Inskannad version

Mina skolår
Jag började årskurs ett år 1994. Dagen innan skolans start var jag väldigt
nervös men samtidigt kändes det mycket spännande. Det pirrade i magen och
på kvällen kunde jag inte sova. Jag kände ju inte så många av mina
klass|kamrater. Bara några få personer och mina två grannar som jag visste
att jag skulle få gå i samma klass som.
På morgonen när skolan började cyklade jag till skolan ihop med mina två
grannar. Vi hade inte så lång väg, bara nån kilometer. sannolikt saknas
sida

det var dags för den första rasten.
Alla pojkarna gick till fotbollsplanen och spelade fotboll. De flesta
flickorna åkte rutchbana eller hoppade kråka, men jag gungade på en gunga.
När klockan ringde in så fick vi rita våra egna hus och familjer på färgade
papper. Jag ritade mitt blåa hus på ett vitt papper. När vi hade ritat
klart våra teckningar så satte fröken upp dem på väggen med häftstift.
Sedan var det dags för lunch. Vi gick två och två i ett led igenom skolan
till matsalen. Vi gick igenom
sannolikt att sida saknas
och mina skolkamrater var snälla. Jag längtade till nästa skoldag. Den
dagen minns jag väldigt tydligt och jag tycker att tiden har gått väldigt
fort sedan dess.

Inskannad version

Mina skolår
Jag har blandade minnen ifrån min skolgång. Vissa scener, både bra och
dåliga, har etsat sig fast på näthinnan. Det är ändå de positiva minnena
som har övertaget. Visserligen har jag inte alltid haft det så lätt med
kompisar, men några har jag alltid haft bakom mig.

Under de första sju åren av min skol|gång hände det inte så mycket med
klassen i sig. Någon flyttade, någon annan började i stället, men de flesta
i klassen var de samma. Min årskull var den första att gå i ”småskolan”, en
introduktion till det stora som väntade. Det var i stort sett samma sak som
dagis, fast färre vuxna i förhållande till antalet barn. Personalen fick
man lära känna på våren innan, och en förälder var med första dagen.

Flytten upp till den ”riktiga” skolan var väldigt odramatisk. Klassen var
densamma, och fröken hade vi fått träffa flera gånger. Vi hade fortfarande
samma skolgård, spelade fotboll vid samma mål (ett vindskydd vid en
sandlåda) med samma lag (Limpan och Matte mot ”rabb”).
Det var mest där, under vindskyddet, som vi höll till under rasterna de
första åren. På hösten var vi ibland bakom skolan och plockade kastanjer,
men där var det för det mesta de ”stora” treorna som regerade. Men efter
två år var det vi som var de ”stora treorna”, och vår klass regerade under
kastanjeträden.

I årskurs 4 bytte vi skolhus igen, fortfarande samma skolgård, fast en
annan del av den. Vår klassföreståndare hade vi träffat under några
engelska lektioner i lågstadiet, så henne kände vi. Men hon var sjukskriven
på halvtid, så vi fick en mängd andra ämneslärare. Vi hade som mest nio
fasta lärare. Lägg då till en massa vikarier för både matte- och
klassläraren, så vi fick en massa olika lärare, vissa lärde vi aldrig känna
alls.
Men hela mellanstadietiden handlade självklart inte bara om lärarbyten.
Både på rasterna och efter skolan höll vi till antingen i
klätterställningen – där vi lekte kull, bollkull och burken-, på ”nigger”-
rutorna eller på fotbollsplanen. Vi hade riktigt kul då. I sexan hade
klassen svetsats samman, alla kunde acceptera alla, även om alla inte gick
ihop till 100%.

När klassen var på sin ”topp”, visste vi att vi snart skulle splittras, när
vi skulle börja högstadiet. Alla fick välja tre killar och tre tjejer och
man var garanterad en av samma kön. Jag hade dubbel otur. Mina två översta
kom i samma klass, men inte i min. Det gjorde i stället mitt tredjeval, som
jag slängt dit i brist på annat.
Första träffen med nya klassen var ändå positiv. Vi presenterade varandra i
biblioteket, en tradition för blivande sjuor, och jag minns fortfarande var
jag satt. Sedan fick vi vara med på en lektion, allt kändes bra.
Stämningen var ändå inte den bästa under den första delen av sjuan. Flera
riktiga bråk gjorde stämningen ganska tryckt ett tag. Men under våren
tinade både naturen och klassen upp.
Åttan och nian flöt på ganska snabbt, jag har konstigt nog inga större
minnen från åren, och nu sitter jag här och ska snart välja till gymnasiet.
Det känns nästan lite vemodigt att sluta grundskolan, när man tänker på hur
lång tid jag har ägnat den. Men gymnasiet känns ändå rätt lugnt, under nian
har man mer och mer kommit in i betyg-långa-prov-och-uppsatser-stuket på
utbildningen. Min skolgång har hållit på länge, det ska bli kul att avverka
de tre sista åren i gymnasiet

Inskannad version

Min Syn på Skolan

Hej!

