2003 – Sida 76 – Skrivbanken

Att byta skola

Det var en underbar varm dag i slutet på maj. Solen sken och Malin som gick
i klass 6b badade i det soldränkta vattnet. Klassen var tillsammans ute och
badade, detta var den sista utflykten tillsammans med klassen. Det var
nämligen skolavslutning dagen därpå.

Eleverna i den här klassen hade gått alla sina skolår till|sammans och alla
stortrivdes. Varför måste jag byta skola? tänkte Malin. Jag trivs ju så
bra. Men på ett sätt kände hon att det skulle bli spännande med ny skola
och nya kompisar. Nästa stopp högstadiet!

Flaggan hissades samtidigt som tårarna föll. Det var skol|avslutning och
för 6: orna var det deras sista dag på skolan.
Malin höll Annas hand när de sjöng alla varma sommar|sånger på
skolgården. Anna och Malin var bästisar och kunde jämföras med magneter. De
satt ihop. Men de skulle separeras nu till 7: an. Malin skulle inte ha
någon med sig som hon kände till nästa skola. Bra eller dåligt?

Sommarlovet var underbart och led mot sitt slut, och den nya skolan fanns i
tankarna. Skulle lärarna vara lika snälla och bra? Skulle klassen få lika
bra sammanhållning som 6b? Det var så mycket att tänka på, men nu var
sommaren här och den skulle inte gå till spillo, tänkte Malin och slöt
ögonen för solens varma strålar.

Dagen kom och Malin stängde bildörren när hon tackat sin mamma för
skjutsen. Nu var hon utanför skolan, som var så mycket större än hennes
förra.
När hon gick in i skolan tänkte hon att det här ska bli hennes
vardagssyssla de närmaste tre åren.
Dörrarna stängdes bakom henne.

”Dagboken
Hej Dagboken! Bytet har varit jobbigt. Det är en stor förändring. Jag har
varit där i en vecka nu och det känns inte bra. Alla tjejer i min klass
känner varandra sen innan och ingen pratar med mig. Killarna är inte alls
som i min gamla klass. De umgås inte med tjejer. Allting är så tråkigt, jag
är så ensam och tom på skratt.
Men det kanske blir bättre senare. Vad ska jag annars göra? Skriver
snart igen.”

Veckorna gick och förbättringen kom aldrig.
Hon tänkte tillbaka på sin älskade klass 6b. Den tiden var så bra! Hon
trivdes. Det var precis som en jordgubbstårta, alla fina, goda jordgubbar
samlade tillsammans på toppen av tårtan. Alldeles positiva! Så känner Malin
för sina gamla klasskamrater.
Nu var allt som en hög betong.
Tungt och grått.

Ensam, längst bak i klassrummet, tyst, kutryggad, kort sagt, ensam.
Bara tittande, som genom en tjock glasruta, på tjejgänget som
skrattade och levde.

Malin var mobbad. Hon hade inte gjort någonting. Ingen hade gjort något
särskillt mot henne heller. Men sårad nog var Malin när hon alltid var
själv. Hon var så ignorerad, tills den dag då Fredrik satte sig bredvid
henne på svenskan. Hon bara kom fram och satte sig ned och sa hej.
Malin var helt stum och tyst, men inuti sig kände hon hur hon växte
tillbaka till sig själv.

Nu, nu kom stunden Malin hade inväntat dessa långa månader i skolan. Från
och med nu var Fredrik och Malin jämt tillsammans. Nu var Malin sig själv
igen, den skrattande, glada, söta Malin. Nu.

Hon umgicks med Fredrik och alla killar. Hon trivdes. Tjejerna var nu
istället avundsjuka på henne istället för att tycka att hon var en
bortglömt flicka i hörnet. Det här var vändningen och den skulle bara
fortsätta uppåt.

Anna och Malin höll kontakten och träffades och pratade om allt. Anna hade
inga problem i sin skola med någonting. Deras nästa diskussion började
Malin med:
”Jag tror att jag gillar Fredrik! Han gav mig en ros på alla hjärtans dag!
sade hon och skrattade.

Så fortsatte det. Fnittrande och mysande en Lördagskväll hemma hos Anna.

”Det viktigaste vi har är varandra”
Det lyder om:
Kompisar, Familj som kärlek. Tycker jag iallafall.

Att byta skolan/Att byta klass
När jag flyttade till Sverige, flyttade jag till en liten skola i ett
vanligt svensk klass. Det var så svårt för mig att vara där. Inte på den
där sättet att någon var dum mot mig eller så. Utan problemet var i det att
jag kunde inte fatta ett enda ord av det lärare eller mina klasskamrater sa
till mig. Nästan alla i min klass och min skola var flyktningar. Även om
jag förstod inte vad pratade alla om i min skola, trivdes jag där ändå.
Alla i min klass försökte vara med och hjälpa mig med språket och gick
alltid med mig på alla raster för att jag ska inte känna mig ensam. Var och
en av dem visste hur är det och flytta till ett nytt land och till en ny
skola med olika sorts av människor, som har olika kultur bakom sig.Jag hade
tur med lärare i den här skola. Det fanns en ung fröken som hjälpte mig med
alla mina läxor. Och jag märkte att jag kan mer och mer förstå vad dem
andra säger till mig. Jag var så tacksam för det. För att innan jag kunde
någonting från det främande språket, kännde jag mig stumm.
Det var så kul att förstå vad de andra säger, kunna uttrycka sina kännslor
och säga ut sina tankar. Jag kommer alltid komma ihåg mina lärare och
kompisar som hjälpte mig när det var som svårast.
Det var inte längre jag gick till den lilla skolan som låg i Alby. Jag
flyttade till ett annat område och en annan skola. Jag har gått där i ett
år till en speciell klass för flyktningar. Och det var det bästa året för
mig i skolan. På morgonen jag sprang till skolan och på kvällen ville inte
gå därifrån. Vi var som ett strort familj där både lärare och barn. Och där
lärde jag mig mest svenska. Jag hälsar fortfarande på mina lärare i den här
skolan. Men även om det var så bra och roligt att gå i den här skola ville
jag flytta till en svensk klass för att fördjupa mina kunskaper i svenskan
och andra ämnen. Jag kämpade på så mycket jag kunde för att flytta till en
svensk klass.
Men mina drömmar när det gäller svensk klass hade försvunnit så fort jag
flyttade dit. Det ända som var bra där det var lärare. När det gäller mina
klasskamrater var det nåt hemskt. De var så kalla när det gällde mig. Sen
stötte jag på värre grejer som mobbing och miss handel. Jag kunde inte
tänka på plugget längre. Jag ville bara flytta där|ifrån. Men det var inte
så mycket tid jag skulle gå dit. Och jag bestämde mig för att kämpa imot.
Och jag fick goda resultaten faktiskt. Man får alltid det man vill om man
verkligen kämpar. Nu har jag gått i den här skolan nästan två och ett halvt
år. Och det är en ny flyttning som väntar på mig snart. Jag ska flytta till
gimnasium. Och jag hoppas verkligen att allt ska gå bra för mig i den där
nya skola och den nya klass.

