2003 – Sida 80 – Skrivbanken

Att byta skola

Nu har det hänt igen, min pappa hade fått för sig att det inte var bra för
oss att bo på gotland, så han bestämde att vi skulle flytta till stockholm,
och det är inte första gången vi flyttar, vi har flyttat minst 5 ggr det
här året, men jag tror att det beror på mamma, efter att hon dog så blev
pappa inte sig likt, han blev mera all|varlig och stel. Jag är den enda som
inte bryr mig längre. Min lillasy|ster, tar det inte lika bra, för varje
ny sida varje flytt så blir hon mera liv|lös, innan var hon alltid full av
energi.

Nu är det den första skoldagen och eftersom jag är 14 år och min syster 10
år så ska vi gå i olika skolor.
Min pappa skjutsade mig till skolan, den första skoldagen då jag ska vara
nervös och svettig, men inte jag, för jag var van, men förut när jag inte
var van så brukade jag låtsas att det var en helt va|nlig dag, och den
första dagen lägg|er jag två veckor senare, det funkar bra, och när de gått
två vec|kor så har jag glömt den.
Jag klev in i skolan med själv|säkra steg, för då visar jag inga tecken på
att jag är ny.
– Behöver du hjälp? Jag vände mig hastigt om och blängde på en kille som
såg mycket självsäker ut, men jag svarade inte, fast jag hade gått vilse.
– För det ser ut som du har gått vilse, nu var jag arg.
– Så här ser inte en person ut som har gått vilse, så här ser en person ut
som är irriterad, sa jag och vände på klacken och gick.
Jag har äntligen hittat Expiditionen, det tog mig en halvtimme, jag fick
vilket klassrum jag skulle till, så jag begav mig dit.
När jag hittade klassrumet så slet jag upp dörren utan att tveka, och hela
klassen hoppade till, jag steg|ade in i klassrumet och ställde mig vid
katerdern medans jag höll ögonkontakt med fröken, det här var kul eftersom
jag gillar utmaningar och hon var ett lätt byte eftersom hon flackade med
blicken.
– Du är alltså Latjifa Tjuva, sa fröken.
Ha hon kund inte utala mitt namn så jag rättade henne lungt.
– Latiffa Tuvotja, men ni kan kalla mig Tiffa, sa jag.
– Unga dam här använder vi vårt fulla namn, hälsa nu på och så började hon
flacka med blicken, tillslut sa hon Tiffa, det var kul.
Jag fick sitta bredvid en tjej som hette Sara och vi började prata och blev
sedan bra kompisar, och Matte läraren var en av dom bästa lärarna för hon
var bestämd med ändå jätte snäll inte alls som mina lärare på dom andra
skol|orna och även fast jag kom in med tuff attityd så var dom flesta
trevliga och det kändes bra från första dagen jag satte min fot i skolan

Tre veckor senare
Min lillasyster trivs jätte bra här och min pappa har inte sagt något om
att vi ska flytta igen, och jag har fått många kompisar. Men det bästa är
att jag tror jag är LYCKLIG!

En livfull skildring av en flicka, som fått byta skola många gånger och
om hur hon klarar av den nya skolstaren, men tyvärr berättar du ingenting
om någon av de gamla skolorna, som instruktionen säger. Därför visar
uppsatsen en tveksam ämnesbehand|
G
resten av kommentaren är utanför sidan

