Mina skolår
Jag började årskurs ett år 1994. Dagen innan skolans start var jag väldigt
nervös men samtidigt kändes det mycket spännande. Det pirrade i magen och
på kvällen kunde jag inte sova. Jag kände ju inte så många av mina
klass|kamrater. Bara några få personer och mina två grannar som jag visste
att jag skulle få gå i samma klass som.
På morgonen när skolan började cyklade jag till skolan ihop med mina två
grannar. Vi hade inte så lång väg, bara nån kilometer. sannolikt saknas
sida
det var dags för den första rasten.
Alla pojkarna gick till fotbollsplanen och spelade fotboll. De flesta
flickorna åkte rutchbana eller hoppade kråka, men jag gungade på en gunga.
När klockan ringde in så fick vi rita våra egna hus och familjer på färgade
papper. Jag ritade mitt blåa hus på ett vitt papper. När vi hade ritat
klart våra teckningar så satte fröken upp dem på väggen med häftstift.
Sedan var det dags för lunch. Vi gick två och två i ett led igenom skolan
till matsalen. Vi gick igenom
sannolikt att sida saknas
och mina skolkamrater var snälla. Jag längtade till nästa skoldag. Den
dagen minns jag väldigt tydligt och jag tycker att tiden har gått väldigt
fort sedan dess.
Kulturellt kapital: 50-200
Käre skolministern!
Jag skriver nu från Grindskärsskolan i Vara. Jag skriver till er för
jag vill ändra skolans utseende. Här är på tok för gammalt och de tidigare
eleverna har försökt slå skolan sönder och samman. Här har även varit
inbrott. Jag har gått runt här och frågat några elever om hur de trivs här.
En flicka med blont hår svarade:
-”Jag trivs här bra, men jag tycker de borde byta stolar, bänkar och
toaletter”. Jag har även frågat en liten brunhårig tjej:- ”Jag tycker de
borde göra någonting åt inbrotten”. Som ni ser trivs inte eleverna så bra
här. Om de inte trivs arbetar de inte så bra. Om de inte arbetar bra får de
inte så bra betyg. Får de inte bra betyg får de inte bra jobb. Får de inte
bra jobb blir de uteliggare. Så allting hänger på skolan. Därför vill jag
att ni skickar en summa pengar så skolans brister blir mindre och eleverna
får en bättre framtid.
Jag tänkte ordna nya stolar och bänkar i klassrumen. I korridorerna tänkte
jag sätta några vilosoffor. I caféet vill jag att eleverna ska kunna handla
längre. Så caféet ska vara öppet 9-12. Så jag ordnar med IKEA och Måla. Med
tapetseringar och möbler.
När det gäller datorer är här inte så många. Jag har pratat med
systemadministratören, Lars, och han säger:- ”Jag hade köpt en massa
bärbara datorer till alla elever”. Så då köper vi Lars råd och köper in
massa bärbara datorer. Jag ordnar med ONOFF och Telia. Så eleverna kan ha
bredband i datorerna.
När det gäller toaletterna i skolan är det inte så bra. Jag vill göra pojk-
och-flick-toaletter med bås, som de har i USA.
Jag hoppas att ni får det här brevet. Tacksam för ett svar.
MVH Fredrik Sjökvist
Mina skolår
När jag precis hade fyllt sju år skulle jag borja ettan. Jag minns när jag
fick ett brev hem i brevlådan.
I brevet stod det i vilken klass jag skulle börja i, och vilken lärare jag
skulle få. Jag skulle börja i klass 1a och min lärare hette Karina
Ekström.
Första dagen vi började följde mina föräldrar med till skola. Det gjorde
även dom andras föräldrar. Vi var ungefär 26 elever, nästan alla kände jag
från dagis och 6-årsgruppen.
Karina började popa upp oss efter klasslistan, jag stod först. Vi skulle
berätta vad vi hette och var vi bodde och telefonnummret. Jag minns att jag
tyckte att det var hemskt pirrigt, men det gick bra.
Första dagen hade vi bara upprop så vi skulle veta varandras namn. Sedan
var dagen slut.
Jag minns att jag tyckte att det var roligt att börja ettan. Jag längtade
bara tills nästa skoldag. Den första veckan fick vi en bok som hette
”Delfinboken”. Den fick vi för att vi skulle lära oss alfabetet.
Dagarna gick fort det första året i skolan. Jag var jätte nöjd med både
klassen och läraren.
Jag tyckte att skolan var precis lika rolig i tvåan men i trean började det
bli lite tråkigt.
I trean började vi med engelska, och jag minns hur tråkigt jag tyckte det
var. Vår engelska lärare hette Barbro eller Bengt om jag minns rätt. Jag
minns i alla fall det första ordet engelska läraren lärde mig, det var hus
(house).
I slutet av trean kom våra nya lärare, som vi skulle få i fyran och hälsade
på. Det var Barbro och Bengt. Jag minns att jag inte tyckte om dom redan
första gången jag träffade dom.
I trean kom det även en ny kille till klassen. Det var Emanuel. Redan
första dagen han kom blev jag kär i honom. Vi satt till och med bredvid
varandra i klass|rummet. Efter ungefär en vecka blev vi tillsammans. Men
det varade kanske i en vecka.
Sedan när vi började fyran fick vi två nya lärare, Barbro och Bengt. I
början var det väl helt okej med lärare och klassen. Men sedan började
dagarna bli långa och tråkiga.
Men i femman började det jobbiga.
