200-500 – Sida 6 – Skrivbanken

Min syn på skolan
7/2-03
Skolministern
Jag ska snart gå ut ur nian och jag har uppmärksammat några brister under
mina år i grundskolan.
Min första punkt är angående läroböckerna i t.ex. fysik och vissa SO-
ämnen. De är som serietidningar. Man slår upp boken för att göra läxan och
möts av en massa svammel som gömmer undan det viktiga. Faktiskt är det som
tar mest tid när man gör läxor att filtrera bort allt svammel. Det är inte
konstigt att vissa inte förstår.
Den andra bristen jag har märkt är angående om lärarna. Vissa utav dem
lär ur fel saker. Exempelvis kan jag berätta om musiken. I mellanstadiet
var musiklektionerna som de ska vara. Man lärde sig om musik och om man
ville lära sig att spela ett instrument valde man till det, men nu (i
högstadiet) så lär vi oss lite om musik men vi måste kunna spela ett
flertal instrument. Dessutom finns det inte alltid lärare till vissa
lektioner eller vikarier i upp emot en vecka.
Nästa sak jag har att kommentera är angående svenskalektionerna.
Enligt vad jag har förstått ska uppsatserna vara till för att eleverna ska
öva sin svenska och lära sig att skriva sammanhängande, fast det verkar
snarare som om vi alla ska vara författare. Man kan faktiskt kunna skriva
utan att kunna skriva romaner eller noveller. Jag tror faktiskt att det
skulle gå bättre för vissa elever om det fanns flera uppsatsämnen som inte
kräver att man är en författare.
Den sista punkten jag har är angående betygskalan. Skillnaden mellan
två elevers resultat kan vara ganska stor fastän de har samma betyg.
Eftersom betygen visar hur bra man är, bör det finnas åtminstone fem steg
(fast helst ska det vara fler).
En något missnöjd elev.

Mina skolår

Kan ni några fler namn på era nya klasskamrater som börjar med M? Frågade
vår lågstadie lärare som hette Katarina. Vi hade redan sagt Mikael, Malte,
Maria, Magnus, och ingen tycktes komma något mer namn. När jag plötsligt
kom på ett till namn: – Emma (Mma), sa jag, och kände mig väldigt glad att
jag fått säga det. Våran lärare började fnissa lite, jag förstod inte
varför, jag borde få en applåd att jag var så begåvad tänkte jag. Nej Lina,
Emma börjar med ett E, inte ett M.
Det var min första dag i skolan, jag kommer ihåg den klart och
tydligt. Mitt första intryck var att lärarna bara krånglade till saker hela
tiden. Som den händelse jag nyss berättade om, jag hörde ju att när man sa
Emma, började man med ett m, jag konstaterade sen att lärare finns endast
för att säga till när man har fel, oavsett om jag hade rätt, som jag tyckte
att jag helt klart hade i det sammanhanget.
Åren efter ändrades min syn på hela skolan, jag förstod äntligen
att Emma faktiskt stavas med ett E, och lärarna faktiskt finns för att
hjälpa oss elever, även om vi har svårt att tro det ibland.
Man kan inte undgå att tänka på discona som vi gick på i
lågstadiet, platåskor, benvärmare och ”magtröja”, hippare än så kunde man
inte vara. Man skickade fram bästisen till killen man var kär i, så fick
hon fråga chans. Oftast blev svaret – ”kanske. svarar på måndag.
Tänk vad lätt det var då, skicka fram kompisen och fråga chans,
kanske funkar det nu också.
Men allt var inte helt lätt och problem fritt, det fanns ju dom populära
”jag-vill-inte-va-bästis-med-dig” bråken också. Dom var hemska. Barn kan
vara så fruktansvärt elaka, jag tror aldrig jag har varit så ledsen som den
perioden. Men bråken var aldrig så seriösa visade det sig. För veckan efter
fick man en lapp, där det stod: ”Vill du bli bästis med mig igen?” Jag blev
alltid så förvånad när jag fick en en sådan lapp, för antingen är man arg,
eller inte. Men då var det något mitt-i-mellan, och det var det värsta. Man
kunde inte lita på någon, för det kunde ju vara en fälla, för att få ur en
allt man tyckte om en person, för att sedan sprida ut det. Usch barn kan
vara så hemska mot varandra.
Och nu så går jag i sista terminen i årskurs nio. Kan inte fatta
att tiden går så snabbt, det känns som om det inte var så länge sen som min
storebror retade mig och skrek: ”Linas fröken är tjock, Linas fröken är
tjock.” Själv sprang jag efter och störtgrinade.
Men lyckligtvis kan jag säga att det var väldigt länge sen. Men
det är sådana minnen som sitter kvar, även fast man helst velat slippa
komma ihåg dom.
Skolan, eller hela livet har blivit allt mer komplicerat. Man
tänker mer på betygen, än själva lärandet i sig. På det viset kanske man
får ett bra betyg men glömmer det efter några veckor. Det känns jobbigt om
man jämför hur vi hade det i grundskolan. Inga betyg, vi tyckte bara att
det var roligt att gå i skolan. Man skröt för varandra hur mycket man hade
lärt sig, nu är det helt tvärtom. Nu verkar det nästan som om vissa skryter
för varann hur lite man vet, för man vill ju inte vara pluggis brukar det
låta. Nu blir man förvånad om det är någon som säger att det är kul att gå
i skolan. Det är inte så ofta man hör det.
Men jag längtar ändå inte tillbaka till lågstadiet, för då kunde
man endast drömma om att utbilda sig och bli något stort. Men när man blir
äldre kan man göra verklighet av drömmen. Komma bort från Ingenstans
(smedby) och bli nåt stort, och det är större och roligare än något
lågstadiedisco någonsin kan bli!