När man tänker tillbaka på alla skolår man gått börjar man känna sig lite
gammal.
När jag började ettan gjorde jag det i en helt ny skola. Skolan var mycket
fin både innuti och utanpå, men skolgården såg inte så lockande ut för det
var mäst stora spår från olika maskiner. Alla klasser samlades ute på den
spåriga skolgården. I de flästa klasserna var det ungefär tjugo elever, vi
var trettiotvå.
Det fanns tre inngångar på framsidan av skolan, vi som skulle börja ettan
gick till den som var längst bort. Där blev vi uppropade och inndelade i
två klasser. Och så var man inne i en cirkel utan slut.
Man gick upp tidigt varje morgon, klädde på sig, åt frukost och så fick man
skynda sig till bussen så att man inte skulle missa den. Det gick fem
dagar, och så var det helg. Man sov lite längre på morgonen, ofta så länge
så att maten var klar när man gick upp. Men lika snabbt som helgen kom
försvann den. Man gick vidare utan att cirkeln tog slut. Så kom snön som
den alltid gjort: mitten av December, julen närmade sig och man satt i
klassrummet med sax och papper och julpysslade.
Jullovet kom och hjulet man befann sig i stannade till, men fortsatte lika
fort den dagen lovet var slut.
Tiden gick vidare. Det oändligt långa sommarlovet kom. Nu kunde man sova
och bada när man ville. Men det bästa med den sommaren var fotbolls VM i
USA. Ravelli, Brolin, Andersson och Dahlin, de hjälpte Sverige fram till
ett VM brons och de väckte mitt stora fotbolls inträsse.
Man laddade upp batterierna så att man skulle orka med ett skolår till. Man
blev äldre, och var tvungen att gå upp ännu tidigare så att man han med att
ducha och fixa håret. För nu var det viktigt att se bra ut så att man
imponerade på tjejerna. Men tiden stannade inte upp för det, tvärtom,
sommaren blev kortare för varje år.
I femman fick man plötsligt höra att man skulle ha Nationelt prov, jag hade
aldrig haft ett prov tidigare i mitt liv. Så satt man på en oändligt lång
lektion med provet framför sig, då undrade man om det kunde bli värre. Men
det var bara början.
Efter sex år med samma klass kompisar i samma skola skulle allt ändras. Man
fick nya klass kompisar och buss färden till skolan blev längre. Kemi och
biologi var nya ämnen och matten blev svårare. Allt man gjorde skulle vara
bra för man fick betyg på det. Skoldagarna blev längre och träningarna
fler, det var svårt att få tiden att räcka till. Men det var bara att bita
ihop och kämpa vidare. Men man kom snabbt in i den nya cirkeln. Sjuan
klarade man av ganska enkelt och man var glad att man fått nya klass
kompisar och nya utmaningar.
I åttan fick man de första betygen, jag tyckte att mina var bra. Och livet
gick vidare.
Nu har man valt vilket av alla gymnasier man skall gå, man vet inte om man
skall vara glad för att det är en ny utman|ing eller om man skall gråta för
att det verkar så jobbigt. Och så sitter man som man gjorde i femman, på en
oändligt lång lektion med ett Nationelt prov framför sig. Men nu vet man
att det kommer att bli värre.

Ett bra grepp visar du om ämnet. Det är raskt och trevligt skrivet.
Bilden med cirkeln är välfunnen. Det är inte perfekt strukturerat, men det
är trevlig läsning. Däremot saknas en inledning och en tydlig infallsvinkel
redan i början (t ex cirkeln). Avslutningen är välformulerad.
VG-

Mina Skolår

Jag minns väl när jag började förskolan man minns verklige när jag klev på
lekis bussen där satte massa okända ungar som man skulle bli kompis med men
det gick fort några dagar.
Det jag minns bäst där ifrån är nog alla lekstunder tex cykelbanan och
klätterställningen.
Sen var det ju dax för första klass där ifrån minns jag inte så mycket mer
än att jag var rädd för de större barnen i skol-bussen och att man var
stollt över sig själv när man lärt sig läsa. Men det man minns bäst är nog
alla roliga raster tillsammans med kamraterna Då höll man oftast till i
änget och byggde kojor eller på fotboll eller bandy|plan och hade riktigt
kul de stunderna glömmer man nog alldrig.
Sexan var nog det bästa eller skönaste män kände att man var lite kung och
regerade på skolan. Men det som gjorde att vi hade det så bra bortsett frå
de dåliga stunderna var nog att vi hade så bra lärare hon tyckte verkligen
om oss jag glömmer alldrig när hon sa ”ni är verkligen den bästa klass jag
haft”.

Mina skolår del 2

Men som sagt det var ju inte alltid bra vi gjorde ju en del bus oxå tex när
vi fyllde toalett trapporna med vatten när toaletterna låg på utsidan av
skolan för då blev dom vatten skadade då fick vi ju en del skäll det
glömmer jag nog alldrig. Det fanns ju oxå bråk och slagsmål men oftast! var
det lungt och fridfullt. Till slut så var det ju slut det minns jag ju
mycket väl för vi band ögonen på Siv vår lärare och sen åkte vi traktor och
vagn till kajsby träsk och grillade korv och badade. Men det var ju ändå
tråkigt att man skulle skilljas från alla kompisar nu när man var så bra
kompis med alla. Och det fann ju en rädsla att man inte skulle få så många
kompisar på berga som på mellanstadiet. Men nu går man här i nionde klass
och skall snart börja gymnasiet och är mycket god vän med alla men skall
snart åter på nytt skilljas från sina kompisar. Nu när det är så kort tid
kvar så tänker man tillbaka på alla roliga stunder med klassen här på Berga
skolan och alla minnen man har och att man faktiskt snart är inne på sitt
tionde år. Men ändå känns det bra för vi har ju snart bara tre år kvar och
efter det är man vuxen och skall söka jobba käna pengar och skaffa familj
det tänker jag väldigt mycket på nu. Att man snart är vuxen helt enkelt!!!

Slut!!

Småtrevlig och utförlig beskrivning av dina skolår, konkretare för de
första skolåren och lite mer allmänt för högstadieåren. Det skulle vara bra
med en blandning i varje avsnitt (egna erfarenheter/ minnen + reflexioner
över dem) Ny mening och nytt stycke slösar du däremot inte precis med!

