500+ – Sida 3 – Skrivbanken

Mina skolår
När jag går igenom korridoren den här sista terminen i 9:an, så funderar
jag ofta på vilka personer som har betytt mycket för mig. Vilka som har
gjort att jag har utvecklats mig till den jag är idag. De första personerna
jag kommer att tänka på är mina föräldrar och mina syskon. Men efter ett
tag kommer jag fram till att det inte är de som har påverkat mig och lärt
mig om livet. Utan det är min klass, mina kompisar och mina lärare. De har
alltså varit skolan, som jag har gått till varje dag, som har påverkat mig
mest. Det som har gjort mig till den jag är, är mycket. Jag har blivit
påverkad av många insidenter och intryck genom skolåren. Men den första
insidenten som går igenom mitt huvud, är när jag skulle byta klass, från
sexan till sjuan. Jag gick i sexan och jag kände mig ganska trygg och säker
där jag var. Jag hade gått i samma klass i sju år och alla kände alla. Men
en dag så fick jag hem en lapp i brevlådan. På lappen stod det med fet
stil, VAL INFÖR SJUAN! Jag skulle placera in mina bästa kompisar på en
lista och ranka de från 1-6. Jag kännde direk hur illamåendet bubblade inom
mig. Jag hade kännt mig säker och omtyckt i sju år men när vi skulle
placera våra kompisar då veck jag mig. Skulle dom jag valde komma i samma
klass som jag? Och skulle någon välja mig? Frågorna ploppade upp i mitt
huvud som äpplen på ett äppelträd. Dagarna gick och blev så småning om till
veckor och mitt gamla spraliga ”jag” hade försvunnit. När listorna kom satt
jag närvöst på stolen i klassrumet. Händerna skakade av rädsla. Frågorna
började åter ploppa upp. Hade jag verkligen några trogna vänner? Eller
kommer jag vara själv till min nya klass? Tillslut kom resultatet som jag
väntat i veckor på. Jag hade fått mina två bästa vänner i min klass (Anna
och Emilia). Jag sukade av lättnad och la upp ett osäkert lende. Jag
tittade bort mot Anna och Emilia och log. De log tillbaka och jag kännde
mig genast tryggare.
Den här händelsen har lärt mig mycket. Jag lärde mig att jag alltid ska
lita på mina instingter och mitt hjärta, var jag än är. Nu efteråt när jag
tittar tillbaka undrar jag vad som skulle ha hänt om jag hade kommit till
en klass utan vänner? Och vilka värderingar jag då haft idag?

Betyg: G

Mina skolår.

Eleven har skrivit texten på dator För snart nio år sedan var jag på
väg till Bryggelie och min första skoldag. Jag kommer ihåg den fortfarande.
Jag hade en liten rutig skjorta på mig och vattenkammad mittbena som farfar
gjort på mig. Jag visste redan vilka som skulle gå i min klass, för vi hade
gått på dagis och sex års tillsammans allihop. Så när jag kom dit så
började jag prata med Andreas och Mackan och Pelle och Jens. Vi pratade om
vad som skulle hända och hur spännande och kul allting var. Vår fröken
hette Anita. Hon var den bästa fröken i världen tyckte jag, för hon var
verkligen snäll mot oss. Så kom vi att ropas upp, och bli indelade i olika
grupper. Det fanns gula, röda, blåa och gröna gruppen. Jag och Andreas
hamnade tillsammans i den blåa gruppen, Jens kom i den gula gruppen
tillsammans med Pelle, och Mackan hamnade i den gröna gruppen. Sen fick vi
faddrar också, dom var ett år äldre än oss och dom skulle ta hand om oss
under våran tid på skolan. Jag kommer ihåg också när vi fick våran första
matematik läxa, vi skulle väl göra fem tal eller något sånt, men sen nästa
dag när jag kom till skolan så hade Andreas redan gjort ut hela boken som
var på 40-50 sidor. Det har jag alltid förundrats över. Ganska snabbt blev
vi också indelade i grupper som vi umgicks med. Det var jag och Andreas och
Mackan i en grupp, Jens och Putte i en annan, men Pelle vet jag inte. Han
umgicks med oss ibland men inte så ofta. Hur som helst så var ju Mackan
rätt så liten så Jens och Putte gav sig på honom nästan varje rast, så då
blev jag sur på dom och gav igen. Det var alltid så, Mackan fick spö av
dom, och dom fick spö av mig. Och på fotbollen var det alltid jag och
Andreas ”mot rubb”, och vi vann alltid för vi var bäst. Första dagen i
tvåan var det något som var fel med mig. För det första hade jag inga
mockasiner, som man var tvungen att ha där och då sa min fröken Anita
”första dagen i tvåan och du har inga mockasiner, skäms!”. Så det gjorde
mig ledsen och sedan fick jag en oerhörd längtan efter min mamma. Jag blev
alldeles förtvivlad så jag rymde från skolan och sprang hem. Men det var
ingen hemma, dom hade alla åkt till jobbet och skolan. Då blev jag ännu mer
ledsen, så jag satte mig på ängen som var utanför mitt hus och grät. Men
rätt som det var kom en tant förbicyklande och hon stannade och undrade vad
det var som var felet. Jag berättade och hon erbjöd mig att följa med hem
till henne och ringa min mamma. Så jag följde med henne och allt gick bra
som tur var. Efter den dagen fick jag en mobil telefon, så jag kunde ringa
mamma själv om något liknande skulle hända igen. Jag tyckte det var kul att
gå i skolan på den tiden. Allt var liksom så nytt och spännande, man lärde
sig läsa, skriva och engelska hade vi redan från ettan. Det var en bra
skola Bryggelie, för det var mer som ett fritids där, vi hade teve spel,
datorer, leksaker, spel, lego, bandy hall, och framför allt det som gjorde
Bryggelie så speciellt, dom lagade sin egen mat! Det var den godaste maten
som fanns tyckte jag. Och eftersom vi var så få elever (vi var den andra
årskullen som gick där) så kunde man få det bra för alla elever
individuellt. Och juste vi alla hade kulor och hockey bilder kom jag på.
Anderas hade mest hockey bilder och finast, men jag hade mest och finast
kulor. En hel ryggsäck full hade jag som jag ”ärvt” av min bror. Och till
det hörde ju att jag var bäst på att spela kula också. Till exempel en
kille hade en dålig kula och jag hade en bra kula när vi spelade mot
varandra. Men trots att min var många gånger bättre så var det jag som var
tvungen att ha 5 träff på han, och han hade en träff på mig. Sen kommer jag
ihåg att jag och Jens, trots att vi slogs nästan varje dag, smög ofta in
tillsammans till lärarrummet och köket för att norpa kakor och tårta och
bakelser. Vi var riktiga smådjävlar och vi busade hela tiden. En sak vi
gjorde var att på natten smög vi upp på taket på skolan med hjälp av en
stege som målaren hade glömt kvar. Skolan höll nämligen på att målas om. Så
vi gick upp på taket och tog den vita målarfärgs burken och började måla
med varsin pensel för alla fönster och ner på vissa väggar. Sen fick vi
nog, så vi lyfte hela burken och kastade på en vägg så den blev helt vit
nästan. Sen sprang vi därifrån med målarfärg på händerna. Det var roliga
tider, för det hände inte så mycket även om man blev upptäckt när man
busade. Hur som helst, tiden gick och när vi slutade fyran så var det dags
för Anita att sluta som våran lärare. Vi fick en ny lärare som hette Maria-
Sara. Maria-Sara var mycket yngre än Anita, hon var kanske 25-30 år. Hon
var snäll hon också men vi var lite skeptiska mot henne i början för vi
saknade ju Anita, men efter ett tag så hade nog vi alla glömt Anita för
Maria-Sara var rolig och snäll. Allting var mer som lek i Bryggelie, även i
femman. Så jag gillade att gå till skolan, där var inget dåligt utan det
var ett kul ställe att träffa kompisarna på, och, kanske lite omedvetet
ibland, lära sig saker. Och nu när vi gick i femman så hade den klassen
över oss gått till Genhus, och den under oss också så det var vi femmor,
3orna, 2orna och 1orna. Men sen kom ju också tiden för oss att ta farväl av
Bryggelie och alla roliga stunder och all den goda maten. Vi fick börja i
Genhus allihop, eller ja, vi var ju inte så många i våran klass, bara sex
stycken, jag, Sofia, Mackan, Andreas, Jens och Pelle. I Genarp blev vi
blandade med dem frön Ljusdal skolan och någon enstaka elev från Blåbygd
skolan. Så nu blev vi en stor klass på kanske 25 elever eller vad vi var.
Vi var inte heller kompisar med dom från Ljusdal, förutom några som spelat
fotboll med oss. Och så var jag kompis med Pelle T för vi bodde grannar och
lekte mycket när vi var mindre. Så naturligtvis blev det konflikter mellan
oss från Bryggelie och dom från Ljusdal. Men efter några månader så kom vi
rätt bra överens allihop. Genarp hade ett annorlunda sätt att arbeta på än
var vi var vana vid, så det blev massa nytt för oss. Det var liksom mera
plugga och mindre lek här på Genarp än vad det var på Bryggelie. Men det
var nog bra, för nu vaknade vi till och förstod att nu måste vi jobba och
anstränga oss. Vi fick mycket mera läxor och det var hårdare jobb på
lektionerna som krävdes. Nästan alla lydde fröken Birgit till punkt och
pricka. Vi fick uppleva ämnena som vi som vi aldrig gjort förut, förr var
det mera lek inblandat i lektionerna, men nu var det bara arbeta hela tiden
och det var en helt ny sida av skolan vi fick se. Därför tror jag att vi
alla längtade tillbaka till Bryggelie, fast det fanns en viss disciplin och
ordning här som gjorde att vi ville stanna och lära oss mer. Det fanns en
massa nya övningar inom ämnena som vi aldrig förr prövat på, därför var det
nytt och spännande, och nyfikna som vi var ville vi upptäcka allt så det
var en annan positiv sak med att byta klass och skola. Man fick också nya
kompisar och det var en positiv sak. Innan första terminen i Genarp började
så åkte vi på klass resa. Det var en smart sak också för det gjorde att vi
blev lite kompisar med varandra i alla fall. Det var en kul upplevelse och
det förde oss närmare varandra. Tiden gick och vi började sjuan. Nu var vi
verkligen som en klass och inte som uppdelade och ovänner. Nu var det vi
mot lärarna. Vi var rent ut sagt förjävliga. Vi skolkade från lektioner,
uppträdde dåligt mot alla, gjorde aldrig läxorna, jobbade inte på
lektionerna, och om någon lärare började ett tjafs med någon elev så fick
han eller hon med hela klassen att göra. Vi hade nog den bästa
sammanhållningen i våran klass då på höst terminen i sjuan. Haha jag kommer
ihåg att våra föräldrar fick komma till skolan och vara med oss på våra
lektioner, två stycken om dagen, varje dag så var det under några veckors
tid. Dom tiderna var hur roliga som helst för man kunde göra lite hur man
ville, men dom var inte så bra för oss. Vi var i trots ålderns högsta
blomningsfas. En tjej från våran klass bytte skola bara för att vi var så
stökiga och bråkiga. Lärarna försökte verkligen med nästan alla medel att
få det att fungera i våran klass. Tillslut satte man in han som förändrade
allt, Dahlen. Dahlen var stor som ett hus, kraftig och sträng. Han
tolererade inte det vi höll på med och det visade han. På samma sätt visade
vi att vi inte tänkte bli uppläxade av honom. Han skrev och gormade och
domderade på våra lektioner med det gjorde inte saken bättre, vi blev bara
mer taggade på att föra oväsen och jävlas med alla. Men till sist tog
Dahlens tålamod slut och han exploderade under varje lektion som vi
uppförde oss illa på. Han var verkligen boss över våran klass nu och han
hade oss i ett järngrepp. Tillslut lydde vi hans mista vink och vi blev en
lugn klass lagom till början av åttan. Höst terminen på åttan var nog den
bästa terminen i våran klass historia. Jag tror nästan alla hade relativt
bra betyg om man jämför med vad vi skulle ha haft om vi fortsatt som i
början av sjuan. Sen i åttan vann vi Helges kupp, fotbollskuppen på skolan,
så vi fick tårta och det blev vi verkligen glada över. Sen har väl våran
klass rullat på stabilt ända sens dess. Nu är det ju sista terminen i nian,
sista terminen i grundskolan. Sen kommer gymnasiet. Om jag fick välja
skulle jag vilja att alla gick typ fem år till i grundskolan och sen börjar
jobba direkt. Men så är det inte. Nu måste jag gå i gymnasiet. Byta klass
och skola ännu en gång. Så vem vet kanske kommer det en fortsättning på den
här berättelsen när jag gått ut gymnasiet och högskolan? Det är mycket
möjligt. Just nu känns det som om ingenting är som det ska. Den bästa tiden
av min skolgång var nog från ettan till femman och från sexan till nu.
Allting har varit bra på sitt sätt. Mjuk start med mycket lek och spel, för
att sen fortsätta till en mer arbetsbaserad vardags miljö. Och nu går jag
vidare ännu ett snäpp, in till en ännu mer arbetsinriktad skolgång i tre år
till. Mycket mera plugga och mycket mera arbeta på lektionerna. Vi får se
hur det går, förhoppningsvis går det bra. Men man ska inte tänka på det för
mycket, man ska ta en sak i sänder. Just nu är det fredag, nu ska man ha
kul och inte bekymra sig. Hopps du tyckte det var en bra uppsats det här
för nu har jag inget mer att skriva förutom trevlig helg..