Att byta skola/Att byta klass

Jag vaknar av en underlig känsla. Den är både pirrig och nervös. Jag vänder
mig om och tittar på klockan. Den är fem. Det är länge kvar tills jag ska
gå upp. Jag lutar mig bakåt och huvudet dunstar mjukt ner på kudden. Jag
rullar fram och tillbaka men det går verkligen inte att somna om.
Tankarna går till min nya klass. Jag försöker att föreställa mig hur det
ska bli idag men det är inte lätt. Vad ska jag berätta om mig. Att jag
heter Mia och jag har två syskon. En storasyster som heter Malin och en
lillebror som heter Ola.
Tänk om ingen kommer att gilla mig.
– Mia, gumman, har du vaknat än?
– Ja
– Jag tänkte att jag skulle gå ner och laga frukost. Är det något speciellt
du önskar?
– Nej
Jag sätter mig upp i sängen. Ska jag ha kjol eller byxor? Kortärmat eller
lång|ärmat?
Efter en tids dividerande med mig själv inne i huvudet, har jag bestämt
mig. Jag har bestämt för ta byxor och en långärmad jumper.
Långsamt går jag mot garderoben som är till höger om skrivbordet. Då får
jag en skymt av mig själv i spegeln. Mina mörka ögon ser pigga ut och mitt
lång bruna hår står åt alla håll.
Mitt rum är halvstort. Väggarna är blå som himlen och jag har två fönster
som är mot havet. Jag tittar ut och längtar tillbaka till sommarens varma,
sköna och lata dagar som jag tillbringade där. Men nu är ett långt och
skönt sommarlov ett minne blott.
– Frukosten är klar!
– Jag kommer!
Trappan tar jag med fem kliv. Jag är full av energi.
Mamma har lagat havregrynsgröt. Jag tar en rejäl portion och en smörgås med
ost och gurka. Jag tar god tid på att äta frukost. Jag passar på att prata
med Ola. Han ska börja på dagis idag. Han är den gulligaste ungen jag vet.
Han gör mig aldrig arg eller ledsen. Han bara muntrar upp mig om jag är
ledsen.
– Vad ska du göra på dagis idag?
– Leka och lita till dig.
– Lita, du menar väl rita
– Ja
– Vad ska du rita?
– En lomma och massor av lur
– En blomma och massor av djur
Nu måste Mia gå till skola.
Hejdå, Ola!
– Mia! En puss
– Okej
– Hejdå, Mia
Jag tar min mörkblåa cykel och cyklar iväg. Det är 1,5 km till
busshållsplatsen. Bussen kommer kvart i åtta.
Där vi bodde förut hade jag nära till skolan. Det var 10 minuters gångväg.
Men nu är det längre.

I skolan

Var är sal 83? Där borta är sal 71. Då är nog inte 83 långt härifrån. Den
här skolan är mycket större än min förra. Jag kommer aldrig att lära mig
var alla salar ligger. I min förra skola hade vi ett klass|rum som vi var i
hela tiden. Jag irrar runt i några minuter men jag finner inte sal 83
någonstans.
Där borta är en lärare. Jag får fråga honom
– Ursäkta mig, jag undrar om du vet var sal 83 ligger?
– Ja, om du går rakt fram och svänger till höger där borta så finner du
83:an.
– Är du ny här?
– Ja, vi flyttade hit i juni.
– Du får ha det så bra och lycka till med skolan
– Tack
– Vi kanske ses någon mer gång.
– Ja, det gör vi nog
Jag går som han visade mig och där är äntligen sal 83.
Alla som sitter här är nog mina nya klass|kamrater. De verkar lugna och
trevliga. Det här kommer nog att bli bra.
Mina nya klassföreståndare heter Klas och Gunvor.
– Välkomna till ett nytt läsår. Hoppas att ni haft ett skönt sommarlov.
Särskilt välkommen ska Mia vara. Hon ska börja i klassen.
Vi får be henne komma fram och presentera sig.
– Mitt namn är alltså Mia. Jag bor tillsammans med min mamma, pappa och
mina två syskon. Min bror heter ola och han är 2 år. Han är jättegullig.
Min syster heter Malin och hon går första året på gymnasiet. Vi har en
golden retriver som heter Fido. Det är världens snällaste hund. Jag gillar
att sporta. Jag spela fotboll och åker längdskidor. Det här var lite om mig
själv. Ni verkar vara en trevlig klass och jag tror säkert att jag kommer
att trivas här.
– Tack Mia. Nu får ni tala om vad ni heter för Mia. Vi börjar med dig. Mitt
namn är Lasse. Jag heter ..
20 minuter senare.
– Nu hoppas vi att du fått veta lite om dina nya klasskamrater.
Nu tar vi en liten rast och vi börjar klockan tio med vanliga lektioner.
Som ni säkert har sett har ni svenska med Gunvor först idag.
– Vi ses klockan tio i sal 78
Dagen flöt på bra och jag har fått massor av nya kompisar.
Jag tycker att den här skolan är mycket bättre än den förra. Den här skolan
är välvårdad. Inget klotter på väggarna och inget skräp på golvet. I
fönstren finns det gardiner och levande blommor. Blommorna sköter eleverna
om. Man känner sig lugn och harmonisk. Hela skolan är lugn.
Min förra skola är raka motsatsen till den här.
Den här skolan är jättebra. Den passar mig utmärkt.
När jag kommer hem får jag en blöt puss av Fido. Av Ola får jag en värmande
kram och en teckning precis som han har lovat mig. Detta är en perfekt
avslutning på en perfekt dag. Jag njuter verkligen av livet när det är bra
i skolan.

Att byta skola/Att byta klass
Jag ser alla Sveriges landskap passera. Det är varmt och fuktigt inne i
bilen. Lårerna riktigt klibbar sig mot sätet. Allas tålamod börjar ta slut
och det hjälper inte direkt, att Sofie skriker som en stucken gris. kan det
bli värre, jag ska lämna alla mina polare i Norrland för att flytta ner
till Småland. Vad är det för plats förresten? Helt platt med en massa
smålänningar som pratar konstigt. Mamma är naturligtvis tvungen att ta det
här jobbet också. Till min besvikelse så gillar även pappa idéén. Han
vänder sig nu om och ser på mig med beskymrade ögon.
– Seså gumman, nu ska du inte hänga läpp, det blir säkert jättebra i Älmö.

– Hm säkert.
– Gumman, du måste väl förstå att det här en stor chans för mig.
– Sluta kalla mig gumman och nej jag förstår mig slutet av meningen har
fallit bort i kopieringen
Surt börjar jag titta ut genom fönstret igen, Älmö’s hus börjar torna upp
sig framför mig. Vi är snart framme!
När mamma svänger av till ett villaområde, känner jag genast igen det från
i våras. Mina föräldrar hade redan då förälskat sig i vårt nya hem. Mammas
blåa ögon hade riktigt tindrat och pappa hade nickat gillande. Bilen
stannar, det blå huset med vita knutar står framför oss. Det blir ett
väldans travande mellan bilen och huset. Sofie somnar mitt i uppståndelsen
och solen börjar sakta gå ner.

Flera timmar senare, ligger jag i sängen i mitt nya rum. Rummet är ganska
litet med lila väggar och blommig bord. På golvet ligger alla väskor i enda
röra.
Funderingarna snurrar i huvudet på mig. Jag tänker framför allt på skolan,
alla nya människor. Jag, dess och Elisabeth hade ju planerat hela nian så
väl, och så kommer mamma med den här idéen. Nu måste jag skaffa nya
kompisar, tänk om jag inte får några.
Till slut så somnar jag av utmattelse.