Jag blev skilld från mina kompisar i 6: an, dom tyckte att jag var stödig
mot allt och alla. Med dom mennar jag lärarna och med allt och alla mennar
jag lärarna. Lärarna tyckte inte om mej kanske för att jag var som jag va
och visade det så tydligt.

Jag har alltid varit en lite udda persson. Men jag har aldrig varit taskig
mot nån av mina kompisar eller andra elever på skolan. Det fanns bara folk
som var dumma eller taskiga mot mig. Och det var det som fick mig att
tvingas till att byta skola. Jag mår mycket bättre nu än innan bytet. Men
då var det inte så. Jag kunde inte förstå varför det var jag som fick byta
skola och klass, när det var dom som mobade som fick vara kvar. Mitt själv
förtroende har blivit bättre efter att jag fick byta skola dels för att jag
har fler kompisar nu än vad jag hade då. Och för att jag fick som jag ville
skolan delade på mobarna tillslut. Och ännu mer konstigt var att en av dem
kom till min skola och vi blev kompisar. Nu skall jag byta klass igen men
den här gången kommer jag att ta klassen med mig till den nya skolan vi
skall nämligen bli 7: or och det skall bli roligt men jag oroar mig för att
det skall bli som förut med alla ord och allt skrik och lidande som jag
fick stå ut för under det året jag var tvungen att byta för att jag vart
mobbad. Det var den värsta tiden under min skolgång. Mina kompisar hjälper
mig att vilja byta klass och det blev ganska lyckat.

Redan dom första veckorna på den nya skolan kände jag att jag mådde bättre
på alla nivåer. Mina kompisar och jag delade på oss alltså vi gick inte i
samma klass men var mycket på fritiden. Jag fick en klump i magen första
dagen då jag fick se att 2 av mobbarna från min första skola kom i samma
klass som jag och det första dom sa va
– hej du annar inte hur mycket vi tackar dig för det du gjorde.
Dom hade blivit delade och hade byt skola och klass och på deras nya skola
hade det blivit tvärt om. Dom hade slutat mobba och börjat hjälpa till,
börjat lite smått arbeta mot mobbingen, och gjort det som man absolut inte
trodde att dem skulle kunna göra vilket var många saker. Dom hade blivit
”normala” efter att dom byt skola och det var inte bara jag som hade märkt
det. Dom själva också. Det finns många som tycker att det är mobaren som
skall flyttas och inte mobingofret. Men det kan ju vara en possetiv sak att
byta klass det är ett bra sätt att börja om på nytt.

Dom flesta byter juh inte klass för att dom blir mobbade men det kan vara
en av orsakerna till att man byter klass.

Jag tycker att det är helt ok att byta klass det blir ju oftast till något
bättre. Som i det här fallet.
Du har egentligen en viss infallsvinkel till den här uppsatsen, nämligen
mobbningen. Den är däremot inte klart utsagd i början, men kommer sedan in
här och var i berättelsen samt i reflexionerna på slutet. Skildringen av
bytena av klasser och skolor ger ett något rörigt in|tryck som helhet, men
du belyser ändå med flera exempel hur det var i den gamla respektive hur
det blev i den nya klassen.