Att byta skola/Att byta klass

Jonas hade nyss börjat 5:an i en helt ny skola med nya klasskamrater. Han
blev tvungen att byta skola för att hans familj skulle flytta från deras
gamla blåa hus i Solna för att flytta ända till Karlskoga i Värmland.
Han kände sig nervös inför den första dagen med den nya klassen. Han tänkte
mycket på hur de skulle se ut, skulle de vara snälla? Hur var läraren? Allt
de skulle han få reda på imorgon. Jonas hade också en storasyster som
skulle börja gymnasiet, men hon verkade inte ett dugg nervös, men det var
hon säkert fast visade det inte.
Nu var det dags för Jonas att ge sig i väg till den nya skolan. Hans mamma,
Karin frågade om hon skulle följa med, med det ville inte Jonas för han är
ingen barnrumpa längre sa han till sin mamma. och började gå till skolan.
När han kom fram efter ca. 10 minuters så stannade han upp och kollade på
skolan. Den var byggd i rött tegel med svart tak som de flesta andra
skolor.
Han fortsatte gå mot sitt nya klassrum, det stog några killar utanför
klassrummet och pratade. Jonas gick bara förbi de och in i klassrummet, där
stog hans nya lärare, när hon såg honom sa hon.
– Hej, är det du som är Jonas? frågade hon glatt
– Ja, svarade Jonas snabbt.
– va bra, Jag heter Marita och är din lärare. sa hon och gick bort mot
katedern för att hämta något.
När hon kom tillbaka hade hon ett papper i handen som hon gav till Jonas
och sa
– Fyll i det här så är du snäll.
Jonas nickade och satte sig vid en bänk och började skriva. Det var ett
papper där han skulle fylla i personuppgifter och hur bra han själv tyckte
sig behärska svenska, engelska och matte på en skala 1 till 5.
Han tyckte att han var bra på Matte och skrev en 4 på det men tog 3 på
engelska och svenska.
Precis innan han skulle resa sig upp och ge pappret till läraren så kom en
kort kille med ganska långt hår in och frågade:
– Hej är det du som är den nya killen i klassen? på ett trevligt sätt
Försiktigt svarade Jonas ja och killen presenterade sig.
Han hette Peter och det visade sig att han bodde väldigt nära Jonas.
Peter frågade sen om de skulle göra något tillsammans efter skolan och
Jonas svarade självklart ja. Det var ju kul att få en kompis första dagen,
tänkte Jonas. Nu ringde det in och det började rasa in folk. Jonas märkte
att många tittade på honom och det viskades lite också. Läraren började
hälsa alla välkomna tillbaka efter det sköna sommarlovet, sen berättade hon
om Jonas som börjat i klassen. Jonas fick även berätta lite om sig själv.
De behövde inte vara kvar så länge idag för de hade bara upprop.
På väg ut från klassrummet så krockade han med Hasse, som Peter sagt var
ungefär som en boss i klassen. Hasse sa direkt med arg ton.
– Se dig för snorunge.
Då gick Peter fram till Jonas och sa
– äsch, bry dig inte om honom, han kan vara lite konstig ibland och de två
gick iväg. Peter fråga Jonas om han ville följa med hem till honom och göra
något, Jonas svarade Ja.
När de var hemma hos Peter så berättade han att han spelade fotboll,
– Det gör jag med eller jag spelade när jag bodde i solna. Sa Jonas.
– okej, börja i vårt lag då, vi har träning i kväll klockan fem, vill du
följa med då? Frågade Peter.
– Ja, det vore jätte kul, svarade Jonas glatt. Lite senare på eftermiddagen
så gick båda två hem till Jonas för att hämta hans fotbolls saker.
På kvällen efter fotbollsträningen som gick bra så satte han sig och såg på
tv sen gick han och la sig.
På morgonen nästa dag så tänkte han vilken tur han haft, han lyckades få en
kompis första dagen och kom med i Karlskoga BK som forward.
När han kom till skolan så var inte Peter där och han kom inte när det
ringde in. Under hela den dagen så var Jonas ensam, han satt ensam vid
lunchen och gick runt ensam på rasterna. När han frågade några i sin klass
om han fick vara med och spela fotboll så ignorerade de honom. Sen när skol
dagen var slut så gick han hem till Peter. Han knackade på och Peters mamma
öppnade.
– Hej, är Peter hemma? Frågade Jonas
– Ja, men han är sjuk och kommer inte komma till skolan förens om några
veckor.
– va tråkigt, Hälsa från mig, sa Jonas nedstämmande. Jonas började gå med
tunga steg hem. Han kände sig ledsen, det var ju hans ända kompis här. De
andra i klassen verkade inte tycka om honom.
När han var hemma och satt vid matbordet så insåg han att han måste försöka
bli kompis med de andra, men han visste inte hur. Nästa dag när de satt i
matsalen så satte han sig bland de andra killarna för att se om de började
prata med honom. Men eftersom ingen gjorde det så blandade han själv in sig
i deras konversation.
De lyssnade faktiskt på honom och på rasten var han med de och spelade
fotboll. Helt plötsligt så verkade de gilla honom, men inte alla, Hasse
tyckte inte att Jonas skulle få vara med de så han sa åt alla att sluta
vara med Jonas. Denna gång så lyssnade inte de andra på Hasse och istället
blev han utanför men då tyckte Jonas att alla skulle få vara med och alla
blev sedan vänner.
Jonas var glad han lyckades bli vän med de flesta i klassen under bara en
vecka. Nu kände han sig hemma i Karlskoga och hade nästan fler vänner nu än
vad han hade innan flytten.