Jag minns att läraren sa att vi skulle ha nationellaprov. Bara för att vi
skulle ha nationellaprov ville jag inte gå i femman. Men det gick som på
räls när vi väl hade gjort det…
Men alldeles mot slutet av femman började våra lärare sjukskriva sig. Så vi
hade vikarier hit och dit. Vi hade en vikarie som hette Frithiof och en
annan som hette Anders med flera.
Jag vet inte om det var i femman eller sexan ,en av våra lärare började
spela in oss på band bara för att vi var pratiga. Dom som hade skrivit upp
det i en speciell bok vi hade fick samtal.
I sexan fick vi nya lärare, Anne och Frithiof. Men Frithiof var inte kvar
så länge så vi fick tillbaka Barbro.
Att gå i sexan var väl helt okej förutom att vi fick nya lärare jämt och
ständigt.
Till sjuan hade jag valt tre personer, Natalie, Daniel och Nickan. Jag fick
gå i samma klass som Daniel och Natalie.
Första dagen vi började sjuan var inte jag i skolan. För då hade jag precis
kommit hem från Spanien.
Men den andra dagen var jag där. Jag fick sitta bredvid John och Richard.
Jag vet att jag tyckte det var jätte pirrigt den dagen.
I sjuan borjade det bli jobbigt för mig. Det började hända saker med min
bror. Då var jag inte så jätte mycket i skolan för jag mådde så dåligt. Men
sedan blev det bra och det rullade på.
I åttan skulle vi få våra första betyg. Det känndes jobbigt. Men även det
gick bra.
Nu i nian kan jag fortfarande tänka på hur det känndes när jag gick första
året i skolan. Under alla dom här åren i skolan har ettan till trean och
sjuan till nian varit bäst.
Mina skolår!
Är detta min första skoldag? frågade jag min storebror med nervös röst. Ja,
svarade han. Släng i dig nåt att äta så följer jag dig. Jag minns att jag
åt flingor med mjölk som jag fortfarande äter innan jag går till skolan.
När vi var vid lekplatsen så kunde jag se den. Stora gula hus som för mig
såg ut som höghus. När jag väl var inne i min korridor som mitt första
klassrum låg vid stod en inte allt för gammal dam utanför klassrumsdörren.
”Du måste vara den första” sa hon med varm och trevlig röst. ”sätt dig
längst fram så ser jag dig bra”. Efter mig så kom det ett par killar som
jag inte tänkte så mycket på för jag höll på att studera mitt nya klassrum.
Och då, som en blixt från en klarblå himmel, kom hon in, inte för att jag
tänkt på nåt sånt innan men hon var riktigt snygg. ”Då tar vi och samlar
allihop” hörde jag lärare säga och jag vände mig om och släppte mina tankar
på henne blixtsnabbt.
”Jag heter Ingrid och jag ser fram emot en underbar tid tillsammans”. Det
var något i den nya lärarens röst som gjorde att jag ja kände mig trygg.
Året flöt på utan några större problem och tjejen blev bara sötare och
sötare för varje dag som gick.
Skolavslutningen i ettan att vi skulle byta klassrum, från det gamla
femtiotalshuset till ”nybygget” med nya fräsha lokaler. Det nya
klass|rummet hade till och med en soffa. Visserligen en väldigt hård sådan
men det var i alla fall en soffa. Det var i det här klassrummet som jag
lärde mig hela alfabetet riktigt. Nästan alla andra hade lärt sig det i
ettan men eftersom det nya klassrummet hade alfabetet uppradat på väggen så
kunde jag lära mig det då. Tjejens namn hade jag fått reda på och med hjälp
av klasslistan så visste jag nu också var hon bodde, Björkstigen 10. Nu var
vi stora nog att lämna tvåan och flytta upp till övervåningen som hade
utsikt över gatan som gick förbi utanför. Det var i den här vändan som vi
fick tillgång till datorer i skolan och vi fick i uppgift att kunna Hela
gångertabellen med hjälp av datorn som inte gick att lura.
Jag lärde mig alltihop sist av alla kommer jag ihåg, men jag kunde dom i
alla fall resten av dagen.
Trean var det sista året som vi hade vår underbara fröken, Ingrid. Alla var
rädda för att vi skulle få en sträng lärare i fyran men som tur var så fick
fick vi en ”färsking” som var jättesnäll vid namnet Karin. Karin hade tre
barn men det skulle senare komma ett till. likaså hon var jättebra men jag
saknade fortfarande Ingrid.
Engelska hade kommit på shemat så alla gick omkring och uttalade engelska
fraser hela första veckan. Enda problemet med tre barn är att dom turas om
att vara sjuka så vi hade inte våran Karin så mycket utan den elaka Agneta
Finell. Vi hade inga bildlektioner för att hon tyckte att det var tråkigt.
Anna som tjejen hade kom visst från nåt land kallat Frilan.
Det var i femman som vi hade två lärare. Karin och Johannes. Johannes var
från Algeriet och vi tyckt väl sådär om honom för på svenskalektionerna så
kunde vi nästa mer än honom, och så luktade han gammal köttbulle också.
Johannes skulle ha oss andra halvan av femman för Karin hade fått sitt
fjärde barn och slutade då. Hon pratade med mig. Anna alltså, och det var
pinsamt för jag hade spanat på henne i alla dessa år. Vi vet inte varför
men Johannes slutade efter ett förvirrat halvår med vilda 5A oc då fick vi
ännu en ny lärare som hette Siv.