Att byta skola/Att byta klass
När jag var mindre fick jag välja vilken skola jag ville gå på. Jag hade 2
val, hallvikskolan eller Åsetorpskolan. Jag valde hallvik pga: att min
syster redan hade gått där i 3 år. Min skoltid var rolig och intressant.
Jag lärde känna många nya härliga kompisar.
Åren gick och när vi minst anade det så fick vi reda på av våran rektor
Sverker att det skulle in föskolebarn på våran skola. Han sade att de inte
skulle få plats om vi var kvar här, då började det hela. Det var en massa
krångel, en massa föräldrarmöten och förstårs en massa funderingar. Efter
ett tag av väntan och nyfikenhet fick vi reda på att vi skulle in i
Mariaskolan, men vi var inte ensamma utan torpaskolan skulle också in.
Mariaskolan ligger precis vid västra torget. Detta var en ganska ful skola
utanpå och inte mycket bättre inuti. På denna skolan fick vi trängas 1 helt
år, men efter ett tag så började man känn sig hemma där och jag trivdes
faktiskt riktigt bra där, jag hade många kompisar och lärarna var helt
underbara, men när man som mest kände sig hemma så fick vi reda på att det
var dags att byta skola igen, men denna gången var det annorlunda. Nu
skulle vi byta både lärare och klasskamrater. Jag tror att det var en kall
vinterdag, någon gång i november, minns inte riktigt, som vi fick lappen
där man skulle välja ut 3 av sina bästa kompisar som man ville komma i
samma klass med.
Vi fick ta med lappen hem och tänka igenom det med föräldrar och syskon.
Detta var en tung period, men när det sedan var dags att lämna in lappen så
hade jag faktiskt 3 namn klara.
Sexan gick fort och man tog sig igenom terminerna ganska lätt. Sedan kom
dagen som alla hade väntat på. Klasserna var färdiga och det var dags för
oss att få reda på vilka vi hade kommit med. Lärarna läste sakta men säkert
upp namnen på de elever som kommit i samma klass, sekunderna där emellan
kändes som flera timmar, men sedan var det dags. De läste upp mitt namn och
tjejen jag kom med. Då fall en sten ner från hjärtat och all den stress man
hade burit på släppte. Nu visste jag det och om jag ska vara riktigt ärlig
så är jag fortfarande glad över att jag bara kom med en tjej från min
klass. Det har gjort att jag kommit mina nya kompisar mycket närmare.
Sommarlovet var härligt och vi hade mycket sol. Man gick mest och tänkte på
hur det skulle vara att börja sjuan.
Klockan ringde på 8.00 och nu kände jag hur fjärilarna började komma i
magen. Jag tog en lång dusch och sedan drog jag på kläderna som jag hade
valt ut kvällen innan. Mamma sade till mig att skynda för man vill ju inte
komma försent allra första dagen. När klockan hunnit bli 9.15 var det dags
att åka. Jag la i min nya klasslista i väskan och sedan åkte vi iväg.
Mamma parkerade bilen på västra torget och sedan gick vi därifrån in till
skolgården. Det första jag tänkte var HJÄLP vad mycket människor! Jag såg
några i min gammla klass och gick fram och hälsade på dom, det var så kul
att träffa dom efter så många veckor. Efter ett tag hade alla samlats i
klassrummet och jag och mamma satte oss jämte Åsa och hennes mamma. Vi hade
aldrig träffat våran nya lärare, det enda vi visste var att han hette Adam.
Efter att han hade kommit in och presenterat sig och berättat lite om vad
vi hade framför oss så var det dags för en rundvandring, den gick ju sådär,
i början hade man ingen aning om vart alla dörrar ledde, men tillslut så
gick det att hitta någorlunda.
Efter detta fick vi fika och sen var det dags att åka hem.
Hemresan var tyst och mamma koncentrerade sig på att köra. Jag hade väldigt
många tankar och försökte se mina nya klass|kamrater framför mig. Vissa
kände jag igen en del inte. En tjej i min nya klass har jag spelat fotboll
med i 8 år så henne kände jag rätt väl. Sedan hade jag ju med mig 2 killar
från min gammla klass. Det kändes tryggt faktiskt. Denna kvällen tog det
väl rätt lång tid innan jag somnade.
Nu vaknade jag av att telefonen ringde. Det var bara Åsa som ringde och
frågade om vi kunde ta sällskap till skolan. Jag mötte henne vid Statoil
vid 9.30 vi hade väldigt mycket att diskutera, fast mest var det ju om alla
i våran nya klass. När vi kom fram till skolan så var det inte alls lika
många människor som det varit igår. Vi gick in i paviljongen och där stog
hela våran klass.
Känslorna att börja i en ny klass är väldigt blandade. Man har positiva
känslor för att man ska få nya kompisar och kanske tillochmed förändras man
som person beroende på vilka ens nya kompisar blir. Jag själv har
förändrats väldigt mycket som person, jag själv tycker till det bättre,
genom att jag har träffat nya kompisar som är väldigt lika mig. Det blir
alltid att man har den här känslan i magen att det nästan gör ont. Den
känslan får jag när jag ska göra nya saker som man inte är van vid, eller
bara när man ska träffa nya människor som man inte känner. Innan när man
gick på hallvikskolan så hade man sina kompisar som man hade bra kontakt
med och klassen har man ändå gått med i 6 år så till klassen känner man
också en viss trygghet, men sedan när man ska byta och skaffa nya kompisar
då finns där en viss otrygghet pga: att människor som man inte känner tar
man inte inte kontakt med. Efter ett tag i den nya klassen så började man
ändå ta kontakt och nu idag känner man en trygghet med sin nya klass,
medans den gamla klassen känner man otrygghet med nu pga: att man har
glidit ifrån varandra och de människor som man hade jättebra kontakt med i
6:an den kontakten finns inte alls längre. Jag tycker att det är positivt
att börja i en ny klass. När man kommer upp till gymnasiet nu så får man
inte välja kompisar, utan där kommer det ju att vara människor som är
någorlunda lika sig själv, för man har ju ändå valt samma linje och måste
då iallafall ha det intresset gemensamt. Fast jag ångrar en sak från
lågstadiet och mellanstadiet och det är att jag skulle nog ha valt
Åsetorpskolan istället, men då skulle man få börja med allt krångel och
alla föräldrarmöten och börja med att försöka ta upp den där nya kontakten
som inte är det lättaste. Havedaltiden har varit min roligaste skoltid med
många nya kompisar och en helt annan frihet än det kommer att vara på
gymnasiet. Men snart är det dags att byta skola igen, jag hoppas på det
bästa att jag får många nya kompisar och att den där stenen släpps från
hjärtat, när man tar sitt första steg in i det nya klassrummet, de nya
kompisarna och fram för allt den nya kontakten.