Jodå, den var bra. Och lång….. Du är duktig på att skriva, men det
finns en del att gnälla på här, tyvärr. Styckeindelningen har Du glömt bort
och stavningen brister ibland, framförallt skriver du isär ord. Annars helt
OK. Betyg: G

ARG, eller LYCKLIG?

En stor flyttbil svängde in några meter utanför vår uppfart. Två gubbar
hoppade ur bilen och smällde igen dörrarna kraftigt. Jag satt och tittade
ut genom vardagsrumfönstret. Jag var så arg, jag svär, jag skulle lätt
kunnat slå sönder fönstret i ett slag. Mamma och pappa fattade förstås
ingenting. Men vad är det dom inte fattar? Ska jag behöva gå runt med en
stor skylt i pannan som säger ”Jag vill inte flytta!”. Vi har flyttat tre
gånger på ett år. Ett år! Pappa har fått befodringar som på rullande band.
Så vi har fått flyttat från Göteborg till Udde|valla, från Uddevalla till
Borlänge, från Borlänge till Karlstad, och nu från Karl|stad till
Eskilstuna. Eskilstuna? Undra vad dom har att erbjuda. Men jag hatar att
flytta! Okej, om man flyttar någon gång ibland. Men nu är det så att vi har
flyttat tre gånger på ett år. Jag kan nästan slå vad om att det är
världsrekord och det som är allra värst med alltihop är att byta skola och
klass. Nästan alla gånger innan, har jag varit så blyg och nervös. Alla
måste ha sett mig som ett tomt, alldeles vitt papper, personligheten, så
gott som bortblåst. Jag fryser inombords. Visst, jag har fått bra kompisar
efter, men det tar ju ett tag. Och så vill inte jag ha det. Jag vill inte
att det ska flera månader för mig att få en kompis.

Plötsligt smällde ytterdörren igen och mamma kom in, stampandes med
fötterna. Hon kikade in i vardagsrummet och sade:
– Kom nu Jenny, allt är klart nu, ta på dig jacka och skor så åker vi.
”Så åker vi”? Helst inte. När jag reste kände jag hugget i magen. Jag gick
sakta och motvilligt bort mot hallen. Varje steg sade ”vill inte”. Jag tog
på mig jacka och skor. Huset såg så fint ut nu, väldigt ironiskt. Sedan
gick jag ut och satte mig i bilen. Mamma och pappa bara stod och log. Det
var tortyr. När alla hade satt sig i bilen så bar det iväg mot
Eskils|tuna.