Vi började sexan och Siv införde bildlektionerna igen så hon blev snabbt
omtyckt. Det var då vi kom på att man kunde använda datorerna till nått
vettigt än till att bara skriva på. Vi tog med oss så kallade diskettspel
till skolan som var så små att datorerna kunde klara av dom. Detta fick
vissa följder när ”datanisse” kom på oss. Han så ”Att ni sexor inte visste
bättre”! Dagen därpå så hade vi av någon konstig anledning ingen dator kvar
i klassrummet längre. Hur gick det med Anna då? Jo henne var jag ihop med i
två månader eller nåt men sedan tröttnade jag på henne och gav upp sex års
spaning.
I och med skolavslutningen så skulle vi byta skola till den där hemska som
man hade hört så mycket om. Eva-britt, Måd och Janne hette våra nya lärare,
Måd och Eva-britt var lite mer avslappnade än Janne i början, så för honom
var man lite rädd för.
Sjuan var full av spring fram och tillbaka till kiosken och betyg var ju så
långt bort ända, det gjorde att man kände sig gör fri. Det var i åttan som
man tänkte: Betyg kanske kan vara bra att ha ända, så jag började arbeta
lite hårdare och fick så pass bra betyg att mamma blev glad och då var det
ju bara att fortsätta.
Nian har jag upplevt som väldigt ansträngande för under proven så har man
bara tänkt på betyg, betyg och betyg. Janne har mjuknat av lite och han är
ju väldigt trevlig, om man sköter sig förstås, det är Eva-britt och Måd
med. Nu sitter jag här och skriver och hoppas på bra betyg, men du! Det ska
nog gå bra endå. smilegubbe efteråt =) fastän rättvänd
Mina skolår
1994 började något som jag inte visste vad det var utan jag visste bara att
man skulle lära sig läsa, skriva och räkna för det hade jag sätt på
barnporamen. Året innan var det någon som sa till mig. ”Nu slipper du vara
på dagis”. Det var då jag börja tänka jag bli stor, jag börjar skolan få
lära mig att skriva, läsa och räkna matte. Jag skulle kuna läsa kuna 1+5
kuna stava till glass (för när jag var mindre älskade jag glass.) jag trode
när man kom tillskolan så kunde man läsa, skriva och räkna. Det var liksom
inga problem. För ingen hade berättat vad kunskaper var eller alfabetet,
jag och min mamma hade ju sittit och tranlat och jag kunde det helt det var
bara det att jag viste inte riktigt hur det var med ÅÄÖ. Jag skrev gjärna
ÅÄÖ för jag tyckte det var så myckt änklarer att veta att den runda saben
skulle vara i mitten och dom som likande varandra, skulle vara på sidorna.
År 1995 var det året jag började tvåan. Det var då jag märkte en sak det
var en tjej som hete Sara som var ett år yngre än oss andra. Jag fatta
ingenting hon var ju lika bra som oss andra men jag fatta inte att hon
kunde vara ett år yngre hon ska ju vara med ettorna men hon var lika smart
som oss andra om inte smartare. Det var nog det som gjorde mig funder sam
hon var ett år yngre än oss andra hon var lika smart, fast hon var ett år
yngre. Jag förstod ingenting.
År 1996 var då vi fick en ny lärare vi blev i hop blandade med C vi kalade
den klassen för CP klassen och om kallade oss för dum klassen. Den nya
läraren hete Camilla och hon bröt på skånska det tyckte alla var roligt.
Tiger var ett av de ord hon inte kunde säga på uppslaitiska. År 1997-1998
var det året allt ledsamt hände. Plötsligt en dag så kom inte Camilla och
låste upp för oss utan det var vår gympa lärare hon sa: ”Camilla är sjuk i
dag och jag kommer ha er i dag” Jag tänkte vad roligt vår lärare är borta
och vi har en vikarie. Vi kan göra som vi vill. Som vanligt hade jag fel.
Nästa dag kom en anan lärare och sa samma sak. I två veckor hade vi olika
vikarier, tillslut kom äntligen vår Camilla. Under ”u:et” är upp- och
nedvänt den perioden så fattad jag att Camilla var den bästa läraren jag
någonsin hade haft. Sedan gick det några veckor och månader och inget hände
allt var bra det var liksom som det brukar. En dag var det som om något
hände inom mig Camilla var inte den glada tjej hon brukar vara när hon
låste upp. Vi gick in i klass rumet och då började hon prata om cancer, hon
sa vad det varförnågot. Sedan berättade hon om att hennes sambo Patrick
hade fått cancer i armen en gång och var tvungen att ta bort den. Okej
tänkte jag han kanske ska komma och hälsa på, och så sa hon detta så vi
inte skulle börja fråga om han kom. Jag hade fel igen. Hon fortsate prata
om att om man inte gör något åt detta i tid så sprider sig cancer och det
är då det är extra faligt. Änu en gå börja jag tänka att hon säger detta
bara för hon skall börja berätta om vilken tur hennes sambo hade att döm
han ta bort armen. Igen hade jag fel. Sedan sa hon att dom tog bor armen
försent att cancen har spridit sig i hans kropp och att Camilla skulle vara
borta ett tag. När vi gick i feman så hade Camilla bara hälsat på några få
tal gånger. Vårterminen i feman hände något som ingen var beräd på att få
veta vår nu-varande lärare skulle börja lektionen, det var efter mat
rasten. Hon sa att alla skulle vara lugna för det är något viktigt hon
måste berätta och så kom det från ingen stans Camillas sambo är död. Dog i
mårse. Jag blev chockad och bara satt på min stol jämfört med Jerer var jag
lugn han bara hopp från stolen och gav i från ett konstigt pustande. Alla
förstog att nu ser vi inte Camilla något mer dena termin. Det blev som en
stor deprition hade vält över klassen, så var det i en månad ungefär. Vi
fick skriva dikter till henne.