Mina skolår
Så här i efterhand så känns som att att jag längtar tillbaks till den gamla
tiden i grundskolan ibland.
Min bästa kompis Malla och jag skulle göra sällskap första dagen i skolan.

Jag minns det som det vore igår, det var en varm och solig sensommar dag,
fåglarna kvittrade och det var små vita moln på himlen som såg ut som
bomullstussar.
Malla hade en rödklänning med små små vita blommor på.
Vi gick och höll varandra i handen. Några av våra nya klasskompisar hade
sina mammor eller pappor med, men inte Malla och jag för sådant klarade vi
av själva.
Killarna var livliga och sprang runt och lekte kull. Zakarias min
killkompis min killkompis som bor på samma gård som mig ropade:
– Malla och Madde! kom och var med.
Vi gick närmare till killarna och lite senare var vi också med i leken.
– Kull! sa en kille som hette Rickard. Rickard hade ljust hår med blåa ögon
och en grön t-shirt med blåa shorts. Jag kommer ihåg att jag tyckte han var
ganska söt.
Rrrrrrr…. klockan ringde det kom ut en lite äldre kvinna, kanske i 50 års
åldern och ropade vänligt
– Hej alla mina nya elever
välkomna in till 1As klassrum. Kom så går vi in.
Alla gick in. Malla och jag gick och satte oss i mittersa bänkraden brevid
varandra.
De få föräldrar som kom ställde sig längst bak.
Jag kände iallafall sju stycken i min nya klass. Det var Anna, Lina, Karin,
Zakarias, Rickard och Jeremhias.
Anna har alltid varit en blyg och tyst tjej.
Fröken började sitt tal:
– Hej och välkomna! Hoppas att alla har haft ett skönt sommarlov.
Efter ett tag när hon hade pratat så började hon med uppropet.
– Johnny Johansson?
– Ja sa Johnny och räckte upp handen.
– Filippa Asp?
– Felicia Lönn?
Efter ett tag så var det Mallas tur.
– Malou Larsson?
– Ja sa Malla och räckte upp handen.
– Madelene Sandel?
– Oj! nu var det min tur. Det kännes lite ovanligt att blivit kallad
Madelene, så länge som jag kan minnas så har jag blivt kallad Madde även av
mamma och pappa.
Jag räckte upp handen och svarade
– Ja!
När allt var klart så var vi välkommna nästa morgon 08.10.
Några månade efter
Nu så hade jag lärt mig räkna plus och minus och jag hade lärt mig läsa
lite.
Läsa tyckte jag var svårt och tråkigt.
Jag minns hur pappa och jag brukade göra läsläxan tillsammans.
Det var nästan alltid pappa som hjälpte mig.
Det som jag har som starkas i minne från mitt första skolår var fröken som
hade lite ljusgrått hår som jag tyckte väldigt mycket om, kompisarna och
alla roliga raster.
Rasterna då var inte som nu.
Då lekte vi en bolllek som hette kråkan, klättrade i berg eller lekte med
kompisar.
Nu så sitter man mest bara på en bänk och gör ingenting.
Det var mitt första skolår som jag blev tillsammans med Jeremihas. Han var
söt. Jeremias var väldigt fantasi full och lekte ofta bil.
Ja det är sant. Han styrde och tutade och sprang runt.
Nu går han i parralellklass med mig. Vi har ingen kontakt med varandra
vilket är ganska synd. Men, men man kan ju inte hålla kontakt med alla. Vi
var tillsammans i tre hela år!
Malla var tillsammans med Rickard.
Eftersom Malla, jag, Rickard och Jeremias bodde så nära varandra så var vi
ganska ofta tillsammans.
Några år senare
I vår klass var det en som hette Filip. Han var klassens snille!
Han var verkligen det.
Filip kunde nästan allt. Han hade brunt hår och nästan alltid försmå
kläder. Vi hade även två killar som behövde stöd hjälp i vissa ämnen.
Tjejerna var var snälla och vi höll alltid ihop, men visst var det vissa
som passade bättre ihop med andra som tex. Malla och jag. Vi har alltid
hållt ihop i vått och torrt och kommer alltid att göra det. Får jag hoppas
iallafall.