Min syn på skolan!
Vad ska man säga om skolan det går upp och ner från år till år. Det är
relativt stor skilnad mellan de olika kommunerna i Sverige beroend på hur
mycket pengar de har. På gotland har det bara blivit mindre pengar och det
tjatar hela tiden våra lärare om. Och jag börjar bli trött på det. Att igen
ser någon ljusglimt i ekonomin. Nu börjar vi med bristerna. Det finns
alldeles för lite lärare till så mycket elever, det blir både jobbigt för
läraren och eleverna. Läraren blir lätt utbränd och eleverna lär sig
mindre. Det är också för lite gympa i skolan, vi har två ggr 45 min i
veckan. Vi skulle behöva minst ett pass varje dag. Jag tycker också att
lärarna har för lite betalt för det stora jobb de gör. Klasserna är också
för stora med det hör väl ihop med lärar bristen. Nu till de inte allt för
stora bristerna i skolan, skolmaten radbyte ni skulle vara hemskt snälla
om ni gav lite mer pengar till skol maten så den håller lite bättre
klass. ny sida
Nu till det lite mer positiva med skolan, de lärare som finns är mycket bra
och håller mycket hög klass. Samma när det gäller fräch heten i skola. Men
det bästa av allt att lagen mot mobbing har blivigt bättre och strängare,
ni som fixade det är de bästa inom politiken.
Några förslag till att göra skolan bättre. Om man sänker riksdagens alla
349 ledamoters löner med 10 000 i månaden så blir 349000 kr och på ett år
blir det ganska mycket pengar och de pengarna kan användas till att ge
lärarna lite mer lön och mer läromedel till skolan. Gör även klasserna
mindre och fler lärare till varje elev så skulle det vara mycket bra. Men
det är trotts allt en bra skola vi går i. Det är inte alla som har det så
bra som vi har det.

Du har verkligen egna synpunkter och tar upp dem med en viss
utförlighet, men i slutet sammanfattar du bara ett område med förslag på
lösning. De andra glöms bort. OBS! Dela in i stycken mellan varje område!
G

Inskannad version

Mina skolår
Så är grundskolan snart till ända och jag har väl mest ljusa minnen från
skoltiden, ja iallafall från de första fem åren, de gick ju som en dans på
rosor och man längtade till skolan varje dag. Det är ju en liten skillnad
mot vad man gör nu!

När jag var sju år började jag i skolan, som de flesta andra barn gör. Min
första skola hette Kyrkskolan, som tyvärr inte finns längre.
Jag kommer inte ihåg att jag var orolig inför att börja skolan, jag vet
bara att jag hade längtat till att få börja skolan riktigt mycket.
Jag kommer ihåg dagen innan den stora dagen (alltså första skoldagen, fyllt
år hade jag redan gjort och julafton fick jag vänta på ett bra tag till),
jag var hemma hos Linda, vi var inne i köket och drack saft eftersom det
var så varmt ute. Hennes mamma kom in i rummet och frågade:
-Hur känns det nu att börja skolan imorgon?
Kul svarade jag, och det var just det jag kände. Jag tyckte att det skulle
bli kul att börja skolan.

Kyrkskolan var en väldigt mysig gammal skola (min mormor har nämligen också
gått där), det bara fanns tre klasser en etta, en tvåa och en trea. Jag
tyckte det var bra att börja i en liten skola eftersom det är ju ändå under
de första åren i skolan som man ska lägga sina grunder i det mesta som har
med livet att göra.
Jag gillade skolan och de tre första skolåren på kyrkskolan gick fort,
många roliga saker hände, så som cirkusen vi hade, Maja-föreställningar
eller varför inte vår stenålderskväll eller spökkvällen (eller pökkvällen,
som killarna i klassen gick omkring och kallade den), där vi skrämde
föräldrarna (trodde vi iallafall).
Men tiden gick som sagt fort och tillslut blev vi tvungna att säga Hej då,
till vår fröken Majken.
Vi började, så fort sommaren var slut, i fyran på Häggaskolan.
Jaha, så var man där, spänd av förväntan och oro, jag hade ju hört rykten
om hur min nye klassföreståndare, Svante, alltid var sur och grinig.
Men efter första dagen på den ”stora” skolan älskade jag den och jag ville
tillbaka så fort som möjligt.
Inte bara därför att vi hade fått egen bänk och att man kände sej, på något
konstigt sätt vuxen, utan att vi hade fått en parallellklass.