Jag heter Patrik Casaverda och går min sista termin i 9:an. Jag har många
förslag som jag skulle vilja framföra. Vi kunde kanske ändra några regler
t.ex: Att man får ha tuggummi på lektion och likaså med keps och mössa,
bara man arbetar och lyssnar på läraren.
Att eleverna ska kunna äta frukost i skolan.
Att om en elev blir trött på en lektion så ska han/hon kunna be om att få
en 5-10 minuters rast.
Skolan borde ha en egen Caféteria, både för att samla in pengar och för att
eleverna ska kunna köpa frukt eller någon dricka m.m.

Det här var några punkter du kan fundera över. Men tyvärr så ska jag också
skriva upp dåliga saker om skolan.

Vissa raster är för korta.
Det finns nästan inget för oss nior att göra.
Vissa lärare tjatar för mycket så att eleverna blir sura och slutar lyssna.
Det är inte bra!
Det är dåligt att man inte får ha kompisar i skolan, som kan få sitta med
på lektionen bara han/hon är tyst.

Tyvärr så är det här vissa saker som är dåligt med skolan, men självklart
så ska jag skriva bra saker om skolan också.

Maten i Skolan är väldigt ofta god, men det beror ju också på sin egen
smak.
I vissa skolor t.ex i våran skola, så kan man om man känner sig deprimerad
eller trött så kan man gå till en lärare och prata för att dom lyssnar.
Det är bra att man tre dagar i veckan kan sitta kvar efter skolan och göra
sina läxor eller göra färdigt betinget.

2000-talets skola ska se ut så här tycker jag:

En skola ska ha en egen caféteria, en egen simbassäng, egen gymnastiksal.
Från dagis upp till 9:an och alla elever som bor långt ifrån skolan ska få
ett busskort. Som dom lämnar in efter terminens slut.

Det här är några idéer om hur skolan skulle kunna se ut, och jag hoppas att
du åtminstone försöker att fixa detta!

Med vänliga hälsningar Patrik Casaverda

Inskannad version

Mina skolår
När jag var liten var jag en blyg liten pojke. Att börja skolan var för mig
lite läskigt och nervöst. Jag hade många vänner så det var inte det som
oroade mig. Att träffa så mycket nytt folk och att allt inte längre var en
lek var det som oroade mig. Dagen då skolan började kom och mamma följde
mig till skolan för upprop. Jag satte mig vid en bänk brevid en kompis och
såg mig omkring. Min nya klass värkade ganska bra. Dom flästa kände jag
igen från dagis och många kände jag sen tidigare. Dagarna gick och jag
började lära känna min klass. Jag visste nu vilka jag ville vara med och
vilka jag skulle passa mig för.
Vid skolan fanns det en liten skog som jag och mina kompisar lekte i. Vi
byggde kojor, hinderbanor och lekte burken.
Jag minns att matte var en riktig plåga för mig, jag tyckte inte alls om
våran stränga matte lärare. En dag hade hon genomgång. Efter genomgången
skrev hon upp ett tal på tavlan och pekade på mig och ville att jag skulle
svara. Jag öppnade munnen och gedde ett svar som visade sig vara fel. Jag
kunde höra hur hela klassen skrattade jag skämdes och kände att jag bara
ville gå upp i rök och försvinna. Det här var inte ända gången detta skulle
hända, senare hände det ganska ofta. Jag fick en idé, att varje gång det
var genom gång skulle jag räcka upp handen och fråga efter toa nyckeln. Men
i stället för att gå på toaletten så stod jag utanför klassrummet och
väntade på att genom gången skulle ta slut. Idéen funkade ända tills den
dan då våran lärare kom på mig. Jag tyckte inte om skolan alls på rasterna
levde man men på lektionerna kände man sig bara helt död.
En rast kom jag och en kompis på en ny lek, vi satt på gungorna och gungade
tills vi fick riktigt hög fart och när vi hade som högst fart så slungade
vi av oss skorna så att dom singlade långt ut över skolgården och sen
kollade vi vem som hade kommit längst. Den här leken vart känd, tillslut
ville hela klassen vara med på den nya leken. Jag satte mig på en gunga
bredvid en kompis och skulle visa ett riktigt bra kast. Jag tog hög hög
fart tog kraft och slungade iväg skon i en våldsam fart som träffade en
liten unge rakt i huvudet. Jag såg min kompis sko singla iväg långt ut över
gården medans den lilla ungen låg och skrek. För första gången fick jag en
rejäl utskällning, med hemringning och hela köret.
När jag började mellanstadiet vart allt bättre, det vart bättre lärare,
roligare lektioner och min matte gick plötsligt ganska bra. Mellanstadiet
flöt på ganska bra utan några speciella händelser. Efter mellanstadiet hade
jag nog provat på alla sporter som finns men ingenting verkade passa, men
under sommarlovet mellan sexan och sjuan såg jag en kille på en skateboard.
När jag såg honom hoppa och flippa med sin bräda tänkte jag att det där
måste jag testa. Jag började åka och detta som visade sig vara riktigt
svårt men samtidigt kul som fan. Jag tränade och tränade och nu är jag
faktiskt riktigt bra på det. Under den här perioden började jag även åka
snowboard. Högstadiet var spännande med mycket prov. Plötsligt hade man
inte lika mycket fritid längre. Skolan kändes nu mycket viktigare. Man var
ute mer på kvällarna och hittade nya intressen som brudar och sånt.
Skateboarden är mycket viktigare för mig nu än förut, även musik har blivit
ett stort intresse, det som förut var ointressant men nu så viktigt. Nu
sitter jag här vid nationella proven i slutet av nian. Jag ska snart börja
gymnasiet det känns konstigt.