Sommaren tar slut fortare än vad jag vill. Första skoldagen närmar sig med
storm|steg. Det är redan sista sagen på sommar|lovet. Solen skiner och
himlen är blå, jag ligger och njuter av den sista ledig|heten i en solstol.
När jag öppnar mina ögon, får jag se att nån står på andra sidan häcken och
glor på mig.
– Hej, jag trodde nästan att du hade svimmat där i stolen.
– Såg jag så död ut? Vem är du, förresten?
– Enar, din granne
– Jag heter Anna, vi är nyinflyttade.
– Det har jag nog förstått, vi hörs!
– Ja. Mer hinner jag inte säga förrän han är borta. Enar, vad snygg han var
med alldeles gyllenbrunt hår och nötbruna ögon, en riktig gud. Det pirrar i
magen resten av dagen.

Långa, okända korridorer möter mig följande dag. Pirret från igår har
ersatts mot ren nervösitet. Till råga på allt så försov jag mig så
korridorerna är tomma. Där måste dörren till min lektionsal vara. Jag
hinner inte öppna den förrän den öppnas av en glad, rödlätt tant.
– Det är du som är Anna förmodar jag.
– Ja, svarar jag med pipig röst.
Jag leds in i klassrummet. Det är dödstyst, alla stirrar nyfiket på mig.
Jag blir presenterad av läraren och placerad hos en tjej som heter Susanna.

Till min förvånelse sitter Enar i klassrummet, mitt framför näsan på mig.
Hela lektionen sitter jag bara och tittar på hans nacke.

Susanna visar sig vara en trevlig tjej och vi kommer redan bra överens.
På hemvägen utbrister hon: Tänk vilken tur att vi träffades.
Jag instämmer och tänker att Småland inte är så dumt trots allt.

Slut!
Ulrika 9f

Mina skolår!

Jag var sex år och skulle börja skolan. Jag minns att det kändes väldigt
nervöst, men samtidigt roligt. Det kändes som om jag skulle bli äldre
direkt, bara för att jag börjad 1:an. Jag kände bara fyra stycken av dom
som skulle börja i samma klass som mig. fyra av tjugo kändes lite men det
fanns i alla fall någon jag kunde anförtro mig åt och det kändes bra.
När jag vaknade av klockan på morgonen var jag full av energi. Jag bara
längtade tills jag kom till skolan och fick träffa alla nya kompisar. Jag
tog på mig mina finaste kläder och lite läppstift, så jag kände mig extra
fin. Eftersom det var första dagen i skolan, så följde mamma med. När vi
kom till skolan, var det första jag såg fullt med barn som lekte på
skolgården. Jag tog en rockring och började ”rocka”. Efter kanske 10 min
hörde jag en röst säga
– Kom in.
Det var våran fröken. Hon presenterade sig som Gunilla och frågade sedan
var och en vad dom hette. Allt kändes väldigt nervöst men efter ett tag
lättade stämningen. Det är ungefär det jag minns ifrån min första skoldag.
Senare under 2:an hände det inte så mycket förutom att vi fick en ny elev i
klassen som hette Sara och kom från Göteborg. Hon och jag blev snabbt
kompisar.
I 3:an började en tjej som hette Sofia hon hade bott inne i Falun förut. I
3:an längtade man mest efter att få börja 4:an då var det som att ha blivit
ett snäpp äldre på nått vis. Man fick nya lärare och man fick gå med dom
äldre. Dom äldre betraktade man nästan som gudar, man ville bli precis som
dom.
Sen när vi började 5:an blev vi ihop|flyttade med den dåvarande 6:an
eftersom dom var så få i den klassen. Då kändes det som att man var äldst
på skolan. Det var först då man började tycka att alla andra var så små och
barnsliga. Jag kommer ihåg en sak med vår klass och det är att vi var
jätterädda för sprutor. Så fort vi fick höra att det var dags för
stelkrampssprutan så blev det ett jädra liv, precis alla pratade om det men
det brukade alltid gå bra i alla fall. När vi gick i sexan fick vi veta att
vi skulle byta skola. Vi skulle börja på Wicksellska Skolan, som kallades
för Wicke. Vi skulle få välja 3-4 kompisar att gå i samma klass som,
eftersom vi skulle dela våran klass i tre grupper, som sedan skulle gå i
varsen ny klass. Så dom vi valde skulle bli våra första kompisar på skolan,
eftersom vi inte kände någon annan än.
När vi hade skolavslutning i 6:an gjorde vi om en låt så vi sjöng om alla
lärare vi hade haft på Ronneviks skolan. Den var väldigt uppskattad.
Under det sommarlovet mellan 6:an och 7:an var jag väldigt nervös inför
nästa termin i en helt ny skola med massa elever som man aldrig hade
text saknas Skolan var jättestor! Jag minns att jag var rädd för att
aldrig hitta till lektions|salarna eftersom dom är nummrerade med olika
nummer beroende på vart i skolan man är. Men när man väl började i skolan
så tog det inte så lång tid att lära sig, som tur var! När man gick i 7:an
såg man upp på alla som var äldre, vill säga 8:erna och 9:erna. Precis som
på lågstadiet. I 7:an brydde man sig inte om betyg så mycke, men sen när
man kom upp i 8:an då började man tänka på att man skulle ha höga betyg och
allt sådant. På våren i 8:an var det mycket prov och det var då jag blev
riktigt skoltrött Det hade jag med mig när jag började 9:an och det var
inte bra, eftersom man måste sattsa ännu mer nu så man får höga poäng så
man kommer in på den linjen som man vill på gymnasiet. Jag tycker det är
fel tid att ställa sådana krav på oss, det händer så otroligt mycke annat i
vårt liv nu. Visserligen säger dom att man lär in bättre när man är ung,
men det är en jobbig tid.
Nu nyligen sökte jag in till gymnasium och jag får reda på om jag har
kommit in någon gång i Maj. så vi får se hur min framtid blir.

Min syn på skolan

Hejsan skolministern!