Jag kommer ihåg klassfesterna som föräldrarna hade fixat.
Man klädde sig fin och hade det jätte roligt.
Jag kommer ihåg när vi körde en lek som hette sanning, konka och procent.
Om någon sa konka så var det oftast att man skulle pussa en kille på mun
och tvärtom. Om man sa sanning så fick man absolut inte ljuga.
När vi skulle börja i fyran så fick vi byta lärare.
Hon som vi fick hette Paulina: Paulina hade varit våran musiklärare
tidigare.
Paulina bodde bara 30 sekunder i från mig om man gick. Hon hade ett barn
som hette Viktoria som var 2 år när vi gick i fyran.
Paulina vår lärare var ganska dålig om jag tänker efter. Man såg oftast ett
rött ansikte men en stor ”käft” med en massa tänder i som skrek UT
HÄRIFRÅN!! Så läte det oftast när Dennis och Jusse hade gjort något eller
när hon var allmännt trött på oss.
Vi var en ganska pratig klass, eller några var det. Till dom hörde Malla
och jag till. Malla och jag var ofta med killarna och spelade fotboll på
rasterna. Vårt lag brukade vinna. Malla och jag var ganska duktiga på
fotboll så killarna ville gärna ha med oss i deras lag.
Men efter att vi hade fått vår nya lärare Paulina så fick vi inte så bra
undervisning som vi hade fått med Siri.
Viktoria var nästan jämnt sjuk och det grorde att vi fick ha vikarie nästan
jämnt. När vi hade vikarie så fick vi mest göra lekar och läsa och skriva
lite. Vi hade nästan ingen matte heller.
Filip klassens snille fick hjälpa oss med matten om inte Paulina kunde. När
vi gick i femman så räknade Filip 8:ans svåraste mattebok. Jag vet själv
att den är svår eftersom jag har räknat den nu.
Malla och jag var bästa kompisar.
Ingen kunde sära på oss.
Ingen.
Malla och Madde, M&M som choklad godiset heter. Jag och Jeremias gjorde
slut, men det gjorde inget tycker jag. Vi hade ändå ingenting gemensamt
längre. Jag gillade sport och han var mest en innesittar typ.
Paulina väntade ett till barn. Hon blev sjukskriven. Resultatet av det blev
att vi fick ha minst fem olika vikarier.
I slutet av femman föddes Viktorias syster Eleonor.
Eftersom Paulina bodde så nära mig så hade vi kontakt hemma.
När jag var ute och motionerade min kanin Sally så träffade jag ofta
Viktoria som brukade fråga:
– Får jag klappa? sa hon snällt.
Viktoria och Eleonor var väldigt söta.

När vi hade slutat femman och våran klass hade splittras så höll alla inte
kontakten.
Vi ses ju fortfarande nästan varje dag men nu sägs det inte mer än ett
– Hej! om det nu sägs något.
Jag har fortfarande väldigt bra kontakt med vissa. Blyga Anna, Lina, Karin,
Zakarias och Rickard och Malla såklart går jag nu i samma klass med.
Vi har fått nya kompisar och varit med och lärt oss mycket under våran
grundskoletid.
Jag har alltid trivts i skolan utan problem även om det har varit jobbigt i
vissa stunder.
Livet går alltid vidare och det gäller att kämpa på.
Jag ser iallafall fram emot att börja på gymnasiet.
Nu har jag berättat mest om mellanstadiet, om högstadiet tar jag och
berättar om en annan gång!/ Sun

Att byta skola/att byta klass

– Vakna Louise! Du ska börja i din nya skola idag, skrek mamma ifrån köket.
Jag visste inte om jag ville byta klass eller inte, för i min gamla klass
så var jag rätt så mobbad. Det var inte så att de slog mig men ingen
pratade med mig, det var som om jag var luft. Men nu i den nya skolan så
ska jag bli en helt annan person. Jag gick till den nya skolan och in i
korridoren. Jag var ganska sen så jag skyndade mig igenom hela korridoren
bort till klassrummet. Jag stod utanför dörren och hörde dem prata där
inne.
Jag knackade försiktigt på, Men ingen öppnade. Jag knackade en gång till
men lite hårdare.
Dörren flög upp och träffade mig rakt i huvudet.
– Oj förlåt, sa en kille i öppningen. Det måste vara du som är den nya
tjejen. ”Ja”, sa jag och han visade mig in i klassrummet.
Fröken tyckte att jag kunde ställa mig vid henne och berätta för klassen
vart jag kom ifrån och så. Så jag gick fram dit och berättade för nu skulle
jag sluta vara den mesiga typen som inte vågade någontig. Men jag berättade
såklart inte om att jag hade varit mobbad. På rasten så kom massor i
klassen och frågade hundratals frågor. t.ex vart jag kom från. Om jag hade
några syskon. Och jag tyckte att jag började bli populär. För redan efter
en vecka hade jag vart hemma hos fyra tjejer i klassen och det är flera än
vad jag hade varit hos i min förra klass. Mamma var jätteglad att jag hade
fått så många vänner men nu oroade hon sig lite för läxor och pluggandet.
Men jag sa bara att vi knappt hade några läxor, men då ljög jag för vi hade
läxor varje dag. Men jag skyllde bara på att vi höll på att packa upp saker
där hemma och att jag inte fick någon tid att plugga på. Lärarna tyckte det
var okej men att jag skulle börja plugga så fort jag kunde. Det hade gått
några dagar och jag kände att jag inte saknade min förra skola alls utom
att den hade mycket bättre mat än den nya. Men ”kompisarna” i den förra
saknar jag inte alls för de i den hära är så mycket snällare. Fast jag har
upptäckt att det är en kille som är ganska mycket utanför. Så eftersom jag
är ganska mycket med killarna så har jag försökt att prata med honom så
inte han blir som jag var. För det var inte speciellt roligt. Han som
smällde upp dörren i huvudet på mig heter Christian och är min kille nu.
Man kan säga att det var kärlek vid första smällen. För han har smällt
dörren i huvudet på mig en gång till. Det är han, Karin och Lasse jag
brukar var med i skolan och efter. Jag tycker Karin och Lasse ska bli ihop
men Karin är för feg.
Fast jag säger att det är bara att chansa. För hon är ju kär i honom. Nu
har det gått en termin och jag älskar min klass. Jag vill absolut inte
skiljas ifrån den, men det ska vi ju om något år ändå, för då ska vi börja
gymnasiet. Och jag hoppas den klassen blir lika bra.

Imorgon är den första dagen.

I augusti år 2000 började jag och nästan alla kompisar jag växt upp med i
en högstadie|skola i Nacka.
Förväntansfulla till bristningsgränsen började vi en ny termin i en ny och
mycket större skola än den vi gått våra första sex skolår i.
Till en början verkade allt bra, vi fick större frihet än mellanstadiet
erbjöd och man lärde känna nya människor nästan varje dag.
Men efter ett par månader började det spåra ur.
Vi hade helt enkelt fått för mycket frihet, man började strunta i lektioner
och det var inte så ovanligt att man gick upp till centrum och stal
småsaker i affärerna.
Utan att man tänkte på det själv så var pressen hård på en, om man inte
gjorde som alla andra så blev man mer eller mindre utstött.
Många började röka, dricka och ett antal började testa droger.
Man blev kaxig hemma, vägrade att göra som ens föräldrar sa åt en.
Och så började det.
Skolan blev snabbt uppdelad i två grupper: De häftiga och de utstötta.
Ingen var iförsig lämnad ensam, för man hade alltid kompisar i sin ”grupp”.