Senare på kvällen kom vi fram dit. Jag var så fruktansvärt trött. Vi bar ut
allting ur flyttbilen och ur vår egna bil. När vi kom in så spärrade jag
upp ögonen stort. Huset var så fint, jag kunde knappt tro det. Mamma
ställde sig framför mig.
– Vad tycks? sade hon med ett stort leende.
Jag kunde först inte hitta rätt ord.
– Det är, är. jag menar.
Mamma började le lite ansträngt.
– Det är fint, mamma! sade jag bestämt.
Mamma kramade om mig hårt.
Efter en stunds tevetittande med familjen, så bestämde jag mig för att gå
till sängs. Jag sade ”go’ natt” till alla, och hann inte gå mer än två, tre
steg innan mamma sade.
– Du vet att du ska till skolan imorgon va?
Jag blev helt stillastående, jag visste att dom där horribla orden skulle
komma, men inte såhär tidigt.
– Va? sade jag, helt lugn och sansad, men ändå helt förvirrad.
– Ja, jag väcker dig kvart i sju imorgon.
Jag tog några steg närmare mamma.
– Redan imorgon, men jag trodde att jag skulle börja i övermorgon, sade jag
tyst.
– Men en dag mer eller mindre? Jag har fixat en plats åt dig på en jättefin
skola. Pappa kommer att skjutsa dig.
Jag var för trött för att argumentera, jag bara gick helt ljudlöst mot mitt
rum och gick och la mig.
När jag låg i sängen, blev jag så nervös. Jag hade ju inte haft någon tid
att förbereda mig på. Och en dag skiljer visst mamma! Jag låg och grubblade
nästan hela natten lång.

Morgonen sken genom mitt fönster. Jag gäspade stort. Jag hade inte fått
någon sömn. Efter en stund kom mamma in och sade att klockan var kvart i
sju. Jag gled upp ur sängen och in i badrummet för att ta en dusch. När jag
hade duschat klart åt jag en snabb frukost och därefter satte jag mig
framför teven. 10 minuter kvar tills vi skulle åka. Jag kände hur hjärtat
bultade snabbare och snabbare, och innan jag visste ordet av det, så hade
det gått tio minuter. Pappa tutade med bilen utanför huset, och jag gick
bort mot min jacka, satte på mig den och gick ut. Solen sken fortfarande.
Jag hoppade in i bilen, och pappa körde iväg. När vi kom fram såg jag en
stor skola, med många barn. Pappa önskade mig ”lycka till” innan jag steg
ut ur bilen. Efter att jag smällt igen dörren, så körde pappa iväg. Jag
gick med relativt snabba steg mot huvudentrén, och gick in. Det kändes
verkligen som om jag inte kunde tänka klart. Plötsligt märkte jag att
klockan var kvart över åtta. Fem minuter för|senad! Jag sprang och kollade
på alla dörrar som fanns. Och efter ett tag hittade jag rätt dörr. Jag
knackade på och gick försiktigt in. På mindre än en sekund hade alla
ansikten vridits mot mig. En lärare log vänligt mot mig.
– Hej, är det du som är Jenny Ratoli?
Läraren skakade hand med mig. jag var helt tyst.
– Jaha, vill du berätta lite om dig själv?
Det var nästan en kvävande känsla jag fick när han sade så. Jag tog flera
djupa andetag. Klassen undrade nog vad jag höll på med.
– Ehm. Jag heter Je-nny Ratoli, och.
Klassen kollade på varandra, sådär överlägset. Jag höll nog på att spy.
Läraren tittade på mig och sade:
– Ta det bara lugnt Jenny..
Jag blundade och tänkte för mig själv. Sedan sade jag:
– Okej, såhär är det, jag är så nervös, och kan knappt prata just nu. Så om
det är okej, så kan ni fråga saker i stället, ja, sade jag med en
skakigröst.
Jag andades tungt, men så räckte några upp händerna. Vilken känsla jag
fick. Jag blev så glad, till den milda|ste grad.
Efter den första lektionen, så kom en tjej fram till mig. Hon sade att hon
tyckte jag var väldigt modig och att jag hanterade situationen bra. Och jag
blev så varm inombords. Jag kände att jag gjort någonting bra! Den känslan
glömmer jag aldrig!

Jag börjar förstå det där att hur nervös man blir så löser det sig i
slutändan, alltid. Ärlighet kommer man absolut längst med.

Från motgång till framgång

Eleven börjar sin text med ett indrag och gör det texten igenom vid
radbyte Sista året på Näsbo skola! Jag frågar tyst mig själv; vad har jag
lärt mig här?
Jag ville gärna svara mig själv;
– En handfull onödiga mattetal, hur man stressar ut sig, en massa skit som
jag inte kommer ha användning för. o.s.v.
Hjärnan arbetar och söker efter minnen som bevisar och bekräftar att
instinkten som säger att det inte alls stämmer är rätt.
Minnet uppenbarar sig innanför mina ögonlock och jag försöker finna
meningen.
Ett färskt minne från föregående terminen;

Jag sitter i mediateket. Är s.k ”borta”. Tankarna skär sönder mitt hjärta;
Familjen gnäller jämt, pojkvännen är försvunnen, och nästan det jobbigaste;
Min bästa vän har svikit mig.
Tankarna skapar den stund och och det ögonblick då man bara vill försvinna
bort, skita i andra och bara tycka synd om sig själv. Man känner sig ju
övergiven och ensam, så varför inte skita i skolan och tillkommande
plikter?!
Vad tror ni jag gjorde då?
– Nej, jag springer inte därifrån. Nej jag låter inte någon hjälpa mig.
JA(!), jag tar mig i kragen och tar itu med mina problem själv, tar mig
igenom dem. Och kommer ut som en ny människa. Starkare än nånsin. För i
bakhuvudet och i hjärtat säger alltid någonting; Jag vill må bra, jag vill
få en fin framtid, jag vill vara lycklig, jag vill inte att det här ska
knäcka mig.
Efteråt finner jag balansen och hittar in på rätt spår igen, efter att ha
sprungit för snabbt och fel.
Dylika upplevelser har gjort mig stark och jag tror att det är en
förberedelse för det vuxna livet. Att inte plötsligt tappa greppet då man
råkar ut för en eller flera motgångar.

Så vad var det egentligen som jag ville få fram? Jo, att inte tappa greppet
i motgångar. Det är inte värt det. Och försöka vända motgångar till
framgångar. Det är nog det bästa jag har lärt mig här.

Nu springer snart jag och resten av årskurs 9 ut från denna skola och dess
lokaler. Från minnen, från upplevelser, från erfarenheter. Till nya
kunskaper, till livet där vi ska använda allt vi lärt oss.
Skolan är en stor del till att du är just du. Om du inte tycker om skolan
så gillar du inte att leva. För skolan lär dig hur det är att leva. Skolan
är nämligen en del av livet. För alla.