Inskannad version

MIN SYN PÅ SKOLAN
Skolministern:
Var hälsad frände!
Det var ett mycket bra beslut att låta skolan utredas av oss elever. På
vårt eget sätt, på tiden 2h och 50 min. Det är därför du är min frände,
trots att jag aldrig träffat dig, eller någonsin delat en åsikt med dig.
Här är ett brev från mig till dig:
Jag började skolan när jag var sju år (det gjorde troligtvis du
också). Skolan var ganska kul, tyckte jag (precis som du, förhoppningsvis).
Vi ritade, lekte, lärde oss ramsan ”aj baj pink shit”, och ”the muffin
man”. Min fröken vägrade ge oss läxor, även fast vi protesterade. Hon sa
att hon hade fått lära sig att vi skulle ha läxor först i 2:an.
Vi elever tycte systemet var dåligt. Vi elever tycker fortfarande att
systemet är dålig. Lärare som hatar oss, elever som trackar oss. De stolar
som vi sitter på just nu är inte sköna. De är hårda och jag spänner mig när
jag sitter på dem! Jag har ett motto:
Det är svårt att vinna, men svårare att förlora.
Vet du varför jag skriver så? Jo, det är för att jag menar vartenda
ord jag har skrivit, menar vartenda ord jag kommer att skriva, men det
känns meningslöst att skriva. Jag skulle kunna skriva mer om lärare som
hatar oss, mer om hur fel du har i politiken eller om när man ska få sina
första betyg.
Men det är här är bara ett test, gjort på order från regering och
riksdag, för att kolla om jag skriver kolla eller se om jag är så dum att
jag börjar en mening med ordet men. Det finns regler som jag ska följa.
Följer jag dem? Har jag lärt mig någonting? Har farbror staten lyckats med
sin uppfostran av den goda samhällsmedborgaren, den borgerliga
syndikalisten Ylva?
Ske jag avslöja en sak? Jag skriver inte mitt bästa just nu. Just nu
är jag arg. Arg för att jag inte fick välja det ämne jag själv vill skriva
om i den genre som passar mig bäst! Det är bra att det görs tester så att
betygen blir någor|lunda rättvisa, men sam|tidigt känns det så fel att när
jag verkligen ska visa upp vad jag går för får jag inte göra det på mitt
sätt, med det ämne som ligger mig närmast och i den genre jag kan bäst!
Över till vesentligheterna: Det största misstaget som finns är att
staten ska kontrollera hur bra lärarna är. Låt eleverna göra det helt eller
delvis. Staten kan kontrollera hur mycket kunskap en person har, men staten
kan inte kontr|ollera hur bra personen är som lärare. Det är fel att tro
att en examen garanterar bre lärare.
En bra lärare är en person som lär en annan person något så att kunskapen
fastnar i nyss nämda persons huvud i minst 10år. Det garanterar inte
nödvändigtvis en examen. Faktum är att det är dem lärarna som inte satt sin
fot på lärarhögskolan som brukar vara dem bättre, men det ska erkännas:
både kalkonerna och stjärnor|na bland lärare har gått lärarhögskolan. Inte
bara kalkonerna.
En del ”riktiga” lärare stannar kvar i läraryrket bara för att dem
inte kan något annat. Det är synd. Sådana lärare har en förmåga att halvt
tvinga sina elever att lära sig saker, istället för att inspirera sina
elever till att vilja lära sig.
Framförallt i årskurserna 3 och 4 är det viktigt att läraren
inspirerar till inlärning, eftersom att det är då man slutar älska skolan.
Det gäller att få en positiv bild av skolan. Så jag och alla andra orkar
rabbla franskaverb och tyska glosor.
Varför satsas det så lite på Grynet i vårt land? Nu när vi har turen
att ha Grynet i vårt land. Du vet vem jag pratar om?
Grynet är den där kaxiga 14åringen på TV. Som har rosa tyllkjolar,
tiara och äter grädde stup i kvarten. Det är dock inte för grädden hon
borde satsas på (även fast det är bra att hon får bantningsgalningar att
sluta banta). Nej det är för hennes mottos skull.
TÄNK SJÄLV!
Har du något motto?
Hej då / Ylva J