Sedan fanns det en liten ”grupp” till, för de som inte riktigt passade in i
någon av de stora grupperna.
Ungdomarna i den lilla gruppen var mest ”svansar” till de ”häftiga”.
Det var ”svansarna” som var ”tvugna” att testa allt, för de var så pass
osäkra på sig själva att dem i vilket fall som helst föll för grupptrycket.

Jag var nog en i den lilla gruppen. Jag passade aldrig riktigt in i den
skolan, det kände jag ganska snabbt. Jag spelade någon annan i ett helt år.
Någon som tyckte det var ballt att röka, dricka, sno grejer och testa
droger. Men när andra terminen närmade sig sitt slut bestämde jag mig; Jag
byter skola! Och så blev det.
Det var en otrolig lättnad jag kände när jag sa hej då till alla kompisar
innan sommar|lovets början, när jag gick hem från den skolan för sista
gången.
Sommarlovet förflöt lugnt, och i slutet på juli hade jag bestämt mig för i
vilken skola jag ville börja; Östra Dalvik.
Jag kände ingen som gick där och jag hade ingen aning om ifall skolan var
bra eller dålig. Det var en liten chansning, men jag mådde iallafall bättre
än jag hade gjort på länge. Sista dagarna innan skolstarten gick jag som på
glöd, jag var hur nervös som helst. Så kom den stora dagen.
Den morgonen fick jag skjuts av pappa, och innan jag stängde bildörren
önskade han mig lycka till.
Sedan gick jag in.
Östra Dalvik var raka motsatsen till skolan jag gått i innan, det var rent,
fräscht och luftigt.
Och bättre atmosvär.
Självklart så gick jag vilse direkt, men det hör till på något sätt!
Jag var iallafall så pass tidig att i princip ingen hade kommit än.
Så hittade jag det klassrum jag skulle vara i och satte mig på en bänk i
korri|doren utanför. Och väntade.
Efter en stund började det komma ungdomar, och jag blev ännu mer nervös.
Men det hade jag absolut inte behövt bli, alla var jättetrevliga, öppna och
positiva. Jag hittade in i klassen direkt, och jag kände att jag för första
gången på länge kunde vara mig själv.
Efter ungefär en månad kändes sjuan läskigt avlägsen, jag hade fått nya
kompisar och ett nytt liv kan man säga.
Men jag hade fortfarande spår kvar i mig efter sjuans bravader, det kunde
jag inte förneka.
Ett antal av de saker man började hålla på med i sjuan slutade jag inte med
i åttan. Jag kunde inte!
Men jag lämnade den påbörjade drogperioden i sjun, och skolkandet och
drickandet dämpades ner.
Likaså gjorde jag med snattandet.
Men allt man gör och är med om under livet, inte minst i början av
puberteten, sätter spår i en för resten av livet också.
Man säger ju att man lär sig av sina misstag, och jag är inget undantag.
Jag vet vad som är rätt och fel, vad man får göra och inte göra.
Det är bara det att vissa saker stannar kvar för att man har lyckats bli
beroende av det. Men alla har sina brister, dolt eller öppet, det är bara
att acceptera – eller helt enkelt göra någonting åt det.
När jag idag tänker på mitt första hög|stadieår skäms jag över mig själv.
På alla sätt och vis.
Jag föll för grupptrycket, jag började röka, dricka, snatta, ta droger och
skolka. Jag snackade skit om folk jag växt upp med för att jag kände mig
tvungen till det. Jag spelade någon annan för att jag var så osäker på mig
själv. Skolan och många elever som gått där längre än mig och mina kompisar
gjorde mig osäker.
Mitt självförtroende var oidentifierbart, jag stod inte upp för mig själv.
För mitt riktiga jag. Att byta skola är bland det bästa jag gjort, och att
det var till just Östra Dalvik gör bara saken ännu bättre.
Känslan av att kunna gå osminkad till skolan, att klä sig som man vill och
säga vad man tycker, den går inte att förklara.
Det närmaste man kan komma är nog ordet underbar, men det räcker inte till
på långa vägar! Om jag skulle ha stannat kvar i min första skola skulle
mitt liv se ut ungefär såhär: Jag skulle röka, dricka, blivit mycket mer
krimi|nell än i sjuan, jag skulle definitivt vara beroende av droger och
mitt självförtroende skulle ligga långt under minusstrecket. Jag skulle
antagligen vara djupt deprimerad, och jag skulle inte ha den nära kontakten
med mina föräldrar som jag har idag.
Och jag skulle definitivt inte börja i gymnasiet efter sommarlovet.
Låter det som ett lyckat liv? För den som aldrig har varit där kan inte ens
föreställa sig, inte jag heller.
Men jag kan titta på hur kompisar som jag växte upp med, gick i samma klass
som, och utvecklades med, på deras liv idag.
Då kan man nog få en liten glimt av hur min framtid skulle ha blivit om jag
stannat kvar.
Idag ser allt däremot mycket ljusare ut. Jag har kompisar som bryr sig om
mig, jag har betyg som faktiskt inte är så dåliga, trots allt. Jag har
skaffat mig en klar åsikt om vad jag känner och tycker om Sverige och
världen. Jag är politiskt engagerad i Ung vänster, jag satsar på att komma
in på ett bra gymnasium, och jag fyller sexton år i slutet av den här
månaden.
Man kan byta både livsstil och livssyn bara man bestämmer sig för det, det
är inte så svårt!
Det kan jag med säkerhet säga eftersom jag är på god väg åt det hållet.
Jag är inte där än, det säger jag inte heller, men jag försöker.
Och om man försöker så når man tillsist sitt mål.
Imorgon är den första dagen till resten av ditt liv.
Det är upp till dig själv vad du gör av den.