Att byta skola/Att byta klass

Eleven använder inte sitt egna namn, men jag har anonymiserat även
textens berättarnamn
– Hallon! Hallon kom ska du få se något roligt, ropar mamma.
Hon suckar. Hallon. Vilket namn. Vem döper sitt barn till Hallon? Typiskt
hennes föräldrar att komma på något sådant. Inte för att hon bryr sig nu
längre, nu trivs ganska bra med det. Men genom hela sin dagis- och skoltid
har hon fått reaktioner på sitt namn. Hon glömmer aldrig sin första
skoldag, då de blev uppropade.
– Nämen här har vi något alldeles udda. En liten flicka som heter Hallon.
Har du ätit mycket hallonsylt i ditt liv? hade hennes lärarinna sagt och
alla de andra barnen hade skrattat.
Det va ju inte ens roligt. Hon blev stämplad som udda redan efter sin
första skoldag. Och hon är ju udda och det trivs hon med. Hon var ungefär
som alla andra barn upp till årskurs 5. Då kom hennes tonårsrevolt, kanske
lite tidigare än alla andras. Låg- och mellanstadieskolan hon gick på i
Göteborg var en oerhört tråkig och vanlig skola, med ett undantag. Maria.
Maria var en punkare som levde i sin egen värld och var helt annorlunda
från andra. Hallon såg upp till henne och hon bestämde sig för att också
vara udda och inte vara som alla andra. Hon upptäckte affärer som UFF och
Myrorna där de hade udda, gamla kläder. Nitar och svart smink blev dagliga
saker för henne. I sexan gjorde hon nog det värsta av allt. Hennes blonda,
långa, vackra hår förändrades totalt. Hon gick till en frisörsalong där hon
gjorde dreadlocks. Det vackra flickhåret blev korvar med inslag av blåa och
svarta slingor. Hon frågade så klart inte sina föräldrar om lov. Det som är
gjort är gjort, det levde hon alltid efter. Det gör hon fortfarande. Och
hon minns allt så tydligt. Punkar-Maria saknar hon, fast de aldrig sagt ett
ord till varandra:
– Hallon kan du vara så snäll att komma när jag ropar på dig? säger mamma.
Hon vaknar upp ur sitt drömmande. Solen sticker i ögonen när hon tittar
bort mot mamma som står på andra sidan trädgården. Hon går dit och ser
efter vad hon vill.
– Vi har Hallon buskar här, det är ju lite komiskt, säger mamma och ler.
– Hallon tittar konstigt på henne och går därifrån in i den vitmålade
villan på 200 m2. Av alla ställen i världen, eller iallafall Sverige, var
de tvuga att välja denna håla? 30 mil från hennes älskade Göteborg.
Stor|staden där allt händer och där hon faktiskt trivdes så bra. Hela
hennes 15-åriga liv har hon bott i storstaden. Där hade hon sina flummiga,
älskvärda kompisar. De hon hade lärt känna när de i årskurs 6 fick byta
till en högstadie skola istället. Från barn till vuxen. Hon var ju såklart
lite rädd, det va väl alla? Tur nog hittade hon Adrian, Marja, Albin, Kajsa
och Daniel. De var alla som en person. De var dem Hallon levde för.
– I morgon är det ny skola som gäller, säger pappa till Hallon när han
tittar på henne där hon sitter på golvet i sitt rum och ritar. Hon är
duktig på att teckna.
– Men det är väl ingenting som min dotter inte skulle klara, säger han och
ler sådär som han alltid gör. Hallon vet att hennes pappa fortfarande har
drömmar om att hon ska bli som honom – Bli läkare och tjäna massa. Både han
och hon vet att det inte kommer bli så.
– Hur känns det nu när vi flyttat hit till Bromölla? Det är en väldigt bra
skola du kommer få gå i.
Vad tror han egentligen? De har flyttat från civilisationen till ödemarken
för att han har fått ett nytt läkarjobb, de har lämnat allt känns det som.
Alla hennes vänner, allt hon älskar finns i Göteborg och han frågar hur det
känns?
I stället för att säga hur jävligt allt känns och hur arg hon är och hur
mycket hon hatar dem för att de flyttat rycker hon på axlarna.
– Jag vet inte, säger hon lite nonchalant.
– Det kommer gå bra, säger pappa och lämnar henne rum.
Klockan ringer. Fy fan vad den ljuder högt. Hallon reser sig ur sängen och
tar sig till sin toalett. Egen toalett. Alltid något bra, tänker hon när
hon synar sitt ansikte efter finnar och pormaskar i spegeln och borstar
sina vita tänder. Som vanligt hittar hon ingenting att anmärka på. Hon har
vacker hy och är väldigt söt. Det skvätter i vasken när hon spottar ut
tandkräms|resterna. Hon sköljer bort det och går in på sitt rum för att klä
på sig och en vit, tajt tröja med ett WE tryck på. Utan på tröjan tar hon
på en långärmad zipkofta med ett tryck på ryggen som säger ”Royal Punk”.
Hon slänger ner mobilen, nycklarna, plånboken, block och penna och ett foto
på sina kompisar i sin svarta, säckiga ryggsäck och går ner för trappan.
Mamma och pappa har redan gått till jobbet, klockan är ju redan 830. Hon
dricker ett glas juice och går sedan ut i hallen, Uppe på hatthyllan ligger
hennes svarta palestinasjal som hon tar ner och sveper runt halsen. Visst
är det varmt ute även om det är en mulen augustidag, men hon går ingenstans
utan sin sjal. Den har hon fått av Adrian och den värdesätter hon högt.
Adrian och hon var bästa vänner. På fötterna drar hon på sig ett par blåa
Allstar tygskor som hon aldrig knyter. Hon tar väskan och går ut och
stänger dörren. Nycklarna gräver hon fram ur väskan och låser.
Som vanligt går hon. Vart hon än ska så går hon. Oftast iallafall. Det är
inte särskilt långt till skolan. Bromöllaskolan som hon ska ägna sitt sista
grundskoleår i. Hon fruktar den. Snobbar, snobbar och åter snobbar är det
enda hon skådat sedan de kom hit. Och pension|ärer. Alla verkar så
fruktansvärt Arroganta och det enda som de verkar bry sig om är vem som har
mest pengar och vem som har råd att köpa en massa dyra kläder. Hon får
konstiga blickar av folk hon passerar men som vanligt bryr hon sig inte.
Det börjar komma små klungor med andra ungdomar som går att samma håll som
Hallon själv. Och nära är hon nu. Det som ska bli hennes vistelse plats fem
dagar i veckan i ett helt skol|år. Dit hon ska gå varje dag och möta andra
som hon förmodligen kommer hata mer än att de har flyttat. Dit där. Till
klass 9F i Bromöllaskolan och hålan Bromölla.
När hon väl gått in i den ljusa tegelbyggnaden ser allt fräscht och
annorlunda ut. Hon känner sig inte precis hemma. Elever går fram och
tillbaka i den långa korridoren rakt framför henne som leder till
elevcaféet och rasthallen. Skolan började för en vecka sedan så alla är på
plats igen där de hör hemma. Hon har ingen aning om vart hon ska gå. Allt
hon vet är att hon ska till sal 12 där hennes klass har sin sal där de
samlas vid klassråd osv. Folk har börjat märka att där är en ny elev
omkring dem och att hon är totalt annorlunda. Hon liknar inte en enda där
inne. Det skulle hon inte vilja heller. Som vanligt ignorerar hon de
konstiga blickarna och bestämmer sig för att fråga efter klassrummet. Hon
går fram till en brunhårig tjej i hennes ålder, lika snobbigt klädd som
alla andra är hon självklart också.
– Ursäkta, jag undrar bara om du vet var sal 12 ligger någonstans?
Hon vet att tjejen hör, men hon får inget svar.
– Hallå? säger hon och tittar på henne.
Ingen reaktion.
Då blir Hallon irriterad och skriker så alla omkring också reagerar.
– Hallå!
– Ja vad är det? säger tjejen och vänder sig mot Hallon.
– Jag undrar om du vet var sal 12 ligger, säger Hallon lite lugnare nu.
– Ja det är väl klart att jag vet, säger hon nonchalant.
– Skulle du kunna offra några sekunder och berätta det för mig då? säger
Hallon lite kaxigt för nu är hon trött på den jävla snobben.
Tjejen stönar och himlar med ögonen.
– Längst ner i denna korridoren innan du kommer till rasthallen ligger ett
klassrum på vänster sida med en tolva på dörren, säger hon som om det var
det jobbigaste hon gjort i hela sitt liv. Hallon bestämmer sig för att
jävlas med henne lite. Hon bugar och niger och säger med ett leende på
läpparna:
– Oh tack så mycket ers majestät.
Nu tittar tjejen och hennes kompisar ännu mer underligt och surt på Hallon
medans hon glider i väg genom korridoren.
Alla har försvunnit in i olika klassrum och det är alldeles tyst och stilla
i korridoren. Hallon står utanför sal 12 och tittar på den röda dörren med
de två blåa siffrorna. Hon tar ett djupt andetag. Hon är inte orolig för
vad de ska tycka om henne, men alla känner väl nervositet någon gång tänker
hon och andas ut. Förmodligen kommer de alla vara som den nonchalanta
tjejen tidigare i dag och hon kommer bli en ensamvarg. Tre gånger knackar
hon på dörren innan hon öppnar dörren och går in.
Stirrande ögon attackerar henne sekunden hon går in i klassrummet. Hon kan
knappt urskilja vems blickar som är värst. Hennes nya klasskamraters eller
lärarinnans. Tystnaden blir några sekunder långvarig innan hon själv
bestämmer sig för att bryta den.
– Ja, det är jag som är Hallon. Jag skulle börja här idag. Detta är väl 9F
eller har jag gått fel?
Alla stirrar och är tysta.
– Jo det stämmer, du har kommit rätt, säger hennes lärarinna chockat. Du.
ja du kan sätta dig i bänken bredvid Morgan. Hon kollar ut över sin nya
klass och stirrar tillbaka. Då slutar de stirra och försöker låtsas som
ingenting. De lyckas väldigt dåligt. Det är inte speciellt svårt för henne
att lista ut vem Morgan är, det finns nämligen bara en ledig bänk i salen.
Den är längst bak i mittraden. Hallon börjar gå mellan bänkraderna ner till
den tomma bänken bredvid Morgan. Små kommentarer och fniss hörs lite
överallt i salen. Hon vill inte sätta sig bredvid Morgan egentligen, hon
orkar inte med dumma kommentarer efter den otrevliga tjejen hon pratade med
i korridoren. Väskan tar hon av som hängt på höger axel hela tiden och
lägger den på golvet. Stolen är lika ljus och fräsch som allt annat och hon
sätter sig ner. Morgan tittar på henne länge. Tillslut tittar hon tillbaka
i hopp om att han ska sluta glo. I stället ler han i mot henne. Hon blir
förvirrad.
– Morgan heter jag, viskar han i hennes öra. Jag måste säga att du lär är
det vackraste jag skådat.
Hennes hjärta dunkar fort. Det var inte en reaktion hon förväntat sig. Hon
tittar på honom förvånat. Han tittar tillbaka och ler det finaste leendet
hon sett. Hon försöker stå emot men det går inte. Hon ler åt honom och
känner sig glad. Tack Gud för Morgan!