Mitt namn är Elin Rehn, jag är femton år och går sista terminen
i årskurs nio.
Eftersom du så gärna ville ha min hjälp för att kunna förbättra
skolan så tänkte jag vara snäll och ge dig den.
Skolan idag är inte helt fel ute, men det är klart att en hel
del förbättringar skulle kunna göras.
Det första jag tänker på är det som redan så ivrigt diskuteras,
mera idrott.
Även om vissa barn och ungdom|ar tränar regelbundet, så är
andelen som inte gör det väldigt stor. Den ökar ju dessutom konstant.
Jag läste för några dagar sedan att andelen som aldrig
motionerar i årskurs 7-9 har ökat med fyra procent från år 93/94 till år
97/98.
Eftersom vi äter fetare och fetare mat, betyder ju det också att
vi måste röra på oss mer.
Annars kommer ju svenskar i fram|tiden se ut som vissa i Amerika
gör nu.
Därför tycker jag att det är bra om barn och ungdomar tvingas
röra på sig i skolan, att de som inte känner att det ”kryper i benen” lär
sig ge kroppen den dagliga fysiska ansträngning som den behöver.
Det borde vara fler obligatoriska friluftsdagar.
Jag tycker också att antingen biologin eller hemkunskapen ska ta
upp hur viktigt det är att äta rätt för att må bra.
Flera av mina kompisar har utvecklat ätstörningar, vilket jag
tror kommer bli ett tufft problem i framtiden. Sjukdomarna anorexia och
bulimi kryper snabbt ner i åldrarna och jag tycker att skolan skall hjälpa
till att förebygga detta.
Alltså: mer undervisning om vilken kost som är nyttig för
människokroppen, samt tips om vilken träning som är nödvändig.
Annars kommer ju halva befolkn|ingen se ut som hus, och resten
som små möss.
En annan sak som borde rustas upp rejält är lärarkåren.
Jag vet inte om det är själva lärarutbildningen som inte är
tillräcklig, eller om jag bara har haft otur som fått obehöriga lärare. Men
under hela år åtta hade jag en lärare i SO som absolut inte klarade av sitt
jobb.
Jag kan inte påstå att vår klass är den lättaste, men det finns
många som ”sitter på höga betyg” och vill lära sig saker.
P.g.a denna lärare förlorade vi nästan en hel årskurs i SO.
Nu har vi fått en ny lärare som också är nyutexaminerad, men hon
är jättebra. Hur seriös som helst. Alla i klassen tycker om henne, men det
jobbiga är att under ett år har vi fått läsa in två årskurser.
Jag vet inte om vår klass har varit speciellt utsatt, men under
de tre åren jag har gått på wicksellska skola har jag bytt lärare nio
gånger.
Detta påverkar självklart betyget, och är väldigt jobbigt
eftersom varje lärare har olika arbetssätt som eleverna måste rätta sig
efter. Men nu blev det mycket tjat om det negativa, det finns ju självklart
också positiva saker med skolan.
Temadagar tycker jag är en väldigt bra sak.
Undervisningen om nazism och rasism har fungerat mycket bra
under dessa dagar.
Friluftsdagarna är också ett bra påhitt man borde ta bättre
fasta på. Det är ju jättebra om också lärarna följer med på utflykterna, då
lär man känna en helt annan person än den som står och tjatar om
vätemolekylens uppbyggnad, eller vad som utlöste första världs|kriget.
Men det jag tycker man har lyckats med på min skola är att
stoppa mobbningen.
Vi har en liten organisation som heter NonMob, det är en grupp
elever som arbetar mot förekomsten av mobbning, detta fungerar mycket bra
och är något som jag rekom|menderar andra skolor.
Hoppas jag inte har gett dig för mycket problem med mina tankar
om förändring av skolan.
Ha det så bra kramar Elin.

Slutet passar nog inte in i ett brev till skolministern. Du kan
argumentera och har ett språk som fungerar

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret. Anja
svarade gemom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.
Bakom sig lämnade hon det gula oskyldiga huset som ruvade på så många
hemligheter.
För henne var det ingen trygg|het att komma hem på kvällarna. Men trotts
att hon visste san|ningen hoppades hon alltid på att hennes pappa bättrat
sig. Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hon sett sin pappa full.
När hon kom hem på kvällarna söpan allt han kunde få tag i och dagen efter
låg han avslagen i soffan för att sen på kvällen börja om igen.
Till en början hade det inte vart så farligt, men sedan hade han börjat
slagit sin fru Lina, Anjas mamma.
Misshandeln var inte allvalig, men tillröcklig. Flera gånger hade hon haft
stora blå-lila blåtiror runt ögat när hon gått till jobbet och ursäkten
var: ”Jag har rammlat”. Alla visste såklart att det inte var så, men ingen
sa något.
Anja hade aldrig råkat ut för sin fars dåliga humör. Kanske därför att hon
smög ner till stranden om kvällarna. Där kunde hon sitta flera tim|mar och
se på vattnet, fåglarna som oberört seglade i skyn och vågorna som slog mot
stenblocken. För Anja var detta en trygg plats. Trotts att hennes mamma
flera gånger nämnt hur farligt det var att vara ute på kvällarna.
”Du vet hur mycket våld det är nu?” brukade hon säga.

Hon hade svängt av från grusvägen och undvek vant stenar, rötter och
kvistar. En aspkvist som hängde över stigen sköt hon snabbt undan och
framför sig bredde havet ut sig. Lika vackert och hemlighetsfullt som
vanligt. Många skepp hade gått under där och många människor hade slukats
av vågorna.
Det blåste kallt och Anja satte på sig en tjock grå tröja. Det blonda håret
samlade hon ihop i en hästsvans. Hon slog sig ner i sanden och drog in
lukten av salt i sina lungor.
Hennes morfar hade fått sin aska utspridd här. På hans begravning hade hon
vart fem år och hade inte kunat förstå varför man ville spridas ut i havet.
Nu var hon 15 och ville exakt samma sak.

I morgon skulle skolan börja igen. Efter ett långt sommarlov. Det var det
sista och avgörande året för vilken utbildning hon skulle få.
Mörkenet hade dragit sig närmare och hon reste sig upp för att gå hem igen.
Två timmar hade gått fort och hon skyndade sig hem till huset fullt av
hemligheter…
– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet. Anja smällde
igen ytterdörren för att avbryta misshandeln som pågick i köket.
Hon slängde av sig tröjan och dom utnötta tofflorna och var på väg in i
köket.
– Släng inte i dörren jänta!
– Förlåt pappa.
Hon studerade sin pappa. Han hade samma smutsiga kläder som alltid. Hans
hår hade blivit långt och lite grått och han hade inte rakat sig på flera
dagar.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag i byrån för
att inte förlora balansen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja.
– Nej, tro mig. Köttbullarna är brända. Det blir pizza istället. Både Lina
och Anja försökte desperat att få honom på andra tankar, men han föste ut
dom genom dörren.

Lina knäppte fast bilbältet och Anja följde hennes exempel bak.
– Du borde inte köra, försökte Lina.
– Det är inget fel på mig.
– Då blir detta vår död…
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från gården. På vägen körde han ner
deras postlåda som blev liggande på marken.
– Pappa, det går bra med McDonald’s sa Anja eftersom det låg mycket närmare
hemmet.
– Nej, jag har lovat er pizza. Han trampade gasen i botten och hastigheten
var över 120 kilometer i timmen.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina.
– Nej, sa han beslutsamt.
– Pappa det går bra med McDonald’s.
Hennes pappa vände sig om mot henne.
– Nej har jag sagt.
Sekunden efter tappade han kontrollen och bilen sladdade till. I nästa
sekund krockade den med en kiosk.