Men även de två trevliga åren på Hägga tog slut, och även min sista tid med
min klass (eller första klass kanske det blir).
Det var nog det värsta. Att behöva lämna den klass som man under fem års
tid hade lärt känna så väl. Den klass som jag älskade. Men det fanns ännu
en orsak till, varför jag inte ville lämna min klass: Nästan precis alla i
den nya klassen som jag skulle börja i kände jag inte. Det var högst två
tjejer som jag hade lekt med när jag var yngre – resten var totala
främlingar – eller inte riktigt alla, jag fick ju med mej Stina, Sanna och
Linda från min förra klass. Men saken gjordes ju inte bättre genom att få
höra att de flesta av killarna i klassen var s.k. ”värstingar”.

Men när jag nu tänker tillbaka så skulle jag nog inte klarat av att gå fyra
år till med dem.

Så kommer man då in genom Nybyskolans dörrar för första gången, man hade ju
ingen aning om vart man skulle gå eller till vem man skulle vända sej. Här
måste jag nog tacka Linda, utan henne skulle jag aldrig ha hittat rätt, men
det gjorde vi, tillslut!
Men att börja på Nyby var jag nog mest nervös över, tänk alla dom där stora
och farliga niorna! Som tur var var ju min syster, Emma, en nia, och hon
kunde ju alltid komma till undsättning ifall någon stor nia fick lust att
hoppa på mej.

Så satt man där vid skolbänken för första gången på Nyby med tretton nya
personer som man inte visste ett skvatt om. Men det gick ju det med och nu
har man fått nya vänner.
Måste ju ändå säga att det var tur att vi bytte klassföreståndare, annars
hade jag nog inte klarat av det!

Men även åren här på Nyby har gått fort, med alla sina motgångar, prov och
läxor. Ljusa stunder finns ju självklart också. Jag tycker det känns
konstigt att man snart ska byta klass igen och behöva lämna den trygghet
som man känner att man har här på Nyby, men jag vet ju redan nu att det
finns personer som jag inte kommer att bli av med, än på tre år, men det
kommer nog gå det med och det enda jag ser fram emot nu är att få börja
gymnasiet och träffa ännu mer intressanta personer. Fast först ska jag bara
klara av ett sista läsår!

Inskannad version

Mina skolår!
Det började med småskolan där jag kom helt ny, hade inga kompisar från
dagis med mig. Vilket den första dagen var enormt jobbigt eftersom jag var
väldigt blyg. Men redan första dagen var det en kille som hette Hannes som
tog kontakt med mig. Det tog sin lilla tid att hitta de rätta kompisarna,
men tillslut hittade jag dom. De hette Marie och Lisen, ett par gulliga
tjejer som redan kände varandra innan småskolan.
Sedan kom ettan vilket blev ganska jobbigt eftersom allting var så nytt.
Det blev mycket mer ansvar, läxor med mera. I ettan till trean hade vi en
hemsk lärare som både var sträng och otrevlig. Alla var livrädda för henne,
om hon sa något så sa ingen emot. Under den tiden hade killarna ganska
mycket makt, det var dom som bestämde det mesta och hördes mest på
lektionerna. Vi tjejer var nog mer rädda för klassföreståndaren än
killarna.
Men sedan från fyran till sexan så var det tjejerna som styrde och ställde.
Jag tror det berodde lite på att vi började gå in i puberteten och kände
oss mognare än dom. Det var under den här perioden som man frågade chans på
varandra Vilket var väldigt nytt och spännande.
En rolig upplevelse var när vi uppträdde som Spice Girls på roliga timmen
och Johan Mattson som nu går i 9d var Viktoria. På en av träningarna
filmade vi även in det på band. Vilket är oerhört roligt att se nu.
Killarna i min dåvarande klass var helt underbara i början men sedan
förändrades det. I slutet av sexan så skulle de vara så himla coola. Jag
har länge funderat vad det kan bero på…. De började dricka och snusa, det
fanns nästan inte en enda kille som inte gjorde det. Vilket jag tyckte var
oerhört töntigt. Jag och några av mina kompisar blev ovänner med killarna
för att vi hade gått ner till toppaffären och sagt att de skulle sluta
sälja snus till minderåriga. Butiksägaren bara nekade allt och sa till oss
att vi aldrig mer fick sätta våran fot där inne någe mer. Vilket vi inte
brydde oss om men däremot så blev det jobbigt med killarna. Jag var både då
och nu nöjd med att jag gjorde de jag tyckte var bäst även fast jag visste
att det skulle bli uppror i klassen. Efter några månader fick våran fröken
hjärtproblem så hon kunde inte ha våran klass något mer. Under den tiden
bytte vi vikarier som jag byter underkläder. Till slut var det en vikarie
som stännade. Hon var helt värdelös hon hette Kajsa och var enormt jobbig.
Ingen hade respekt för henne dels för att hon inte kunde få tyst på klassen
vilket en lärare måste kunna. Alla bara spårade ur ur tillslut sprang hon
gråtande upp till rektorn. Det var en jobbig tid för oss alla, vi hade
blivit en riktig problemklass. Det var även i sjuan så att killarna skulle
vara coola och ha så mycket respekt, vilket de försökte få på helt fel
sätt. Alltså genom att slåss. Allting blev nytt i sjuan det var nästan som
att starta om igen från början. Det var så viktigt för nästan alla att
hamna i det ”coola” gänget. Man märkte att alla dom som hade haft det lite
jobbigt i mellanstadiet verkligen kämpade för att inte bli töntarna i
skolan.
I åttan så var det nog inte så stor skillnad förutom att det blev mer läxor
och lite fler fester på slutet.
Sedan tillsist är det nu i nian alla har blivit mycket trevligare och det
är bättre sammanhållning i klassen. Men däremot märker man att alla har
blivit mer stressade än vad de var förut. I sjuan och åttan så blev jag
lite deprimerad för att allt gick så segt att det inte hände något. Men nu
i nian så är det helt perfekt, jag har allt som jag skulle vilja ha, vilket
känns väldigt bra. Jag hoppas att det fortsätter så.