Inskannad version

Min syn på skolan.

Hej Kjell!

Jag heter Tobias Mikko och är 16 år. Jag går i nio på Stattenabergskolan i
Örebro. Det var jättebra att du kom på besök i våran skola och berättade om
dig själv och ditt arbete som skolminister. Jag har snart gått nio år i
grundskolan och har nyligen valt vad jag ska gå för linje på gymnasiet.
Skolan har varit en stor hjälp i mitt val men det har inte varit lätt.
Jag har så länge jag minns velat bli kock och arbeta på någon fin
restaurang men sedan ändrade jag mig och ville bli någonting inom ekonomi.
Till slut blev det kemist och det är det jag ska utbilda mig till.
Det var kemi- och fysik lektionerna i högstadiet som fick mig att fastna
för naturvetenskap. Nog om mig!
Eftersom jag har gått i tre olika skolor genom åren så har jag många
erfarenheter och vet vad som är bra och vad som behöver förbättras. Här är
några förslag:
årskurs 1-3 (förskolan-3).

En lågstadieskola måste ha en bra och rolig skolgård med stora fria ytor,
gräsmattor, gungställningar och annat roligt. De som går där är ju
fortfarande bara små barn och de behöver leka och ha roligt varje dag.
Kompisarna och läraren/lärarna spelar också stor roll.
Jag tycker att det ska vara ett jämnt antal elever i varje klass med
hälften pojkar och hälften flickor.
De gör ju att man får både kill- och tjejkompisar vilket jag tror är
väldigt bra får ens utveckling och lärande. En bra och snäll lärare är
också viktigt eftersom han/hon blir som en faders-/modersgestalt för
barnen.
Studietakten i lågstadiet är väldigt bra och man får mycket tid och hjälp
så att man verkligen lär sig.
Årskurs 4-6.

I mellanstadiet är kompisar och kärlek det kanske viktigaste för många.
De flesta kanske är med om den första riktiga kärleken. Därför tror jag det
är viktigt med tex fritidsgårdar och andra samlingslokaler där man kan
träffas och ha roligt.
På fritidsgårdarna kunde man ha bla ett rum med mjuka soffor och sköna
stolar mm där man kan sitta och prata.
Andra saker som passar in på en fritids|gård är pingis- och biljardbord,
spel tex kortlekar och andra sällskapsspel.
Studietakten är väldigt bra man lär sig väldigt mycket men får ändå den tid
och hjälp man behöver.
I mellanstadiet börjar man lära sig mer om olika saker och ämnen.
Årskurs 7-9.

I högstadiet är det kompisarna, kärleken och det svåra valet till gymnasiet
som är det viktigaste.
Även på högstadiet är det viktigt med gemenskap och därför är det bra om
det finns någon form av fritidsgård eller liknande där man kan träffas
under och efter skolan.
Många ungdomar speciellt i den här åldern är oftast mycket trötta på
morgonen och hinner ibland inte äta frukost och sen blir man jättehungrig
framåt förmidagen. Därför skulle det vara bra om det fanns ett skolcafé som
man kunde gå till och köpa en macka eller något annat så att man orkar
jobba hela dagen.
Studietakten är lie för snabb och man måste verkligen kämpa för att hinna
med alla arbeten som ska lämnas in, proven som ska göras mm.
Det som är bra är att man får betyg och då kan man se vad som behöver
förbättras, man lär sig plugga och arbeta effektivt, ta ansvar för sitt
eget arbete och förbereda sig inför gymnasiet.