Sirenerna tjöt och människor hade samlats runt om oly|cksplatsen. Anja låg
utsträckt på en bår medans en kvinna i vita kläder lyste henne i ögonen.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram. Dom bytte några ord innan
han vände sig mot Anja. Han var lång och muskelös med svart hår som skymde
dom bruna ögonen.
Han tog försiktigt Anjas hand och frågade om hon mindes något. Hon nickade
och försökte se sig om för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom åkte till sjukhuset men… han hejdade sig. Dom
överlevde tyvär inte…

– Du blir flyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rätt lockigt hår, gröna ögon och rödmålade
läppar.
Men Anja hörde inte på. Hon hade under ett polis|förhör insett att det var
hon som bar skulden till föräl|drarnas död. Hade hon vart tyst hade det
aldrig hänt.
– Anja?
Hon nickad sakta. Hon hade blivit väckt i sina funderingar.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Ny familj, nytt hus, ny stad och ny skola. Allt skulle bli nytt. Men alla
skulle väll se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet kunde man läsa: ”Man kör ihjäl fru – stora
mängder alchol”.

– Mitt kära barn! Hur mår du? Nej, förlåt mig. Vilken dum fråga. Hon
kramade Anja som satt i en stol insvept i en filt. Klockan var sent in på
natten och hon var trött, rädd och chockad.
I bilen på vägen hem babblade hennes moster Emma om den nya skolan,
vännerna och staden.
– Den är full av möjligheter.
Forts. på kladd s. 5
nedan följer elevens utkast till uppsatsen, den inleds med en s.k.
tankekarta

”förendringen”
1. Anja – 15 år, sista året i grundskolan.
2. Pappan är alcolist
3. åka in till stan pappan – full
4. olycka
5. föräldrarna dog
6. Får flytta till mostern
7. Får byta skola, accepterad?

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret.
Anja svarade genom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.

Bakom sig lämnade hon det lilla gula huset, med vackra blommor och nymålat
stacket. Utifrån såg det ut att vara ett helt vanligt hus i
Smålandstrackten. Men för Anja var det inget mysigt och tryggt hus att
komma hem till på kvällarna. För henne var det en mardröm att komma dit.
Men hon hoppades alltid på det bästa, även om hon visste vad som väntade
henne.
Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hennes pappa supit sig full på
kvällarna. I början hade det väll inte varit så farligt, men när han börjat
slagit Anjas mamma, Lina hade det blivit allvaligare. Han hade aldrig
slagit henne hårt, men det hade flera gånger hänt att Lina haft stora blå-
lila blåtiror när hon gick till jobbet dagen efter.
Anja hade aldrig råkat ut för hennes pappas dåliga humör, kanske berodde
det på att hon smög ut på kvällarna och gick till stranden. Där kunde hon
sitta flera timmar och bara se på fåglarna som svävade så oberört i skyn,
vågorna som slog mot stenblocken och mörkeret som kom allt närmare.
Hon fick alltid höra av sin mamma om allt våld som skedde i världen nu och
om hur farligt det var att vara ute om kvällarna. Men för Anja var stranden
en lugn och trygg plats.

Hon hade svängt av från grusvägen och ner på en liten upptrampad stig.
Trotts att det börjat skymma kände hon igen stigen så bra att hon lätt
kunde undvika rötter och stenar. En kraftig gren av asp hängde ner över
stigen och hon sköt snabbt undan den för att undvika att hon skulle krocka
med den.
Framför henne bredde havet ut sig. Blå-svart glänste det välkomnande mot
henne. Havet hade precis som henne en massa hemligheter. Fartig hade gått
under och dragit med sig många i djupet. Anja föste ihop sitt blonda hår i
en hästsvans och drog på sig den tjocka tröjan hon haft med sig.
Det blåste kallt och luktade salt. Men hon var van. Hon slog sig ner i
sanden och stirrade ut över det hemlighetsfulla havet. Hennes morfar hade
efter sin död fått sin aska utspridd där. Hon log vid minnet.
Hon hade bara vart fem då och hade inte alls fattat varför man spred ut
aska i vattnet. Nu var hon 15 och förstod bättre. Hon ville också få sin
aska utspridd i havet.
Imorgon skulle skolan börja igen. Det skulle vara det sista och avgörande
året för vilken utbildning hon skulle få sen.
Utan att hon märkt det, hade två timmar gått och hon skyndade tillbaka till
det gula oskyldiga huset som var fullt av hemligheter.

– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet.
Anja slängde igen dörren med en smäll för att avbryta misshandeln i köket.
Hon tog av sig den mörkgråa tröjan och slängde av sig sina utnötta toffler.

– Släng inte i dörren jänta! ropade hennes pappa och kom utrusande i
hallen.
– Förlåt pappa, sa hon och log oskyldigt. Hennes pappa nickade sakta. Han
hade en smutsig tröja och svarta jogging|byxor på sig.
Hans hår hade blivit grått på en del ställen och växt ut och blivit
ovårdat. Han hade inte rakat sig på flera dagar heller.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag om byrån i
hallen för att hålla sig på benen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja och skulle precis passera sin pappa när
han tog ett stadigt tag om hennes axlar och vände henne om.
– Tro mig, köttbullarna är brända. Vi kan åka till en pizzeria istället.
– Du kan inte köra i det där skicket! utropade Lina och tog tag om hans
arm.
– Det är inge fel på mig, svarade han och gick vinglande ut till den gammla
volvon.

– Det här blir vår död, mumlade Lina och spände fast bilbältet. Anja hade
hoppat in bak och följde hennes exempel.
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från uppfarten. På vägen ut körde
han in i postlådan som ramlade omkull.
– Pappa, det går bra med McDonald’s också, sa Anja i ett försök att stoppa
den galna bilresan. McDonald’s låg i allafall i närheten.
– Nej, har jag lovat er pizza, så ska ni få pizza.
Han trampade på gasen och bilen tog ett kraftigt skutt framåt, sen började
hastigheten öka från 60 km till 90 km.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina desperat. Men det gjorde bara att han
ökade ännu mera.
Anja kunde skymta McDonald’s reklamskylt en bit bort.
– Pappa, ta McDonald’s.
– Nej, svarade han bestämt.
– Men jag vill ha hamburgare!
– Nej, vi ska äta pizza, sa han och vände sig om mot henne. Sekunden efter
tappade han kontrollen och bilen sladdade till och for av vägen och in i en
kiosk på sidan.

Sirenerna tjöt runt om och människor hade samlats på olycksplatsen för att
se vad som stod på.
Anja låg utsträckt på en bår och en kvinna i vita kläder lyste med en
ficklampa i hennes ögon.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram till henne. Sjuksköterskan
och mannen utbytte ett par ord och sen vände mannen sig mot Anja.
Han var lång och vältränad med svart hår som hängde över hans bruna ögon.
Hans klädsel avslöjade att han var polis.
Han log försiktigt och tog Anjas hand.
– Kommer du ihåg vad som hände?
Anja nickade och försökt vrida på huvet för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom fördes båda till sjukhuset, men tyvär… Han blev
tyst ett tag. Han kramade hennes hand och viskade lågt.
– Dom dog på vägen in till sjukhuset. Dom hade så allvaliga skader att dom
inte gick att rädda.