Mina skolår

Augusti 1994. Jag stod utanför vårat hus i Storvreta. Jag var fylld av
förväntan. Jag hade en ny, röd jacka och ett par skor med röda lampor som
blinkade när jag sprang. Min ”My little pony” ryggsäck, som jag hade haft i
lekis, hade jag bytt till en vuxnare, jag var ju stor tjej nu. Jag skulle
ju faktiskt börja ettan.
Jag gick alla mina sex första skolår i Väla skola. Det var en bra skola med
små klasser och stor gemenskap. När jag gick i ettan hade vi en väldigt
liten klass. Vi var bara 13 st elever.
På mellanstadiet var klassen lite större, 17 elever. Mellanstadieåren har
nog varit mina roligaste skolår hittills. Jag trivdes väldigt bra i skolan
då. Jag trivdes med min klass, med min lärare, vi hade inte så mycket
läxor, men framförallt så tyckte jag att det var kul att lära mig saker.
Och jag lärde mig mycket. Lärarinnan som vi hade på lågstadiet var alldeles
för snäll. Vi hade aldrig läxor, ville vi rita istället för att plugga
matte, så fick vi det. Det gjorde att jag längtade efter kunskap och nästan
jublade när vi fick en lärare som kunde lära mig att räkna procent och
prata engelska.
På mellanstadiet gjorde vi också tre resor. Den första var på vårterminen i
4:an. Vi åkte till Stockholm och gick på Tomtits och Skansen. Det roligaste
var bussresan. I sexan åkte vi på två resor med klassen. Det första var en
lägerresa på gäddarö. Det var i mitten av maj, och det var ganska kallt. Vi
tältade, paddlade kanot, badade (i 8 gradigt vatten), det var dålig mat och
vi frös på nätterna. Alla luktade illa, för det fanns inte tillgång till
dusch. Det fanns inte heller någon toalett. Det låter kanske som en ganska
misslyckad resan, men det är faktiskt ett av de roligaste minnen jag har.
Jag kommer nog aldrig glömma kvällarna när vi satt vid elden och pratade
och skrattade. Det är sådana saker som gör livet stort.
Sen kom högstadiet. Ny skola. Ny klass. Och jag kände mig som en liten etta
igen. Nu var det inte längre någon liten klass där alla kände alla. I min
nuvarande klass är det väldigt uppdelat. Titta bara in i vårat klassrum när
vi har SO, då ser du direkt vilka som hör i hop. Det är tråkigt att det är
så.
Nu går jag vidare mot en ny skoltid, gymnasietiden. Jag tror att jag kommer
att uppskatta den, eftersom jag får läsa de saker jag själv har valt då.
Jag tror inte att jag kommer vara lika nervös då, som jag var när jag
började 7:an. Det som har hänt med mej under högstadietiden, är att jag har
hittat mej själv. Eller är på väg i alla fall. Jag har fått mycket bättre
självförtroende. Men högstadiet har gjort mej otroligt trött på skolan.

Men skolan är egentligen väldigt bra. Förutom att den har gett mig kunskap,
så har den också hjälp mig att mogna och träffa människor. Men som det är
nu, när 8-åringar klär sig som vuxna, så borde skolan i stället hjälpa oss
att vara barn. Vuxen blir man ju, vare sig man vill eller inte, men man kan
fortfarande ha barnasinnet i behåll.

+
Bra avslutning.
Bra språk.
Personliga text med många minnen.

–
Vissa minnen kunde du ha utvecklat (exv. bussresan)

VG+

(Mina skolår och) min syn på skolan.

Hej!
Nu så har snart jag och alla andra 87:or gått ut grundskolan. Våra lärare
bad oss då skriva ett personligt brev om våra tankar, förslag och minnen,
som vi har haft under våran skoltid.
Vi börjar väl med lågstadiet.
Då så gick jag i en skola på landsbygden. Denna skola undervisade på ett
lite mer annorlunda sätt, allt var rätt så fritt. Våra salar hade alltid en
soffa i sig, minst en data och några bord med stolar. Det var mycket
hemtrevligt över skolan. Vi hade inga riktiga lektioner utan ”eget arbete”,
då vi fick välja mellan grundämnena, ”forskning”, idrott, utedag och lek.
Genom detta fick vi lära oss att ta mycket ansvar, det var inte riktigt
alla som klarade detta, och fick då svårare senare i livet. Enligt mig så
skulle vi haft det lite mer kontrollerat, vi var för unga för så mycket
ansvar.
Lunchen är väldigt viktig, det är b.la. den som gör att vi klarar dagen.
Maten på skolan var hemlagad och väldigt god. På rasterna var vi tvungna
att vara utomhus, i efterhand så tycker man att det var bra.
På mellanstadiet gick jag på samma skola, med samma lokaler.
Grundämnena var utlagda på schemat, men vi hade även lite annat som drama,
bild, idrott och slöjd. Under mellanstadiet förlorade alla kontrollen,
ingen från våran skola i denna årskurs kan multiplikationstabellerna. Så nu
på högstadiet har det blivit svårt i matematiken. Ett annat ämne som inte
fungerar är idrotten. Varför? Det är rädslan som gör det, att man inte är
lika bra som alla andra, att man ser olika ut.
Sen kom vi upp på högstadiet.
Det blev tidiga morgonar och sena eftermiddagar. Det blev mer lektioner
inlagda på schemat. Man fick nya vänner, och en ny personlighet. Skolan i
sig var uppbyggd på ett annat sätt, denna skola var utsliten. Men
lektionerna funkade bättre man fick känna att man lärde sig något. Men man
får även ta ansvar på högstadiet med läxor.
Maten var en stor skillnad, man slutade äta lunch och förlorade mycket
energi.

Det som måste förbättras i skolan är:
– De utslitna lokalerna, om eleverna får vara med och rusta upp dem,
kommer man inte förstöra.
– Att få eleverna äta lunch, kan man få genom att låta maten se
aptitretlig ut.
– Att få eleverna medverka på idrotten är att sätta in hyttar/bås i
omklädningsrum. Få vara med och bestämma, och ha flera alternativ.
– Mobbningen finns det bara ett sätt, att lära sig acceptera varandra.