Det jag tror behöver förbättras på alla skolor:

Skolmaten:
Eleverna ska själva kunna vara med och bestämma bla matsedel.

Gemenskap och mobbing:
Alla elever ska känna sig trygg i skolan och inte behöva vara utanför.
Därför kan skolan ordna en grupp mot mobbing som hjälper de utsatta.

M.V.H

/Tobias Mikko

Inskannad version

Mina skolår
Det var hösten -93, då jag skulle börja 1an. Det var en spännande dag alla
som var födda 87 skulle börja skolan. Jag kände bara en på skolan, det var
min grane, han och jag hade känt varandra ända sen jag var litten. Vi hade
lekt så länge jag kan minas. På morgonen när jag vaknade så hade mamma
redan gjort frukost, jag fick ätta gröt. När jag hade alltid på olika lag,
och det var alltid livan och spännande då, för så sa mamma, Nu måste vi
fara anars kommer vi försent. Och det ville man inte gjöra första dagen.
När jag kom fram till skolan var Mattias redan där,
han stod och prata med någon när jag kom närmre så sa Mattias, Hej, kom å
hälsa på Henrik, Jag gick fram och sa Hej jag heter Andreas, Jag såg på
honom att han var snäll. klockorna ringde och vi gick in.
Det var jätte många som satt där inne, vi gick in och satte oss längst ner
i klassrumet. det var alldeles tyst, frökn satt vid katedern, och när alla
hade satt sig så sa hon, -välkommen till Granbo skolan, Jag heter Marianne
och är eran lärare. ä jag märkte att var ond eller sträng. Men det gick bra
första skoldan.
Och det var så det började, Jag, Henrik och Mattias vi gick i sama klas
ända tills vi gick i 3 och skulle börja 4an, klassen skulle delas i två,
Jag och Henrik fick gå i sama men Mattias fick flytta till B. Men det gick
bra vi var med varandra på rasterna och på olika aktivitets dagar. Jag
tyckte att det var kul att gå i skolan i 4-6, hälst på gympan, Gympan var
mit favorit ämne. Henrik och jag hamnade altid på det lag som förlorade
blev alltid retade i omklädning rumet. När vi började sjuan så kom vi i
sama klass igen och då kom även en som hette Johan in i vårt gäng. Han blev
kallad lill-Johan för han var så himmla liten fast han växte ikapp men han
blev ändå kallad lill-Johan, han gilade det själv tror jag. Och en sak
komer jag aldrig glöma när vi gick i 7-8an det är att varje onsdag så gick
vi till ett ställe som hette Gunillas för varje onsdag så är det oftast
fisk och på Gunillas så köper man en macka som kostar 20kr och en drika 5
kr och det har vi gjort ända sedan vi börja 7an så nu i 9an så är vi
stamisar på Gunillas.
Jag har haft det bra i skolan och tycker att det var roligas när jag gick i
5-6an.

Inskannad version

Mina skolår
När jag precis hade fyllt sju år skulle jag borja ettan. Jag minns när jag
fick ett brev hem i brevlådan.
I brevet stod det i vilken klass jag skulle börja i, och vilken lärare jag
skulle få. Jag skulle börja i klass 1a och min lärare hette Karina
Ekström.

Första dagen vi började följde mina föräldrar med till skola. Det gjorde
även dom andras föräldrar. Vi var ungefär 26 elever, nästan alla kände jag
från dagis och 6-årsgruppen.

Karina började popa upp oss efter klasslistan, jag stod först. Vi skulle
berätta vad vi hette och var vi bodde och telefonnummret. Jag minns att jag
tyckte att det var hemskt pirrigt, men det gick bra.

Första dagen hade vi bara upprop så vi skulle veta varandras namn. Sedan
var dagen slut.

Jag minns att jag tyckte att det var roligt att börja ettan. Jag längtade
bara tills nästa skoldag. Den första veckan fick vi en bok som hette
”Delfinboken”. Den fick vi för att vi skulle lära oss alfabetet.

Dagarna gick fort det första året i skolan. Jag var jätte nöjd med både
klassen och läraren.

Jag tyckte att skolan var precis lika rolig i tvåan men i trean började det
bli lite tråkigt.

I trean började vi med engelska, och jag minns hur tråkigt jag tyckte det
var. Vår engelska lärare hette Barbro eller Bengt om jag minns rätt. Jag
minns i alla fall det första ordet engelska läraren lärde mig, det var hus
(house).