Min syn på skolan

Hej!
Jag är en elev i årskurs 9 i Stockholm och jag tror att jag kan ge några
synpunkter som kan ge dig och dina medarbetare inspiration och kanske nya
perspektiv. Skolan är någonting som man går till varje dag och som är
obligatorisk och därför måste den fungera på ett bra sätt.
Jag har tänkt att behandla de största grundpelarna ur min synpunkt och de
är Lärarna, Maten, Skolbarnens hälsa och Skolpolitiken.
. Eleven använder punkter framför varje avhandling efter ”grundpelarna”
Jag tänkte börja med den allra viktigaste faktorn till en bra skola och det
är Lärarna. Lärarna har ett ansvar att lära ut och inspirera eleverna. Jag
tycker att lärarna jag har är väldigt bra, de kan lära ut på ett sätt som
varierar från lektion till lektion. Lärarna går igenom saker på tavlan,
låter oss jobba fritt etc. Alla har sitt sätt och de flesta är kunniga och
har flera års erfarenhet, men jag tror att det största problemet är
pengarna. Det är ganska dåligt betalt och lärare med höga ambitioner kanske
inte alltid kan köpa de nyaste läroböckerna och göra det de tycker är bäst
för eleverna. På det här området måste jag säga att friskolorna är bättre,
själv har jag sex års erfarenhet och på den skolan hade vi alltid de nyaste
böckerna och lärarna kunde ta sig större friheter. Om man inte gör något åt
det här tror jag tyvärr att de kommunala skolorna kommer få färre lärare
och friskolorna mer. Lärarkvalité har jag aldrig haft några problem med och
jag tycker att alla lärare stöttar varje enskild person och motiverar dem
till ett bra arbete.
Alla lärare har varit väldigt bra men något som vissa inte är så bra på är
att sätta betyg. Vissa kan sätta för höga betyg även fast inte eleven
kommit upp till de kraven och vissa kan sätt för låga. Men lärarna blir
bättre ju mer erfarenhet de får och därför är det viktigt att ha en lärare
som har erfarenhet och vågar sätta det förtjänta betyget.
. För att man ska orka gå i skolan måste man ha mat och då är det viktigt
att det är bra kvalité på maten så batterierna blir ”fulladdade”. Det här
kan inte skolan alltid erbjuda och det är åter igen en fråga om pengar. En
skolmåltid kostar bara ett fåtal kronor, medan fångarna i ett fängelse får
högre standard på sin mat. Behandlingen av maten är också bristfällig,
potatisarna har alltid bruna fläckar och vi har hittat insekter i vår
sallad. Maten är inte bara till för att vi ska orka utan också för att man
ska växa och utvecklas. Jag säger åter igen att friskolorna ligger före, på
den friskolan jag gick testade vi olika matleverantörer och fick två
maträtter att välja bland. Förstås beror detta på att den kommunala skolan
har för lite pengar och inte tillräckligt med resurser. Om man ska se något
positivt kan vi jämföra Sverige med Norge. I Norge får man mjölk till sin
skollunch och får själva ta med sig en macka, fast det är ju lite
annorlunda matkultur i Norge. Dessutom om man inte gillar maten går man
oftast och tar en pommes frites eller något i den stilen och det gör att vi
blir fetare här i landet.
. En sak man hör dagligen i tv är hur skolbarnens hälsa bara försämras. Jag
ser nästan alltid någon rektor eller lärare som beklagar sig över att just
deras skola har haft mobbingoffer på Aktuellt eller Rapport. Mobbing som
jag personligen anser som det värsta som finns i våra skolor är något
jättesvårt och det är svårt att lösa problemen. Tyvärr finns det nog ingen
lösning på det här, mer än att stänga av de som mobbar, men det är bara att
lägga problemen åt sidan. Mobbingen leder ofta till att man mår dåligt och
blir deprimerad, men det finns andra hälsoproblem som Stressen och att vi
rör oss för lite. När man har mycket prov och läxor gör det att vi blir
stressade. Jag får ibland svårt att sova när vi har har stora prov och jag
tror många får en trötthet som relateras till stressen. Detta kan man lösa
om man bara lägger upp ett bättre provschema, med lagom mycket varje vecka.
Nu har jag oftast massa prov innan lovet och inget därefter och detta kan
man absolut få fram en bra lösning på. Problemet med att vi rör oss för
lite är ett lika stort problem och det gör att vi blir överviktiga och har
större chans att dö i hjärt och kärl sjukdomar. Jag tror att man måste
sätta in resurser för att bygga allmänna bollplaner, hockeyrinkar mm för
att få barnen från datorn och tv:n. Detta har jag själv fått erfara varje
vinter, eftersom det inte finns någon riktig bollplan där jag bor. Det
gäller åtminstone för skolorna att få in en extra timme idrott i veckan,
eftersom skolidrotten är en sak som alla måste vara med på. Min skola är
ett bra föredöme, de lägger in en extra timme idrott i veckan genom elevens
val (strecket) och det tycker jag är positivt. På min systers skola har man
gått ännu längre och infört att eleverna masserar axlarna på varandra tio
minuter varje dag. Det är bara ett litet avbrott, men det är bra mot
stress.
. De som har makten och kan förändra skolan är politikerna, men jag kan
tycka att de tar för lite kraft åt skolan. Politiken de för tycker jag är
lite opålitlig. Här i Stockholm bygger de en stor tunnel för enorma summor
som de istället kunde satsas på skolan. Jag ifrågasätter också vissa
politikers erfarenheter och ibland fattar de beslut som kan få ödesdigra
konsekvenser. De har tex infört att hälften lottas in på de kommunala
gymnasierna, vilket är en katastrof för de skolor som håller en hög
standard. För tänk en elev som har dubbelt så bra elever i sin klass,
eleven skulle ju aldrig hinna med i deras tempo. Följderna skulle bli att
eleven blev väldigt stressad och inte får ett så bra betyg som han kunde ha
fått i en annan miljö där han/hon kunde blivit mer stimulerad. Politikerna
drar in pengarna som de skulle gett skolorna och detta gör att de kommunala
skolorna kommer att kollapsa, medan friskolorna hela tiden expanderar och
erbjuder bra skolor. Betygskalan tycker jag också är lite dålig, Den har
för få nivåer och bör ändras så att alla får ett riktigt välförtjänt
betyg.