Jämfört med den andra feman så var vi den konstiga klassen som hade problem
och dom änglar som gjorde precise allt duktigt. Vi var ett hårdrocks band
galna och tokiga och dom som en orkester som spelade lugn och pryd musik.
År 1999 var ett år med nya upplevelser. Vi hade en förliten skola och dom
hade inte råd att bygga ut skolan. Sedan var det tänkt att dom skulle köpa
två lägenheter och slå ut väggarna så att det blev ett klassrum, men då
hade det blivit förlångt att gå till maten och gymnastiklektionerna och så
var det också fördyrt. Dom kom också på en ide att ha ett klassrum i fredas
fritidsgård och så blev det. År 1999 var det ett klassrum i fritids gården.
Det var inte bara vår klass utan den andra sexan. Vi var alltså femtio
elever i ett stort klass rum.
Det är väldigt många vuxna som har klagat över att det var så många i ett
och samma klassrum. Jag tycker att en sådan stor förändring var bra. Fast
det var inte bra för vi fick inte lära känna Eken (det var så den andra
sexan hete) så mycket, inget alls igentligen vi gymp aldrig till sammans.
Vi delade av klassrumet så att det var sex bord och Eken hade tre och
tallen tre. Dom satte oss inte till sammans med någon iden andra klassen.
Vi kunde ju ta och försöka men ingen vågade. Under det året vi var där hade
vi rätt kul. Dom placerade oss så åtta elever fick dela på ett bord. Mitt
bord hete mars.
Nu när jag sitter här år 2003 och tänker tillbaka längtar jag faktiskt
tillbaka. Jag ångrar faktiskt ingenting och det gör mig glad och stolt. Ett
år efter jag slutade Björktorpskolan så hade Camilla hunit flytta tillbaka
till Skåne och seda flyttat till Kaliforninen. De åren på låg- och
mellanstadiet har varit veldigt omtumlande och roligt.
MINA SKOLÅR
Sommaren 1994. Jag satt och lyssnade på när min dagisfröken Lilli berättade
att vi skulle gå och hällsa på vår skola som vi skulle börja i till hösten.
Det var någrå dagar före sommarlovet och sista året på dagis. Hon sa att
Lundaskolan var Lunds bästa skola. När vi hade tagit på oss våra
ytterkläder och ställt oss i led utanför dagiset så börjadi vi gå emot vår
blivande skola, Lundaskolan. Det var inte så pirrigt som jag hade trott,
för jag hade varit på Lunda Innan, min syster hade gått där i tre år.
När vi kom fram till skolan sken solen och det var varmt. När vi stod och
vänntade på att vår blivande fröken Lene skulle komma träffade jag min
bästa kompis Jerome som stod och hoppade på några däck i en sandlåda. När
jag stod och pratade med jerome så ropade min dagisfröken att Lene hade
kommit, så gick jag dit. Lene visade oss runnt i skolan. Innan vi skulle gå
fick vi gå ned till matsalen och äta lunch. det var hamburgare den dagen
minns jag nu.
Ca 4 mån senare.
Det var några dagar innan jag skulle börja skolan. Det var välldigt pirrigt
då. Jag frågade mamma och pappa massa grejer om skolan dem dagarna före
skolan. När den första skoldagen kom och vi skulle börja skolan. Det var
nog den pirrigaste dagen i mitt liv tror jag. Mamma följde mej till skolan
den dagen. När vi var framme vid skolan frågade hon om jag var nervös. Då
svarade jag: Nej då. Men det var jag.
När vi hade gått in i skolan och satt oss vid våra bänkar ropade Lene upp
våra namn, hon ropade upp mitt namn sist. Jag hade några kompisar från
dagis som jag kännde ganska bra. Jag satt jämmte min granne Patrik då, det
känndes bra att sitta med någon man kännde.
Jag har aldrig tyckt om skolan särskilt mycket så de första månaderna i
skolan satt jag bara och ritade dinosaurier som Lene hade i en perm i en
hylla i klassrumet. Jag kom lite effter i skolan men klarade mig i alla
fall. Åren gick och jag började 2:an 3:an och tillslut 4:an då var året 97
tror jag. Det året flöt skolan på ganska bra. Jag var orolig för att jag
inte skulle klara de Nationella proven i 5:an. När proven kom så gick det
ganska bra. Jag fick G på alla proven om jag minns rätt. När jag började
6:an var jag väldigt skoltrött, det var mitt värsta år i skolan. Jag tyckte
att det var svårt också gillade jag inte min klass. På våren skulle vi
välja 4 nya klasskompisar till 7:an. Jag valde Gustaw, Anna P och Markus.
När sommarlovet kom var jag glad att jag skulle slippa min klass. När jag
gick mot skolan hösten 2000 effter lovet tänkte jag på hur kul det skulle
bli att börja en ny klass och få nya vänner När jag kom till skolan så
träffade jag Gustaw som jag umgicks med den första skoltiden. Det tog inte
lång tid innan jag blev kompis med de andra i klassen. När vi hade gått i
skolan en vecka så åkte vi på läger till Långegrändslägergård. Det var det
roligaste läger jag har varit på. Jag blev också tillsammans med Matilda i
våran klass. Det var ett roligt år i 7:an. Det hade inte gått så bra för
mig det året men det var roligt ändå.
När jag började 8:an så skärpte jag mig rättså reält. 8:an var det svåraste
året i högstadiet. Jag oroade mig för de Nationella proven, vi skulle ha i
nian. Det här är ett av de Nationella proven vi har i svenska. Jag hoppas
att det går bra.