I slutet av trean kom våra nya lärare, som vi skulle få i fyran och hälsade
på. Det var Barbro och Bengt. Jag minns att jag inte tyckte om dom redan
första gången jag träffade dom.

I trean kom det även en ny kille till klassen. Det var Emanuel. Redan
första dagen han kom blev jag kär i honom. Vi satt till och med bredvid
varandra i klass|rummet. Efter ungefär en vecka blev vi tillsammans. Men
det varade kanske i en vecka.

Sedan när vi började fyran fick vi två nya lärare, Barbro och Bengt. I
början var det väl helt okej med lärare och klassen. Men sedan började
dagarna bli långa och tråkiga.

Men i femman började det jobbiga.
Jag minns att läraren sa att vi skulle ha nationellaprov. Bara för att vi
skulle ha nationellaprov ville jag inte gå i femman. Men det gick som på
räls när vi väl hade gjort det…

Men alldeles mot slutet av femman började våra lärare sjukskriva sig. Så vi
hade vikarier hit och dit. Vi hade en vikarie som hette Frithiof och en
annan som hette Anders med flera.

Jag vet inte om det var i femman eller sexan ,en av våra lärare började
spela in oss på band bara för att vi var pratiga. Dom som hade skrivit upp
det i en speciell bok vi hade fick samtal.

I sexan fick vi nya lärare, Anne och Frithiof. Men Frithiof var inte kvar
så länge så vi fick tillbaka Barbro.

Att gå i sexan var väl helt okej förutom att vi fick nya lärare jämt och
ständigt.

Till sjuan hade jag valt tre personer, Natalie, Daniel och Nickan. Jag fick
gå i samma klass som Daniel och Natalie.

Första dagen vi började sjuan var inte jag i skolan. För då hade jag precis
kommit hem från Spanien.
Men den andra dagen var jag där. Jag fick sitta bredvid John och Richard.
Jag vet att jag tyckte det var jätte pirrigt den dagen.

I sjuan borjade det bli jobbigt för mig. Det började hända saker med min
bror. Då var jag inte så jätte mycket i skolan för jag mådde så dåligt. Men
sedan blev det bra och det rullade på.

I åttan skulle vi få våra första betyg. Det känndes jobbigt. Men även det
gick bra.

Nu i nian kan jag fortfarande tänka på hur det känndes när jag gick första
året i skolan. Under alla dom här åren i skolan har ettan till trean och
sjuan till nian varit bäst.

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej!
Jag vill inleda detta brev med att berätta om en händelse som ägde rum
ganska nyligen. Skälet att jag tar upp detta är att det för mig var en
slags vändpunkt, något som fick mig att reflektera över hur skolan
fungerar, och framförallt hur jag skulle önska att den fungerade.

Det hela började med att jag, som representant för klass 9F, blev kallad
till ett möte med undervisningsrådet, vilket fungerar som en del av skolans
elevråd. Denna dag hade vi i rådet besök av elevorganisationen. De hade
kommit för att bjuda in oss till en så kallad nätverksträff, vilket innebär
att representanter från elevråden i alla Linköpings högstadiskolor träffas
och försöker hitta former för ett framtida sammarbete när det gäller
diverse övergripande skolfrågor. Jag fann detta mycket intressant och var
inte sen att anmäla mig.

Jag infann mig veckan därpå prick klockan nio i vuxenskolans lokaler, där
mötet skulle ta plats. Morgonen rullade på bra. Jag blev placerad i en
liten grupp av människor, med vilka jag skulle byta erfarenheter och
diskutera elevinflytande. Det hela var mycket givande och samtalet flöt på
förvånansvärt bra. Vi var alla ense om att i fortsättningen ha regelbundna
”nätverksträffar”.

Efter lunch däremot övergick min belåtenhet i förfäran när alla som var
närvarande tillsammans skulle komma fram till konkreta saker, så som hur
ofta dessa möten skulle äga rum, vad vi skulle döpa ”nätverket” till, och
hur de kommande mötena skulle se ut. I stället för att försöka hitta bra
lösningar började folk angripa Fritunaskolan och Ceciliaskolan för att det
ansåg att vår skolmat var bättre än deras. Förgäves försökte jag och ett
fåtal till övertala majoriteten att i stället för att klaga tillsammans
försöka hitta en lösning. När matdiskussionen äntligen var över fick jag i
den återstående halvtimmen lyssna på ett intensivt tjatter om vad
”nätverket” skulle heta. Visst behöver vi ha ett namn, men själv är jag
inte beredd att ägna trettio minuter åt en sådan sak. För mig är det helt
enkelt en prioriteringsfråga.