Inskannad version

Mina skolår
Inledning:
Under mina skolår har det både varit roligt och tufft, stressigt och
sorgligt.
Att sluta årskurs 6, och sedan börja o en ny skola var tufft för mig,
eftersom jag aldrig hade bytt skola förr.
Just nu så vill jag inte sluta årskurs 9, att bara lämna mina vänner känns
helt enkelt inte rätt….

Jag var 6 år gammal, och skulle börja i årskurs 1. Jag var inte
jättenervös, eftersom jag hade gått med samma elever i ”6-åringarna.”
Nu skulle plugget börja, eller kan man verkligen kalla det för att plugga?
Vi läste i någon bok, lärde oss alfabetet, och att utala ord som man
använder ofta. Det var det mesta vi gjorde. Efter sista lektionen varje
dag, var jag på fritids. Det tyckte jag var det allra bästa med skolan, och
fortfarande så tycker jag att det har varit ett av de roligaste sakerna i
skolan. Man hade så kul med alla sina vänner, vi lekte och gjorde en massa
halsband och armband av de glittrande pärlorna som fanns i alla regnbågs
färger.
Årskurs 2 och 3 liknade årskurs 1, skillnaden var att vi hade lärt oss en
massa och sedan hade vi andra böcker. Jag tycker inte att det var stor
skillnad. Att sedan börja i årskurs 4 såg jag inte fram emot. Då kunde man
inte gå på fritids längre, utan nu var det början på det allvarliga. Det
var mer riktat åt skolan, än fritid. Sedan kom årskurs 5. Då skulle vi ha
nationella prov, och det var jag ganska rädd för. Jag hade aldrig gjort
något liknande förr, därför var jag orolig. När jag sedan fick höra mina
provresultat vart jag ganska glad. Mina ögon glänste av glädje.
Sedan kom årskurs 6, och den kändes tuff. Det var mina två sista
skolterminer jag skulle ha med mina vänner som jag nu hade känt i ungefär
sju år. Jag hade två kusiner till mig som också gick i min klass sen sju år
tillbaka. Det var helt enkelt svårt att bara lämna de och börja i en ny
skola med nya elever, och nya vänner. Som tur skulle en av mina kusiner,
och en av mina kompisar fortsätta i samma klass som mig. Skolavslutningen
kom snabbt, och nu var det bara att ta farväl av sina vänner och önska de
en bra fortsättning. Det var bara att fortsätta med sitt liv nu. Samtidigt
som jag kände sorg, kände jag avslappning.

Det skulle vara skönt att få träffa nya vänner och att få lära känna andra
elever, att bara lämna det som hade hänt i skolan tidigare bakom sig.
Sommarlovet gick snabbt…