+
Du ger vissa svar på frågorna du ställer.
Bra att du tar upp hur du tycker de första åren i skolan påverkat dig och
dina kamrater.

–
Du kunde ha utvecklat dina resonemang lite.
Tydligare ämnesval.

G+

Högermarginalen är mycket ojämn och det är svårt att säga var det ska
vara radbrytningar och var det inte ska vara några.

Mina skolår

Som för dom flesta 7åringar är man jätte nervös dagen innan,
Innan man ska börja första klass.
Vad ska alla tycka om mig, hur kommer det se ut och hur kommer det vara
alla nya intryck.
Vad jag kan minnas så var det så för mig.
Man fick inte så mycket sömn, man var för nervös.
Men till slut somnade man, jag kan ju tänka mig vad man drömmde,
Om skolan så klart.
Men så var det morgon och dax att göra sig iordning.
Man hade ju självklart vart ner på stan med mamma dagen före, och köpt en
ny skolväska, pennor och sudd.
Mamma var med första dagen, likaså många mammor till visade det sig när vi
kom till skolan.
Alla barnen var finklädda och såg nervösa ut.
Men sen ringde det in.
Man satte sig i en varsin bänk, föräldrarna stod längst bak och småpratade
lite med varandra.
Fröken kom in, en snäll, söt rätt ung tjej.
Hon presenterade sig, sen hade hon upprop.
Ivrigt väntade man på att hon skulle läsa upp ens eget namn.
Det var väl det som hände första dagen. Man åkte hem, väntade på att pappa
skulle sluta jobbet så man kunde berätta allt.
Självklart ringde man ju till farmor och farfar och berättade, sen ringde
mormor. Man kände sig så stor att börja skolan, man har ju alltid sett upp
till dom äldre som gått i skolan.
Men nu gjorde man det själv.

Andra skoldagen var inte lika spänd och nervös.
Då lekte vi olika namnlekar, delade ut böcker.
Sen sin första ”riktiga” lektion,
det var matte.
En helt ny matte bok fick man.
Sen ringde det ut till rast,
man visste ju inte riktigt vad man skulle göra.
Men man började snart prata och leka med dom andra.
Det var ju det roligaste, att få nya kompisar.

Så flöt det på hela terminen, man var ute och lekte på rasterna och på
lektionerna fick man lära sig massa nya saker, tex läsa och skriva.

Sen var det slut på skolan, och dax att ha sitt första sommar lov. Man hade
ju självklart köpt en fin kläning och plockat blommor till fröken, som hon
skulle få på avslutningen. Man hade länge övat med klassen på alla sånger
man skulle sjunga.

Så var det avklarat, första läsåret.
Sommarlovet gick åt till att vara med sina nya kompisar, sola och bada.
Underbart, men som sagt när man har roligt går tiden fort.
Och rätt som det var, var det dax för skola igen.
Kändes kul att börja tvåan, slippa vara minst längre.
Hade ju upprop som vanligt, fröken var brun och fin med blommor i håret.
Det var kul att träffa alla igen, alla verkade ha vuxit.
Sen blev det som vanligt,
fast det här året skulle vi lära oss att skriva skrivstil. Det var ju
verkligen ett bekymmer i början.
Men det lossnade och sen flöt det på.

Klassen hade planerat en skolresa strax innan vi skulle gå på sommarlov.
Alla var ivriga och förväntansfulla. Vi bestämmde oss för att åka till
Kolmården i Eskilstuna, sova kvar där en natt.
Alla tyckte det skulle bli jätte kul. 4 föräldrar skulle följa med, så min
mamma erbjöd sig att följa med.
Det var spännande, hade noga planerat vad man skulle packa.
Och nu stod man där, utanför skolan i väntan på att bussen skulle komma.
Alla var glada på bussen.
Det närmade sig nu, snart framme. Spännande, vi skulle dela på fyra stugor.
Jag sov med mamma och mina bästa kompisar.
Första dagen gick åt till att packa upp, fixa ordning i stugan.
Sen var det dax att sova.
Nästa morgon böjade vi med att äta en ordentlig frukost så vi skulle orka
med. Sen bar det av till Kolmården,
först kollade vi på aporna.
Sen skulle vi kolla på delfinerna. Det var jätte kul. Senare på kvällen
skulle vi åka hem. Första klassresan hade varit jätte rolig. Sen var det
dax för lov igen.
Det här året hade man lärt sig mycket, skrivstil, Matte lite engelska och
mycket mer.
Sista året på skolan var nog det roligaste.
Känna att man är äldst på skolan. Såg fram emot att lära sig nya saker. Och
till jul var det våran ur att hålla i lucia tåget, det gjorde alla
tredjeklassare.
Det var spännande hade aldrig vart med i ett riktigt lucia tåg, utom på
dagis då men då var ju alla lucia. Nu var det bara en lucia.
Och det var jag. Var nervös inför första uppträdandet, men det gick bra.

Sen blev det ju som vanligt igen.
Dagarna kom och gick.
Och det var dax för sommarlov igen.
Den här gången kändes det mer speciellt.
Sista gången med klassen.
Sen skulle allt bli nytt igen, ny skola, nya kompisar.
Efter avslutningen samlades vi i klassen och fikade tillsammans.
Sa hej då till fröken och gav henne blommor.
Så var det gjort, mina tre första år i grundskolan.

Nu när man ser tillbaka på dom tre åren, så var det tre verkligen tre bra
år.
Man fick många nya kompisar, många roliga upplevelser.
Var väl också jobbigt ibland.
Men kul var det.
Då tyckte man tilloch med att det var jätte kul när man fick läxor, vilket
man inte gör nu.
Visst kan man längta tillbaka.
Gå ut och leka varje rast, lära sig massa saker, något av det viktigaste,
läsa och skriva.
Åren går fort när man har kul,
Och kul det hade man verkligen.

+ Bra att du håller dig till att berätta om ett stadie.
Personliga minnen.

– ”Dags” och inte ”dax”.
Många ofullständiga meningar (utan subjekt).