. Mitt förslag till 2000-talets skola
Ändra skolpolitiken och satsa mer pengar på skolan. Man måste tänka mer
långsiktigt, det är ju vi som skall ta över Sverige om några år och varför
inte satsa på en bra framtid för Sverige? Man måste se till att inte tappa
mer mark till förmån för friskolorna som bara växer, annars tror jag att
den kommunala skolan inte kommer vara det bästa alternativet för den
framtida eleven. Att förbättra skolan och skolmiljön är också viktigt för
de framtida lärarna, eftersom lärarna inte på några villkor kan erbjudas
den miljön som vanliga företag kan. Kanske man också måste försöka höja
lönerna för att locka fler lärare, eftersom det råder lärarbrist. Ett
förslag till att locka lärare är att höja deras status och det gör man bäst
med de förslagen jag har skrivit. För att stoppa stressen i framtiden är
det viktigt att man lägger upp ett schema som har ett jämt tempo och att
tex man har en liten stund där man kan fika eller äta en frukt varje dag
förutom mangarasten. Vissa ämnen kan man ha ute ibland (om vädret
tillåter). Tex kan man ha matteproblem, miljöbeskrivningar i svenskan och
att man avbildar miljön på bilden. Det är aldrig fel att vara ute och få
frisk luft, det mår man bara bättre av.
För att få barnen att röra sig kan man bygga allmänna bollplaner och andra
planer eller områden där man kan utöva aktiviteter. Men det viktigaste när
det gäller aktiviteter är att införa extra idrott i skolan, eftersom den är
obligatorisk. Genom idrotten lär man sig också att planera sina läxor
bättre och det minskar stressen. Dessutom är idrotten en bra paus från
skola, då man kan koncentrera sig på annat och släppa tanken på
morgondagens prov.

Jag hoppas du har fått dig en funderare och nya perspektiv på skolan.

P.S. Besök gärna skolor, jag lovar att det kommer ge dig en ny dimension i
ditt tänkande och ger dig mer förståelse över våra behov D.S.

Hälsningar FF
(Förhoppningar om Förbättringar)

Eleven har gjort en mindmap som skiss och struktur över det eleven tar
upp i texten

Att byta skola och klass
Jag minns det nästan som igår, min tid på Främby skolan. Jag kan nästan
känna den kalla och rysande känslan när man andades in den kalla fuktiga
luften. Dör stod jag i ett led på den gråa, skrovliga sten trappan in till
det kalla stenhuset. Det var höst min första termin i ettan. Förut hade jag
ju bara gått i sexårsgruppen, det var inte riktig skola sa lärarna. Vi fick
gå in i klassrummet och sätta oss ner vid bord.
Man satte sig med de man kände från sexårsgruppen. Första året fick jag
lära känna mina klasskamrater. Jag såg upp till dem in trean, dem var stora
och farliga. Av tvåan minns jag inte så mycket.
Vi spelade bandy på gruset ute på skolgården och bollen rullade in under en
matbil som hade flaket nere. Johan sprang och strirrade på bollen så mycket
att han inte såg flaket. Han fick flakkanten på näsan och bröt till
näsbenet snett. Blodet bara rann och det var det äckligaste jag sett under
min tid i skolan. Några veckor senare råkade jag skjuta en setn på en ruta
så den gick sönder men ingen såg att det var jag och rutan blev bytt några
dagar senare. Våran lärare Ulla var mycket sträng och hade bra koll på oss.
Man fick inte prata och absolut inte busa.
Trean, nu var jag störst på skolan ingen att se upp till. Vi började läsa
Engelska och spelade fotboll på den nya fotbolls|planen. Jag blev avstängd
från gungorna en vecka för jag och Kasper (en kille i parallell|klassen)
hade hittat på en rolig lek där man gungade och kastade iväg sin sko så
långt man kunde. Denna lek blev förbjuden och det är anledningen varför jag
inte fick gunga på en hel vecka. Trean var ett år av väntan, snart skulle
det ske jag skulle inte längre kliva av bussen först. Snart skulle jag åka
hela vägen till Sävbyskolan.
Vi fick åka till Sävby skolan och kolla hur det skulle bli, vart vårat
klassrum låg och var man skulle äta o.s.v. Då visste jag inte att det
skulle bli de bästa skolåren i mitt liv. Så kom det, den sista
skol|avslutningen på Främby skolan. Där stod jag längst bak och sjöng
Ida’s’|sommarvisa. Då kände jag det snart skulle jag byta skola. Sommar
lovet tog slut och nu skulle jag åka till Sävby. Det blev ingen
klassdelning så där kände jag mig trygg, Eftersom de hade jag lärt känna på
Främbyskolan.
Någon ny hade börjat i vår klass men det märktes knappt. Vi var den
perfekta klassen, varje dag hade jag kul i klassen.
Fyran fick vi lärare som inte klarade av oss. Dem hade inte den rutinen som
Ulla hade. En lärare efter en annan byttes ut, vi var den stökigaste
klassen i hela mellanstadiet. På vintern började jag åka snowboard och
spela innebandy. Dessa sporter håller jag på med idag också.
Femman och sexan var ett stort kaos.
Vi hade fler vikarier än vad jag har fingrar. Vi jobbade aldrig på
lektionerna, förutom på SO-lektionerna där vi hade en sträng lärare. Bytet
från Främby till Sävby var spännande men det blev bättre än vad jag kunde
tro. Man tog bussen till skolan hade någon vikarie som inte visste vad vi
jobbade med så man stöka mest omkring. På rasterna var det lika som på
Främby, fotboll och bandy.
På matten sa lärarna att vi aldrig skulle klara oss i högstadiet eftersom
vi inte räknade nåt. En lärare sa att ni får inga betyg så ni behöver ju
inte jobba så mycket. Då jobba jag ingenting, det var dumt för jag behövde
kunnskaperna.
Inför Sjuan var det inte något skol-byte bara nya klasskamrater. Det var
också en stor skillnad att börja högstadiet. Nu blev man tvungen att jobba
mycket och göra alla läxor. Nya klassen blev rätt bra och jag fick gå i
samma klass som mina kompisar. Men den blev inte hälften så bra osm den jag
gick i. Där kände jag alla, visste allas intressen och jag var så trygg jag
någonsing kunde bli. Sjuan blev annorluna en ny miljö nu var man yngst
iegn, såg upp till dom äldre. Matten låg vi efter i vi kunde typ ingenting.
Mer läxor blev det men det gick rätt bra ändå.
Kommer nog inte ha så kul i skolan som jag hade i mellanstadiet.
Byta skola var inte så farligt mest kul att få träffa nya människor i
parallellklasserna.
Byta klass var sämre det var inte så bra i 6B men jag överlevde.