– Du blir lyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rött lockigt hår. Hennes gröna ögon var
snälla och förstående och dom rödmålade läpparna rörde sig medans hon
pratade.
Men Anja hörde inte på. Under ett polisförhör hade det gått upp för henne
att hon var orsaken till föräldrarnas död. Hade hon bara varit tyst hade
det inte hänt. – Anja?
Hon vaknade till ur sina funderingar och såg upp.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Det skulle betyda ny familj, nytt hus och ny skola. Allt skulle bli nytt.
Men dom skulle antagligen se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet stod det med stora svarta bokstäver ”Man
körde ihjäl sig och frun – stora mängder alchol”.

– Mitt kära barn! ropade Emma och kom springande genom socialens korridor.

Anja satt insvept i en marinblå filt och deppade över sitt liv.
– Hur mår du? Hon satte sig på huk och kramade sin systerdotter.
– Vilken dum fråga. Förlåt mig. Kom nu så sticker vi.
Renskrev hit!
Anja stirrade på dom tre barnen i köket.
Jim var yngst, bara tre år. Han hade blont, kort hår och satt på golvet med
några legobitar. Sen var det Eva som var åtta. Hon hade brunt axellångt
hår, som nu var uppsatt i flätor.
Och sist var det Albin som var tolv. Han hade också blont hår, klippt i en
moden frisyr.
Han hade skatarkläder på sig från topp till tå.
– Dina kusiner känner du väll igen?
Anja nickade och släppte sin resväska i golvet.
– Du kommer trivas här, sa Eva och gick fram och kramade henne.

Skolan skulle egentligen börja dagen där på. Men efter omständighet|erna
fick hon skjuta upp det en vecka.
Hon hade inte anlänt till Vaxholm förän fem på morgonen och hade somnat
omedelbart.

Under veckan som gick fick hon prata med en kurator var annan dag.
Det var en snäll medelålders man som den mesta tiden försökte övertala Anja
om att olyckan inte vart hennes fel. Men vad han än sa, vägrade hon tro
det.
– Hur känns det och börja i en ny skola då? frågade han plötsligt när Anja
vägrat prata mer om olyckan.
– Bra, antar jag.
– Hade du mycket kompisar på din förra skola?
– Nej, svarade hon.
I Småland hade det var känt att hon hade en alcholist till pappa som
misshandlade hennes mamma.
– Då tycker jag du börjar om här, sa kuratorn och log.

– Det här är Anja, presenterade hennes nya lärare.
– Vill du berätta lite om dig själv?
– Jag heter Anja och kommer från Småland. Men nu har ja flyttat hit och…
ska bo hos min moster Emma.
En kille, långt bort i klassrummet började vifta med handen.
– Varför då?
Anja tvekade.
Hennes lärare var väl informerad om olyckan och hon avbröt och sa att Anja
kanske inte ville besvara frågan.
– Det är ockej. Dom dog i en bilolycka för en vecka sen…
Killen nickad sakta.
– Jag beklagar, sa han och såg besvärat ner i bordet.
– Det är lungt…

– Du, det är fest hos mig i helgen. Skulle du vilja komma? frågade killen
som frågat henne om hennes föräldrar. Han var lång och hade mörkt spretigt
hår.
Anja nickade sakta.
– Vad bra, jag heter Kasper föresten. Häng på så ska jag presentera dig för
några polare.
Anja log och hängde efter. Det här kanske skulle bli bra i allafall?
Det dåliga hade lätt med sig något gott. Ingen av hennes nya vänner brydde
sig om hennes förflutna.
– Du är här nu och vi ser dig som den du är här med oss. Dessutom har inte
du gjort något fel, sa Karin och kramade henne.
– Vi älskar dig allihopa, sa Kasper och gav henne en puss på kinden.
Anja blev så förvånad att hon stirrade förvånat på dom andra.
– Vad var det där?
– Det kallas p-u-s-s!!

Att byta skola/klass
Nu snart är det dags, snart får jag veta hur min nya klass serut, så snart
som nästa lektion. Jag är nervös och har svårt att koncentrera mig på
matten. Jag och min kompis Niko sitter och diskuterar om hur klassen kommer
att vara och vilka vi kommer att kommer att komma i samma klass som.
Tidigare det här året valde vi vilka vi skulle vilja komma i samma klass
som, vi hade ett 1:a, ett 2:a och ett 3:e val, jag valde Niko i första val
och han säger att han valde mig i första. Nu är det lunchrast och vi sitter
utanför klassrummet och väntar vi struntar i maten och sitter bara där och
väntar. Vi hör hur läraren förbereder nästa lektion och vi blir mer
nervösa. De andra i klassen verkar helt lugna, dom spelar fotboll och äter
i matan. Vi kanske inte ska få veta hur vår nya klass ser ut, jag känner
hjärtat bulta och jag försöker glömma vad jag tänkt på men det kommer bara
tillbaka i mina tankar. Nu öppnar läraren dörren och vi springerin och
sätter oss vid våra bänkar, de andra i klassen kommer saktamen säkert in i
klassrummet.
Framför mig ligger ett kuvert som det står mitt namn på. Läraren säger att
vi kan öppna kuvertet, jag öppnar det sakta men säkert, jag ser att det
står klasslista 7D och jag pustar ut sedan ser jag att Niko också är med
och en lättnad infinner sig i mej. Sedan säger läraren att vi ska till den
nya skolan omen vecka. Den här veckan går fort och dagen som vi ska besöka
den nya skolan är här. Jag hoppar upp ur sängen och skyndar mig att klä på
mig och äta frukost, sen så går jag. På vägen till skolan upptäcker jag att
jag inte kollat klockan, jag kollar upp på kyrkan jag går förbi och ser att
den är 8:04 och vi ska åka från skolan 8:15 så det är ganska lungt. När jag
kommer fram så säger läraren att jag är sen och att dom har väntat på mig,
och jag säger men vi skulle ju åka 8:05 ja ja säger jag nu är jag här i
alla fall. Nu åker vi dom sju kilometeran det är att åka. När vi kommer
fram till skolan ser vi att det är en tegelbyggnad med mycket fönster. Jag
tycker den ser lite liten ut eftersom det ska gå 300 elever där, men när vi
kommer in ser ben mycket större ut än den gjorde utanför. Jag känner att
jag måste gå på toa och ser just då en toa. Jag gör det jag ska och går
sedan ut däri från, då ser jag att min klass är borta, jag bli r nervös
vilken tur att jag vet vilken våning det är. Jag går upp till våning fyra.
Det är jattemycket elever där, jag tränger mig otydligt ord ett par
elever och får se nikogå in i ett klassrum.dom stänger dörren innan jag
hinner dit, jag blir ännu mer nervös ska jag våga gå in till min nya klass
och vara sen fösta dagen… det är inte kul. Men jag drar sakta ner
hantaget och går in, hela klassen tittar på mig också frågar läraren var
har du varit. Jag förklarar att jag gick på toa och när jag kom ut så var
klassen borta. Niko börjar skratta och resten avklassen med sedan visar
läraren mej en plats vid en kille som heter arvid och är kusin till Niko.
Sedan visar dom oss skolan och vi åker hem.