När jag väl var på väg ut ur mötessalen kände jag en djup trötthet blandad
med en uppgivenhet jag aldrig tidigare erfarit, känslan övergick småningom
i frustration över folks brist på engagemang och framförallt den högst
märkliga prioriteringen som präglar dagens skola.

Skolans uppgift, enligt mig, är trots allt att ge eleverna kunskap. Kunskap
att bära med sig ut i livet. Inte bara elevrådet, utan även skolans
personal och framförallt de politiker, som har det yttersta ansvaret för
skolan, borde fokusera mer på hur själva undervisningen ska se ut, och inte
på vilken färg matsalsväggarna ska ha, till exempel.

I dag går var fjärde niondeklassare ut med ofullständiga betyg. I stället
för att försöka lösa detta, enligt mig, väldigt stora problem, föreslår
skolministern att man ska komma in på gymnasiet utan de ytterst små krav
som i dag finns. Jag skulle i detta brev vilja ta vara på chansen att fråga
hur skolministern tänker i detta avseende? Vad får skolministern att tro
att det ökar elevernas kunskap i något hänseende överhuvudtaget?

En annan sak som förvånar mig är det stora medlidande som politikerna tycks
ha fått för de ”stackars” ungdomarna. Ni verkar tro att en kravlös
skolmiljö gynnar oss. Dessvärre håller jag inte med. Krav är nyttigt.
Visserligen till en gräns. Som allt annat.

En annan sak som jag tror är enormt viktig för skolans utveckling är att
höja statusen på läraryrket. Förbättra villkoren för lärare helt enkelt. En
bra början vore att försöka få upp lärarlönerna. Med tanke på att
läraryrket kräver både hög kunskap och ett stort ansvar, är lärarna
otroligt underbetalda. Jag har själv fått erfara vikten av en duktig
lärare. Så jag vet vad jag talar om.

Min slutsats är att vi alla måste omvärdera skolan, och än gång för alla
tänka över dess syfte. Det hoppas jag även att skolministern gör.