Min syn på skolan

Södertälje den 3 januari 2003
Bästa skolministern!

Jag heter namnet överstruket och går i klass 9 på Storslättskolan i
Södertälje. Jag skriver detta brev för att försöka hjälpa dig i ditt arbete
för att förbättra och förändra skolan. Jag ska försöka att dela med mig av
mina synpunkter och ge dig förslag på hur man kan förbättra och förändra
skolan ännu mer. Jag vill också passa på att säga att jag tycker du har ett
viktigt arbete och att du gör ett bra jobb. Jag tycker idén att ta hjälp av
elever är jättebra, eftersom det är vi (och lärarna) som tillbringar mest
tid i skolan och det är för oss som skolan finns till.
Jag går mitt nionde år i grundskolan, så vid det här laget är jag ju som
elev rätt insatt i skolvärlden. Ju längre tid som går, ju mer inser jag hur
viktigt skolan är och hur mycket den betyder i ens uppväxt, trots att det
många gånger är tufft att gå i skolan. Skolan är en del av ens vardag och
skolan spelar en stor roll för ens framtid.
Om jag nu ska försöka skriva ner vad som är bra och vad som är dåligt i
skolan, börjar jag med det som är bra. Skolan är såklart bra för att man
får en jätteviktigt, ”livsviktig” utbildning som man har nytta av för
resten av sitt liv. Det man lär sig under sin skoltid påverkar ens framtid.
Vi i Sverige ser ju skolan som något självklart, men i många länder har man
inte tillgång till att gå i skolan. Skolan är också bra därför att där
träffar man förhoppningsvis många kompisar, och även många vuxna får man
kontakt med, som t.ex. lärare, skolsköterska, fritidspersonal m.fl. En
annan sak som kanske är självklar, men bra är att man har lov, för annars
skulle man inte orka med skolan. Det är också bra att man har helg och är
ledig två dagar. Det är ganska bra att man har läxor, men läxorna bör dock
vara så jämnt fördelade som möjligt, så att man kan planera sin fritid
bättre. Om man inte skulle ha läxor alls skulle man kanske behöva gå ett år
till i skolan, och det hade varit rätt jobbigt. Prov är inte något
speciellt kul, men jag antar att de också behövs för att man ska lära sig
allt man ska. Andra saker som är bra är skollunch, annars skulle man behöva
ta med sig mat och det tror jag hade varit lite knepigt. Kamratstödjare är
något som har kommit den senaste tiden men det tycker jag är en jättebra
sak. Att elever själva får hjälpa till att stoppa mobbing mm.
Undervisningen tycker jag på det stora hela är bra i skolan, men då utgår
jag från egna erfarenheter. Det finns såklart massa andra saker som är bra
i skolan, men det är ju väldigt olika från skola till skola. Dessa saker
tycker jag är bra i största allmänhet.
Nu kommer jag till det som är dåligt i skolan. Dåliga lärare, och
personal är ju förstås något som kan vara dåligt i skolan. Det betyder
jättemycket vad man har för lärare. Det brukar i alla fall finnas minst en
lärare som man tycker är dålig på sin skola. Målet är förstås att ha så
erfarna och utbildade lärare som möjligt. Något som också är väldigt dåligt
med skolan är att den väldigt ofta har för lite pengar, och ständigt måste
skära ner. Skolan borde få mer pengar från stat och kommun, för att inte
behöva spara och spara hela tiden. Om inte skolan har pengar blir faktiskt
det mesta sämre: lokaler, maten, skolmaterial mm. Även saker som
stödundervisning, extra hjälp och lärarfria lektioner bli ju sämre om det
inte finns några pengar. Detta är nog därför en av de sämsta sakerna med
skolan. Den sista saken som är dålig med skolan handlar om betygen. Jag
tycker att det är för sent att ha betyg från åttonde klass. När mina
föräldrar var små fick de betyg redan från tvåan och det tycker jag verkar
mycket bättre. Då blir betygen något naturligt som man haft genom större
delen av sin skoltid och det blir inte lika stora kontraster från sjuan
till åttan, när man får betyg. Jag tror också på bättre resultat genom att
betygen ges tidigare för då vet man bättre hur man ligger till, vad man ska
förbättra osv. Det blir för kort tid att bara ha betyg i två år innan
gymnasiet. Jag tycker dessutom att betygssystemet innehåller alldeles för
få steg. Jag tycker att man borde ha minst fem steg, för det skulle göra
att det var lättare att höja sig i olika ämnen och också att det blev
lättare för läraren att sätta betyg.
Nu när jag har skrivit mina synpunkter om vad som är bra och dåligt i
skolan är det dags att jag drar slutsatser av dessa och ger dig förslag på
förändringar och förbättringar. Dessa förslagen visar hur jag tycker att
2000-talets skola ska se ut. För att göra det tydligt punktar jag upp mina
förslag.

. För det första: mer pengar till skolan! Jag vet att det redan arbetas
mycket med detta, men jag tror fortfarande att det kan bli bättre.
Genom mer pengar kan man genomföra mycket som:
. Bättre lokaler, vilket leder till större trivsamhet i skolan.
. Bättre skolmat, vilket leder till bättre hälsa och bättre
koncentration på lektionerna.
. Fler tjänster och anställningar till skolan: t.ex. psykolog.
. Bättre material: t.ex. datorer, böcker mm.

. Sträva efter att anställa så bra och kompetent personal som möjligt.
Ha högre krav! Bara välutbildade lärare ska få anställning.

. Ändra betygsystemet. Se ovan.

Det finns som sagt en del saker att förändra i skolan men jag tror att
vi redan är en bra bit på väg. Jag tycker att jag har märkt positiva
förändringar genom dessa nio år jag gått i skolan. Jag hoppas du kan
få någon nytta av det jag skrivit i mitt brev och jag önskar dig lycka
till i framtiden.
MVH Frida Bolin

Inledning – avslutning
Korrekt styckeindelning
Tydlig struktur
Korrekt mb och stavning
Synpunkterna utvecklas
och analyseras.
Upprepande stil. Många
meningar börjar likadant