Mina skolår
texten är skriven på dator
Aldrig för hade jag varit så nervös, men samtidigt så förväntansfull som
när jag skulle börja i första klass, Maleskolan. Jag kommer ihåg hur jag
gick med mina föräldrar som nog var minst lika nervösa som jag, ned för den
steniga vägen en hyggligt varm augistidag. När far öppnade grinden till
skolan fick jag för första gången se mina allra första skolkamrater. Det
var en livlig stämningen bland alla föräldrar och barnen. De bjöds på
kaffe, bullar och saft och mycket annat som för det mesta dels föräldrarna
gottade i sig. Väl efter mina föräldrar hade hälsat på mina nya fröknar
sprang jag bort till lekplatsen där alla andra förstaklassare lekte. Där
efter gick allt så fort. Innan jag ens visste av det, så gick jag på
mellanstadiet. Visst kände man sig en aning äldre, men fortfarande var man
ett barn. Maleskolan hade jag lämnat bakom mig, med en massa roliga minnen.
Nu var det Hedbergsskolan som gällde med Pog, fotboll och kompisar. På
lektionerna var det aldrig en tyst stund. Alltid fanns det någon som kom på
något nytt ståhej. Men jag fann min fridplats. Från vårat klassrum, från
min bänk, från min stol hade jag nog den finaste utsikten en fjärdeklassare
kan ha, ja, jag kände mig som en kung, med en utsikt över fotbollsplanen
och idrottshallen och alla träden, den branta, gräsiga backen, som var
vackrast när det hade regnat lite lätt på kvällen innan. Då var det ett
rent nöje att gå till skolan, bara för att få sitta på en sådan plats. Men
då kom dagen då läraren hade bestämt sig för att flytta runt alla eleverna,
eleverna som protesterade medan andra jublade. Själv grät jag nästan.
Och då så gick man i sjätte klass i Hedberg. Man var störst utav de minst
och man kunde nästa smaka makten i munnen. Det enda problemet var att man
nästan var som en hyena. Man skrattar tills lejonen kommer.
Högstadieeleverna. På rasterna fick vi lov att springa upp i
högstadieelevernas kafeteria och köpa godis. Jag var beroende utav klubbor,
helst köpte jag de som färgade av sig på tungan. Hur som helst, en rast när
jag precis hade köpt klubbor kom en nia förbi. Han frågade om han kunde få
en utav mina klubbor. Jag frågade vad jag skulle få utav han. Med ett
leende på läpparna svarade han: -skydd. Givetvis så gav jag honom tre
klubbor. Då var man en hyena som hade blivit adopterad utav lejonen, aldrig
vetande när de skulle bli hungriga. Med då kom tiden då mina föräldrar
beslutar sig för att skilja sig. Mor bestämde sig att flytta till Ekudden,
och far till Åsen. På så sätt skulle jag senare möta min nuvarande klass i
Sjöaskolan. Men fortfarande en termin kvar med min gamla klass i Hedberg.
Den terminen var nog den bästa jag upplevt i mitt liv än så länge.
Sent in på terminen så var det inte så mycket läxor och man kunde bara ta
det lugnt.
En sådan stämning kommer jag nog aldrig mer att få vara med om. Det går
heller inte att beskriva. Det är något som inte kan skrivas ner på blad
eller tryckas ner på ett tangentbord. Det finns inget ord som kan beskriva
en sådan stämning.
Då lade jag mig helst ner på den gräsiga kullen, kände mig lite grann som
tjuren Ferdinand, medan det andra alternativet, fotboll, inte tilltalade
mig så mycket just då. Inte heller de andra fotbollsnördarna valde att
sparka boll. Skolavslutningen och det efterlängtade sommarlovet närmade sig
med hast. Nu finns det inget skolarbete kvar, utan nu skulle lådorna
rensas, bänkarna tvättas och flyttas till en annan sal. Självklart var det
vi elever som skulle flytta och göra allt jobb. Skolavslutningen var nu
framme i vårat klassrum. Jag och mina klasskamrater hade samlat ihop pengar
till en stor bukett till våran lärare och hans hjälpassistent.
Hjälpassistenten hade gråten i ögat och halsen när hon tog emot buketten
som jag fick äran att ge. Alla sade adjö och önskade en trevlig sommar.
Sommaren det året var skapligt och jag hade inte tråkigt. Men en vecka
innan jag skulle börja i högstadiet, sjunde klass i Sjöaskolan, fick jag
fjärilar i magen. Jag hade inte tänkt på det innan så hemskt mycket men nu
när det var dags att köpa lite nya kläder för första skoldagen så slog det
mig. En helt ny, okänd skola, en helt ny okänd klass, nya okända lärare.
Då kom dagen då jag och min bror var tvungna att möta en helt ny värld.
Gelépudding var mer fast än vad mina ben var den dagen. Hjärtat bankade
vilt innan jag ens sett skolan. Jag hade tagit skolvägen bakom
idrottshallen och gick upp för trapporna bredvid fönsterna till
uppehållarn. Jag såg alla människor som är precis lika nervösa som mig men
ändå så verkar de så avslappnade, så lugna. Medan jag kollade på allihopa
undrade jag ”vilka utav dessa kommer att vara mina klasskamrater de
närmaste tre åren?”
Under hela min låg och mellanstudie tid hade jag aldrig varit ensam, hade
alltid haft en kompis vid min sida. Aldrig hade jag känt mig så ensam som
jag gjorde nu.
Jag fick veta att jag skulle ner i matsalen tillsammans med alla andra
sjunde klassare.