Tack på förhand för att du tog dig tid att läsa mitt brev!
/
Hälsningar

Inskannad version

Mina skolår!
Att börja skolan var nog den första stora förändringen i mitt liv. Allt var
nytt och skrämmande, och alla hemska berättelser, som jag hade fått höra
från mina båda storasyskon gjorde inte det hela bättre. Första skoldagen
följde såklart mamma med till skolan. Det var en varm och solig augustidag.
Jag minns allting som om det vore igår, lukten av kritor och papper, de
färgglada teckningarna, och allas spända ansikten. Vår fröken, Sigrid var
förstås jättesnäll och efter bara en liten stund tror jag att vi alla kände
oss bättre till mods.
Den dagen behövde vi inte göra så mycket, bara presentera oss för varandra
och liknande saker. När jag tänker närmare på saken behövde vi aldrig göra
så mycket, allt var mest lek. Men det var nog ändå det som gjorde att vi
lärde oss så mycket. Jag kommer ihåg hur roligt det var att få läxor, och
hur besviken jag blev då vi inte fick några (som saker och ting kan
förändras!) Mitt starkaste minne från lågstadie|tiden är nog hur rädd man
var när man skulle gå genom högstadiet till matsalen. Alla elever där var
så stora och överlägsna, nästan som om de skulle kunna krossa oss som små
kryp hur lätt som helst. När jag ser på lågstadie|elever idag, går det upp
för mig hur liten och vilsen jag måste ha sett ut, nästan som en liten
bortkommen mus bara. I samband med att vi började mellanstadiet började
allvaret. I alla fall för min del. Redan då började jag förstå hur viktigt
det var att göra bra ifrån sig. Såhär i efterhand låter det dumt, men jag
började oroa mig för mina slut-betyg redan då, totalt övertygad om att
minsta lilla misstag skulle vara ödesdigert för min framtid. Jag har ingen
aning om var alla de där tankarna och konstiga idéerna kom ifrån, men de
var nog ganska bra då jag redan då lärde mig att fokusera på det som är
viktigast just nu, skolan. Jag pluggade visserligen mycket, men behövde
aldrig anstränga på riktigt. Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi hade
fått historieläxa, jag tror det var om drottning Kristina, och jag glömde
boken i skolan. Jag blev så rädd att mamma och pappa skulle bli arga och
besvikna att jag inte sa något om det. Jag var så nervös att jag inte kunde
sova på hela natten, och nästa dag hade jag ont i magen. När jag gick in
till so lektionen trodde jag att jag skulle spy, så rädd ja g var för att
misslyckas. Jag gjorde provet och kunde konsigt nog svara på alla frågor,
från det jag kom ihåg från lektionen. Några dagar senare fick vi tillbaka
det och jag hade alla rätt (sex av sex möjliga). Jag blev så lättad att jag
gråtande berättade allt för mamma och pappa, som bara skrattade åt mig. Man
kan tro att jag skulle slappna av efter det och inte plugga så mycket då
jag klarade mig bra ändå, men i stället gjorde jag tvärtom och började
studera ännu mer. Mellanstadietiden var nog den roligaste tiden i skolan,
det var bra balans mellan skola och fritid och man hade mycket tid för sina
kompisar. I slutet av femman blev det dags för de första nationella proven.
Jag hade hört att de var avgörande för om man skulle få gå vidare upp i
sjätte klass, och var livrädd för att bli kvar|lämnad och få gå i samma
klass som min lillasyster. Egentligen tycker jag det är fel att man ska
behöva ta de där testerna, men samtidigt vet jag att de är nödvändiga. Men
åter till ämnet; jag klarade testerna och fick börja i högstadiet, precis
som alla andra. Vi fick nya klassföreståndare, Ingrid Kjellman och Annika
Nis. Jag gillade båda direkt, men kom nog lättast överrens med med Ingrid.
Mina favorit ämnen blev snart no-ämnena och svenska. I biologi och kemi var
allt så nytt och spännande, ”vem kunde tro att vatten var kväve och syre”?
Vi fick utföra expriment och jag var alltid lika spänd för att något skulle
gå fel och vi skulle spränga hela skolan i luften. Tiden gick snabbt och
ibland kändes det som om det hade varit sommar när jag satt mig för att
studera och vinter när jag slutade. Jag kommer ihåg hur jag läste till alla
prov och ibland somnade framför läxorna så trött jag var. Men med tiden
lärde jag mig att lägga upp arbetet bättre och priotera det som var
viktigast. Även om principen var samma som i låg- och mellanstadiet, så var
man tvungen att ta mycket mer ansvar själv, något som man fick lära snabbt
om man skulle klara sig. Det är inte bara om skolämnen man lär sig om de
sista grundskoleåren utan även om livet. Man fick lära sig klara av helt
nya situationer, möten med olika människor och konfrontationer med det man
är rädd för. Något som jag kommer ihåg in i minsta detalj är mitt första
riktiga termins|betyg. Spänningen när man fick det i handen, rädslan och
nyfikenheten för vad det skulle innehålla, det timmlånga velandet mellan om
jag skulle öppna det eller inte och slutligen glädjen över de ämnen som jag
hade lyckats över mina förvänt|ningar i och den molande besvikelsen för det
som jag trodde jag skulle lyckas bättre i.
En speciell händelse, som jag kommer ihåg mest för att min lillasyster
snart ska göra det, är när vi skulle dissekera grishjärtan. Vi fick upp en
stor kladdig röd och lilla klump på brickan som jag och min bästis först
bara stirrade på med upp|spärrade ögon och öppen mun. Men efter en stund
tog vi oss samman och tog itu med det hela. Först kändes det lite äckligt
och konstigt, men efter en stund glömde vi bort vad det egentligen var och
då blev det riktigt intressant.
När skolan slutade på sommaren i åttan var jag otroligt glad. Det kändes
som om jag inte skulle ha klarat av en enda dag till. Men sommarlovet gick
snabbt och snart började nian. Vår ena klassföreståndare, Annika slutade,
så vi fick en ny lärare, Karina B Ohlson. Först blev jag lite besviken för
att Annika bara ”övergav” oss sådär nu när det var sista året. Men efter en
tid gick det över och jag accepterade det och tyckte att saker och ting
hade ordnat sig ganska bra trots allt.
Höstterminen blev jäktig med både skolarbete och besök på olika
gymnasieskolor. Jag var överlycklig när det blev dags för jullov, men hann
knappt slappna av från det var dags för skolan igen. Nu såhär sista
terminen kanske man undrar om jag inte ångrar att jag har lagt ner så
otroligt mycket tid på skolan. Det gör jag faktiskt inte. Visst var det
kanske lite larvigt att börja oroa sig för mina betyg redan i fjärde klass
men det har trots allt hjälpt mig att koncentrera på det som verkligen
betyder något, för det är ju det allt det här egentligen handlar om, min
framtid.