MINA SKOLÅR
Jag är nu inne på min sista termin nånsin i grundskolan. Skolgången har
blandats med både bra och dåliga stunder. Med blandade känslor har jag här
tänkt berätta om mina skolår och jag tänker börja med det vi kallar
förskola.

Jag gick på Vällingby förskola i just Vällingby. Förskolan låg ungefär en
kilometer från där jag bodde. Den kilometern gjorde mig mycket gott varje
morgon, den gjorde så att jag verkligen vaknade. Vi hade många lärare på
förskolan men det var en jag fastnade för, Sabina Hamberg. Hon var alltid
lika glad och trevlig och jag kände mig verkligen trygg hos henne. På
förskolan hade vi en verkstad som jag var stormförtjust i. Där fick alla
familjer lämna in apparater som var trasiga på något sätt. Det fanns allt
mellan telefoner till gamla TV-apparater. I den verkstaden tillbringade jag
många timmar tillsammans med kompisarna. Men förskolan hade även sina
dåliga sidor. Avslappningen var nånting jag var så oerhört irriterad på.
Eller kanske inte just på själva avslappningen utan det var musiken vi
lyssnade på. En av lärarna spelade sin favoritlåt om och om igen.
Låten var Stand by me som jag faktiskt på senare dar börjat gilla.
Förskolan låg precis bredvid den ”vanliga” skolan och vi brukade ofta se på
när skolbarnen spelade fotboll. Hade man riktigt tur så kunde man få vara
med och spela. Jag har alltid haft mycket kompisar och det var på förskolan
jag skaffade de flesta.
Jag kommer mycket väl ihåg första dagen i skolan. Jag gick dit med mamma
och var så nervös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag var
bland de första när jag klev in i klassrummet. Bänkarna stog som ett U i
det stora rummet. Så småningom hade alla elever droppat in och läraren
började prata. Jag kommer ihåg att jag inte lyssnade så mycket på vad hon
sa utan tittade mest ut över min nya klass. Min lärare hette i alla fall
Katarina och var från Kristianstad så hon hade lite annorlunda dialekt som
roade oss elever i början. Jag har nästan bara positiva minnen ifrån ettan
men det finns ett lite tråkigare. Vi hade varit ute i skogen med klassen
och någon hade klivit i ett jordgeting bo och självklart skulle jag bli
stucken. Jag fick två stick på nacken och ett på örat. Inte nog med det. Vi
hade klassfoto den dagen och mitt öra var det som syntes bäst på hela
fotot. Det var alldeles rött och svullet. Men som sagt var är de flesta
minnena bara positiva och jag verklige älskade skolan det första året.

Från tvåan har jag nästan inga minnen alls. Skolan var fortfarande lika
rolig om inte roligare. I tvåan började vi med elevens val där man bland
annat kunde välja musik och bollsport. Jag valde bollsport eftersom jag
alltid har älskat alla sorters sporter.
I trean var jag väldigt stolt över att vara äldst på lågstadiet. Det här
var första året vi fick läxor och jag kommer verkligen ihåg hur flitigt jag
satt framför köksbordet och pluggade. Läxorna var det enda som kunde slita
mig från TV:n. Vi var ofta och badade med vår klass och det var ett stort
problem för mig. Jag kunde inte simma. Som tur var fick jag gå i simskola
varje fredag i en hel termin. Tack vare simskolan är jag nu som en fisk i
vattnet och i slutet av terminen fick jag ett diplom för att jag hade lärt
mig simma.

Fyran skulle visa sig bli det jobbigaste året hittills i skolan. Det kändes
som att allt gick emot mig. Det kändes som att vi gjorde för mycket av
allting, att allting kom i överflöd. Jag var väldigt trött på läraren och
han på mig och hela klassen skulle jag tro. Därför skulle lärarbytet i
femman komma lägligt.

Lärarbytet ja. Ja, visst kom det passande. Det var som att en ny gnista
tändes. Vår nye lärare hette Mark och var en genomgod människa.
Mark var en orangehårig smålänning vars största intresse var fågelskådning.
Därför spenderade klassen många timmar i naturen det året och vi lärde oss
en hel del. Mark och jag gick verkligen bra ihop. Precis som jag var han
väldigt sportintresserad. I femman sökte jag in till hockeyklass på
Hökmålaskolan och jag kom in. Jag var så glad. Det kändes som att jag hade
vunnit en miljon. Den glädjen levde jag på resten av terminen. Så här i
efterhand så måste jag säga att femman helt klart var det roligaste året på
Vällingby skola.

Jag var väldigt nervös och förväntansfull dagen då jag skulle börja på
Hökmålaskolan. Det var så mycket som var nytt. Att gå i en skola i stan,
att börja i en ny klass och framförallt den stora skolan. Visst hade jag
träffat klassen en gång tidigare och jag kände de flesta killarna i klassen
men jag kom inte ihåg hur en enda kotte av de andra såg ut.
Dagen började inte så bra. Jag visste inte alls var vi skulle träffas och
när jag väl hade fått reda på det så var jag tio minuter sen. Men jag var
inte ensam om att vara sen. Det var fler än jag som hade irrat runt i den
enorma skolan utan att hitta rätt. En annan sak som var nytt för mig var
att vi hade två mentorer i vår klass. Herta och Jörgen. Killarna hade
Jörgen och tjejerna Herta. Jörgen drabbades av för högt blodtryck och fick
tids nog sluta.

Efter ett år med den nya klassen så kände jag mig verkligen som hemma. Det
var en underbar klass och det är den även idag. Det här med att man delar
samma intresse tror jag har gjort mycket gott i klassen.
Till sjuan fick vi tre nya tjejer i klassen varav en som jag tidigare hade
gått i samma klass som. Tjejerna spelar inte hockey utan de dansar. Klassen
fick även en ny mentor, Anne-Li. Men jag fick Herta som jag trivdes bra
med.

Åttan såg jag verkligen fram emot. Inte minst för att vi för första gången
skulle få betyg. Återigen fick vi en ny mentor. Denna gång var det Hertas
tur att ställa sig åt sidan för Barbro, som vi tidigare hade haft i Svenska
men nu även i Engelska. Klassen fick även sitt första avhopp i åttan. Det
var en bra kompis till mig och det kändes tråkigt att han skulle sluta.
Betygen som jag senare fick var hyfsade men jag var inte riktigt nöjd.