Där höll rektorn och vicerektorn tal men jag lyssnade inte utan spionerade
fortfarande på alla elever. Jag hade fått veta att jag skulle börja i 7A
och gå till en sal där jag äntligen skulle få träffa mina klasskamrater. Om
jag hade fått välja så hade jag nog valt att gå hem.
Då träffade jag en som frågade: – Ska du börja i 7A?
Nervöst kunde jag bara svara med ett simpelt: – Aa.
Tillsammans gick vi in i salen där vi skulle ta klassfoto. Där fick jag se
alla elever i 7A. Det var en präktig klass med en massa nya ansikten. Jag
talade inte direkt med någon, utan satt där under min nervositet och undrar
hur detta ska gå till. De första veckorna kände jag mig ganska ensam, men
sakta, sakta gled jag in i den nya världen jag har klivit in i.
Innan jag ens hann uppfatta det så hade jag en massa nya kompisar, inte
bara i min klass utan i hela skolan. Jag hann inte heller uppfattat
allvaret i att göra läxorna, eller att komma i tid i högstadiet, vilket
gjorde det ganska så jobbigt i åttan då jag var tvungen att ta igen allt.
Jag tror att en del lärare fick en ganska dålig bild utav mig då jag inte
skötte mig som man borde i sjuan. Men i åttan då man börjar med betygen
började jag tänka på gymnasiet. Om jag skulle komma in eller inte, med de
ganska halvtaskiga betyg jag hade. Under min tid som jag gick i sjunde
klass lekte jag bara, tog ingenting på allvar. Jag tycker att det är ett
under att jag står vart jag står idag så som jag slarvat i sjunde klass. Nu
medan jag sitter och skriver detta tänker jag på hur det kommer bli när jag
börjar gymnasiet. Kommer det att bli samma sak som att börja sjuan igen?
Eller kommer jag hantera det på ett bättre sätt? Jag har inte direkt något
stort präktigt minne från hela högstadiet, åtminstone inga trevliga. Jag
kan nöja mig med att jag har fått en massa nya kompisar.
Min syn på skolan
Innan man hade börjat i första klass så längtade man mycket till att skolan
skulle börja. När man börjat i första klass var det viktigaste ut av allt
att lära känna sin blivna klasskamrater. Första|klass var det roligaste
året av alla nio. Det man såg fram emot mest var att lära sig och läsa och
skriva. Den första årskursen var nästan som dagis fastän hade man lärde sig
saker som man inte kunde innan. Efter att den första egentliga ”riktiga”
dagen var över så längtade man tills nästa. Man kände sig stor fasst ändå
liten. Det som är nyttigt med första klass är att man gör det mer som en
lek, inte på så mycket allvar. Man blandar roliga saker med mindre roliga.
Alla barnen har olika snabbt att lära sig, bara så att läraren tänker på
det så att man inte går för snabbt fram. Det som är absolut roligast för
barnen är idrotten, där kan dom springa av sig sin energi och prata av sig
sin energi och prata av sig. Skolmiljön är också väldigt viktig, man ska ha
kul och roa sig mycket på rasterna så att man tar det lugnt på lektionerna.
Även att barnen får mer idrott kan vara bra. Det barnen tycker om mest i
denna årskurs är att lära sig alfabet och sen att lära sig att skriva och
läsa. Jag tycker inte heller att man bör stressa eleverna till att lära sig
läsa, om man tar det lugnt kommer det mer av sig själv. Lärarna är väldigt
snäll mot barnen. Jag tycker själv att det är roligare att ha yngre lärare
och det tror jag även att barn också tycker. Om man har en yngre lärare så
är det mycket roligare för barnen på raster bland annat. Barnen kommer
”närmare” sin lärare om hon/han är lite yngre. När man sen kommer upp till
tvåan så har man lärt sig pluss och minus, då har man också lärt sig att
läsa hyfsatt bra. I matten är det dags att börja med andra tal. Det som är
bra är att man har samma lärare hela lågstadiet, de som är possitivt med
det är att då vet läraren vad dom olika eleverna kan och är lite mindre bra
på. Det som är absolut bäst med skolan är kompisarna. Om man ska klara av
skolan bra så hänger det också på att ha kompisar. Om man inte skulle gå i
skolan så skulle man aldrig lärt känna alla kompisarna som man har idag. Om
skolan inte hade funnits så hade det blivit så att man umgicks med släkt
och barn i sitt eget område. Det är både bra och roligt att träffa barn
från olika områden och lära sig nya saker. Skolan skulle aldrig bli så här
lyckad om man inte blandade olika årskurser. Men dem skolor som det finns
ont om är ca femmor- till nior. Det som är bra med det är att man lär känna
”världen” lite mer och dels så mognar man lite och lär sig både bra och
dåliga saker. Jag själv gick i en ganska så liten skola där man inte hade
så mycket kontakt med ”omvärlden”. Om jag ska jämföra mig med en tjej som
gick i en skola närmare centrum så känner den här tjejen mer folk än vad
jag gör och är också lite ”tuffare” i sättet och har bättre
självför|troende. När man sedan kommer upp i mellanstadiet så blir det
”tuffare” och svårare saker man håller på med. Det jag tror är nyttigt för
barnen är om man har en lektion som kallas för tema (som dom har på en del
skolor). På den lektionen så träffas fyror till sexor och gör arbeten i
grupper tillsammans då får ju barnen mer lärdom av äldre årskurser. På en
del skolor har man fyr-sexor och det kan ju också vara en lärdom men det