MINA SKOLÅR
Mina tre första skolår.
Jag började i skolan redan som sexåring, alltså jag började i
sexårs|gruppen. Vi var den första kullen i Säffle, och jag kommer i håg att
jag kände mig stolt. Mina systrar hade alla tre börjat i skolan när dom var
sju, men jag fick börja när jag var sex.
Jag började i en montisoriklass med arton stycken andra barn. Jag hade tur
och kände två stycken från dagis, Kasper och Johan. Tillsammans med Andrea
bildade vi hemliga klubben och släppte inte direkt in några andra i den.
Det var först när vår lärare tog oss åt sidan och sa bestämt att alla i
klassen måste få vara med i vår klubb, annars var vi okamratliga.
Så hemliga klubben löstes upp, för vi ville ju inte ha några inkräktare.
Synd för vi hade just kommit på ett hemligt språk. I vår klass fanns en
kille som hette Ruben. Han hade gått om ett år och var därför ett år äldre.
Första terminen såg vi upp till honom, han var ju ett år äldre än oss!
Sen började jag tycka allt mer illa om honom. Han skulle jämt retas med
mig, knuffa mig och när vi lekte pussjaga sprang han jämt efter mig. Vår
mesiga lärare försökte prata med honom och hans mamma, men det hjälpte
inte.
Hon sa att jag fick försöka stå ut.
Efter ett tag började det bli värre. Ruben frågade chans på mig, varje
morgon utanför cykelstället, och jag sa nej varje dag.
En dag när jag var lite sen, stod han som vanligt och väntade på mig. Det
var inga andra barn ute, för vi hade just börjat.
Så sa han som vanligt, Sofie får jag chans på dig? Jag svarade som alltid :
nej, jag är ihop med Johan. Då svartnade det till i hans ögon och jag fick
ett hårt slag över ansiktet. Det gjorde ont och jag började gråta. Jag
sprang in och berättade för läraren, som genast skällde ut Ruben. Den dagen
hade vi skolfoto, och på mitt kort i ettan står jag rödgråten och med
svullen kind. Jag trodde förstås att Ruben skulle sluta plåga mig, men där
hade jag fel. Han fortsatte som vanligt att fråga chans på mig varje
morgon, jag fortsatte att svara nej, och han fortsatte att slå mig.
Skillnaden nu, var att jag inte berättade för någon, att Ruben gav mig en
örfil varje morgon.
Jag vågade helt enkelt inte.
Min lärare frågade ibland hur det gick med Ruben, och jag sa självklart att
det inte var några problem. Ruben retade dom andra tjejerna i klassen med,
men det varändå mig han hade hakat upp sig på. Även om det var mig han var
på jämt, var det ändå bara jag som kunde lugna honom.
För han hade ett hetsigt och aggressivt temprament. Så det var jag som fick
sitta bredvid honom i klassrummet och det var jag som fick sitta i hans
grupp i matsalen.
Allt det här kunde jag stå ut med, det var tillochmed inte särskilt svårt,
för jag blev lite särbehandlad av lärarna. Duktiga Sofie som tar hand om
och lugnar Ruben.
Men allt har ett stopp och ett slut, och en dag i slutet av tvåan fick jag
och alla andra nog.
Det regnade ute och hela klassen satt i kapprummet på rasten och bråkade,
lekte och skrek. Ruben kom plötsligt fram till mig och frågade om vi skulle
gå ut och leka.
Jag svarade att det regnade och att jag absolut inte hade lust.
Han sa ingenting och jag tittade upp mot honom för att se hur han hade
reagerat. Han var helt röd i ansiktet och hans huvud såg helt uppsvullet
ut. Jag trodde han skulle explodera. Det såg så roligt ut att jag och Lina
började skratta.
Det skulle vi inte ha gjort för i nästa sekund tryckte han upp mig mot
väggen och skakade mig.
Ruben var inte någon liten och klen kille, tvärtemot var han lång och
stark. Mina ben dinglade en bra mit över marken. Han fortsatte skaka mig,
och mitt huvud ramlade fram och tillbaka.
Det gjorde fruktansvärt ont i nacken och huvudet, och jag började gråta.
Alla stod som förundrade och bevittnade händelsen. Efter kanske en minut
började klassen reagera, och försökte få honom att släppa ner mig. Inget
hjälpte och vi skrek och ropade, men ingen lärare eller vuxen kom. Efter en
liten stund som verkade som en evighet, kunde Andrea äntligen knacka i smyg
på de låsta klassrumsdörrarna.
Ruben hade järnkoll över hela kapprummet. Till slut kom en lärare ut och
släpade i väg Ruben.
Då hade jag blåmärken på axlarna och spott i ansiktet.
Ingen fick någonsin höra om den händelsen.
En vecka senare slutade Ruben i våran klass och började i ”lilla gruppen”.
Han fortsatte att reta mig och dom andra tjejerna på rasterna men för
övrigt fick vi vara ifred. Bara en gång till hände en otrevlig sak. Som
hämnd på mig, för att jag hade fått lärarna att placera honom i ”lilla
gruppen” stal han min nya munktröja en rast och grävde ner den bakom
klätterställningen.
När Ruben hade slutat i vår klass berättade vår lärare att han hade en
liten hjärnskada som han hade fått när han föddes.
Hon berättade att det hette damp, men det sa inte oss något. Ingen hade
hört om det förut.
Om vi hade vetat redan från början hade vi kanske förstått honom på ett
bättre sätt, vi tyckte han bara var en dum och hemsk plåga.
Vår lärare berättade antagligen inte för oss om hans hjärnskada för att
bespara honom en massa onödigt lidande.
Ruben slutade i vår klass i trean.
Det blev inte detsamma utan honom. Vi fungerade kanske bättre som klass men
han hade något i sin personlighet som gjorde att alla ändå saknade honom,
kanske varje klass behöver en bråkstake?

Mina skolår
När jag började i ettan 94 så var jag en självsäker liten kille på 7år. Jag
kommer ihåg första gången jag satte min fot i vårat blivande, blommluktande
klassrum. Vi fick ta ett bokmärke ur en korg och sen sätta oss vid ett
likadant som låg på en bänk. När alla som skulle gå i klassen var samlade
med sina mammor och pappor så fick alla klart för sig att man inte fick
reta lilla flintskalliga Samuel. Sen gick dagarna på och jag blev bästa
kompis med busungen Kristoffer och Olle, Morsan kände Kristoffers farsa så
det var lätt att ta kontakt med honom. Jag var mest med Olle, varje’ dag på
fritids så spelade vi bandy, Kristoffer var jag med ungefär en gång per
vecka efter skolan. Det märktes i klssen att jag var självsäker, snabb blev
jag klassens ledare och klassens pluggis.
På lektionerna låg jag alltid först i alla böckerna och på rasterna hittade
jag alltid på något kul att göra. Jag hade väldigt höga krav på mig själv
igenom hela lågstadiet och en bit upp i mellanstadiet. Jag kunde inte
tillåta mig själv att inte vara bäst på allt. Varför det var så vet jag
inte, jag var nog lite rädd för fröken nu när jag blickar tillbaka. Ibland
började jag grina när jag inte fattade något, eller hade några fel. Jag var
en perfektionist på lektionerna men på rasterna var jag inte lika snäll och
beskedlig. Vi mobbades ofta Kristoffer jag och Olle. Våra offer var Enar en
liten kille som hade en alkoholiserad farsa, om något luktade illa så var
det han som hade släppt sig, Efter skolan fick han ibland spö bakom
toaletten i korridoren. Jag var rädd för att få skäll så jag stod istället
och sa vad dom skulle göra, T.ex sparka på honom. En hemsk sak var att inte
lärarna gjorde någonting.
Jag minns när Enar låg och grät i korridoren när en lärare gick förbi. Hon
undrade vad som hade hänt och vi svarade att han hade ramlat, Hon köpte det
och gick vidare. På lektionerna hände det heller ingenting även fast alla
satt och skrek och hånade Enar och Gabriella. Gabriella tjejen från
spanien, som Kristoffer sprang ikapp efter skolan och slog i magen. Eller
pös hennes cyckel och kastade in den i taggbuskarna.
Lärarna märkte aldrig den här mobbingen även fast den utspelade sig framför
ögonen på dom. Såhär höll det på fram till trean ungefär. Då började
Moström i våran klass. Innan vi hade sett honom för första gången så
frågade vi oss om vi skulle mobba honom. Olle och Kristoffer sa JA! men jag
sa ner vi kollar om han är schysst först. I skolan satt han tyst hela
första dagen, men på fritids så kom han till mig Olle och mig och pratade
om vanliga spelkort med nakna tjejer på.
Vi tyckte att han var häftig och han fick vara med oss och leka.
Vi märkte på en gång att han var en stjärna på allt, Han kastade längst av
alla och var bäst på att hoppa hopprep och han blev snabbt populär.
En annan grej som hjälpte till mycket var att han ljög mycket. Han sa till
alla att han var miljonär och att hans mamma hade en Ferrarri.
Alla ville såklart vara med miljonären och Moström och jag blev bra vänner.
Vi tävlade alltid på rasterna men han slog mig i det mesta förutom i att
plugga, även om han försökte.
Men Moström var störd av att alla jämt ville vara med mig tror jag, så han
började snacka massor med skit bakom min rygg. Han vände Kristoffer och
några till emot mig Och det blev som två läger jag och Olle mot Kristoffet
och Moström. Det var inget jätte allvarligt jag brukade forfarande vara med
Kristoffer utanför skolan men i skolan var vi fiender. Moström retades
alltid och jag sa till lärarna. Dom sa att jag skulle ge tillbaks. Jag
samlade ihop alla i klassen och vi gick tillsammans fram till Moström och
retade honom.
Han började gråta jätte mycket och sprang iväg, alla hyllade mig. Han höll
sig lugn ett halvår sen flyttade Olle och Moström började gå på mig igen.
Men nu var jag ensam.
Jag var smått utfryst halva fyran femman och sexan. Det var värst från
halva fyran till halva femman då hade jag bara Olle som min enda vän.
Men från halva femman till halva sexan började jag vara med Kristoffer
igen. Vi umgicks i stort sett varje dag i ett och ett halvt år.
Jag började busa på lektionern och insåg att skolan inte var allt längre.
Moström började se mig som ett hot och började försöka mobba eleven har
skjutit in ”mobba” mig, han lyckades halvt. Men han fick inte med sig nån
ingen stod heller på min sida. Inte ens Kristoffer. Han sa att allt jag
gjorde var fel och jag kunde inte försvara mig. Jag gjorde trixen på
skateboarden fel, hade köpt fula skate skor m.m. Men min relation med
Moström var mystisk.
I vissa perioder i sexan så var vi nästan bästa vänner i andra mobbade han
mig. Ibland gick vi hem till han efter skolan och åt glass och pratade om
tjejer sen gick vi ut och skatade och hade as trevligt. När vi senare fick
välja vilka vi ville gå på högstadiet med så bestämde jag Moström och
Kristoffer att vi ville gå med varandra. OK sa jag och skrev enbart
Kristoffer på lappen. Jag ville absolut inte gå 3 år till i skolan med
Moström. Men det blev så ändå. Men jag kan inte säga att jag blev besvärad
av honom i sjuan. Han skaffade nya kompisar och nya mobboffer och jag lika
så. Men jag gjorde ett misstag.
Jag såg ner på alla och små mobbade alla som senare skulle komma att bli
mina polare. Det har gjort att jag inte är så när vän med någon i min klass
annan än Kristoffer. Jag umgås och har kul med alla i klassen i skolan men
på fritiden umgås jag inte så ofta med nån. I sjuan var det nära att jag
tappade kontakten med Olle också. Vi hade inte hörts av på ett halvår när
han ringde mig. Efter det har vi träffats minst 2 gånger i månaden. En av
dom nya nära vännerna som jag fick i nya klassen var Antonio eller Ante.
Ante och jag var båda mycket förtjusta i dataspel och fick ett gemensamt
intresse. Vi satt bredvid varandra på nästan varje lektion genom hela
högstadiet. Och på rasterna åkte vi ganska ofta hem till honom och spelade
dator. I mitten av åttan så slutade Moström i våran klass, jag tyckte
varken det var skönt eller jobbigt. Jag brydde mig helt enkelt inte. I
åttan började våran klass bli riktigt skön. Jag tror knappt man kan få en
bättre klass. Sen så har det hållt i sig så hela nian också. Det kommer
kännas tugnt att lämna den här klassen och börja på gymnasiet.
Jag kommer sakna hur vi har skojat med alla lärare, hur vi har drivit med
allt och alla, det är sorgligt att det måste ta slut, Jag kommer sakna
lättjan i grundskolan. Genom åren har jag både mobbat och själv blivit
mobbad vilket har gett mig nyttiga insikter.
/Johan

