkolan i Malmö. Jag tycker
att det är ett väldigt bra förslag av dig/er att förändra grundskolan. Lika
bra tycker jag det är att du frågar oss som har gått i den i nio år. Nästan
alla har väldigt många vettiga synpunkter. Jag själv har gått på tre
väldigt olika skolor i dessa nio år.
I ettan till trean i en bland-klass (en 1-3:a). I fyran bytte jag och alla
mina kompisar från samma årskurs och klass till en helt nybyggd montessori
skola, men fortfarande kommunal. Där gick vi först i en 3-5:a och sedan i
en 4-5:a.
Efter det, när det var dags att börja sexan delades vi upp i olika klasser
och kom på helt vanliga högstadieskolor i en helt vanlig klass.
Så har min grundskoletid sett ut och efter den tiden har jag ganska mycket
åsikter om vad man kan förbättra, men också vad man bör behålla och jobba
vidare på.
Jag börjar på vad som är och har varit sämst: betygsystemet!
Det är helt galet att det bara finns tre nivåer på godkänt.
Betyget G – godkänt är alldeles för stort och det finns ingen chans för
lärarna att göra det någorlunda rättvist. Jag har aldrig hört någon säga
att det är bra, varken lärare eller elever. Det tycker jag är det första ni
ska ändra på!
Nu när jag har sagt (skrivit) det kan jag berätta om något jag tycker
skolan har lyckats bra med. Det är datorerna och biblioteket.
Visst vill man kanske ha de nyaste och modernaste datorerna, eller många
fler men jag tycker det är bra som vi har det och det blir bara bättre och
bättre.
Biblioteket på vår skola är också bra. Där finns alltid nya böcker som
passar alla. Det finns tidningar i fall man bara vill ha något att bläddra
i en rast och det är oftast en snäll människa som är där och kan hjälpa om
man letar efter något speciellt.

Som jag tror att alla vet är skolmiljön ganska stel och tråkig på
högstadiet. Jag tycker att man nästan varje rast saknar något ställe att
sitta på, tyvärr brukar det bli det smutsiga golvet som blir sittplats, och
får man en sittplats är bänkarna hårda och obekväma. Många hade nog
uppskattat lite fler och skönare bänkar, soffor, fåtöljer eller stolar både
inomhus och utomhus.
Av vad jag minns så behövs nog inte detta lika mycket i låg- och
mellanstadiet. Men det är klart att det behövs där också.
Det finns en annan sak som också skulle göra skolan lite mer ”hemtrevlig”
och det är mindre klasser. Jag upplever att för många av mina klasskamrater
blir osynliga i en klass på ca 30 elever. Lärarna märker dem inte så ofta.
I en klass med några färre elever, fem hade säkert räckt, hade både läraren
lagt märke till dem oftare och de hade kanske själva också vågat synas lite
mer.
Detta behövs snarast i alla årskurser.

Jag har bara sett en liten del av skolan och endast i Malmö, men ändå har
jag sett mycket.
När jag började ettan i 1-3b fick jag två faddrar, en som gick i tvåan och
en som gick i trean. Det var väldigt bra för man kände sig trygg med dem,
de hjälpte mig och de tog faktiskt stort ansvar för mig. Det var också
väldigt bra för mig att känna en av de stora treorna.
När jag sedan började tvåan och fick mitt fadderbarn kände jag ett väldigt
stort ansvar. Jag tror att det är en bra erfarenhet. Att alla
lågstadieklasser sammarbetar behövs!

Det finns mycket att säga men jag berättar bara mina åsikter som kommer upp
i mitt huvud och känns viktigast just nu.

Detta är ännu en av dem:
Vikarier!
Under hela årskurs sju hade vi nio olika vikarier i franska. Vi räknade
dem. Ingen av dem kan ha varit utbildade lärare. Vi lärde oss ingen franska
i hela sjuan!
Hur kan det gå till så?
Det var också i den perioden folk började skolka.
Lägligt? Nej!
Jag är inte så insatt i detta med vikarier man av mina erfarenheter vet jag
att skolan måste bli bättre på det!

Här kommer saker skolan ska ha beröm för: vårt schema, idrottslektioner,
vissa frilufts|dagar, lärarna som är bra i största allmänhet, projekt,
antimobbning. m.m.
Detta har ni lyckats ganska bra med! Tyvärr finns det mycket mer som är
dåligt än bra och det skulle aldrig få plats här.
Jag har skrivit om det jag upplever som sämst och bäst.
Eftersom ni kommer få in så mycket förslag och synpunkter hoppas jag att
2000-talets skola blir perfekt.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
Malin Hartau