negativa med det är ju att dom yngre är mer spralliga och får ju lite mer
hjälp en dom andra som är äldre. Fördelen med det är ju att dom olika
eleverna ser vad olika årskurser gör. Eleverna hjälper varandra, dom lär
sig av varandra och det är jätte nyttigt för barnen. Men sen när man ska
upp i högstadiet så blir man ledsen att behöva lämna skolan man har gått på
i sex år och att också lämna alla sina kompisar och lärare. Man ser ju fram
tills det men sen när man väl har kommit så långt så vill man bara stanna
kvar. Men sen så ser man fram emot att komma till en ny skola och få nya
kompisar och lärare. Oftast när man ska börja i en ny skola så slutar man
oftast att prata med sina gamla klasskamrater, man går åt olika håll. En
del går det bra för och en del inte. Vissa har svårare än andra att få nya
kompisar och skolmiljön ändras mycket. Man är orolig att man inte kommer
att komma överens med sina nya lärare kompisar, allt är nytt. Det possitiva
är om man får många kompisar och kommer bra överens med lärarna och att
allt går bra. Sen när åren har gått och man går i nian tänker man på det
man hade kunnat göra bättre. Jag själv tänker mycket på det. Man ser inte
allvaret på skolan när man går i sjuan. Jag tänkte att jag har långt tid
att få bra betyg. Nu sitter jag här och många fler som ger allt för att få
bra betyg. Men en sak vill jag få sagt. Det är inte kul sen när man måste
ge gärnet sista terminen. Man kan ju inte heller plugga för mycket så att
man tröttnar på det man gör. Skolan är inte så tråkig som man intalar sig
själv, hade vi inte gått i skolan skulle vi inte kännt alla dom som vi
umgås med nu. Det ända egentliga negativa jag kommer på är att jag tycker
att lärarna har dålig fantasi. Även fasst vi börjar bli äldre, kan inte vi
få göra roliga saker ibland på lektionerna? Jag tycker inte heller att
bättre miljöer vid skolorna gör något. Om vi ska jämföra Ängelholmskommun
med Helsingborgs så är Ängelholmsskolor mycket fattigare än
Helsingborgsskolor. Dom som går i Helsingborgsskolorna får busskort fasstän
att dom bor 5 meter från skolan. Och vi som går här får inte busskort
fasstän att vi bor på andra sidan motorvägen. Jag tycker att ni borde tänka
på detta om ni har pengar över nån gång. Det är skamm att vi ska behöva
betala så mycket för att ta oss till skolan. Skolan är egentligen inget vi
bestämmer själv, så varför ska vi behöva betala det? Tack för mig!
Mina skolår.
Nu går jag i min sista termin i grundskolan. I klass 9B på Vemmerbyskolan
har jag snart tillbringat tre år. Min skolgång har påverkat mig mycket och
har gjort mig till den person jag är idag.
När jag var liten skilde sig mina föräldrar. Om jag skulle börja i
Ävraskola eller Pilskolan blev en het diskussion.
Jag började i varje fall i Pil|skolan klass 1D som sjuåring. Klassen jag
hamnade i var nästan helt främmande, jag kände bara igen ett fåtal
ansikten.
Jag var både förväntansfull och nervös inför att börja skolan, men jag
hittade snabbt kompisar och vi fick en snäll lärarinna. Hon lärde mig att
läsa, skriva och räkna. Jag kom alltid i tid och gjorde alltid
hemuppgifterna.
Klassen som jag gick i var stökig och lärarinnan kunde inte hålla ordning
på killarna som sprang runt och busade hela tiden.
Redan då gick jag i samma klass som min kompis Sara. Hon och jag har följts
åt genom skolåren och vi går nu i musik|klassen båda två. Vi har inte varit
kompisar under alla år. I låg- och mellanstadiet minns jag att jag inte
tyckte att hon var så trevlig.
Klassen följdes åt upp till mellanstadiet. Jag tyckte att det var en stor
händelse att få börja i fyran.
Att klass 4D var en stökig klass hade spridits och skolledningen hade
placerat en duktig och sträng lärare på att ta hand om oss. Vad jag minns
så skärpte sig killarna ett tag i varje fall.
Jag var fortfarande en väldigt noggrann elev som aldrig ville göra
någonting fel. Jag kopplade bort omvärlden och kunde koncentrera mig även
när det var tjatigt runt omkring mig.
Det blev populärt att ha en bästis. Klassen delades in i små grupper. Jag
hade ingen direkt bästis, men jag höll mig väl med alla, och hoppade mellan
olika grupper. De tjejer som inte fick vara med i de grupper de ville blev
ledsna och det uppkom mobbning. Det blev en spänd stämning i hela klassen.
På fritiden spelade jag flöjt och handboll. Jag var inte överdrivet
förtjust i musik på den tiden. På musiklektionerna var det nästan ingen som
sjöng. Att uppträda gillade jag inte heller. Att redovisa inför hela
klassen var också jobbigt.
När det var dags för våran klass att splittras och fortsätta upp i
högstadiet, tror jag att alla kände en viss lättnad.
Jag vet inte varför, men jag sökte till musikklassen som skulle startas upp
på Vemmerbyskolan. Någon gång på våren i sexan gjorde vi ett
intagningsprov. Jag och Sara, som gått i samma klass sedan skolstarten, kom
in.
Jag var först skeptisk mot att ha så många musiklektioner i veckan och att
sjunga i kör. Jag hade aldrig gillat att sjunga.
Att börja på högstadiet var ett stort steg. Vi fick byta skola och man fick
ha alla skolsaker i ett skåp med lås på. Jag tyckte att alla på högstadiet
verkade vuxna och duktiga och alla hade väldigt fina kläder.