Uppgift 4 ”min syn på skolan”
Hej skolminister Lars Kjellson!
Jag har funderat på en grej som gäller våran skola. Det är att våran skola
har fler brister än fördelar och så borde det ju inte vara. Därför skriver
jag ett brev till dig i hopp om att du kan göra någonting åt det.
Du kan ju börja med att göra nånting åt skolmaten här i vår skola. För
knappt ett år sen gick det i alla fall att äta maten, men nu har dom skärt
ner på den så mycket att man äcklas av att gå ner till matsalen för att
äta. Man har hittat insekter i salladen, hårstrån i maten och kvaliten på
själva maten har försämrats rejält. För mindre än en vecka sen så skulle en
klasskamrat äta knäckebröd till maten. Så hon gick och hämtade det men
upptäckte att det var mögel på knäckebrödet. Och det måste gå långt innan
ett knäckebröd börjar mögla. Så se till att maten förbättras så man slipper
gå hungrig en hel dag. För ingen borde stå ut med nått sånt här.
Det saboteras och slåss mycket i skolans korridorer. Men det är ju inte
precis lärarna som saboterar utan eleverna som roar sig med detta. Bänkar
förstörs, det klottras på väggarna, toaletter blir förstörda så att dom
inte går att använda mer. För att förebygga att sånt inte händer tycker
jag att man ska sätta dit grejer som eleverna kan roa sig med t.ex vi hade
ett biljardbord innan som jag tycker dom ska ta tillbaka.
Slagsmålen i vår skola beror nog på att det finns så många rasister här. Så
om ni kan informera klasserna lite mer om detta kanske i alla fall rasismen
försvinner, försöka kan man ju.
Inte nog med allt detta så är det fel på många lärare också, inte alla men
dom flesta. Dom favoriserar elever och vissa märks det mer på än andra. Man
säger då och då till lärare när det är för uppenbart att dom favoriserar,
men såklart förnekar dom det. T.ex en gång när man skulle göra ett arbete i
grupp så kom jag i samma grupp som lärarens favoriter. Alla i gruppen
arbetade ungefär lika mycket och alla var delaktiga. Men ändå fick lärarens
favoritelev VG+ på arbetet medan vi andra fick G i betyg. Det är mycket
orättvist och jag tycker du ska kämpa för att lärarna ska behandla eleverna
mer jämlika och att dom slutar med favoriseringen av elever.
Man behöver också förbättra vikarierna man får när en lärare är sjuk. Dom
är oftast outbildade och kan ingenting om ämnet dom ska undervisa i. Jag
kommer ihåg att i sjuan eller åttan så hade vi en vikarie i franskan under
en längre tid. Den vikarien kunde inte ett ord på franska och sa åt oss att
sitta och snacka franska med varandra medan han satt och läste tidningen.
Vi lärde oss ingenting av dom här lektionerna och kunde lika gärna skippat
fransk-lektionerna tills läraren var tillbaka. Nästa gång ni ska sätta in
en vikarie se till att han/hon är i alla fall lite utbildad. Nu har jag
bara två saker till jag skulle vilja ta upp och det gäller bara vår klass
niorna. Först och främst detta med klassresan som alla niorna som gått här
på skolan har fått åka, alltså till Gröna Lund då. Men just detta året av
alla år så får vi inte åka till Gröna Lund. Dom skyller på att vi inte har
pengar till det eftersom vi ska åka till Polen för att se på ett
koncentrationsläger. Men för två år sen gick min storebror i nian och han
fick åka både till Gröna Lund och Polen med sin klass. Jag tycker ju inte
skolans budget kan ha ändrats så radikalt på bara två år! Så vad är det
verkliga skälet till att vi inte får åka? Tycker lärarna vi är för jobbiga
att ta med på klassresa? I sånna fall kan dom säga det direkt till oss!
En sak till som rör vår klass (egentligen hela Munkedals kommun) är att vi
inte får praoa nu i åkurs nio.Här säger lärarna att det också är för dyrt
men det kan det ju inte vara. Tvärtom, dom slipper ju en hel klass och det
borde dom ju spara in pengar på. Alla nior har rätt att få praoa speciellt
nu när det är gymnasieval och allt. Detta borde ju du, skolministern, kunna
ordna så att vi får och säg inte att pengarna inte räcker för det går jag
inte på. Men nu har jag ”klagat” så mycket så jag kan ju som avslutning
skriva om lite roligare grejer.
Som att ni ska renovera skolan nu till sommaren, det är ett mycket stort
steg till en bättre miljö i skolan. Vårt klassrum har just nu pissgula
väggar och behövs verkligen målas om. Så jag hoppas eleverna kommer att
trivas i skolan nu när den renoveras (och dom slipper oss nior). Men jag är
i alla fall glad åt att skolan ska renoveras.
Men det var allt från mig denna gången.
///MVH Cecilia Jönsson