Jag stog utanför skolan jag skulle börja i. Det var första gången jag hade
bytt skola. Solen sken, och fåglarna kvittrade. Det var massor med nya
elever som skulle börja skolan, och alla stog utanför entrén. Andetagen jag
tog kändes som en dröm. Det kändes helt enkelt inte verkligt. Varför, vet
jag inte riktigt. Skolan såg jättestor ut, om man jämförde den med min
förra. När vi skulle gå in i skolan kändes det som att vara i något annat
land. Det var en helt annan miljö, men så småningom så lärde man sig
skolans korridorer, salar och så vidare. När vi för första gången fick
träffa vår nya klass kändes det konstigt. Det var inget bekant ansikte man
kände igen. Skolan hade börjat kop , och det allvarliga fortsatte. Men
mer allvarligt skulle det bli i årskurs 8 och 9. Efter sjuan började jag få
nära vänner. Betygen, årskurs 8 hade börjat. Mina vänner släppte jag
aldrig, och det blev bara roligare för varje vecka att umgås med de. Jag
satsade på skolan nu, mer än fritiden. Det var mitt första betyg, och det
skulle vara bra. Massor med prov, förhör och läxor hade vi. Åttan var bara
stress för min del. Det var den enda årskursen som hade varit så himla
jobbig. Men jag klarade mig igenom allt det stressiga, och äntligen var
årskurs 8 slut.
Nu var det årskurs 9 det gällde, med alla prov, nationella prov! Det var
det mesta jag oroade mig för. Första terminen gick snabbt och effektivt,
men nu började man mest oroa sig över sina vänner.
Nu är det bara fem månader kvar och alla ska splittras. Till och med med
min kusin. Jag har nu gått i samma klass med honom i ungefär 8 år och bara
några några månader kvar sen kommer vi inte ses i skolan längre. Mina
tjejer då, mina tre bästa vänner… Hur ska jag klara mig utan de? Jag har
aldrig haft sådana skolvänner som de, de är bara för speciella. De kommer
alltid finnas i mitt hjärta allihopa.
Det är det jag ofta funderar över. Äntligen när man börjat lära känna alla,
och börjat trivas i skolan ska man bara lämna de. I mina tankar är det
omöjligt… Tragiskt!
Jag kommer börja i en ny skola, där jag knappt känner någon. Jag vill inte,
jag vill bara inte lämna allting bakom mig igen….

MIN SYN PÅ SKOLAN.

Hej Skolministern!

Jag ska i detta brev till dig försöka förklara och berätta om mina
synpunkter på dagens skola.
Jag ska försöka att få med det mesta som jag tycker behövs förbättras.
O så självklart någon liten positiv sak också.
Om jag nu ska ta och berätta om hur jag skulle vilja ha min skola.
O det jag jämför med är den skola jag går i nu.
Personligen vill jag ha det så att man läser ”tätare” skoldagar. Alltså att
man har lite kortare raster och slutar lite tidigare. Så jag tycker att man
ska disponera ämnena lite bättre över hela veckorna.
Alltså att man delar upp ämnena på lite kortare lektioner fast på flera
dagar.
Det kan ju kanske bli lite svårt, men man kan ju alltid försöka iallafall.

För att t.ex börja halv nio och sluta tjugo över tre fast man bara haft tre
lektioner är liksom inte så kul, eller vad säger du? Att läsa ett ämne tre
dagar i veckan är självklart okej, men inte när det rör sig om 1,5 till 2
timmarslektioner.
Så som sagt, jag vill hellre ha tiden utspridd på fler dagar i kortare
lektioner.
Detta är min åsikt om själva skoldagarna.

Om vi då tar och övergår till arbetsmiljön.
Jag vill ha fräscha rena och ljusa lokaler som är rymliga. Jag tycker också
att det ska finnas bra och sköna stolar att sitta på, bra om arbetsutrymmen
och bra skolmaterial att jobba med o.s.v.

Jag syftar alltså på det att det är inte så himla skönt att sitta på
vanliga pinnstolar en hel skoldag när man arbetar. Skitiga lokaler och
dålig luft är heller inte så jättetrevligt

enligt min mening. Så därför tycker jag att det är allas rätt att ha en
bekväm och fräsch skola att gå i. O det hoppas jag du håller med om? Fast
det är ju klart att det handlar om pengar också. Men jag tycker att det är
viktigt att man satsar på skolan, för det är ju dock dom som går där som
ska ta över så småning om?

Men visst finns det även en positiv bit av dagens skola också.
T.ex så tycker jag att skolan idag är säker och trygg fast det säkerligen
förekommer en hel del mobbing och taskigheter.
Men för att få den ännu säkrare så kanske man borde satsa lite pengar på
just det.
T.ex. mer elevstödjare.

Men om jag då ska ta och sammanfatta och dra en slutsats om hur jag skulle
vilja ha dagens skola.

Jag vill ha dagens skola på följande sätt:
Väldisponerade och välplanerade skolveckor med ”täta” ord har fallit
bort och ljusa lokaler med gott om arbetsutrymmen och plats. Även bekväma
sittplatser och bra arbets|möjligheter.
Plus Fler utbildade och trevliga lärare. O så slutligen, en säker och trygg
skola.

Så nu hoppas jag att du tagit del av mina synpunkter i detta brev och
försöker förbättra dagens skola till det yttersta.

Tack på förhand!

MVH / Karl Stenbäck

Tar upp flera problem + lösningar till dessa. Brevformen tydlig. Direkt
tilltal men ansträngning till korrekthet. Inget om undervisning och
inlärning. Få formella fel.