Men när höstterminen startade gick allt bra. De stora niorna var inte allt
för hemska och klassen jag hamnat i var mycket bra. Efter några månader
kände jag alla klasskompisar väl och det var en bra sammanhållning.
Att vi har musik nästan varje dag i veckan märks inte. Om det är något jag
eller någon annan inte kan, så hjälps alla åt.
Under dessa tre år har jag lärt mig otroligt mycket. Jag har fått bättre
själv|förtroende och har lärt mig att stå på scen och prata inför många
personer utan att nästan inte bli nervös. Jag har till och med börjat gilla
att sjunga i kör, men att sjunga solo avskyr jag fortfarande.
Våran musikklass är inte så omtyckt bland de andra niorna här på skolan.
Jag tror nog att det främst ligger avundsjuka bakom när de kallar oss för
”musiktöntar”.
Jag är lika noga idag med att göra mina läxor och öva inför prov som jag
var när jag började skolan.
Snart ska våran klass splittras och vi ska börja på gymnasiet. Det är synd
att tiden går snabbt när man har roligt. Jag kommer alltid att minnas min
klass på högstadiet.
Var inte rädd för att prova på nya saker, det blir med all säkerhet bra.
Jag har precis fyllt 7 År, och nu ska jag börja skolan. Det känns pirigt i
kroppen att börja en ny skola. Nästa dag är det dags mamma väcker mig
klockan 7 på morgonen. Jag äter frukost i vardags rumet och tittar på
tecknat. Jag tittar på klockan, och ser att dett är dags att gå jag stänger
Tv och går ut i hallen, och börjar ta på mig mina kläder. Mamma och jag går
titt skolan tillsammans. Jag känner mig så pirig när jag ser skolan där
bakom horisonten, nu är vi snart frame vid skolan tänkte jag. Mamma och jag
närmar oss min nya skola som hette larmedal skolan vi går i genom skol
gården in i ett stort gult hus upp för 2 trappor och i genom en lång
koridor, tills vi oläsligt till klass 1A. Mamma knackar på dörren
dörren öpnas och ut kommer en gammal tant som hälsar mig välkomen. Jag går
in i klassrumet och säger hejdå till mamma och ger henne en puss på kinden,
jag går in i den ny klasen allt e helt tyst utan min skolfröken som
redovisar på tavlan. två timar senare är det dags för mat, vi går till
matsalen och äter jag setter in till Patrik och Jesper och är knäppt tyst
för att jag inte vagar säga nåt. tills Jesper börjar prata med mig vi prata
om Turtles sköld padorna som var på tecknat i morse. Det va kul att börja
en ny skola med nya elever och attt sånt. det var inte som jag trodde, jag
trodde att ingen ville vara min kommpis men det var ju inte sant, alla va
kommpisar med varan och alla hadde kul tillsammans. Helt enkelt sagt så
trivdes jag. Jag hadde fått nya kommpisar att vara med och jag hadde lärare
som va snälla som inte krävde så mycket av mig som jag trudde. Fyra år
senare. Nu är det dags igen att börja skolan efter ett härligt lov. Jag
sover till klockan 8 på morgonen tills min väckar klocka ringer jag går upp
klär på mig och går ut i köket och gör mig lite frokost. Jag säger hejdå
till mamma och går till skolan. jag går i genom skolan upp för 3 trappor
och i genom en vit koridor tills jag kommer fram till 5A s klassrum. Jag
knackar på dören och Hasse öpnar dören och säger att jag e sen. Jag går in
och säger hej till alla mina vänner då sa Hasse att jag skulle vara tyst
och inte störa efter som jag va sen. Jag satt mig ner och tänkte att nu har
helvetet börjat. Jag satt mig ner och va tyst medans Hasse prata. Ja som ni
ser det har blett strängare sen jag gick i ettan. Det är mycket mer krav
och det är mycket mer bråk i skolan, dom klottrar på toaletterna och är
kaxiga mot lärarna, och svär som bara den. Men man får tyvär stå ut med
dett. Pontus som e ny i min klass e störigast av alla han bråkar med allt
och alla. Han kaxar med lärarna och svär till sina kommpisar Efter 3 timar
var det dags att äta. Vi går till den nyrenoverade matsalen det var äklig
mat, det vä ärtsoppa till lunch. Efter lunch var det rast, jag och mina
kommpisar spela fot boll tills vi såg ett slaxmål på skolan. Jag och Lukas
försökte stoppa slagsmålet, men vi fick ett slag i panan så det blev inget
stopp på slagsmålet Fyra år senare Flytar jag bort fran remnesta, jag
flytar ner mot Kalingsta och börjar en ny skola där som heter Kalingsta. Ja
då var det dags för skolan igen. Jag går upp klockan nio på morgonen. Jag
går ut och gör mig lite käk i köket. Efter att jag ätit klart, går jag och
borstar mina tänder. Ja går ut i hallen och klär på mig. Jag går ut genom
dörren redo för min nya skola. Nu är jag frame, oj vilken fin skola. Jag
går in i ett stort rött hus och upp för två trappor, och går genom en gul
koridor. Tills jag kommer till klass 9D. Jag knackar på dörren och ut
kommer min lärare Janne som såg ut som skater ”wannabe”. Jag gick in i min
nya stilsama klass. Om man jämför nian med ettan och feman så är det mycket
mer slags mål och klotter på hella skolan. och det är mycket mer gäng som
hotar folk och eleverna är mycket kaxigare mot både lärare och andra.
Förutom i min klass. Ja då har ni fåt veta lite om mina skolår.