Inskannad version

Mina skolår
Jag har blandade minnen ifrån min skolgång. Vissa scener, både bra och
dåliga, har etsat sig fast på näthinnan. Det är ändå de positiva minnena
som har övertaget. Visserligen har jag inte alltid haft det så lätt med
kompisar, men några har jag alltid haft bakom mig.

Under de första sju åren av min skol|gång hände det inte så mycket med
klassen i sig. Någon flyttade, någon annan började i stället, men de flesta
i klassen var de samma. Min årskull var den första att gå i ”småskolan”, en
introduktion till det stora som väntade. Det var i stort sett samma sak som
dagis, fast färre vuxna i förhållande till antalet barn. Personalen fick
man lära känna på våren innan, och en förälder var med första dagen.

Flytten upp till den ”riktiga” skolan var väldigt odramatisk. Klassen var
densamma, och fröken hade vi fått träffa flera gånger. Vi hade fortfarande
samma skolgård, spelade fotboll vid samma mål (ett vindskydd vid en
sandlåda) med samma lag (Limpan och Matte mot ”rabb”).
Det var mest där, under vindskyddet, som vi höll till under rasterna de
första åren. På hösten var vi ibland bakom skolan och plockade kastanjer,
men där var det för det mesta de ”stora” treorna som regerade. Men efter
två år var det vi som var de ”stora treorna”, och vår klass regerade under
kastanjeträden.

I årskurs 4 bytte vi skolhus igen, fortfarande samma skolgård, fast en
annan del av den. Vår klassföreståndare hade vi träffat under några
engelska lektioner i lågstadiet, så henne kände vi. Men hon var sjukskriven
på halvtid, så vi fick en mängd andra ämneslärare. Vi hade som mest nio
fasta lärare. Lägg då till en massa vikarier för både matte- och
klassläraren, så vi fick en massa olika lärare, vissa lärde vi aldrig känna
alls.
Men hela mellanstadietiden handlade självklart inte bara om lärarbyten.
Både på rasterna och efter skolan höll vi till antingen i
klätterställningen – där vi lekte kull, bollkull och burken-, på ”nigger”-
rutorna eller på fotbollsplanen. Vi hade riktigt kul då. I sexan hade
klassen svetsats samman, alla kunde acceptera alla, även om alla inte gick
ihop till 100%.

När klassen var på sin ”topp”, visste vi att vi snart skulle splittras, när
vi skulle börja högstadiet. Alla fick välja tre killar och tre tjejer och
man var garanterad en av samma kön. Jag hade dubbel otur. Mina två översta
kom i samma klass, men inte i min. Det gjorde i stället mitt tredjeval, som
jag slängt dit i brist på annat.
Första träffen med nya klassen var ändå positiv. Vi presenterade varandra i
biblioteket, en tradition för blivande sjuor, och jag minns fortfarande var
jag satt. Sedan fick vi vara med på en lektion, allt kändes bra.
Stämningen var ändå inte den bästa under den första delen av sjuan. Flera
riktiga bråk gjorde stämningen ganska tryckt ett tag. Men under våren
tinade både naturen och klassen upp.
Åttan och nian flöt på ganska snabbt, jag har konstigt nog inga större
minnen från åren, och nu sitter jag här och ska snart välja till gymnasiet.
Det känns nästan lite vemodigt att sluta grundskolan, när man tänker på hur
lång tid jag har ägnat den. Men gymnasiet känns ändå rätt lugnt, under nian
har man mer och mer kommit in i betyg-långa-prov-och-uppsatser-stuket på
utbildningen. Min skolgång har hållit på länge, det ska bli kul att avverka
de tre sista åren i gymnasiet