Nian har varit riktigt rolig. Det känns som att alla i klassen har tagit
ett steg närmare varann. I år har vi haft mycket kul, både i och utanför
skolan. Årets betyg var jag inte alls nöjd med så nu blir det hårt slit
sista biten in i mål.

Om jag skulle rangordna alla skolår så skulle årskurs fem hamna högst upp
men tillsammans så har årskurs sex och uppåt varit snäppet roligare. Jag
har här berättat om mina skolår i grundskolan. men jag har många år kvar i
skolan. För självklart vill jag både läsa vidare på gymnasiet och på
universitetet för att bli så lärd som möjligt.
Jag har haft mycket tur under min skoltid med bra lärare, bra skolor och
framförallt mycket bra klasskamrater och det är jag mycket tacksam över.

Att byta skola och klass
Jag måste ha en kniv det här kuvertet sitter som sten. Nervositeten kryper
som myror genom hela kroppen.
Kom jag in, det är frågan som cirkulerar i mitt huvud, medans jag letar
efter en kniv. Ja, jag hittade en kniv. Det går lite trögt att öppna
brevet, men tillslut går det upp. Jag vågar knappt ta ut papperet inut i.
Sakta, sakta drar jag fram det. Jag läser:

”Vi är glada att kunna välkomna dig till Örnebergsskolans inriktning
Fotboll”

Jag hoppar upp och ner av glädje. Jag ska få byta skola få börja i en ny
klass. Jag vet att Susanna, Åsa och Hanna också har sökt, undrar om de kom
in? Hannas nummer är det första som poppar upp i huvudet. Jag slår 4062624
en upptaget ton når min trumhinna. Typiskt, jag ringer Åsa istället. Efter
tre signaler svarar hon. Jag frågar direkt om hon kommit in men svaret var
NEJ! Åsa berättar att vaken hon, Hanna eller Susanna kom in. Hjälp, jag
kommer komma dit helt ensam. Tänk om jag blir den enda utan några vänner,
tänk om jag aldrig kommer få några vänner.
Mamma blir jätte glad för min skull, men jag tror hon är mest lättad.
Lättad att jag slipper gå på den ökända Hedtorpsskolan.

Dagar, veckor, tråkiga matte lektioner och ett helt sommarlov passerar utan
någon tanke på den nya klassen. Men dagen innanskolstarten slår det mig,
JAG SKA BYTA SKOLA OCH KLASS. En stor klump lägger sig i min mage. Med ens
kollar jag upp vilken buss och vilken tid jag skall ta bussen.
Mamma säger att det inte finns någon grund för min oro. Hon säger att jag
är en ”kanontjej”, och att det kan ingen missa.

Jag vaknar och tittar på klockan, ser att den inte passerat 06.00 än. Jag
som ställde klockan på 07.00. Men nu kan jag ju lika gärna gå upp. Jag
sätter på mig de nya Levis jeansen och den nya tröjan från Åhlens. Väl ute
i köket blir mamma förvånad när hon ser mig uppe, hon frågar varför jag
redan är vaken. Jag svarar att jag inte kunde sova, jag är så orolig och
rädd.
Jag får inte ner en ända bit utav smörgåsen, så jag slänger den i soptunnan
men dricker upp min äppeljuice.

När jag gjort mig iordning, tittar jag på klockan, ser att det är 10min
kvar tills min buss går. Nej, jag orkar inte vänta. Jag sätter på mig
jackan och slinker i mina ”NIKE-dojor” och traskar iväg. Jag blir tvungen
att vänta en stund men jag har ju mig själv att skylla.

Buss resan känns oändligt lång idag, men nu är det bara 3 hållplatser kvar.
När jag stiger av på hållplatsen Örnebergsskolan kommer den där klumpen i
magen tillbaka och oron stiger.

När jag öppnar stora entrédörren slår den ingrodda rengöringsmedelslukten
mot mig, och jag ryggar tillbaka en smula. Gud, vilken stor skola! Men
Örnebergsskolan har ju 967 st elever. Det myllrar av människor som jag inte
känner. Man behöver nästan karta och kompass för att hitta rätt klassrum,
men jag frågar mig fram.
Efter två intrång i fel klassrum hittar jag äntligen rätt. Jag sätter mig
på en ledig stol och läser det som är skrivet på svarta tavlan:

”VÄLKOMMEN 7E”

Efter ca 2 minuter kommer en ung tjej med rött hår uppsatt i en hästsvans
in, gräver lite i sina papper och börjar säga:

”-Hej, jag heter Michelle och jag ska vara eran klassföreståndare”.

Jag blev lite smått överraskad att hon var så ung, hon kan inte vara mer än
26 år. Michelle börjar med att läsa upp klasslistan. Filip, Tomas, Susanna,
Helena, Yussuf, Juri, Albin, Kåre, Sanna, Annie, Hedda, Jun (kille),
Emma… Efter Emma så fastnade min blick på Hedda och jag hörde inga fler
namn. Hedda var i min längd alltså 155 cm, hade axellångt mörk brunt hår
och otroligt nog blåa ögon. Hon såg ut att känna på samma sätt som jag,
orolig och rädd. Michelle sa att vi skulle prata med den man satt bredvid,
och sedan berätta om den individen för klassen.
Umit hette killen som jag satt bredvid. Han berättade att han bodde i en
lägenhet här i Örneberg med sin familj. Umit har 2 syskon. Han har en
lillebror som heter Nuri och en storasyster vid namn Ariel. Han började
spela fotboll redan vid tre års ålder och har gjort det sen dess. Jay-Z är
Umits favoritartist och han lyssnar på honom varje dag.

Efter att jag Umit pratat så var det Juri och Heddas tur. Jag lyssnade
extra noga när Juri berättade om Hedda.
Det visade sig att hon bara bor ett kvarter från mitt hus och att hon var
nyinflyttad.

När alla berättat fick vi en rundtur i skolan av elever som redan gick där.
Den var gigantisk jag är ju van vid vår lilla lågstadieskola. Klottret
hoppade sig på väggarna och det låg snus överallt, så man vill ju inte på
stå att den var så fräsch. Vår rundtur slutade i matsalen som var en
nybyggd fristående byggnad som visade sig vara otroligt fin. Vi skulle
avsluta vår första dag med att äta. Dagen till ära bjöds det på
korvstroganoff m. ris min favorit rätt. Jag såg att Hedda satt själv vid
ett runt trä bord med gröna stolar, så jag slog mig ner.
Hedda och jag satt säkert en timma och bara ”snackade”. Det visade sig att
även hon kommit hit ensam och att hennes klump i magen hade varit minst
lika stor. Denna dag var en början på en livslång vänskap och 3
”skit”roliga år med en ny och härlig klass. Och jag hatar att erkänna det,
men mamma hade rätt det fanns ingen grund för min oro.